Ideal möter realitet – våld och civilkurage

Jag har haft en del funderingar om ideal och realitet när det gäller våld ett bra tag, men inte riktigt lyckats komma till att skriva om det. Idag skriver dock Markus på Sagor Från Livbåten vilket sporrade mig. Jag återkommer till exakt vad det handlade om.

En aspekt på våldsutövning, vilket också är det jag funderat på en längre tid, är vilken roll idealet har när det gäller våld. De flesta som haft kontakt mig känner mig som en fredlig och framför allt mycket lugn person som generellt sett behåller lugnet (eller i alla fall kontrollen) i pressade situationer. Jag har åtskilliga gånger fått höra hur människor varit imponerade över hur jag klarar att hålla mig lugn och låta bli att ge sig på människor som andra annars skulle hoppat  på (fysiskt eller verbalt). Antivåldsprincipen är mitt ideal, kan man säga, och för mig ligger att ta till våld mycket långt ifrån min personlighet.

Sedan finns det i realiteten situationer där jag blixtrar till i våldsamma reaktioner. Förra vintern var jag och min sambo på väg hem från pendeln en fredagkväll när vi möter en grupp om 3-4 relativt alkoholpåverkade unga män. En av dem bestämmer sig uppenbarligen för att bekräfta sin alfahanne-status inför de övriga, och kommer vrålande springande mot oss. Jag sätter omedelbart kroppen i bra balans och trycker till honom ordentligt när han kommer inom räckvidd… inte ett slag, men en ordentlig tackling kan man kalla det.

Han menade uppenbarligen inget våldsamt med saken, utan gick skrattande bara vidare… ett fredagsnöje att försöka skrämma upp främlingar sådär bara.

Jag och sambon diskuterade detta vidare, och hon tyckte oroligt att jag reagerade onödigt våldsamt. Eftersom jag är en lugn person med ett ickevåldsideal kan det ju tycka sig underligt. Framkom det ett glapp i min förmåga att hålla mig lugn där?

Svaret är att det beteendet är ett val jag gjort, inte i stundens hetta utan generellt. Ideal i all ära, men vi måste dessvärre leva i verkligheten. Och i verkligheten finns det rätt trista fakta att ta hänsyn till, nämligen att människan är mycket mycket bräcklig. Därför gäller det i allmänhet när det gäller slagsmål att den som slår det första slaget har en mycket stor chans att också vara den som går oskadd ur bråket. Att ta en smäll gör helt enkelt överlevnadschansen till ordentligt mycket mindre (andra faktorer som också påverkar kraftigt är nykterhet).

Det fungerar alltså inte att försvara sig lite grann, eller försvara sig när det redan börjat bli våldsamt. Det enda sättet att försvara sig är alltså att svara direkt med våld. Eftersom jag inte är redo att bli nerslagen som pris för mitt ickevåldsideal så tar jag alltså till våld direkt när jag blir attackerad. Centralt här är att våldet aldrig är en aggresion, utan alltid är ett svar.

Man kan dra hela resonemanget ett steg längre… vad är det för ideal som gäller inte bara för mig som person, utan för samhället som stort? Och hur passar dessa ideal ihop med samhällets realitet? Det för oss in på det som Markus skrev så bra, om Nödvärn och Domkrafter, vilket inspirerade mig att slutligen skriva denna post:

I just det här fallet tycker jag att det är trist att man gjort den bedömning man gjort. Dels för att jag tycker det drabbar Per-Anders orättvist, och dels för att vi inte behöver signalera till allmänheten att de inte skall lägga sig i om någon annan far illa. Vi behöver helt klart en diskussion om hur sådana här situationer skall bedömas, så att rättspraxis kommer närmare hur folket faktiskt resonerar och så att folket bättre förstår hur rättspraxis ser ut.

Det allra sista det svenska folket behöver är ännu mer anledning att sjunka undan i hörnet på tunnelbanan och låtsas som inget händer. Civilkurage och mod i allmänhet är det lite sisådär med i vårt avlånga land. Att vårt rättsväsende är så skruvat att man lyckas döma någon till ett långt värre straff för att denne skyddat någon (eller sig själv) än personen som oprovocerat annföll någon är rent ut sagt vansinne.

Vilket då leder oss tillbaks till ursprungsproblematiken. Vårt rättsväsende och vår lagstiftning förutsätter inte bara att vi ska leva efter idealen om ickevåld, utan även att vi ska låta bli att försvara oss tills det i realiteten är för sent. Detta är inte en acceptabel gränsdragning. Gothbarbie uttrycker det bra:

Att därför tala om “lagom” våld är befängt. Den som oprovocerat attackerar en annan människa har försakat sina rättigheter i den situationen och ska utsättas för precis så mycket våld som den som skyddar sig finner lagom. Även om det innebär att den som attackerar dör.

Ställer man inte upp på det så skulle man helt enkelt inte ha attackerat någon oprovocerat.

Det är kanske lite extremt uttryckt, men ställer i alla fall saken på sin spets. På någon nivå finns det ett “lagom” — det kan aldrig vara okej att forstätta sparka på den som ligger fullständigt oskadliggjord på marken… men samtidigt måste självförsvaret alltid komma först, och principen om att den som tar till våld som aggression är den som förverkat sin rätt att gå skadefri.

För att avsluta kan man ju även se på straffskalor. Oavsett hur fel eller inte man tycker det är att försvara sig, så kan man garantera att varje gång någon får ett mildare straff för att hoppa på någon och ta strypgrepp än den som försvarade sig själv eller någon annan oskyldig så går detta direkt emot vad människor tycker är rimligt och rätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, misshandel, nödvärn, ideal, realitet