För verkligt krigshyckleri

Postat Thursday, October 14, 2010 om Kultur

Det nya spelet Medal of Honor släpptes i veckan. Det har fått utstå en del kritik eftersom man i flerspelarläget kunnat anta rollen som Taliban, något som bland annat fått affärskedjan GameStop att vägra ta in spelen till de butiker som ligger på militärbaser.

Efter en lång tids motstånd gav Electronic Arts som utvecklar och publicerar spelet in för trycket och åtgärdade saken: motståndarlaget i flerspelarläget döptes helt enkelt om till “Motståndarna” (Opposing Force). Detta fick inte armén eller GameStop att ändra sig, men retade däremot upp en hel del fans till spelet.

Jag har haft ett öga på det hela och lätt roat konstaterat att amerikanerna är helgalna ibland. Naturligtvis förstår jag kontroversen i en berättelse som utspelar sig i ett pågående krig, men att det är just flerspelarlägets lag som är stötestenen är humoristiskt på något sätt. Det är just det där med att spela taliban och skjuta amerikaner som inte går hem.

Alla de andra spel där man spelar ej namngivna arabiska, ryska eller nazistiska arméer går däremot bra.

Svenska tidningar har tagit på sig att recensera spelet, vilket de sedan glömmer bort att göra. Aftonbladet var först, och recenserar spännande nog bara politiken bakom spelet:

Så kampanjen har den där mannen med välstruken skjorta, den amerikanske generalen som dirigerar sina soldatmarionetter i de afghanska bergen. Men egentligen är det här bara ytterligare en proamerikansk version av konflikten de själva skapat. ”Medal of honor” avhumaniserar fienden, undviker geopolitisk bakgrund, ger inga svar på varför soldaterna är där.

Jag har visserligen inget emot att man tar upp politiken bakom spelet, det måste man nog se av en av de direkta konsekvenserna av att lägga storyn i Afganistan… men nog hade jag förväntat mig att en recension skulle innehålla i alla fall någon kommentar om vad som gör spelet bra eller dåligt.

I stället tycks vi landa i någon sorts hat för chefer:

Ska man vara krass – och det ska man – handlar ”Medal of honor” bara om en sak: att män med välstrukna skjortor på Electronic Arts vill ha en ”Modern warfare”-kopia så att de kan lyfta en än fetare bonus.

Ja, om man ska vara krass är det ingen som förvånas av att spelutvecklare gör spel för att tjäna pengar. Även vi som jobbar inom spelbranchen gillar att ha råd med hyran. Med tanke på hur hårt många i branchen jobbar kan man dessutom tycka att det kanske till och med vore okej om man siktar på att göra en så stor hit som möjligt och tjänar bra med pengar. Det brukar nämligen vara hyfsat bra korrelation mellan att göra ett riktigt bra spel och att tjäna mycket pengar på det.

SvD tar vid:

Trots det känsliga ämnet förhåller sig spelet som om det handlade om andra världskriget: med distans. Distansen gör det okej att dela ut bonuspoäng när man skjuter fiender i huvudet, och förvandla dödandet till en belönande lek. Undertonen är: det här är inte annorlunda än vilket annat krigsspel som helst. Men det är annorlunda, för här finns inget avstånd till det verkliga kriget.

Det här blir ännu mer påtagligt i flerspelarstriderna online. Där belönas den lojale spelaren med medaljer, uppgraderingar och förbättrad utrustning. Det fungerar utmärkt rent spelmekaniskt, men i sin kontext lämnar det en besk eftersmak och det är svårt att inte tolka det som ett glorifierande av dödandet.

Någonstans här blir jag helt frågande och förvirrad. Man kan naturligtvis ha en åsikt om att krigsspel är vidrigt. Frågan är om den åsikten även går ut över filmer, böcker, musik och annan kultur. Men det tycks inte vara problemet här… nej, problemet är att kriget är “för verkligt”?

Det är alltså helt okej att göra underhållning av mänsklighetens största katastrof i form av andra världskriget, som orsakade mer lidande än någonsin tidigare i historien. Helt okej med krig där vidriga krigsbrott begicks, som orsakade enorma protester i USA när det utkämpades.

Så länge vi inte ger oss in på moderna krig som bakgrund till ett spel, så är det helt okej att döda för bonuspoäng, men då blir det helt plötsligt “för verkligt”, helt oavsett hur realistiskt spelet är i övrigt?

Eller är det så att SvDs recensent helt enkelt befinner sig i den enkla värld där alla tyskar var Onda Nazister under andra världskriget, och att det därför är helt okej att “ha distans” och dela ut bonuspoäng för skott i huvudet? Är det lättare att glömma bort att det var människor som utkämpade även dessa krig bara för att det gått några år?

Jag tycker det är en unken människosyn rakt igenom. Antingen inser vi att det är på låtsas oavsett var och när storyn utspelar sig, eller så anlägger vi att inget krigsskildrande är okej.

För mig slutar det i att den som spelar mycket tydligt förstår gränsen mellan verklighet och dikt. Som spelare vet vi att det vi skjuter är pixlar på en skärm, oavsett hur grafiskt avancerade spelen blir. Det är samma funktion som gör att vi kan se på en film utan att tro att karaktärerna är verkliga människor som dör. Har man inte den distinktionen bör man hålla sig borta från att spela dataspel, oavsett vilket krig det handlar om.


Bildcredits: Electronic Arts

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,