Fildelningen och mångfalden
Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.
Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.
Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.
Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.
Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.
Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.
Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kultur, IFPI, Fildelning
Sharing is caring
Man ska leva som man lär, och jag vill därför dela med mig av lite saker idag, som en försenad julklapp.
När jag höll på och undersökte ett helt separat spår angående RSS-flöden för kommentarer insåg jag att jag inte funderat på licensieringen av bloggen. Det har aldrig funnits någon baktanke med att sidan varit upphovsrättsskyddad, utan det har helt enkelt varit standardvalet som lämnats.
Jag har nu i alla fall licensierat om hela bloggen under en Creative Commons-licens. Jag hoppas någon har nytta av det.
Som extra bonus har jag också bestämt mig för att öppna en liten sidoblogg där jag delar med mig av bra recept och tips på god mat, med början vid ett recept på en fantastiskt god Lasagne. Välkommen dit.
Kan ju också passa på att tipsa er andra bloggare att ni också tar er en titt på hur ert innehåll egentligen är licenserat, om ni inte redan är säkra på det.
Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Creative Commons, Upphovsrätt
Danska Anti-piratgruppen lägger ner
Det här var värt en egen bloggpost: Antipiratbyråns motsvarighet i Danmark, Antipiratgruppen, lägger ner. Eftersom den danska IPRED-motsvarigheten inte motsvarat förväntningarna ger man nu upp.
I och med att den danska modellen med mafia-liknande hotbrev varit så varmt omtalad av svenska antipirater så kanske det är dags att för dem att lägga ner också?
Mer information på freeform101.
http://freeform101.org/?p=357freeform101
Läs även andra bloggares åsikter om Antipiratgruppen, Kultur, Pirater, Fildelning
Kulturhinder
Grunden till upphovsrättens införande var att man ville etablera en lagstiftning som såg till att det fanns incitament till att skapa kultur. Rädslan var att om det inte fanns någon sorts ensamrätt för upphovsmän så skulle mellanhänder med stor distributionsförmåga enkelt kunna sno åt sig alla verk, distribuera dem mer effektivt än upphovsmännen själva, och därmed sno åt sig större delen av inkomsterna.
Man trodde att om detta fick pågå så skulle upphovsmän tröttna på att skapa kultur och se andra sko sig på den medan de själva gick lottlösa (ett rimligt antagande), så därför infördes upphovsrätten, som ger upphovsmän en obegränsad rätt att förknippas med sina verk samt en begränsad ekonomisk ensamrätt till distribution av verken.
I denna ensamrätt uppstår dessvärre en effekt som går i rakt motsatt håll mot det den ursprungliga tanken var. För att förklara vad jag menar ska vi ägna oss åt något så högkulturellt som reklam. Inför den femte säsongen av Dödlig Fångst (The Deadliest Catch) skapade Discovery Channel en trailer. Ett musik- och sounddesign-företag vid namn Musikvergnuegen anlitades för att skapa bakgrundsmusik till trailern.
Trailern visas, och något ganska ovanligt händer: Folk hör musiken och rusar till TV:n för att se vad det handlar om. På Musikvergnuegens blogg under en kort och enkel post som handlar om trailern flockas människor i kommentarerna med fantastiska berättelser om hur de reagerat på musiken.
Låt mig berätta min historia om den här låten. Jag var inte ens inne hemma men när jag hörde den här musiken från surround-högtalarna så rusade jag in i huset och fick reda på att det var reklam för mitt favoritprogram. Men det som verkligen spelade roll var musiken.
Bloggposten har mer än 40 kommentarer med människor som ber om att låten ska släppas någonstans så att de kan köpa den och lyssna på den. På flera andra bloggar har musiken uppmärksammats och länkar till Musikvergnuegens blogg postats.
På företaget uppskattar man verkligen uppmärksamheten, men svarar dessvärre att det är Discovery som äger rättigheterna till musikstycket, och att de därför inte kan sälja det. Istället har de mailat Discovery, och de föreslår att andra gör detsamma. Det enda problemet är att Discovery inte svarar.
Det är alltså en mellanhand som här ligger som bromskloss mellan upphovsman och kulturkonsumenter och hindrar att medborgarna får den kultur de eftersträvar. Känns problematiken igen? Just den här sagan får ett mindre tråkigt slut i och med att Musikvergnuegen på eget initiativ ändå lagt upp musiken som nu går att strömma ner från deras webbsida.
Ett annat exempel på samma sorts kulturhindrande är när musikbolaget Universal under dagarna gick in och försökte hindra en uppsättning av en pjäs på Stockholms Stadsteater. Inte för att de inte fått betalt (via STIM), utan för att de ville ha ännu mer betalt… Det visar sig dock att upphovsmannen bakom låtarna i fråga, Paul Simon, inte alls håller med mellanhanden om att verket inte ska få framföras. Återigen två sidor om mellanhanden som helst av allt skulle vilja öka mängden kultur i samhället, men där mellanhanden hindrar.
Övergiven vara
En liknande utveckling har länge, och ännu mer tydligt, funnits inom datorspelsvärlden. Här finns ett helt koncept, “Abandonware”, för äldre spel som inte längre finns på marknaden. Det finns webbplatser som inriktar sig på att tillhandahålla dessa spel för alla som känner sig nostalgiska. Det finns, precis som på många andra områden, en hel del människor som anser att det var bättre förr — att de äldre spelen håller högre kvalitet än de nyare. Andra vill bara ha möjlighet att spela “klassikerna” — precis som det finns klassiska böcker finns det klassiska spel, med skillnaden att spelen inte går att få tag på längre.
Att spelen inte längre finns att köpa innebär dock inte att upphovsrätten har gått ut. Rättigheterna till olika spel och spelserier köps och säljs mellan olika bolag och ofta finns rättigheterna långt från de personer som ursprungligen skapade ett spel efter att bolaget gått i konkurs.
Att spelen inte säljs hindrar inte de företag som äger rättigheterna att ge sig på webbplatserna som tillhandahåller Abandonware. Ibland ger man sig på hela platser och försöker stänga dem, ibland nöjer man sig med att se till att vissa spel blir bortplockade. I slutändan blir det ändå människorna som vill spela de klassiska spelen som står tomhänta.
Detta har länge varit en källa till diskussion inom spelvärlden, där det ofta tas till stora ord från bolagens sida. Människor som laddar hem abandonware kallas gärna för pirater, och beskylls för någon sorts bortfall av inkomst som är snäppet ännu mer avlägset än den vanliga sorten.
Mellanhändernas övertag
Utöver det ovanstående problemet ser vi hur kostnaden för både skapande och distribution har återfört världen till något som liknar situationen innan upphovsrättens införande: mellanhänder kan fritt diktera sina villkor och sno åt sig stora delar av kakan, eftersom upphovsmännen är så totalt beroende av distributionskedjan. I dessa förhandlingar sitter på ena sidan slipade advokater med lång erfarenhet av kontraktsskrivning, finstilt och kostnadsuträkningar. På andra sidan sitter oerfarna, ofta unga artister utan vana att läsa eller skriva kontrakt.
Obalansen blir mycket tydlig i det genomsnittliga kontraktet. I vanlig affärsverksamhet går finansiärer ibland in med riskkapital, vilket innebär att man tar en del av risken genom att gå in med sitt kapital, i utbyte mot en del av vinsten om satsningen går hem (mycket förenklat). Det är en relativt rimlig förutsättning. Om vi tar musikbranschen som exempel så ter sig standardkontraktet där snarare som ett villkorat lån.
Artisten får pengar till en inspelning av musik, video och annat. Denna släpps, och alla pengar går direkt ner i skivbolagets fickor, ända tills hela “lånet” är återbetalat. Först då får artisten en enda krona för sitt slit. Detta kan tyckas vara mycket skevt, och det är precis så skevt som det låter. Om det ändå hade slutat där hade det funnits någon sorts måtta i situationen, men icke. Det är nämligen dessutom så att det skall göras reklam för artisten. Även reklamkampanjens pengar kommer ur skivbolagets “lån” till artisten — men kampanjkostnaderna kontrolleras i regel av bolaget.
Man går alltså in i en delat partnerskap där all risk bärs upp av den ena parten. Det motsvarar i vanliga affärer att artisten inte över huvud taget anses ha något värde (och därför inte ska ha någon del av inkomsterna). Att bolagen dessutom har bindande kontrakt för artisterna, men kan välja och vraka i hur de själva vill agera är mycket långt ifrån upphovsrättens tänkta effekt. Låt mig förklara med hjälp av två exempel:
Det New York-baserade bandet October Project skrev på 90-talet mycket vackra svårkategoriserade låtar. De släppte två album, som blev framgångsrika. Sedan sade skivbolaget utan varning eller förklaring upp kontraktet, vilket knäckte bandet helt. Två av medlemmarna startade sedan November Project, ett band som samlade ihop alla sina pengar till inspelningen ifrån fans. På hemsidan för bandet uppmanade Emil Adler fansen att låta bli att köpa October Projects skivor — “Inte en enda penny går till bandet i alla fall”, skrev han. Detta trots att en av skivorna varit på top-50 i USA.
Ett annat band, Splashdown från Massachusetts, såg ut att ha en bra framtid. De skrev på för ett skivbolag som var ett underbolag till Capitol records, som släppte en EP. Denna sålde snabbt slut, och bandet fick med en låt på Soundtracket till filmen Titan AE, för att nämna några framgångar. De spelade in en ny skiva, Blueshift. Väl färdig så bestämmer sig skivbolaget helt sonika för att låta bli att ge ut skivan. Trötta efter bråk med skivbolaget och rädda att detsamma skulle äga alla framtida verk som skapades så valde bandet att lägga ner.
Att upphovsmän väljer att lägga ner på grund av hur mellanhänderna beter sig var ju precis det vi skulle ha upphovsrätten till att undvika från första början! Något är trasigt, här. Istället för att garantera att samhället får mer kultur blir effekten i vissa fall den precis motsatta.
Det är trasigt, laga det!
Nog om problemen. Upphovsrätten har uppenbarligen haft en hel del bra effekter för samhället. Att bara slänga allt och återgå till situationen innan är inte ett alternativ. Så vad bör göras istället?
Piratpartiet har redan förslag om att slopa den kommersiella upphovsrätten för privat bruk… men detta kommer knappast fixa dessa problem. Till viss del ordnar sig visserligen abandonware-problemet, förutsatt att abandonware-siterna drivs ideellt, men där tar det stopp — en sits som mitt första exempel kommer inte att ordnas av det förslaget.
Vi föreslår även en begränsning av den kommersiella ensamrätten till 5 år (eller liknande). Det kan förvisso avhjälpa det första problemet till viss del, men inte helt. Att hitta en balans mellan det allmänna kulturintresset och upphovsmanens intresse kan dessutom ändra siffran 5 år (jag är personligen tveksam till om det inte är för kort), vilket dessutom påverkar hur pass väl problemet avhjälps.
Nej, här krävs något mer. Jag ska göra ett försök till att komma med ett konstruktivt förslag.
Till att börja med behövs någon form av begränsning av möjligheterna att köpa och sälja den kommersiella ensamrätten till verk. Problemet som har uppstått med mellanhänder är inte nödvändigtvis att mellanhänder är inblandade, utan att mellanhänderna tillåts äga verken. För mig är det mycket oklart varför det finns ett behov av att kunna sälja den kommersiella ensamrätten över huvud taget. Självklart måste en upphovsman kunna anlita mellanhänder, men detta måste kunna lösas på annat sätt.
Det intressanta blir då om det fortfarande fungerar att satsa på okända kreatörer? Att spela in en skiva, en film eller skapa ett spel (för att ta några exempel) är fortfarande mycket dyrt. Som jag ser det skulle detta fungera alldeles utmärkt i en vanlig riskkapital-modell. Riskkapitalisterna (som då motsvaras av dagens skivbolag) får helt enkelt satsa en del pengar på projekt de tror på (filmer, skivor, spel), i utbyte mot en del av intäkterna från projekten. Hur stor del avgörs precis som i annan riskkapitalverksamhet av relationen mellan den talang och det material som redan finns i projektet och den mängd kapital som satsas. Detta möjliggör dessutom att fler bolag satsar i samma projekt, och på det sättet delar både risk och utdelning.
En annan fråga är vad upphovsrätten ska medföra för skyldigheter. Har man fått en kommersiell ensamrätt för något bör rimligtvis skyldigheten också finnas att tillhandahålla detta. Notera här att jag inte menar att verket ska ges bort, men mot rimlig penning måste det gå att införskaffa. Om man inte tillhandahåller sitt verk så har man alltså förverkat sin kommersiella ensamrätt, varpå det är fritt fram för andra.
För att sammanfatta det hela så föreslår jag att även den kommersiella ensamrätten till verk ovillkorligen binds tills upphovsmannen (eller gruppen upphovsmän), samt att den villkoras på att verken tillhandahålls till rimligt pris. Finns inte verken tillgängliga förfaller den kommersiella ensamrätten.
Läs även andra bloggares åsikter om Abandonware, Informationspolitik, Kultur, Mellanhänder, Upphovsrätt
Uppdatering: Jag har ingen aning om varför posten först daterades till den 5:e. Det är nu fixat i alla fall.
Försäljningen av nerladdade bensinstations-CD ökar med massor av procent
Scaber Nestor påpekar lite fulheter med skivbranchens statistikanvändning. Man anger nämligen inte vad siffrorna refererar till, alla gånger.
Nu senast påstås att skivförsäljningen ökat med 14% årets första månader. Jämfört med vad då?
Med all statistik är det bra att kolla upp källan, så jag företog mig att göra just detta. IFPI producerar lite rapporter med relevant data i — Recording Insdustry in Numbers heter den som borde innehålla detta. Problem nummer ett är att denna bara är tillgänglig till ett fåtal utvalda — rapporten kostar en 6-7000 kr om man inte råkar vara medlem i IFPI.
Dessutom produceras den bara årsvis (dvs det är först 2010 vi får reda på siffrorna, och då bara för hela året). Den rapporten är alltså inte producerad än. IFPI verkar inte heller ha släppt några pressmeddelanden om saken. En annan svensk organisation publicerar kvartalsvis information — den är inte heller släppt för första kvartalet. Dessutom pratar man om 5 månader, vilket inte går ihop med kvartalsvis information.
Mer grävande leder tillbaks till ett inslag hos SRs nyheter. Där verkar nyheterna göra en mycket konstig hopblandning av olika koncept. Artikeln på nätet anger i titeln att försälningen av nerladdad musik ökar. Artikeln handlar sedan om försäljning av CD-skivor på bensinstationer, som ökar.
Mitt i allt detta hittar vi ett hav av konstig statistik. Statoils musikchef säger att de dubblat sin försäljning, och påstår att detta är en ökning på 200% (om du glömt bort gymnasiematten kan jag hinta om att det egentligen är en ökning på 100%). Någonstans i gröten återfinns siffran 14%, som sägs komma ifrån “flera skivbolag som vi snackat med”.
Jag har läst igenom artikeln flera gånger nu, och jag tycker fortfarande det är oklart vilka siffror som refererar till nerladdning, vilka som är CD-försäljning i stort och vilka som är försäljningen för enskilda skivbolag eller ens bara Statoil. Att cheferna som sitter på siffrorna dessutom inte kan sin procentmatte gör inte det hela särskilt mycket mer trovärdigt.
Och då har vi inte ens börjat titta på förklaringsmodeller, IPRED och allt annat sådant… vilket när allt kommer omkring inte ens känns särskilt relevant om siffrorna är så dåligt specificerade.
Deltagarkulturen och dess värde
En länk någon postade på Twitter idag ledde mig till en video på Youtube, vid namn Total Eclipse of the Heart — Literal Video Version. Här har någon tagit låten och dess video, skrivit om texten till att vara precis det som visas i videon. Det hela blir en härlig kommentar som verkligen synliggör hur absurd videon är, och samtidigt väldigt roligt.
Det slog mig när jag satt och tittade på den att det här är ett perfekt exempel på hur någon har tagit kultur, lagt till sina egna tankar och sin egen kreativitet och uppnått något helt nytt, som inte alls var “meningen” hos ursprungsskaparen, men som ändå säger något för andra människor.
Det visar sig att det finns en hel grupp människor ute på nätet som sysslar med att sätta ihop dylika videor till diverse låtar — en hel subkultur av kreativa människor som inte skulle kunnat existera om det inte gick att dela kultur.
Det här skulle naturligtvis helst de gamla skivbolagen sätta stopp för, eftersom de anser att de förlorar pengar på att någon får höra Total Eclipse of the Heart utan att betala. Sanningen är naturligtvis att om inte videon fanns på youtube så skulle jag absolut inte fått för mig att lyssna på den låten idag. Inte nog med att det är en fri kulturyttring av någon annan nätmedborgare, det är också gratis reklam på det sättet.
Frågan är alltså om vi ska låta vinstintressen hos bolagsbossarna eller denna fantastiskt rika kulturyttring visa vägen in i framtiden.
En inblick i en kontrollerad musikvärld
Något jag kom att tänka på efter att ha suttit och glott på spektaklet Eurovision Song Contest… är det inte märkligt att det finns musikstilar som miljontals människor kan tänka sig att betala en femma för att rösta på i en musiktävling, men som aldrig får någon speltid på radio?
Ta till exempel Estlands bidrag i år, eller Norges vinnarbidrag från 1995 — bra exempel på New Age-låtar som placerat sig bra i tävlingen (sexa respektive etta). Men hur ofta hör du en new age-låt av den typen på radio? Var finns de skivorna på topplistorna?
Det måste helt enkelt finnas ett enormt tomrum i musikrymden, en enorm marknadsmöjlighet! Är vi dumma i huvudet allihop som inte tar chansen? Här måste ju finnas rejält med pengar att tjäna?
Naturligtvis är det inte så enkelt. Det finns enorma krafter som tjänar grova pengar på den likriktning som länge har gällt, där all musik framförs av skutta-runt-i-underkläder-pop-flickor eller pojkbands-flick-idoler och låter precis likadant för att det är samma exklusiva klubb av producenter som skrivit precis all musik.
Det finns alltså en helt enorm mängd musik där ute som är fantastiskt bra, men som bara ett fåtal mycket musikintresserade personer hör, men som många många fler skulle tycka om, om de bara hörde den.
Det är det här som är bakgrunden till den revolution som nu sker, och förklaringen till varför skivbolagen strider med näbbar och klor för att behålla det gamla och förstöra det nya. Det är det här som gör att det förekommit så mycket fult spel inom musikindustrin.
Det som sker är en decentralisering av musik-världen, och en diversifiering av musiksmak, då alla sorters musik får lika stor möjlighet att göra sig hörd (på sikt) — och det är naturligtvis inte populärt bland de som tjänar miljoner på att alla lyssnar på precis samma dynga.