Exemplarförsäljning i en hyperdistribuerande värld
I mitt jobb som dataspelsutvecklare ser jag en del intressant om upphovsrätt och försöken att klamra sig fast vid gamla affärsmodeller. Samtidigt ser jag en hel del uppmuntrande försök till nyskapande.
En intressant iaktagelse man kan göra är att dataspelsbranchen drabbats av problem när de två riktigt stora spelförsäljningsaffärskedjorna började sikta in sig på begagnatmarknaden för spelkonsoller är att man får mycket snarlika problem som man tidigare fått av piratkopieringen på PC: helt plötsligt sitter det en massa personer och spelar spelet utan att tillverkarna får något betalt (till skillnad från affärskedjorna, som självklart blir stenrika på detta).
Efter ett otal misslyckade försök med DRM bestämde sig Electronic Arts för att försöka med morot istället för piska i ett intressant experiment. Det började med Sims 3 som helt enkelt gav spelare som köpte spelet en kod att använda för att ladda hem extramaterial gratis. På så sätt gick de som piratkopierade spelet miste om något — en liten men tydlig omställning av affärsmodellen till att var mer serviceinriktad än inriktad på försäljning av lådor med plastbitar i.
En sidonotering här: naturligtvis mottogs även detta negativt. Tyvärr finns en attityd inom spelvärlden att allt som spelföretag gör för att tjäna pengar är av ondo, vilket är lite olyckligt. Själv ser jag det som något oerhört positivt att man slutat försöka låsa in spel som jag köper och istället lockar med mer material.
Sedan kom det så kallade “Project $10” — inriktat på begagnatmarknaden där en liknande kod läggs med i boxen och kan användas av den som köper spelet nytt. Om nästa person som köper spelet begagnat vill ha extramaterialet får denne köpa en kod för en slant (man skulle ju kunna gissa att det rört sig om tio dollar, men så är ironiskt nog inte fallet även om det nog var tänkt så från början).
När jag skrev om projektet på min engelska blogg fick jag en hel del kommentarer (både på bloggen och via andra kanaler) som gjorde något tydligt för mig som jag inte tänkt på förut. Jag har ju ett bra tag analyserat och motsatt mig hur stora företag, lobbyorganisationer och politiker försöker hålla sig kvar i gamla spår trots att spåren leder ut för stupet.
Företag som är vana med att sälja exemplar fortsätter sälja exemplar oavsett om det fortfarande är rimligt i en värld med hyperdistributionsmöjligheter. Det jag inte riktigt tänkt på är att många konsumenter tycks ha precis lika svårt för den förändring vi går igenom. Det är ganska naturligt, när man ser på det efterklokt: nätrevolutionen är omvälvande och svår att förstå sig på.
Musik- och filmindustrin har haft mycket svårt att inse detta, men pionjärer inom båda fälten har insett och börjat experimentera, vilket är anledningen till att vi ser strömmande radiostationer eller donations-betalda filmer och andra försök till nya affärsmodeller.
Jag har sett på med intresse när vissa spelförlag (sakta) börjat röra sig mot nya affärsmodeller. Electronic Arts syns tydligt här med gratisspel som Battlefield Heroes. Andra är fortfarande helt inställda på att låsa in sig i sin “sälja exemplar”-mentalitet genom att introducera mer och mer DRM som kräver att du är online hela tiden för att spelet ska fungera, till exempel.
Fundamentalt är ett spel inte ett verktyd som behålls eller en konsumtionsvara som används upp — ett spel är en upplevelse. Det gör att man kan få ut hela värdet av spelet men ändå ha kvar sitt exemplar som har precis samma värde för någon annan. Just därför är det självklart att begagnatmarknaden drar kunder — att få lämna in exemplaret och få ut pengar (eller presentkort) gör inte att man förlorar upplevelsen av spelet.
När ett spelförlag slåss för rätten att sälja exemplar eller när en konsument slåss för rätten att få sälja vidare ett exemplar gör de båda samma fundamentala misstag: de ser spelet som plastbiten i en låda snarare än som upplevelsen. Förr när kopiering var svårt och begagnatmarknaden var liten spelade det ingen roll: spelet blev skivan (eller kasetten), precis som musik blev starkt associerat med CD:n den såldes på.
När denna koppling mellan exemplar och upplevelse bryts fallerar gamla affärsmodeller och klagomålen haglar. Förlagen klagar på att folk kopierar eller säljer vidare deras exemplar, konsumenterna klagar på att förlagen är giriga och anser sig ha någon slags “rätt” att få betalt fler än en gång för varje spelexemplar.
Det som händer nu är att vi går igenom en rätt svår period av försök att hitta nya sätt att få dataspelsutveckling som företagsidé att fungera. Det handlar absolut inte om att företagen tror sig “ha rätt” att få betalt, det handlar bara om att företagen helt enkelt måste hitta en affärsmodell där de for nog betalt för att inte gå i konkurs (vilket vore tråkigt för alla inblandade). Svårigheterna har redan inneburit att en hel del spelstudios fått stänga.
Det stora problemet är att vi befinner oss mitt i förändringen. Världen idag är sådan att vi inte kan förvänta oss att alla ska ha möjligheten att ladda ner nya spel från nätet, vilket innebär att exemplatförsäljningen fortfarande måste vara en stor del i kedjan. Samtidigt är hyperdistributionen ett faktum och begagnatmarknaden bara växer.
Från min synpunkt är EAs försök att hitta en väg genom detta minfält med saker som “Project $10″ och att tillhandahålla mer gratis innehål för de som registrerar sina spel ett första litet steg mot en mer serviceinriktad modell.
Affärskedjorna gnäller förstås, och det är ju rätt väntat. De måste ju trots allt veta precis som vi vet att vi rör oss snabbt mot en framtid där musik och spel inte längre distribueras på plastbitar, vilket naturligtvis innebär att det inte kommer finnas något behov av en affär där plastbitarna säljs.
Ur konsumentsynpunkt återstår egentligen bara en sak då: folk har vant sig med att kunna lämna in spel mot ett presentkort på nya spelköp.
Här finns en lustig klyfta: för förlagen är problemet att samma exemplar återanvänds; för konsumenten är problemet att exemplaret inte skulle kunna lämnas tillbaks om det inte var för återanvändningen (vilket i princip gör att spel blir dyrare).
Jag har föreslagit att en lösning på problemet skulle kunna vara att införa en deaktiveringsfunktion i digitala distributionsnät som Steam, med samma funktion som att lämna tillbaks ett exemplar. Detta skulle kunna lösa båda problemen.
Jag tror dock att det är mer troligt att vi kommer att se en förändring mot att spel blir billiga innehållsplatformar och att en del av innehållet knyts till ett onlinekonto. Transformerandet av spelförlagen från en producent av produkter till någon form av onlineserviceföretag måste hända för att spelförlagen ska kunna överleva, men jag är säker på att det går att hitta sätt att göra detta med både företag och konsument på vinnarsidan.
Klart att mellanhänderna (affärskedjorna) är olyckliga, men så snart de röjts ur världen kan vi bo i en trevlig värld där dataspel inte är så hutlöst dyra.
Bildcredits: neon G, Rafael Fyen
Läs även andra bloggares åsikter om Fildelning, Internet, Upphovsrätt, DRM, Dataspel
Moralistiska lagar och protestaktioner
Den stolta Svenska exportvaran sexköpslagen har en motsvarighet i Norge. Där har nu en protestaktion anordnas: Gratis bordeller. Som ett klockrent motexempel mot radikalfeministernas påståenden om att ingen kan tänka sig att sälja sex frivilligt, och den absurda idén om att det inte skulle gå att vara lycklig som sexarbetare (notera den stigmatiserande och nervärderande synen på “horan” som här kommer ifrån feministhåll, snarare än något annat håll).
Argumentet “Den lyckliga horan” stavas egentligen “Jag vet bäst” och används för att slippa lyssna på de som faktiskt befinner sig i den situationen man försöker bestämma över. Se till exempel Möllers urbota korkade påstående om att “ingen människa vill sälja sin kropp” via ovanstående länk. Vad då min kropp? Jag säljer en handling! Att sälja en sexuell tjänst är inte mer att sälja min kropp än att sälja massage eller någon annan tjänst med kroppskontakt. Man kallar det en myt för att kunna smutskasta de som faktiskt gör det, och kunna bortse från deras åsikter.
Vissa människor får otroliga vällustkänslor av att bli kliade på huvudet eller ryggen (min sambo brukar säga att det är bättre att bli kliad på ryggen än att få orgasm). Andra kan rentav få orgasm av att borsta tänderna. Man borde ju då fråga sig om det inte borde förbjudas? Vad är problemet med sexet egentligen? Är det att “köparen” njuter? Är det att säljaren inte gör det (och varför krävs i så fall njutning i detta jobb men inte andra)? Vari finns den påstådda förnedringen och maktutövandet?
Var går gränsen? Är det okej att köpa smekningar på icke-könsorgan? När övergår det till att vara sexuella handlingar? Om man nu råkade vara sådan att man fick orgasm av tandborstning, vore det då olagligt att köpa en genomborstning en duktig tandhygienhora?
Och på motsatt sida, varför är sex förnedrande men inte annat? Om jag själv blev av med jobbet och tvingades göra vad som helst för pengar så säljer jag mycket hellre att sälja sexuella tjänster än att ta hand om andra människors avföring, till exempel. Ändå är det senare yrket erkänt som en välbehövlig del av samhället.
Det man bör ta med sig ifrån den sortens annorlunda syn är just att alla människor är olika. Att jag inte får orgasm av att borsta tänderna innebär inte att det inte finns sådana människor, och bara för att jag inte kan förstå att andra kan acceptera att jobba med andra saker så får jag inte ledas att börja förespråka förbud. Att människor är så otroligt väl indoktrinerade i den kristna sexfientliga värdegrunden att de inte ens kan förstå att andra har ett annat synsätt är skrämmande — det räcker med att se på andra kulturer som har ett helt annat förhållningssätt.
Att lagen sedan inte fått avsedd effekt och innebär ett slöseri med polisens resurser är det ingen som vill erkänna i debatten.
De Norska bordellerna kanske inte är någon effektiv protest i längden. Jag håller inte med 之乎者也 fullt ut här. Protestens syfte är rimligtvis att väcka precis den uppmärksamhet den nu får. Det skapar en virvel i medialandskapet som drar med sig lite opinion, även om det inte är civil olydnad.
Däremot kan jag tycka att det finns mer effektiva protester, som går på större skala. Att 90 “prostituerade” motsätter sig lagen går enkelt att snacka bort för politiker och proffstyckare som redan visat att de tycker sig stå över alla andra. Därför behövs något bredare.
Jag har en tid funderat på om man kunde anordna en “betala för sex-dagen”. En årlig protestaktion då vi på en viss förutbestämd dag betalar våra makar, fruar, partners, sambos, vänner, krogragg eller vem som helst annan för sex. Detta kan sedan dokumenteras via bloggar, twitter, facebook etc med någon lämplig tagg, för att visa på ett brett missnöje mot sexköpslagen, även bland oss som i vanliga fall inte har något som helst intresse av att köpa sex.
(Sidonotis: Med “dokumentera” menar jag valfritt här. Man kan naturligtvis spela in allt och publicera om man gillar sådant, men det räcker med en kommentar på twitter om att man deltagit, eller varför inte en mobilkamerabild på hur man lämnar över en hundring på sängkanten? Det viktiga är att uppnå en stor mängd erkända sexköp på samma gång för att få genomslag)
Vad tror ni? Är det en bra idé till protestaktion? Finns det andra idéer om hur vi mer aktivt kan se till att hålla kvar sexköpslagens vansinne på agendan?
Till sist vill jag komma med en lite självutlämnande berättelse, som ytterligare svar på uttalandet: “ingen människa vill sälja sin kropp“… om man tolkar det som “ingen människa vill sälja sex“, vilket är det som egentligen avses. Jag kan därför erkänna att jag själv länge lekt med tanken på att sälja sex. Kanske hade jag gjort det vid det här tillfället om jag inte haft ett fast förhållande.
Det som lockat har varit nyfikenhet och spänning, en inre vilja snarare än något behov av knark eller något tvång. Jag har ju faktiskt rätt bra betalt från mitt vanliga jobb. För mig är det inte konstigare att fundera på att sälja sex än det är för någon som är bra på att dansa hemma i vardagsrummet funderar på att dansa på scen någonstans för betalning — mer spänning, lite betalt, något annorlunda.
Det som gjort att jag tvekat har inte varit något moraliskt motstånd heller, utan snarare ett dåligt självförtroende — jag har helt enkelt varit rädd för att jag inte skulle kunnat attrahera. Uppenbarligen är jag inte helt ensam och påståendet att vi med dessa åsikter och syn på sex inte har existensberättigande eller inte vet vad vi själva vill är djupt förolämpande.
Bildcredits: rileyroxx
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sexköpslagen, sex, kärlek, sexualitet
Foliehatt på
Jag har tidigare varit inne på hur man gärna ses som foliehatt om man berättar vad som håller på att ske. Folk tror helt enkelt inte på det — inte här, hemma i vår fina demokrati.
Tyvärr blev det inte så jättemycket diskussion runt sätt att komma runt problemet. Jag tror själv att en del av det som behövs är en konkretisering av problemen, som nu är lite abstrakta. Övervakningen och övergången till en polisstat känns inte. Att din mobil blir en spårsändare har ingen direkt påverkan på Svenssons liv.
Så vad kan hända? Vad händer redan? Jag menar inte att vi ska spekulera mer… jag menar att det redan finns mycket att ta upp. Bara senaste veckan har jag översköljts med en hel drös fullständiga galenskaper.
En skola lånar ut datorer till eleverna. Datorernas inbyggda webbkameror aktiveras sedan över nätet, och skolpersonalen spionerar med hjälp av dessa på eleverna. Det hela uppdagas när en elev får en tillsägelse för att ha agerat olämpligt — hemma. Det olämpliga agerandet? Han åt godis.
I England blir en fotograf upprepade gånger stoppad av en polis. När han vägrar uppge personuppgifter blir han arresterad. Det är nämligen “misstänkt och anti-socialt beteende” att fotografera julfirandet. Det hela spelades in i en fin spegling av vårt alldeles egna Gategate.
Det här är alltså alldeles vanlig semesterfotografering som straffas som terrordåd. Det är ju inte så att kameror är något nypåhittat hotfullt, eller att terroristerna inte skulle kunna hitta något sätt att få tag på bilder ändå om de ville… det är helt enkelt en lagstiftning som gör att Brittisk polis får arrestera vem de vill, när som helst, utan någon som helst påverkan på det som avses med lagen… precis som svensk droglagstiftning. Denna sorts lagstiftning som man vill införa mer och mer av kan drabba precis vad som helst. Allt som krävs är att du fotar tomten i julparaden.
Ett sista exempel är mannen som haspar ur sig ett litet morbidt skämtsamt uttalande på twitter när flygplatsen han ska resa via stänger i snöstormen. De flesta har nog hävt ur sig något sånt någon gång när tågen är sena, när bussen kör fast eller när man blivit dåligt bemött av någon. “Fan, man borde bränna ner hela den här stationen”. Det räcker kanske med senaste dagarnas snöstorm för att många ska känna igen sig i frustrationen och vreden.
“Crap! Robin Hood Airport is closed. You’ve got a week and a bit to get your shit together otherwise I’m blowing the airport sky high!”
Men nu var det en diskussion i sociala medier, inte en diskussion med polaren på bussen. De två är i allt väsentligt samma sak — sociala medier låter mig prata med mina vänner, men andra kan “tjuvlyssna”. Skillnaden är egentligen bara att i de sociala medierna är det lättare för andra att faktiskt delta i konversationen. Men vad hände?
Mannens meddelande klassades som bombhot, han riskerar nu 2 års fängelse, är på livstid bannlyst från flygplatsen i fråga, har fått datorer och telefon beslagtagna och är avstängd från sitt jobb.
En vettigt funtad människa skulle naturligtvis inse att en terrorist med en bomb inte går omkring och pratar om den vid bagagekontrollen. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle. En vettigt funtad människa inser att en snabb kommentar man häver ur sig i frustration i en konversation med vänner inte är ett seriöst menat bombhot. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle.
Denna fullständiga vansinnighet i förhållande till de egna medborgarna sprider sig som en löpeld. Vi är inte längre i vår privata zon hemma, vi är inte längre semesterfotografer eller anonyma nobodies på bussen, vi är potentiella terrorister. Allt vi säger eller gör är misstänkt, särskilt om det skulle vara så att vi hävdar vår rätt jämtemot statsmakten eller vägrar gå med på statsmaktens godtycke.
Det är därför Piratpartiet behövs i riksdagen. Det är dessa historier som måste spridas till precis alla som inte förstår vart det är vi är på väg.
Bildcredits: bookgrl, Mark Zabala, TKCS.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Integritet, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Piratpartiet, IP-adresserna och fusket
Det har framkommit hur en medlem i Piratpartiet har fuskat i interna val som han själv kandiderat till. Det hela har skett genom att han har registrerat ett antal fake-medlemmar för att kunna rösta flera gånger.
Jag är en av dem som varit mycket kritiska till hur interndemokratin och kommunikationen i partiet skötts. Just därför tycker jag att det är viktigt att även låta andra sidan av myntet komma fram här, att det inte bara förekommer internt skäll utan även cred, vilket det är så lätt att glömma.
Jag vill därför säga att jag tycker styrelsen har skött det som har hänt på ett exemplariskt sätt. Det är skönt att se att man inte ryggat för den rätt drastiska åtgärden att ta om hela distriktsledarvalet i Stockholm på grund av detta, och dessutom gör det helt öppet.
För en “insider-vy” på det hela, läs Troberg som skriver mycket bra om det. Uppdatering: Även Ravenna skriver nu mycket läsvärt.
Som en liten sidonotering kan jag berätta att jag träffade personen i fråga innan valsedelsutdelningen för EU-valet. Han var trevlig då, men jag har med viss skepsis efteråt observerat hans interna karriär, där han plockat på sig mer och mer inflytande genom att ställa upp för fler och fler frivilliga funktionärsposter. Han föranledde vid primärvalet en kommentar från min sida om hur jag hellre röstar på någon jag känner sedan länge via en blogg än någon som lagt upp en blogg bara för en riksdagskandidatur, och jag förvånades även av hur många röster han hade fått när resultatet kom. Det visade sig alltså vara en bra princip.
Samtidigt får partiet en del kritik för att vi använt IP-adresser för verifiering. Mikael Persson hänvisar på twitter till PUL och undrar om vi verkligen har tillstånd att använda IP-adresserna, som klassas som personuppgifter. Svaret är där ett direkt ja: PUL §10 reglerar detta. Partiet sparar ju inte bara IP-adresser utan även andra personuppgifter i sitt medlemsregister, som t.ex. namn och adress. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle kunna vara dåligt.
Persson vill då få det till en fråga om datalagring. Jag är inte säker på vad han menar här. Partiet är absolut inte emot lagring av data i allmänhet, inte ens av personuppgifter när så behövs. Jag har till exempel inget emot att min bank sparar undan min IP-adress när jag gör en överföring, eftersom det finns en anledning att jag ska identifiera mig.
Det samma gäller val. Det är helt okej att PP registrerar att jag röstat i ett internt val. Om detta görs via min IP-adress eller något annat är rätt oväsentligt egentligen — mitt medlemmsnummer är redan inblandat, och om jag inte har fler än ett medlemsnummer (dvs fuskar) så är jag redan unikt identifierbar. På samma sätt har PP inget emot att man måste identifiera sig för allmänna val (t.ex. riksdagsvalet) och att det registreras att personen röstat, eftersom det just där finns ett syfte med identifieringen och registreringen.
Mark Klamberg funderar kring problemen runt att rösta på Internet, och kombinationen anonymitet och identifierbarhet, och tycker att PP skulle blivit mycket upprört om man använt IP-adresser i något annat sammanhang, och att det skulle vara integritetskränkande. Jag har svårt att se hur det är kränkande att en IP-adress sparas i samband med ett viktigt demokratiskt val. Jag är som sagt redan identifierad. Att staten vet var jag var när jag röstade (poströst vs lokal röst) är precis lika lite problem som att PP vet vilken IP-adress jag hade när jag röstade.
Likheten med en vanlig röstlängd i fysiskt format är slående. Varför så många verkar tycka att det finns någon skillnad när den befinner sig på nätet kan jag inte riktigt förstå.
Jag håller däremot med Mark om att det vore bra att helt enkelt ringa upp alla medlemmar. Inte för att jag egentligen tycker det vore “mindre kränkande” (eftersom jag inte anser att det är kränkande att behöva identifiera sig vid ett val), utan för att det helt enkelt vore ett säkrare och bättre sätt att förhindra fusk i förväg. Det är naturligtvis inte en helt felsäker lösning, men betydligt bättre.
Jämförelsen med Moderaterna håller dock inte. Partierna är ungefär lika stora räknat i medlemsantal, men Moderaterna har 37,4 miljoner kronor i statligt partistöd att använda till att organisera sådant. Piratpartiet har inga statliga pengar alls. Även om man bara ser till nya medlemmar blir det ohållbart — tillväxten i de två partierna är mycket olika. Moderaterna har enligt DN 500 nya medlemmar att kontrollera, vi har runt 35 000.
Att anställa någon att ringa 50 000 personer är rätt rimligt. Att frivilliga ska göra det är inte bara orimligt, det är direkt rent olämpligt. Om en funktionär kan fuska i ett internt val kan denne även fuska när en sådan “rundringning” görs, så då har vi inte åstadkommit något. Vi har helt enkelt inte råd för närvarande, men jag hoppas att vi kan titta på liknande metoder om vi lyckas få statligt stöd framöver.
Skyttedal skriver om personval som ett sätt att tackla fusket. Jag håller absolut med henne om att det vore bra med ett mer rimligt personvalssystem som ger någon sorts faktisk makt till väljarna, men jag tycker inte det är en lösning — fusket får absolut inte förekomma så att någon kommer med på en riksdagslista. Det hör inte hemma i en demokrati, oavsett om väljarna kanske sedan skulle kunna “rätta till” resultatet.
Även locrian, Jacob, Andersson, Jinge, Blågrön Röra och Lake skriver.
Läs även HAX och Lars-Erick som funderar om partier som inte ens har några primärval borde vara så högljött kritiska.
Även DN, SvD, SR, Fria Tidningen, GT, Trelleborgs Allehanda och Expressen rapporterar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Demokrati, Valfusk, Riksdagsval, Primärval
Datalagringen: Vad menar MP egentligen?
Jag har spenderat delar av veckan med att försöka få något sorts rimligt svar ur miljöpartiets bloggare om vad som egentligen gäller. Det blir inte lättare ju mer som sägs, snarare tvärt om.
Till att börja med har ingen velat svara på vad en mänsklig rättighet är värd. 3 öre är uppenbarligen för mycket, enligt Tomas Melin:
Vi kan inte bara säga nej, om EU börjar ta ut vite. Hur stor skuld kan du tänka dig att dra på Sverige?
Vad då skuld, Tomas? Blir det mer pengar om vi inte betalar direkt menar du? Blir det dyrare om det är en klumpsumma? Om någon nu envisas med att det är en skuld snarare än en räkning att betala, så so be it — vi skapar ett “mänskligt rättighetskonto” där vi sätter in motsvarande belopp.
Det sker ju faktiskt rätt ofta i vardagen att vi använder just detta att många små belopp blir en stor summa. Att försöka få det att låta som någon “skuld” (vilket ju låter värre, eller hur?) är rätt lågt — skuld eller betalning, det är 3 öre om dagen. Är det värt det eller är det inte värt det, MP?
Om vi för en stund bortser från att vi inte på något sätt kan tvingas att betala (och att andra EU-länder regelbundet bryter mot både den ena och den andra EU-bestämmelsen), så verkar MP bestämt tycka… vad då? Klart är att alliansregerignen inte ska få implementera direktivet (Maria Ferm):
- Det finns ingen överenskommelse om att en rödgrön regering ska lägga fram ett förslag om att implementera datalagringsdirektivet, istället kommer nu S och V rösta för en grön motion om att AVSLÅ regeringens lagförslag om datalagringsdirektivet och en motion om att ifall en implementering skulle ske ska det vara genom lag inte förordning (vilket är svagare).
Det låter ju bra. Alliansen får absolut inte implementera datalagringen! Skönt. Besked, äntligen. Men vänta nu… Melin igen:
Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det.
Även Maria Ferm och Jakop Dalunde uttrycker liknande sätt att det inte kan undvikas att direktivet implementeras, eftersom vi annars måste betala, även om ingen dock har velat svara på varför det inte är värt att betala 3 öre om dagen för att få vår integritet skyddad. Jag skulle fortfarande uppskatta ett svar från MP om detta.
En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.
Jaha, men jag trodde tanken var att MP skulle sitta i regeringen, eller i alla fall i ett regeringssammarbete? Från det kan vi dra slutsatsen att MP inte tänker dra direktivet till EG-domstolen (uppdatering: det handlar om EG-domstolen, inte Europadomstolen, vilket är ytterligare en faktor — jag är inte alls säker på att det citerade stycket ens är sant om man applicerar det på rätt domstol) om de får makten i valet, vilket är trist, eftersom man samtidigt konstaterar att det vore ett effektivt sätt att skjuta ner direktivet. Hur ska ni ha det nu?
PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.
Här verkar Melin ha missförstått vad ett regeringssamarbete innebär. Det handlar alltså inte om att vi lojalt ska stödja en regering i alla frågor utom våra egna utan motprestation, och sedan bli överkörda i våra egna frågor. Det handlar om att de regeringsbildande partierna får vår lojalitet i alla andra frågor mot en motprestation: att de röstar med oss i våra frågor.
Om Piratpartiet till exempel säger att S, V och MP får bilda regering med vårt stöd om de röstar med oss i “våra” frågor, så kan S inte gadda ihop sig med M om datalagringen efteråt. Precis samma sak skulle MP kunna göra: man skulle kunna vägra bilda regering med S och V om inte de övriga gick med på att rösta ner datalagringen. Men då skulle man säkert få släppa på andra frågor.
Det är precis detta som Falkvinge menar när han skriver att MP sålt ut integriteten för regeringsmakten. MP är inte beredda att prioritera integritetsfrågan så högt, därför blir den bortförhandlad.
Att Melin verkar ha missförstått hela vågmästarstrategin är lite synd eftersom han lägger så mycket energi på att såga den. I hans verklighet finns inte denna prioritering, just för att det finns så mycket MP bryr sig om. Piratpartiet å andra sidan låter hellre bli att stödja en regering och får därmed inte igenom vår politik än att stödja en regering och ändå inte få igenom vår politik. Make sense?
MP verkar istället vilja skicka iväg Bodström att omförhandla datalagringsdirektivet han själv var drivande i att införa. Denna process tror de kommer gå snabbt nog och göra att direktivet helt slopas eller blir helt fixat med hänsyn till integritet. Man häpnar — maken till naiv inställning får man leta efter.
Under tiden inför de motvilligt direktivet, istället för att betala tidigare nämda 3 öre per medborgare, eller rakryggat stå upp mot EU och säga “nej, vi betalar inte” och ta konsekvenserna för det (vilka det nu skulle vara). Jag anar en klassisk Svensk känsla för “ordning och reda” och att man ska följa regler här, men ibland måste man göra det som är rätt, inte bara följa order, särskilt om man får ansvaret att förvalta ett helt folks intressen och rättigheter.
Jag uppskattar MPs principer i frågan, men för mig räcker inte förhoppningen om att Bodström ska förhandla fram nått trevligare om han får en chans till. Det krävs hårdare motstånd än så, och jag vill att mina medborgerliga rättigheter ska skyddas direkt, nu, omedelbart — inte om några (eller många) år när en segdragen omförhandling är klar.
En röst på något annat parti än Piratpartiet är en röst på att datalagringsdirektivet införs i Svensk lag. Man kan kanske tycka att det är förmildrande att MP vill ha bort det igen på sikt, men det är ett kränkande direktiv som inte ska få införas. Alls.
Bildcredits: Bob West
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Informationspolitik
Rättssäkerhet på undantag, del 2
Som ett brev på posten efter gårdagens inlägg så kommer då nästa exempel på hur polisen ser rättssäkerheten som något att ta sig runt. Poliser som hotar en fotograf med lite vad som helst, för att skrämmas. När männsikan har mage att veta att han har rätt att fotografera så greppar man efter ett offerlöst brott: du knarkar va?
Vad som helst för att få människan att ge sig, gå med på kohandel och radera bevis mot poliserna. Lögner. Hot. Aggressivitet. Våld.
Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att “det är det visst inte” och tar fram min legitimation.
Läs hela inlägget. Se på filmen.
Detta är ytterligare ett tydligt tecken på tiden vi är på väg in i. Det är därför Piratpartiet håller rättssäkerheten så högt. Ett polisväsende som använder gangstermetoder vinner inget förtroende från medborgarna, och det är viktigare än mycket annat.
Bild från en liknande händelse i Calgary
Det hela späs på av att det i princip aldrig förekommer några påföljder för övergrepp av den här sorten inom det Svenska polisväsendet. Internutredningar läggs ner, mycket undermålig bevisföring gör att åtal läggs ner, och så vidare. Kravallerna i Göteborg där mängder med oskyldiga tvingades ligga på kall asfalt i timtal ledde som bekant till precis ingenting alls, trots 170 anmälningar.
Sverige behöver en separat organisation för att utreda just sådant här — maktmissbruk från andra myndigheter — och på samma sätt som att våld mot tjänsteman bestraffas hårdare än annat våld måste våld av tjänsteman bestraffas hårdare.
För samtidigt som människors förtroende för polisen dalar och alltfler allvarliga brott ligger ouppklarade spenderas nya resurser på att sätta dit en hel ungdomsgeneration. Priorieringen går inte ihop.
Andra som skriver: Posterous, Alarik, Syrrans Granne, Adde, Arbetarperspektiv, Bea, Edwertz, Emretsson, Juridikbloggen, Tvivlaren, Kulturbloggen, odevetdu, PLC, Söderberg, the witch, Zac, Wagenius, Neo, dabitch, 之乎者也, planka.nu, Pumlan, Doria, Scaber Nestor, Andersson, MMK, Magnihasa, Drottningsylt, Röda linjen, GPF, Farmorgun, FMS, Ottinger, Deckarhuset, Ingerö, Hamburger Train, Hallén, SvDs ledarbloggen, Hornstull.nu, Nordin, Sunflower, Lars-Erick, whinar, Jonk, apelsineld, Segerfeldt, Infallsvinkel, soso, DNM, futuriteter, Ravenna, Svensson, Maloki, 301, Livbåten, Dynamic Man.
Även media börjar vakna: Nyheter24, SR, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet TV.
Bildcredits: thivierr
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Maktmissbruk, Polisen, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?
Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.
Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.
Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:
Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?
Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!
För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.
Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.
Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?
Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?
Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.
Bildcredits: Muffet
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU
Rättsäkerhet på undantag
Det blir allt tydligare hur våra rättigheter sprungna ur principen om rättsstaten ses som hinder av våra myndigheter snarare än något att värna om. I fall som rör Internet och annan “ny” teknologi kan man kanske ursäkta det med någon sorts oförståelse för tekniken, eller i alla fall att den teknologiska utvecklingen skapat kryphål i lagstiftningen.
Ibland ser man dock andra fall som gör det utan tvekan tydligt att det handlar om mycket medvetet iscensatta taktiker för att komma runt rättssäkerhetens åtklämmande ramar.
Ta till exempel mannen som var misstänkt för en mordbrand i Gävle. Polisen hade stora problem att skrapa ihop bevis mot mannen. Man funderade då ihop följande plot för att snärja honom: en polis blev vän med mannen under en längre tid. Han lurades sedan att han skulle kunna få ett jobb, flögs till Holland för en “intervju” (för att kringå svenska regler), och fick där veta att företaget höll på med en del olagligheter.
“Intervjun” var alltså egentligen ett polisförhör, där poliserna sitter och ljuger friskt för en människa för att få denne att tala om diverse saker, utan att enligt lag fått veta att han misstänkts för brott.
Inget av det ovanstående har med ny teknologi att göra, eller något annat man brukar anklaga Piratpartiet för att snöa in på. Ändå handlar det om våra hjärtefrågor, om rättssäkerheten och hur polisstaten kommer krypande.
Det gör det mer än önskvärt tydligt att nedmonterandet av mänskliga rättigheter och vår demokrati inte har något med Internet att göra, inte beror på varken terrorism eller fildelning, och framför allt inte bara är någon sorts misstag i välvilja.
Man använder Internet-specifika lagar där man sätter rättssäkerheten ur spel som ett första steg mot en mer repressiv värld.
Rättssäkerheten ska gälla alla, alltid, som garant för alla oskyldiga medborgare oavsett vad statens avsikter är. Det spelar ingen roll hur övertygade poliserna är om att en viss person är skyldig. Det spelar ingen roll vilket brott man är misstänkt för. Det spelar ingen roll vilket kommunikationsmedel man använder för att kommunicera eller, för den delen, om man kan luras att flyga till Holland för en anställningsintervju.
Alla.
Alltid.
Bildcredits: Jaume d’Urgell
Tack för tipset: Lonely Savage
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Riktiga nakenbilder på kändisar!
Så börjar då cirkusen, när en kändis gör ett utspel om hur nakenscanner-bilder på honom skrivits ut och cirkuleras. Jag tycker just det här låter som ett påhittat utspel för att få lite gratis PR — det finns en del i berättelsen som inte låter helt sannolikt… det verkar lite för lätt genomfört, att säkerhetspersonalen skulle ha kunnat skriva ut exemplar av nakenscannade bilder direkt i tid för att personen i fråga skulle få syn på bilden?
Nej, det tror jag inte på (även om jag naturligtvis inser att jag mycket väl kan ha fel, med tanke på hur bra dylikt hanterats förut). Samtidigt måste man nog insé att det inte finns några system som är 100% säkra. Även om personalen inte kan spara och skriva ut bilderna och även om de tas bort direkt efter kontrollen så sitter det numera en rätt bra digitalkamera i varje mobil.
Det enda sättet att säkra ett system är att se till att det är fullständigt ointressant att ta innehåll. Finns intresset där är den mänskliga påhittigheten oslagbar. Och hur är det med den saken egentligen?
Betrakta följande: hur många webbsidor finns det inte som uppger sig för att ha riktiga porrbilder (eller smygtagna nakenbilder) på kändisar? Vad skulle en nakenbild på Britney Spears vara värd, även en i halvdålig kvalitet, tagen från en nakenskanners skärm?
Ponera även att samtliga västvärldens flygplatser inför nakenscanning, så kan man rätt enkelt räkna ut att det ganska snart kommer ske en läcka. Det här är smygfilmandet upphöjt till högteknologisk perfektion — lite spännande och förbjudet. Tänk så många människor som skulle tända på det! Lägg till en kändis eller två så är den explosiva grytan färdig att serveras.
Även om Mr. Kahn inte är den första läckan så kommer den definitivt att komma.
Jag avslutar med Squasheds visa ord:
The reason there are few attempts to blow up airplanes is not because we have successfully restricted people from blowing up airplanes. It’s because not many people want to blow up airplanes.
Bildcredits: Remy Saglier
Läs även andra bloggares åsikter om Nakenscanners, Säkerhet, Integritet, Kändisar
En dyster omvärld
Medans våra underbara väst-demokratier är i full gång att avskaffa sig själva visar Iran idag upp hur härligt resultatet kan bli:
Iran New Agency reports that nine prisoners are planned for execution on Sunday, February 7. From a letter sent to Iran News Agency:
The government’s fear of [upcoming] protests has resulted in its leaders using execution as a method to stop the people.
The previous day, I heard from a relative who is a [regime] guard high up in the system that on Sunday February 7, 2010, nine political prisoners are scheduled for public execution.
The government intends to get the Basij forces to monitor the [outdoor] surrounding area to see if people have gathered to protest. If people have gathered then the [regime forces] will not bring the prisoners, and instead, execute them at Evin Prison.
Also, the government plans to close down the streets to have full control.
Detta är ett enormt angrepp på friheten som begrepp, ändå är det knäpptyst. Varför hörs inget? Var är media? Var är din röst i protest? Det finns så många som är snabba med att fördöma övergrepp i västvärlden… varför är det så tyst om detta? Medmänniskor är alltid medmänniskor och mänskliga rättigheter är alltid mänskliga rättigheter.
Se även: Scaber nestor.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Iran, Människorätt, Nyheter
