Hur webbfilter blir åsiktscensur
Vi pirater pratar ofta om censur. Ofta är det foliehattsvarning på resonemangen, som tenderar att vara relativt abstrakta. Vi talar om sluttande plan, om ändamålsglidning, om lockelsen att utöka filtermöjligheter när de väl finns, och allt det där verkar rätt avlägset och otroligt. Inte skulle väl…?
Om vi nu utgår från att människor inte är skvatt galna, vem skulle då vid sitt rätta sinne föreslå åsiktscensur?
Många gånger har jag debatterat något som t.ex. filtrering av barnporr på Internet och mötts av argumentet att det inte är ett filter i sig som är problemet, utan problemet är att ett filter missbrukas till att filtrera annat än barnporr.
Det ligger visserligen något i det argumentet — det är inte fängslande i sig som är problemet, utan fängslandet av oskyldiga människor, vore en analogi som nästan vore korrekt. Skillnaden när det gäller censur är att dess natur innebär att vi inte kan kontrollera om saker går rätt till eller inte.
I varje fall — för att komma bort från dessa abstrakta argument tänkte jag ta några praktiska exempel om hur filter övergår från att bekämpa barnporr eller terrorism till att handla om ren censur av åsikter.
Ett första exempel är att webbfilter i regel är rätt fyllda med fel. På jobbet kör vi ett webbfilter vid namn Websense. Det första som hände när jag satte upp min första blogg var att jag inte kom åt den från jobbet. Potentially damaging content påstod Websense. Andra misstag är det rätt uppenbart hur de uppstår — ett klassiskt exempel är det så kallade “Scunthorpe problem“, där en webbsida blockeras eftersom den innehåller ett ord (i detta fallet “cunt”), varpå invånarna i Scunthorpe får väldigt svårt att hitta information om lokala affärer.
Alla ovanstående misstag är nog att betrakta som relativt harmlösa i sammanhanget. Websense, samma filter som på mitt jobb, har däremot även lyckats med konststycket att filtrera samtliga Obamas kandidatsidor under kategorin “sex” mitt under brinnande valkampanj. Vi kan förutsätta att det är misstag som ligger bakom även detta, även om det verkar lite misstänkt. Även människorättsorganisationer filtreras undan som “sexually explicit”.
Misstag händer, så vi accepterar även det. När sidor som uttrycker kritiska åsikter om webbfiltrering börjar filtreras bort som barnporr har jag däremot på något sätt passerat gränsen för min goda tro. Därifrån är steget inte långt till det medvetna valet att censurera Internetsidor om krig för tjänstemän på Utrikesdepartementet.
När vi väl filtrerar och alla redan är med på det tåget är det alltså dags att ta nästa steg. Nu är det dags att censurera webbsidor med obehagliga åsikter i stor skala. Det är någonstans här det börjar låta för otroligt för att vara sant i dagens läge. Det tycker jag också… med det lilla förbehållet att det faktiskt redan börjat ske:
“Mailet skickades till alla anställda på TSA från IT-avdelningen på fredagseftermiddagen.
Där klargörs att från och med första juli kommer anställda på TSA ej längre ha tillgång till fem kategorier av webbsidor som har ansetts “olämpliga för myndighetstillgång”.
Kategorierna är
- Chat/Messaging
- Kontroversiella åsikter
- Kriminell verksamhet
- Extremt våld (inklusive tecknat våld) och otäckt innehåll
- Spel”
Min markering.
Just i detta fall verkar det som om TSA nu tvingades att ändra sig, men exemplet visar ändå hur vi börjat komma rätt långt bort från barnporr och terror, ett litet steg i taget — från en enkel början med att vi kan komma överens om att vi inte vill se en massa porrsurfande på arbetstid (hur vanligt är det ändå?) till att kategorin “kontroversiella åsikter” rätt upp och ner censureras.
Någonstans fick någon med en hel del makt idén om att det vore bra att censurera bort kontroversiella åsikter — och detta fick gå så långt att det blev ett direktiv som sjösattes för en hel myndighet. Det måste ha funnits många tillfällen på vägen att stoppa detta, men det gjordes inte. Varför?
Det finns alltid människor som anser sig vara lite bättre än andra, ha lite bättre koll, moral eller annan egenskap varför denne tycker sig lämplig att bestämma vad andra ska få ta del av för information, ofta för deras eget bästa men ibland för egen vinning. Vad politiker har för nytta av att tysta oliktänkande borde vara relativt uppenbart. Just därför är det en bra idé att inte beväpna dem med verktyg att genomföra just detta.
En röst på Piratpartiet är en röst för ett fritt och öppet Internet utan censur.
Bildcredits: sparkieg
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Barnporr, Informationspolitik, Internet, Piratpartiet
Internet flyttar gränserna
Emma på opassande inspirerar igen med ett inlägg om gränsdragning… hur påverkas vi och vårt förtroende av gåvor och annat egentligen? Hon sätter där fingret på något jag tänkt på ett bra tag, men inte egentligen kommit fram till något smart svar på.
Det är onekligen så att Internet flyttar gränser, och kanske till och med suddar ut dem? Har man korrumperat sig om man accepterar en bok som en gåva när man är representant för ett politiskt parti? Vem gäller det då? Gäller det Emma, som inte är riksdagskandidat för partiet, men ändå har en stark roll inom det? Gäller det mig, som aldrig haft några förtroendeuppdrag för partiet alls, utan bara är en stark röst som uttalat stödjer partiet?
Det enda rimliga svaret är att man måste dra det hela vägen, och det måste gälla alla. Som direkt följd av det blir det orimligt att använda ord som “korrumperande”. Det jag tycker mig se är att det på Internet förekommer ett mycket mer direkt utvärderande mellan skribent och läsare, där förtroendekapitalet blir mer flytande.
Varje läsare får själv sätta sin gräns. Jag har följt några bloggar som jag själv tycker har gått över gränsen och gör alldeles för mycket reklam för produkter som de själv tjänar pengar på att folk köper — så mycket att det inte finns något egentligt innehåll. Jag tappar förtroendet för innehållet. Där drar jag min egen gräns… andra kan säkert tycka att det är helt okej.
Samtidigt måste vi röra oss fram till en ny tid där det är okej att tjäna lite pengar på saker. Vi måste komma ifrån det där ursvenska Jante-tänket om att allt ska göras som en god gärning och att inget som ger betalt är en god gärning.
I förlängningen tror jag detta är ett av de stora problemområden som den nya tiden för med sig, som vi knappt ens börjat snegla på än. Även den samling människor som har bäst koll på det nya informationssamhället har helt missat delar av detta, vilket gäller både Piratpartiets principprogram och Creative Commons-licenser.
Det man måste inse är att gränsen mellan hobby, aktivism och näringsverksamhet håller på att flyttas, och kanske suddas ut helt. Jag tjänar ingenting på denna blogg. Om jag skulle få en eller två böcker gratis eftersom jag driver den, innebär det att jag har tjänat något på den? Ur en strikt synpunkt har jag naturligtvis det… men om man ska börja värdera det blir det mycket problematiskt.
Skattemässigt och juridiskt landar man i en situation där det i princip blir obligatoriskt att starta en firma för att kunna driva en blogg, vilket i princip skulle döda mediet (just lättheten är en pelare, och att starta/driva firma i Sverige är allt annat än “lätt”, oavsett hur många regeringar som struntat i sina löften att förenkla för småföretag). Effekten går dessutom i flera led — även om jag inte tjänar ett öre på något jag företar mig på nätet så är det sannolikt att någon drar ekonomisk nytta av det på något sätt.
Det är just detta som CC-licenser eller PPs principprogram inte heller problematiserar. “Fritt för icke-kommersiell användning”. “Fildelning ska vara fritt för icke-kommersiellt bruk”. Vad innebär det?
Om jag bloggar på en blogg med reklambanners, får jag använda CC-licensierade bilder då? Om jag har en blogg med p2p-länkar till musik där jag recenserar musiken, är det kommersiellt? Med direkta nerladdningslänkar? Om jag inte har några reklambanners, blir det okej då? Är det i det fallet okej att webbhosting-tjänsten tjänar pengar på att jag driver min icke-kommersiella blogg där? Är det okej även om det är jag som driver webbhosting-tjänsten? Eller om jag jobbar för företaget som gör det? Om jag har CC-licensierade bilder i gamla blogginlägg och lägger upp reklam på bloggen? Och så vidare.
Det är enkelt att hitta en gradvis skala där det i ena änden är tydligt kommersiell verksamhet och i andra självklart icke-kommersiell användning. Däremellan finns ett rätt svårt gränsdragningsproblem som ingen egentligen givit sig på att reda ut, som har mängder med spretiga delproblem.
Skillnaden mellan PP och etablerade partier är däremot att vi tar denna typ av frågeställning på allvar. Denna värld är en ny värld för oss alla, och det krävs mycket tankearbete och funderande om moral och etik för att hitta vägen framåt. De etablerade partiernas svar på detta är att tycka att det är okej att köra på i gamla spår. Det skulle innebära att man måste starta enskild firma så fort man slänger upp en reklambanner på sin blogg, en flattr-knapp (vilket jag för övrigt funderat på att slänga upp en) eller en donationsknapp.
Själv har jag (via andra bloggar) dragit ihop en handfull kronor på mitt bloggande. Det är inte i närheten av vad domänerna har kostat, så jag går absolut back på det. Finns det någon magisk gräns? När man drar in första kronan? När man första gången går plus? Något godtyckligt värde?
Vi börjar se effekterna av det i Skatteverket som börjat ge sig på bloggare som får in en del pengar. I förlängningen tror jag att detta kommer att behöva få påverka samhällsstrukturen betydligt mer i grunden än någon liten regeländring för bloggande. Ett samhälle där pengar flyter åt alla håll via donationer, mikrotransaktioner och flattringar fungerar inte på samma sätt som ett samhälle där alla löneslavar åt Stora Företaget och bara ett fåtal behöver bekymra sig om skatteimplikationerna för inkomster och “näringsverksamhet”.
Går det ens att ha ett högskattesamhälle som det vi idag lever i, om det hela tiden flyter pengar i små mängder mellan medborgarna? Om varje mikrotransaktion innebär en inkomst och ska redovisas, sätter detta stopp för det spontana i nätverket? Jag har inga bra svar, trots mycket funderande. Det enda jag definitivt ser är ett stort behov av förenkling i samhället, men där de etablerade politikerna driver på vad som bättre beskrivs som förkrångling.
Gränsen mellan företaget och individen håller på att flyttas. Samhället måste följa med. Var nya gränser ska dras kan jag inte tala om, men jag kan bestämt berätta att det inte kommer fungera att hålla fast vid gamla gränser som om inget har hänt.
Bildcredits: Brooks Elliott, dolphinsdock.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Creative Commons, Internet, Bloggar, Pengar, Företagande
Deltagarpolitiken
Det talas ofta om deltagarkulturen som växt fram på Internet. Däri finns en hel del likheter med den nya politiken som växer fram. Internet är en förstärkare, och det märks framför allt i termer om inflytande när det gäller vältaliga skribenter. Här handlar det om att kunna skaffa sig följare, att leda utan maktbas att stå på. Det kräver klassiska ledarskapsförmågor som att kunna inspirera och övertyga men även att vara lyhörd och förstå andra människor.
Opassande skriver idag om boken Politik 2.0 som hon medverkat i. Jag ser fram emot att läsa den. Hon är här inne på lite av samma spår:
Vi har en stor politikerkår som är så vana vid att “leda” att de glömt bort varför de representerar samhället. Att “delta” har dessutom blivit detsamma som att vara en god lagkamrat där nån annan bestämt reglerna.
Jag vill nog dra det vidare till att säga att vi har politiker som är vana att “styra”, men inte att leda. En ledare behöver inte ha makt för att andra ska följa, vilket är en komponent som nästan helt eliminerats i de traditionella partiernas hierarkiska strukturer. Där handlar inflytande om att bygga en maktbas och avancera i hierarkin, snarare än att kunna övertyga.
Det hela leder till en kultur där den fulaste fisken vinner – den som inte har något emot att trampa på tår kan avancera snabbast, samtidigt som en kultur av inbitet envist fasthållande vid den egna åsiktens suveränitet gror. I den traditionella politiken finns helt enkelt väldigt lite utrymme för deltagande på lika villkor.
Den nya politik som växer fram på nätet är istället byggd på rena ledarskapsattribut som hela tiden måste bevisas. Nätet är flyktigt, och nätmedborgarna följer dig bara så länge du visar dig värd deras uppmärksamhet.
Dessa två världar är för närvarande helt separata. Detta märks tydligt i hur etablerade politiker försöker använda sociala medier som en megafon, utan större framgångar.
Således kommer vi även denna valkampanj se politiker som bloggar, twittrar och facebookar på order ovanifrån, enkelriktat och tidsbegränsat fram till valet. I den nya nätmiljön känns sådant nästan som en våg av spam som sedan avtar i och med valet och nätmiljön återgår till det vanliga utan nämnvärd förändring.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Politik 2.0, Sociala Medier, Politik
Barnporr + Censur = Vansinne?
Cecilia Malmström svarar idag i en artikel på europaportalen på anklagelserna om att hon vill införa censur av nätet på EU-nivå. Malmström förnekar att det är censur det rör sig om och tycker anklagelserna är helt vansinniga:
– Jag tycker det är tråkigt. Jag har i hela mitt politiska liv slagits för yttrandefrihet och att blockera nätsidor med barnporr är inte censur. Censur och barnporr kan knappt nämnas i samma mening.
Jag kan respektera att någon har en annan hållning än jag i frågan, men vi kan väl börja med att ena oss om att den existerar? Kalla ett päron för ett päron? Jag släpade fram mitt gamla exemplar av “Svenska Ordboken” (ja, en sådan i papper). Så här säger den:
censurer/a verb ~ade ~at • förbjuda publicering eller visning av (del av) tryckt el. inspelat alster □ äv. utöva granskande verksamhet □ äv. utvidgat: han gav uttryck för tankar som han annars ~ade.
Jag skulle vilja påstå att det är precis det det handlar om: Att censurera barnpornografiskt material. Man kan naturligtvis diskutera om det är en bra eller dålig idé att censurera barnpornografiska webbsidor, men vi kan väl börja med att sluta oss att det enligt definitionen är censur? Att man inte skulle kunna applicera censur på barnporr anser Malmström beror på att barnporr är olagligt:
– Det är helt vansinnigt. Det handlar inte om yttrandefrihet eller åsikter, det handlar om barnporr, något som är kriminellt i hela EU.
Tyvärr kan man inte gömma sig bakom det, Cecilia. Det är censur, oavsett om materialet man censurerar är “kriminellt” eller inte. Det är precis lika mycket censur som när totalitära stater censurerar bort saker som de anser är olagliga. Vi kan diskutera om det är bra eller dåligt att det görs, men det är i alla fall censur.
För att ta det hela ett steg längre bör vi alltså fråga oss: Är censur rätt verktyg att ta itu med barnporren med? Vad händer när en barnpornografisk sida blockeras? Jo, innehavaren får omedelbart reda på saken, tar bort allt materialet, och ser i ett slag till att polisen inte har någon som helst chans att spåra materialet till dess källa. Alltså kan övergreppen på filmerna fortsätta utan att polisen har någon möjlighet att ingripa.
Det är också detta som gjort att ett antal intresseorganisationer för offer till sexuella övergrepp på barn protesterar mot censurförslaget — vi ska ta itu med problemet, inte dölja det bakom stoppskyltar.
Cleanternet skapat en film till stöd för Malmströms fantastiska censurförslag. Se den, den förklarar saker bättre än jag någonsin kan här:
För övrigt: Idag är det demonstration i Stockholm mot galenskaperna i ACTA-avtalet. Ses vi där kanske?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, Informationspolitik, Internet, Cecilia Malmström
Befria FRA?
Jag är inte särskilt förvånad över att det nu kommer fram att de rödgrönas tal om att riva upp FRA-lagen och göra rätt hade tonpunkten på “gör om” (så småning om, kanske), inte på “riv upp”. Man kan ha mycket åsikter om hur och vad som ska gälla, men jag tycker i alla fall det vore kul om vi kunde få faktan rätt.
Bodström säger följande i artikeln som länkats ovan:
– Tar vi bort allting då är ju FRA fritt. Vi får diskutera hur vi ska göra. Jag har inget färdigt förslag.
En person med Bodströms juristutbildning vet med all sannolikhet vad som gäller, så jag kan inte annat än tolka det som direkt vilseledande.
FRA var inte “fritt” innan lagpaketet infördes… det FRA gjorde innan dess var olagligt. Det är inget speciellt med FRA som organisation. Utan lagklustret FRA-lagen står det mig, dig, Ica eller Superhemliga Klubben lika “fritt” att avlyssna kabeltrafik — det är alltså olagligt. Detta helt utan att det behövs en “skivad lime-lag” som säger att jag minsann inte får spana i kabel, eller en “Ica-lag” som tar ifrån Ica dess frihet att spionera.
Lagar fungerar på det sättet… det är helt enkelt förbjudet att göra det FRA gör, och för att de ska få göra det så krävs ett undantag. Det är detta undantag (bland annat) som FRA-lagklustret handlar om. Detta precis på samma sätt som alla andra saker som är olagliga och inte får göras av någon. Ska det ändå göras måste det till undantag.
Det är därför vi inte behöver en “Skatteverket får inte mörda folk”-lag, till exempel. Istället behöver vi en “skivad lime-lag” ifall vi bestämmer oss för att det vore kul om jag fick lite extra möjligheter som andra inte har (vare sig det gäller spana i kabel eller stjäla godis från små barn). Utan denna princip att lagarna i grundutförande gäller alla skulle samhället falla isär.
Men by all means… ifall det är så det ska kallas, så får FRA gärna “befrias” med en uppriven FRA-lagstiftning.
Så nu vet vi alltså att det rödgröna lägret innebär precis lika lite förändring i FRA-frågan som det blå. Vill du ha någon förändring finns bara det lila alternativet. Rösta på Piratpartiet.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, FRA, Piratpartiet, Socialdemokraterna, Thomas Bodström
En inblick i framtiden
HAX rapporterar om det påbörjade bygget av en Europeisk censurvägg, i mångt och mycket likt den Kinesiska Brandväggen — redan 2012 ska den vara på plats. Man hyllar gärna Google som nu lämnar Kina samtidigt som man själv rustar för att begränsa invånarnas tillgång till “olämplig” information.
Det borde krypa i skinnet på vilken vettig människa som helst att någon politiker utifrån fullständigt godtycke kan komma att bestämma vad som är “lämplig” information — historien visar med all önskvärd tydlighet vad sådant leder till — och det som redan sker i Australien borde vara en varningsklocka av rang.
Jag bjuder på en inblick i hur framtiden kan bli, i form av Kinesiska regimens riktlinjer för hur nyheter om googles sorti ska rapporters, från Sanningsministeriet:
Alla chefredaktörer och ledare:
Google har officiellt tillkännagivit sitt utträde från den Kinesiska markanden. Detta är en högeffektsincident. Den har orsakat nätmedborgares diskussioner som inte begränsas till en kommersiell nivå. Visa därför strikt hänsyn till följande innehållskrav under denna period:
A. Nyheter
- Använd endast statens centrala huvudmedias (web) innehåll; använd inget material från andra källor
- Återrapportering får ej ske med ändrad rubrik
- Nyhetsrekommendationer bör referera till statens centrala huvudmedias webbsidor
- Producera ej relevanta ämnessidor; håll ej diskussionssessioner; utför ej relaterad undersökande journalistik;
- Online-program med experter och vetenskapsmän om detta ämne måste ansöka om tillstånd i förväg. Denna typ av program är strikt förbjudna på eget initiativ.
- Kontrollera noga kommentarfält tillhörande nyhetsartiklar.
Läs det hela (på engelska) hos China Digital Times. Jag slipper gärna ett EUs sanningsministerium helt. Tur att det finns ett parti som står upp för det.
Bildcredits: Wyrmworld
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, EU, Kina, Piratpartiet
Människorättskämpen Google, igen?
I Januari var Google föremål för en mängd stora rubriker när de hotade att sluta censurera sökresultat i Kina. Jag skrev då och ifrågasatte godheten i detta agerande i ett inlägg med titeln Människorättskämpen Google?
Jag ser ett företag som accepterat att leverera en censurlösning till Kina för profitens skull. Mänskliga rättigheter spelade inte så stor roll då. Inte förrens den egna datorsäkerheten hotats och efter lång tids dåliga affärer i landet agerade man, och då med någon sorts hot om att stänga verksamheten. Jag är övertygad om att det är ett businessbeslut som handlar om profit vs. kostnad och om avtalsdetaljer med de kinesiska myndigheterna.
Idag var det dags igen. “Google stoppar Kinacensur” enligt Aftonbladet och SvD. Det hade varit coolt — en riktigt uppkäftig knäpp på Kinesiska regimens näsa, även om den säkert bara skulle varit ofiltrerad i ungefär tre minuter innan hela sidan stängts av regimen. Även en del bloggar har kommenterat.
Tyvärr är det inte riktigt lika bra som det låter. Det google har gjort är inte att sluta censurera sina sökresultat i Kina, utan snarare stängt hela sin Kinesiska sökmotor helt och hållet. Man kan visserligen hävda att det innebär ett slut på censuren, men det vore som att säga att man fixat problemen med bilen genom börja cykla. Det google har gjort är att man omdirigerat google.cn till google.com.hk — det vill säga googles sökmotor i Hong Kong.
Hong Kong har ju inte haft någon censur redan innan, så var det så enkelt? Hade Kineserna kunnat undvika censuren genom att knappa in google.com.hk istället för google.cn i webbläsaren? Visserligen pratas det om att censuren går att undvika, men så lätt var det väl ändå inte?
Nej, så lätt var det inte. Google censurerar visserligen inte sina sökresultat i Kina längre — nu gör Kinesiska brandväggen det istället. Det har spekulterats en del om att google nu stänger sin söktjänst som man inte riktigt lyckats tjäna pengar på i Kina, men behåller reklamtjänsten och annat som man tjänar bra med pengar på.
Tyvärr gäller nog min slutsats från Januari fortfarande:
Ett företag som Google hade på ett kraftfullt sätt kunnat markera Internets principer om global informationsfrihet genom att helt enkelt vägra censurera sina resultat, i Kina lika väl som i Tyskland eller andra censurglada nationer. Att göra det hade tvingat länderna ta svåra beslut om censur kontra en ökande isolation, men Google har följt pengaströmmen och istället betalat med användarnas informationsfrihet.
Bildcredits: pamhule
Inressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Google, Kina, Informationspolitik, Mänskliga Rättigheter
Brådskande: Hjälp britterna rädda nätet!
Nu på morgonen finns fortfarande chansen att ge britternas nätaktivister välbehövligt stöd! Citat från facebookgruppen, som behöver fler medlemmar:
After winning a vote this morning, our ‘Save the Net’ emergency motion will be debated by the UK Lib Dem Spring Conference from 09:15 GMT to 09:45 GMT tomorrow (Sunday) morning. We need to have as many fans as possible by 09:00 GMT to prove that our motion to Save the Net is important to millions of people all over the world.
So please become a fan and write on our Wall and tell us why you think net freedom is important.
Tell, text & e-mail everyone you know and invite your friends to do the same.
Tweet your followers to become fans using Twitter codes #ldsavenet, #debill and Pls RT plus this link: http://bit.ly/cGGqXB.
For more details of our pro-net-freedom emergency motion, follow the Website link. To find out the latest news from the ‘Save the Net’ team, follow Bridget Fox (Lib Dem Prospective Parliamentary Candidate for Islington South & Finsbury) @BridgetFox and @ldsavenet on Twitter.
People are noticing what we’re doing thanks to our Facebook fans and group members:
http://boingboing.net/2010/03/10/libdem-rank-and-file.html
Människorättskämpen Google?
Det har skrivits mycket om Google idag, och draget att hota Kina att stänga sin tjänst om inte… något. Vad exakt det är Google vill ha ut av de nya samtalen med kinesiska regeringen är oklart. Vissa påstår att man kräver att få ta bort censuren, vilket i så fall nästan är skrattretande naivt. Handlingen är i alla fall ett svar på att kinesiska regeringens knäckare brutit sig in hos Google och snott information.
I nästan samtliga fall hyllas nu Google som förkämpar för mänskliga rättigheter, som nu bjuder upp till krig mot den stora kinesiska brandväggen (med några trevliga undantag). Det talas om hur detta skulle kunna ha stor betydelse för även oss i väst, och liknande stora ord.
Jag har mycket svårt att se allt det här. Jag ser ett företag som accepterat att leverera en censurlösning till Kina för profitens skull. Mänskliga rättigheter spelade inte så stor roll då. Inte förrens den egna datorsäkerheten hotats och efter lång tids dåliga affärer i landet agerade man, och då med någon sorts hot om att stänga verksamheten. Jag är övertygad om att det är ett businessbeslut som handlar om profit vs. kostnad och om avtalsdetaljer med de kinesiska myndigheterna.
Tänk efter en stund. Vad är det alla förväntar sig ska hända? Kommer Kina, nu när det hotas av en sökmotor som en femtedel av internetanvändarna i landet använder och som man tidigare systematiskt tryckt undan till förmån för lokala alternativ, direkt att backa från sin policy om censur? Det är föga sannolikt — om Google försvann i Kina skulle de inhemska sökmotorerna ta över den trafiken och ingen skulle blinka. Folket är ju ändå vana med att siter stängs till höger och vänster där. Så varför skulle myndigheterna bry sig något nämnvärt? Förmodligen är det enda Google förväntar sig lite ersättning för skedd skada och nya tomma löften om att knäckarna lämnar dem i fred, eller lite förbättring av ett alltmer skamfilat rykte när man ändå tänkt dra sig ur Kina.
Jag välkomnar visserligen det här draget från Google sida, men jag tror inte man ska dra för stora slutsatser av det. Ett företag som Google hade på ett kraftfullt sätt kunnat markera Internets principer om global informationsfrihet genom att helt enkelt vägra censurera sina resultat, i Kina lika väl som i Tyskland eller andra censurglada nationer. Att göra det hade tvingat länderna ta svåra beslut om censur kontra en ökande isolation, men Google har följt pengaströmmen och istället betalat med användarnas informationsfrihet.
Google har genom åren haft många ypperliga tillfällen att ta mänskliga rättigheter i försvar genom att utnyttja nätets globala struktur. Istället har man konsekvent valt att öka sin lokala kapacitet och böja sig för den lokala maktens nyckfulhet. Jag har mycket svårt att tro att det här skulle innebära någon större ändring av den kurs man valt att hålla, även om jag naturligtvis hoppas att jag har fel.
Bildcredits: thelampnyc, noroute
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Google, Kina, Informationspolitik, Mänskliga Rättigheter
Tjuvargumentet når FRA-frågan
Piratpartiets anhängare och pirater i allmänhet har länge fått stå ut med att kallas tjuvar, eftersom fildelning är stöld. Utom att vi tycker foliehatt är senaste modet och skriker lite för högt för allmän bekvämlighet i FRA-frågan har det i alla fall inte dragits så stora växlar som i fildelningsfrågan. Tills nu.
Dagens händelse började med att Peter Sunde skrev ett inlägg som skiss på hur vi skulle kunna skydda vår kommunikation från övervakning a’la FRA på stor skala. Andreas Ekström svarade på detta med stora kanonen: Peter Sunde är samhällets fiende och en odemokratisk kraft. Detta eftersom han försöker bygga system för att ta sig runt (inte bryta mot) FRA-lagen, som enligt Ekström beslutats om i god demokratisk ordning.
Den sant intressanta delen av diskussionen återfinns bland kommentarerna och med en del intressanta bloggsvar. Det finns så många saker som är så fel med resonemanget att det skulle ta upp betydligt mer plats än ursprungsinlägget att förklara allihop, men jag gör ett försök att välja de 10 viktigaste:
1
Att bryta mot lagen är inte odemokratiskt eller antidemokratiskt. Det gör en till brottsling, inget annat… det här är precis samma ordförstörelse och inflation av betydelse som sker när man kallar fildelning för stöld.
2
Det är hyckleri att påstå att det är odemokratiskt att vilja bryta mot just en viss lag, men inte andra. Det finns försvinnande få människor i vårt land som är helt 100% laglydiga, av avsikt (som t.ex. fortkörning) eller bara helt enkelt av misstag eftersom vår lagstiftning är så omfattande.
Andreas har med all tydlighet bland sina kommentarer visat att det är han, just han som ska få avgöra vilka lagar som är giltiga att bryta mot. Homosexuella var absolut inte odemokratiska på den tiden det var olagligt att vara homosexuell. Asylsökanden som olagligt tar sig in i ett land är också okej. Abort var ok, även när aborter var olagliga.
Men att skydda sin korrespondens är absolut inte det.
3
Med ett tydligt uppvisande av att inte ha någon aning om vad frågan handlar om påstår Ekström att det bara är människor som vill dölja sitt piratkopierande som behöver använda sig av kryptering:
Rasmus: Eh… nej, det var inte så jag menade. Och jämförelsen som sådan är nog olycklig, asylsökandes situation är mycket viktigare och allvarligare och svårare än den för den genomsnittlige piratkopieraren som inte vill åka fast.
Inte bara odemokratiska och samhällets fiender, vi är så klart tjuvar också!
Uppdatering: Det här citatet från en ny kommentar signerad Ekström var för bra för att lämna utanför:
I just det här fallet, med Peter Sunde och Ipredator, är det i mina ögon alldeles kristallklart: Ipredator har kommit till för att runda lagen. Finns bara därför. Illegal fildelning ska kunna fortgå ostört, det har ju alltid varit The Pirate Bay-grundarnas själva kärnpoäng.
Jag har så många skäl att inte vilja bli övervakad av FRA som inte har med fildelning att göra att det är löjligt. Men har människan inte insett det vid det här laget så är det nog lönlöst att försöka — att han som journalist inte ser paralellen till källskyddet är oroväckande.
4
I sina försök att slingra sig ur situationen försöker han påstå att det är värre att bygga system för att kringå lagen än att göra själv det själv. Detta är det sluttande plan som leder till att fildelningsprogramvara och släggor förbjuds. Man kan givetvis förbjuda allt producerande av saker som bara kan användas för olagliga ändamål. Mängden saker som ingår där är lätt att räkna, och förbjuds inte av den enkla anledningen att militären vill ha just sådana prylar.
Att, som Sunde gör, bygga system som låter människor kommunicera legitimt utan att vara övervakade kan aldrig anses vara en gärning som leder till mindre demokrati. Det är nästan att slå knut på sig att påstå att någon som främjar kommunikation utan att bli övervakad på det sättet på något sätt sänker demokratin.
5
Han kallar Peter Sundes agerande för maktberusning. Jag undrar lite stillsamt var man hittar den makten. Det är samma makt som homosexuella hade när de gömda bakom perienner i släkta rum kunde våga visa lite kärlek i hopp om att ingen såg. Det är samma makt som de som gjorde abort utövade när de i smutsiga rum med undermåliga verktyg gjorde abort med livet som insats.
Vilken makt finns det i att gömma sig? Vari finns makten i att vägra acceptera sin maktlöshet inför ett övergrepp?
6
Det finns ett intressant dubbelt budskap här. FRA-lagen är absolut inte menad för oss svenska medborgare — det handlar ju bara om spaning mot utlandet och vanliga medborgare har inget att frukta. Vad är det då för problem att någon bygger ett system för att kringgå övervakningen?
På vilket sätt blir någon samhällets fiende för att denne håller sig undan någon som inte letar? Blir jag brottsling bara för att jag gömmer mig från polisen en helt vanlig lördag? Om jag inte gjort något, och inte behövs för att lämna några uppgifter? Jag bara litar inte polisen och vill gömma mig… Är det odemokratiskt?
Det stora problemet i en sådan situation är att myndighetens förtroende fallit så lågt att helt vanliga medborgare känner ett behov att gömma sig, inte att de gömmer sig eller metoderna de använder för att hålla sig gömda.
7
Det här är inget superkrångligt teknologiskt system som han vill bygga för att undvika lagen. Sunde visar på ett sätt att koppla ihop existerande teknologi. Terroristerna kan redan allt detta, och använder det (vilket är en av anledningarna vi har upprepat otaliga gånger för varför FRA-lagen inte fyller sitt syfte). Det han presenterar är helt enkelt ett sätt att tillgängliggöra teknologin för helt vanliga medborgare.
Många medborgare använder redan teknologin på ett uppenbart legitimt sätt. Blir det brottsligt för att han gör det för att komma undan staten istället för crackers? Är det tanken som räknas, på något sätt? En åsiktslagstiftning?
8
Ekström påstår att FRA-lagen ska respekteras eftersom den beslutats om demokratiskt. Det är något vansinnigt blåögt. FRA-frågan är den i särklass mest protesterade frågan på mycket länge, där det förekommit så mycket fulspel, lögnaktighet och ren och skär mobbning att den svenska demokratin borde skämmas för att något sådant förekommit.
Att lyfta detta som något skinande exempel på demokratisk ordning och till och med kalla det odemokratiskt att brya mot den är nästan skrattretande. Är det något som var odemokratiskt var det allianspartiernas förtryck av riksdagsledamöter för att få igenom lagen.
9
Vi har en grundlag. Den slår fast att varje medborgare har rätt till precis det Sunde försöker ge dem: privat korrespondens utan statlig övervakning. Hur är det med den lagen då? Ska inte den följas?
Är det kanske inte en aning “odemokratiskt” att införa en massa skitlagar om statens ökade makt över människors kommunikation i strid med vår egen grundlag, och sedan kalla dessa medborgare för samhällets fiende när de gärna vill ha sin grundlagsstödda rättighet?
10
All civil olydnad bygger på samhällets system, snarare än står utanför dem. Det är en uppvisning av det absurda i systemen genom att kringgå dem eller bryta mot dem, med full förståelse för vilka konsekvenser detta har. I många fall handlar det om att bryta mot lagen, och acceptera konsekvenserna av detta.
I just detta fall handlar det om att kringgå lagen, vilket inte är samma sak som att bryta mot den. Genom att visa hur enkelt den kan kringgås av den som vill, visar Sunde hur verkningslös lagen egentligen är. Terroristerna kan redan, som sagt.
Om det är brottsligt att visa på att lagen är absurd och inte fungerar, så kommer det inte heller att vara möjligt att ändra lagen. Steget är inte långt till att det helt enkelt är brottsligt att kritisera lagen. Att kombinera ihop snack om demokratins finhet med taktfast trampande i den riktningen känns riktigt absurt.
Bildcredits: Micah A. Ponce, Faithful Chant
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Informationspolitik, FRA, Övervakning, Demokrati
