Har vi råd med gamlingarna?

Postat Tuesday, September 28, 2010 om Replik

För tre veckor sedan skrev jag om övervakningskamerorna som ersatt besök av en medmänniska i hemtjänsten.

Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning försöker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.

Anders på Uppsnappat skrev ett svar, som jag lovade att svara på. Sedan blev jag förkyld, fick jag intrång i servern, fick installera om hela maskinen och återställa alla bloggar, samt var tvungen att se till att Piratpartiet var valbart i vår trasiga demokrati genom att skyffla papperslappar över hela förorten. Jag är alltså försenad, men det sägs ju att det är bättre sent än aldrig. Anders skrev:

Problemet i Hedbergs resonamang är att i de fall han tar upp, såsom äldervård och hemtjänst är man inte i valet mellan teknisk övervakning eller personligt möte. Man står istället och väljer mellan teknisk övervakning och ingen övervakning alls, mänsklig eller i annan form. Det finns nämligen inga pengar för den mänskliga kontakten som han efterfrågar.

Det är ett intressant påstående, att det helt plötsligt inte finns resurser. Det är ju inte så att denna övervakningskamera införs i ett vakuum — den ersätter ju besök som förut utförts av personal. Så vad har hänt? Har gamlingarna blivit oproportionerligt många fler? Har personalen blivit mycket dyrare?

Egentlingen handlar det inte om att det inte finns pengar, utan att man inte vill. Man vill hellre prioritera annat, som att bygga äventyrsbad eller arenor. Sedan när miljonprojekten drar över på budgeten så gnäller man, skär ner på skolan, vården och omsorgen på ett ogenomtänkt sätt eller tvingar staten att ge mer pengar.

Det som händer är helt enkelt ytterligare ett varv “effektivisering“. Just i det här fallet i Göteborg, där politikerna glatt gav bort 114 miljoner kronor till olika företag. Klart man inte har råd med annat än kameror då…

Så länge vi i vårt högskatteparadis vräker ner en halv miljon på projektet “Trumpeten som genussymbol” utan närmare eftertanke, eller vansinnessummor på nya arenor tänker jag kategoriskt underkänna precis alla former av argumentet “vi har inte råd att ge våra barn/sjuka/äldre en duglig och mänsklig utbildning/vård/omsorg”.

Först om vi någon gång hamnar i den situation som Anders beskriver, där det faktiskt handlar om kameran eller inget, kan vi börja fundera på det alternativet. Dock måste detta då ske med stor omtanke om individers integritet… i nuläget är detta något man helt enkelt tycks strunta i, för att kunna spara några slantar.

Har vi kommit så långt har vi dock förmodligen större problem att ta itu med.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

  1. Jag har tidigare skrivit om liknande effektiviseringar inom skola och omsorg: http://emil.isberg.eu/2010/06/13/skola-och-omsorg-samhallets-misslyckande/

    Man kanske skulle skriva något mer organiserat kring just problemen med effektiviseringen? Skriva om de långsiktiga sidoeffekter som inte syns i statistik och budgetposter.

  2. Kanske behövs det. Jag gjorde ett försök i min äldre post, men det är ett ämne som jag återkommer till gång på gång.

  3. Tack för ditt svar. Givetvis håller jag med dig i att det BORDE finnas utrymme för den mänksliga kontakten. Där om råder inget tvivel. Dock fattas ju beslut om prioriteringar på en högre nivå än de enskilda vårdinrättningarna oftast och det är i denna situation som jag menar att man står och väljer mellan två onda ting.
    De får bara vissa anslag och dessa ska hushållas med på bästa sätt och då blir det sådana här lösningar.

  4. Det är möjligt att det är så, men samtidigt finns det *någon* vars ansvar det är att fördelningen blir rätt. I det här fallet tycker jag rätt sak att göra är att vända sig uppåt och säga “vi klarar inte det här för de anslag vi får”.