En dyster omvärld

Medans våra underbara väst-demokratier är i full gång att avskaffa sig själva visar Iran idag upp hur härligt resultatet kan bli:

Iran New Agency reports that nine prisoners are planned for execution on Sunday, February 7. From a letter sent to Iran News Agency:

The government’s fear of [upcoming] protests has resulted in its leaders using execution as a method to stop the people.

The previous day, I heard from a relative who is a [regime] guard high up in the system that on Sunday February 7, 2010, nine political prisoners are scheduled for public execution.

The government intends to get the Basij forces to monitor the [outdoor] surrounding area to see if people have gathered to protest. If people have gathered then the [regime forces] will not bring the prisoners, and instead, execute them at Evin Prison.

Also, the government plans to close down the streets to have full control.

Detta är ett enormt angrepp på friheten som begrepp, ändå är det knäpptyst. Varför hörs inget? Var är media? Var är din röst i protest? Det finns så många som är snabba med att fördöma övergrepp i västvärlden… varför är det så tyst om detta? Medmänniskor är alltid medmänniskor och mänskliga rättigheter är alltid mänskliga rättigheter.

Se även: Scaber nestor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Iran, Människorätt, Nyheter

Can’t happen here

Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).

Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”

Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.

Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.

Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.

Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…

Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.

Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!

Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.

Bildcredits: jonycunha

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval

En droppe fakta i en storm av förutfattade meningar

Det börjar kännas en aning som om vinden sakta, sakta börjar vända i en del frågor. I ett land där nästan samtliga riksdagspartier bekänner sig till radikalfeminismens färger har en viss typ av fakta länge ignorerats.

“Mäns våld mot kvinnor” är lite som “fildelningens ekonomiska offer” — forskning och debatt ignoreras totalt. Trots att det kommer undersökning på undersökning som visar motsatsen rinner forskningen och faktan av vissa grupperingar som vatten av ett paraply, helt utan att göra bäraren ens fuktig av en droppe insikt. Det är något fundamentalistiskt religiöst över det hela — man har redan bestämt sig för hur världen ser ut (män slår kvinnor pga könsmaktsordningen, fildelare köper ingen musik) så då spelar det ju ingen roll vad forskningen säger.

Ingrid Carlqvist postade idag om ett äldre inlägg om “mäns våld mot kvinnor”, som är mycket läsvärt och tyvärr fortfarande precis lika aktuellt, eftersom det alldeles tydligt fortfarande går att häva ur sig hur alla män är djur utan tanke på att kolla upp forskningen eller faktan, precis på samma sätt som en del häver ur sig att skivbolag förlorar pengar på fildelning, och stora delar av befolkningen köper det i båda fallen.

Ett resultat av denna ignorans från enormt stora delar av feministrörelsen mot fakta och forskning är att det skapas en motreaktion, som i mångt och mycket är precis lika extrem åt andra hållet och mer handlar om att smutskasta feminismen än att uppnå jämställdhet. Man kan till exempel se hur Pär Ström skriver enormt ensidigt om manliga feminister på newsmill, från en synvinkel som är så anti- och försedd med skygglappar att den knappast tillför något alls till debatten.

Samtidigt har det börjat röra sig lite grann i en annan mansfråga som rör mig personligen. Pär Ström skriver (betydligt bättre) på GenusNytt: “Han blev lurad att bli pappa“. Inlägget i sig är visserligen intressant och jag håller med om att det är både tråkigt och märkligt att dylika frågor aldrig tas upp från feminist-håll, eftersom feministerna alltid påstår sig stå för jämställdhet… men det riktigt spännande är diskussionen som följer.

Argumentet som alltid kommer fram är “men använd kondom då om du inte vill stå för konsekvenserna”. Det argumentet är direkt felaktigt på två sätt: för det första är det lite som att säga “skyll dig själv” till en kvinna som blivit våldtagen när hon gick ute sent iklädd kort-kort, för det andra säger man då egentligen något rätt nedsättande om kvinnor: inga kvinnor går att lita på. Använd alltid kondom, även om kvinnan säger att hon tar p-piller. Det tycker jag är en mycket tråkig människosyn, och följden för tusentals män som utsätts för något enormt stigmatiserande kan vara mycket allvarlig.

Tyvärr kommer nog det lilla plasket som Pelle Filipssons bok gjort dö ut, och män kommer fortsätta försummas en bra tid framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om Diskriminering, Jämställdhet, Feminism, Våld, Mäns våld mot kvinnor, Partnervåld

Bildt avslutar diskussionen

Carl Bildt har svarat på Rick Falkvinges kritik av hans utspel i diverse tidningar om hur han vill försvara nätfriheten.

Jag skulle tro att de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet snarare applåderar.

Jag lever uppenbarligen inte i samma värld som Carl Bildt. Det är mycket fint prat, men väldigt lite verkstad. Utrikesministern skulle till exempel mycket enkelt kunna ta reda på vad “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” tycker, istället för att tro.

Jo, det är nämligen så att på nätet kan dessa ansiktslösa människor själva komma till tals. Man skulle alltså av den så kallade bloggbävningen kunna dra slutsatsen att “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” inte tycker att FRA är sådär jättehett.

Men man behöver inte gräva så djupt. Det skulle nog räcka om utrikesministern läste kommentarerna till hans egen debattartikell på nätet. Men det går naturligtvis inte — Bildts svar är märkt “slutreplik”, som om det räcker med att man tillräckligt tydligt och högt säger

Sverige är en öppen demokrati och en fungerande rättsstat.

för att det ska bli sanning. Men alla tjänar väl på att debatten lägger sig, kanske?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Rick Falkvinge, Piratpartiet, Internet

Andra som skriver om Bildt’s svar: Syrrans Granne, Full Mental Straightjacket.

Burqan och rädslans ansikte

Igår på Aktuellt (tillgänglig på nätet fram till den 4:e februari, 21 minuter in) gick ett inslag om ett potentiellt förbud mot Burqa och Niqab, som flitigt diskuterats på olika håll de senaste dagarna efter statsministerns otydliga svar i en radiodebatt.

I inslaget nämns Danmark, där man precis konstaterat att man inte kan införa en lag mot burqa och niqab, men att man ändå tänker försöka förhindra användandet av dessa klädesplagg på ospecificerat sätt (“andra regler”). Danmarks statsminister, Lars Lokke Rasmussen, intervjuas och säger följande:

Vi vill slå vakt om att man ska kunna identifieras när man rör sig i det danska samhället, när man åker buss eller ska genom passkontroll. Nu ska vi se till att reglerna efterlevs.

Naturligtvis finns det situationer i samhället när det krävs att man kan identifieras. Jag undrar dock bestämt varför man ska behöva identifiera sig för att få ta bussen. Detta är den sorts godtyckligt inkräktande av den personliga integriteten Piratpartiet vänder sig starkt mot. Det sker dessutom med någon sorts godtycke — de vill veta din identitet (oavsett anledning), så därför får du inte klä dig som du vill.

Om man inte utgår från att någon form av ansiktsigenkänning ska användas för att spåra oss överallt finns det inget värde i att kunna identifiera någon som kliver på bussen… hur ofta nekas någon att åka buss på grund av sin identitet egentligen? För den delen, hur många kan du identifiera när du kliver på bussen i snöstormen, bakom luvor, huvor och halsdukar?

Även svenska Kristdemokraterna vill förbjuda plaggen:

- Det är ohygieniskt och äckligt för en kvinna att hålla på och andas där bakom, säger KD-ledamoten.

Man förundras. Är det ohygieniskt när kvinnor andas rent generellt, eller är det något annat som gör just burqan värre att andas bakom än halsduken, som ju tycks vara ett relativt populärt plagg så här års?

Andra kristdemokrater vill helst se att alla medborgare jämt är identifierbara — allra helst vid demonstrationer och liknande, så att polisens bilder bildar tillförlitliga åsiktsregister… men detta finns det ju förslag till annan lagstiftning för, och handlar ju inte specifikt om just burqa och niqab.

Det handlar om ett rent svepskäl, där man vill förbjuda just burqa och niqab som symboler för det okända och den religion de står för, kombinerat med någon sorts förmyndarattityd i bästa “Vite Mannen lär Infödingarna äta med bestick”-stil.

Är det någon av dessa människor som vill förbjuda vissa klädesplagg som någonsin har pratat med någon som bär dem, eller ens reflekterat över våra egna klädestvång? Det som döljs bakom slöjan symbolisterar något främmande vilket gärna framkallar en rädsla.

Denna rädsla är naturlig i den mån att människor i alla tider haft skäl att vara rädda för det okända i skogen, eftersom vi annars kan bli oförsiktiga och påhoppade i mörkret. I dagens samhälle är den rent irrationell däremot, och det bästa vi kan göra med den är att acceptera att vi ibland blir rädda, men trots det acceptera att rädslan kommer från oss själva — inte från varken burqan eller personen som bär den.

Vi måste bygga ett samhälle baserat på varje persons rätt att välja sin egen religion och sin egen klädsel i så stor utsträckning det går — fritt från tvång till att bära burqa, men även fritt från förbud. Ett samhälle baserat på medmänsklighet och tolerans, inte på rädsla. Naturligtvis finns det situationer där en person helt enkelt måste identifieras, men handen på hjärtat, hur ofta blir du noggrant jämförd med din bild på körkortet?

Bildcredits: Ranoush

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Burqa, Niqab, Integritet, Religion, Piratpartiet

Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt

Jag skriv ett svar till Carl Bildts kolumn i Washington Post, på min engelska blogg: “Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt“. Läs och kommentera gärna!

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Övervakning, FRA, Informationspolitik, Integritet, Internet, Piratpartiet, Yttrandefrihet

Studiebesök i fördelningspolitikens land

Så var årets första partiledardebatt avklarad, och slutsatsen blev väl att det hela var måttligt intressant pajkastning. Moderaterna har närmat sig Socialdemokraterna så mycket att det återstår ganska lite att bråka om. Skumrask sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt.

I samband med det så kom jag att tänka på något jag såg i ett kommentarfält nyligen (kommer tyvärr inte ihåg vilket, så någon länkkärlek blir det inte). ProjO visar nämligen ett exempel på det i sin analys av partiledardebatten, men är i gott sällskap då samma sorts uttryck använts av Falkvinge, Livbåten och Troberg, bara för att nämna några. Jag har som sagt inte kvar länken till kommentaren, men det var ungefär så här:

Ni pirater är helt respektlösa. Ni talar om “några procent hit och dit” som om det var oviktigt. Det är våra liv ni talar om!

Det slog mig omedelbart att det finns en djup sanning i det. Vi har alla i partiet bestämt oss att våra frågor är viktigare än fördelningspolitiken. Det är så vi kan enas som en såpass stark politisk kraft. Men det får inte innebära att vi trycker ner andra frågor — dessa frågor är mindre viktiga, men inte oviktiga!

Att benämna fördelningsfrågorna så nedvärderande gör oss alla en otjänst. Dessa frågor är viktiga för människor där ute — de kan innebära skillnaden mellan misär och ett drägligt liv för någon i försäkringskassans klor. Vår uppgift i den stundande valrörelsen är att förklara varför våra frågor är viktigare, inte att se ner på andra frågor (och i förlängningen de människor som anser att de är viktiga).

Vi måste bry oss om dessa människor även om vi inte tar ställning i deras hjärtefrågor. Vi måste förklara hur våra frågor påverkar även dem, och det kräver mer än ett nedvärderande tal om procent hit och dit, hur frustrerande det än kan kännas att människor värderar frågor på ett annat sätt än vi.

Det finns integritetsaspekter på frågor nästan överallt i debatten. Ta fram vår styrka och visa upp hur detta påverkar alla, och framför allt visa empati inför människors livssituation. Kalla ord vinner inga hjärtan.

Bildcredits: SethLemmons

Läs även andra bloggares åsikter om Partiledardebatt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Piratpartiet, Fördelningspolitik

Fildelningen och mångfalden

Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.

Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.

Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.

Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.

Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.

Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.

Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.

På vänsterfronten intet nytt

Vänsterblocket vill gärna profilera sig som att de är integritetens vänner. När högern har slagit till med FRA och IPRED och när Bildt mycket ihåligt säger sig vara integritetens förkämpe men samtidigt inte förstår problemet med FRA, öppnas naturligtvis en jättestor möjlighet för röd-gröna blocket.

I ord tar socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet chansen. Riv upp FRA, säger man (men IPRED är bara lite fel, det kan vi lappa och laga). Förresten, (s) vill nog ha en FRA-lag ändå, men man vill undersöka det lite extra först… jag vet inte exakt vad jag ska tolka alla dessa budskap som.

Nu kommer dessutom en socialdemokratisk riksdagsledamot med en fråga om det inte vore lite najs med fler övervakningskameror? Nere för räkning efter en höger-näve och helt knockad av en vänstersving? Är det ingen i riksdagen som fattat något om integritet över huvud taget?

Så kameror då? Vore det inte bra med lite fler kameror, så vi kan förhindra brott? Man kan till att börja med se på den forskning som gjorts, som kommit fram till att kameror minskar brottsligheten ibland (ungefär hälften av fallen), ibland ökar brottsligheten (i en fjärdedel av fallen) och i övriga fall inte har någon effekt. Det verkar ju bra, förbättring oftare än försämring? Tyvärr är förbättringen i brottsligheten ynka 4%.

En snabb sökning tycks indikera att det förekommer en del skolbränder i landet. I genomsnitt tycks det röra sig om ungefär en brand i månaden, vilket då skulle innebära att man genom att sätta upp heltäckande kameraövervakning runt samtliga landets skolor skulle kunna förhindra en brand var 25:e månad eller så.

Nackdelen med kameror? De spelar in vad man annars skulle kunna anta var privat, och kanske förevigar dina klumpigaste stunder — eller varför inte intima stunder? Just skolor och liknande miljöer som nämns i socialdemokratens fråga är också platser där det är som allra mest illa med pinsamheter. Hela skolgången är enda stor vandring i statusträsket, och få saker trycker ner någon så mycket som att göras till åtlöje inför klassen.

Att det dessutom spelas in av en kamera och någon i vaktbåset skrattar gått åt ditt missöde är extra trist. Och Full Mental Straightjacket förklarar med all önskvärd tydlighet problemet: system läcker. När din värsta dag i skolan hamnat på youtube och spridits till hela skolan på Facebook, hur bra mår du då? Eller när den där hemliga kärlekens kyss fastnat på band och skickats runt till alla…?

Till och med militärens högteknologi missbrukas för att någon tyckte det var roligt att tjuvkika från avstånd, och nätet glömmer inte — det snarare förstärker och vips är det inte bara en road helikopterbesättning som sett er i bilen utan halva världen.

Problemet här är inte vakten som frestades för mycket att lägga upp filmen på youtube eller helikopterpiloten, vilket man kanske kan tycka. Problemet är att frestelsen fanns där över huvud taget — med en aldrig sinande ström av nya övervakningskameror så ökar frestelsen och det händer garanterat alltmer ofta.

Nästa problem är ändamålsglidningen som oundvikligen följer. När vi nu har kameror över hela skolan, varför då inte använda dem för att spåra skolkande elever?

När våra skolor helt givit upp kampen mot mobbning, hjälplöst flyttar runt mobbade istället för mobbare, när utbildningen tagit baksätet och snålheten tagit framsätet i en institution där eleverna kan lära lärarna mer om IT än omvänt, så kanske det borde vara andra saker som man fokuserade på? Kan det rentav vara så att det finns en djupare bakomliggande orsak här till dessa bränder?

Kan vara något att effektivisera, rentav.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Piratpartiet, Socialdemokraterna, Integritet, Skola

Men snälla bara lite…?

Det damp ner ett e-brev i e-brevlådan idag (med det där karakteristiska e-ljudet som bara en e-brevlåda kan ge ifrån sig då den slår igen). Sedan damp det ner ett till, 19 minuter senare, med samma innehåll.

Båda breven var från Trygg Hansa, och en galant uppvisning i att inte förstå sig på respekten för kunder eller potentiella kunder. Så här står det i breven:

Vi saknar din anmälan! För att inte missa att nås av information eller erbjudanden från oss eller våra samarbetspartners via e-post, måste du ge oss ditt medgivande och här får du en ny chans. Har du anmält dig den senaste veckan ber vi dig bortse från denna påminnelse.

Detta är alltså ett exempel på så kallad skräppost, eller spam (e-skräppost kanske? eller skräp-e-post…). Det som gör det här exemplet så talande på något sätt är att det inte bara är spam — det är meta-spam, alltså spam om spam (min fetstil):

Via e-post och SMS/MMS skickar vi och våra samarbetspartners information, nyheter och erbjudanden som berör dig och din familjs trygghet. Men först efter att du anmält dig och gett oss ditt samtycke förstås.

Anmäl dig före den 31 januari 2010, så är du dessutom med och tävlar om en Apple MacBook Pro 13´ (värde c:a 11.000).

Smaka på den fetstilta meningen (som inte ens är en korrekt uppbygd mening). Nej… ni skickade alldeles nu ett erbjudande via e-post till mig. Ni vill köpa min uppmärksamhet för en minimal chans att vinna en dator. Det spelar ingen roll att det är ett ebjudande om erbjudanden, eller hur mycket ni verkligen tycker det vore trevligt om jag gav er tillåtelse att spamma mig mer, spam är nämligen inte okej ändå, eftersom jag inte har givit den tillåtelsen.

Att jag inte vill ha spam innebär att jag inte vill ha spam. Det innebär inte att det är okej med lite grann spam, enligt samma linje som man inte kan resonera som att det är väl okej med lite grann sexuella övergrepp? “Hon sa ju nej, men om jag börjar klämma lite på tuttarna kanske hon vill ha mer, vem vet?” Grövre kaliber, samma feltänk. Utger man sig för att respektera andras val kan man inte också trycka på tills de ger med sig.

När alla företag tycker att just deras erbjudanden är så bra att det är okej att ignorera “Ingen reklam tack”-skyltarna, så har skyltarna ingen effekt längre. Därför måste det få vara mottagaren som bestämmer vad som är okej att skicka ut i reklamväg, vilket alltså innebär att det är mycket bra att ha ett opt-in-system, som Trygg Hansa säger sig ha, men inte har.

Problemet med att resonera så i en tid då alla är sammankopplade och kan sända ut sina intryck är att man bygger sitt varumärke just på riktiga intryck… annars kommer det dyka upp missnöjda intryck på twitter eller en kanske någon blogg (vilket naturligtvis kan dyka upp i en google-sökning, till exempel).

Det finns ingen mängd reklamblad i världen som kommer kunna förbättra ett skamfilat rykte, så det som gäller i den moderna tiden är att leva upp till sina utsagor om kvalitet, och att faktiskt ta hand om sina kunder och värna om sitt rykte. Det gör man via sina tjänster eller produkter, inte genom att skicka  ut spam och be snällt om att få spamma. Tack, men det är redan för sent.

Läs även andra bloggares åsikter om Trygg Hansa, Spam, Reklam