Can’t make this shit up

Det är väl inte första april än? Nyheterna idag fullständigt kokar av osannolika vansinnigheter.

EU-länderna skriver under ACTA – ett helhemligt handelsavtal, trots massiva protester. Avtalet har helt myglats igenom på ett sätt som gjort att rapportören för ACTA i EU-parlamentet nu avgår i protest och kallar hela förfarandet en maskerad.

Polen ratificerar dessutom som första land fördraget, vilket den ansvariga ministern motiverar genom att helt enkelt ljuga för folket och säga att alla andra EU-länder gjort det först, att man därför måste och att man kommer lägga till några undantag (vilket man inte kan). I polska parlamentet bär politiker Guy Fawkes-masker i protest.

You can’t make this shit up…

På hemmaplan får Socialdemokraterna ny partiledare. I veckan som lett upp till detta har i princip hela svenska journalistkåren kampat utanför socialdemokraternas möten och i brist på verkliga nyheter intervjuat andra journalister om vad de tror nyheterna kanske kommer vara. Detta samtidigt som resten av världen haft en osedvanligt fullpackad nyhetsvecka.

Detta scoop som samtliga medier desperat sökt går hela rikspressen förbi. Istället bryts nyheten av en lokaltidning, som dock inte tycker den är så viktig — förstasidan vigs istället åt en artikel om en mus som fastnat i en bankomat. Nyheten bekräftas senare av den nye partiledarens mamma, som samtidigt bekräftar att utnämningen är en hemlighet tills på fredag.

You can’t make this shit up…

Sedan tog det för övrigt ungefär ett par timmar innan S svängde i frågan om huruvida svenska folket ska betala för en valutaunion som man tidigare röstat nej i en folkomröstning för.

På debattsidan slår författarförbundet bakut över att vi inför bibliotek, vilket naturligtvis kommer utrota allt författande.

Som pricken över i tar SvDs kolumn åter upp det så kallade mordhot (nyanser finnes här) som en teater fått läsa på en blogg efter att de valt att sätta upp Stycka Män-föreningens manifest (skrivet av en kvinna som försökte mörda en man) i teater-form och denna dessutom tvingats på tonårspojkar. Mordhotet på bloggen är absolut allvar, menar man och mäns andra inlägg i debatten likaså, medans Stycka Män-föreningens manifest naturligtvis ska tolkas ironiskt. Är det bara jag som ser ironin i att Stycka Män-föreningens förespråkare är de som reagerar på ironiska mordhot?

You just can’t make this shit up..

Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, Socialdemokraterna, SCUM, Nyheter, Löfven, Feminism, Demokrati, Partiledare

Tänk som en kriminell

Som kanske bekant införs det hela tiden nya lagar, regler och procedurer för att hålla oss säkra. Allt från FRA-lagstiftningen, nya lagar om polisbefogenheter och krångliga säkerhetskontroller på flygplatser har införts för att skydda oss mot hot av det ena eller det andra slaget.

Dessa åtgärder har i princip alltid en kostnad. FRA fick en duktig ökning i sin budget för att klara av den ökade övervakningen, och det borde vara relativt uppenbart att komplicerade maskiner och ökad personalstyrka på alla flygplatser har en kostnad. I slutänden är det alltid du och jag som betalar. Man kan naturligtvis påstå något fint om att det är staten eller flygbolagen som tar kostnaden, men i slutändan är det ändå du och jag som betalar vår ökade skatt eller flygets höjda priser.

Dolt bakom detta finns även en annan kostnad — vi betalar med vår störda integritet eller den obekvämhet det innebär att behöva åka till flygplatsen tidigare och packa ner en mini-tandkrämstub i en speciell plastpåse. I vissa fall är denna tydlig och direkt, i andra mer subtil, men den finns ändå alltid där.

Det borde vara ganska enkelt att komma överens om att eftersom kostnaden för dessa lagar som ska skydda oss finns både i termer av ekonomi och obekväma intrång i våra liv så bör effekten ställas mot denna kostnad. Är åtgärden kostnadseffektiv helt enkelt? Vi anser till exempel att bilbälten är en kostnadseffektiv åtgärd mot trafikfara — men inte att låta bli att åka bil helt är det.

Frågan är då, helt enkelt: hur stor effekt har åtgärderna som görs för vår säkerhet från terrorism eller annan brottslighet? För att avgöra detta måste vi lära oss tänka som terrorister eller kriminella. Att underskatta sin motståndare är aldrig bra — vi vet att terroristerna och de kriminella där ute är rimligt smarta. Det innebär att om du och jag kan komma på sätt att kringå åtgärderna, då kan även terroristerna det. Alltså finns det ingen poäng i att betala pengarna och acceptera obekvämheten, eftersom åtgärden ändå inte ger önskad effekt.

Vi kan ta några exempel. Till att börja med just flygplatssäkerheten, där vi nu inte tillåts ta med mer än så mycket vätska som ryms i 1 dl-förpackningar i tidigare nämnda påse. Detta eftersom det finns flytande sprängmedel, och mer än denna mängd skulle kunna vara ett hot mot en flygplanskropp.

Hur skulle man kunna komma runt detta då? Tänk dig att min terrororganisation al-Limeda vill spränga ett flygplan. Vi skickar då fyra av våra terrorister med var sin påse 1 dl-packeterade sprängmedel. Väl inne på flygplatsen går vi till en tax free-butik och köper oss en flaska valfri dryck. Efter ett mystiskt möte på flygplatstoaletten har flaskans innehåll bytts ut. Vi bordar våra fyra olika plan, varav ett nu ligger lite risigt till.

Man kan naturligtvis eskalera säkerheten på olika sätt för att täppa till detta kryphål… vilket i sin tur säkert skulle gå att komma runt på ett eller annat sätt. Men vet ni vad som är den viktigaste observationen här? Det har inte gjorts. Alltså är alla dessa kontroller och begränsningar av vätskeinnehåll helt verkningslösa. De ökar inte säkerheten nämnvärt, men de kostar pengar och orsakar en otrolig mängd irritation hos flygpassagerare.

Ett annat exempel är de förslag som nu ligger om att kontantkort inte längre ska få säljas anonymt — alla ska tvingas registrera sina kontantkort så polisen kan spåra gärningsmän vid brott.

När MC-gänget Hellime så ska ringa in sitt bombhot registrerar de kanske inte snällt ett nytt kontantkort och ringer? Man skulle till och med kunna gissa att de istället slår ner gamla fru Agda, stjäl hennes mobil och ringer med den istället. Gänget vet ju om vilka regler som gäller, och kommer ju se till att de skaffar en mobil som inte kan spåras direkt till dem. Lagen har inte den effekt som eftersträvades, men Agda är inte så nöjd med situationen och det är inte heller de personer i utsatta lägen som behövt ett anonymt sätt att t.ex. informera pressen om oegentligheter.

Så här är det ofta — de kriminella och terroristerna har sätt att ta sig runt åtgärderna, men vanliga hederliga åker på att betala kostnaderna och hindras leva sina liv som de borde kunna. Till slut kan det bli helt absurdt.

Tänk på det nästa gång ni hör om en ny säkerhetsåtgärd som ska rädda oss från all ondska.

Bildcredits: David Lisbona

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Säkerhet, Rättssäkerhet, Integritet, Lagar

Kanske behöver vi en SOPA

Idag har en kampanj drivits över hela internet där en hel del siter, stora som små, har släckt ner delar eller hela sina sidor till fördel för ett meddelande om vad som kan komma att ske om det Amerikanska lagförslaget SOPA (och dess systerförslag PIPA) går igenom.

Det förutspås att många av dessa sidor som har användaruppladdat material (reddit, youtube, wikipedia) kommer att tvingas stänga helt. Lagförslagen innebär i förenklad form att om en sida anmäls för att ha upphovsrättsskyddat material kan den stängas eller blockeras helt.

Detta innebär att en sida med användarskapat innehåll måste anställa människor som går igenom allt som postas, innan det postas, för att filtrera bort allt som kan vara skyddat av upphovsrätt — många människor om det postas mycket. Den situationen är helt ekonomiskt omöjlig, även om vi bortser från orimligheten i att en människa skulle kunna känna igen allt upphovsrättsskyddat material i världen.

Problemet är att webbplatsen i sig (alltså reddit, youtube, wikipedia, eller vad det kan röra sig om) får stå för upphovsrättsbrottet, snarare än platsens användare. Det blir då hela webbplatsen som blockeras — webben förlorar youtube, reddit och wikipedia. Dagens manifestation är ett försök till att visa vanliga människor hur det skulle kunna vara — både reddit och wikipedia har idag stängts.

I viss mån har detta haft önskad effekt — mängder av människor har idag försökt komma åt wikipedia men istället fått upp meddelandet om lagförslagen. Tyvärr drabbas den av samma oförstående som Piratpartiet drabbas av i samtal med de så kallade “vanliga väljarna” — de faktiska problemen fastnar inte, och möter ingen förståelse. Trots att det bara kräver att man läser två meningar så förstår många inte vad som händer eller varför. Någon satte tidigt på dagen upp twitterkontot @herpderpedia som bara visar tweets om wikipedia, där väldigt många inte förstår. Det är relativt deprimerande läsning om man fortfarande har några illusioner om människors kognitiva förmåga i allmänhet.

Jag tror inte på domedagsprofetiorna. Jag tror inte mediaföretagen är dumma nog att anfalla youtube eller wikipedia — det vore ett enormt PR-fiasko och skulle på ett ögonblick öppna allmänhetens ögon för vad som händer — beröva inte folket på vare sig dess bröd eller dess skådespel, även om skådespelet består av roliga katt-videor.

Annars är det just det som får mig att tänka att kanske behöver vi att något så katastrofalt korkat som SOPA går igenom. Kanske behövs det att den amerikanska allmänheten upptäcker att deras politiker stängt av tonåringens möjlighet att slå upp saker på wikipedia för att göra sin läxa och tagit bort alla roliga videor. Kanske är det ända sättet att nå fram.

Klart är i alla fall att det krävs en gnista för att tända den sömniga allmänheten, som inte tycks reagera på att mänskliga rättigheter sakta nöts bort. De har ju sitt bröd och sina skådespel.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Piratpartiet, SOPA, PIPA, Censur, Rättssäkerhet, Blackout.

Polisfocus

Visste ni att polisen inte har nog resurser för (och inte prioriterar) att utreda t.ex. bedrägerier mot företag? Malmö har en  bedrägerirotel som är underbemannad och har tusentals öppna ärenden, andra städer (som Göteborg) har ingen bedrägerirotel alls.

Samtidigt tar man nu nya friska tag mot fildelningen. Nya specialpoliser ska arbeta uteslutande med fildelningsbrott, tillsammans med de specialåklagare som redan sedan tidigare finns. För några få hundra fall om året och enstaka fällanden ska nu mer resurser skjutas till. Det vore nog lite naivt att tro att dessa resurser inte ska behöva tas någonstans ifrån.

Visste ni förresten att polisen saknar resurser för att göra något åt nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten?

Undersökningar visar att 20% av den Svenska befolkningen fildelar – och siffran ökar ständigt. Andra undersökningar visar att hårdare straff eller större risk att åka fast innebär någon större förändring för den siffran. En lagstiftning som slår mot så stora delar av befolkningen kommer aldrig kunna vara effektiv. Om vi kunde identifiera vilka 20% det är så kommer vi ändå aldrig kunna fängsla dem – ett land med 20% fängelseinterner kommer gå på knäna.

Det innebär att lagen tillämpas på ett mycket slumpmässigt sätt. Rättsväsendet blir ett vapen som kan tillämpas lite vid godtycke – vid någon form av personlig konflikt kan man anmäla någon, och med lite tur hittar polisen bevis för fildelning och syr in personen i fråga. Råkar man ha misstankar om att personen i fråga har fildelat kan man till och med använda hotet om polisanmälan som utpressningsverktyg.

Har ni förresten hört att poliserna själva många gånger är missnöjda, eftersom de inte har resurser att skicka tillräckligt många patruller när något hänt? Att man på grund av resursbrist inte kunnat ta hand om pågående inbrott, misshandel och skadegörelser? Att poliser lämnas ensamma med mycket aggressiva personer?

Att mot denna bakgrund lägga mer pengar på att jaga fildelare är inte rimligt för samhället. Att ignorera alla rättssäkerhetsproblem med att 20% av befolkningen räknas som brottslingar är inte rimligt för samhället. Jag skulle till och med gå så långt att säga att det enda rimliga är att polisen först lyckas hundraprocentigt täcka sin kärnverksamhet och utreda alla våldsbrott, inbrott, rån och liknande brott mot person eller egendom innan man börjar spendera resurser på att utreda immaterialbrott över huvud taget.

Visste ni förresten att allt arbete med att renovera ett lägenhetshus efter en anlagd brand inte kunde göras eftersom polisen inte hade resurser att göra en teknisk undersökning? Att en förundersökning om sexuellt utnyttjande prioriterades ner, på grund av bristande resurser? Att polisen inte har resurser att hjälpa till när ungdomsgäng härjar i en bygd? Att det inte finns resurser att ingripa mot kända langare, även om man vet vilka de är? Att den svenska polisen utmärker sig till och med internationellt genom att lägga ner förundersökningar mot företag som misstänkts brutit mot FN-sanktioner — på grund av resursbrist?

Men nog har de väl resurser att sätta ett par miljoner vanliga medborgare bakom lås och bom allt?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rättssäkerhet, Polisen, Fildelning, Resursbrist

My way or the highway

Debatten om styrelsevalet i Piratpartiet hettade till nyligen, då Emma skrev om HAX medverkan i (L). Han förnekade det hela, och när Emma då presenterade nya “bevis” valde han helt sonika att hoppa av partiet helt, utan någon sorts förklaring för dessa. Det ger mig lite dåliga vibbar måste jag erkänna — igår var han inblandad i valet till styrelsen, idag inte med alls. Lite som att om man inte får vara med i toppen (ogranskad) så får det vara. Jag hoppas att så inte var fallet och att det snarare var en reaktion i affekt, men det är ändå lite den bilden man får.

Jag återkommer på något sätt ständigt till att det är de som i vanliga fall pläderar för att makthavare får stå ut med att granskas och ifrågasättas extra noga som verkar tycka att granskningen är obefogad om det är de själva som granskas och ifrågasätts. De som i vanliga fall gnäller om att partipolitiken blivit för pragmatiskt och glömt bort sina ideologiska principer förespråkar här pragmatism över principer. Qeruiem visar detta på ett väldigt tydligt sätt.

Jag har inte funderat så mycket på vad jag själv tycker om någon i PPs styrelse även skulle vara med på en uppsatt position inom L (jag är i grunden positivt inställd till båda partierna), men det är egentligen inte det centrala här. Det centrala är att medlemmarna som ska välja sin styrelse har rätt att veta sådana saker.

Det är lite det som har gått snett med hela jävsdiskussionen också i min mening. Jag hade väldigt gärna sett en diskussion om pragmatism kontra idealism — är jävsproblemet nog för att inte välja in väldigt kompetenta människor i styrelsen? Är kompetensen stor nog att vi kan strunta i jävsproblematiken ett tag till? Den diskussionen uppstod aldrig.

Istället fick vi se en diskussion om huruvida det fanns någon jävsproblematik över huvud taget, med mycket begreppsvrängande och en hel del påhopp, nedsättande uttalanden om “tjafs” och “bråkande”. Emma har här helt rätt när hon talar om debattklimatet — den sortens debatt får vi inte ut något av över huvud taget, och det ser lite ut som om man helt enkelt är ute efter att dölja informationen för medlemmarna.

Det kan vara värt att notera att jag helt enkelt argumenterar för min sak, försöker övertyga inför medlemsmötets omrösntningar — jag vill inte förbjuda någon att ta del i valen eller utesluta någon kandidat. Jag har all respekt för de som tycker att medlemmars kompetens är viktigare än att det föreligger ett så kallat “delikatessjäv”. Jag har all respekt för de som tycker det är helt okej med en styrelsemedlem som även är med i ett annat partis topp. Jag är dessutom väldigt intresserad av att höra deras argument, för jag är inte låst i positionen att det inte skulle kunna finnas anledningar att bryta mot principer när det gäller jävet och har inte ens bildat mig en åsikt i den andra frågan än.

Men icke. Istället förnekande om att problemet över huvud taget finns, pajkastning och barnsliga anklagelser om att vilja förstöra för partiet — kommentartroll som anklagar samtliga av avvikande åsikt för att vara troll — HAX kommentarfält är så barnsligt att man kan bli mörkrädd.

Vad som kommer hända nu är relativt lätt att förutspå. En del av de som propagerat för HAX sak kommer att älta detta länge, och beskylla oss som vågade ta upp frågan för att ha “kostat partiet en värdeful resurs”, i något som i sanning kommer vara enkom destruktivt. Diskussionen om jäv och om principer kontra pragmatism kommer fortsätta föras trots alla försök att tysta den.

Men som någon påpekade kommer det nog kunna gå som förra gången: Det dyker upp en massa medlemmar som skriker högt om hur viktiga personerna är för partiet, röstar för dem i omröstningarna, och försvinner sedan igen för att inte höras av förrns nästa medlemsmöte… alltså kommer Rick och Anna röstas in i styrelsen igen. För min del tyder det på att Rick och Anna har ett oerhört starkt stöd i organisationen. Det är i sin ordning, och i sig ett hälsotecken att Anna som ledare har ett stort förtroende från medlemmarna (och även från mig, bör påpekas) — även om jag tycker nyanserna i valen kanske inte nått fram.

Å andra sidan kanske jag har fel, och i så fall blir det för mig en positiv överaskning.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, PPVM11, Jäv, Interndemokrati

Musik, dag 7: en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

Det är svårt för mig att bestämma en låt som påminner om ett visst tillfälle, men det får bli denna: Jean-Michel Jarre, som jag såg i globen för rätt många år sedan. Han spelar denna på Laser-harpa, vilket jag trodde bara var en gimmick för scenframträdande, ända tills hans rock fladdrade in i en av laserstrålarna och spelade en ton.

Fantastiskt tillfälle. Denna videon visar samma instrument från Moskva, och jag måste nog säga att det är betydligt mäktigare att se live. Oxygene 7:

Det är dags att börja ta jävet på allvar

Förra årsmötet i piratpartiet föregicks av en hel del fulspel. Christian Engström var inte med i valberedningens förslag till ny styrelse, och istället för att argumentera för ett alternativt förslag drog han helt enkelt in ett ekonomiskt stöd till partiet, vilket fick en hel del konsekvenser för individer som anställts av partiet och för valkampanjen.

Detta ledde som ni kanske kommer ihåg till kampanjen “500 bäckar små” på den här bloggen, där vi tillsammans samlade in i runda slängar 90 000 kr — inte i närheten av nog för att täcka bortfallet, men ändå ett helt fantastiskt resultat.

Anledningen till hela rabaldret var den situation som föreligger där Engström faktiskt avlönar flera andra styrelsemedlemmar, vilket gör att en rätt tydlig jävssituation föreligger.

Nu vaknar frågan till liv igen i och med att HAX (som också avlönas av Engström) nominerats till styrelsen.

Jag har viss förståelse för hur resonemangen gick förra året — partiet låg precis inför ett val, och vi hade nog alla förhoppningar om att vi skulle göra ett bra nog riksdagsval att få partistöd och att frågan därmed skulle lösa sig själv, eftersom de som nu avlönas av Engström istället skulle kunna anställas av partiet.

Nu är situationen en annan. Vi missade den chansen, och sitter fast med nuvarande ekonomisk struktur till 2014. Det är därför dags att se hur vi tar oss ur denna problematik, om vi ska ha någon som helst trovärdighet i vår kritik mot jäv inom andra områden.

Jag har sett en del jämförelser med företag, där det är naturligt att de som investerar pengar får mycket inflytande över hur pengarna används. Det är naturligt i ett företag eftersom hela poängen där är att en investering ska ge ekonomisk återbäring — det viktiga är att investeraren får tillbaks sina pengar (och mer). Vi är ett politiskt parti, inte ett företag, och jämförelsen saknar därför relevans. Partiet ska styras på det sätt som bäst främjar vår ideologi, inte det som bäst främjar någon individ, oavsett investering i form av tid eller pengar.

Det ständiga ändrande och justerande som tycks söka efter att i varje givet tillfälle anpassa regelverket och strukturerna till egen fördel liknar ett förfarande jag själv sett i många föreningar där maktspelet mellan individer formar om hela organisationer. Som politiskt parti kan vi inte hålla på så.

Partiet lider redan idag av en ohälsosam stjärnfocus på de största bloggarna (Rick, Anna, Christian, HAX). Jag vägrar att tro att det inte finns tillräckligt många andra kompetenta pirater som kan styra partiet utan samma problem, och jag skulle vilja säga att det är läge nu att se till att lyfta fram andra förmågor. Det skapar även en bredd inför framtiden där vi inte behöver stå och falla med 4-5 överarbetade toppar som medlemmarna inte känner någon kontakt med.

Nu, på detta möte, har vi möjligheten att ta det första steget på vägen mot en bättre interndemokrati. Den vägen bör vi börja vandra.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Interndemokrati, Makt, Jäv

Luktspår från ohederlig politik

Politiker, i alla fall i Sverige, älskar utredningar. Det spelar ingen roll hur illa folk far, hur uppenbart fel något är, det man gör för att visa krafttag mot felaktigheterna i samhället är att… tillsätta en grundlig utredning i frågan som ska vara klart senast om tre år.

Tre år senare är frågan nästan bortglömd, och när utredningens femtontusen sidor levereras ser det ut som om något görs när utredningens “rekommendation” röstas igenom — inte helt sällan en verkningslös ordexercis med någon enstaka faktisk ändring dold bakom en veritabel vägg av juridisk text.

Inom olika områden talas det ibland om “smells” — sätt man kan “lukta sig till” tecken på att något är fel, även om det kanske inte alltid går att bevisa eller ens sätta fingret exakt på varför. När politiker helt plötsligt gör tvärt emot vad man vanligen gör är detta just ett sådant luktspår.

Även utan att vara insatt i själva sakfrågan kan man alltså misstänka att något var lurt när svenska politiker gjorde allt i världen för att införa ett EU-direktiv bara ett par veckor innan en stor utvärdering om direktivet skulle levereras. Ville man inte ha en utvärdering av det, för en gångs skull? Varför inte det?

Så här i efterhand kan man bara konstatera att vi som kritiserat hela handhavandet haft rätt på varenda punkt. Våra makthavare ville skyffla igenom direktivet medans EU fortfarande kunde användas som svepskäl. Väl medvetna om att direktivet skjutits i sank i flera andra länders högsta instanser och att utvärderingen skulle innehålla svidande kritik försökte man skynda det hela så man kunde ursäkta sig i efterhand med att det var farbror EUs fel. Strategin var förmodligen rätt smart, med tanke på vilken omåttlig aptit svenskarna tycks ha på övergrepp från EU utan att EU-kritiken växer nämnvärt.

I vilket fall som helst: Utvärderingen kom till sist, och hade ett och annat att säga:

Datalagringen har inte alls uteslutande används för bekämpning av allvarliga brott, eller ens uteslutande av brottsbekämpande myndigheter. Lagringen har medfört stora kostnader för operatörer, och har medfört allvarliga ingrepp i den privata integriteten.

Slutsats: Datalagringen måste omarbetas, vilket kan ta flera år.

Jaha. Det var ju synd att vi inte hann med det då.

Min tilltro till att våra makthavande inte kommer rösta igenom skiten när de får chansen om ett år är dock fortfarande otroligt låg. Kan man vifta undan alla andra relevanta argument kan man även vifta undan denna utvärdering. Om jag ska sia lite kan jag se framför mig att det kommer låta ungefär så här:

“EU-kommisionen håller på att arbetar fram ett förbättrat direktiv, men tills det är klart är vi ändå skyldiga att införa det direktiv som nu finns. Annars får vi betala jättemassormiljarder i böter och små söta kattungar kommer offras.”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Informationspolitik, Integritet, Lagar, Övervakning

Musik, dag 6: en låt som påminner dig om ett ställe

Jag ber om ursäkt för avbrottet i musiken — jag har inte varit i skick att ta mig ur sängen och hjärnan har kokat. Jag fortsätter där jag avslutade.

Denna får inte så lång förklaring. Jag har redan skrivit en lång artikel på min engelska blogg om det övergrepp som förknippade denna låt och en hel skiva med det motel i texas där jag nära nog gick under psykiskt. Läs den gärna, för jag hoppas att den kan lära dig något, och kanske fungera som en motvikt i #prataomdet-kampanjens fotspår.

Sting, Fields of Gold:

You’ll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You’ll forget the sun in his jealous sky
As we walk in fields of gold

You’ll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold

I den omvända bevisbördans land

(efter en vecka deckad i feber är jag nu tillbaks — ber om ursäkt för avbrottet)

Den så kallade “Lagen om samlagskontrakt” är på allas läppar (eller tangentbord, kanske man ska säga). Nästan alla relaterar till att det skulle leda till visst krångel i sexlivet, om man säger så, andra reagerar på orsakerna till att debatten över huvud taget är där den är men nästan ingen reagerar på det stora problemet.

Det stora problemet nämns i flera av ovanstående länkar, t.ex. detta av Bie i Aftonbladet:

Enligt förslaget ska också den tilltalade i en eventuell tvist kring frågan ­kunna ­presentera bevis för att samtycke har ­funnits (i praktiken en slags ­omvänd ­bevisbörda). Och hur ska man kunna göra det utan ett skriftligt ”medgivande”?

Detta är utgångspunkten till mycket kritik, men nästan all denna kritik går ut på att det vanliga människor ska behöva fylla i skriftliga samlagskontrakt, snarare än det problem som för mig framstår som centralt:

Denna lag skulle totalt upphäva rättssäkerheten i landet. I alla de ovanstående länkade artiklarna utgår man ifrån situationen där sex förekommer. Tänk om följande situation: En kvinna vill ha vårdnaden om sina barn precis efter en separation. Hon anklagar mannen för våldtäkt (om du tror att detta är ovanligt, läs på). Konsekvensen av detta är att mannen (det är alltid en man, eller hur?) nu förväntas visa upp ett samlagskontrakt för ett samlag som aldrig ägt rum.

Det enda som behövs för att få någon (man) fälld för våldtäkt är för någon (kvinna) att hitta på ett samlag och anmäla. Det finns inte längre något försvar i rättsstaten (sic) Sverige, eftersom omvänd bevisbörda gäller.

Det är detta som är det centrala med att bevisbördan måste vara som den är idag inte bara i lagarna om de flesta brotten eller ens de mest allvarliga brotten utan för precis alla brott. Inför man omvänd bevisbörda för ett enda brott är det omedelbart ett öppet mål för den som vill missbruka rättsväsendet för att sätta dit någon. Med tanke på att socialstyrelserna och andra myndigheter redan idag arbetar som om anmälning var dom är det inte direkt mer sådan lagstiftning vi behöver.

Detta med omvänd bevisbörda återkommer med jämna mellanrum från ledande radikalfeminister i landet. Det är visserligen ett problem att sådana dumheter är tongivande i debatten, men ändå ser de flesta detta som rätt extremt. Att en utredning om lagförslag föreslår att ett uttalat samtycke måste finnas är i sig problematiskt men hade i normalfallet varit harmlöst. Att en sådan utredning föreslår omvänd bevisbörda är däremot en katastrof för demokratin och djupt obehagligt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sexkontrakt, Samlagskontrakt, Rättssäkerhet, Våldtäkt, Sex