Spelföretag som polis

Postat Wednesday, January 6, 2010 om Integritet

När svenska politikbloggar är galet upptagna med att tugga sönder Bonos uttalanden (vilket jag därför inte tänker ta upp mer själv) har det varit betydligt tystare om en incident från spelvärlden.

Polisen i Maryland har ett tag varit på jakt efter en knarklangare. Denne gick under jorden och flydde till Kanada för att hålla sig gömd. Han gjorde dock ett misstag — han valde att spela World of Warcraft. Någon tipsade polisen om detta, varpå de skickade iväg en kallelse till Blizzard och krävde ut langarens information.

Här sker något intressant. Polisen i Maryland har ingen laglig rätt att kräva saker av Blizzard, som inte befinner sig i Maryland. Polisens kallelse är alltså att betrakta som en snäll fråga om information. Månaderna gick, och till slut kommer en drös information från Blizzard — bland annat ett IP som kan lokaliseras i världen och ett tillslag kan göras med hjälp av Kanadensisk polis.

Många har reagerat på historien med kommentarer som “gillar man inte tanken på fängelse borde man nog inte sälja knark”. Detta är någon form av rent-mjöl-i-påsen-argument och missar därmed lite det centrala problemet med det hela. Man fastnar i ett relativt vanligt, men ändå felaktigt, resonemang som jämställer utnyttjande med möjliggörande. Problemet här är inte handlandet i sig, utan möjliggörandet — inte resultatet, utan det spann av potentiella resultat som möjliggörs av liknande handlingar.

Låt mig förklara det där närmare. När polisen snällt frågar efter information på det här sättet sätts Blizzard i en problematisk maktställning. Företaget får nu göra ett moraliskt ställningstagande och i princip agera rättsväsende. Det hade kanske varit glasklart om det gällt något som var olagligt överallt och som alla var överens om, som ett våldsbrott.

Nu gäller det ett narkotikabrott. Oavsett vad man tycker om narkotikabrott så måste man inse att samma lagar inte gäller överallt. Så nu är det helt plötsligt upp till Blizzard att bestämma om den sortens lagstiftning även ska gälla i det virtuella Azeroth, oavsett var människor egentligen befinner sig, eller relativt var polisen som frågar befinner sig. Har Azeroth utlämningsavtal med USA?

I sig är det inte heller ett stort problem, men att Blizzard inte kategoriskt väljer att svara “nej” på en sådan fråga är mycket tveksamt. Det öppnar för att vilken lag som helst i vilket land som helst kan komma att gälla i online-världen.

Det är det här jag menar med att möjliggörandet är det farliga, inte just det som hänt i detta fall — vad händer när Kinesiska myndigheter vill ha ut information? Det finns ju väldigt många Kinesiska World of Warcraft-spelare. Går det lika bra det? Det kan ju komma att handla om andra brott där, och de flesta kan nog hålla med om inte vore så trevligt om precis alla lagar från alla länder kunde gälla online, internationellt. Är nästa person som gömmer sig i Kanada en regimkritisk Kines som spåras? Vad tar Blizzard för beslut i så fall?

Jag inser naturligtvis att Kanadensisk polis kanske inte är jättesugen på att hjälpa Kineserna jaga regimkritiker, och att det är mycket möjligt att Blizzard skulle ta ett annat beslut i det fallet, men det finns i alla fall en nyans i beslutet att lämna ut information som är otrevligt, oavsett om man upprörs av effekten av det eller inte. Det är en stig som kanske inte ser så snårig ut men som leder djupt in i djungeln.


Bildcredits: jluster.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

  1. […] har kommit under massiv kritik för sitt beslut att frivilligt dela med sig av informationen, medan andra menar att det var rätt […]

  2. […] Lime sätter fingret på en intressant frågeställning: Har Azeroth utlämningsavtal, och om inte, varför agerar Blizzard som om de hade […]

  3. Om Blizzard användes sig av det för att komma åt politiska brottslingar skulle FN/Eu säkert kommer och bråka. Västvärlden har rätt, dem har fel, och det är okej att använda sig av hänsynslösa metoder om man gör det för vad som är rätt.

  4. Intressant spaning!

    Problematiken som inlägget tar upp är på sätt och vis data-mining i ett nötskal. Öar av till synes oskyldigt data blir kombinerat och beroende av vem som utför kombinatoriken potentiellt livsfarlig för den som information berör.

    En konsekvens skulle kunna bli att det leder till att människor värnar än mer om sin anonymitet även i sammanhang där man normalt sett inte gör det.

    Det känns som det är hög tid att vi börjar fundera på hur man på bästa sätt åstadkommer styrning via konsumentmakt.