Det är inte bara det att det verkar ha gått från att gälla sak till att gälla personer, det är dessutom ovanpå det att man “sparkar neråt” genom att kalla folk för inkompetenta så fort det inte går exakt som man tänkt sig.

Var för sig vore det allvarliga saker — tillsammans blir det en intern PR-clusterfuck som är svår att skaka av sig… hur ska man någonsin lyckas få dialog om den som sitter i maktställning trampar på den lille med elaka uttalanden om person eller arbetsinsats?

Jag hoppas också att den nya styrelsen kan ändra läget en del… det är ju just därför det är så tråkigt att se hur den motarbetas; inte med demokraiskt debatterande utan med regelfixerat småfifflande.

När du skriver om att kukmätning är känsligt för killar tar jag faktiskt åt mig. Och vad jag menar med att jag tar åt mig är att jag känner “tack, för att du sa det, då vet jag vad jag kan göra bättre”.

Att jag använder mig av sådan vokabulär handlar om en nog ganska rutten manssyn hos mig som faktiskt i vanliga fall är något jag försöker göra något åt, inte minst genom att värdera killars känslor. Och om det då är så att jag förvärrar dem… då är jag bara tacksam för kritiken.

Som jag ser på konflikterna/konflikten, så ser jag också en återkommande. En återkommande som jag också tidigare kallat just maktmissbruk. Det jag idag frågar mig är om jag såg helt rätt. Var det verkligen så enkelt?

De som skriker om maktfullkomlighet, vad skulle de bygga upp i stället? Skulle de bygga något bättre? Har de mer tålamod än t ex Rick? Finns det någon som hade kunnat ta över i stället för Rick? Vad skulle splittra partiet, vad skulle hålla ihop det? Allt sådant är frågor jag ställer mig numera.

Frågor som jag tidigare inte vågade ställa mig.

Jag får lite en känsla av att man vill göra revolution/uppror men att man inte vet vad som kommer sedan.

Jag har själv varit med om att piska upp en sådan stämning. För mig grundade den känslan sig i en känsla av maktlöshet. Den maktlösheten fanns inte egentligen när allt kom omkring. Den satt primärt i mitt huvud.

Jag kan nu läsa exakt samma ord från människor jag i höstas helst ville slå något hårt i skallen på och veta varifrån de kommer.

Tro mig: jag förstår verkligen frustrationen. Jag bara vet inte längre om konflikter kommer hjälpa.

Jag menar inte att sopa dem under mattan. Jag menar mest bara att det här är mycket svårare än vi tror och så länge vi inte kan prata med varandra kommer vi inte komma någon vart.

Att sitta mitt i den här härvan och se alla missförstånd (båda sidor kommer till mig i konflikten) är så plågsamt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men de gånger folk faktiskt lyssnar på varandra brukar knutar lösas upp.

Jag tror också att med valberedningens förslag till ny styrelse kommer strukturen i organisationen att se annorlunda ut. Då lyfts ytterligare konflikter upp på styrelsenivå och löses där.

För övrigt: Den som har makt är tyvärr inte alltid medveten om att den har den, och kan se sig själv som lika maktlös som den med makt. Jag tror det är där du ska söka diverse idiotkommentarer från mina styrelsekolleger och mig själv de senaste månaderna. Den förändring som skett under året på toppnivån i partiet är enorm.

Om du t ex fortfarande är bland de som tror att Rick har makten i styrelsen. Be rest assured: så är inte fallet längre.

Skillnaden mellan ovanstående och att hålla på och käbbla i bloggar och på forum är ungefär som skillnaden mellan att bli dömd i domstol eller att bli misshandlad på krogen.

Hur många gånger ska det få ske innan man ska få tycka att det finns ett mönster i det här, det är inte bara enskilda misstag?

Jag kräver absolut inte någon perfektion, men upprepade misstag utan ens en tillstymmelse till ursäkt eller ånger är att jämställa med medvetet begången handling.

När det egna partiet i mångt och mycket beter sig som (M) inför FRA-omröstningen, då kan man inte längre bara hjälpa och ignorera “misstag” – det spelar ingen roll om ursäkten är “regeringsduglighet” (M) eller “komma in i riksdagen” (PP), det är samma unkna attityd, och ja, det är maktmissbruk.

Hade det varit misstag hade man kunnat förvänta sig att man ber om ursäkt.

De som kritiserar borde verkligen beakta ett par saker. En är att det är väldigt, väldigt lätt att kritisera. Det är avsevärt svårare att faktiskt göra rätt.

En annan sak är att vi faktiskt alla är människor; ingen av oss är perfekt utan vi har alla blinda fläckar. Att kräva perfektion, och sedan skrika “maktmissbruk” när misstag begås är helt enkelt så orealistiskt att det är dumt.

I stället för den öppet fientliga attityd som uppvisas när någon gör fel så måste i stället reaktionen vara att ALLTID förutsätta att det är ett misstag och ALLTID försöka hjälpa snarare än att kritisera.

exakt samma sak sades 2009 inför EU-valet. Och liknande saker, fast i mildare ordalag, sades 2006. När är “sen”?