Fantastiskt tillfälle. Denna videon visar samma instrument från Moskva, och jag måste nog säga att det är betydligt mäktigare att se live. Oxygene 7:

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Denna får inte så lång förklaring. Jag har redan skrivit en lång artikel på min engelska blogg om det övergrepp som förknippade denna låt och en hel skiva med det motel i texas där jag nära nog gick under psykiskt. Läs den gärna, för jag hoppas att den kan lära dig något, och kanske fungera som en motvikt i #prataomdet-kampanjens fotspår.

Sting, Fields of Gold:

You’ll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You’ll forget the sun in his jealous sky
As we walk in fields of gold

You’ll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Här är trots allt en, som får mig att tänka på mitt ex från mitt första längre förhållande. Hon introducerade denna för mig, och jag glömde på något sätt helt bort den efter förhållandet. Jag hörde den av en slump för några veckor sedan, vilket omedelbart fick mig att tänka på henne. Mycket vacker låt.

Lamb – Gorecki:

If I should die this very moment
I wouldn’t fear
for I’ve never known completeness
like being here
wrapped in the warmth of you
loving every breath of you
still my heart this moment
oh it might burst

could we stay right here
till the end of time until the earth stops turning
wanna love you until the seas run dry
I’ve found the one I’ve waited for

all this time I’ve loved you
and never known your face
all this time I’ve missed you
and searched this human race
here is true peace
here my heart knows calm
safe in your soul
bathed in your sighs
wanna stay right here
till the end of time
till the earth stops turning
gonna love you until the seas run dry
I’ve found the one I’ve waited for

the one I’ve waited for

all I’ve known
all I’ve done
all I’ve felt was leading to this
all I’ve known
all I’ve done
all I’ve felt was leading to this

wanna stay right here
till the end of time till the earth stops turning
gonna love you till the seas run dry
I’ve found the one I’ve waited for

the one I’ve waited for
the one I’ve waited for

wanna stay right here
till the end of time ’till the earth stops turning
gonna love you till the seas run dry
I’ve found the one I’ve waited for

the one I’ve waited for
the one I’ve waited for

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag har tidigare nämnt att texter är viktiga för mig. Dagens låt kan tyckas vara uppbeat vid första lyssning, men texten förmedlar på ett så otroligt vackert sätt slutet av ett förhållande och allt som kommer med det.

Sleepthief – Just say it:

Just say that you love me
Alone and silent face to face
Just say that you need me
Those words that swallow this empty space

Just say it’s over, all we’ve become
Just say it’s time to lessen the sum
To tear down the bridge and build a divide
Erase all the memories drawn inside

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Samael, On Earth, och ett bevis på att man inte behöver göra det så svårt för sig för att göra en bra låt, varken textmässigt eller musikmässigt.

Before we could talk we were singing
Before we could run we were dancing
Life is short but not a day is lost
The world goes round and round
And we go on and on

Dancing with a hidden tribe
Learning to move and fly
Touching the sky with our hands
Longing to love to understand
Dancing with a hidden tribe
Learning to move and fly
Touching the sky with our hands
Longing to love to understand

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Dag 02 – din hatlåt

Jag accepterar väldigt mycket i musikväg. Det finns gott om musik som jag inte direkt tycker om, men som jag ändå kan respektera idéerna bakom. Det finns Hip-hop som jag fattar rytmerna, beatsen och texterna som drivkraft bakom… det finns opera som jag kan uppskatta sångstilen rent talangmässig även om jag inte uppskattar den musikaliskt.

Det finns en massa plastikopererade no-talents som blivit superkändisar på sina dansmoves, kläder (eller brist på dessa) och autotuners. Det kan jag också gå med på, även om jag tycker fenomenet är lite trist. Det finns horder av likadana rockband som gör likadan musik efter likadan mall. Det kan jag också lyssna på även om jag kanske inte njuter direkt.

Och så finns det Håkan Hellström. Människan är bortom talanglös — han är en anti-talang. Kan verkligen inte sjunga rent. Kan inte skriva låtar (uppenbarligen). Men har på något underligt sätt lyckats bli hur poppis som helst, så man tvingas höra skiten överall, för extra irritationsfaktor. Jag förstår inte, och vill inte ens förstå.

Hellström, med låten som kanske var den första riktiga landsplågan:

Hoppas videon funkar, orkade inte plåga mig genom mer än några sekunder för att kontrollera. Annars är detta ett av de få tillfällen då jag faktiskt uppskattar det här meddelandet.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Så här ser schemat ut:

Dag 01 – din favoritlåt
Dag 02 – din hatlåt
Dag 03 – en låt som gör dig glad
Dag 04 – en låt som gör dig ledsen
Dag 05 – en låt som påminner dig om någon
Dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
Dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
Dag 08 – en låt som du kan hela texten till
Dag 09 – en låt du kan dansa till
Dag 10 – en låt som får dig att somna
Dag 11 – en låt av ditt favoritband
Dag 12 – en låt av ett band du hatar
Dag 13 – en låt som är guilty pleasure
Dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
Dag 15 – en låt som beskriver dig
Dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
Dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
Dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
Dag 19 – en låt från din favoritplatta
Dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
Dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
Dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
Dag 25 – en låt som får dig att skratta
Dag 26 – en låt du kan spela på instrument
Dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
Dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
Dag 29 – en låt från din barndom
Dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Det är otroligt svårt att börja med en favoritlåt. Jag är en musikälskare av stora mått som i princip jämt lyssnar på musik… så till den milda grad att jag på alla mina datorer har en lyrics-visare installerad. Att välja ut en låt bland alla favoriter är alltså otroligt svårt.

Det finns artister jag ständigt kommer tillbaks till, och det finns låtar som frambringar olika känslor, låtar som jag varje gång jag hör dom slås av hur fantastiskt bra dom är, även efter hundratals lyssningar… dessa låtar är dessutom av otroligt olika karaktär från helt olika musikstilar, eftersom min musiksmak är väldigt bred. Så hur ska man kunna välja en av dom?

Jag landar till slut i Jump, Little Children. Det är ett okänt band men ändå så fantastiskt. Jag har fått importera alla deras skivor från USA, och spridit kärleken till bandet till vänner runtomkring mig. En utveckling som bara möjliggjorts via Napster och IRC, back in the day.

Och ärligt, vem kan tycka illa om ett band som har en gitarrist, en basist på klassisk ståbas och “han som spelar allt möjligt, inklusive dragspel”? Här är Words of Wisdom, från plattan Vertigo.

All my father’s legacy is handed down on angel wings
A bittersweet melody is now mine to sing
Every precious memory
And broken-hearted tragedy
Will walk into eternity
but not fade away

If you will go and not return
Leave me some words of wisdom
If I cannot follow anymore
I promise to teach what I have learned
If you will go and not return

How do years so far away
so suddenly evaporate?
Fortune smiles with teeth of jade
and the greediest eyes

How I long for that embrace
The strongest arms and troubled face
Smokey air and awkward grace
that made me feel safe

If you will go and not return
Leave me some words of wisdom
If I cannot follow anymore
I promise to teach what I have learned
If you will go and not return

Who was it that said to me
that heroes will live forever?
And where are they now
now that I’m standing alone?

If you will go and not return
Leave me some words of wisdom
If I cannot follow anymore
I promise to teach what I have learned
If you will go and not return
Leave me some words of wisdom
If I cannot follow where you go
I promise to teach what I have learned
If you will go and not return

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Bandets keyboardist har senare lagt upp en hel del av låtarna på sin webbsida, något som förmodligen är straffbart med högre skadestånd än bandet någonsin drog in med dagens sjuka regler. Blueshift går även att få tag på illegalt, vilket bandet tydligen själva hjälpt till med och uppmuntrat – och tur är väl det, för det är en riktigt bra platta.

Bidrag nummer två alltså, Splashdown med låten A Charming Spell från Blueshift:

Jag tar tacksamt emot tips om andra bra bidrag… även om det varit skralt om det den första veckan. Skriv en bloggpost och länka hit, eller skriv en kommentar här!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Melodifestivalen, Musik, Musikindustrin, Upphovsrätt

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag tycker fortfarande att festivalen ibland lyckas skaka ur sig en eller annan hyfsad låt – dock mest internationellt. Samtidigt som det alltid talats om melodifestivalens möjlighet för den som söker ett “genomslag” står det rätt tydligt att hela upplägget rätt mycket är en hyllning till en musikindustri där artister utnyttjas för att sedan kastas på historiens sophög.

Med tanke på den talang man ser runtom i Sverige när det gäller musikskapande, även bland helt okända och “osignade” band och artister måste jag även tycka att det är anmärkningsvärt låg kvalitet på dessa deltävlingar som nu dragit igång, vilket ytterligare förstör den där magin festivalen en gång höll för mig.

Men nog med snack om saken. Festivalen har ändå varit en gemensam introduktion till ny musik och artister som annars inte fått så mycket uppmärksamhet, så jag vill nu presentera några alternativ som jag tycker förtjänar uppmärksamheten, men som på ett eller annat sätt står som motsats till den traditionella musikindustrin.

Dessa tips kommer ur två kategorier: artister som blivit totalt överkörda av industrin och därför på ett eller annat sätt förblivit relativt okända, och artister som valt att helt stå utanför industrin och istället distribuera sina verk via Internet.

Jag kör ett tips per “delfinal” så kan vi summera ihop det hela sedan – detta är alltså en uppmaning åt er andra att delta! Skriv ett eget inlägg och länka hit, och se till att ha med en länk till ett allmänt tillgängligt musikstycke (spotify är alltså inte ok), allra helst en video för att behålla lite av festivalens stil. Har du inte en egen blogg så posta istället ditt bidrag som kommentar till detta inlägg.

Ur den senare kategorin kommer i alla fall dagens bidrag. Den brittiska folk-rock-duon Georgia Wonder marknadför sig endast online, mycket via sociala media. Efter två EPs ville bandet göra ett fullängdsalbum, vilket dock visade sig vara på tok för dyrt. Inte de som ger upp i första taget lyckades bandet få tillåtelse att låna utrustning från en musikaffär i närheten och spela in sitt album där.

Affären i fråga hette Nevada Music Store, och därmed föddes projektet Made In Nevada – naturligtvis med tillhörande videoblogg. Dagens bidrag kommer från EP nummer två, Destroy, och har titeln Genius:

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Musik, Kultur, Musikindustrin, Upphovsrätt

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Efter en lång tids motstånd gav Electronic Arts som utvecklar och publicerar spelet in för trycket och åtgärdade saken: motståndarlaget i flerspelarläget döptes helt enkelt om till “Motståndarna” (Opposing Force). Detta fick inte armén eller GameStop att ändra sig, men retade däremot upp en hel del fans till spelet.

Jag har haft ett öga på det hela och lätt roat konstaterat att amerikanerna är helgalna ibland. Naturligtvis förstår jag kontroversen i en berättelse som utspelar sig i ett pågående krig, men att det är just flerspelarlägets lag som är stötestenen är humoristiskt på något sätt. Det är just det där med att spela taliban och skjuta amerikaner som inte går hem.

Alla de andra spel där man spelar ej namngivna arabiska, ryska eller nazistiska arméer går däremot bra.

Svenska tidningar har tagit på sig att recensera spelet, vilket de sedan glömmer bort att göra. Aftonbladet var först, och recenserar spännande nog bara politiken bakom spelet:

Så kampanjen har den där mannen med välstruken skjorta, den amerikanske generalen som dirigerar sina soldatmarionetter i de afghanska bergen. Men egentligen är det här bara ytterligare en proamerikansk version av konflikten de själva skapat. ”Medal of honor” avhumaniserar fienden, undviker geopolitisk bakgrund, ger inga svar på varför soldaterna är där.

Jag har visserligen inget emot att man tar upp politiken bakom spelet, det måste man nog se av en av de direkta konsekvenserna av att lägga storyn i Afganistan… men nog hade jag förväntat mig att en recension skulle innehålla i alla fall någon kommentar om vad som gör spelet bra eller dåligt.

I stället tycks vi landa i någon sorts hat för chefer:

Ska man vara krass – och det ska man – handlar ”Medal of honor” bara om en sak: att män med välstrukna skjortor på Electronic Arts vill ha en ”Modern warfare”-kopia så att de kan lyfta en än fetare bonus.

Ja, om man ska vara krass är det ingen som förvånas av att spelutvecklare gör spel för att tjäna pengar. Även vi som jobbar inom spelbranchen gillar att ha råd med hyran. Med tanke på hur hårt många i branchen jobbar kan man dessutom tycka att det kanske till och med vore okej om man siktar på att göra en så stor hit som möjligt och tjänar bra med pengar. Det brukar nämligen vara hyfsat bra korrelation mellan att göra ett riktigt bra spel och att tjäna mycket pengar på det.

SvD tar vid:

Trots det känsliga ämnet förhåller sig spelet som om det handlade om andra världskriget: med distans. Distansen gör det okej att dela ut bonuspoäng när man skjuter fiender i huvudet, och förvandla dödandet till en belönande lek. Undertonen är: det här är inte annorlunda än vilket annat krigsspel som helst. Men det är annorlunda, för här finns inget avstånd till det verkliga kriget.

Det här blir ännu mer påtagligt i flerspelarstriderna online. Där belönas den lojale spelaren med medaljer, uppgraderingar och förbättrad utrustning. Det fungerar utmärkt rent spelmekaniskt, men i sin kontext lämnar det en besk eftersmak och det är svårt att inte tolka det som ett glorifierande av dödandet.

Någonstans här blir jag helt frågande och förvirrad. Man kan naturligtvis ha en åsikt om att krigsspel är vidrigt. Frågan är om den åsikten även går ut över filmer, böcker, musik och annan kultur. Men det tycks inte vara problemet här… nej, problemet är att kriget är “för verkligt”?

Det är alltså helt okej att göra underhållning av mänsklighetens största katastrof i form av andra världskriget, som orsakade mer lidande än någonsin tidigare i historien. Helt okej med krig där vidriga krigsbrott begicks, som orsakade enorma protester i USA när det utkämpades.

Så länge vi inte ger oss in på moderna krig som bakgrund till ett spel, så är det helt okej att döda för bonuspoäng, men då blir det helt plötsligt “för verkligt”, helt oavsett hur realistiskt spelet är i övrigt?

Eller är det så att SvDs recensent helt enkelt befinner sig i den enkla värld där alla tyskar var Onda Nazister under andra världskriget, och att det därför är helt okej att “ha distans” och dela ut bonuspoäng för skott i huvudet? Är det lättare att glömma bort att det var människor som utkämpade även dessa krig bara för att det gått några år?

Jag tycker det är en unken människosyn rakt igenom. Antingen inser vi att det är på låtsas oavsett var och när storyn utspelar sig, eller så anlägger vi att inget krigsskildrande är okej.

För mig slutar det i att den som spelar mycket tydligt förstår gränsen mellan verklighet och dikt. Som spelare vet vi att det vi skjuter är pixlar på en skärm, oavsett hur grafiskt avancerade spelen blir. Det är samma funktion som gör att vi kan se på en film utan att tro att karaktärerna är verkliga människor som dör. Har man inte den distinktionen bör man hålla sig borta från att spela dataspel, oavsett vilket krig det handlar om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Medal of Honor, Dataspel, Teknologi, Media

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.