Vänsterpartiets informationspolitik
I mitt inlägg härom dagen talade jag om de etablerade partiernas informationspolitik, eller snarare brist på sådan. Jag skrev bland annat om Vänsterpartiet:
“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”
Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.
Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.
Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.
Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:
“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”
Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.
I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.
En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.
Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.
Så…
Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010
Otillräcklig informationspolitik
När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.
Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.
Centerpartiet
Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.
Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.
Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.
Folkpartiet
Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.
Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.
Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.
Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.
Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.
Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.
Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.
Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.
Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.
Moderaterna
Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.
Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.
Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.
Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.
Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.
Sverigedemokraterna
SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.
Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.
Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.
Sammanfattning
Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.
Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.
Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.
Bildcredits: Bright Tal
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010
Offentlighetsprincipen och Wikileaks
Offentlighetsprincipen är Sveriges svar på den väsentliga frågan om granskandet — för att en demokrati ska kunnas säga existera räcker det inte bara med att vi var fjärde år eller liknande får välja företrädare att styra landet, vi måste även ha en rimlig möjlighet att kunna granska hur dessa gör sitt jobb.
Ju mer konfidentiellt material som tillåts, desto större blir de styrandes faktiska makt — misstag kan döljas, fulknep utnyttjas för att behålla makten. Vid slutet på konfidentialitetens väg ligger därför en genomkorrupt skendemokrati. Men på precis samma sätt ökar istället folkets makt ju mer information folket har tillgång till.
Att Sverige valt att ha en Offentlighetsprincip by default för alla myndighetsdokument är alltså ganska generös maktdelning, något som man nere i kontinentala Europa blir mycket förvånade över.
Det som har hänt nu är dessutom att makten skiftats. Offentlighetsprincipen var en sak när det var jobbigt att få ut material, kunde kosta ganska mycket att kopiera upp alla papper, och så vidare… då de fakto enbart journalister kunde förväntas gå igenom offentliga papper. Offentlighetsprincipen är något helt annat i en värld med hyperdistribution av information, där Internetmedborgarna bildar grupparbeten som tar sig an de krångligaste uppgifterna.
Vi har därför sett Sverige röra sig i en riktning bort från offentlighetsprincipen de senaste åren. Mer och mer hemligstämplas, politikerklassen håller varandra om ryggen när det gäller tsunamibanden, ACTA-förhandlingarna skriver lagtext i hemlighet, mer och mer beslut tas i EU som saknar motsvarande öppenhet, och så vidare. För att svara på Internets framsteg flyttar de styrande fram sina informationsstängsel.
Det är med denna konflikt i bakgrunden som vi måste betrakta Wikileaks. Det rör sig egentligen om att Internets inbyggda styrkor (anonymitet, obegränsad spridning som ej kan hejdas) utnyttjas för att skapa en global Offentlighetsprincip.
Detta förbättrar alltså folkets makt över de folkvalda betydligt. Det är mycket möjligt att det är så som USA hävdar — att läckorna utgör ett hot mot viss Amerikansk personal i krigssituationer. Ett mycket större problem för de styrande politikerna, och det som egentligen ligger bakom de hårda ställningstagandet är att läckorna utgör ett enormt hot mot de styrandes kontroll över opinionen på hemmaplan och i slutändan även chans att bli omvalda. Det stärker demokratin helt enkelt, vilket nog är lite jobbigt om man som folkvald gör relativt tveksamma saker.
Det skrivs relativt lite om det här. Våra medier rapporterar om vad Wikileaks publicerar, och de hotfulla uttalandena som kommer som svar, men inte att den amerikanska opinionen vänt, att man där tycker de amerikanska krigsbrotten är precis lika vidriga som vi i omvärlden tycker, och så vidare.
Och med tanke på hur situationen hela tiden trappats upp är det inte särskilt förvånande att USA nu börjat skramla med vapen och hota med våld i situationen. Vem blir egentligen förvånad om Assange skulle råka ut för en olycka?
Wikileaks och andra liknande projekt är det största demokratiprojekt världen har skådat på mycket mycket länge. Det man menar med “information vill vara fri” är något som Internet exemplifierar mycket bra… det är att har man väl släppt lös information går den inte att samla in och stänga in igen. Det är därför Streisandeffekten är så kraftfull som den är.
Med allt detta i tanken är det en högst relevant fråga Anna Troberg idag ställer i en debattartikel på Aftonbladet debatt: Vad tänker de andra partierna svara, när USA kommer och anser att wikileaks ska stängas? Det kommer inte att gå att stänga den, men liksom man försökte med the pirate bay kommer man självklart att försöka med wikileaks.
Vad tycker de andra partierna om demokratins skyddsvärde? Vad tycker de om en framväxande global offentlighetsprincip? Tänker de stå upp för svensk demokratisk tradition eller ge sig inför en internationell mobbare? Borde vi till och med rusta inför ett amerikanskt anfall?
Piratpartiet har erbjudit Wikileaks serverplats och bandbredd, ifall det skulle behövas. Vi tar demokratin på allvar, och gör saker på riktigt.
Bildcredits: adactio
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Wikileaks, Offentlighetsprincipen, Censur, Sekretess, Piratpartiet, Internet
Storebrors plånbok läcker
Det pratas mycket ekonomi mellan de etablerade partierna. Fördelningspolitiken är det som dominerar valet från deras sida, där frågor om hur mycket skatt som ska tas ut, vad som ska satsas var. Det sker nästan utan undantag i ett mycket högt tonläge, där båda sidorna gärna anklagar den andra för att vilja skära vilt i skola, vård och omsorg för att kunna finansiera sina planer.
Det går inte att komma undan att det ligger en viss sanning i detta — vill man satsa på något nytt, sänka skatten eller förbättra något så måste pengarna komma någonstans ifrån. I princip ingen sätter någon focus på hur fantastiskt mycket pengar som slösas bort i det svenska systemet, så det faller utanför debatten, trots att det potentiellt är en guldgruva när det gäller att finansiera saker som faktiskt är viktiga.
Piratpartiet har ingen fördelningspolitik, vilket inte innebär att vi inte tänker på eknomi alls. Jag skulle därför vilja anlägga samma perspektiv på det som i rasande takt genomförs när det gäller övervakningssamhället. Vi har redan sett FRA-lagen drivas igenom med tillhörande budgethöjning om 82 miljoner kronor utöver den halva miljard som redan spenderas på signalspaning varje år.
Vi vet att teledatalagringen kan komma att kosta 1,1 miljarder att genomföra, och sedan 364 miljoner varje år. Redan här är vi uppe i 450 miljoner kronor om året, och då har vi inte ens börjat skrapa på ytan vad det gäller övervakningslagar, och inte ens funderat på vad det har för samhällsekonomiska effekter i övrigt.
Det kan vara lite abstrakt med siffror så där, men vi kan ju jämföra det med andra siffror inom IT, kanske. Bredbandsstödet som ett tag fanns för att hålla Sverige på framkanten inom IT, även på landsbygden (hallå, Centern?) är numera helt borta, eftersom den ansågs för dyr. Den skulle kosta 3,5 miljarder kronor — alltså kan vi välja mellan att vara en framstickande nation när det gäller IT (som Finland och Norge) eller 5 års övervakningskostnad.
Vill man inte ha varken eller finns ju dessutom den så ofta omtalade skolan, vården och omsorgen att spendera pengarna på. Jag skulle nog hellre se en väl fungerande skola än att min mobiltelefons position sparas 200 gånger om dagen.
Och tro inte att dessa faktorer inte hör ihop. Statens budget är en totaluträkning där alla faktorer måste räknas med och prioriteras. Pengarna för övervakning måste tas någonstans ifrån, antingen genom att man höjer skatterna eller genom att man skär ner på något. I USA har nu kostnaden för den expanderande övervakningen staten utför och krigen man envisas med att föra inneburit att skolor stängts en dag om året för att spara pengar, att gatubelysningen släckts, till och med att den kommunala busstrafiken lagts ner på en ort.
Men det tycks som om övervakningen faller i samma kategori som hårdare straff — åtgärder vars budget aldrig behöver motiveras. Ett undangömt nedtystat skeende som kostar pengar och river rättssamhället.
Jag tänker inte gå med på det. Därför röstar jag Pirat.
Bildcredits: Steve Wampler
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Övervakning, Pengar, Ekonomi, Demokrati, Piratpartiet
“På Internet”
Unga har känt sig otrygga på internet. Unga har utsatts för oönskade inviter på internet. Unga har sett saker de inte velat se på internet. Larmrapporterna duggar tätt, och man får gärna intrycket av att det där Internet är ett hemskt ställe.
Problemet här är inte så mycket svaren som det är frågeställningen. Internet är inte så mycket en plats, det är en paralell värld — inte så mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.
Att fråga någon om de någonsin sett något ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frågeställaren eller läsaren vill likna frågan vid “har du någonsin sett något ofrivilligt på skolgården” är en mer korrekt liknelse “har du någonsin sett något ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.
Skalan på något avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka någon gång efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster på någon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan något väl avgränsat och något visst fenomen skulle kunna peka på ett orsak-verkan-förhållande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.
Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna går omkring en och en, ensamma bland främlingar. Frågan om någon fått oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det många gånger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svårt att se någon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?
Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonårspojkar som frågar tjejerna snuskiga frågor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt på. Detta är återigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som på något sätt förväntas vara fina flickor och inte själva få välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonårstjejer som vill knulla, även utan “påtryckningar” från killarna.
Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla på ett mycket bra sätt: att haka på prefixet nät- på något har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle få för sig att tycka att någon behöver “hjälp mot sex”.
I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frågar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel på dessa sexuella inviter på nätet. Är det någon som tror att dessa frågor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset på nätskeenden blåses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum på grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) på skolgårdar ibland.
Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mår dåligt av sina erfarenheter”, helt utan att någon ifrågasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “låter sig bli utnyttjade”, som direkt får min nyspråksallergi att klia för fullt.
Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.
För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.
Bildcredits: mubblegum
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Integritet, Kärlek, Sex, Sexualitet, Ungdomar
Hur webbfilter blir åsiktscensur
Vi pirater pratar ofta om censur. Ofta är det foliehattsvarning på resonemangen, som tenderar att vara relativt abstrakta. Vi talar om sluttande plan, om ändamålsglidning, om lockelsen att utöka filtermöjligheter när de väl finns, och allt det där verkar rätt avlägset och otroligt. Inte skulle väl…?
Om vi nu utgår från att människor inte är skvatt galna, vem skulle då vid sitt rätta sinne föreslå åsiktscensur?
Många gånger har jag debatterat något som t.ex. filtrering av barnporr på Internet och mötts av argumentet att det inte är ett filter i sig som är problemet, utan problemet är att ett filter missbrukas till att filtrera annat än barnporr.
Det ligger visserligen något i det argumentet — det är inte fängslande i sig som är problemet, utan fängslandet av oskyldiga människor, vore en analogi som nästan vore korrekt. Skillnaden när det gäller censur är att dess natur innebär att vi inte kan kontrollera om saker går rätt till eller inte.
I varje fall — för att komma bort från dessa abstrakta argument tänkte jag ta några praktiska exempel om hur filter övergår från att bekämpa barnporr eller terrorism till att handla om ren censur av åsikter.
Ett första exempel är att webbfilter i regel är rätt fyllda med fel. På jobbet kör vi ett webbfilter vid namn Websense. Det första som hände när jag satte upp min första blogg var att jag inte kom åt den från jobbet. Potentially damaging content påstod Websense. Andra misstag är det rätt uppenbart hur de uppstår — ett klassiskt exempel är det så kallade “Scunthorpe problem“, där en webbsida blockeras eftersom den innehåller ett ord (i detta fallet “cunt”), varpå invånarna i Scunthorpe får väldigt svårt att hitta information om lokala affärer.
Alla ovanstående misstag är nog att betrakta som relativt harmlösa i sammanhanget. Websense, samma filter som på mitt jobb, har däremot även lyckats med konststycket att filtrera samtliga Obamas kandidatsidor under kategorin “sex” mitt under brinnande valkampanj. Vi kan förutsätta att det är misstag som ligger bakom även detta, även om det verkar lite misstänkt. Även människorättsorganisationer filtreras undan som “sexually explicit”.
Misstag händer, så vi accepterar även det. När sidor som uttrycker kritiska åsikter om webbfiltrering börjar filtreras bort som barnporr har jag däremot på något sätt passerat gränsen för min goda tro. Därifrån är steget inte långt till det medvetna valet att censurera Internetsidor om krig för tjänstemän på Utrikesdepartementet.
När vi väl filtrerar och alla redan är med på det tåget är det alltså dags att ta nästa steg. Nu är det dags att censurera webbsidor med obehagliga åsikter i stor skala. Det är någonstans här det börjar låta för otroligt för att vara sant i dagens läge. Det tycker jag också… med det lilla förbehållet att det faktiskt redan börjat ske:
“Mailet skickades till alla anställda på TSA från IT-avdelningen på fredagseftermiddagen.
Där klargörs att från och med första juli kommer anställda på TSA ej längre ha tillgång till fem kategorier av webbsidor som har ansetts “olämpliga för myndighetstillgång”.
Kategorierna är
- Chat/Messaging
- Kontroversiella åsikter
- Kriminell verksamhet
- Extremt våld (inklusive tecknat våld) och otäckt innehåll
- Spel”
Min markering.
Just i detta fall verkar det som om TSA nu tvingades att ändra sig, men exemplet visar ändå hur vi börjat komma rätt långt bort från barnporr och terror, ett litet steg i taget — från en enkel början med att vi kan komma överens om att vi inte vill se en massa porrsurfande på arbetstid (hur vanligt är det ändå?) till att kategorin “kontroversiella åsikter” rätt upp och ner censureras.
Någonstans fick någon med en hel del makt idén om att det vore bra att censurera bort kontroversiella åsikter — och detta fick gå så långt att det blev ett direktiv som sjösattes för en hel myndighet. Det måste ha funnits många tillfällen på vägen att stoppa detta, men det gjordes inte. Varför?
Det finns alltid människor som anser sig vara lite bättre än andra, ha lite bättre koll, moral eller annan egenskap varför denne tycker sig lämplig att bestämma vad andra ska få ta del av för information, ofta för deras eget bästa men ibland för egen vinning. Vad politiker har för nytta av att tysta oliktänkande borde vara relativt uppenbart. Just därför är det en bra idé att inte beväpna dem med verktyg att genomföra just detta.
En röst på Piratpartiet är en röst för ett fritt och öppet Internet utan censur.
Bildcredits: sparkieg
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Barnporr, Informationspolitik, Internet, Piratpartiet
Internet flyttar gränserna
Emma på opassande inspirerar igen med ett inlägg om gränsdragning… hur påverkas vi och vårt förtroende av gåvor och annat egentligen? Hon sätter där fingret på något jag tänkt på ett bra tag, men inte egentligen kommit fram till något smart svar på.
Det är onekligen så att Internet flyttar gränser, och kanske till och med suddar ut dem? Har man korrumperat sig om man accepterar en bok som en gåva när man är representant för ett politiskt parti? Vem gäller det då? Gäller det Emma, som inte är riksdagskandidat för partiet, men ändå har en stark roll inom det? Gäller det mig, som aldrig haft några förtroendeuppdrag för partiet alls, utan bara är en stark röst som uttalat stödjer partiet?
Det enda rimliga svaret är att man måste dra det hela vägen, och det måste gälla alla. Som direkt följd av det blir det orimligt att använda ord som “korrumperande”. Det jag tycker mig se är att det på Internet förekommer ett mycket mer direkt utvärderande mellan skribent och läsare, där förtroendekapitalet blir mer flytande.
Varje läsare får själv sätta sin gräns. Jag har följt några bloggar som jag själv tycker har gått över gränsen och gör alldeles för mycket reklam för produkter som de själv tjänar pengar på att folk köper — så mycket att det inte finns något egentligt innehåll. Jag tappar förtroendet för innehållet. Där drar jag min egen gräns… andra kan säkert tycka att det är helt okej.
Samtidigt måste vi röra oss fram till en ny tid där det är okej att tjäna lite pengar på saker. Vi måste komma ifrån det där ursvenska Jante-tänket om att allt ska göras som en god gärning och att inget som ger betalt är en god gärning.
I förlängningen tror jag detta är ett av de stora problemområden som den nya tiden för med sig, som vi knappt ens börjat snegla på än. Även den samling människor som har bäst koll på det nya informationssamhället har helt missat delar av detta, vilket gäller både Piratpartiets principprogram och Creative Commons-licenser.
Det man måste inse är att gränsen mellan hobby, aktivism och näringsverksamhet håller på att flyttas, och kanske suddas ut helt. Jag tjänar ingenting på denna blogg. Om jag skulle få en eller två böcker gratis eftersom jag driver den, innebär det att jag har tjänat något på den? Ur en strikt synpunkt har jag naturligtvis det… men om man ska börja värdera det blir det mycket problematiskt.
Skattemässigt och juridiskt landar man i en situation där det i princip blir obligatoriskt att starta en firma för att kunna driva en blogg, vilket i princip skulle döda mediet (just lättheten är en pelare, och att starta/driva firma i Sverige är allt annat än “lätt”, oavsett hur många regeringar som struntat i sina löften att förenkla för småföretag). Effekten går dessutom i flera led — även om jag inte tjänar ett öre på något jag företar mig på nätet så är det sannolikt att någon drar ekonomisk nytta av det på något sätt.
Det är just detta som CC-licenser eller PPs principprogram inte heller problematiserar. “Fritt för icke-kommersiell användning”. “Fildelning ska vara fritt för icke-kommersiellt bruk”. Vad innebär det?
Om jag bloggar på en blogg med reklambanners, får jag använda CC-licensierade bilder då? Om jag har en blogg med p2p-länkar till musik där jag recenserar musiken, är det kommersiellt? Med direkta nerladdningslänkar? Om jag inte har några reklambanners, blir det okej då? Är det i det fallet okej att webbhosting-tjänsten tjänar pengar på att jag driver min icke-kommersiella blogg där? Är det okej även om det är jag som driver webbhosting-tjänsten? Eller om jag jobbar för företaget som gör det? Om jag har CC-licensierade bilder i gamla blogginlägg och lägger upp reklam på bloggen? Och så vidare.
Det är enkelt att hitta en gradvis skala där det i ena änden är tydligt kommersiell verksamhet och i andra självklart icke-kommersiell användning. Däremellan finns ett rätt svårt gränsdragningsproblem som ingen egentligen givit sig på att reda ut, som har mängder med spretiga delproblem.
Skillnaden mellan PP och etablerade partier är däremot att vi tar denna typ av frågeställning på allvar. Denna värld är en ny värld för oss alla, och det krävs mycket tankearbete och funderande om moral och etik för att hitta vägen framåt. De etablerade partiernas svar på detta är att tycka att det är okej att köra på i gamla spår. Det skulle innebära att man måste starta enskild firma så fort man slänger upp en reklambanner på sin blogg, en flattr-knapp (vilket jag för övrigt funderat på att slänga upp en) eller en donationsknapp.
Själv har jag (via andra bloggar) dragit ihop en handfull kronor på mitt bloggande. Det är inte i närheten av vad domänerna har kostat, så jag går absolut back på det. Finns det någon magisk gräns? När man drar in första kronan? När man första gången går plus? Något godtyckligt värde?
Vi börjar se effekterna av det i Skatteverket som börjat ge sig på bloggare som får in en del pengar. I förlängningen tror jag att detta kommer att behöva få påverka samhällsstrukturen betydligt mer i grunden än någon liten regeländring för bloggande. Ett samhälle där pengar flyter åt alla håll via donationer, mikrotransaktioner och flattringar fungerar inte på samma sätt som ett samhälle där alla löneslavar åt Stora Företaget och bara ett fåtal behöver bekymra sig om skatteimplikationerna för inkomster och “näringsverksamhet”.
Går det ens att ha ett högskattesamhälle som det vi idag lever i, om det hela tiden flyter pengar i små mängder mellan medborgarna? Om varje mikrotransaktion innebär en inkomst och ska redovisas, sätter detta stopp för det spontana i nätverket? Jag har inga bra svar, trots mycket funderande. Det enda jag definitivt ser är ett stort behov av förenkling i samhället, men där de etablerade politikerna driver på vad som bättre beskrivs som förkrångling.
Gränsen mellan företaget och individen håller på att flyttas. Samhället måste följa med. Var nya gränser ska dras kan jag inte tala om, men jag kan bestämt berätta att det inte kommer fungera att hålla fast vid gamla gränser som om inget har hänt.
Bildcredits: Brooks Elliott, dolphinsdock.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Creative Commons, Internet, Bloggar, Pengar, Företagande
Deltagarpolitiken
Det talas ofta om deltagarkulturen som växt fram på Internet. Däri finns en hel del likheter med den nya politiken som växer fram. Internet är en förstärkare, och det märks framför allt i termer om inflytande när det gäller vältaliga skribenter. Här handlar det om att kunna skaffa sig följare, att leda utan maktbas att stå på. Det kräver klassiska ledarskapsförmågor som att kunna inspirera och övertyga men även att vara lyhörd och förstå andra människor.
Opassande skriver idag om boken Politik 2.0 som hon medverkat i. Jag ser fram emot att läsa den. Hon är här inne på lite av samma spår:
Vi har en stor politikerkår som är så vana vid att “leda” att de glömt bort varför de representerar samhället. Att “delta” har dessutom blivit detsamma som att vara en god lagkamrat där nån annan bestämt reglerna.
Jag vill nog dra det vidare till att säga att vi har politiker som är vana att “styra”, men inte att leda. En ledare behöver inte ha makt för att andra ska följa, vilket är en komponent som nästan helt eliminerats i de traditionella partiernas hierarkiska strukturer. Där handlar inflytande om att bygga en maktbas och avancera i hierarkin, snarare än att kunna övertyga.
Det hela leder till en kultur där den fulaste fisken vinner – den som inte har något emot att trampa på tår kan avancera snabbast, samtidigt som en kultur av inbitet envist fasthållande vid den egna åsiktens suveränitet gror. I den traditionella politiken finns helt enkelt väldigt lite utrymme för deltagande på lika villkor.
Den nya politik som växer fram på nätet är istället byggd på rena ledarskapsattribut som hela tiden måste bevisas. Nätet är flyktigt, och nätmedborgarna följer dig bara så länge du visar dig värd deras uppmärksamhet.
Dessa två världar är för närvarande helt separata. Detta märks tydligt i hur etablerade politiker försöker använda sociala medier som en megafon, utan större framgångar.
Således kommer vi även denna valkampanj se politiker som bloggar, twittrar och facebookar på order ovanifrån, enkelriktat och tidsbegränsat fram till valet. I den nya nätmiljön känns sådant nästan som en våg av spam som sedan avtar i och med valet och nätmiljön återgår till det vanliga utan nämnvärd förändring.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Politik 2.0, Sociala Medier, Politik
Barnporr + Censur = Vansinne?
Cecilia Malmström svarar idag i en artikel på europaportalen på anklagelserna om att hon vill införa censur av nätet på EU-nivå. Malmström förnekar att det är censur det rör sig om och tycker anklagelserna är helt vansinniga:
– Jag tycker det är tråkigt. Jag har i hela mitt politiska liv slagits för yttrandefrihet och att blockera nätsidor med barnporr är inte censur. Censur och barnporr kan knappt nämnas i samma mening.
Jag kan respektera att någon har en annan hållning än jag i frågan, men vi kan väl börja med att ena oss om att den existerar? Kalla ett päron för ett päron? Jag släpade fram mitt gamla exemplar av “Svenska Ordboken” (ja, en sådan i papper). Så här säger den:
censurer/a verb ~ade ~at • förbjuda publicering eller visning av (del av) tryckt el. inspelat alster □ äv. utöva granskande verksamhet □ äv. utvidgat: han gav uttryck för tankar som han annars ~ade.
Jag skulle vilja påstå att det är precis det det handlar om: Att censurera barnpornografiskt material. Man kan naturligtvis diskutera om det är en bra eller dålig idé att censurera barnpornografiska webbsidor, men vi kan väl börja med att sluta oss att det enligt definitionen är censur? Att man inte skulle kunna applicera censur på barnporr anser Malmström beror på att barnporr är olagligt:
– Det är helt vansinnigt. Det handlar inte om yttrandefrihet eller åsikter, det handlar om barnporr, något som är kriminellt i hela EU.
Tyvärr kan man inte gömma sig bakom det, Cecilia. Det är censur, oavsett om materialet man censurerar är “kriminellt” eller inte. Det är precis lika mycket censur som när totalitära stater censurerar bort saker som de anser är olagliga. Vi kan diskutera om det är bra eller dåligt att det görs, men det är i alla fall censur.
För att ta det hela ett steg längre bör vi alltså fråga oss: Är censur rätt verktyg att ta itu med barnporren med? Vad händer när en barnpornografisk sida blockeras? Jo, innehavaren får omedelbart reda på saken, tar bort allt materialet, och ser i ett slag till att polisen inte har någon som helst chans att spåra materialet till dess källa. Alltså kan övergreppen på filmerna fortsätta utan att polisen har någon möjlighet att ingripa.
Det är också detta som gjort att ett antal intresseorganisationer för offer till sexuella övergrepp på barn protesterar mot censurförslaget — vi ska ta itu med problemet, inte dölja det bakom stoppskyltar.
Cleanternet skapat en film till stöd för Malmströms fantastiska censurförslag. Se den, den förklarar saker bättre än jag någonsin kan här:
För övrigt: Idag är det demonstration i Stockholm mot galenskaperna i ACTA-avtalet. Ses vi där kanske?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, Informationspolitik, Internet, Cecilia Malmström
Befria FRA?
Jag är inte särskilt förvånad över att det nu kommer fram att de rödgrönas tal om att riva upp FRA-lagen och göra rätt hade tonpunkten på “gör om” (så småning om, kanske), inte på “riv upp”. Man kan ha mycket åsikter om hur och vad som ska gälla, men jag tycker i alla fall det vore kul om vi kunde få faktan rätt.
Bodström säger följande i artikeln som länkats ovan:
– Tar vi bort allting då är ju FRA fritt. Vi får diskutera hur vi ska göra. Jag har inget färdigt förslag.
En person med Bodströms juristutbildning vet med all sannolikhet vad som gäller, så jag kan inte annat än tolka det som direkt vilseledande.
FRA var inte “fritt” innan lagpaketet infördes… det FRA gjorde innan dess var olagligt. Det är inget speciellt med FRA som organisation. Utan lagklustret FRA-lagen står det mig, dig, Ica eller Superhemliga Klubben lika “fritt” att avlyssna kabeltrafik — det är alltså olagligt. Detta helt utan att det behövs en “skivad lime-lag” som säger att jag minsann inte får spana i kabel, eller en “Ica-lag” som tar ifrån Ica dess frihet att spionera.
Lagar fungerar på det sättet… det är helt enkelt förbjudet att göra det FRA gör, och för att de ska få göra det så krävs ett undantag. Det är detta undantag (bland annat) som FRA-lagklustret handlar om. Detta precis på samma sätt som alla andra saker som är olagliga och inte får göras av någon. Ska det ändå göras måste det till undantag.
Det är därför vi inte behöver en “Skatteverket får inte mörda folk”-lag, till exempel. Istället behöver vi en “skivad lime-lag” ifall vi bestämmer oss för att det vore kul om jag fick lite extra möjligheter som andra inte har (vare sig det gäller spana i kabel eller stjäla godis från små barn). Utan denna princip att lagarna i grundutförande gäller alla skulle samhället falla isär.
Men by all means… ifall det är så det ska kallas, så får FRA gärna “befrias” med en uppriven FRA-lagstiftning.
Så nu vet vi alltså att det rödgröna lägret innebär precis lika lite förändring i FRA-frågan som det blå. Vill du ha någon förändring finns bara det lila alternativet. Rösta på Piratpartiet.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, FRA, Piratpartiet, Socialdemokraterna, Thomas Bodström
