Mansdiskrimineringen fortsätter

Samhället i stort fortsätter att behandla gruppen “män” som det aldrig någonsin skulle komma på tanke att behandla någon annan grupp, vilken som helst.

Det senaste exemplet kommer från British Airways, som förbjudit män att sitta bredvid barn de inte känner. Oavsett om barnen flyger med sina föräldrar på samma plan, eller andra faktorer. Man förutsätter att män är potentiella sexualförbrytare först, och människor i andra hand (om ens alls).

Det hela för tankarna till Rosa Parks aktioner för frihet och mot diskriminering av mörkhyade. Nu har vi kommit så långt i den totala paniken runt barnporr, sexuella övergrepp och tillräckligt länge låtit radikalfeminismen förklara hur alla män är förövare (kollektivt) att vi passerat tillbaks till den punkt där det är helt ok att diskriminera män på samma sätt som det en gång var okej att diskriminera mörkhyade, utan att någon i en hel företagsledning reagerar på saken.

Det är dags att sluta med de kollektiva analyserna, och börja utgå ifrån individers enskilda rättigheter och förutsättningar. Det ska aldrig spela någon roll vilken sexuell läggning jag har, vilken hudfärg jag har eller vilket kön jag har, när jag ska in på krogen eller när jag sätter mig på bussen eller på flyget, och detta fantastiska smutskastande av män (som om kvinnor inte kunde utföra sexuella övergrepp) måste upphöra.

Radikalfeminismen har passerat sin topp som ökande av jämställdheten i samhället och håller på ett effektivt sätt nu på med att minska jämstäldheten till förmån för mer fördelar för kvinnor, och mer misstänkliggörande av män.

Hysterin är överdriven, barnporren finns knappt, risken att råka illa ut mångfaldigt större för män än för kvinnor. Det finns inga kollektiva synder, det finns inget kollektivt ansvar och det får absolut inte finnas någon kollektiv bestraffning.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Pedofili, Mansfrågor, Diskriminering, Jämställdhet, British Airways

Den dolda sanningen i bajskontroversen

Vid det här laget kan bajs-uttalandet inte ha undgått många. Det analyseras friskt från höger och vänster i någon sorts motbjudande soppa av skadeglatt kritiserande. Vi har sett det hur många gånger som helst: kategorin “klumpigt uttalande” som alla egentligen vet är fullständigt betydelselöst men som på skolgårdsaktigt manér ändå ska pekas finger åt i en aldrig upphörande frossa över andras misslycka.

Man kanske ska förväntas stå ut med sådant som aktiv politiker men jag tycker ändå att det är tråkigt när den politiska diskussionen kommer att handla om sådana detaljer, oavsett hur smarrigt spektakulära de kan tyckas vara, gällande Unsgaards bajs eller Falkvinges kondomer.

Värst vill jag påstå att analyserna om att det skulle ligga något rasistiskt i uttalandet är. Rasismen finns i själva verket hos den som utför en sådan analys eller tolkning. Unsgaards statusuppdatering i sig gör visserligen ett etniskt utpekande, men det är snarare en hyllning än en nedvärdering, och en hyllning jag personligen delar.

Låt mig få förklara det där innan ni hoppar på mig. Som jag ser det finns det en större driftighet inför det svåra hos många invandrare, vilket helt enkelt saknas hos många svenskar. Den svenska modellen har lite som effekt att försoffa stora delar av befolkningen, där man anser att det är någon annans ansvar att det ska ligga en stor fabrik av valfri typ (bilfabriker är poppis just nu) i ens utvalda närområde där man ska serveras ett jobb, mest bara för att det alltid har varit så. Finns inte det bekväma 8-5-jobbet kvar är det statens fel och statens skyldighet att fixa fram ett nytt för att undvika att drabbas av snyftreportage i TV:s nyhetssändningar.

Till och med människor som studerar på samhällets bekostnad har mage att gnälla på att man får för lite pengar att supa bort varje helg och att livet inte blir drägligt om man tvingas ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.

Det är alltså inte utan att jag på någon nivå delar Unsgaards beundran inför dessa människor som kommit till Sverige utan någonting, börjat om från början och jobbar hårt för att komma någonstans i världen, utan att vänta på att staten snällt ska ordna till hela tillvaron, siktar högre väl medvetna om att det krävs hårt slit men man kan ta kontroll över rodret på sin egen livsfärd och skapa sig sin egen dröm och ja, till och med på en söndag morgon.

Det ligger något i hans slutkläm: “det är arbetslinjen det”, men det är knappast en känga åt ryskan som städar trappuppgångar på helgmornar utan snarare åt alla som även i sin kritik behandlar detta nödvändiga arbete som något fult och mindre värt. Precis det är det jag menar är rasistiskt i att tolka uttalandet så – det rasistiska ligger i nedvärderingen av vissa yrken så lågt att man aldrig skulle kunna föreställa sig att någon svensk utförde dem, vilket det knappast finns belägg för i uttalandet som sådant.

Hade det handlat om en svensk firma hade det helt enkelt fått vänta tills måndag eftermiddag, när måndagsmötet och måndagsfikan klarats av. Inte konstigt då att “de tar våra jobb”. Vad hade ni själva gjort?

Så ja, det är arbetslinjen det, men ack så klumpigt uttryckt.

PS. För att förekomma alla medvetna och omedvetna feltolkningar här kan jag nämna att jag är väl medveten om att allt det ovanstående är grovt generaliserat, att det finns gott om ur-svenska egenföretagare som sliter och svettas sitt vikingablod vilka är precis lika beundransvärda i mina ögon samt att det även finns gott om invandrare som gärna lägger sig ner och låter pappa staten betala. Jag vill dock mena att detta tagande av välfärden som självklar är betydligt mindre vanlig i gruppen invandrare som helhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bajs, Facebook, Politik, Edvard Unsgaard, Arbetslinjen

Ideal möter realitet – våld och civilkurage

Jag har haft en del funderingar om ideal och realitet när det gäller våld ett bra tag, men inte riktigt lyckats komma till att skriva om det. Idag skriver dock Markus på Sagor Från Livbåten vilket sporrade mig. Jag återkommer till exakt vad det handlade om.

En aspekt på våldsutövning, vilket också är det jag funderat på en längre tid, är vilken roll idealet har när det gäller våld. De flesta som haft kontakt mig känner mig som en fredlig och framför allt mycket lugn person som generellt sett behåller lugnet (eller i alla fall kontrollen) i pressade situationer. Jag har åtskilliga gånger fått höra hur människor varit imponerade över hur jag klarar att hålla mig lugn och låta bli att ge sig på människor som andra annars skulle hoppat  på (fysiskt eller verbalt). Antivåldsprincipen är mitt ideal, kan man säga, och för mig ligger att ta till våld mycket långt ifrån min personlighet.

Sedan finns det i realiteten situationer där jag blixtrar till i våldsamma reaktioner. Förra vintern var jag och min sambo på väg hem från pendeln en fredagkväll när vi möter en grupp om 3-4 relativt alkoholpåverkade unga män. En av dem bestämmer sig uppenbarligen för att bekräfta sin alfahanne-status inför de övriga, och kommer vrålande springande mot oss. Jag sätter omedelbart kroppen i bra balans och trycker till honom ordentligt när han kommer inom räckvidd… inte ett slag, men en ordentlig tackling kan man kalla det.

Han menade uppenbarligen inget våldsamt med saken, utan gick skrattande bara vidare… ett fredagsnöje att försöka skrämma upp främlingar sådär bara.

Jag och sambon diskuterade detta vidare, och hon tyckte oroligt att jag reagerade onödigt våldsamt. Eftersom jag är en lugn person med ett ickevåldsideal kan det ju tycka sig underligt. Framkom det ett glapp i min förmåga att hålla mig lugn där?

Svaret är att det beteendet är ett val jag gjort, inte i stundens hetta utan generellt. Ideal i all ära, men vi måste dessvärre leva i verkligheten. Och i verkligheten finns det rätt trista fakta att ta hänsyn till, nämligen att människan är mycket mycket bräcklig. Därför gäller det i allmänhet när det gäller slagsmål att den som slår det första slaget har en mycket stor chans att också vara den som går oskadd ur bråket. Att ta en smäll gör helt enkelt överlevnadschansen till ordentligt mycket mindre (andra faktorer som också påverkar kraftigt är nykterhet).

Det fungerar alltså inte att försvara sig lite grann, eller försvara sig när det redan börjat bli våldsamt. Det enda sättet att försvara sig är alltså att svara direkt med våld. Eftersom jag inte är redo att bli nerslagen som pris för mitt ickevåldsideal så tar jag alltså till våld direkt när jag blir attackerad. Centralt här är att våldet aldrig är en aggresion, utan alltid är ett svar.

Man kan dra hela resonemanget ett steg längre… vad är det för ideal som gäller inte bara för mig som person, utan för samhället som stort? Och hur passar dessa ideal ihop med samhällets realitet? Det för oss in på det som Markus skrev så bra, om Nödvärn och Domkrafter, vilket inspirerade mig att slutligen skriva denna post:

I just det här fallet tycker jag att det är trist att man gjort den bedömning man gjort. Dels för att jag tycker det drabbar Per-Anders orättvist, och dels för att vi inte behöver signalera till allmänheten att de inte skall lägga sig i om någon annan far illa. Vi behöver helt klart en diskussion om hur sådana här situationer skall bedömas, så att rättspraxis kommer närmare hur folket faktiskt resonerar och så att folket bättre förstår hur rättspraxis ser ut.

Det allra sista det svenska folket behöver är ännu mer anledning att sjunka undan i hörnet på tunnelbanan och låtsas som inget händer. Civilkurage och mod i allmänhet är det lite sisådär med i vårt avlånga land. Att vårt rättsväsende är så skruvat att man lyckas döma någon till ett långt värre straff för att denne skyddat någon (eller sig själv) än personen som oprovocerat annföll någon är rent ut sagt vansinne.

Vilket då leder oss tillbaks till ursprungsproblematiken. Vårt rättsväsende och vår lagstiftning förutsätter inte bara att vi ska leva efter idealen om ickevåld, utan även att vi ska låta bli att försvara oss tills det i realiteten är för sent. Detta är inte en acceptabel gränsdragning. Gothbarbie uttrycker det bra:

Att därför tala om “lagom” våld är befängt. Den som oprovocerat attackerar en annan människa har försakat sina rättigheter i den situationen och ska utsättas för precis så mycket våld som den som skyddar sig finner lagom. Även om det innebär att den som attackerar dör.

Ställer man inte upp på det så skulle man helt enkelt inte ha attackerat någon oprovocerat.

Det är kanske lite extremt uttryckt, men ställer i alla fall saken på sin spets. På någon nivå finns det ett “lagom” — det kan aldrig vara okej att forstätta sparka på den som ligger fullständigt oskadliggjord på marken… men samtidigt måste självförsvaret alltid komma först, och principen om att den som tar till våld som aggression är den som förverkat sin rätt att gå skadefri.

För att avsluta kan man ju även se på straffskalor. Oavsett hur fel eller inte man tycker det är att försvara sig, så kan man garantera att varje gång någon får ett mildare straff för att hoppa på någon och ta strypgrepp än den som försvarade sig själv eller någon annan oskyldig så går detta direkt emot vad människor tycker är rimligt och rätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, misshandel, nödvärn, ideal, realitet

Demonstration i humlegården

Kul att se att så mycket folk har dykt upp på demonstrationen i humlegården. Lite tekniska problem, men mycket bra talare hittills. Det tycks vara mest piratpartister här, men ändå kul att se andra partiers representanter. Det behövs mer än bara Piratpartiet för att stoppa det här.

Ett samhälle på tomgång

Det finns många bra anledningar till att jag drogs till Piratpartiet, men som förutsättning hade jag ju inte dragits någon annan stans innan dess. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det tydligt att det har samma orsak: Det finns inga “gammelpartier” som löser problematiken. Det gäller integritet och fildelning, och där fyller Piratpartiet upp hålrummet duktigt, men det gäller lika mycket på andra områden.

Jag har hört det sägas att Olof Palme var den sista sanna visionären i svensk politik, och det skulle ju kunna förklara en hel del om ointresset bland unga för politiken. Hela samhället känns som om det körs på tomgång av en massa politiker som inte har någon särskild övergripande plan. Allt handlar om driftsdetaljer, nästan inget om visioner om en bättre värld.

Vi har stagnerat. Världen utvecklas vidare, men samhället står still. När vi inte längre har råd med gamla metoder så skär vi ner istället för att utveckla något nytt som fungerar. Allt handlar om att minimera risktagandet, att inte bryta mot några regler eller kliva på någons tår.

Det tjatas väldigt mycket om vad Piratpartiet skulle ha för skolpolitik, till exempel. Men vad har de andra partierna för skolpolitik då? Det enda jag ser är en diskussion om tidigare eller senare betygsättning och andra detaljer. För oss som är rimligt unga och faktiskt har kvar vårt sinne för nöjet i att lära sig saker är det dock tydligt att inga ändringar i betygssystemet kommer ändra på faktum att vårt skolsystem är trasigt på ett mycket grundläggande sätt.

Jag ber er om en timme av er dyrbara tid, för att ge lite mer bakgrund om vad jag menar. Det finns två föredrag om skolan och skolgång som jag tycker är väl värda den tiden. Det första är från TED, där Ken Robinson talar om skolan och kreativiteten. Kreativitet är i mångt och mycket det bränsle som gör att den nya världen snurrar, men vi har ett skolsystem från en period där kreativitet var ett problem, alltså kväver vi den. Historien om Gillian Lynne är helt fantastisk.

Det andra föredraget är från Dr. Tae, där han talar om vad som är fel med skolans kultur och om att bygga en ny kultur för lärande. Han lyckas spela in hela föredraget med världens torraste och tråkigaste tonläge, men jag hoppas att ni orkar se igenom det ändå, för innehållet är oerhört bra. Mycket träffsäkra bitar om lärarcertifikation vs lärarkvalifikation och det vansinniga med tidsbegränsningen i skolan.

Jag tror at båda föredragen går att applicera rätt bra på den svenska skolan, även om de handlar om skolan i ett internationellt perspektiv.

Och skolan är bara ett exempel. Varje gång jag kommer i närmre kontakt med myndigheter så är det rätt tydligt att det helt enkelt inte fungerar. Äldrevård där människor glöms bort och får liggsår, sjukvård med årslånga köer för rutinoperationer, skolan som lär barn att vetenskap och lärande är tråkigt.

Alla mina kamrater ifrån olika skolor har någon berättelse om den där “obehörige” läraren. Bland alla oengagerade och dåligt pålästa lärarna i den Svenska skolan dyker nämligen ibland upp någon som inte är “behörig”, det vill säga inte gjort sina år på lärarhögskolan. Nästan uteslutande är det dessa lärare som engagerar eleverna, som både lyckas bäst med att lära ut saker och med att underhålla. Historien är nästan alltid en tragedi, där den obehörige sparkas och ersätts av någon behörig.

Jag själv råkade ut för detta på gymnasiet i mina spanskastudier. Jag gick från att vara superintresserad och plugga hemma flera kvällar om veckan till att fullständigt skita i ämnet. Nu är jag glad om jag kommer ihåg ett ord eller känner igen en fras.

Det mest konkreta förslaget om en ändring i grunden är det vansinne som pågår nu med att betyg ska vara fixerade efter ett visst datum. Skolan blir ett militärläger som ska avklaras snarare än en plats där det viktiga är att man lär sig. Att skolan är så dålig att vi inte minns något efteråt är inget problem. Bästa betyg i Spanska, kan inte Spanska = inget problem. Kan jättebra Spanska, bra betyg i Spanska är tydligen ett problem ifall man råkar vara lite för sen. På så sätt reduceras alla våra betyg till någon sorts kombinerat betyg i lydnad och uthållighet.

Och ändå diskuteras inte de här problemen alls. På sin höjd pratar man om att “korta vårdköerna”, men inget om vad man ska göra för att radikalt förändra skolan, vården och omsorgen i grunden för att bygga bort problemen. Ingen vågar bryta status quo, så därför driver skutan vidare utan vind i seglen eller någon vid rodret.

Det är inte så konstigt att människor flockas kring Piratpartiet, trots andra meningsskiljaktiheter. Vi har den enda visionen i Svensk politik (visionen om ett nytt kunskapssamhälle). Alla andra partier är för upptagna med att fånga mittenväljarna för att föra en diskussion som trots allt vore intressant: Den om hur vi ska bygga om vårt samhälle, ta tag i rodret och styra upp i riktning mot en bättre värld.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Skola, Vård, Omsorg, Vision

Effektivisera?

Vårt samhälle har förvrängt en del ord.

Ta “effektivisera”, till exempel. Det är nog för många helt tydligt att en hel del Svenska myndigheter, skola, vård, omsorg och annat inte är sådär särskilt effektiva. I jämförelse efter jämförelse tappar vi mark mot övriga Europa och världen när det gäller kvalitet på allt det ovannämnda.

Samtidigt pratas det om att effektivisera, men bara i kristider. “Effektivisera” betyder i Sverige alltså att göra lika mycket med mindre resurser. Det självklara resultatet är helt enkelt att man gör mindre med mindre resurser, vilket de flesta nog inser. I andra sammanhang kallas detta att “spara”, men det låter så illa så vi kallar det “effektivisera” eller “strukturomvandling” eller något liknande.

Ungefär på samma sätt som “lokalvårdare” skulle låta bättre än “städare”, som om det var ordet och inte innebörden som var det viktiga.

Vi har socialdemokratiserats till den milda grad att “effektivisera” betyder att spara pengar på, och “förbättra” betyder att betala mer pengar. Det görs satsningar hit och dit, nerdragningar här och där, men det är en rent ekonomiskt kvantitativ bild av att driva en verksamhet, som missar något väldigt väsentligt: kvaliteten på verksamheten.

Rapporter om allahanda mätningar ramlar in lite då och då där vi tenderar att ligga i topp. Nummer 5 på listan över sjukvårdskvalitet i Europa. Men reflekterar det verkligen sanningen? Milslånga vårdköer som man aldrig skulle drömma om att acceptera i andra länder, en totalhavererad psykvård, och så vidare? Svaret finns i att man helt enkelt definierar bort problemet. Försäkringskassan tycker folk är friskare än någonsin, och alltså är problemet löst och statistiken ser bra ut. Men några rapporter om den faktiska kvaliteten får vi inte höra så mycket om.

Samma sak med skolan. Mycket prat om hur bra vi är, lite verkstad. I en undersökning om arbetssökandes uppfattning om skolsystemet i 33 länder hamnade det Svenska skolsystemet sist. Jumboplatsen alltså. Ändå är allt tyst om saken. Den borgerliga regeringen gör visserilgen lite småändringar, men den stora reaktionen uteblir.

Man skulle ju annars kunna vänta sig en rejäl näve i bordet och krav om svar på vad fan det är som händer egentligen? Vi med vårt upptrissade skattetryck får ändå sämst resultat! Hallå, det här är inte okej!

Men det är som att hela apparaten har gått i baklås. Man bråkar om detaljer som hur betygen ska sättas snarare än att reflektera över hur vi ska göra nått åt att vi faktiskt misslyckas med att ge folk den utbildning de behöver för att kunna lyckas med sina liv.

Det är helt enkelt ingen som pratar om det man faktiskt skulle behöva göra: effektivisera. Och då menar jag inte skära ner och få ut samma resultat för mindre pengar, jag menar se till att få bättre resultat för samma pengar. Det finns uppenbarligen länder som betalar mindre för sin sjukvård och skola, men får bättre resultat. Om vi blir lika effektiva som de är skulle vi alltså kunna ha en betydligt bättre sjukvård och skola.

Man kan naturligtvis debattera fram och tillbaks om vi ska ha världens högsta skattetryck, men oavsett vad man tycker i den frågan måste vi ju börja med att se till att få valuta för pengarna. Istället är de politiska blocken fast i någon sorts pajkastning om fördelningspolitik där det mer handlar om att få bestämma och få sätta käppar i hjulet för andra sidan än om att göra någon nämnvärd skillnad i kvaliteten på de tjänster som staten tillhandahåller för medborgarna.

Det är dags att vakna ur drömmen om välfärdssverige till verklighetens slöserisverige, där vi vräker ner skattepengar i diverse verksamheter som helt enkelt inte fungerar. Det är jobbiga frågor att ta i, det kräver att vi omvärderar oss själva och faktiskt erkänner våra brister. Men tills det görs har jag svårt att ta någon som helst fördelningspolitik på allvar.

Midsommar med eftertanke

Jag förbereder mig för att resa ut på landet och fira midsommar, samtidigt som jag följer upp en forumtråd om de som dödats i protesterna i Iran. Kombinationen känns overklig, och något jag först lade märke till i början av Iran-konflikten blir extra tydligt idag:

Det här är en ny sorts nyheter. En ny sorts kommunikation. När media gäspar sömnigt och politikerna skakar yrvaket på huvudet så rapporterar de iranska medborgarna själva ut sina nyheter via nätet, och något speciellt händer, som aldrig riktigt hänt förut: Jag lider med dessa personer, som så många andra, och det är inte andra länders politiker som hjälper till utan andra länders medborgare.

Det här är inte nyhetssändningarnas avlägsna rapportering av fakta och siffror, inte politikernas tal om avtal och förhandlingar. Det här är riktiga personer, riktiga känslor, riktig kamp med riktig desperation, sorg och förtvivlan. Det som händer är att människor runt om i världen bryr sig, på ett helt nytt plan.

Medan västvärlden är upptagen med att försöka komma åt dom snyltande piraterna på the Pirate Bay är just dessa pirater inte tillgängliga — de är upptagna med att försöka rädda den fria tillgången till Internet i Iran, att stoppa försöken att förtrycka folket genom att frånta dem deras möjligheter att kommunicera.

Ett folk som slåss för sin frihet, och som hjälps av en global rörelse som når bortom alla nationella gränser, bortom alla religiösa gränser till en kärna av ren medmänsklighet och en stark tilltro på alla människors rätt till frihet.

Jag ser med hopp ett embryo till vad som kan komma att ske i framtiden i denna enorma slagkraft som mänsklighetens samlade styrka har i en svärm. Så med det räcker jag ut en hand till alla i hela världen med en lyckönskning om en god midsommar när jag firar denna hedninska högtid.

Ändamålen helgar godtycket

Jag tänkte vi skulle tala lite om ändamålsglidning. Det känns som ett sånt ämne som gärna ses som lite konspirationsteoretiskt när man tar upp det. “Skulle väl dom aldrig göra?”

“Händer inte mig”-attityd i all ära, och hur mycket förtroende som helst för våra folkvalda och myndigheter, men kanske vi bör se lite på tidigare händelser för att se hur det brukar gå. Kan vi rent av ha fel om folks hederlighet och välvilja?

För några veckor sedan fick finsk polis tag på en kidnappare. Bra jobbat, med hjälp av en svensk myndighet som kan vara bekant: Försvarets radioanstalt, FRA. Men vänta nu, skulle inte FRA syssla med hot mot rikets säkerhet?

Vänder man blicken utomlands kan man direkt se hur lagar som instiftats för att stoppa tung brottslighet som terrorism används lite på måfå. För att få statistik att se bättre ut, till exempel.

Echo kommenterar det  hela bra på Twitter:

Polisen får makt, använder den för att de kan, och folk blir förvånade.

Det kanske är dags att kisa lite med de helsvenska, helblå ögonen och fundera på varför politikernas och myndigheternas profil ser ut som ett monster i motljus.

Förnuftsförlust

Det finns en del ämnen där moraliserandet direkt tar över. Mycket starka känslor bubblar upp till ytan, förnuftet i princip försvinner, och saker som vanligtvis skulle tyckas vara absurda blir både tänkbara och accepterade.

Fildelningsfrågan är naturligtvis ett sådant ämne, och den fantastiskt absurda idén att vi ska införa ett övervakningssamhälle med en antipirat-polis som opererar på samma sätt som maffian är ett exempel på en sådan reaktion. Men det finns andra också, och ett sådant är sex.

I Sverige har vi sexköpslagen. Den säger att det är förbjudet att köpa en tjänst som någon är villig att sälja, på grund av att någon tredje part (lagstiftaren) anser att det är moraliskt fel att sälja en sådan tjänst. Det absurda i det hela blir tydligt när det faktiskt är okej att ge bort samma tjänst.

Hanna beskriver på ett mycket bra sätt hur det hela rinner över på ett speciellt känsligt område inom sex: ungas sex, pedofili och hebefili, vilket naturligtvis är starkt kopplat till barnpornografi. Absurdheten blir enorm när man ser följderna av denna sorts moraliserande över vem som ska få bestämma över sin egen kropp.

Från USA kommer till exempel berättelsen om Alex (som heter något annat), som med nöd och näppe kom undan 30 års fängelse för ett sådant “barnpornografibrott” när han fick tag på bilder på en 14-årig flicka — trots att han själv var 16 år gammal. Och han är inte ensam om att ha råkat ut för det.

Någonstans dör förnuftet så fort sex kommer på tal som ämne. Att vi i ett samhälle där kondomen existerar över huvud taget moraliserar över vad två unga personer väljer att göra tillsammans är fantastiskt absurdt.

Särskilt underligt är det att det i alla fall behövs någon form av gränsdragning. Låt mig illustrera det hela med sexköpslagen. Lagens förespråkare menar att det ska vara olagligt att ge någon pengar i utbyte mot sexuella tjänster, så låt oss börja med ett sådant scenario:

• Adam letar upp Berits annons på nätet. Han kontaktar henne, hon kommer hem till honom, de har sex, Adam betalar Berit pengar.

Låt mig nu ändra några detaljer. Vad jag vill veta är vad som är gränsdragningen… Vilka av följande alternativ är helt okej, och vilka är olagliga?

• Adam letar upp Berit på ett internetcommunity. Han tycker hon verkar spännande, och de bestämmer att de ska träffas på stan. De tar en fika, snackar lite sex, och Berit tycker det vore spännande att sälja sex till honom. Han accepterar förslaget, de går hem till honom, har sex och Adam betalar Berit pengar.
• Adam går ut på krogen och träffar Berit. Hon har inga pengar kvar, så han betalar några drinkar åt henne i förhoppning att hon ska vilja ha honom. De drar sig senare tillbaks till hans sängkammare och har sex.
• Adam går ut på krogen och träffar Berit. Hon har inga pengar, så han ger henne pengar. Hon köper sig några drinkar och senare går de hem till honom och har sex.
• Berit träffar Adam. Hon är egentligen inte så attraherad av honom, men han är stenrik så hon går med på att ha ett förhållande med honom — de har sex, och han ger henne gåvor.
• Berit träffar Adam. Hon är intresserad av honom, och han är rik så hon inleder ett förhållande med honom — de har sex, och han ger henne gåvor.
• Berit gifter sig med Adam. Hon är egentligen inte så attraherad av honom, men han är rik och betalar för hennes uppehälle och ger henne gåvor. Allt hon behöver göra är hålla sig i form och ha sex med honom, vilket passar henne bra.
• Berit gifter sig med Adam. Hon älskar honom, och han är rik och betalar för hennes uppehälle och ger henne gåvor.

Förhoppningsvis är det rätt tydligt att det inte är själva handlingen som är problemet, utan motivet. Det är alltså helt enkelt så att man moraliserar över hur andra människor tänker… på ett sätt som har mer gemensamt med lagstiftningen i Iran än de flesta sexlagsförespråkare skulle vilja erkänna.

Tusen ord om samhällets förfall

Det sägs att en bild är värd tusen ord. Via scaber nestor fann jag denna bild, som säger precis allt jag försökt förklara för de som inte tror på att det som händer, händer: