Sextips i feminismens spår
Läkaren och samhällsdebattören Pelle Billing skrev igår om den Manliga sexualiteten (en fortsättning på en tidigare post, även den läsvärd).
Jag tycker det är lite spännande med sex-kneps-löpsedlarna. Man har ju sett ett antal nu, och jag tycker mig kunna urskilja ettvisst mönster. För kvinnor handlar det alltid om att våga och att njuta… som Sexgudinnor:
“Läs om Tina, Camilla och Nina, som är sexgudinnor på sina villkor.”
För män handlar det istället om prestation. Tips om hur du blir bättre på att tillfredsställa, tester för hur “bra” du är, och liknande — om man har tur. I värsta fall (och dessvärre vanliga fall) handlar det helt enkelt om hur män gör misstag, inte räcker till och i allmänhet är helt värdelösa i sängen. A’la Killar – det här bör ni INTE göra i sängen:
“Det verkar inte finnas någon hejd på mannens klumpighet i sängen.”
Det är i princip så att manlig sexualitet fortfarande är ett tabubelagt ämne offentligt. Med ständiga positiva artiklar om kvinnors sexualitet, för att inte nämna serier som Sex and the city har kvinnlig sexualitet i princip avdramatiserats. Det anses fortfarande vara ett spännande och privat ämne, vilket inte ska förväxlas med den tabubeläggning som tidigare funnits (och som fortfarande finns kvar på den manliga sidan).
Efter många diskussioner och en del runtletande online har jag börjat undra om inte det kan få rätt dåliga konsekvenser för män och kvinnor idag. Många män jag talat med känner sig nästintill utnyttjade — de lägger en massa energi på att lära sig bli så bra som möjligt på att ge sina partner njutning, medan partnern i fråga tycks ta det för självklart att mannen får det han behöver, fokuserar på sig själv, och kanske rentutav klagar lite på prestationen.
Den radikalfeministiska dominansen i samhällsdebatten har lett till någon sorts allmän inställning att det är fel för en tjej att göra något bara för en killes skull. Efter otaliga “du ska inte raka dig bara för att han vill det”-kolumner har det skapats en mental blockering i många unga tjejers huvud, som inte är särskilt hälsosam.
Det måste helt enkelt alltid vara okej att göra saker för någon man älskar. Att tuta i unga tjejer att de alltid bara ska bry sig om sig själva är ett ordentligt snedsteg, och att gå ännu längre till att säga att du inte ska göra något bara för att någon annan vill det är riktigt vrickat.
Det behövs här en avdramatisering — det är inte konstigare att raka sig för sin partners skull eller ge oralsex (trots att det inte är favoritaktiviteten) än det är att klä upp sig eller slita en hel eftermiddag för att laga den perfekta romantiska middagen — det kanske inte hör till det man gör utan anledning, men det gör det inte varken förbjudet eller dåligt.
Samtidigt är det i princip tabu för unga killar att prata sex. Det skapas även här en blockering för det egentligt viktiga, när killars fokus hamnar på prestationen. Ämnet blir så laddat att det enda som kommer ut är någon sorts skryt-lögner om erövranden, medan osäkerhet och skuldkänslor över den egna otillräckligheten växer.
Allt det här är, i slutändan, varken bra för kvinnor eller män.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet
Verkliga livet, i all dess hemskhet
Svenska nyheter har i små klipp lite rapportering från Iran. SVT rapporterar på några minuter om hur protesterna fortsätter, och om hur “polisen” använder tårgas och vattenkanoner för att skingra demonstranterna. Man säger sig vara så noggrann med sin källfontroll att man inte vill vidarebefordra mobilkamera-bilder eller medborgarrapporter från gatorna, samtidigt kan man inte hålla isär Khomeini och Khamenei, eller de olika grupperna i landet.
På svensk TV får man någon sorts intryck av att det är lite demonstrationer och polisen som försöker hålla ordning. Att det är en massiv revolt som pågår, där polisen tagit sida med demonstranterna och det är den Iranska millitären och paramilitära grupper som Basij och det Revolutionära Gardet som nu massakrerar demonstranterna hör man inte mycket om. “Polisen skjuter varningsskott” säger nyheterna — i verkligheten har fler människor än jag vill försöka hålla räkning på dödats.
På nätet binds allt ihop. Här är vi inte längre så isolerade ifrån händelserna, vi sitter inte längre och blir varnade för att “inslaget kan obehagliga bilder” om det är lite blod med i ett rapportage — vi följer och ser direkt vad som egentligen händer.
Det är är riktiga händelser, riktiga människor som kräver att världen öppnar ögonen på ett sätt som aldrig förut hänt. Det går inte längre att gömma sig och glömma bort att det som händer är riktigt jävla hemskt.
Mymlan säger det bäst: So fucking far from okay. Obligatorisk läsning, oavsett hur obehagliga bilder det innehåller. Nu handlar det inte längre om ett “oj då” framför TV:n, det handlar om vad DU kan göra, IDAG, för att hjälpa dina medmänniskor.
Uppror i Iran, media gäspar sömnigt
Iranskt Mod
Gammelmedia talar ofta om hur det är kris nu — folk får hellre sina nyheter på nätet än köper en tidning eller slår på en nyhetskanal. Idag är det riktigt tydligt varför.
Det är uppror i Iran. Protesterna efter det påstådda valfusket som ledde till att Ahmadinejad återvaldes som president har brutit ut i våldsamheter. Iranierna själva anser att det kan vara den viktigaste aktionen mot regimen på 20 år. Twitter kokar av nyhetsrapportering.
Utmanarkandidaten Mousavi sägs ha satts i husarrest. Rykten cirkulerade om att man bestämt sig för att samlas vid ett visst klockslag utanför hans kampanjhögkvarter för att därifrån marchera i protest, vilket senare ryktades ha varit en fälla för att samla alla hans supporters på samma ställe.
Iransk TV visar filmer och håller tyst om händelserna. All el i Teheran stängdes av för en stund, mobil-näten har varit avstängda, Twitter blockerats tillsammans med stora delar av webben, och andra liknande åtgärder har setts för att hindra demonstranterna att organisera sig. Polisen använder batonger och tårgas.
Bilder från oroligheterna hittas på nätet. Filmer sprids på youtube, bland annat på polis som sparkar liggande demonstranter och en folkmassa som skanderar “Ingen islamistisk stat” och där vi är vana att se folkmassor skandera “död åt amerika” hörs nu “död åt regimen” (1 2 3 4 5 6).
Media då? På med TV:n — man skulle ju kunna förvänta sig “Breaking News” på CNN, BBC och de andra jättarna. På CNN var det ett reportage om något nytt återvinningsbart pappersmaterial. BBC kör något om bergsklättrare. Tydligen har man tidigare kört en 5-minuters sammanfattning. CNN körde en minut. Detta om något som kan bli en historisk händelse.
SVT har rätt bra bevakning på nätet, men kör inget på TV. Dessutom är nyheten så oviktig att den hamnat långt ner på webbsidan, under något om att skolbarn kan tvingas gå om år och under ett rapportage om golf. Under tiden brinner eldar på gatorna, politiker arresteras och batonger viner.
Tänk på det nästa gång ni gnäller om att tittarna sviker, media.
För den som vill följa händelserna, följ Change_for_Iran, IranRiggedElect och keyvan på Twitter.
Pranks och hot
Henrik Pontén har fått sitt namn ändrat till Pirate Ponten. Det finns ett antal uppseendeväckande saker med det här… dels är det naturligtvis dåligt att någon gör sånt här. Alla sorters hot, våld och pranks som utförs mot anti-pirater tjänar bara till att ge dem mer utrymme i media och sänker vår trovärdighet.
Det är rätt tydligt att rätt många på olika forum och bloggar skrattar gott åt det här. Jag har svårt att inte ha viss förståelse för det ändå, viss förståelse för att en del där ute känner för att “trakassera tillbaka”, för det handlar trots allt om en antipiratbyrå vars enda syssla är att sätta dit folk för att leva på 2000-talet. För att någon faktiskt sätter emot.
Och är inte det här trakasseri, så säg — samtidigt måste ju den person som gör sånt här förstå att man inte vinner något på att sjunka till deras nivå. Att trakassera andra är helt enkelt förkastligt, oavsett andra omständigheter.
Det finns däremot två andra mycket intressanta företeelser i artikeln: För det första, att just Piratpartiet ska lastas för och borde ta avstånd till händelsen, som att det på något sätt varit en piratpartist som utfört detta. Jag har lite svårt att se hur man får ihop det — det är en ren självklarhet att Piratpartiet inte sysslar med sånt. Det här är lite som att Miljöpartiets skulle få stå till svars för varenda militant veganaktion, saboterad fabrik eller sönderslaget pälsbutiksfönster.
Det andra är självklart det centrala: Vad i helvete håller Skatteverket på med? Hur kan man tillåta att någon byter namn utan att ens kontrollera vem det är man har att göra med? För att först i efterhand skicka ut en bekräftelse?
Att det just händer Pontén är nog mest tur. Jag skulle inte ha blivit förvånad om någon hade hittat kryphålet och döpt om hela regeringen — vilket hade varit härligt löjeväckande för Sverige internationellt. Det blir bara mer och mer uppenbart att staten och myndigheterna inte har det så värst bra ställt när det gäller integritetskontroll.
Andra som kommenterar: Scaber Nestor, Splittrad, Hell-man.
En uppvisning i att inte förstå
Rapport har idag ett inslag om hur gammelpartierna nu satsar på nätet i sina kampanjer. Kandidaterna “twittrar”, “skriver på facebook”, och allt vad det nu är. Man har till och med hela avdelningar inom partierna som fokuserar uteslutande på “politik på nätet”.
Det är en spännande uppvisning i att totalt missförstå hur Internet och sociala medier fungerar, och det är nästan skrämmande att se.
Det första problemet är förstås att man ser det som någon sorts temporär megafon-teknologi. När det är dags till kampanj, ja då tar man till twitter och facebook, så var det bra sedan. När kampanjen sen är över så kan man lugnt försvinna tillbaks till sina kanslirum, och slippa kommunicera mer med de där jobbiga medborgarna ute på nätet.
Det gör det andra problemet än mer uppenbart: Det handlar fortfarande om en enkelriktad utbasunering av propaganda — den diskussion som annars finns i sociala medier undanbedes. Man är helt enkelt inte intresserad av att framföra budskapet genom någon sorts intellektuelt samtal, utan upprepar som en pappegoja tidigare bestämda budskap
Dessvärre blir det väldigt tydligt för den som på allvar intresserar sig för den nya världen på Internet, och känns som ett rätt billigt sätt att försöka köpa röster. Jag misstänker starkt att det snarare innebär att “väljarna” känner sig en aning förnedrade.
Ett tips och ett tack
I en tid när den större delen av Sveriges journalister mest verkar intresserade av att agera språkrör och megafon åt de styrande politikerna, känner jag att jag måste tipsa om Maciej Zaremba, som för DN skrivit flera artiklar och artikelserier som faktiskt är mycket bra grävande journalistik. Han utmanar det vedertagna, hittar ny information om ämnen som annars stagnerat.
Jag hoppas att fler i journalistkåren tar efter.
Nu senast, i En annan bild av Vojakkala, går han rakt motsatt riktning mot vad andra journalister gjort i många år, och tar reda på information i första hand snarare än att bara lyssna på och nedteckna rykten utan kontroll.
Har du gått om tid kan jag även rekommendera artikelserien “I väntan på Sverige”, om den totalhavererade integrationspolitiken som det annars är så tyst om:
- Svensk? Var god dröj!
- Mät din snorre
- Vilse i mångfalden
- Vem äger flaggan?
- Landet i nöd och lust
- Upptäck Sverige
Jag kan ju avsluta med ett litet smakprov
Först en bekännelse. I åratal vägrade jag visa upp passet när jag flög inom Skandinavien. Gränspolisen vred på körkortet, sedan kom frågan: ”Svensk medborgare?” Jag brukade nicka till svar. ”Talar du svenska?” Ny nick. ”Varför säger du inget?” ”För att jag tror att det är en passkontroll. Inte något jäkla språkprov.”
Det är tydligen inte självklart att journalistik ska innebära grävande, väl underbyggd faktakontroll och väl skrivet resultat längre. Och då måste jag bara sända ut ett stort tack till de som fortfarande orkar hålla fast vid gamla principer.
