Foliehatt på

Jag har tidigare varit inne på hur man gärna ses som foliehatt om man berättar vad som håller på att ske. Folk tror helt enkelt inte på det — inte här, hemma i vår fina demokrati.

Tyvärr blev det inte så jättemycket diskussion runt sätt att komma runt problemet. Jag tror själv att en del av det som behövs är en konkretisering av problemen, som nu är lite abstrakta. Övervakningen och övergången till en polisstat känns inte. Att din mobil blir en spårsändare har ingen direkt påverkan på Svenssons liv.

Så vad kan hända? Vad händer redan? Jag menar inte att vi ska spekulera mer… jag menar att det redan finns mycket att ta upp. Bara senaste veckan har jag översköljts med en hel drös fullständiga galenskaper.

En skola lånar ut datorer till eleverna. Datorernas inbyggda webbkameror aktiveras sedan över nätet, och skolpersonalen spionerar med hjälp av dessa på eleverna. Det hela uppdagas när en elev får en tillsägelse för att ha agerat olämpligt — hemma. Det olämpliga agerandet? Han åt godis.

I England blir en fotograf upprepade gånger stoppad av en polis. När han vägrar uppge personuppgifter blir han arresterad. Det är nämligen “misstänkt och anti-socialt beteende” att fotografera julfirandet. Det hela spelades in i en fin spegling av vårt alldeles egna Gategate.

Det här är alltså alldeles vanlig semesterfotografering som straffas som terrordåd. Det är ju inte så att kameror är något nypåhittat hotfullt, eller att terroristerna inte skulle kunna hitta något sätt att få tag på bilder ändå om de ville… det är helt enkelt en lagstiftning som gör att Brittisk polis får arrestera vem de vill, när som helst, utan någon som helst påverkan på det som avses med lagen… precis som svensk droglagstiftning. Denna sorts lagstiftning som man vill införa mer och mer av kan drabba precis vad som helst. Allt som krävs är att du fotar tomten i julparaden.

Ett sista exempel är mannen som haspar ur sig ett litet morbidt skämtsamt uttalande på twitter när flygplatsen han ska resa via stänger i snöstormen. De flesta har nog hävt ur sig något sånt någon gång när tågen är sena, när bussen kör fast eller när man blivit dåligt bemött av någon. “Fan, man borde bränna ner hela den här stationen”. Det räcker kanske med senaste dagarnas snöstorm för att många ska känna igen sig i frustrationen och vreden.

“Crap! Robin Hood Airport is closed. You’ve got a week and a bit to get your shit together otherwise I’m blowing the airport sky high!”

Men nu var det en diskussion i sociala medier, inte en diskussion med polaren på bussen. De två är i allt väsentligt samma sak — sociala medier låter mig prata med mina vänner, men andra kan “tjuvlyssna”. Skillnaden är egentligen bara att i de sociala medierna är det lättare för andra att faktiskt delta i konversationen. Men vad hände?

Mannens meddelande klassades som bombhot, han riskerar nu 2 års fängelse, är på livstid bannlyst från flygplatsen i fråga, har fått datorer och telefon beslagtagna och är avstängd från sitt jobb.

En vettigt funtad människa skulle naturligtvis inse att en terrorist med en bomb inte går omkring och pratar om den vid bagagekontrollen. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle. En vettigt funtad människa inser att en snabb kommentar man häver ur sig i frustration i en konversation med vänner inte är ett seriöst menat bombhot. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle.

Denna fullständiga vansinnighet i förhållande till de egna medborgarna sprider sig som en löpeld. Vi är inte längre i vår privata zon hemma, vi är inte längre semesterfotografer eller anonyma nobodies på bussen, vi är potentiella terrorister. Allt vi säger eller gör är misstänkt, särskilt om det skulle vara så att vi hävdar vår rätt jämtemot statsmakten eller vägrar gå med på statsmaktens godtycke.

Det är därför Piratpartiet behövs i riksdagen. Det är dessa historier som måste spridas till precis alla som inte förstår vart det är vi är på väg.

---

Bildcredits: bookgrl, Mark Zabala, TKCS.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Integritet, Piratpartiet, Rättssäkerhet

Piratpartiet, IP-adresserna och fusket

Det har framkommit hur en medlem i Piratpartiet har fuskat i interna val som han själv kandiderat till. Det hela har skett genom att han har registrerat ett antal fake-medlemmar för att kunna rösta flera gånger.

Jag är en av dem som varit mycket kritiska till hur interndemokratin och kommunikationen i partiet skötts. Just därför tycker jag att det är viktigt att även låta andra sidan av myntet komma fram här, att det inte bara förekommer internt skäll utan även cred, vilket det är så lätt att glömma.

Jag vill därför säga att jag tycker styrelsen har skött det som har hänt på ett exemplariskt sätt. Det är skönt att se att man inte ryggat för den rätt drastiska åtgärden att ta om hela distriktsledarvalet i Stockholm på grund av detta, och dessutom gör det helt öppet.

För en “insider-vy” på det hela, läs Troberg som skriver mycket bra om det. Uppdatering: Även Ravenna skriver nu mycket läsvärt.

Som en liten sidonotering kan jag berätta att jag träffade personen i fråga innan valsedelsutdelningen för EU-valet. Han var trevlig då, men jag har med viss skepsis efteråt observerat hans interna karriär, där han plockat på sig mer och mer inflytande genom att ställa upp för fler och fler frivilliga funktionärsposter. Han föranledde vid primärvalet en kommentar från min sida om hur jag hellre röstar på någon jag känner sedan länge via en blogg än någon som lagt upp en blogg bara för en riksdagskandidatur, och jag förvånades även av hur många röster han hade fått när resultatet kom. Det visade sig alltså vara en bra princip.

Samtidigt får partiet en del kritik för att vi använt IP-adresser för verifiering. Mikael Persson hänvisar på twitter till PUL och undrar om vi verkligen har tillstånd att använda IP-adresserna, som klassas som personuppgifter. Svaret är där ett direkt ja: PUL §10 reglerar detta. Partiet sparar ju inte bara IP-adresser utan även andra personuppgifter i sitt medlemsregister, som t.ex. namn och adress. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle kunna vara dåligt.

Persson vill då få det till en fråga om datalagring. Jag är inte säker på vad han menar här. Partiet är absolut inte emot lagring av data i allmänhet, inte ens av personuppgifter när så behövs. Jag har till exempel inget emot att min bank sparar undan min IP-adress när jag gör en överföring, eftersom det finns en anledning att jag ska identifiera mig.

Det samma gäller val. Det är helt okej att PP registrerar att jag röstat i ett internt val. Om detta görs via min IP-adress eller något annat är rätt oväsentligt egentligen — mitt medlemmsnummer är redan inblandat, och om jag inte har fler än ett medlemsnummer (dvs fuskar) så är jag redan unikt identifierbar. På samma sätt har PP inget emot att man måste identifiera sig för allmänna val (t.ex. riksdagsvalet) och att det registreras att personen röstat, eftersom det just där finns ett syfte med identifieringen och registreringen.

Mark Klamberg funderar kring problemen runt att rösta på Internet, och kombinationen anonymitet och identifierbarhet, och tycker att PP skulle blivit mycket upprört om man använt IP-adresser i något annat sammanhang, och att det skulle vara integritetskränkande. Jag har svårt att se hur det är kränkande att en IP-adress sparas i samband med ett viktigt demokratiskt val. Jag är som sagt redan identifierad. Att staten vet var jag var när jag röstade (poströst vs lokal röst) är precis lika lite problem som att PP vet vilken IP-adress jag hade när jag röstade.

Likheten med en vanlig röstlängd i fysiskt format är slående. Varför så många verkar tycka att det finns någon skillnad när den befinner sig på nätet kan jag inte riktigt förstå.

Jag håller däremot med Mark om att det vore bra att helt enkelt ringa upp alla medlemmar. Inte för att jag egentligen tycker det vore “mindre kränkande” (eftersom jag inte anser att det är kränkande att behöva identifiera sig vid ett val), utan för att det helt enkelt vore ett säkrare och bättre sätt att förhindra fusk i förväg. Det är naturligtvis inte en helt felsäker lösning, men betydligt bättre.

Jämförelsen med Moderaterna håller dock inte. Partierna är ungefär lika stora räknat i medlemsantal, men Moderaterna har 37,4 miljoner kronor i statligt partistöd att använda till att organisera sådant. Piratpartiet har inga statliga pengar alls. Även om man bara ser till nya medlemmar blir det ohållbart — tillväxten i de två partierna är mycket olika. Moderaterna har enligt DN 500 nya medlemmar att kontrollera, vi har runt 35 000.

Att anställa någon att ringa 50 000 personer är rätt rimligt. Att frivilliga ska göra det är inte bara orimligt, det är direkt rent olämpligt. Om en funktionär kan fuska i ett internt val kan denne även fuska när en sådan “rundringning” görs, så då har vi inte åstadkommit något. Vi har helt enkelt inte råd för närvarande, men jag hoppas att vi kan titta på liknande metoder om vi lyckas få statligt stöd framöver.

Skyttedal skriver om personval som ett sätt att tackla fusket. Jag håller absolut med henne om att det vore bra med ett mer rimligt personvalssystem som ger någon sorts faktisk makt till väljarna, men jag tycker inte det är en lösning — fusket får absolut inte förekomma så att någon kommer med på en riksdagslista. Det hör inte hemma i en demokrati, oavsett om väljarna kanske sedan skulle kunna “rätta till” resultatet.

Även locrian, Jacob, Andersson, Jinge, Blågrön Röra och Lake skriver.

Läs även HAX och Lars-Erick som funderar om partier som inte ens har några primärval borde vara så högljött kritiska.

Även DN, SvD, SR, Fria Tidningen, GT, Trelleborgs Allehanda och Expressen rapporterar.

---

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Demokrati, Valfusk, Riksdagsval, Primärval

Can’t happen here

Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).

Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”

Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.

Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.

Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.

Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…

Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.

Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!

Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.

---

Bildcredits: jonycunha

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval

Studiebesök i fördelningspolitikens land

Så var årets första partiledardebatt avklarad, och slutsatsen blev väl att det hela var måttligt intressant pajkastning. Moderaterna har närmat sig Socialdemokraterna så mycket att det återstår ganska lite att bråka om. Skumrask sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt.

I samband med det så kom jag att tänka på något jag såg i ett kommentarfält nyligen (kommer tyvärr inte ihåg vilket, så någon länkkärlek blir det inte). ProjO visar nämligen ett exempel på det i sin analys av partiledardebatten, men är i gott sällskap då samma sorts uttryck använts av Falkvinge, Livbåten och Troberg, bara för att nämna några. Jag har som sagt inte kvar länken till kommentaren, men det var ungefär så här:

Ni pirater är helt respektlösa. Ni talar om “några procent hit och dit” som om det var oviktigt. Det är våra liv ni talar om!

Det slog mig omedelbart att det finns en djup sanning i det. Vi har alla i partiet bestämt oss att våra frågor är viktigare än fördelningspolitiken. Det är så vi kan enas som en såpass stark politisk kraft. Men det får inte innebära att vi trycker ner andra frågor — dessa frågor är mindre viktiga, men inte oviktiga!

Att benämna fördelningsfrågorna så nedvärderande gör oss alla en otjänst. Dessa frågor är viktiga för människor där ute — de kan innebära skillnaden mellan misär och ett drägligt liv för någon i försäkringskassans klor. Vår uppgift i den stundande valrörelsen är att förklara varför våra frågor är viktigare, inte att se ner på andra frågor (och i förlängningen de människor som anser att de är viktiga).

Vi måste bry oss om dessa människor även om vi inte tar ställning i deras hjärtefrågor. Vi måste förklara hur våra frågor påverkar även dem, och det kräver mer än ett nedvärderande tal om procent hit och dit, hur frustrerande det än kan kännas att människor värderar frågor på ett annat sätt än vi.

Det finns integritetsaspekter på frågor nästan överallt i debatten. Ta fram vår styrka och visa upp hur detta påverkar alla, och framför allt visa empati inför människors livssituation. Kalla ord vinner inga hjärtan.

---

Bildcredits: SethLemmons

Läs även andra bloggares åsikter om Partiledardebatt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Piratpartiet, Fördelningspolitik

Primärvalsröstande

Många bloggare har lyft kandidater och talat om vem just du ska rösta på.  Nej, det var lite hårt formulerat… många har talat om vem just de själva ska rösta på, men det hade ju egentligen inte funnits någon anledning att tala om det om det inte också fanns en tanke om påverkan.

Jag själv är lite ambivalent inför det hela. Jag har själv fått frågor om vilka jag röstar på, till och med med en rätt tydlig underton av “tala om för mig hur jag ska rösta”. Det sätter mig i en sits som jag tycker känns lite knepig. Jag känner visserligen att jag har bra anledningar till hur jag satt ihop min lista som jag gärna skulle dela med mig av, men jag känner också att var och en bör göra sitt eget val.

Jag bestämde mig som ni kanske förstår att inte berätta hur jag valde. Jag tänker inte berätta nu heller, även fast valet är slut…. det känns inte som att det finns något direkt intresse i det annat än att boosta egon och dela ut besvikelse.

Det jag däremot tänker göra är att tala om vilka kriterier som jag använde mig av.

Kvotering?

Jag har valt en kandidatlista som i princip kan anses vara kvoterad till “varannan damernas” (vilket för övrigt är ett rätt korkat namn). Mina principer är att kvotering är en olämplig prinicp att tillämpa, då varje person bör få ha samma chanser att nå fram.

Det finns två saker som gör att jag frångår den principen:

1. Bland de kandidater som jag valde mellan var ändå en större del kvinnor än partiets könsfördelning. Jag vet inte riktigt vad det beror på, om det helt enkelt är så att partiets kvinnor är duktigare på att nå fram med bra argument utan att låta rabiata, eller vad det nu kan vara. Det kan man nog spekulera om djupare, men detta är inte rätt plats för det.

Jag kände när jag var klar med min lista att jag inte kunde komma på någon man som jag direkt lämnat utanför.

2. Partiets valsedlar kommer ändå att kvoteras. Om detta nu ska tillämpas så känner jag ändå att jag vill vara med och bestämma alla positionerna.

Jag går dessutom ett steg längre och erkänner att även frångåendet av principen i och med att partiets valsedlar kvoteras förmodligen är ett strategiskt riktigt beslut för oss, eftersom statistisk 50/50-jämställdhet är viktig för många.

(Som en sidenote bör jag nog även påpeka att om jag struntat i kvoteringen och bara slängt in kandidater enligt tycke skulle det förmodligen inneburit fler kvinnor i toppen. Oh well.)

Rättviseargumentet och kändisskap

En del kritik har hörts för att bara “kända” namn får röster i den röra som primärvalsutfrågningen har varit. Det kan till viss del stämma tror jag, men jag ser inte nödvändigtvis detta som något negativt.

“Kändisskap” inom piratpartiet är inte så slumpmässigt som i pre-internet-eran eller andra samanhang. Partiets opinionsbildningsarbete sker till stora delar via de bloggar som gjort vissa personer till “kändisar”, och min kännedom om hur mycket tid och engagemang som krävs för att driva en blogg innebär att detta är ett sorts bevis på att kandidaten är beredd att lägga den energi som krävs för partiets räkning.

Jag har sett ett antal kandidater som dykt upp i en snabbt hophafsad forumpost, slängt upp en blogg i samband med kandidaturen och sedan tycker det är tråkigt att vissa får någon sorts fördel av att ha aktivt arbetat med opionsbildning i samband med partiet i åratal… jaha? Ja, jag föredrar Josh före någon med tre poster: “hej, ny blogg”, “jag kandiderar” och en valfri post till (just tre poster tycks vara genomsnittet för dessa bloggar) och som sedan legat död i två månader (avstår från att länka då jag inte vill peka ut någon).

Det finns visserligen bra forumutfrågningar i kandidattrådarna också. Men det kan aldrig nå upp till den nivå av förtroende för någons vettighet som jag kan få av att en längre tid läsa en blogg, eller till och med att då och då följa länkar till en blogg via någon annan.

Jag har alltså uteslutande röstat på kandidater med aktiva bloggar, och som haft aktiva bloggar sedan innan primärvalet kom på tanken.

Vågmästarrollen

En sak till bör nämnas. Jag ser partiets vågmästarstrategi som otroligt viktig. Därför har jag enbart röstat på kandidater som accepterar denna roll och som kommer hålla sig borta från andra frågor i riksdagen. Vill man syssla med arbetslösas situation, skatter eller i princip vad som helst som inte ryms under partiets program bör man inte heller representera partiet.

Jag ser med vad som bara kan beskrivas som skräck på kandidater som tycker det är okej att bedriva annan politik vid sidan om. Detta kan utan tvekan sänka hela partiets trovärdighet och möjligheterna att agera vågmästare försvinner om delar av partiets riksdagsgrupp bekänner sig till ett block.

Nu återstår bara att vänta på resultaten, som kommer i eftermiddag.

---

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Primärval, Kvotering

Att sopa rent framför egen landgång

Ett par diskussioner har blossat upp igen nyligen, som illustrerar något jag kännt ett tag. Jag kommer gå igenom ett par exempel på det här, och på det sättet försöka förklara en grundprincip. Det första kommer genom ett utspel hos Beelzebjörn av Isabella LeMoine och Johan Hellberg: Därför avgår vi.

I Piratpartiets primärval sker nämligen något orimligt: Två av kandidaterna i valet har även hand om, och tillgång till, rösterna och nuvarande ställning. Detta har varit föremål för en hel del kontrovers.

Utöver det har viss avidentifierad information även givits till styrelsen, vilket också ifrågasatts en hel del. Isabella och Johan har fått en hel del hårda ord för sitt utspel och om hur onödigt det är, men med tanke på hur diskussionen återigen satt fart efter att ha lämnats att dö av partiledaren i en forumtråd (vi tjänar kanske alla på om debatten lägger sig?) är det nog bara att konstatera att utspelet tagit effekt.

Det andra exemplet är att det har pågått en diskussion till och från inom partiet om hur kommunikationen internt egentligen fungerar. Lite bakgrund först… partiets principprogram säger följande:

Den offentliga sektorn ska arkivera och göra dokument tillgängliga i öppna format. Det ska gå att kommunicera med myndigheter utan att vara bunden till en viss leverantör av programvara. Användningen av öppen källkod i den offentliga sektorn, inklusive skolor, ska stimuleras.

Öppna format och öppen källkod ska uppmuntras

Det kan då te sig relativt märkligt att partiet internt organiserar stora delar av sina aktiviteter via det slutna systemet Skype. Till att börja med är detta någon sorts konstig hemlis… på piratpartiet.se finns inte ett spår av skype — däremot ett forumsystem och en IRC-chat. Det händer en del på IRC-chatten, och i forumet finns det en hel del intressanta diskussioner… men något saknas.

Det gäller stora delar av samarbetet internt som ligger fördelat över både Skype men även Piratepad och andra tjänster. Gemensamt för mycket av det är att det samordnas via Skype. Det hela har debatterats på forumet och i ett par bloggposter hos MMN-o och xor, men det är ändå konstigt tyst om frågan.

Bristande argument, internt som externt

Det som stör mig med dessa två exempel är inte sakfrågorna i sig. Jag är liksom Björn övertygad om att varken Rick eller Anna skulle få för sig att fiffla med rösterna, och dessutom att både Rick och Anna sitter mycket säkert bara med tanke på deras populäritet i partiet.

När det gäller kommunikationen är det egentligen inget större problem för mig att köra Skype, personligen. Jag har installerat det och irriterats över det, klickat bort reklamen ett par gånger och irriterats över att jag måste hitta folk som kan bjuda in mig snarare än bara ramla in i nån kanal… men det är ett irritationsmoment av många i mitt datoranvändande, det kan jag stå ut med.

Nej, det som stör mig är att principerna bakom frågorna är exakt de principer som vi ständigt argumenterar med andra om. Jag undrar helt enkelt om hur vi ska kunna övertyga andra om att ändra sina sätt, om vi inte kan övertyga oss själva internt med precis samma argument.

Låt oss se på vad Falkvinge säger om att han har tillgång till rösterna innan omröstningen är avslutad och att det vore bättre med en oberoende valansvarig:

Det här menar jag är en illusion. Bara för att man själv inte kandiderar, så betyder det inte att man inte kan ha något incitament att påverka valutgången. Det kan finnas många sådana — varav det enklaste kanske är vanliga mänskliga vänskapsband; att man talar om för några kandidater hur de ligger till, eller liknande.

Det här låter för mig misstänkt nära den sortens svar vi fick när vi påtalade jävssituationen i samband med TPB-rättegången. Eftersom alla människor skulle kunna ha något sorts litet intresse att påverka utfallet, så spelar det ingen roll om någon som har en uppenbar och stor anledning att påverka utfallet har ansvaret. Det vi reagerade över så stort i fallet TPB var inte ett direkt jäv, utan något annat. SR förklarar:

Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.

Falkvinge gör något som jag vänt mig mot flera gånger hos våra meningsmotståndare: blandar ihop utfallet med möjliggörandet. Han om någon borde inse att det är extremt viktigt inte bara att det inte förkemmer något fifflande utan att det är uppenbart orimligt att ens misstänka att något fuffens skulle kunna förekomma.

Vanans makt

Argumenten som har kommit upp när det gäller frågan “Varför är Skype bättre” är:

1. Backlog. Detta verkar vara i princip den stora “feature” som går att mäta som Skype har, men t.ex. IRC saknar.
2. “Nybörjarvänlighet” för en normalvan datoranvändare.
3. Lätt installation.
4. Multiplatformsstöd.

Punkt 1 är löst sedan länge när det gäller den tänkta ersättaren, det öppna XMPP-protokollet. Punkt 4 är betydligt bättre för XMPP-programmen. Då återstår lätt installation och “nybörjarvänlighet” på listan.

För det första bestrider jag bestämt att Skype skulle vara särskilt nybörjarvänligt. För någon som mig som kommer utifrån och inte har jättemycket nära kontakt med pirater i den “inre kretsen” är Skype en stängd dörr.

Jag skaffar det efter viss förvirring (vi använder funktionalitet i Skype som är så oviktigt att den inte ens står med på Features-sidan på hemsidan så jag är till en början osäker på om det ens är rätt program), installerar det med viss möda och kommer igång, varpå jag stirrar på en blank skärm utan någon egentlig idé om vart jag ska ta vägen härnäst. Skype är helt enkelt bara Nybörjarvänligt om man känner någon som kan hålla handen genom processen.

Detta skapar ett vattentätt skott mellan den inre cirkeln i partiet och resten. Jag är övertyga det är fullständigt omedvetet, men det är likväl väldigt tydligt när man befinner sig på “utsidan”.

Vidare, och kanske mer väsentligt: oavsett hur man ser på det — öppna alternativ tenderar att vara lite kantigare och inte lika finslipade. Om vi kan använda “Inte nybörjarvänligt” eller “svårinstallerat” som argument för att behålla Skype, vad ska vi då använda för argument när myndigheterna säger att Linux och OpenOffice inte är nybörjarvänligt nog eller är för svårinstallerade? Varför gäller inte exakt samma argument här?

Det handlar om vanans makt — att byta program vore jobbigt för de som använder det, varför man stretar emot. Detta trots att alla som inte tillhör den egna gruppen drabbas av beslutet. Notera hur detta gäller i både fallet Skype och i fallet MS Office. Det är helt enkelt så att det är jobbigt för folk när andra kommer och vill påtvinga en förändring, men om vi inte ens kan förmå oss att göra förändringen internt undrar jag hur vi kan ha mage att påtvinga andra en sådan förändring.

För allas bästa

Det finns en stämning i partiet som ofta blossar upp som känns rätt olustig för mig. Det är en sorts försök att dölja alla interna problem för att inte verka splittrade — vi måste “agera som ett riksdagsparti” om vi ska ha en chans i valet, heter det, vilket närmast för tankarna till Reinfeldts felriktade prat om regeringsdulighet.

Detta syns mycket tydligt i fallen ovan. Isabella och Johan blev i princip omedelbart påhoppade i kommentarfälten med hugg och slag som närmast liknar något som förekommer i en sekt (eller allianspartistisk riksdagsgrupp inför FRA-valet): ren mobbning.

Om interndemokratin (som vi gärna ger andra partier kängor för) redan fallit så långt att det räknas som förräderi att påpeka demokratiproblem, ja då har vi lyckats visa vår oduglighet som riksdagsparti på samma tydliga sätt som alliansen visat sin bristande regeringsduglighet.

Det är på något sätt som om det skulle vara omöjligt att både rensa upp i interndemokratin och kandidera till riksdagsvalet — jag ser båda som viktiga, nödvändiga och framför allt möjliga. Och även om det skulle vara så att det inte gick, så följer jag nog Mattias Bjärnemalms visa ord:

Att vi inte kommer in i riksdagen 2010 innebär inte att vi aldrig kommer in i riksdagen.

själv tror jag att det är bättre att vi kommer in i riksdagen 2014 med ett välfungerande parti än 2010 med ett parti svårt sargat av intern misstro dold under en tunn fernissa av artificiell tillit. Och jag ser att det finns en risk att så blir fallet.

Dessa frågor går djupare än sakfrågorna. Det handlar om förtroende och ideologisk sundhet, inte om primärvalet och Skype — och framför allt handlar det om att reda ut de egna argumenten. Om vi inte kan motivera för oss själva varför demokratins grundläggande principer är så viktiga, hur ska vi övertyga någon annan?

Inte nog med att vi öppnar för barnsliga “men själv då”-argument, på någon djupare nivå har vi inte den moraliska rätten att predika om något vi inte kan övertyga oss själva om internt.

Styrelsens nedåtgående förtroende tror jag till stor del grundas på att någon sorts kritikfri zon bildats runt dem. Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt dessutom.

Det blir lite som att man inte får kritisera styrelsen, som alla vet jobbar och sliter hårt för partiet (vilket de flesta av oss är noga med att upprepat påpeka hur vi uppskattar). Jag menar dock att det är minst lika viktigt att göra rätt som att göra mycket och att “jobbar hårt” aldrig får bli en ursäkt för “gör fel”.

Vi har redan visat att vi kan åstadkomma opinionsbildning och politisk påverkan även utanför riksdagen. Att vi står starka är viktigt inför valrörelsen, men att stå starkt och stabilt innebär att alla muskler i benen hjälper till, inte att vi gipsat benen, även om det vid första anblick kan tyckas vara en rigid och bra grund. Det är inte första gången detta påtalas heller, och ju längre vi väntar innan vi verkligen går till botten med det, desto mer vatten kommer sippra in i skutan.

Jag ställer mig bakom Bjärnemalms uppmaning till styrelsen om att resolut agera i frågan, och hoppas att Beelzebjörn har rätt när han säger att det jobbas på det i Piratepad. Jag hör ju som sagt inte till kretsen som vet hur man hittar sådant att delta i (vilket säkert kommer framställas som mitt eget fel).

Uppdatering: Se denna nya forumtråd för utvärdering av omröstningen. Jag välkomnar ett sådant arbete, även om jag inte alls är säker på att det räcker till. Vi har här en chans att göra något åt det demokratiska underskottet här och nu, istället för att vänta och i efterhand konstatera att “ja det där var ju inte så lyckat” — jag tycker den chansen är värd att ta. Jag tror dessutom att styrelsen skulle vinna en hel del förtroendekapital på ett kraftfullt handlande snarare än en utvärdering inför något om fyra år, en uppvisning i avsaknaden av den sortens “prestige” som annars är så tragiskt vanlig i sammanhanget.

---

Bildcredits: Gauis Caecilius, Nils Geylen, prc1333

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Interndemokrati, Primärval, Skype, Kommunikation

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om människorätt, piratelive, piratpolitik, Vellinge

De små, undermedvetna, vinklingarna

Idag publicerar IDG och Computer Sweden en artikel om Lars Gustafsson, Poeten som blivit pirat. Artikeln i sig är kanske inte så ruskigt omvälvande och känns som om den skulle behövt ett par varv i editeringsmaskineriet, men i vanlig ordning briljerar Internet-medborgarna i kommentarfälten. Speciellt det här replikskiftet under kommentartiteln “fel i texten” fångade mitt intresse:

“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Ändå röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”
Det borde väl rimligtvis vara:
“Han har skrivit mängder av romaner och diktsamlingar. Därför röstar Lars Gustafsson på Piratpartiet.”

Följt av

Jag är hjärtligt trött på alla dessa (medvetna eller omedvetna) insinuationer om att de som sympatiserar med Piratpartiet på något sätt skulle vara mindre värda / begåvade / intelligenta / whatever som dyker upp i media med deprimerande regelbundenhet.

Detta är något som är lätt att missa. Som pirat blir man snabbt van med att människor från alla möjliga höga hästar slänger ur sig nervärderande uttryck, och lär sig därför till viss del ignorera dessa. Det är lite tråkigt, för egentligen är det den sortens attityd som vi allra mest skulle behöva bemöta och bestrida.

Jag tror inte de vinklingarna görs medvetet för att nedvärdera, utan snarare av en sorts undermedveten brist på förståelse. Det är just därför vi behöver ta tag i det — snappa upp de små orden och säga “vänta nu, hur menar du nu?” för att föra upp frågorna i ljuset.

Att vara pirat ses helt enkelt som något lite onaturligt och omoraliskt (tjuvar, snyltare!). När det dessutom är någon inom kultursektorn som Gustafsson (eller jag själv, för den delen) som uttrycker dessa åsikter får man gärna blickar som om man är lite dum i huvudet… det går ju inte ihop, det där med “kulturtjuv” och “kulturproducent” — stjäl han sina egna saker? Tycker han det är okej att folk stjäl hans saker? I och med att vi låter denna undermedvetna värdering stå utan att pressa folk till att medvetet fundera på saken missar vi en möjlighet att påverka och skapa förståelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Gustafsson

Piratpartiet, Feminismen och Kvinnorna

Jag drog mig rätt länge för att faktiskt kommentera det här, men när jag nu gör det så måste det ändå bli ordentligt gjort. Jag har spenderat rejält mycket tid långt innan jag gick med i piratpartiet med att diskutera genusfrågor och feminism, och jag tycker det finns rätt många hål i diskussionen som nu förs inom partiet (vilket inte är så konstigt, vi är experter på annat än feminism).

Jag ska försöka fylla i hålen så gott jag kan. Därför är det troligt att den här artikeln blir rätt lång, och jag hoppas ni orkar med.

Bakgrund

Efter att alla piratpartister kallats för våldtäktsmän, fått sakfrågan iförd våldtäktskläder, och en smutskastningskampanj mot partiet som om det fanns någon snaskig intern porrklubb så återkommer vi till den centrala frågan om piratpartiet, kvinnorna och feminismen.

Jag ska försöka ta tag i de olika aspekterna av det här.

Feminism kontra F!

Man kan tycka vad man vill om feminism i allmänhet, och jag vill inte ge mig in på en debatt om feminism kontra anti-feminism… det här handlar för mig om F! som parti, vilket är en mycket specifik samling åsikter vid namn radikalfeminism, vilket absolut inte är all feminism, men som i alla fall i Sverige ofta får föra mycket av feminismens talan i media.

Att PP skulle ta ställning för radikalfeminismen framför alla andra grenar av feminism är precis lika illa som att vi skulle liera oss med folkpartiet och alltså ta ställning för en viss typ av fördelningspolitik.

Troberg nämner också något om detta när det gäller porr-uttalandena: Vi får inte förknippas med dom här frågorna. Engström och HAX har redan gått ut och försvarat HAX porrfilmande från en relativt liberal ståndpunkt. Det är lite trist, för det missar liksom poängen: “nyheten” är felrapporterad och PP tar inte ställning alls i frågan om porr. Däremot kan man ju tycka att det är viktigt med lite press-etik då och då.

Det trampas på många tår i debatten runt feminism, ofta just för att radikalfeminismen framhålls som det enda alternativet. Vi som inte nödvändigtvis tycker den träffar så rätt blir ofta påmålade åsikter som kvinnohat. Vi har allt att vinna på att ha bättre nivå på debatten. Jag tycker till exempel att det är mycket tråkigt att vi som inte vill liera oss med F! får utstå att kallas icke läskunniga i debatten hos opassande. Kontraproduktivt och trist.

Radikalfeminism är inte all feminism, och F! som parti för definitivt inte för alla feministers talan. Att göra en sådan förenkling är varken produktivt för oss eller dem, och även om vi inte ska gå in på det längre så finns det hela falanger inom feminismen som anser att radikalfeminismen är en stor orsak till att saker ser ut som de gör, snarare än att de tillför något.

Feministiskt Initiativ

Troberg spinner vidare lite angående en diskussion som förts i kommentarerna till opassande, angående en tanke om ett samarbete mellan PP och F!.

Där för hon fram ståndpunkten att det är mycket förutfattade meningar om F! i diskussionen. Jag tycker det här är väldigt intressant, för mina åsikter i saken kommer i mångt och mycket från saker som F! själva presenterar, vilket gör det lite konstigt att tycka att det på något sätt skulle vara media som tutat i mig detta. Diskussionen tycks ha runnit ut lite i sanden och det återstår en hel del obesvarade frågor, och därmed en hel del polarisering av debatten.

Till att börja med vill man kanske avgöra vad olika saker är för indikationer på människosynen i F!… så vi börjar väl med kamp-ramsan då, eftersom den alltid kommer på tal. Det här svaret dök upp från E-mannen:

http://tungviktaren.blogspot.com/2009/01/dag-439.html

Är det inte dags att sluta dra upp den där låten helt ur sitt sammanhang jämt å ständigt?

Inlägget han länkar till är definitivt värt att läsa om man tänker sig att man ska använda några argument runt den ramsan. Frågan är sen ändå vad det innebär. Någon skrev detta vidare längre ner, men det tycks ha ignorerats: Gör det att det är okej, bara för att man hade en förklaring om att det här gäller våldtäktsmän? Hade det varit okej att köra en ramsa med “Jävla invandrare, jag ska slita dig i stycken”, om man före hade sagt att man minsann bara menar invandrarna som bildar gäng?

Frågan är vad man har för principer egentligen: är det okej att diskriminera en grupp eller inte? Svaret brukar vara nej utan särskilt lång betänketid, men följs det upp med handlingar från varje fall till fall? Ett enkelt sätt att se om man är konsekvent i sitt tänkande och tyckande är att alltid uppgradera målgruppen till den grupp som man värnar mest om i diskrimineringsmål.

Som exempel kan vi applicera detta på kamp-ramsan, och “uppgradera” den till att gälla det mer tydliga ämnet invandrare vs svenskar istället för män vs kvinnor, och ersätta slangorden med andra:

Blatte Neger jävla invandrare
Förstör vår värld helt utan skam
Våldtar krigar slåss och förstör
Fatta att du inte kan eller bör
Ta mig på fittan när du blir kåt
Elller på brösten när lusten faller på
Jag hatar dig du jävla invandrare
Du tror du vet du tror du kan
Allt om Svenskar allt om våra liv
Men du vet inget så ta ett jävla kliv
Till sidan, till kanten, ställ dig vid randen
Ramla i, det skiter jag i
Vår nu är det vår tur
Det här är vår revansch
Vi ska visa dig
Nu tar vi vår chans
Du gav dig rollen själv som gud så jävla patetiskt
Jaha så du har kuk är det ett skäl nog att tvinga på mid ideal
För din egna skull och egna jävla välbehag
Jag ska visa att jag kan, bättre än dig
Även fast jag är en ‘korkad, liten Svenne’
Blatte Neger jävla invandrare
Bäst du börjar springa
För här ser du en Svensk
Som hatar dig så mycket
Vi ska slita dig i stycken

Visst, det finns lite saker kvar om fittor och kukar, men det är rätt tydligt vilket håll det lutar åt? Säg att man ersatte kukarna och fittorna med hudfärger eller kulturkrockar och något annat likvärdigt med tafsande, skulle det då vara okej att köra den med en liten förklaring först om hur den bara handlar om gängvåld?

Att man över huvud taget använder ord på de sätt det görs är för många ett tecken på en mycket unken människosyn, som slår igenom gång på gång ju mer jag läser av Feministiskt Initiativs egna publiceringar och uttalanden (det går också mycket väl ihop med det kollektiva skuldbeläggandet inom radikalfeminismen).

Praktiskt, politiskt samarbete

Att vi samarbetar med F! praktiskt om valsedlar är en självklarhet. Vi måste stå upp för demokratin: Vi slåss för F!s rätt att föra fram sina åsikter, men vi slåss inte för F!s åsikter. Två andra saker som jag tog upp i debatten, och som inte heller fick några svar:

F! tycker det är helt okej med ändamålsglidning av vårt DNA-register som inrättades för forskningsbruk, utan några integritetshänsyn alls. Ett samarbete med partiet skulle alltså gå direkt emot vår centrala princip om integritet.

Dessutom, hur okej är det att samarbeta med ett parti som vill ha omvänd bevisbörda för vissa brottmål, och själva tala högtravande om rättssäkerhetens urholkande?

Ett politiskt samarbete känns mycket långsökt, eftersom vi har fullständigt skilda prioriteringsordningar. PP kommer alltid att sätta integriteten först, F! gör det definitivt inte.

Att lära sig av andras misstag

Både Troberg och Drugge talar om väldigt viktiga saker på olika ställen i diskussionen: Vad vi kan lära oss från F!s misstag. Att F! har blivit hårt ansatta av media råder ingen tvekan om, och att lära sig från deras misstag vore enormt bra. Man får däremot inte dra slutsatsen att så fort någon inte gillar deras politik är det på grund av den mediala kampanjen.

F! polariserade det Svenska medielandskapet totalt vad det gäller feminism, vilket är en stor del av orsaken till att nuvarande situation uppstod. Qer skriver som kommentar:

Skadan är skedd, oavsett vem som är mest skyldig. Det är definitivt värt att studera F! för att undvika att PP drabbas av samma sak. Hela blogosfären vet väl tex vid det här laget sanningen bakom HAX’ porrkarriär, men hur många av Expressens läsare vet det…?

Det är naturligtvis sant, och det fakto är PP på mycket god väg att hamna i en rätt liknande polariserad situation när det gäller andra frågor. F! har nu problemet att det inte går att diskutera feminism ordentligt eftersom begreppet kapats. Se denna kommentar från linda till exempel:

för mig är feminism en lika fruktansvärd människosyn som rasism och främlingsfientlighet. samarbetar pp med partier av sådana sorter är det uteslutet att jag någonsin mer i hela mitt liv lägger min röst på pp.

Om jag nu ska försöka mig på någon form av “sanning” kan jag ju definitivt säga att feminism som helhet inte är en rasism-liknande människosyn. Radikalfeminismen har en del sådana drag, dock, och F! är extrema i sin radikalfeministiska hållning, trots att den tonats ner lite på senaste.

Frågan vi måste ställa oss är om vi tycker det är okej att hamna i precis lika polariserad ställning själva?

Piratpartiet och kvinnorna

I kommentarerna till Troberg diskuteras image-problemen för partiet på ett konstruktivt sätt.

Till slut landar man på PPs image som grabbigt (eller pojkaktigt, som någon skrev), och våra problem med att locka kvinnliga väljare. Jag tror att det finns mycket man kan göra här, för jag har svårt att se hur kvinnor i allmänhet tycker integritet är mindre viktigt än män tycker det är, till exempel.

Det handlar alltså om att nå ut, och att göra det arbetet är inte något statistiskt jobb vi ska göra för att reda upp i könsbalansen i partiet, utan ett viktigt jobb att göra för att alla ska kunna förstå vad piratpartiet handlar om.

Därför hade jag tänkt bli helt konkret här, innan artikeln blir på tok för lång, och ge mina tankar och tips.

• Vi måste bli tydligare om vad som gäller inom partiet och utom det. Med det menar jag att vi måste lära oss att hantera vilka åsikter som partiet står för, och vilka åsikter som enskilda partimedlemmar står för.

  Så oavsett om jag håller med Emma om hennes feministiska åsikter eller HAX om hans porrliberala inställning måste jag svara på hela uppståndelsen om HAX bakgrund med “Det får han väl stå för själv. Vi som parti tycker det är viktigare att vi inte inför en övervakningsstat än att föra fram några åsikter åt ena eller andra hållet om porr”.

• Vi måste börja tala Svenska. Piratpartiets argumentation är alldeles för ofta kritik mot bokstavskombinationer. Det är viktiga frågor internt om FRA, IPRED och ACTA, men när vi för en dialog med andra måste vi tala så att så många som möjligt förstår. Eftersom många unga män idag är vana med jargongen blir det naturligt att vi har lättast att nå fram där.
• Vi måste relatera bättre till våra grundprinciper inom alla frågor (något som vissa är bättre än andra på — se till exempel hur Amelia Andresdotter helt brilliant relaterar miljöpolitik till PPs grundtankar). Alltför ofta snöar vi in oss på de kontreta sakfrågorna om ett visst lagförslag eller viss handling. Vi måste även kunna tala om mer abstrakta värden, och nå fram med information om varför vår politik vore bra för den vi talar med.

  Vad får egentligen en ensamstående mamma ut av PPs politik? Den frågan ska inte behöva ställas för att vi ska tala om det! Att vi proaktivt går ut och talar om hur vår politik påverkar människors liv är nyckeln till att nå ut till andra som inte lever och tänker som vi.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Feminism, Feministiskt Initiativ, Media, Piratpartiet, Politik

Junilistan och Piratpartiet — verklighetsförankring

Nästan omedelbart efter att det stod klart igår att piratpartiet tagit mandat i europaparlamentet börjades det prata om att vi kommer åka ur nästa val och att vi kommer misslyckas i riksdagsvalet 2010, med referenser till att precis detta skett med junilistan. Dagslända, dagslända, dagslända, upprepar man.

Jag tycker det är i det närmaste fantastiskt hur långt ner i sanden man ska stoppa huvudet för att kunna övertyga sig själv om en sån idé. Låt mig dra lite jämförelser:

Junilistan skapades av en grupp Nationalekonomer och före detta chefer för enorma bolag eller myndigheter, och ett par PR-konsulter. Det bildades ett år innan EU-valet. Partitoppen tycks ha hållt sig inom en relativt sluten grupp, och den allmäna bilden är av en grupp äldre herrar i kostym — partiet tar inte in medlemmar, utan räknar istället sympatisörer. Dessutom tycks dessa herrar ha en relativt odemokratisk syn på sitt parti. Efter en del kontroverser lämnade ett flertal av partiets kandidater till eu-parlamentet partiet.

Piratpartiet skapades av Rick Falkvinge, som värvade hjälp via hemsidan. Detta fick stort intresse direkt, och man kom tillsammans fram till ett principprogram. Partiet är öppet för alla, och fullt av intern diskussion. Medlemmarna organiserar fler och fler tillställningar över hela landet, det skapas ett Ung Pirat och andra kringliggande organisationer.

Junilistan håller rätt tyst om sitt medlemsantal. De få källor som finns att tillgå påstår att man har runt 3000 “sympatisörer”.

Piratpartiet har för närvarande 49366 medlemmar, är Sveriges tredje största parti i antal medlemmar räknat och börjar närma sig moderaterna i termer om medlemsantal.

Junilistan har i princip upphört att existera mellan valen — partiet har hållit mycket låg profil, och något hörts har det handlat om partitoppens fuskande med skatter eller bidrag — precis den typen av fusk man lovade att bekämpa. På internet körde Junilistan en “kampanjblogg” inför eu-valet. Denna postade sitt första inlägg den 3:e juni, var sedan tom innan det postades en drös poster på själva valdagen.

Piratpartiet har å andra sidan en konstant och riklig allvägskommunikation — inte bara från partitoppen och ut utan kors och tvärs i leden likt ett stort grupparbete. Det bloggas till höger och vänster, styrelsemedlemmar återfinns på Twitter, och partiforumet sjuder av aktivitet — och inte bara precis innan valet, även om det förekom en spurt, utan hela tiden.

Man kan kanske säga att partierna är lika eftersom båda är smalt politiskt inriktade partier som inte passar på höger/vänster-skalan. Det fungerar på sätt och vis, precis som man kan säga att en sportbil och en enhjuling båda är transportmedel. Men man gör sig en fantastisk otjänst om man snöar in på likheterna istället för att öppna ögonen för skillnaderna.

Junilistans frågor försvann någonstans mellan valen, och få förstod vad de ens hade att göra i ett riksdagsval — det inrikespolitiska intressevärdet är i princip obefintligt. Piratpartiets frågor är glödheta inrikespolitiskt, och kommer dessutom att vara precis lika färska till riksdagsvalet. Vi är Sveriges största parti bland unga, och partiet befinner sig nu i en win-win-situation.

Det finns två scenarion: Antingen dras datalagringsdirektivet igenom trots alla protester och piratpartiets frammarsh. Lita på att vi då kommer att se ytterligare medlemstillströmning, och lita på att de väljare som trodde på riksdagspartiernas plötsliga helomvändning i integritetsfrågorna inför EU-valet inte kommer göra samma misstag igen.

… eller så backar riksdagspartierna och ändrar sig om datalagringen. Och i så fall har vi ju redan vunnit vår första kamp och haft vår första rejäla positiva effekt på svensk politik, en förbättring för precis alla medborgare.

Nej, gammelpolitiker och gammeljournalister — gräv upp huvudet ur sanden.

PS. Tv4s nyheter rapporterade idag om studenterna — förstagångsväljarna — som enligt nyheterna nu “sviker moderaterna och socialdemokraterna”. Fundera en stund till på vem det är som sviker vem.