“På Internet”

Postat Tuesday, July 13, 2010 om Informationspolitik

Unga har känt sig otrygga på internet. Unga har utsatts för oönskade inviter på internet. Unga har sett saker de inte velat se på internet. Larmrapporterna duggar tätt, och man får gärna intrycket av att det där Internet är ett hemskt ställe.

Problemet här är inte så mycket svaren som det är frågeställningen. Internet är inte så mycket en plats, det är en paralell värld — inte så mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.

Att fråga någon om de någonsin sett något ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frågeställaren eller läsaren vill likna frågan vid “har du någonsin sett något ofrivilligt på skolgården” är en mer korrekt liknelse “har du någonsin sett något ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.

Skalan på något avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka någon gång efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster på någon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan något väl avgränsat och något visst fenomen skulle kunna peka på ett orsak-verkan-förhållande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.

Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna går omkring en och en, ensamma bland främlingar. Frågan om någon fått oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det många gånger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svårt att se någon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?

Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonårspojkar som frågar tjejerna snuskiga frågor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt på. Detta är återigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som på något sätt förväntas vara fina flickor och inte själva få välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonårstjejer som vill knulla, även utan “påtryckningar” från killarna.

Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla på ett mycket bra sätt: att haka på prefixet nät- på något har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle få för sig att tycka att någon behöver “hjälp mot sex”.

I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frågar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel på dessa sexuella inviter på nätet. Är det någon som tror att dessa frågor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset på nätskeenden blåses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum på grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) på skolgårdar ibland.

Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mår dåligt av sina erfarenheter”, helt utan att någon ifrågasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “låter sig bli utnyttjade”, som direkt får min nyspråksallergi att klia för fullt.

Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.

För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.


Bildcredits: mubblegum

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur webbfilter blir åsiktscensur

Postat Saturday, July 10, 2010 om Informationspolitik

Vi pirater pratar ofta om censur. Ofta är det foliehattsvarning på resonemangen, som tenderar att vara relativt abstrakta. Vi talar om sluttande plan, om ändamålsglidning, om lockelsen att utöka filtermöjligheter när de väl finns, och allt det där verkar rätt  avlägset och otroligt. Inte skulle väl…?

Om vi nu utgår från att människor inte är skvatt galna, vem skulle då vid sitt rätta sinne föreslå åsiktscensur?

Många gånger har jag debatterat något som t.ex. filtrering av barnporr på Internet och mötts av argumentet att det inte är ett filter i sig som är problemet, utan problemet är att ett filter missbrukas till att filtrera annat än barnporr.

Det ligger visserligen något i det argumentet — det är inte fängslande i sig som är problemet, utan fängslandet av oskyldiga människor, vore en analogi som nästan vore korrekt. Skillnaden när det gäller censur är att dess natur innebär att vi inte kan kontrollera om saker går rätt till eller inte.

I varje fall — för att komma bort från dessa abstrakta argument tänkte jag ta några praktiska exempel om hur filter övergår från att bekämpa barnporr eller terrorism till att handla om ren censur av åsikter.

Ett första exempel är att webbfilter i regel är rätt fyllda med fel. På jobbet kör vi ett webbfilter vid namn Websense. Det första som hände när jag satte upp min första blogg var att jag inte kom åt den från jobbet. Potentially damaging content påstod Websense. Andra misstag är det rätt uppenbart hur de uppstår — ett klassiskt exempel är det så kallade “Scunthorpe problem“, där en webbsida blockeras eftersom den innehåller ett ord (i detta fallet “cunt”), varpå invånarna i Scunthorpe får väldigt svårt att hitta information om lokala affärer.

Alla ovanstående misstag är nog att betrakta som relativt harmlösa i sammanhanget. Websense, samma filter som på mitt jobb, har däremot även lyckats med konststycket att filtrera samtliga Obamas kandidatsidor under kategorin “sex” mitt under brinnande valkampanj. Vi kan förutsätta att det är misstag som ligger bakom även detta, även om det verkar lite misstänkt. Även människorättsorganisationer filtreras undan som “sexually explicit”.

Misstag händer, så vi accepterar även det. När sidor som uttrycker kritiska åsikter om webbfiltrering börjar filtreras bort som barnporr har jag däremot på något sätt passerat gränsen för min goda tro. Därifrån är steget inte långt till det medvetna valet att censurera Internetsidor om krig för tjänstemän på Utrikesdepartementet.

När vi väl filtrerar och alla redan är med på det tåget är det alltså dags att ta nästa steg. Nu är det dags att censurera webbsidor med obehagliga åsikter i stor skala. Det är någonstans här det börjar låta för otroligt för att vara sant i dagens läge. Det tycker jag också… med det lilla förbehållet att det faktiskt redan börjat ske:

“Mailet skickades till alla anställda på TSA från IT-avdelningen på fredagseftermiddagen.

Där klargörs att från och med första juli kommer anställda på TSA ej längre ha tillgång till fem kategorier av webbsidor som har ansetts “olämpliga för myndighetstillgång”.

Kategorierna är

  • Chat/Messaging
  • Kontroversiella åsikter
  • Kriminell verksamhet
  • Extremt våld (inklusive tecknat våld) och otäckt innehåll
  • Spel”

Min markering.

Just i detta fall verkar det som om TSA nu tvingades att ändra sig, men exemplet visar ändå hur vi börjat komma rätt långt bort från barnporr och terror, ett litet steg i taget — från en enkel början med att vi kan komma överens om att vi inte vill se en massa porrsurfande på arbetstid (hur vanligt är det ändå?) till att kategorin “kontroversiella åsikter” rätt upp och ner censureras.

Någonstans fick någon med en hel del makt idén om att det vore bra att censurera bort kontroversiella åsikter — och detta fick gå så långt att det blev ett direktiv som sjösattes för en hel myndighet. Det måste ha funnits många tillfällen på vägen att stoppa detta, men det gjordes inte. Varför?

Det finns alltid människor som anser sig vara lite bättre än andra, ha lite bättre koll, moral eller annan egenskap varför denne tycker sig lämplig att bestämma vad andra ska få ta del av för information, ofta för deras eget bästa men ibland för egen vinning. Vad politiker har för nytta av att tysta oliktänkande borde vara relativt uppenbart. Just därför är det en bra idé att inte beväpna dem med verktyg att genomföra just detta.

En röst på Piratpartiet är en röst för ett fritt och öppet Internet utan censur.


Bildcredits: sparkieg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Internet flyttar gränserna

Postat Saturday, May 8, 2010 om Informationspolitik

Emma på opassande inspirerar igen med ett inlägg om gränsdragning… hur påverkas vi och vårt förtroende av gåvor och annat egentligen? Hon sätter där fingret på något jag tänkt på ett bra tag, men inte egentligen kommit fram till något smart svar på.

Det är onekligen så att Internet flyttar gränser, och kanske till och med suddar ut dem? Har man korrumperat sig om man accepterar en bok som en gåva när man är representant för ett politiskt parti? Vem gäller det då? Gäller det Emma, som inte är riksdagskandidat för partiet, men ändå har en stark roll inom det? Gäller det mig, som aldrig haft några förtroendeuppdrag för partiet alls, utan bara är en stark röst som uttalat stödjer partiet?

Det enda rimliga svaret är att man måste dra det hela vägen, och det måste gälla alla. Som direkt följd av det blir det orimligt att använda ord som “korrumperande”. Det jag tycker mig se är att det på Internet förekommer ett mycket mer direkt utvärderande mellan skribent och läsare, där förtroendekapitalet blir mer flytande.

Varje läsare får själv sätta sin gräns. Jag har följt några bloggar som jag själv tycker har gått över gränsen och gör alldeles för mycket reklam för produkter som de själv tjänar pengar på att folk köper — så mycket att det inte finns något egentligt innehåll. Jag tappar förtroendet för innehållet. Där drar jag min egen gräns… andra kan säkert tycka att det är helt okej.

Samtidigt måste vi röra oss fram till en ny tid där det är okej att tjäna lite pengar på saker. Vi måste komma ifrån det där ursvenska Jante-tänket om att allt ska göras som en god gärning och att inget som ger betalt är en god gärning.

I förlängningen tror jag detta är ett av de stora problemområden som den nya tiden för med sig, som vi knappt ens börjat snegla på än. Även den samling människor som har bäst koll på det nya informationssamhället har helt missat delar av detta, vilket gäller både Piratpartiets principprogram och Creative Commons-licenser.

Det man måste inse är att gränsen mellan hobby, aktivism och näringsverksamhet håller på att flyttas, och kanske suddas ut helt. Jag tjänar ingenting på denna blogg. Om jag skulle få en eller två böcker gratis eftersom jag driver den, innebär det att jag har tjänat något på den? Ur en strikt synpunkt har jag naturligtvis det… men om man ska börja värdera det blir det mycket problematiskt.

Skattemässigt och juridiskt landar man i en situation där det i princip blir obligatoriskt att starta en firma för att kunna driva en blogg, vilket i princip skulle döda mediet (just lättheten är en pelare, och att starta/driva firma i Sverige är allt annat än “lätt”, oavsett hur många regeringar som struntat i sina löften att förenkla för småföretag). Effekten går dessutom i flera led — även om jag inte tjänar ett öre på något jag företar mig på nätet så är det sannolikt att någon drar ekonomisk nytta av det på något sätt.

Det är just detta som CC-licenser eller PPs principprogram inte heller problematiserar. “Fritt för icke-kommersiell användning”. “Fildelning ska vara fritt för icke-kommersiellt bruk”. Vad innebär det?

Om jag bloggar på en blogg med reklambanners, får jag använda CC-licensierade bilder då? Om jag har en blogg med p2p-länkar till musik där jag recenserar musiken, är det kommersiellt? Med direkta nerladdningslänkar? Om jag inte har några reklambanners, blir det okej då? Är det i det fallet okej att webbhosting-tjänsten tjänar pengar på att jag driver min icke-kommersiella blogg där? Är det okej även om det är jag som driver webbhosting-tjänsten? Eller om jag jobbar för företaget som gör det? Om jag har CC-licensierade bilder i gamla blogginlägg och lägger upp reklam på bloggen? Och så vidare.

Det är enkelt att hitta en gradvis skala där det i ena änden är tydligt kommersiell verksamhet och i andra självklart icke-kommersiell användning. Däremellan finns ett rätt svårt gränsdragningsproblem som ingen egentligen givit sig på att reda ut, som har mängder med spretiga delproblem.

Skillnaden mellan PP och etablerade partier är däremot att vi tar denna typ av frågeställning på allvar. Denna värld är en ny värld för oss alla, och det krävs mycket tankearbete och funderande om moral och etik för att hitta vägen framåt. De etablerade partiernas svar på detta är att tycka att det är okej att köra på i gamla spår. Det skulle innebära att man måste starta enskild firma så fort man slänger upp en reklambanner på sin blogg, en flattr-knapp (vilket jag för övrigt funderat på att slänga upp en) eller en donationsknapp.

Själv har jag (via andra bloggar) dragit ihop en handfull kronor på mitt bloggande. Det är inte i närheten av vad domänerna har kostat, så jag går absolut back på det. Finns det någon magisk gräns? När man drar in första kronan? När man första gången går plus? Något godtyckligt värde?

Vi börjar se effekterna av det i Skatteverket som börjat ge sig på bloggare som får in en del pengar. I förlängningen tror jag att detta kommer att behöva få påverka samhällsstrukturen betydligt mer i grunden än någon liten regeländring för bloggande. Ett samhälle där pengar flyter åt alla håll via donationer, mikrotransaktioner och flattringar fungerar inte på samma sätt som ett samhälle där alla löneslavar åt Stora Företaget och bara ett fåtal behöver bekymra sig om skatteimplikationerna för inkomster och “näringsverksamhet”.

Går det ens att ha ett högskattesamhälle som det vi idag lever i, om det hela tiden flyter pengar i små mängder mellan medborgarna? Om varje mikrotransaktion innebär en inkomst och ska redovisas, sätter detta stopp för det spontana i nätverket? Jag har inga bra svar, trots mycket funderande. Det enda jag definitivt ser är ett stort behov av förenkling i samhället, men där de etablerade politikerna driver på vad som bättre beskrivs som förkrångling.

Gränsen mellan företaget och individen håller på att flyttas. Samhället måste följa med. Var nya gränser ska dras kan jag inte tala om, men jag kan bestämt berätta att det inte kommer fungera att hålla fast vid gamla gränser som om inget har hänt.


Bildcredits: Brooks Elliott, dolphinsdock.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Deltagarpolitiken

Postat Thursday, May 6, 2010 om Informationspolitik

Det talas ofta om deltagarkulturen som växt fram på Internet. Däri finns en hel del likheter med den nya politiken som växer fram. Internet är en förstärkare, och det märks framför allt i termer om inflytande när det gäller vältaliga skribenter. Här handlar det om att kunna skaffa sig följare, att leda utan maktbas att stå på. Det kräver klassiska ledarskapsförmågor som att kunna inspirera och övertyga men även att vara lyhörd och förstå andra människor.

Opassande skriver idag om boken Politik 2.0 som hon medverkat i. Jag ser fram emot att läsa den. Hon är här inne på lite av samma spår:

Vi har en stor politikerkår som är så vana vid att “leda” att de glömt bort varför de representerar samhället. Att “delta” har dessutom blivit detsamma som att vara en god lagkamrat där nån annan bestämt reglerna.

Jag vill nog dra det vidare till att säga att vi har politiker som är vana att “styra”, men inte att leda. En ledare behöver inte ha makt för att andra ska följa, vilket är en komponent som nästan helt eliminerats i de traditionella partiernas hierarkiska strukturer. Där handlar inflytande om att bygga en maktbas och avancera i hierarkin, snarare än att kunna övertyga.

Det hela leder till en kultur där den fulaste fisken vinner – den som inte har något emot att trampa på tår kan avancera snabbast, samtidigt som en kultur av inbitet envist fasthållande vid den egna åsiktens suveränitet gror. I den traditionella politiken finns helt enkelt väldigt lite utrymme för deltagande på lika villkor.

Den nya politik som växer fram på nätet är istället byggd på rena ledarskapsattribut som hela tiden måste bevisas. Nätet är flyktigt, och nätmedborgarna följer dig bara så länge du visar dig värd deras uppmärksamhet.

Dessa två världar är för närvarande helt separata. Detta märks tydligt i hur etablerade politiker försöker använda sociala medier som en megafon, utan större framgångar.

Således kommer vi även denna valkampanj se politiker som bloggar, twittrar och facebookar på order ovanifrån, enkelriktat och tidsbegränsat fram till valet. I den nya nätmiljön känns sådant nästan som en våg av spam som sedan avtar i och med valet och nätmiljön återgår till det vanliga utan nämnvärd förändring.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Barnporr + Censur = Vansinne?

Postat Saturday, April 24, 2010 om Informationspolitik

Cecilia Malmström svarar idag i en artikel på europaportalen på anklagelserna om att hon vill införa censur av nätet på EU-nivå. Malmström förnekar att det är censur det rör sig om och tycker anklagelserna är helt vansinniga:

– Jag tycker det är tråkigt. Jag har i hela mitt politiska liv slagits för yttrandefrihet och att blockera nätsidor med barnporr är inte censur. Censur och barnporr kan knappt nämnas i samma mening.

Jag kan respektera att någon har en annan hållning än jag i frågan, men vi kan väl börja med att ena oss om att den existerar? Kalla ett päron för ett päron? Jag släpade fram mitt gamla exemplar av “Svenska Ordboken” (ja, en sådan i papper). Så här säger den:

censurer/a verb ~ade ~at • förbjuda publicering eller visning av (del av) tryckt el. inspelat alster □ äv. utöva granskande verksamhet □ äv. utvidgat: han gav uttryck för tankar som han annars ~ade.

Jag skulle vilja påstå att det är precis det det handlar om: Att censurera barnpornografiskt material. Man kan naturligtvis diskutera om det är en bra eller dålig idé att censurera barnpornografiska webbsidor, men vi kan väl börja med att sluta oss att det enligt definitionen är censur? Att man inte skulle kunna applicera censur på barnporr anser Malmström beror på att barnporr är olagligt:

– Det är helt vansinnigt. Det handlar inte om yttrandefrihet eller åsikter, det handlar om barnporr, något som är kriminellt i hela EU.

Tyvärr kan man inte gömma sig bakom det, Cecilia. Det är censur, oavsett om materialet man censurerar är “kriminellt” eller inte. Det är precis lika mycket censur som när totalitära stater censurerar bort saker som de anser är olagliga. Vi kan diskutera om det är bra eller dåligt att det görs, men det är i alla fall censur.

För att ta det hela ett steg längre bör vi alltså fråga oss: Är censur rätt verktyg att ta itu med barnporren med? Vad händer när en barnpornografisk sida blockeras? Jo, innehavaren får omedelbart reda på saken, tar bort allt materialet, och ser i ett slag till att polisen inte har någon som helst chans att spåra materialet till dess källa. Alltså kan övergreppen på filmerna fortsätta utan att polisen har någon möjlighet att ingripa.

Det är också detta som gjort att ett antal intresseorganisationer för offer till sexuella övergrepp på barn protesterar mot censurförslaget — vi ska ta itu med problemet, inte dölja det bakom stoppskyltar.

Cleanternet skapat en film till stöd för Malmströms fantastiska censurförslag. Se den, den förklarar saker bättre än jag någonsin kan här:

För övrigt: Idag är det demonstration i Stockholm mot galenskaperna i ACTA-avtalet. Ses vi där kanske?


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Befria FRA?

Postat Wednesday, April 14, 2010 om Informationspolitik

Jag är inte särskilt förvånad över att det nu kommer fram att de rödgrönas tal om att riva upp FRA-lagen och göra rätt hade tonpunkten på “gör om” (så småning om, kanske), inte på “riv upp”. Man kan ha mycket åsikter om hur och vad som ska gälla, men jag tycker i alla fall  det vore kul om vi kunde få faktan rätt.

Bodström säger följande i artikeln som länkats ovan:

– Tar vi bort allting då är ju FRA fritt. Vi får diskutera hur vi ska göra. Jag har inget färdigt förslag.

En person med Bodströms juristutbildning vet med all sannolikhet vad som gäller, så jag kan inte annat än tolka det som direkt vilseledande.

FRA var inte “fritt” innan lagpaketet infördes… det FRA gjorde innan dess var olagligt. Det är inget speciellt med FRA som organisation. Utan lagklustret FRA-lagen står det mig, dig, Ica eller Superhemliga Klubben lika “fritt” att avlyssna kabeltrafik — det är alltså olagligt. Detta helt utan att det behövs en “skivad lime-lag” som säger att jag minsann inte får spana i kabel, eller en “Ica-lag” som tar ifrån Ica dess frihet att spionera.

Lagar fungerar på det sättet… det är helt enkelt förbjudet att göra det FRA gör, och för att de ska få göra det så krävs ett undantag. Det är detta undantag (bland annat) som FRA-lagklustret handlar om. Detta precis på samma sätt som alla andra saker som är olagliga och inte får göras av någon. Ska det ändå göras måste det till undantag.

Det är därför vi inte behöver en “Skatteverket får inte mörda folk”-lag, till exempel. Istället behöver vi en “skivad lime-lag” ifall vi bestämmer oss för att det vore kul om jag fick lite extra möjligheter som andra inte har (vare sig det gäller spana i kabel eller stjäla godis från små barn). Utan denna princip att lagarna i grundutförande gäller alla skulle samhället falla isär.

Men by all means… ifall det är så det ska kallas, så får FRA gärna “befrias” med en uppriven FRA-lagstiftning.

Så nu vet vi alltså att det rödgröna lägret innebär precis lika lite förändring i FRA-frågan som det blå. Vill du ha någon förändring finns bara det lila alternativet. Rösta på Piratpartiet.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En inblick i framtiden

Postat Thursday, March 25, 2010 om Informationspolitik

HAX rapporterar om det påbörjade bygget av en Europeisk censurvägg, i mångt och mycket likt den Kinesiska Brandväggen — redan 2012 ska den vara på plats. Man hyllar gärna Google som nu lämnar Kina samtidigt som man själv rustar för att begränsa invånarnas tillgång till “olämplig” information.

Det borde krypa i skinnet på vilken vettig människa som helst att någon politiker utifrån fullständigt godtycke kan komma att bestämma vad som är “lämplig” information — historien visar med all önskvärd tydlighet vad sådant leder till — och det som redan sker i Australien borde vara en varningsklocka av rang.

Jag bjuder på en inblick i hur framtiden kan bli, i form av Kinesiska regimens riktlinjer för hur nyheter om googles sorti ska rapporters, från Sanningsministeriet:

Alla chefredaktörer och ledare:

Google har officiellt tillkännagivit sitt utträde från den Kinesiska markanden. Detta är en högeffektsincident. Den har orsakat nätmedborgares diskussioner som inte begränsas till en kommersiell nivå. Visa därför strikt hänsyn till följande innehållskrav under denna period:

A. Nyheter

  1. Använd endast statens centrala huvudmedias (web) innehåll; använd inget material från andra källor
  2. Återrapportering får ej ske med ändrad rubrik
  3. Nyhetsrekommendationer bör referera till statens centrala huvudmedias webbsidor
  4. Producera ej relevanta ämnessidor; håll ej diskussionssessioner; utför ej relaterad undersökande journalistik;
  5. Online-program med experter och vetenskapsmän om detta ämne måste ansöka om tillstånd i förväg. Denna typ av program är strikt förbjudna på eget initiativ.
  6. Kontrollera noga kommentarfält tillhörande nyhetsartiklar.

Läs det hela (på engelska) hos China Digital Times. Jag slipper gärna ett EUs sanningsministerium helt. Tur att det finns ett parti som står upp för det.


Bildcredits: Wyrmworld

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Människorättskämpen Google, igen?

Postat Tuesday, March 23, 2010 om Informationspolitik

I Januari var Google föremål för en mängd stora rubriker när de hotade att sluta censurera sökresultat i Kina. Jag skrev då och ifrågasatte godheten i detta agerande i ett inlägg med titeln Människorättskämpen Google?

Jag ser ett företag som accepterat att leverera en censurlösning till Kina för profitens skull. Mänskliga rättigheter spelade inte så stor roll då. Inte förrens den egna datorsäkerheten hotats och efter lång tids dåliga affärer i landet agerade man, och då med någon sorts hot om att stänga verksamheten. Jag är övertygad om att det är ett businessbeslut som handlar om profit vs. kostnad och om avtalsdetaljer med de kinesiska myndigheterna.

Idag var det dags igen. “Google stoppar Kinacensur” enligt Aftonbladet och SvD. Det hade varit coolt — en riktigt uppkäftig knäpp på Kinesiska regimens näsa, även om den säkert bara skulle varit ofiltrerad i ungefär tre minuter innan hela sidan stängts av regimen. Även en del bloggar har kommenterat.

Tyvärr är det inte riktigt lika bra som det låter. Det google har gjort är inte att sluta censurera sina sökresultat i Kina, utan snarare stängt hela sin Kinesiska sökmotor helt och hållet. Man kan visserligen hävda att det innebär ett slut på censuren, men det vore som att säga att man fixat problemen med bilen genom börja cykla. Det google har gjort är att man omdirigerat google.cn till google.com.hk — det vill säga googles sökmotor i Hong Kong.

Hong Kong har ju inte haft någon censur redan innan, så var det så enkelt? Hade Kineserna kunnat undvika censuren genom att knappa in google.com.hk istället för google.cn i webbläsaren? Visserligen pratas det om att censuren går att undvika, men så lätt var det väl ändå inte?

Nej, så lätt var det inte. Google censurerar visserligen inte sina sökresultat i Kina längre — nu gör Kinesiska brandväggen det istället. Det har spekulterats en del om att google nu stänger sin söktjänst som man inte riktigt lyckats tjäna pengar på i Kina, men behåller reklamtjänsten och annat som man tjänar bra med pengar på.

Tyvärr gäller nog min slutsats från Januari fortfarande:

Ett företag som Google hade på ett kraftfullt sätt kunnat markera Internets principer om global informationsfrihet genom att helt enkelt vägra censurera sina resultat, i Kina lika väl som i Tyskland eller andra censurglada nationer. Att göra det hade tvingat länderna ta svåra beslut om censur kontra en ökande isolation, men Google har följt pengaströmmen och istället betalat med användarnas informationsfrihet.


Bildcredits: pamhule

Inressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Brådskande: Hjälp britterna rädda nätet!

Postat Sunday, March 14, 2010 om Informationspolitik

Nu på morgonen finns fortfarande chansen att ge britternas nätaktivister välbehövligt stöd! Citat från facebookgruppen, som behöver fler medlemmar:

After winning a vote this morning, our ‘Save the Net’ emergency motion will be debated by the UK Lib Dem Spring Conference from 09:15 GMT to 09:45 GMT tomorrow (Sunday) morning. We need to have as many fans as possible by 09:00 GMT to prove that our motion to Save the Net is important to millions of people all over the world.

So please become a fan and write on our Wall and tell us why you think net freedom is important.

Tell, text & e-mail everyone you know and invite your friends to do the same.

Tweet your followers to become fans using Twitter codes #ldsavenet, #debill and Pls RT plus this link: http://bit.ly/cGGqXB.

For more details of our pro-net-freedom emergency motion, follow the Website link. To find out the latest news from the ‘Save the Net’ team, follow Bridget Fox (Lib Dem Prospective Parliamentary Candidate for Islington South & Finsbury) @BridgetFox and @ldsavenet on Twitter.

People are noticing what we’re doing thanks to our Facebook fans and group members:
http://boingboing.net/2010/03/10/libdem-rank-and-file.html

Människorättskämpen Google?

Postat Wednesday, January 13, 2010 om Informationspolitik

Det har skrivits mycket om Google idag, och draget att hota Kina att stänga sin tjänst om inte… något. Vad exakt det är Google vill ha ut av de nya samtalen med kinesiska regeringen är oklart. Vissa påstår att man kräver att få ta bort censuren, vilket i så fall nästan är skrattretande naivt. Handlingen är i alla fall ett svar på att kinesiska regeringens knäckare brutit sig in hos Google och snott information.

I nästan samtliga fall hyllas nu Google som förkämpar för mänskliga rättigheter, som nu bjuder upp till krig mot den stora kinesiska brandväggen (med några trevliga undantag). Det talas om hur detta skulle kunna ha stor betydelse för även oss i väst, och liknande stora ord.

Jag har mycket svårt att se allt det här. Jag ser ett företag som accepterat att leverera en censurlösning till Kina för profitens skull. Mänskliga rättigheter spelade inte så stor roll då. Inte förrens den egna datorsäkerheten hotats och efter lång tids dåliga affärer i landet agerade man, och då med någon sorts hot om att stänga verksamheten. Jag är övertygad om att det är ett businessbeslut som handlar om profit vs. kostnad och om avtalsdetaljer med de kinesiska myndigheterna.

Tänk efter en stund. Vad är det alla förväntar sig ska hända? Kommer Kina, nu när det hotas av en sökmotor som en femtedel av internetanvändarna i landet använder och som man tidigare systematiskt tryckt undan till förmån för lokala alternativ, direkt att backa från sin policy om censur? Det är föga sannolikt — om Google försvann i Kina skulle de inhemska sökmotorerna ta över den trafiken och ingen skulle blinka. Folket är ju ändå vana med att siter stängs till höger och vänster där. Så varför skulle myndigheterna bry sig något nämnvärt? Förmodligen är det enda Google förväntar sig lite ersättning för skedd skada och nya tomma löften om att knäckarna lämnar dem i fred, eller lite förbättring av ett alltmer skamfilat rykte när man ändå tänkt dra sig ur Kina.

Jag välkomnar visserligen det här draget från Google sida, men jag tror inte man ska dra för stora slutsatser av det. Ett företag som Google hade på ett kraftfullt sätt kunnat markera Internets principer om global informationsfrihet genom att helt enkelt vägra censurera sina resultat, i Kina lika väl som i Tyskland eller andra censurglada nationer. Att göra det hade tvingat länderna ta svåra beslut om censur kontra en ökande isolation, men Google har följt pengaströmmen och istället betalat med användarnas informationsfrihet.

Google har genom åren haft många ypperliga tillfällen att ta mänskliga rättigheter i försvar genom att utnyttja nätets globala struktur. Istället har man konsekvent valt att öka sin lokala kapacitet och böja sig för den lokala maktens nyckfulhet. Jag har mycket svårt att tro att det här skulle innebära någon större ändring av den kurs man valt att hålla, även om jag naturligtvis hoppas att jag har fel.


Bildcredits: thelampnyc, noroute

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,