Gästblogg: Mattias Bjärnemalms bloggturné
För första gången har jag bestämt mig för att ta in en gästbloggare på Skivad lime. Har du också något att säga som du tycker skulle passa här? Kontakta mig i så fall. Idag rör det sig om Mattias Bjärnemalm som under de sista veckorna fram till valet gör en turné över olika bloggar, och idag har turen kommit hit.
Det här är nionde dagen i min gästbloggsturné som jag kör fram till valet hos olika pirater runtom i landet.
Jag fick en förfrågan om att skriva lite kring affischering i en kommentar på mitt inlägg igår. Och när jag nu bett om uppslag att skriva om vore det ju en smula förmätet om jag inte följde upp på de förslag som kommer in 
Så här kommer lite blandade tankar kring hur man bör tänka kring affischering.
Min erfarenhet av affischering kommer mestadels från tiden före jag var aktiv i Piratpartiet. Jag jobbade under ett antal år på en studentnation i Lund vid sidan av mina studier. Jag hade lite olika uppdrag och var bland annat under ett år heltidsarvoderad som verksamhetsansvarig för vår mat- och dryckesversamhet. Dessutom var jag huvudansvarig för vår vinterlovsklubb under ett par vintrar, och oftast även inblandad en hel del i vår sommarklubb. Ett återkommande arbete som därmed landade på mitt bord var just affischering för våra klubbar. Faktum är att jag affischerade så ofta att jag skaffade mig en egen ”katschonka” (dvs en häftpistol) eftersom jag inte tyckte att jag ville lägga tid på att gå till expeditionen och kvittera ut en av nationen jämt och ständigt. Och även om jag inte har full koll på var den ligger just nu (jag gissar på att den är nedpackad i en kartong i ett källarlager i Uppsala) så kom den väl till använding under våren och sommaren 2006 när jag var valkretsledare för Piratpartiet i Skånes södra valkrets.
Men låt mig alltså återvända till själva affischeringen. Hur den går till tror jag inte att jag egentligen behöver förklara. Man behöver en affisch, något att sätta fast den med och något att sätta fast den på.
Själva affischen behöver jag nog inte prata om. Beställ rikligt med affischer ur partiets shop, och komplettera eventuellt med egen information om lokalvalskampanjer eller liknande. Se alltid till att ha mer än en typ av affischer. Ofta vill man sätta upp flera affischer på samma ställe, och det ser bättre ut om man i så fall sätter upp olika affischer. Även om den enda skillnaden är att det är olika bilder på dem. Ha även gärna en affisch i mindre format för att sätta upp på platser där man inte kan eller får sätta upp större affischer.
När det gäller fästanordningar så bör man alltid ha med sig tre saker: Katschonka, häftstift samt bra tejp. Katschonkan använder man till de flesta underlag (träd, staket, affischpelare etc). Häftstiften har man till anslagstavlor inomhus (nästan alla ställen som har anslagstavlor inomhus ogillar om man använder katschonkas). Tejpen slutligen använder man om man inte vill skada underlaget, eller om undelaget är av plåt och därmed inte så mottagligt för häftstift.
Det finns två ytterliggare fästanordningar som kan vara bra att ha vid särskilda tillfällen. Den ena är tapetklister. Det är utan tvekan den bästa fästanordningen om man ska affischera på elskåp. Nu vill jag absolut inte uppmuntra till olaglig affischering, men min erfarenhet säger mig att på vissa orter är det sådan brist på lagliga affischeringsytor att det blivit en socialt accepterad norm att affischera på elskåp. På andra orter medför det allmänt missnöje och höga böter om man blir ertappad. Även om man inte tänker ge sig på elskåpen kan tapetklister vara en bra häftanordning om ortens affischeringspelare är så överfyllda att häftstiften till en ny affisch bara fastnar i de underliggande affischerna och inte i själva pelaren.
Den andra fästanordningen som är värd att nämna är spånskivor och buntband. Har du två spånskivor med hål borrade i sig i överkanten kan du sätta den på var sin sida om en pelare av lämpligt slag och sen sätta fast dem med buntband. Det kräver lite förberedelse men på rätt läge kan det ge affischer som sitter kvar väldigt länge.
Så var ska man sätta fast affischen? Det enkla svaret är att man ska sätta den överallt där den syns om det inte finns en god anledning att låta bli. En sådan anledning kan vara att det uppstår negativa konsekvenser om man sätter den på ett visst ställe. Det är till exempel fallet om man sätter upp affischer där det inte är tillåtet. Notera dock att det ofta fungerar utmärkt att sätta affischer på ställen där man inte får. De flesta anmäler inte olaglig affischering om den inte skadat underlaget, men som jag skrev ovan angående elskåp varierar det väldigt mycket från ort till ort. Kolla var alla andra affischerar och sätt där. Själv affischerade jag alltid på trästaketet till en skola i Lund. Det var inte tillåtet, och vaktmästaren brukade plocka ner alla affischer som kom upp en gång i veckan. Men när man väl vant sig vilken dag han gick sin rensningsrunda kunde man anpassa sig så affischena fick sitta där i sex dagar innan de försvann. Vilket är en lång livslängd för en affisch.
Vanliga platser man kan affischera på är affischpelare på stan, anslagstavlor på bibliotek, i skolor, på muséer och andra offentliga platser. Särskilt högskolor/universitet brukar ha gott om anslagstavlor man kan använda. På många orter brukar det även finnas anslagstavlor i livsmedelsbutiker där man kan få sätta upp en affisch om man ber snällt. Även trappuppgångar i bostadshus kan ha anslagstavlor. Olagliga platser att affischera på är staket, elskåp, lyktstolpar samt de träskivor som brukar sättas upp utanpå byggplatser.
Var man sätter affischerna och hur man sätter fast dem är två faktorer som påverkar hur länge de får sitta uppe. En annan faktor är hur pass mycket konkurrens om affischutrymmet det finns. På populära anslagstavlor sätts affischer över ganska fort, och vill man att budskapet ska synas där får man ofta gå dit dagligen med en ny affisch. En tredje faktor som påverkar är närvaron av fundamentalistiska antipirater. En del människor hatar oss helt enkelt så mycket att de kommer riva ner våra affischer så fort de ser dem. Bor det en sådan person i området är det enklaste oftast att strunta i att affischera på det stället.
Andra ställen som man inte ska affischera på är på broar och vid allmänna vägar (om man inte har tillstånd till det). Vägverket ser alla otillåtna affischer som en trafikfara (men om man har tillstånd är de helt ofarliga för bilister) varför de brukar vara ganska duktiga på att rensa bort saker som kommer upp vid vägar. Inte sällan följer de även upp med en anmälan, vilket vi ju gärna slipper.
Affischeringens smultronställen är de ställena där andra inte kommer åt att affischera över. Kan man komma åt att sätta upp en affisch högt upp brukar den till exempel få sitta kvar orörd ganska länge. Ett annat ställe där den kan sitta ostörd fram till valet är i butiker där ägaren är positiv till oss. Då är det bara att fråga snällt om man får man får sätta en affisch i butiken. Kolla runt i butiker där du känner någon som jobbar, eller där du tror de kan vara positiva till oss (exempelvis datorbutiker och spelbutiker).
Hur utför du då själva affischeringen? Bästa sättet är att se till att ni är två aktiva som har lite koll. En sköter själva affischerandet och den andra är trevligt sällskap, håller reda på häftstift och tejp samt pratar med förbipasserande som stannar (ha gärna med flyers att dela ut till dem som kommer fram). Planera rutten i förväg och räkna ut hur många affischer som du kommer göra av med. 2-3 affischer per ställe är en bra tumregel. Köp även en påse lösgodis och ha med dig när du affischerar. Det kommer glädja både dig och din medaffischerare och göra rundan betydligt roligare.
Skicka även ut ett mail till alla medlemmar och efterlys affischeringssällskap. Att gå en lång promenad tillsammans är ett utmärkt sätt att lära känna någon, och många aktiva som kanske är för blyga för att vilja dela ut flygblad eller bemanna en valstuga kan tänka sig att hjälpa till med affischering om de vet att de inte kommer behöva göra det ensamma. Och när de väl ställt upp på att hänga med på en runda har du gott om tid på dig att övertyga dem om att de även vill hjälpa till med annat valarbete.
När affischerna väl är uppe gäller det att hålla koll på hur länge de sitter så du vet när du måste ut på nästa runda. Allt som är längre än två dagar på en allmän anslagstavla eller affischeringspelare är en framgång, för längre än så brukar affischer inte få sitta orörda utan att bli överaffischerade. Ta därför gärna och gör till en daglig vana att gå/jogga/cykla samma runda som du gick när du satte upp affischerna så ser du om de försvunnit eller blivit översatta. Har du en hund är det en utmärkt anledning att promenera runt. Har du själv inte en hund men känner någon som har kan du berätta var du affischerat och be den personen hålla koll åt dig. Det kostar dem inget extra att göra dig den tjänsten när de ändå är ute och går.
En sista kommentar som kan vara värd att säga är att det är en vecka kvar till valet nu. Normalt skulle jag råda folk att visa hänsyn mot andra affischer och försöka undvika att sätta över alla affischer från en annan grupp. Det brukar annars lätt bli en upptrappning som snabbt eskalerar till regelrätt affischeringskrig. Men med så här få dagar kvar är det inget att tänka på. Kör järnet och sätt upp så mycket ni bara kan överallt och hoppas att ingen hinner samla sig för en motoffensiv före valet
Imorgon fortsätter min gästbloggsturné på Mikael Nilssons blogg. Håll utkik efter mig där!
“Ni vill ju modernisera Sverige”
Bland alla vi pratade med i lördags fanns en grupp på tre killar som kom fram, för unga för att få rösta i valet. Vi kunde i alla fall trösta med ett par piratpins och snackade med dom om partiet en stund. Deras enda intryck av partiet innan vi började prata handlade om fildelning… så dom undrade naturligtvis vad vi hade för annan politik.
Vi pratade lite allt möjligt med dom. Om övervakning, integritet och annat förstås, men även om hur piratpartiets värderingar kan appliceras på skolpolitik. Någonstans i detta får en av killarna en insikt, och utbrister:
“Men, ni vill ju modernisera Sverige!”
… ja, så kan man nog säga det. Ibland krävs det att någon annan sätter ord på något för att det ska låta precis så enkelt som det är. Vi vill modernisera Sverige, ta landet in i informationseran, där alla andra har stagnerat och tävlar om att bäst bevara eller möjligtvis riva ner i lägst hastighet.
Det är därför våra principer om medborgarrätt leder till så radikalt annorlunda utfall när det gäller försäkringskassan. För där de etablerade partierna är helt fast i diskussioner om procentsatser hit och dit än att konstatera att det är åt helvete att hela Sveriges befolkning utmålas som ett gäng fuskare när vi råkar bli sjuka, att de allra svagaste ska avkrävas bevis på sin oskuld. Man har blivit så fast i gamla mönster att det inte ens framstår som möjligt att ta ett steg tillbaka, identifiera vad som är fel och sedan fixa det, oavsett om metoderna inte är de traditionella.
Särskilt för en ung kille som släpar sig igenom ett föråldrat skolsystem måste detta vara något av en sensation. Där vuxenvärlden svikit och eleverna bedöms godtyckligt av lärare som inte ens har i närheten samma grepp om teknologin som är världens nya kundskapsspridare, bara för att sedan landa i en enorm ungdomsarbetslöshet, där uppenbarar sig plötsligt något nytt.
Någon som förstått, inte bara hur den nya generationen lever för sin delade kultur, utan även hur de växer upp i en ny sorts samhälle, där föräldrarna och skolan inte riktigt hängt med i utvecklingen.
Ja, Sverige har halkat efter. Och ja, det är dags för en modernisering.
Bildcredits: Gilderic
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Försäkringskassan, Myndigheter, Skola, Val 2010, Ungdomsarbetslöshet
Patent som mordvapen
Den delen av piratpartiets program som oftast får utså kritik är patentdelen. Ofta sägs att vi aldrig skulle få någon ny medicin utvecklad utan patent. Patenten låter företagen fortsätta utveckla nya produkter eftersom man kan tjäna igen sina utvecklingskostnader, heter det.
Men endast 20% av inkomsterna går till forskning och utveckling i läkemedelsföretagen. Betydligt mer går till reklam. Lägg till detta hur stora delar av läkemedelskostnaderna i Sverige är subventionerade, så ser vi tydligt hur all forskning och utveckling redan är statsfinansierad, samt att en hel del skattemedel används för att göra reklam för diverse läkemedelsmärken.
Skillnaden vore att med Piratpartiets modell skulle alla pengarna gå till forskning och utveckling, istället för i reklamposten för något smärtstillande.
När jag var ute och delade flygblad igår snackade jag med en pirat som tipsade mig om P3 dokumentär från förra söndagen. Där berättas hur patenten gång på gång används mot den fattiga världen, där patentägarna i de stora företagen gång på gång hellre ser att människor dör än att de får läkemedel utan att betala patientavgiften:
“P3 Dokumentär Världen handlar den här veckan om ett elakt virus och ensamrätt på läkemedel. Om hur Hollywood och den amerikanska regeringen fick världens fattigaste länder att införa hårda patentlagar, om den indiska pillerpiraten som bestämde sig för att skaka om i en av världens mest lönsamma industrier, och om fyrabarnsmamman i Uganda som trots att hon jobbar dubbla skift inte har råd med sina piller.”
Detta fortgår och varje dag dör människor i världen på grund av patentlagstiftningen. Ändå är det Piratpartiet som ska “stå till svars” när man vill ändra lagstiftningen. Jag tycker alla som motsätter sig denna ändring bör stå till svars för det folkmord på jordens fattiga som sker, och som tillåts fortsätta.
En före detta vice VD från ett av de stora läkemedelsföretagen bekräftar också vad det handlar om i dokumentären: Att tjäna så mycket pengar som möjligt, på vilket sätt som helst. Att människoliv är inblandat är inte ens en del av frågan.
Öppna ögonen och se på hur denna sjuka lagstiftning påverkar världen. I Sverige kanske det går an att bli sjuk — vi har ju råd att dumpa pengar i företagarnas fickor för att få medicin… resten av världen kan offras på immaterialrättens altare.
Oss kallar dom “pirater” och “tjuvar”. Heller tjuv än mördare, säger jag då.
Bildcredits: doug88888
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om HIV, AIDS, Patent, Piratpartiet, Läkemedel
2022: En personligare framtid
Alldeles nyss publicerades den framtidsvision jag skrivit på 2022.nu, under rubriken “En personligare framtid“. Har du inte hört talas om 2022 så är det en samling visioner för hur framtiden kan komma att se ut om vi får vägledas av en piratideologi — det finns många bra visioner där, så gå gärna in och läs!
Grodor om barnporr
Det verkar tyvärr som om barnporr beklagligt blir en liten följetång här, efter att Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge uttalat sig om att innehav av barnpornografi är en inskränkning i informationsfriheten, och att vi därför ska rulla tillbaks hela lagstiftningen från 1999.
Han har förvisso helt rätt i att det är en inskränkning i informationsfriheten, men det innebär för den delen inte att man inte kan anse att det är en rimlig inskränkning, vilket också är den inställning jag uppfattar att många pirater har — det handlar om integritet här.
Det som står i valmanifestet och det jag själv argumenterat för är att ändringarna från 1999 och 2010 om vad som ska anses vara barnporr måste rivas upp. Det innebär att barnporr ska återgå till att vara bilder eller filmer på tvång eller övergrepp mot riktiga barn. Det finns en hel diskussion att ta i följd av detta, om förbudet mot innehav (varför ska det t.ex. vara tillåtet med filmer av våldtäkt på vuxen, men inte på barn?), men det är en sidodiskussion som inte alls har samma bäring på rättssäkerheten i samhället och Piratpartiets kärnfrågor just nu och som partiet i varje fall inte tar ställning till.
Problemet är alltså att nästan vadsomhelst är barnpornografi nuförtiden, inte att man inte får ha övergreppsbilder hemma i fotoalbumet.
Man kan naturligtvis fråga sig om varför det går så snett att partiledaren uttalar sig på ett sätt som inte alls stöds av partiet. Det handlade inte om någon felsägning eller misstolkning, utan om ett uttalande som for stå för Rick snarare än partiet, och som Rick nu dessutom har backat från. Politiken handlar ytterst om förtroende, och nog är det sant att detta leder till tappat förtroende — ett förtroende som för Ricks del redan är lite kantstött i delar av partiet. Detta är något vi får ta hand om i god tid.
Är vi därmed uträknade ur spelet? Jag har svårt att tro det, med tanke på att människor i allmänhet håller sig rätt illa informerade om vad som händer i politiken. Röstresultatet är en uppsamling av en mängd småsaker, väldigt sällan ett resultat av ett uttalande.
Uppförsbacken blev naturligtvis brantare — men vi är klättrare. Partiet består av så många andra drivna och duktiga aktivister — inte bara av Falkvinge. Det viktiga nu är att vi är tydliga med vad som gäller. Det verkar nu som om vi kommer att göra lite förtydligande ändringar i valmanifesten — bra så. Det här handlar om PPs politik, inte om Falkvinges övertygelser om det ena eller det andra.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Barnporr, Barnpornografi, Rättssäkerhet, Integritet, Politik, Riksdagsval, Val 2010, Groda, Pudel
Valmanifest, kommunikationsmetoder och perfektion
Lagom till min återkomst från en två veckors cykeltur runt Åland släpper Piratpartiet sitt valmanifest, i form av tre så kallade sjökort. Det har mötts av en hel del uppmärksamhet i gammelmedia, vilket är mycket bra, och en hel del negativa kommentarer i sociala media.
Calandrella skriver till exempel:
För det första har jag inte hört ett dugg om processen. Detta kan inte uteslutas bero på att jag varit väldigt politiskt frånvarande under sommaren och kollat min e-mail därefter. Men när jag nu i efterhand går in på min e-mail och söker efter ”valmanifest”, får jag (utöver ett e-mail igår och ett idag) enbart 1 träff.
Jag har lite svårt att förstå det där. Om PP mailade ut allt som alla kunde vara intresserade av skulle vi drunkna i en flod av spam. Istället tycks detta jobb ha gjorts av de som varit intresserade på forumet, som är öppet för alla medlemmar.
Själv vet jag om att jag missar saker genom att inte hålla koll på forumen. Det är en avvägning jag gör med tanke på hur mycket tid jag är villig att plöja ner i partiarbete och att hålla koll på omvärden, och med tanke på hur mycket tid jag redan lägger ner på bloggen. Det är alltså upp till mig själv att hålla mig informerad om jag är intresserad av att vara med och jobba på saker.
I slutändan är detta det enda möjliga sättet att jobba på. Vi måste reservera push-kommunikation som epost (skickas ut till alla, oavsett intresse) för de verkligt stora sakerna som årsmöten och för snabba sammanfattningar. Allt annat ska finnas öppet (dvs inte på Skype) och tillgängligt men inte tryckas på utan hämtas efter intresse.
Det finns naturligtvis även klagomål på innehållet i manifestet, som jag även delar… sektionen om straff för att ens väcka talan i ogilitigt upphovsrättsärende är till exempel helt uppåt väggarna galet, och skulle behöva rättas till. Här uppstår en skiljelinje mellan nätets ständiga arbete med förfinande och uppdaterande och det nödvändiga med att i tid få fram ett utkast och nå ut i tryckt media.
Nej, det är inte ett perfekt valmanifest. Hade vi jobbat på det till perfektion hade vi nog inte nått ut med det ordentligt. Jag tycker vi är långt bättre än många andra partier, och jag tror att vår öppenhet inför vår egen organisation är en fördel. Inget annat parti granskar sitt eget valmanifest på samma sätt.
Istället för en organisation där partiledningen trycker ner ett valmanifest i halsen på de aktiva, är vi en organisation där en del intresserade jobbar fram ett valmanifest, som de flesta verkar tycka är okej, även om det har sina brister. Där det i många andra partier är naturligt att ta order är det hos oss naturligt att granska och att delta. Det ser jag som en enorm styrka.
Det är ett liberalt manifest, och jag hoppas att de flesta kan se det som något positivt. Det är tråkigt när ord förvrängs enligt en endimensionell politisk skala som inte har med saken att göra.
Bildcredits: henke
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Val 2010, Valmanifest
Alla har rätt till en åsikt
Försvarsmakten tapetserar stan med en ny kampanj.
“Din kompis vill inte ha någon hjälp vid naturkatastrofer”
“Din mamma tycker inte att vår demokrati behöver skyddas”
Alla affischerna avslutas med samma checka slutkläm:
Har du det som krävs för att ha en åsikt?
Det är inte bara korkat, det är direkt osmakligt. Här har vi försvarsmakten, som påstår sig skydda vår demokrati, men ändå har missat det där grundläggande med en demokrati: allas rätt till en åsikt.
Vår demokrati är under konstant hot, men tyvärr skyddar inte försvarsmakten från dessa hot. Det är hot inifrån, som försvarsmakten varken kan eller bör göra något åt. Här handlar det istället om en politisk situation där samtliga etablerade partier närmat sig samma mittlinje, och sedan sakta börjat avveckla vårt demokratiska samhälle.
Det som krävs för att göra något åt situation är därför att byta ut politikerna i dessa partier, vilket i systemet på grund av särbehandling av etablerade partier i valprocessen, mediatystnad och 4%-spärr är rejält svårt.
Med generationsklyftan där väldigt många i de yngre generationerna förstår den tekniska labyrinten där allt detta döljer sig, så är det extra ironiskt att försvarets kampanj just nämner “din mamma”. Demokratin behöver just nu försvaras av ett nytt parti, och piratpartiet skulle vara en mycket bättre matchning för en sådan slogan. Det stora problemet är dock inte frågan om din mamma skyddar demokratin eller ej…
Jag följer alltså upp de remixer som redan gjorts med en egen.
Bildcredits: Emil Isberg, Mikael Hedberg
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Försvarsmakten, Krig, Demokrati
Att våga, och att orka, stå upp
Jag har reflekterat en del om Piratpartiets inhopp som internetleverantör åt the Pirate Bay. Jag blev till att börja med rätt förvånad över det draget, men kom ganska snabbt fram till att det på många sätt liknar mitt eget tillvägagångssätt när det gäller t. ex. Transgenusmotorn – det handlar om vem som har modet och energin att stå upp för yttrandefriheten och informationsfriheten.
Det är att utsätta sig sjäv för en risk för sina principers skull, att ställa sig i en utsatt position, både som markering och stöd till andra som givit upp kampen då de har andra prioriteringar, men även för att den som bäst kan försvara något är den som håller det som högst värderat. För mig är yttrandefriheten den primära poängen, för Matte Matik var budskapet i transgenus självt poängen.
Samma princip gäller för Piratpartiet och internetleverantörerna som åkt på däng när det gäller Pirate Bay. För dem är poängen primärt att tjäna pengar — för oss är den att stå upp för det vi tror på, och inte låta någon censurera bort sökmotorer från Internet.
Anna Troberg har flera gånger skrivit om vilket trevligt bemötande hon fick från pirater när hon debatterade med oss från “andra sidan”, men hur det motsatta inte alltid gäller. Jag känner av det själv också… inte minst på jobbet, som ju borde vara en samlingsplats för antipirater om man ska tro på gängse uppfattning om kulturskapare.
Min uppfattning är dock att otroligt många där sympatiserar med pirater, även om de håller ganska tyst om det publikt. Det förekommer en del diskussioner på maillistorna, och varje gång jag sätter ner foten i en sådan diskussion tycks jag få ett antal tacksamma mail från andra som inte vågat eller velat tala ut.
Sedan finns det en grupp antipirater också. Det finns en del intressanta iakttagelser att göra om den gruppen, eftersom det är svårt att undgå att märka att precis samma människor dyker upp i andra diskussioner och tycks ta åt sig otroligt hårt av allt som inte sätter den egna verksamheten och tjänandet av pengar allra högst. Som exempel kan nämnas att samma människor som gärna kallar alla pirater idioter i hårda ordalag kategoriskt reagerade mycket kraftigt på något så enkelt som Obamas uttalande om att barn inte bör spendera all sin tid framför TV-spel.
Jag märker även här hur jag tar en publik ställning framför alla andra piratsympatisörer och pirater som inte vågar träda fram i den miljön. Jag förstår dem också, för det bemötande man får är allt annat än vänligt…
Det hela är intressant eftersom dessa människor behandlar andra pirater med respekt, även några som jag vet publikt uttryckt sitt stöd tidigare, som varit på partiets demonstrationer, men som inte är lika envisa och offentliga som jag och som därför kanske inte dragit uppmärksamhet till sig på samma sätt.
Med tanke på allt jag hör privat så känns det som att det publika ställningstagandet behövs för att skapa en balans, för att alla som sympatiserar inte ska gå och känna att det finns ett otrevligt klimat där man i det närmaste blir verbalt ihjälslagen för sina ställningstaganden.
För mig räcker inte tyckandet. För mig krävs en handling, även om den handlingen bara är att ställa sig upp och säga “detta är inte okej”. Politik i praktisk handling, även om det kanske känns jobbigt att vandra den vägen.
Det samma gäller även i det större fallet om Pirate Bay. Att partiet ställer sig i vägen för advokatkanonen kan nog skapa ett visst andrum och viss tillit hos andra, som annars känner sig som kanonmat för storföretagen. Det är ett skickligt drag som måste vara fantastiskt frustrerande att försöka komma undan, eftersom det med all önskvärd tydlighet visar hur det är något fuffens med storbolagens taktik.
Det talas en del om att vi skulle landa i facket om att bara tänka på fildelning igen. Det är kanske synd, men samtidigt tycker jag att jag sett en liten tendens att försöka komma undan fildelningsfrågan, som om den vore något gammalt bagage att skämmas över. Vi lämnar då våra principer — vi måste stå upp för att fildelningsfrågan är intimt knuten till integriteten och informationsfriheten. Det är en helhetssyn som alla andra partier saknar, och börjar vi försöka tona ner en aspekt av den blir det mycket svårt att upprätthålla andra aspekter.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Pirate Bay, Informationspolitik, Internet, Fildelning
Debattartikel upphittad, återfås mot beskrivning
Lite kort bara: Aftonbladet har nu återpublicerat artikeln som drogs tillbaks igår, tillsammans med ett meddelande från Debattchefen:
På grund av en miss i våra rutiner prövades inte frågan om namnpublicering.
Vi tog då ned artikeln tillfälligt för att kontakta ansvarig utgivare om namnpubliceringen och erbjuda den utpekade polismannen utrymme för replik.
Så har nu skett och vi gör därför åter artikeln tillgänglig. Inget är ändrat i artikeln. Polismannen har avböjt att replikera.
Jag tycker det är mycket bra att man klargör vad som skett och varför, eftersom det hela gick mycket märkligt till (särskilt att kalla det för “faktakoll”). Det är klart sådana missar kan ske, men jag undrar fortfarande vad det har för motsvarighet i en tryckt tidning. Inte värt att ödsla mer energi på den frågan i vilket fall som helst, så jag nöjer mig med ett “klumpigt, Aftonbladet”.
Falkvinge påpekar också att det inte bör kallas censur, och jag kan kanske hålla med om det, även om jag tycker att det finns en gråskala här, inte bara svart och vitt.
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Val 2010, Rick Falkvinge, Debatt, Aftonbladet.
Ring så censurerar vi
Hur många gånger har det inte påpekats om faktafel i debattartiklar? Det händer titt som tätt — debattsvar och på bloggar, i kommentarfält och överallt egentligen. Piratpartiet brukar inte ens få “plats” för ett debattsvar när vi ber om det. Platsbrist, heter det då.
Men någon har tydligen påpekat “Faktafel” i Rick Falkvinges debattartikel, varpå den direkt tagits bort från nätet av Aftonbladet. Mycket spännande syn på vad en debattartikel är, från redaktionen. Vad har ändrats, Aftonbladet, som gör att man inte faktakollar innan man publicerar, utan istället använder nätets nya publikationsform till att “av-publicera”? Eller drar ni tillbaks tryckta tidningar också?
Aftonbladets redaktion har telefonnummer 08 725 2000. Ring och be att få tala med webbredaktionen, så kanske de kan förklara lite bättre vad den öppna debatten betyder för dem. Om någon har kört showen “Ring så censurerar vi” så kan vi nog också köra “Ring så debatterar vi”.
Egentligen finns det ett antal frågor jag skulle vilja ställa till Aftonbladets webbredaktion… den typen av frågor som journalister annars ställer till andra.
- Hur vanligt är det att en debattartikel tas ner för faktakoll?
- När hände det senast?
- Vad för sorts påstående måste man komma med för att få en debattartikel nedtagen?
- Hur lång tid brukar en sådan faktakoll ta?
Jag har tyvärr inte tid med det nu… Kvällen ska gå åt till att fira min sambos födelsedag. Men om någon annan har tid och lust att ringa och ställa dessa frågor, så hör gärna av er med vad svaren blev.
Redan nu börjar man för övrigt märka av min favoriteffekt på nätet: Streisandeffekten. Om du vill läsa debattartikeln kan du göra det hos Falkvinge själv, Faidros, Full Mental Straightjacket, PiratJanne. Den kommer med stor säkerhet att spridas vidare.
Synd att fokus flyttas från artikeln till handhavandet runt artikeln för övrigt. Det är en riktigt bra och läsvärd text.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Aftonbladet, Val 2010, Pirate Bay, Rick Falkvinge, Censur
