Rosthög

Postat Saturday, March 25, 2017 om Myndigheter

Eftersom jag precis betalat värdet på en rätt fräsig sportbil i enbart restskatt så känner jag att jag jag har någon form av behov att yttra mig här. Det finns en hel del att diskutera utifrån sina olika synsätt i Sverige – ska vår stat vara en sportbil med alla möjliga sorters helt onödiga bling-funktioner, eller en vanlig arbetsbil som får jobbet gjort på ett helt oglamoröst sätt? En del går så långt att tycka att det räcker väl med en rostig cykel…

Jag vill ändå säga att det viktigaste problemet är att vi betalar för sportbilen, men vad vi får är en rostig skrotbil från 1954 som stått i skogen de senaste 25 åren. En del av blinget funkar fortfarande bra, men startmotorn hackar och underhållet kostar en hel del…

Wroom wroom, Sverige.

Helt enkelt: svensk skatt är inte “hög”, internationellt sett. Den är helt “absurdt fucking jävla mongo-hög”, men värdet vi får ut av den är vansinneslågt – det läggs miljoner på bullshit, byggs sportarenor, beställs kommun-pamps-tavlor, genuscertifieras höger och vänster, köps feelgood new age-mumbo jumbo som läkemedel och satsas stenhårt på kamelfarmar. Kommuner “sätts på kartan” i aldrig tidigare skådat tempo!

Samtidigt har våra grundläggande samhällsfunktioner klåfingrigt NPM-ats sönder till den milda grad att sjukvården flaggar för att patientsäkerheten inte kan upprätthållas och polisen riktar in sig på mängdbrotten för att få upp statistiken så mycket att de brott som folk faktiskt bryr sig om – de som har faktiska offer – inte hinns med. Och låt oss inte ens snegla på möjligheterna att försvara landet från angrepp.

Kort fattat: Precis varenda viktig samhällsfunktion håller på att rasa i bitar, accompanierat av ett ständigt ökande skatteuttag. Svaret på detta är i allmänhet lite roliga videoklipp där någon går omkring på en spårvagn och sarkastiskt utroppar “så här ser det ut när landet går sönder”, och det visas en större vilja att diskutera om det verkligen ska kallas för “no-go”-zon än att fundera på om det är ett problem i samhället som gjort att begreppet ens kommit upp för diskussion.

Inget parti lyfter detta som ett problem på riktigt. Visst, både rött och blått block snackar om att “sverige håller på att gå sönder” i opposition, men sen i regeringsställning är allt okej igen, kör på som vanligt. “Haha, inget hände #lastnightinsweden” – men handen på hjärtat, va det inte mer av ett lyckligt sammanträffande? För de följande 5 nätterna skedde ett antal mord följt av lite vardagliga upplopp.

Hela politiken genomsyras av någon sorts masspsykosliknande super-naivitet, där skattepengarna till synes är oändliga medel (om det inte handlar om något vitalt, det vill säga) och där invånarna indoktrinerats i vänstertankar så länge att man glatt sväljer allt snack om skattesänkningar som “att ta från staten”.

Vänstern tror allt löses genom att ta ut mer skatt att slösa bort. Högern har helt givit upp det ideella perspektivet och snackar bara om att skatten ska sänkas på rent ekonomiska grunder. Friheten som värdefull i sin egen rätt är bortglömd, och att folk skulle ha någon sorts grundläggande rätt till sina egna pengar är ett helt utomjordiskt koncept i sammanhanget.

Så vad händer? SD dyker upp och har iaf en syndabock – och ärligt talat är det inte konstigt att folk vänder sig dit i ett läge där alla etablerade politiker tävlar i oansvarig världsförnekelse och oändlig givmildhet allt medan vanligt folk känner ett litet nostalgiskt längtande efter tiden då “Hej, hej” var en hälsningsfras snarare än en önskan om donerade pengar, polisen kunde undersöka sådant som inbrott och misshandel snarare än enbart storsatsa på fildelning – och då man inte behövde oroa sig för att behöva föda sin förstfödda i vägrenen på motorvägen.

Vart vill jag då egentligen komma med detta? Well… jag skulle hellre köpt en faktisk sportbil för pengarna jag betalade i restskatt. En del av er känner mig och vet att jag har jobbat hårt på ett sätt som en fikapausinväntande offentligt anställd aldrig kunnat drömma om de senaste 10 åren eller nått sånt, så jag känner på något sätt att det vore lite kul om jag fick bestämma över… säg, kanske i alla fall hälften… av dom intjänade pengarna själv…? Det låter inte som ett helt oresonligt krav tycker jag?

Men om jag nu ska betala motsvarande summa i skatt så vill jag iaf få en “samhällsbil” som fortfarande kan rulla framåt för egen maskin. Och ursäkta mig om jag tycker att det här är ett jävla muppland när inte ett enda av de politiska partierna tycks hålla med. Sure, det debateras lite om fluffet – men mest om vart fluff-pengarna ska gå. Samtidigt kan jag inte komma på en enda samhällsinstitution som fungerar ens i närheten av som den ska. Alltså inte ens nästan.

Ja, Skatteverket då kanske… men poliserna slutar i drivor med löner som är hemskt låga, akutmottagningarna har väntetider som chockar folk som kommer hit från betydligt fattigare länder, skolan har helt byggts om från lärosäte till imse vimse genusuppfostringshem, Migrationsverket tar 15 år på sig att behandla folk som kommer hit och slänger sen ut dom på grund av formella skitsaker – men låt oss för all del se till att folk som “traumatiserats” av att åka och hjälpa ISIS skära halsen av folk får en lägenhet, stackarna.

Varje fall har någon gång en landning, och när betongen kommer rusande kommer det göra ont. Någon gång kommer bubblan med alla föreställningar om “föregångslandet sverige” att brista, och jag känner bara att jag önskar att det händer snart.

Tjänstemannaansvar. En fullständigt prestigefri återgång till fungerande styre över vitala samhällsfunktioner utan NPM, utan räknade poäng. Ett totalt jävla analt fokus på kärnverksamhet och inget annat i skola, i vård, i polis, i försvar. Och framför allt, en RADIKAL nedskärning av allt som inte handlar om att samhällets basfunktioner ska fungera. Gjorde man allt det skulle vändningen kunna komma. Jag tror man skulle kunna sänka skatten rejält också – andra länder visar att det är helt möjligt. Men i alla fall hade jag kunnat känna att det va lite “häftigt att betala skatt” då.

Men det kommer inte hända, för det finns inget politiskt alternativ som förespråkar det. Så för egen del fortsätter jag att ha ögonen på andra länder med lägre muppfaktor. Det finns mycket som håller mig kvar här… men någon gång kommer min vilja att acceptera ett heltrasigt samhälle att ta slut. Och tja, då kan jag ju köpa mig en sportbil i något annat land, samtidigt som jag kan betala en mer rimlig andel skatt och få ut lite mer fungerande samhällsfunktion av det.

Udda, egentligen, att det känns helt extremistiskt att säga så här.

Att äga ett barn

Postat Friday, September 21, 2012 om Myndigheter

Dagens stora nyhet är att de uppenbart fullständigt hjärtlösa robotarna på Migrationsverket bestämt sig för att det vore en bra idé att utvisa en tvåårig flicka som efter att ha blivit misshandlad som mycket liten bor med en fosterfamilj i Skåne, som vill adoptera henne.

Beslutet väcker en hel del ilska och upprördhet på ett sätt som återkommer gång på gång när Migrationsverket varit framme, och med samma paragrafsköld som alltid från verkets sida – jag har skrivit om den förut. Rättschefen på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, illustrerar på ett perfekt sätt det fenomen jag skrev om då: Han blev först lika förvånad som alla andra, “hur blev det så här?”, men efter att ha grävt sig ner i paragraferna anser han ändå att beslutet är rätt.

Psykologer och experter är överens om att flickan kommer få stora problem och må mycket dåligt av beslutet, men migrationsverket anser att paragraferna är rätt ändå, att beslutet att frånta flickan hennes hem och skicka henne någonstans där hon inte har något alls ger “de bästa möjligheterna för flickan och hennes mamma att återförenas”. Detta eftersom mamman för ett år sedan, innan hon återigen försvann, bad en gång om att få återförenas med sitt barn.

Flickans mamma finns någonstans på okänd ort, men det har i alla fall blivit klart att hon och flickan är franska medborgare, vilket innebär att Frankrike bör vara bäst på att återförena dem. Så kan kanske vara fallet, men för varje vettig människa är det oväsentligt om det innebär att flickan far illa.

Här får vi en värdefull inblick i hur migrationsverket fungerar. I ovanstående resonemang kan man mellan raderna få små ledtrådar om de paragrafer som leder fram till ett sådant vansinnesbeslut. Migrationsverket sköter anhöriginvandring och anser därför i någon mening att familjen är en viktig entitet. Mamman har ju bett om att få återförenas i det här fallet – och att återförenas med sin familj är enligt paragraferna en Bra Gärning. Att mamman sedan dess försvunnit spårlöst matchar ingen paragraf. Att flickan mår bra i dagsläget likaså.

Så här går det: Barn ska få må bra -> Familjer mår bra av att återförenas -> Störst chans att återförenas med familj finns i hemlandet -> Slutsats: Störst chans att barn ska få må bra få sav att skicka barn till hemlandet. Eftersom paragraferna matchar blir detta “rätt beslut”, även en hel del information går förlorad i varje steg, som i viskleken.

Den biologiska kopplingen sätts dessutom före allt annat. Mamman, som uppenbart inte är så jätteintresserad av saken eftersom hon övergivit sitt barn och sedan bara bekymrat sig om att följa upp saken en enstaka gång, har ändå en koppling till barnet som uppenbarligen anses vara av magisk karaktär, endast på grund av delat DNA. Man kan till och med tolka Migrationsverkets uttalande som att mamman äger barnet, äger rätten till barnet, helt oavsett lämplighet eller om barnet far illa.

Denna avgudan av biologiska släktskap återfinns på många ställen i det svenska samhället – ingen skulle få för sig att begränsa barnafödande, men de skarpaste och mest löjligt begränsande kraven ställs på någon som vill adoptera ett barn. Det biologiska samhöret antas på något sätt magiskt uppväga all världens olämplighet som föräldrar som vi annars måste skydda barnen från om den biologiska relationen saknas.

Någonstans bland paragraferna försvann den övergripande tanken på individen och på alla kringliggande lagar. Att beslutet är ett fullständigt uppenbart brott mot konventioner och regler om de mänskliga rättigheterna försvinner i sökandet efter rätt paragrafer att acceptera. Som jag skrivit förut saknas paragrafhierarkin med grundlagen högst upp och detaljparagraferna av minst vikt, i en organisation där inget ansvar utkrävs och där människor glömmer bort sin mänsklighet och blir kuggar i maskineriet.

Det är tydligt att ju vansinnigare beslut, desto större massmedial uppmärksamhet krävs för att gräva fram en liten gnutta medmänsklighet. Nu får vi se om det i detta fall räcker med den allmänna upprördheten för att besegra prestigen, ändra beslutet och rädda Hadille…


Bildcredits: MegaBu7

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Totalhaveri i svenska skolan

Postat Tuesday, April 5, 2011 om Myndigheter

Maciej Zaremba har fått beröm här på bloggen förut. Nu är han på gång igen med en ny artikelserie, denna gång om svenska skolan och dess bekymmer. Första delen finns att läsa på DN:s webbsida. Även HAX kommenterar.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om svenska myndigheter och det bemötande man får där, men i princip allt återgår till det HAX skriver om — den totala frånvaron av någon som helst sorts ansvar för att saker blir rätt. Jag har dessutom skrivit om den totala brist på anpassning till verkligheten som skolan uppvisar, och här går de båda ämnena ihop.

Jag kan inte säga mer än jag gjort i länkarna ovan utan att upprepa mig känner jag, så jag låter bli. Det som jag fann extra intressant denna gång var det som nådde mig via twitter. StaffanLindblad skickade mig en länk till Charlotte Lindblads blog. Hon är alltså den ansvariga politiker som omnämns i artikeln.

Intressant i sammanhanget är att Staffans twitterprofil ser i princip identisk ut som en spambot. Hade jag inte kunnat språket hade jag omedelbart blockerat och rapporterat för spam. Det är tweet på tweet med samma text och samma länk. Eftersom ämnet intresserar mig är det ändå trevligt att läsa “andra sidan” av berättelsen.

I Charlottes blogpost försöker hon få det till att Zarembas artikel skulle vara ett inlägg med tydlig inriktning för ett förstatligande av skolan, vilket man lätt kan se inte är fallet då man läser artikeln — Zaremba pekar tydligt ut den Finska skolan som ett föredöme, och noterar att den är kommunal.

Kommentarsektionen som följer är det som intresserar mig mest. Den är en stilstudie i exakt det som Zaremba beskriver — den totala avsaknanden av ansvarstagande eller utkrävande av ansvar någonstans inom organisationen. Någon ställde den direkta frågan om de som orsakat denna katastrof kommer hållas ansvariga på något sätt. Charlotte slog ifrån sig med att ingen ska behöva hängas ut offentligt… frågan preciserades: kommer något ansvar över huvud taget utkrävas? Kan dessa personer glatt jobba vidare med samma sak? Detta fick över huvud taget inget svar.

Det krävs en svensk politiker för att påstå att det inte finns något som helst samband mellan budgeten för en skolas undervisning och dess kvalitet. Inget som helst problematiserande om att den svenska skolans kvalitet i princip befunnit sig i fritt fall ett flertal decennier nu. Inga funderingar om att något kanske är fel. Skolinspektionen tyckte att skolan var på rätt väg 2009, påpekar Charlotte, och duckar skickligt för faktum att skolan nu fått ett hårt krav på sig att förbättras eller tvångsförstatligas i höst.

För Charlotte och alla andra politiker i det här landet handlar det just om det. Skolinspektionens rapporter. Budgetposter. Grafer. Siffror. Samtidigt är det hela generationer av ungdomar som går ut skolan utan att lära sig särskilt mycket. Människor vars hela framtid skrivs och vars möjligheter förstörs. Någon särskilt stor ångest över det uppvisas i alla fall inte från Charlottes sida.


Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off on Totalhaveri i svenska skolan

En väl utförd arbetsdag på dödsverket

Postat Friday, November 19, 2010 om Myndigheter

Migrationsverket tycks ha velat bevisa att jag hade rätt i mitt tidigare inlägg om hur man hanterar till synes uppenbara fall. I ett fall som vilken normal människa som helst hade kunnat avgöra på 1 minut med den mest grundläggande situationen klar för sig tar man ett fullständigt vettlöst beslut:

Ett lesbiskt par ska skickas tillbaks till Irak, där vi ju vet att lesbiska par behandlas mycket väl. I sidorna för just denna historia har den ena kvinnan våldtagits och hennes  bror mördats när han hjälpt henne skaffa ett pass. Den andra kvinnans familj har utfärdats dödsdomar mot båda kvinnorna.

Hur man i den situationen ens kan fundera på att skicka “hem” kvinnorna är en gåta. Ärendet måste ha passerat ett antal människor på migrationsverket, som alla sagt “okej, skicka iväg dom”. Var och en av dessa människor måste inse att de har blod på sina händer.

Presschefen på verket hänvisar till sekretess och vill inget säga om hur “det blev så här”.

Jag har stor tilltro till att just detta fall ordnar sig. Paret har fått hjälp med en överklagan till en riktig domstol (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna) av en riksdagsledamot, och har nu som ni märkt fått en hel del medial uppmärksamhet.

Det man måste inse här är att bakom varje liknade fall som tas upp i tidningarna finns mångfalden fler liknande fall som aldrig tas upp i tidningarna. Kanske är de av mindre allvarlig karaktär, men förmodligen är de bara av mindre uppenbar art.

I dessa fall blir människor offer för den inkompetenta svenska byråkratin och fastnar i dess grepp när ärenden blir prestige i överklaganden och när vänskapsbanden inom myndigheterna skiner som den slipade klingan på en giljotin.

Problemet är att svenska myndigheter i stort är en samlingsplats för inkompetens, krångliga regelverk och prestigefull felbehandling av ärenden. Det blir så ofta fel att till och med överklagandeproceduren är värdelös, även för de fall som lyckas ta sig fram längs den ofta överkrångliga vägen dit. Endast den mediala sensationslysten räddar ett fåtal.

I det större perspektivet saknas ansvarskänslan. Myndigheterna är så uppstyrda av regelverk och konstigt handhavande att man tappar blicken på det man beslutar om. Konsekvensen för att ta fel beslut och skicka människa på människa till döden är på sin höjd en viss intern oro, som säkert lätt förklaras bort med enkla förklaringar om “bristande resurser”.

Det saknas däremot inga resurser, det är i alla fall inte huvudproblemet. Man har tillåtit sig att skapa sig en liten bubbla som man isolerat sig i, där tiden flyter förbi på ett helt annat sätt. I sakta mak behandlas ett ärende då och då, till synes i totalt ovetande om att människor i världen utanför lever i skräck över besluten. Resultatet är dels att varenda människa som utvisas redan hunnit skapa sig ett nytt liv här, och dels att man helt tappat koncepten om vilken påverkan besluten har på de mänskliga öden man bestämmer över. Allt blir en ren pappersexercis.

Dessa myndighetskolosser är de mest ineffektiva organisationer jag någonsin stött på (och jag har ändå haft “nöjet” att interagera nog med dem för att inse att det inte rört sig om någon engångsföreteelse). Istället handlar detta om en överkrånglig regeluppsättning som ger varje handläggare en ursäkt att gå efter reglernas bokstav istället för efter normalt folkvett. Den som i vilket annat sammanhang som helst skulle ses som hjälte — den som räddar ett liv — ser man ner på, inom organisationer med alltför stor tilltro till regelböcker.

Samtidigt saknas en regelhierarki. Man har tagit sitt uppdrag på så stort allvar att man skapat procedurer och regler för hur allt ska skötas i minsta detalj, men har glömt att verkets huvudmål ska stå över dessa regler, att sveriges lag ska stå över dessa, att mänskliga rättigheter ska värderas så mycket högre än pappershanteringens regler. Samtidigt har det övergripande syftet blivit att skicka iväg flyktingar från landet, ibland i strid med Europadomstolen.

Med dessa regler och denna isolation lyckas man glömma bort de människor man behandlar, och varje handläggare som behandlar varje delsteg kan gå till sömns varje kväll i trygg vetskap om att hon inte gjort något fel när hon undertecknat den senaste dödsdomen.


Bildcredits: KayVee.INC

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off on En väl utförd arbetsdag på dödsverket

Myndighetsbeslut och bakgrunder

Postat Sunday, November 14, 2010 om Myndigheter

Vad har myndigheterna för prioriteringar egentligen? Vad får dem att göra saker som helt uppenbart strider mot all vett och sans, som till och med det minsta barnet kan se, och sedan stå fast vid dessa beslut och regler till helvetets port och åter?

Vi ser det nästan dagligen. En myndighet har fått uppdraget att göra något, och gör sedan till synes dess exakta motsats. Vi ser det i Försäkringskassan, vars uppgift är att hjälpa de sjuka bli friska och komma tillbaks till sina arbeten, men som istället jagar sjuka så att de blir ännu sjukare. Vi ser det i Jordbruksverket som får uppdraget att värna om vår biologiska mångfald, men som istället kräver in stora avgifter som kommer göra det olönsamt att bevara och sprida ovanliga frösorter.

Varför är det ingen som någonstans på vägen reagerar och säger, “vänta nu, stopp här — det här främjar inte vårt syfte”?

Låt oss dissekera en historia om en myndighet och se var möjligheterna fanns att rätta till läget?

Ta historien om Karim, till exempel. Det handlar nu alltså om Migrationsverket, som alltså har till uppgift att se till att välkommna människor till Sverige, och se till att vi begränsar inströmmen av människor till en ekonomiskt hållbar storlek — spara på skattebetalarnas pengar, helt enkelt.

Karim Qasimi föddes i Gazni, Afghanistan 1989. När han var sex år mördades hela hans familj. Han växte upp med sin moster i Iran. Men under 2005 började regimen i Teheran utvisa afghaner. Och Karim tvingades fly till Sverige.

En dag kom de fram till Malmö. Karim var 17 år, placerades i en familj och pluggade svenska. Men när han fyllt 18 år fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt Migrationsverket var han visserligen skyddsbehövande – att återvända till hemprovinsen Gazni var livsfarligt. Men Migrationsverket menade att han kunde bo i Kabul, en stad han aldrig ens besökt.

Här uppstår direkt en fråga. Hur tänker man när man resonerar så? Om någon varit hotad till livet i Stockholm på grund av riksdagens agerande, vore det då safe att skicka denne till Borås?

Vi kan anta att Migrationsverket vet något vi inte vet här, och ignorera denna fråga. Vad händer sedan?

Han mådde mycket dåligt och förflyttades snart till Sahlgrenska sjukhusets psykmottagning. Det var också där de hämtade honom vid första avvisningsförsöket. Då krossade han en lampa på toaletten och skar upp sin hals.

Men läkarna plåstrade ihop honom. Han bar fortfarande sina blodiga kläder när han fördes tillbaka till häktet.

Okej, killen verkar ju inte helt stabil. Om han hellre försöker ta livet av sig än åker tillbaks kanske det ligger något i det där med att det är farligt? Å andra sidan kanske han bara fejkade det för att komma undan, den sluge rackaren. Tre avslagna ansökningar om att få stanna senare:

I två och en halv månad hölls han fängslad och när de till slut kom för att ta honom ville han dö och svalde ett 50-tal tabletter.

”Det är lugnt. Hans hjärta funkar!”

Inte ens vid detta upprepade självmordsförsök är det någon som stannar upp och tänker efter. Snarare är det tvärt om — nu ska han verkligen ut. Han lever, så då är det okej att skicka iväg honom:

När han vaknade nästa gång hade det slagit lock för öronen. Han var omtöcknad och satt i en fåtölj på flera tusen meters höjd. Händerna var fastlåsta i handbojor.

Han befann sig ombord på en lyxutrustad affärsjet, hyrd för skattepengar på uppdrag av Migrationsverket.

Här någonstans upphör till och med min förmåga att ens låtsas om någon god tro. Det blir uppenbarligen verkligen brådis att få ut honom ur landet. Varför? Det enda jag kan komma på är att man vill bli av med honom innan han faktiskt lyckas ta livet av sig, till den milda grad att han skickas iväg innan tabletterna från självmordsförsöket gått ur kroppen.

Alltså hyr denna myndighet ett privat affärsflygplan för att bli av med människan snabbt, så han inte kostar det Svenska samhället så mycket pengar… (!) Nu finns det inga uppgifter om vad detta kostat, men lite snabba eftersökningar visar att en sådan resa i regel går på mellan en kvarts och en halv miljon svenska kronor, vilket alltså skulle vara nog med pengar för att köpa en lägenhet åt honom i närheten av Göteborg och betala hyran i 5 år.

Människan har dessutom suttit i häkte rejält länge och tagit upp polisens resurser, för att inte tala om all tid Migrationsverket måste lagt på det hela.

Karim landar i alla fall i Kabul, försöker få ett jobb, blir hotad till livet av beväpnad milis och flyr igen. Turkiet, Grekland, Italien, Tyskland, Danmark, Kalmar. Han går till Migrationsverket, lyckas till slut få sin sak prövad igen, får ytterligare ett avslag, och nu börjar det hela bli helt absurdt.

Med hjälp av ett juridiskt ombud kom saken upp i Migrationsdomstolen, och helt plötsligt hade Migrationsverket ändrat inställning.

– Enligt EU-rätten är det en mänsklig rättighet att inte utvisas till ett ställe där man svälter ihjäl eller blir hemlös. Det står tydligt i EU:s direktiv och FN:s konventioner. Karim hade aldrig överlevt utan hjälp från Sverige, säger Thabo Muso (Karims juridiska ombud).

Detta måste Migrationsverkets personal veta om mycket väl, redan från början. Det är det allra mest centrala i deras uppdrag. Ändå har det gått 4 år från den första ansökan innan man inser att det har någon bäring på fallet, och då endast efter att ett väl förberett juridiskt ombud påtalat saken.

Den enda förklaring jag kan komma på är att man delat upp ansvaret för mycket. Någon har fått ansvaret att bli av med Karim, och har inte ansvaret själv för att fundera på rimligheten i det.

Samma sak gäller de andra fallen. Någon på Jordbruksverket har helt enkelt anpassat avgifterna för fröregistrering till någon given budget och sedan kört på. Ingen funderar över om resultatet är rimligt eller om budgeten är rätt satt.

Detta sker när man sätter upp för mycket regler på varje nivå i en organisation, och skapar en miljö där varje individ bara “lyder order”. Helhetsbilden landar med någon som är alldeles för viktig och upptagen för att bry sig om de viktiga detaljerna med vilket allt står eller faller. Trasigt, och som Seth Godin förklarar: “Not my job” (i ett oerhört värdefullt och underhållande föredrag, för övrigt).

Det är dessutom symptomatiskt för svenska myndigheter att ingen heller tar ansvar för den skada som skett. Det finns inga gränser för den inkompetens som får förekomma — ett samtal med chefen kanske, över lite fika? Någon drabbades av 4 års ständig rädsla och livsfara?

Nämen så tråkigt.


Bildcredist: thomas23

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Comments Off on Myndighetsbeslut och bakgrunder