Myndighetsbeslut och bakgrunder

Postat Sunday, November 14, 2010 om Myndigheter

Vad har myndigheterna för prioriteringar egentligen? Vad får dem att göra saker som helt uppenbart strider mot all vett och sans, som till och med det minsta barnet kan se, och sedan stå fast vid dessa beslut och regler till helvetets port och åter?

Vi ser det nästan dagligen. En myndighet har fått uppdraget att göra något, och gör sedan till synes dess exakta motsats. Vi ser det i Försäkringskassan, vars uppgift är att hjälpa de sjuka bli friska och komma tillbaks till sina arbeten, men som istället jagar sjuka så att de blir ännu sjukare. Vi ser det i Jordbruksverket som får uppdraget att värna om vår biologiska mångfald, men som istället kräver in stora avgifter som kommer göra det olönsamt att bevara och sprida ovanliga frösorter.

Varför är det ingen som någonstans på vägen reagerar och säger, “vänta nu, stopp här — det här främjar inte vårt syfte”?

Låt oss dissekera en historia om en myndighet och se var möjligheterna fanns att rätta till läget?

Ta historien om Karim, till exempel. Det handlar nu alltså om Migrationsverket, som alltså har till uppgift att se till att välkommna människor till Sverige, och se till att vi begränsar inströmmen av människor till en ekonomiskt hållbar storlek — spara på skattebetalarnas pengar, helt enkelt.

Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.

En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.

Här uppstår direkt en fråga. Hur tänker man när man resonerar så? Om någon varit hotad till livet i Stockholm på grund av riksdagens agerande, vore det då safe att skicka denne till Borås?

Vi kan anta att Migrationsverket vet något vi inte vet här, och ignorera denna fråga. Vad händer sedan?

Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning. Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.

Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.

Okej, killen verkar ju inte helt stabil. Om han hellre försöker ta livet av sig än åker tillbaks kanske det ligger något i det där med att det är farligt? Å andra sidan kanske han bara fejkade det för att komma undan, den sluge rackaren. Tre avslagna ansökningar om att få stanna senare:

I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.

”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”

Inte ens vid detta upprepade självmordsförsök är det någon som stannar upp och tänker efter. Snarare är det tvärt om — nu ska han verkligen ut. Han lever, så då är det okej att skicka iväg honom:

När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.

Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.

Här någonstans upphör till och med min förmåga att ens låtsas om någon god tro. Det blir uppenbarligen verkligen brådis att få ut honom ur landet. Varför? Det enda jag kan komma på är att man vill bli av med honom innan han faktiskt lyckas ta livet av sig, till den milda grad att han skickas iväg innan tabletterna från självmordsförsöket gått ur kroppen.

Alltså hyr denna myndighet ett privat affärsflygplan för att bli av med människan snabbt, så han inte kostar det Svenska samhället så mycket pengar… (!) Nu finns det inga uppgifter om vad detta kostat, men lite snabba eftersökningar visar att en sådan resa i regel går på mellan en kvarts och en halv miljon svenska kronor, vilket alltså skulle vara nog med pengar för att köpa en lägenhet åt honom i närheten av Göteborg och betala hyran i 5 år.

Människan har dessutom suttit i häkte rejält länge och tagit upp polisens resurser, för att inte tala om all tid Migrationsverket måste lagt på det hela.

Karim landar i alla fall i Kabul, försöker få ett jobb, blir hotad till livet av beväpnad milis och flyr igen. Turkiet, Grekland, Italien, Tyskland, Danmark, Kalmar. Han går till Migrationsverket, lyckas till slut få sin sak prövad igen, får ytterligare ett avslag, och nu börjar det hela bli helt absurdt.

Med hjälp av ett juridiskt ombud kom saken upp i Migrationsdomstolen, och helt plötsligt hade Migrationsverket ändrat inställning.

– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso (Karims juridiska ombud).

Detta måste Migrationsverkets personal veta om mycket väl, redan från början. Det är det allra mest centrala i deras uppdrag. Ändå har det gått 4 år från den första ansökan innan man inser att det har någon bäring på fallet, och då endast efter att ett väl förberett juridiskt ombud påtalat saken.

Den enda förklaring jag kan komma på är att man delat upp ansvaret för mycket. Någon har fått ansvaret att bli av med Karim, och har inte ansvaret själv för att fundera på rimligheten i det.

Samma sak gäller de andra fallen. Någon på Jordbruksverket har helt enkelt anpassat avgifterna för fröregistrering till någon given budget och sedan kört på. Ingen funderar över om resultatet är rimligt eller om budgeten är rätt satt.

Detta sker när man sätter upp för mycket regler på varje nivå i en organisation, och skapar en miljö där varje individ bara “lyder order”. Helhetsbilden landar med någon som är alldeles för viktig och upptagen för att bry sig om de viktiga detaljerna med vilket allt står eller faller. Trasigt, och som Seth Godin förklarar: “Not my job” (i ett oerhört värdefullt och underhållande föredrag, för övrigt).

Det är dessutom symptomatiskt för svenska myndigheter att ingen heller tar ansvar för den skada som skett. Det finns inga gränser för den inkompetens som får förekomma — ett samtal med chefen kanske, över lite fika? Någon drabbades av 4 års ständig rädsla och livsfara?

Nämen så tråkigt.


Bildcredist: thomas23

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,