Våra vänner araberna

Postat Saturday, March 19, 2011 om Politik

Den så kallade Jasminrevolutionen tycks ha gått i baklås. Den stora vinsten i Egypten har till synes bara inneburit att en maktgalen idiot ersatts med en annan från militären (även om dagens omröstning inger hopp), och Tahrir-torget som så länge var centrum för revolutionen som höll världens blickar riktade mot sig har nu rensat upp av militären som arresterar de protesterande på lika lösa grunder och på samma brutala sätt som Mubaraks polis och anhängare gjorde tidigare, nu efter att världens blickar lämnat torget.

I Libyen har det som tidigt tycktes vara ett starkt uppror slagits ner i en alltmer blodig kampanj, där Gaddafi blivit alltmer modig ju längre tiden går utan att den internationella reaktionen varit särskilt kraftig. Några enskilda fördömanden kom, men FN tog en mindre oändlighet på sig innan man slutligen presenterade en resolution om en flygförbudszon. Redan då var det nästan för sent.

Gaddafi är galen, inte korkad. Han sa naturligtvis direkt “okej, vapenvila”, medan han fortsatte slakta sina medborgare. Militären tågar på mot Benghazi utan att ens stanna för att knyta skorna, stridsvagnar i mängder transporteras på välorganiserat sätt dit. Idag ska så en mängd världsledare samlas i Paris för att avgöra om man ska göra något åt saken, nu när FN sagt att man ska göra något åt saken.

De frihetstörstande rebellerna har nästan fallit i Libyen. Ett fåtal städer återstår, och Gaddafi vet vad han håller på med — han flyttar in styrkorna i städerna, där FN:s beslut om att använda alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila inte betyder något, eftersom alla nödvändiga åtgärder där kan skada civila. Har han lite tur väntar världsledarna ytterligare ett dygn, och kan då sedan inte göra särskilt mycket alls.

De toppmorderna militärstyrkorna från västvärldens stormakter kan kanske på det sättet överlistas av en galning med en utdaterad militär, dock med utrustning som duger alldeles utmärkt att slå ner rebeller och mörda civila med.

I hela detta fanns ett utmärkt tillfälle att hela de sargade relationerna mellan västvärldens folk och arabvärldens. Istället kom snacket om stabilitet. Västledarna avvaktade duktigt tills utgången redan var klar — det enda landet som ens fördömde Mubarak innan hans avgång var Danmark, och det endast i elfte timmen när det var ställt bortom allt rimligt tvivel varåt händelseförloppet ledde. Efteråt kom fördömandena som en flodvåg i en parodi på kraftfull, principfast internationell politik.

När Egyptierna idag röstar i en folkomröstning som markerar första steget mot en riktig demokrati är det hur de stod starka i sin ensamhet de minns.

I Libyen likaså. Vi har sett hur det Libyska folket gått från segervissa till vissa i förhoppning om internationell assistans till desillusionerade. Där västvärldens ledare är så duktiga på snabbt agerande i frågor som gäller stabiliteten hos inflödet av olja så tvekar man desto längre i frågan om mänskliga rättigheter, och tappar där möjligheten att hela de sår som tidigare misstag rivit upp kulturerna mellan.

Där vi skulle kunna kommit till undsättning är istället det araberna kommer minnas hur västvärlden tyst såg på när deras vänner och familjer mördades av galna tyranner.

Jag hoppas oljan är värd det.


Bildcredits: Jonathan Rashad

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

  1. […] Gaddafi, Libyen, Krig, Politik, EU, USA, Nato, Diktator ab1234 ex12 dn123 svd12 gp1 svt skivad lime Etiketter:Diktator, EU, Gaddafi, Krig, Libyen, Nato, Politik, […]