Protestera mot ACTA
Det är inte så ofta det finns så mycket att göra mot det demokratiska förfallet i samhället eller hur yttrandefriheten sakta kvävs. Jag skriver här och engagerar mig politiskt.
Jag förstÃ¥r att inte alla vill eller orkar göra det. Nu finns dock möjligheten att göra en skillnad pÃ¥ riktigt. I morgon (lördagen den 4:e) är det demonstrationer mot ACTA i mÃ¥nga olika städer i landet. Om du bara ska göra en sak i Ã¥r för att bevara det fria samhället sÃ¥ är det att klä dig varmt och bege dig till en demonstration nära dig. Detta fÃ¥r inte bli ytterligare en gäspning frÃ¥n medborgarnas sida — det är dags att visa att gränsen är nÃ¥dd. Det är dags att sluta montera ner vÃ¥r frihet.
Det lönar sig dessutom att protestera. Efter mängder av protester i Polen har premiärministern nu lagt planerna att ratifiera ACTA på is. Dessutom har Sloveniens ambassadör till Japan (som skrev under avtalet för Sloveniens del) nu helt unikt bett om ursäkt.
Jag vet att det är jobbigt, men som sagt — gör du bara en sak i Ã¥r för friheten och demokratin sÃ¥ bör det vara denna. Jag kopierar Christians lista över demonstrationerna:
- Stockholm:Â Sergels Torg kl 12. [Facebook]
- Göteborg: Götaplatsen kl 12. [Facebook]
- Malmö: Stortorget, vid Karl X Gustavs stay kl 12. [Facebook]
- Helsingborg :Â Magnus Stenbocks-statyn kl 13. [Facebook]
- Umeå : Apberget kl 12. [Facebook]
- Kalmar: Giraffens Köpcentrum kl 12. [Facebook]
- Sundsvall:Â Torget kl 12. [Facebook]
- Karlstad:Â Stora Torget kl 12. [Facebook]
- Borlänge: Jussi Björlings torg kl 12. [Facebook]
Andra som skriver om demonstrationerna: Motpol, HAX, Nipe.
Information om ACTA: HAX, Falkvinge, Troberg, HAX (igen), Juristen, Juristen (igen). Se även Miljöpartiets ACTA-blogg som är fullmatad med information.
Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, Demonstration, Informationspolitik
Kanske behöver vi en SOPA
Idag har en kampanj drivits över hela internet där en hel del siter, stora som små, har släckt ner delar eller hela sina sidor till fördel för ett meddelande om vad som kan komma att ske om det Amerikanska lagförslaget SOPA (och dess systerförslag PIPA) går igenom.
Det förutspås att många av dessa sidor som har användaruppladdat material (reddit, youtube, wikipedia) kommer att tvingas stänga helt. Lagförslagen innebär i förenklad form att om en sida anmäls för att ha upphovsrättsskyddat material kan den stängas eller blockeras helt.
Detta innebär att en sida med användarskapat innehÃ¥ll mÃ¥ste anställa människor som gÃ¥r igenom allt som postas, innan det postas, för att filtrera bort allt som kan vara skyddat av upphovsrätt — mÃ¥nga människor om det postas mycket. Den situationen är helt ekonomiskt omöjlig, även om vi bortser frÃ¥n orimligheten i att en människa skulle kunna känna igen allt upphovsrättsskyddat material i världen.
Problemet är att webbplatsen i sig (alltsÃ¥ reddit, youtube, wikipedia, eller vad det kan röra sig om) fÃ¥r stÃ¥ för upphovsrättsbrottet, snarare än platsens användare. Det blir dÃ¥ hela webbplatsen som blockeras — webben förlorar youtube, reddit och wikipedia. Dagens manifestation är ett försök till att visa vanliga människor hur det skulle kunna vara — bÃ¥de reddit och wikipedia har idag stängts.
I viss mÃ¥n har detta haft önskad effekt — mängder av människor har idag försökt komma Ã¥t wikipedia men istället fÃ¥tt upp meddelandet om lagförslagen. Tyvärr drabbas den av samma oförstÃ¥ende som Piratpartiet drabbas av i samtal med de sÃ¥ kallade “vanliga väljarna” — de faktiska problemen fastnar inte, och möter ingen förstÃ¥else. Trots att det bara kräver att man läser tvÃ¥ meningar sÃ¥ förstÃ¥r mÃ¥nga inte vad som händer eller varför. NÃ¥gon satte tidigt pÃ¥ dagen upp twitterkontot @herpderpedia som bara visar tweets om wikipedia, där väldigt mÃ¥nga inte förstÃ¥r. Det är relativt deprimerande läsning om man fortfarande har nÃ¥gra illusioner om människors kognitiva förmÃ¥ga i allmänhet.
Jag tror inte pÃ¥ domedagsprofetiorna. Jag tror inte mediaföretagen är dumma nog att anfalla youtube eller wikipedia — det vore ett enormt PR-fiasko och skulle pÃ¥ ett ögonblick öppna allmänhetens ögon för vad som händer — beröva inte folket pÃ¥ vare sig dess bröd eller dess skÃ¥despel, även om skÃ¥despelet bestÃ¥r av roliga katt-videor.
Annars är det just det som får mig att tänka att kanske behöver vi att något så katastrofalt korkat som SOPA går igenom. Kanske behövs det att den amerikanska allmänheten upptäcker att deras politiker stängt av tonåringens möjlighet att slå upp saker på wikipedia för att göra sin läxa och tagit bort alla roliga videor. Kanske är det ända sättet att nå fram.
Klart är i alla fall att det krävs en gnista för att tända den sömniga allmänheten, som inte tycks reagera på att mänskliga rättigheter sakta nöts bort. De har ju sitt bröd och sina skådespel.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Piratpartiet, SOPA, PIPA, Censur, Rättssäkerhet, Blackout.
Informationssamhällets vändpunkt
Systemets attack mot Wikileaks fortsätter och breddas på ett sätt som gör det tydligt att den begynnande bojkotten är både ineffektiv och i slutändan även omöjlig att upprätthålla. Någon sa att om Assange varit i Kina och gjort det han gjort här hade vi kallat honom Dissident och givit honom Nobelpriset.
Precis som i Kina är det nu här så att det inte rör sig om några företag som fallit för trycket utan ett helt samhällssystem som vänds mot Wikileaks och deras stöd. Vi åstadkommer inget med en bojkott, eftersom det inte finns några alternativ, precis som en Kines inte åstadkommer något genom att bojkotta alla som säljer livsmedel. Lika lite som en Kines kan bojkotta de företag som rättar sig efter regimens regler, lika lite kan vi bojkotta alla företag som låter oss hantera pengar.
Efter PayPal kom MasterCard och Visa tillsammans med den sweiziska bank som hanterat Wikileaks konto. Till höger och vänster hittas nu teknikaliteter på vilkas grund konton kan avslutas (och säg det användaravtal i dagsläget som inte är komplicerat nog för att en sådan teknikalitet ska gå att skaka fram).
Attacken mot de digitala pengaflödena är listig, men exponerar samtidigt hur otroligt farlig utvecklingen mot det kontantlösa samhället är utan mycket starka garantier för att systemet inte missbrukas på det sätt vi nu ser.
Vi kan tänka oss hur historien sett ut ifall de styrande haft makten att förbjuda en viss människa eller organisation att handla med pengar – ett kanske starkare verktyg för en förtryckande regim än världen nÃ¥gonsin skÃ¥dat.
Samtidigt letar politiker och stater världen över efter svepskäl att ta fast de journalister som avslöjat deras hemliga snedsteg på ett sätt som jag endast kan beskriva som genomskinligt, egentligen värdigt en bananrepublik. När det väl kom till kritan var yttrandefrihet inte så trevligt, ändå.
I Australien har man till exempel bestämt sig för att Assange ska sättas dit, och polisen där undersöker därför om de inte kan hitta något brott han begått. I demokratier brukar man annars inleda utredningar först efter att man har en brottsmisstanke.
Även bananrepubliken Sverige stÃ¥r i centrum med ett rättsförfarande som var en fars redan innan dokumenten börjades släppas, denna vÃ¥ldtäkt i form av frivilligt samlag som direkt avfärdades, sedan mystiskt Ã¥terupptogs förr att till synes läggas pÃ¥ is dÃ¥ alla erbjudanden om att hÃ¥lla förhör nekades lagom länge att man sedan kunde anhÃ¥lla människan i sin frÃ¥nvaro eftersom han lämnat landet. Detta kunde sedan användas till en internationell efterlysning utan like, eftersom svenska Ã¥klagare inte kan förväntas lämna landet… eller?
PÃ¥ samma sätt är det bara ett makalöst sammanträffande att mängder med stora företag nu stänger av Wikileaks frÃ¥n sina tjänster — nästan samtliga uppger nÃ¥gra genomskinliga svepskäl.
För oss som ser pÃ¥ ser det hela ut som en cirkus. Vi genomskÃ¥dar det, sÃ¥ jag har egentligen svÃ¥rt att se varför man bekymrar sig om att lÃ¥tsas som att man följer det demokratiska samhällets spelregler — jag ser det i sÃ¥ fall som bättre att man som politikerna i USA erkänner att man hellre tar till mord. Lite ärlighet mitt i alla avslöjade lögner.
Det är uppenbart att det rör sig om politik, inte om brott och straff. SÃ¥ här hÃ¥rt har man aldrig slagit till mot vare sig massmördare eller krigsbrottslingar. Samtidigt stÃ¥r det klart att slaget redan är vunnet — informationen fortsätter rulla ut över världen, trots alla offer.
Nu råder ett helt nytt läge. Det finns händelser i historien som minns som vändpunkter. Vi minns skotten i sarajevo, vi minns Cubakrisen, vi minns berlinmurens fall och världen ser för alltid lite annorlunda ut efteråt än den gjorde innan. Jag är övertygad om att detta är en sådan händelse. Vilka konsekvenser detta får på sikt går inte att överblicka.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Informationspolitik, Wikileaks, Assange, Yttrandefrihet
Hemlighållandet förändrade natur
Stater måste få ha hemligheter. Det håller nog nästan alla med om, och så har situationen varit länge. För länge sedan lagstadgades detta behov i form av sekretess. Då staten hade information som skulle kunna leda till skada av någon form för landet i fråga om det till exempel föll i händerna på ovänligt sinnade nationer så fick detta hemlighållas.
Även vissa andra saker var okej att hemlighålla, till exempel känslig information om enskilda medborgare som staten anser sig behöva. För att hålla ordning på detta tvingades man ange en anledning till att materialet hemlighölls. Denna kan medborgarna granska och bedöma rimligheten i.
Mot detta ställs så offentlighetsprincipen, som står för det behov det demokratiska samhället har av att vara transparent. Om vi inte får veta hur väl våra ledare sköter sig, så har vi ingen möjlighet att göra det val som är så centralt för demokratin. Styrelseskicket är då inte längre en sann demokrati.
Det står nu bortom allt tvivel att det inte längre handlar om att dölja saker för främmande makt, utan om att dölja saker för medborgarna. Det handlar inte längre om att skydda landet, utan om att skydda makthavarna. Det finns många uppenbara sätt att se detta även utan att se till de aktuella läckorna från wikileaks: tsunamibanden är ett uppenbart exempel som diskuterats i medierna en hel del.
Man har dessutom börjat försöka hemlighÃ¥lla delar av beslutsfattandet och de beslut som tas. En demokratur formas — offentligt styrs landet i en riktning, bakom kulisserna i en annan, och kanske rentav av andra personer än av de folkvalda. Klart dÃ¥ att man försöker skydda sig frÃ¥n dessa läckor — de visar ju pÃ¥ ett otrevligt tydligt sätt vilket hot mot demokratin och friheten som dessa politiker och byrÃ¥krater utgör.
Vi börjar komma närmre nu. Det gick snabbare än jag trott, och redan hotas studenter med att “det kan bli svÃ¥rt att fÃ¥ jobb” om de ens diskuterar wikileaks pÃ¥ sociala nätverk. Jag mÃ¥ste erkänna att det tog ett tag för mig att inse hur stor vidden är i det som hÃ¥ller pÃ¥ att hända.
Hela den informationspolitiska debatten ställs nu pÃ¥ sin spets i ett informationsmässigt krig, där stater och starka organisationer visar sitt rätta ansikte. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som man sÃ¥ länge kritiserat Kina för, utan att skämmas eller en lÃ¥tsas som att det är nÃ¥got annat än censur man pysslar med. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som Iran gjorde under demonstrationerna där — man blockerar siter, man censurerar och klipper infrastruktur.
Hur lÃ¥ng tid tar det innan vi ocksÃ¥ stÃ¥r pÃ¥ hustaken i skydd av natten och ropar revolutionära budskap, eftersom det är den enda Ã¥terstÃ¥ende formen av sann yttrandefrihet? Det lÃ¥ter absurdt, och det är naturligtvis en överdriven jämförelse… men det är ändÃ¥ i den riktningen vi färdas.
Samtidigt kämpar tekniker med att hÃ¥lla saker flytande, med samma metoder som Irans sabotage av informationsvägarna efter valet. Det har länge pratats om cyberkrig i nyheterna av människor som inte haft nÃ¥gon aning om vad de talat om… som antagit att cyberkrigen skulle komma att stÃ¥ mellan nationer, precis som alla andra krig.
Men detta är kriget om informationen, som utspelar sig nu. Det medför en hel del collateral damage pÃ¥ infrastrukturen och nätet i allmänhet, när de kraftfulla staterna ger sig pÃ¥ att sabotera informationsflödet… detta är informationskriget, men inte ett krig mellan stater. Det är snarare ett Internets inbördeskrig.
Ändå är hela denna utveckling av godo. Detta slår högt nog för att gå igenom i medierna. Detta öppnar upp informationspolitiken och gör dess konsekvenser tydliga för vanligt folk på ett sätt som andra informationspolitiska händelser aldrig kommit i närheten av. Jag har hopp om en ökad förståelse.
Vem som helst kan dessutom hjälpa till. Wikileaks has släppt en “säkerhet” — en krypterad klump data som förmodligen innehÃ¥ller precis allt dom vet, ofiltrerat… ladda hem denna. Den utgör nämligen en hÃ¥llhake pÃ¥ de stater som vill organisationen illa. Ju större spridning den fÃ¥r, desto bättre.
Man kan även passa på att säga upp bekanskapen med de stora företag som nu går informationssabotörernas ärenden.
Bildcredits: Prasan Naik
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Wikileaks, Censur, Informationspolitik, Informationskrig, Maktmissbruk, Yttrandefrihet
Antipiraterna får ny unik förkortning
Eftersom alla vet att varje förkortning bara kan betyda en sak, och eftersom Antipiratbyrån nu förlorat striden om sin förkortning måste man byta.
Striden förlorades när regeringsrätten beslutade att inte ta upp fallet, där Patentbesvärsrätten tidigare givit den österrikiska organisationen A Better Protection, vilket som alla förstår förkortas APB.
Eftersom Antipiratbyrån tycks bestå till 100% av advokater, och dessa inte gjort sig kända för sin strålande fantasi tänkte jag lämna en hjälpande hand. För att inte trampa Ett Skydd Bättre på tårna föreslår jag därför att Antipiratbyrån från och med nu förkortas APByn.
Själv tycker jag att detta land är fullständigt galet, så jag tror jag ska ta och boka plats på första bästa flyg ut med brittiska elitsoldaterna.
Bildcredits: Sharon Terry
Läs även andra bloggares åsikter om Antipiratbyrån, APB, Varumärken, Humor
Vänsterpartiets informationspolitik
I mitt inlägg härom dagen talade jag om de etablerade partiernas informationspolitik, eller snarare brist på sådan. Jag skrev bland annat om Vänsterpartiet:
“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgÃ¥, och bara en kandidat frÃ¥n Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltsÃ¥ att man inte har nÃ¥got hÃ¥rt att komma med när det gäller integritetsfrÃ¥gan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal Ã¥r nu.”
Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.
Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.
SÃ¥ lÃ¥ngt, sÃ¥ gott dÃ¥… men dÃ¥ Ã¥terstÃ¥r ju en frÃ¥ga kan man säga. Varför driver inte V dessa frÃ¥gor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press pÃ¥ alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frÃ¥gorna pÃ¥ valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en frÃ¥ga som en prioriterad frÃ¥ga i en valrörelse.
Det är helt enkelt sÃ¥ att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg dÃ¥ detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar pÃ¥ detta ocksÃ¥ i samma kommentar:
“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dÃ¥liga lagar pÃ¥ integritetsomrÃ¥det. SÃ¥ är det inte. Den svÃ¥ra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om nÃ¥gra hjärtfrÃ¥gor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med pÃ¥ tÃ¥get”
Det lÃ¥ter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen frÃ¥n den senaste mandatperioden sÃ¥ är det ändÃ¥ fortfarande sÃ¥ att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar pÃ¥ de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat sÃ¥ är fortfarande en klar majoritet frÃ¥n en mandatperiod dÃ¥ rödgrönt satt vid rodret.
I slutändan är det ändÃ¥ sÃ¥ att de rödgröna inte har kommit fram med nÃ¥gon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort Ã¥terstÃ¥r alltsÃ¥ att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstÃ¥r… men jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n säker.
En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under pÃ¥… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli sÃ¥ att datalagringen avgörs i en rak votering. SÃ¥ mÃ¥ vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av Ã¥terupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks pÃ¥ i mÃ¥ngas ögon.
Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.
SÃ¥…
Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010
Otillräcklig informationspolitik
När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.
Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.
Centerpartiet
Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.
Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.
Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.
Folkpartiet
Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.
Inom partiet Ã¥terfinns ocksÃ¥ hjältinnan frÃ¥n FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter pÃ¥ Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 frÃ¥n PP) gör.
Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.
Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat sÃ¥ att inga andra partier ska fÃ¥ använda den. PÃ¥ sÃ¥ sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att fÃ¥ styra debatten själv.
Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.
Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.
Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.
Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.
Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.
Moderaterna
Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan frÃ¥n början. ÄndÃ¥ kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn pÃ¥ frÃ¥gan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.
Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.
Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.
Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstÃ¥nd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” sÃ¥ har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer mÃ¥nga frÃ¥gan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att fÃ¥ sätta sin egen prägel pÃ¥ massövervakningen, eller klippa PR-poäng.
Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.
Sverigedemokraterna
SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hÃ¥rdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för nÃ¥gon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vÃ¥r tids stora problem, och Ã¥tgärderna kommer därefter.
Nu senast vill Ã…ksesson ha övervakningskameror “pÃ¥ alla platser där vÃ¥ldtäkt är vanligt”, sÃ¥ dÃ¥ är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen dÃ¥, med tanke pÃ¥ att de allra flesta vÃ¥ldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än sÃ¥ i partiets Ã¥sikter.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.
Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.
Sammanfattning
Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.
Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.
Tycker du Ã¥ andra sidan att skolan, vÃ¥rden, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, sÃ¥ ska du definitivt rösta pÃ¥ nÃ¥got annat parti… men minns dÃ¥ att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för vÃ¥g, pÃ¥ precis motsvarande sätt.
Bildcredits: Bright Tal
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010
Offentlighetsprincipen och Wikileaks
Offentlighetsprincipen är Sveriges svar pÃ¥ den väsentliga frÃ¥gan om granskandet — för att en demokrati ska kunnas säga existera räcker det inte bara med att vi var fjärde Ã¥r eller liknande fÃ¥r välja företrädare att styra landet, vi mÃ¥ste även ha en rimlig möjlighet att kunna granska hur dessa gör sitt jobb.
Ju mer konfidentiellt material som tillÃ¥ts, desto större blir de styrandes faktiska makt — misstag kan döljas, fulknep utnyttjas för att behÃ¥lla makten. Vid slutet pÃ¥ konfidentialitetens väg ligger därför en genomkorrupt skendemokrati. Men pÃ¥ precis samma sätt ökar istället folkets makt ju mer information folket har tillgÃ¥ng till.
Att Sverige valt att ha en Offentlighetsprincip by default för alla myndighetsdokument är alltså ganska generös maktdelning, något som man nere i kontinentala Europa blir mycket förvånade över.
Det som har hänt nu är dessutom att makten skiftats. Offentlighetsprincipen var en sak när det var jobbigt att fÃ¥ ut material, kunde kosta ganska mycket att kopiera upp alla papper, och sÃ¥ vidare… dÃ¥ de fakto enbart journalister kunde förväntas gÃ¥ igenom offentliga papper. Offentlighetsprincipen är nÃ¥got helt annat i en värld med hyperdistribution av information, där Internetmedborgarna bildar grupparbeten som tar sig an de krÃ¥ngligaste uppgifterna.
Vi har därför sett Sverige röra sig i en riktning bort från offentlighetsprincipen de senaste åren. Mer och mer hemligstämplas, politikerklassen håller varandra om ryggen när det gäller tsunamibanden, ACTA-förhandlingarna skriver lagtext i hemlighet, mer och mer beslut tas i EU som saknar motsvarande öppenhet, och så vidare. För att svara på Internets framsteg flyttar de styrande fram sina informationsstängsel.
Det är med denna konflikt i bakgrunden som vi måste betrakta Wikileaks. Det rör sig egentligen om att Internets inbyggda styrkor (anonymitet, obegränsad spridning som ej kan hejdas) utnyttjas för att skapa en global Offentlighetsprincip.
Detta förbättrar alltsÃ¥ folkets makt över de folkvalda betydligt. Det är mycket möjligt att det är sÃ¥ som USA hävdar — att läckorna utgör ett hot mot viss Amerikansk personal i krigssituationer. Ett mycket större problem för de styrande politikerna, och det som egentligen ligger bakom de hÃ¥rda ställningstagandet är att läckorna utgör ett enormt hot mot de styrandes kontroll över opinionen pÃ¥ hemmaplan och i slutändan även chans att bli omvalda. Det stärker demokratin helt enkelt, vilket nog är lite jobbigt om man som folkvald gör relativt tveksamma saker.
Det skrivs relativt lite om det här. Våra medier rapporterar om vad Wikileaks publicerar, och de hotfulla uttalandena som kommer som svar, men inte att den amerikanska opinionen vänt, att man där tycker de amerikanska krigsbrotten är precis lika vidriga som vi i omvärlden tycker, och så vidare.
Och med tanke på hur situationen hela tiden trappats upp är det inte särskilt förvånande att USA nu börjat skramla med vapen och hota med våld i situationen. Vem blir egentligen förvånad om Assange skulle råka ut för en olycka?
Wikileaks och andra liknande projekt är det största demokratiprojekt världen har skÃ¥dat pÃ¥ mycket mycket länge. Det man menar med “information vill vara fri” är nÃ¥got som Internet exemplifierar mycket bra… det är att har man väl släppt lös information gÃ¥r den inte att samla in och stänga in igen. Det är därför Streisandeffekten är sÃ¥ kraftfull som den är.
Med allt detta i tanken är det en högst relevant fråga Anna Troberg idag ställer i en debattartikel på Aftonbladet debatt: Vad tänker de andra partierna svara, när USA kommer och anser att wikileaks ska stängas? Det kommer inte att gå att stänga den, men liksom man försökte med the pirate bay kommer man självklart att försöka med wikileaks.
Vad tycker de andra partierna om demokratins skyddsvärde? Vad tycker de om en framväxande global offentlighetsprincip? Tänker de stå upp för svensk demokratisk tradition eller ge sig inför en internationell mobbare? Borde vi till och med rusta inför ett amerikanskt anfall?
Piratpartiet har erbjudit Wikileaks serverplats och bandbredd, ifall det skulle behövas. Vi tar demokratin på allvar, och gör saker på riktigt.
Bildcredits: adactio
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Wikileaks, Offentlighetsprincipen, Censur, Sekretess, Piratpartiet, Internet
Storebrors plånbok läcker
Det pratas mycket ekonomi mellan de etablerade partierna. Fördelningspolitiken är det som dominerar valet från deras sida, där frågor om hur mycket skatt som ska tas ut, vad som ska satsas var. Det sker nästan utan undantag i ett mycket högt tonläge, där båda sidorna gärna anklagar den andra för att vilja skära vilt i skola, vård och omsorg för att kunna finansiera sina planer.
Det gÃ¥r inte att komma undan att det ligger en viss sanning i detta — vill man satsa pÃ¥ nÃ¥got nytt, sänka skatten eller förbättra nÃ¥got sÃ¥ mÃ¥ste pengarna komma nÃ¥gonstans ifrÃ¥n. I princip ingen sätter nÃ¥gon focus pÃ¥ hur fantastiskt mycket pengar som slösas bort i det svenska systemet, sÃ¥ det faller utanför debatten, trots att det potentiellt är en guldgruva när det gäller att finansiera saker som faktiskt är viktiga.
Piratpartiet har ingen fördelningspolitik, vilket inte innebär att vi inte tänker på eknomi alls. Jag skulle därför vilja anlägga samma perspektiv på det som i rasande takt genomförs när det gäller övervakningssamhället. Vi har redan sett FRA-lagen drivas igenom med tillhörande budgethöjning om 82 miljoner kronor utöver den halva miljard som redan spenderas på signalspaning varje år.
Vi vet att teledatalagringen kan komma att kosta 1,1 miljarder att genomföra, och sedan 364 miljoner varje år. Redan här är vi uppe i 450 miljoner kronor om året, och då har vi inte ens börjat skrapa på ytan vad det gäller övervakningslagar, och inte ens funderat på vad det har för samhällsekonomiska effekter i övrigt.
Det kan vara lite abstrakt med siffror sÃ¥ där, men vi kan ju jämföra det med andra siffror inom IT, kanske. Bredbandsstödet som ett tag fanns för att hÃ¥lla Sverige pÃ¥ framkanten inom IT, även pÃ¥ landsbygden (hallÃ¥, Centern?) är numera helt borta, eftersom den ansÃ¥gs för dyr. Den skulle kosta 3,5 miljarder kronor — alltsÃ¥ kan vi välja mellan att vara en framstickande nation när det gäller IT (som Finland och Norge) eller 5 Ã¥rs övervakningskostnad.
Vill man inte ha varken eller finns ju dessutom den så ofta omtalade skolan, vården och omsorgen att spendera pengarna på. Jag skulle nog hellre se en väl fungerande skola än att min mobiltelefons position sparas 200 gånger om dagen.
Och tro inte att dessa faktorer inte hör ihop. Statens budget är en totaluträkning där alla faktorer måste räknas med och prioriteras. Pengarna för övervakning måste tas någonstans ifrån, antingen genom att man höjer skatterna eller genom att man skär ner på något. I USA har nu kostnaden för den expanderande övervakningen staten utför och krigen man envisas med att föra inneburit att skolor stängts en dag om året för att spara pengar, att gatubelysningen släckts, till och med att den kommunala busstrafiken lagts ner på en ort.
Men det tycks som om övervakningen faller i samma kategori som hÃ¥rdare straff — Ã¥tgärder vars budget aldrig behöver motiveras. Ett undangömt nedtystat skeende som kostar pengar och river rättssamhället.
Jag tänker inte gå med på det. Därför röstar jag Pirat.
Bildcredits: Steve Wampler
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Övervakning, Pengar, Ekonomi, Demokrati, Piratpartiet
“PÃ¥ Internet”
Unga har känt sig otrygga på internet. Unga har utsatts för oönskade inviter på internet. Unga har sett saker de inte velat se på internet. Larmrapporterna duggar tätt, och man får gärna intrycket av att det där Internet är ett hemskt ställe.
Problemet här är inte sÃ¥ mycket svaren som det är frÃ¥geställningen. Internet är inte sÃ¥ mycket en plats, det är en paralell värld — inte sÃ¥ mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.
Att frÃ¥ga nÃ¥gon om de nÃ¥gonsin sett nÃ¥got ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frÃ¥geställaren eller läsaren vill likna frÃ¥gan vid “har du nÃ¥gonsin sett nÃ¥got ofrivilligt pÃ¥ skolgÃ¥rden” är en mer korrekt liknelse “har du nÃ¥gonsin sett nÃ¥got ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.
Skalan pÃ¥ nÃ¥got avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka nÃ¥gon gÃ¥ng efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster pÃ¥ nÃ¥gon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan nÃ¥got väl avgränsat och nÃ¥got visst fenomen skulle kunna peka pÃ¥ ett orsak-verkan-förhÃ¥llande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.
Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna gÃ¥r omkring en och en, ensamma bland främlingar. FrÃ¥gan om nÃ¥gon fÃ¥tt oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det mÃ¥nga gÃ¥nger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svÃ¥rt att se nÃ¥gon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?
Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonÃ¥rspojkar som frÃ¥gar tjejerna snuskiga frÃ¥gor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt pÃ¥. Detta är Ã¥terigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som pÃ¥ nÃ¥got sätt förväntas vara fina flickor och inte själva fÃ¥ välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonÃ¥rstjejer som vill knulla, även utan “pÃ¥tryckningar” frÃ¥n killarna.
Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla pÃ¥ ett mycket bra sätt: att haka pÃ¥ prefixet nät- pÃ¥ nÃ¥got har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle fÃ¥ för sig att tycka att nÃ¥gon behöver “hjälp mot sex”.
I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frÃ¥gar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel pÃ¥ dessa sexuella inviter pÃ¥ nätet. Är det nÃ¥gon som tror att dessa frÃ¥gor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset pÃ¥ nätskeenden blÃ¥ses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum pÃ¥ grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) pÃ¥ skolgÃ¥rdar ibland.
Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mÃ¥r dÃ¥ligt av sina erfarenheter”, helt utan att nÃ¥gon ifrÃ¥gasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “lÃ¥ter sig bli utnyttjade”, som direkt fÃ¥r min nysprÃ¥ksallergi att klia för fullt.
Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.
För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.
Bildcredits: mubblegum
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Integritet, Kärlek, Sex, Sexualitet, Ungdomar
