Rosthög

Postat Saturday, March 25, 2017 om Myndigheter

Eftersom jag precis betalat värdet på en rätt fräsig sportbil i enbart restskatt så känner jag att jag jag har någon form av behov att yttra mig här. Det finns en hel del att diskutera utifrån sina olika synsätt i Sverige – ska vår stat vara en sportbil med alla möjliga sorters helt onödiga bling-funktioner, eller en vanlig arbetsbil som får jobbet gjort på ett helt oglamoröst sätt? En del går så långt att tycka att det räcker väl med en rostig cykel…

Jag vill ändå säga att det viktigaste problemet är att vi betalar för sportbilen, men vad vi får är en rostig skrotbil från 1954 som stått i skogen de senaste 25 åren. En del av blinget funkar fortfarande bra, men startmotorn hackar och underhållet kostar en hel del…

Wroom wroom, Sverige.

Helt enkelt: svensk skatt är inte “hög”, internationellt sett. Den är helt “absurdt fucking jävla mongo-hög”, men värdet vi får ut av den är vansinneslågt – det läggs miljoner på bullshit, byggs sportarenor, beställs kommun-pamps-tavlor, genuscertifieras höger och vänster, köps feelgood new age-mumbo jumbo som läkemedel och satsas stenhårt på kamelfarmar. Kommuner “sätts på kartan” i aldrig tidigare skådat tempo!

Samtidigt har våra grundläggande samhällsfunktioner klåfingrigt NPM-ats sönder till den milda grad att sjukvården flaggar för att patientsäkerheten inte kan upprätthållas och polisen riktar in sig på mängdbrotten för att få upp statistiken så mycket att de brott som folk faktiskt bryr sig om – de som har faktiska offer – inte hinns med. Och låt oss inte ens snegla på möjligheterna att försvara landet från angrepp.

Kort fattat: Precis varenda viktig samhällsfunktion håller på att rasa i bitar, accompanierat av ett ständigt ökande skatteuttag. Svaret på detta är i allmänhet lite roliga videoklipp där någon går omkring på en spårvagn och sarkastiskt utroppar “så här ser det ut när landet går sönder”, och det visas en större vilja att diskutera om det verkligen ska kallas för “no-go”-zon än att fundera på om det är ett problem i samhället som gjort att begreppet ens kommit upp för diskussion.

Inget parti lyfter detta som ett problem på riktigt. Visst, både rött och blått block snackar om att “sverige håller på att gå sönder” i opposition, men sen i regeringsställning är allt okej igen, kör på som vanligt. “Haha, inget hände #lastnightinsweden” – men handen på hjärtat, va det inte mer av ett lyckligt sammanträffande? För de följande 5 nätterna skedde ett antal mord följt av lite vardagliga upplopp.

Hela politiken genomsyras av någon sorts masspsykosliknande super-naivitet, där skattepengarna till synes är oändliga medel (om det inte handlar om något vitalt, det vill säga) och där invånarna indoktrinerats i vänstertankar så länge att man glatt sväljer allt snack om skattesänkningar som “att ta från staten”.

Vänstern tror allt löses genom att ta ut mer skatt att slösa bort. Högern har helt givit upp det ideella perspektivet och snackar bara om att skatten ska sänkas på rent ekonomiska grunder. Friheten som värdefull i sin egen rätt är bortglömd, och att folk skulle ha någon sorts grundläggande rätt till sina egna pengar är ett helt utomjordiskt koncept i sammanhanget.

Så vad händer? SD dyker upp och har iaf en syndabock – och ärligt talat är det inte konstigt att folk vänder sig dit i ett läge där alla etablerade politiker tävlar i oansvarig världsförnekelse och oändlig givmildhet allt medan vanligt folk känner ett litet nostalgiskt längtande efter tiden då “Hej, hej” var en hälsningsfras snarare än en önskan om donerade pengar, polisen kunde undersöka sådant som inbrott och misshandel snarare än enbart storsatsa på fildelning – och då man inte behövde oroa sig för att behöva föda sin förstfödda i vägrenen på motorvägen.

Vart vill jag då egentligen komma med detta? Well… jag skulle hellre köpt en faktisk sportbil för pengarna jag betalade i restskatt. En del av er känner mig och vet att jag har jobbat hårt på ett sätt som en fikapausinväntande offentligt anställd aldrig kunnat drömma om de senaste 10 åren eller nått sånt, så jag känner på något sätt att det vore lite kul om jag fick bestämma över… säg, kanske i alla fall hälften… av dom intjänade pengarna själv…? Det låter inte som ett helt oresonligt krav tycker jag?

Men om jag nu ska betala motsvarande summa i skatt så vill jag iaf få en “samhällsbil” som fortfarande kan rulla framåt för egen maskin. Och ursäkta mig om jag tycker att det här är ett jävla muppland när inte ett enda av de politiska partierna tycks hålla med. Sure, det debateras lite om fluffet – men mest om vart fluff-pengarna ska gå. Samtidigt kan jag inte komma på en enda samhällsinstitution som fungerar ens i närheten av som den ska. Alltså inte ens nästan.

Ja, Skatteverket då kanske… men poliserna slutar i drivor med löner som är hemskt låga, akutmottagningarna har väntetider som chockar folk som kommer hit från betydligt fattigare länder, skolan har helt byggts om från lärosäte till imse vimse genusuppfostringshem, Migrationsverket tar 15 år på sig att behandla folk som kommer hit och slänger sen ut dom på grund av formella skitsaker – men låt oss för all del se till att folk som “traumatiserats” av att åka och hjälpa ISIS skära halsen av folk får en lägenhet, stackarna.

Varje fall har någon gång en landning, och när betongen kommer rusande kommer det göra ont. Någon gång kommer bubblan med alla föreställningar om “föregångslandet sverige” att brista, och jag känner bara att jag önskar att det händer snart.

Tjänstemannaansvar. En fullständigt prestigefri återgång till fungerande styre över vitala samhällsfunktioner utan NPM, utan räknade poäng. Ett totalt jävla analt fokus på kärnverksamhet och inget annat i skola, i vård, i polis, i försvar. Och framför allt, en RADIKAL nedskärning av allt som inte handlar om att samhällets basfunktioner ska fungera. Gjorde man allt det skulle vändningen kunna komma. Jag tror man skulle kunna sänka skatten rejält också – andra länder visar att det är helt möjligt. Men i alla fall hade jag kunnat känna att det va lite “häftigt att betala skatt” då.

Men det kommer inte hända, för det finns inget politiskt alternativ som förespråkar det. Så för egen del fortsätter jag att ha ögonen på andra länder med lägre muppfaktor. Det finns mycket som håller mig kvar här… men någon gång kommer min vilja att acceptera ett heltrasigt samhälle att ta slut. Och tja, då kan jag ju köpa mig en sportbil i något annat land, samtidigt som jag kan betala en mer rimlig andel skatt och få ut lite mer fungerande samhällsfunktion av det.

Udda, egentligen, att det känns helt extremistiskt att säga så här.

Respektlöst slöseri med andras pengar

Postat Sunday, January 5, 2014 om Politik

Sakine Madon skriver idag i Expressen bra om slösandet i Sveriges kommuner och landsting – en mycket bra beskrivning om vad som försiggår hela tiden runt om i landet, men en relativt dålig slutsats. Enorma summor, hundratals miljoner kronor, slösas bort på vansinnesprojekt som det inte krävs mycket till sunt förnuft för att inse idiotin i.

Detta är en effekt av svenskarnas i det närmaste totala tilltro till alla valda politiker och “det svenska systemet”, totala ovilja att inse eller tro på fakta om hur effektivt stat, landsting och kommuner slösar bort medborgarnas pengar. Gemene man bor kvar i en fantasivärld där Sverige fortfarande har ett fungerande socialt skyddsnät, bra utbildning och säker vård (för att inte nämna ett rättssäkert rättsväsende). I verkligheten krävs det bara att man blickar mycket snabbt över hur stat, landsting och kommuner sköts för att man ska få ont i ögonen av misskötseln.

Det är som om man driver ett stort experiment för att utröna hur mycket misskötsel det krävs innan politikerföraktet når någon sorts bristningsgräns.

Rubriken på Sakines ledare har blivit “Straffa slösaktiga kommunpampar”. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte – hon konstaterar själv att detta händer oavsett vilket block som styr i kommunerna – hur man då ska kunna “ryta till när valdagen kommer” är oklart.

Det som krävs är inte en väl fungerande opposition – någon sådan kommer ej magiskt tillkomma. Det krävs inte heller att vi ryter till från insändarsidan i lokalbladet nästa gång idioterna bygger sommarland, fotbollsarena eller diamantsmyckad guldmidsommarstång i urskogen.

I skattetrycksparadisets Sverige är detta helt enkelt ett systemfel. Det diskueras skattesänkningar kontra skola/vård/omsorg när den egentliga frågan borde vara vilka tomtar som får strössla våra pengar omkring sig. Det som behöver skäras ner är mängden politiker som tillåts hantera skattepengar, och mängden skattepengar de tillåts hantera. Att byta en idiot mot en annan kommer inte hjälpa.

Det är detta skattesänkningsdebatten borde handla om – en frihetsfråga om att låta vanliga människor få välja att använda sina hårt intjänade pengar till vettiga utgifter och eget nöje snarare än något fantasiprojekt köpta av småpampar med huvuden bland molnen och sedan länge tappad markkontakt.

Jag föreslår en nolltolerans för allt detta slösaktiga fluff. Alla budgetposter som handlar om kommuners “image”, nöjesverksamhet, verksamhet utanför kommunen eller storbidgrag till företag måste bort. Kommunernas pengar måste till 99,9% gå till kärnverksamheten.

Först när vi kommit bort från rondellstatyer, arenor, äventyrsbad, flamsiga genusprojekt av uppenbart oseriös natur, odlingsprojekt i Afrika och så vidare kan vi ha en vettig debatt om skattenivåerna i landet.

Jag har det relativt bra ställt och har inget emot att betala en relativt hög skatt för ett fungerande samhälle med bra utbildningsmöjligheter för alla, fungerande samhällstjänster och socialt skyddsnät men denna totala respektlöshet för medborgarnas pengar gör mig illamående.

Faktumet att vi dessutom är fast i detta system utan någon vettig väg ut gör inte saken bättre.


Bildcredits: Nick Nguyen

Comments Off

Det räcker inte att uppröras längre

Postat Wednesday, December 11, 2013 om Informationspolitik

Nu när uppdrag granskning “avslöjat” att FRA samarbetar med NSA, att det utförs dataintrång på order av USA och att det samlas data om precis allt och alla kommer det att dras en hel del om FRA-lagen och om varningarna vi skrek oss hesa om inför omröstningen. Det är som om privatlivets död inte riktigt blev verklig förrns nu, på dess spektakulära begravning.

Det är lätt att säga “jag sa ju det“, men det räcker inte. Det är något som blir väldigt tydligt av detta för mig: Det är inte FRA-lagen som är problemet. FRA skiter fullständigt i lagen som den ser ut idag, och kunde lika gärna ha skitit i lagen som den såg ut då. Faktum är att de redan gjorde det.

Det stora problemet här är att FRA fått en massivt utökad budget. Det enda vettiga är istället att lägga ner hela verksamheten. Det finns inget rimligt grepp för att vi ska kunna återfå förtroendet för en myndighet som upprepade gånger visat sig villig att gå lång utöver vad rikets lagar anger är tillåtet.

Detta är tydligt från dagens Uppdrag Granskning om det inte redan var det:

  • Precis alla övervakas, oavsett om du är Svensk och oavsett vem du pratar med.
  • Precis allt övervakas, oavsett kommunikationsväg och innehåll.
  • Precis vem som helst får tillgång till datan (både inrikes och utrikes). “FRA-shoppen” är inte bara öppen utan har även rea.
  • Sveriges regering är fullständigt medveten om vad som sker.

Många som tidigare struntat i övervakningen kommer nu uppröras, eftersom det inte varit på riktigt innan det visas på TV. För alla er kan jag bara säga detta:

Inom ett år är det val, både till EU-parlamentet och till riksdagen. Jag behöver inte ens säga att jag tycker att Piratpartiet är det vettigaste att rösta på, men även om ni inte håller med om det så tänk på detta: det var ingen slump att våra mäktigaste politiker inom hela Alliansen mobbade och ljög igenom lagförslaget. Det var ingen tillfällighet att lagförslaget först skrevs av de mäktigaste politikerna inom Socialdemokraterna. Dessa politiker var helt medvetna om vilket förtryckarverktyg det var de höll på att bygga. Visst fanns det nog enskilda riksdagsledarmöter som blev lurade, men slutsatsen måste ändå stå helt klar:

Jag är ledsen, men du har inte riktigt rätt att vara upprörd nu om du tänker gå och rösta på ett av de partier som röstade igenom FRA-lagen eller på något sätt bidrog till dess skapande. Jag förstår de som inte trodde, som litade på politikerna – men nu är det klart, och ni har facit i hand lagom till valet 2014.

Demokratin har slagsida, både i Sverige, i Europa och runtomkring i världen. Vi har inte så ruskigt stora chanser att påverka i praktiken. Men om du nu upprörs över att samhällets elit håller på att bygga ett 1984-maktsystem så måste du ta den lilla makt du har och rösta på en chans till skillnad.

Verkligheten vs 1984

Det måste till ett skifte i vilka politiker som bestämmer. Det måste till en nedläggning av FRA. Och de som ansvarat för dessa brott mot Sveriges medborgare och mänskligheten i stort måste ställas till svar.

Det har redan gått för långt. Det är redan svårt att vända. Men tar vi inte chansen i år blir det nog omöjligt. Ta ditt ansvar.


Bildcredits: Marsmettnn Tallahassee

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att göra en politikertavla

Postat Saturday, October 6, 2012 om Politik

Kommunordföraren i Hörby kommun har de senaste veckorna varit i blåsväder för den tavla han beställt, föreställande bland annat sig själv som romersk legionär. Media har fokuserat något väldigt på vänskapsbanden mellan kommunordföranden och konstnären – man har helt struntat i en vanlig upphandling… det är naturligtvis ett problem. Det har även varit en hel del fokus på kommunpamparnas varande som den del av motivet – vilket kan tyckas vara ett utslag av någon form av storhetsvansinne.

Att den tidigare kulturchefen kritiserat tavlan offentligt tas enkelt om hand om genom att konstatera att “någon kulturchef behöver vi nog inte”. Lite tillhörande maktkamp inom Moderaterna ger krydda på tillvaron. Mitt i röran har huvudpersonen bestämt sig för att stänga sin blogg. När detta skrivs har bloggen bara en post, som uttrycker en vilja att “blicka framåt” och “få arbetsro”.

En del upprördhet har även riktats mot tavlans kostnad – 600 000 kronor, varav kommunen direkt betalar hälften och indirekt betalar resten. Mycket pengar, kan tyckas… men enligt vilka referenser? Ibland är det som låter som mycket pengar i själva verket ganska lite pengar – det saknats sammanhang. Hur  mycket är egentligen 600 000 kr i Hörby kommun?

Hörby kommun är en liten kommun mitt i  Skåne. 2010 hade kommunen 14 840 invånare. Är man ansvarig för en kommun (eller län, eller land, eller vilken region som helst) bör man nog försöka sätta sina utgifter i förhållande till sina invånare. En snabb uträkning visar alltså att varje invånare i Hörby i genomsnitt lagt 40 kr på denna tavla. Det är, på politikerspråk, två chipspåsar.

Man kan även fundera på vad alternativen var. Kommunen skär lite för närvarnade. Några miljoner kr ska sparas in på skolan. Socialnämnden måste spara 18,4 miljoner bara i år… vilket innebär att det blir  lite mer knapert för de mest behövande. Enlight biståndsstatistiken för år 2010 fick 381 hushåll försörjningsstöd i Hörby – tavlan skulle altså kunna fördelas som nästan 1600 kr till varje familj istället. Ganska många chipspåsar för familjer som förmodligen rätt sällan unnar sig något extra.

Istället funderar kommunen på om det inte vore bra att helt enkelt strunta i att betala ut några pengar över huvud taget till de behövande. Om allt fortsätter som nu landar kommunen på 8,7 miljoner kronor i underskott detta år – ett underskott som skulle kunnat minskas med nära 7% om man struntat i en viss tavla.

Svenska invånare har ett desperat behov av denna typ av sammanhang. Vi betalar extremt mycket skatt – detta behöver relateras till vad pengarna används till. Hur mycket pengar är det som var och en betalar till det ena vansinnesprojektet efter det andra landet över? Hur många småpampar avlönas och får resor betalda till världens olika hörn?

Frågan om hur våra politiker sköter sig kommer sällan upp som helhet i media. Det gnabbas om en detalj här, och en där… men var är den sammansatta granskning? Var är journalistiken som i samband med tavlan tog upp att samma styrelse i Hörby även varit på resa i Schweiz och Frankrike för skattebetalarnas pengar? Som kanske granskat kommunens satsning på bistånd till en “vänkommun” i Namibia – naturligtvis med resor dit för kommunledningen? Var är sammanfattningen av detta som kommer fram inför valen?

Nu är det ett par år till nästa val. Låt mig gissa att detta hinner glömmas bort av i princip alla tills dess. Istället kommer valet som vanligt handla om vem som kan lova mest, skola vård omsorg. Varken ideologi eller tidigare resultat kommer diskuteras nämnvärt mycket.


Bildcredits: sentex64

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Lugnt och harmoniskt

Postat Saturday, September 29, 2012 om Politik

Den lokala butikschefen hade tröttnat på allt snatteri och bestämde sig därför att det var dags för åtgärder. Butiken anställde en säkerhetsvakt, som skulle hålla kontroll på att inget snattades. Vakten – en stor, biffig kille med aggressiv attityd vandrade fram mellan matvaruhyllorna med handen på batongen.

Kunderna, som ju i de allra flesta fall inte snattade, började känna ett visst obehag. Killen såg ju inte helt stabil ut, och om någon såg ut att ha lite bråttom fick personen ibland ett rapp av batongen. Nervositeten spred sig, och kunderna började klaga. Inte nog med att helt vanliga kunder kunde få sig ett slag över armen, snattarna hade naturligtvis lärt sig smyga bakom ryggen på vakten, och kom ofta undan.

Butikschefen svarade på kritiken: “Vi måste kanske lära ut kundbeteende. De allra flesta som handlar här ofta klarar detta utan problem. Om du är lugn och harmonisk så kan du handla utan problem. Det är inget fel med vår säkerhetsvakt.”

Allvarligt talat… hur många branscher är det okej att orsaka kunderna kroppsskada och sedan skylla på att de inte lärt sig hur deras repressiva stöldskyddsanordning fungerar? Men för SL går det tydligen bra. Förlåt oss SL, som inte har lärt oss de ninja-moves som krävs för att oskadda ta oss igenom era tortyrredskap.

Jag har skrivit förut om Spärrsamhället och hur jag blivit rädd att passera spärrarna. Det har blivit värre sen dess, speciellt sedan jag fått ett kraftigt slag av en spärr över min brutna och gipsade arm när jag var på väg att passera ut från tunnelbanan på ett lugnt och harmoniskt sätt. Man kan visserligen anmärka att jag förlorade mitt lugn och min harmoni av ett slag över min brutna arm, kanske är det detta SL:s VD talar om.

Det handlar om allt fler företag och myndigheter som anser att jakten och repressionen är viktigare än kunderna och medborgarna. Kläms i era egna spärrar, SL.

Comments Off

Att äga ett barn

Postat Friday, September 21, 2012 om Myndigheter

Dagens stora nyhet är att de uppenbart fullständigt hjärtlösa robotarna på Migrationsverket bestämt sig för att det vore en bra idé att utvisa en tvåårig flicka som efter att ha blivit misshandlad som mycket liten bor med en fosterfamilj i Skåne, som vill adoptera henne.

Beslutet väcker en hel del ilska och upprördhet på ett sätt som återkommer gång på gång när Migrationsverket varit framme, och med samma paragrafsköld som alltid från verkets sida – jag har skrivit om den förut. Rättschefen på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, illustrerar på ett perfekt sätt det fenomen jag skrev om då: Han blev först lika förvånad som alla andra, “hur blev det så här?”, men efter att ha grävt sig ner i paragraferna anser han ändå att beslutet är rätt.

Psykologer och experter är överens om att flickan kommer få stora problem och må mycket dåligt av beslutet, men migrationsverket anser att paragraferna är rätt ändå, att beslutet att frånta flickan hennes hem och skicka henne någonstans där hon inte har något alls ger “de bästa möjligheterna för flickan och hennes mamma att återförenas”. Detta eftersom mamman för ett år sedan, innan hon återigen försvann, bad en gång om att få återförenas med sitt barn.

Flickans mamma finns någonstans på okänd ort, men det har i alla fall blivit klart att hon och flickan är franska medborgare, vilket innebär att Frankrike bör vara bäst på att återförena dem. Så kan kanske vara fallet, men för varje vettig människa är det oväsentligt om det innebär att flickan far illa.

Här får vi en värdefull inblick i hur migrationsverket fungerar. I ovanstående resonemang kan man mellan raderna få små ledtrådar om de paragrafer som leder fram till ett sådant vansinnesbeslut. Migrationsverket sköter anhöriginvandring och anser därför i någon mening att familjen är en viktig entitet. Mamman har ju bett om att få återförenas i det här fallet – och att återförenas med sin familj är enligt paragraferna en Bra Gärning. Att mamman sedan dess försvunnit spårlöst matchar ingen paragraf. Att flickan mår bra i dagsläget likaså.

Så här går det: Barn ska få må bra -> Familjer mår bra av att återförenas -> Störst chans att återförenas med familj finns i hemlandet -> Slutsats: Störst chans att barn ska få må bra få sav att skicka barn till hemlandet. Eftersom paragraferna matchar blir detta “rätt beslut”, även en hel del information går förlorad i varje steg, som i viskleken.

Den biologiska kopplingen sätts dessutom före allt annat. Mamman, som uppenbart inte är så jätteintresserad av saken eftersom hon övergivit sitt barn och sedan bara bekymrat sig om att följa upp saken en enstaka gång, har ändå en koppling till barnet som uppenbarligen anses vara av magisk karaktär, endast på grund av delat DNA. Man kan till och med tolka Migrationsverkets uttalande som att mamman äger barnet, äger rätten till barnet, helt oavsett lämplighet eller om barnet far illa.

Denna avgudan av biologiska släktskap återfinns på många ställen i det svenska samhället – ingen skulle få för sig att begränsa barnafödande, men de skarpaste och mest löjligt begränsande kraven ställs på någon som vill adoptera ett barn. Det biologiska samhöret antas på något sätt magiskt uppväga all världens olämplighet som föräldrar som vi annars måste skydda barnen från om den biologiska relationen saknas.

Någonstans bland paragraferna försvann den övergripande tanken på individen och på alla kringliggande lagar. Att beslutet är ett fullständigt uppenbart brott mot konventioner och regler om de mänskliga rättigheterna försvinner i sökandet efter rätt paragrafer att acceptera. Som jag skrivit förut saknas paragrafhierarkin med grundlagen högst upp och detaljparagraferna av minst vikt, i en organisation där inget ansvar utkrävs och där människor glömmer bort sin mänsklighet och blir kuggar i maskineriet.

Det är tydligt att ju vansinnigare beslut, desto större massmedial uppmärksamhet krävs för att gräva fram en liten gnutta medmänsklighet. Nu får vi se om det i detta fall räcker med den allmänna upprördheten för att besegra prestigen, ändra beslutet och rädda Hadille…


Bildcredits: MegaBu7

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Reklamstatstelevisionen

Postat Monday, September 3, 2012 om Media

Den oberoende, reklamfria reklamen på SVT har länge irriterat många. Program som “sponsras av” en hel radda med kända och okända företag och produkter som i tid och otid ska räknas upp är tydligt för varje tänkande människa just reklam, även om man försöker gömma sig bakom någon teknikalitet.

Nu senast blev SVT:s reklam helt absurd under OS-sändningarna. På twitter ondgjorde några sig för att detta minnsann var det sista OS som skulle sändas av den reklamfria stats-TV:n. Snyft. Själv fick jag byta till reklamkanalen Eurosport varje gång statstelevisionen behagade göra reklam för sina kommande program i höst (vilket i regel var endast marginellt mindre ofta än reklamen på reklamkanalerna).

Jag är verkligen ingen fan av TV3, och hoppas att nätet mognat nog till nästa OS att man kommer kunna streama från vilken TV-kanal i världen som helst, eller till och med direkt från evenemanget själv. Jag ser egentligen ingen anledning att köpa ett paket med sport-bytande och kommentatorer inbyggt – jag borde helt enkelt kunna välja att se på en viss sport eller match, och därtill välja vilken kommentator jag vill ha (om någon). Man kan tänka sig att utbudet både kunde bestå av kommentatorer på alla möjliga olika språk från världens televisionskanaler men även av amatörer med brinnande intressen världen över. Det är sådant som Internet möjliggör och förenklar, vilket visas tydligt inom E-sporten. Men även om utvecklingen går snabbt framåt är det nog tyvärr några fler år dit.

Det var ett litet sidospår – i vilket fall som helst så har vi så långt alltså konstaterat att SVT både säljer reklamplats och därtill även irriterar tittarna på precis samma sätt som en reklamkanal – vilket annars brukar framhållas som den stora fördelen med en statsfinansierad television. Utbudet är dessutom lika dåligt och såpa-orienterat som vilken annan reklamkanal som helst, så jag vet egentligen inte varför vi ska betala alla dessa pengar (oavsett om det sker via jakt och utpressning eller skatt).

Idag behövde jag kolla upp en del referensvideor på youtube på jobbet. C:a 10 videor i rad drabbades jag av en reklamvideo á 20 sekunder för SVT:s “Fridlyst”… och någon stans här är kortslutningen total. Jag har alltså här betalat en (relativt dyr) TV-licens för att finansiera reklamfri televsion, vilket statstelevisionen använt för att köpa reklam som stör mig när jag vill se på videoklipp på youtube.

Det har debatterats fram och tillbaks en hel del om huruvida statstelevisionen bör finansieras via licensavgifter eller skatt och om eventuella licensavigifter bör tas ut baserat på innehav av mottagare som förr eller för alla datorenheter. Jag föreslår ett nytt alternativ: Lägg ner.

Vill man ta ut en avgift eller skatt för TV-produktion kan pengarna lämpligtvis istället spenderas på informativa dokumentärer och nyhetsrapportage som kan läggas upp på youtube eller liknande. Då skulle statstelevisionen i alla fall tillföra något av värde till nätet, istället för bara irritation.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Comments Off

Polarisering, hat och guilt by association

Postat Saturday, September 1, 2012 om Jämställdhet

De senaste dagarna har en bloggpost av My Vingren cirkulerat på sociala medier. Det är en i stora delar helt hårresande berättelse om den avskyvärda behandling hon blivit måltavla för efter att ha uttryckt sin åsikt på nätet.

Det går från att vara svinaktigt beteende till regelrätta hot, och samtliga avsändare bör hålla sig instängda i sina sovrum tills de lärt sig bete sig rimligt mot andra människor – och sedan be om ursäkt. Sådant beteende är helt enkelt fullständigt oacceptabelt helt oavsett tillfälle och vilken åsikt man säger sig stå för.

Där hade det kunnat sluta. Då hade det varit en väldigt enkel sak att ta ställning till och jag hade till 100% slutit upp bakom My redo att svinga pennan till hennes försvar. Tyvärr slutar det inte där. Istället försöker hon dra någon sorts långtgående slutsatser av detta beteende och koppla ihop det med åsikterna – någon sorts guilt by association uppstår.

“Snarare drar ett antiintellektuellt korståg genom Sverige med paroller om “feministnazin”, hittepåanalytiker som fabricerar om PAS, debattörer likt Pelle Billing som illa rimmar statsfeminism med fascism, flashbackmän som är arga, förbannade, benägna att ta till våld för att bekämpa feminismen.”

Jag vill här påstå att det är rätt stor skillnad på de ingående delarna i denna rad av nidfigurer. Paroller om feminazism är rätt löjliga och fullständigt droppar av internaliserad bitterhet (på ett sätt som för övrigt är väldigt likt en del feministers utalanden om män i allmänhet). Pelle Billing åker med på ett hörn med en anklagelse helt plockad ur luften utan källa, och till slut klumpas allt ihop med bittra män från flashback som tar till våld.

Här någonstans har man övergått till att plocka poäng — alla som inte delar hennes åsikter klumpas ihop med de ynkryggar som sitter och anonymt skickar hot… det både förminskar hennes argument och tar bort fokuset från det som det borde handla om: vad hon fått utstå (annars hade jag ju inte suttit här och skrivit detta). Vidare:

“Det säger något att Breivik hatar feminism. Hatar kvinnor.”

Nej, det gör det faktiskt inte. Den sortens guilt by association är rent ohederlig. Det säger inget att Breivik hatar feminism, och inget att han hatar socialism. Vi kan inte dra med varken mansrättsaktivister eller moderater i skiten bara för att Breivik hatar vissa åsikter, på precis samma sätt som det inte säger något över huvud taget att 9/11-terroristerna var muslimer och på precis samma sätt inte kan användas som argument mot företeelsen. Det blir någon sorts Reductio ad Breivikum av det som inte gagnar någon — jag ser gärna argumentation om varför någon -ism är bra eller dålig, vi behöver inte låta en terrorist sätta agendan.

Människor har i alla tider hittat utlopp för sina bittra mentala fixeringar. Inte sällan kan man spåra rasisters uttalanden till förgågna obehagliga upplevelser med människor av annan nationalitet. Inte helt sällan har jag sett kvinnor som behandlats illa blivit den sortens “feminist” som ger uttryck för ett väldigt direkt manshat. Och nog tror jag att det finns liknande kopplingar i fallen där antifeminister hatar och spyr galla över feminismen och över kvinnor i allmänhet. Internet agerar som en förstärkare för allt det som annars sagts bakom stängda dörrar.

Man kan på något sätt förstå att det känns väldigt personligt, väldigt riktat, men jag har också varit med om den sortens hat och vidriga uttalanden (med motsatt åsiktsbakgrund). Det är lika vidrigt och oacceptabelt oavsett vilka åsikter det springer ur, och det är lika mycket ett personligt ansvar därtill. Vi kan gärna diskutera det utan att kalla alla som inte delar någons åsikt för antiintellektuella eller smeta Breivik på dem.

Till slut blir det istället så att inlägget bidrar till den polarisering som uppstått i jämställdhetsdebatten, och som till viss del även bäddar för det hat som stormar i kommentarfälten och på forumen åt båda hållen.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den Manliga Verktygsvagnen

Postat Thursday, July 5, 2012 om Jämställdhet

Härom dagen damp gratistidningen “Mitt i Huddinge” ner i vår brevlåda märkt “Inga gratistidningar tack”. Av uppenbara anledningar brukar vi inte läsa blaskan, utan den hamnar omgående i pappersåtervinningen för att bäras runt lite och bidra lite extra till nedsmutsningen av samhälle och natur.

Denna gång fick sambon dock syn på en notis på förstasidan om en kvinna som lurat till sig bidrag som vi inte kunde hålla oss från att läsa.

“Motivet: Hon hade skiljt sig och vad ensamstående. Men när socialnämnden gjorde ett oanmält besök hos kvinnan fann man slipsar, manskläder och en stor verktygsvagn.”

Artikeln fortsätter sedan att rada upp andra indicium som tydligt visar på att kvinnan fortfarande bor med mannen, enligt tingsrätten.

Jag noterar alltså att tingsrätten anser att det kraftigt talar för att det bor en man i huset om man har en “stor verktygsvagn”. Vidare förmedlas detta helt okritiskt av tidningen, som om det vore ett rent självklart samband.

Man kanske kunde tycka att faktumet att mannen stod i köket och lagade middag var ett lite starkare indicium, men tydligen var verktygsvagnen viktig nog att ha med i beaktandet.

Suck. Svenska myndigheter, svensk media och svenskt rättsväsende… är det inte dags att lägga ner precis allt och göra om, göra rätt, snart?


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off

Kvotering och kompetens

Postat Saturday, March 31, 2012 om Jämställdhet

Detta dök upp i min twitterström idag:

Det kan kanske tyckas vara ett rimligt uttalande vid första anblick, men låt mig förklara varför det är ett felaktigt sätt att resonera. Naturligtvis finns det inkompetenta människor (av båda könen) i ledande positioner… det som finns att vända sig mot när det gäller kvotering handlar inte om huruvida alla är kompetenta, utan om att säkerställa att de som styr är så kompetenta som möjligt.

För att illustrera detta behöver vi en uppsättning tärningar. Vi ska spela ett litet spel här, med enkla regler. Vi har sex tärningar – tre blå och tre röda. Varje omgång slår du alla tärningarna, och ska sedan välja ut två. Målet är att få så hög sammanlagd poäng som möjligt. Det låter enkelt, eller hur?

Låt oss nu ändra lite på spelet. Vi inför en ny regel: de två tärningarna du väljer måste vara en röd och en blå. Vi kvoterar in en blå och en röd tärning i resultatet. Det finns naturligtvis en risk att de två högsta siffrorna finns på tärningar av samma färg. Detta innebär att resultatet i regel kommer bli sämre med dessa regler än med ursprungsreglerna. Detta på grund av att vi begränsat vår möjlighet att välja de mest lämpliga tärningarna.

Om vi jämför ytterligare med den situation som vanligt förekommer när det handlar om kvotering så får vi ändra reglerna igen. Ta nu bort två tärningar av samma färg – vi har nu tre tärningar av en färg men bara en av den andra färgen. Skillnaderna i resultat mellan de olika regeluppsättningarna blir nu betydligt större. Om du inte förstår hur – ta fram några tärningar och testa! Annars spelar jag gärna tärning om en slant mot dig ;-)

I riktiga situationer är det nämligen ofta så att de sökande för en viss position inte är jämt fördelade mellan könen. Undersökningar har visat att kvinnor mindre ofta söker ledande befattningar och oftare tackar nej till erbjudanden om sådana. Och tärningsspelet visar oss att även om så inte var fallet, skulle resultatet bli sämre – skillnaden ligger bara i hur mycket sämre det blir.

Det kan naturligtvis vara så att man har tur och den lämpligaste kandidaten har “rätt” kön (eller tärningen med högst resultat råkar ha “rätt” färg), men ibland kommer så inte vara fallet. Vi får då en mindre kompetent person på posten, eller färre tärningsprickar i resultatet. Felet ligger inte hos någon person utan i kvoteringsprocessen.

Det är alltså mycket rimligt att oroa sig för kompetensproblematik när kvotering används.


Bildcredits: Cathy

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,