En inblick i en kontrollerad musikvärld

Något jag kom att tänka på efter att ha suttit och glott på spektaklet Eurovision Song Contest… är det inte märkligt att det finns musikstilar som miljontals människor kan tänka sig att betala en femma för att rösta på i en musiktävling, men som aldrig får någon speltid på radio?

Ta till exempel Estlands bidrag i år, eller Norges vinnarbidrag från 1995 — bra exempel på New Age-låtar som placerat sig bra i tävlingen (sexa respektive etta). Men hur ofta hör du en new age-låt av den typen på radio? Var finns de skivorna på topplistorna?

Det måste helt enkelt finnas ett enormt tomrum i musikrymden, en enorm marknadsmöjlighet! Är vi dumma i huvudet allihop som inte tar chansen? Här måste ju finnas rejält med pengar att tjäna?

Naturligtvis är det inte så enkelt. Det finns enorma krafter som tjänar grova pengar på den likriktning som länge har gällt, där all musik framförs av skutta-runt-i-underkläder-pop-flickor eller pojkbands-flick-idoler och låter precis likadant för att det är samma exklusiva klubb av producenter som skrivit precis all musik.

Det finns alltså en helt enorm mängd musik där ute som är fantastiskt bra, men som bara ett fåtal mycket musikintresserade personer hör, men som många många fler skulle tycka om, om de bara hörde den.

Det är det här som är bakgrunden till den revolution som nu sker, och förklaringen till varför skivbolagen strider med näbbar och klor för att behålla det gamla och förstöra det nya. Det är det här som gör att det förekommit så mycket fult spel inom musikindustrin.

Det som sker är en decentralisering av musik-världen, och en diversifiering av musiksmak, då alla sorters musik får lika stor möjlighet att göra sig hörd (på sikt) — och det är naturligtvis inte populärt bland de som tjänar miljoner på att alla lyssnar på precis samma dynga.