Grundkurs i praktisk yttrandefrihet

Idag släppte Sverigedemokraterna sin valfilm, tänkt att sändas i TV4.

Det slog ner ordentligt i de sociala medierna, och diskussionerna gick varma direkt. Vanligast var de direkta reaktionerna: “Vidrigt”, “äcklig”. Josh kommenterar:

“Jag uppskattar ärligheten i SD:s valfilm. Hedervärt att de visar sitt rätta ansikte innan valet.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Här har vi partiet som spenderat så otroligt mycket tid på att försöka tvätta av sig det där obehagliga… och så gör man en sådan valfilm? Fantastiskt. Det finns naturligtvis en del som håller med dom, och det ska stå dessa personer fritt att rösta på SD.

Nästa utveckling är mindre roande i mina ögon. Tv4 meddelar att man kan komma att stoppa filmen av oklara anledningar. Andra ger sig på att försöka luska fram vilken byrå som gjort filmen och sedan valt att förbli anonym. Ytterligare andra börjar prata hets mot folkgrupp.

Alla dessa inriktningar tycker jag är trista. Filmen visar mycket tydligt upp SD:s rätta ansikte när det gäller invandringen. Tror TV4 att de som hållre med SD om den frågan inte kommer rösta SD om de inte får se filmen? Eller, i andra ord, finns det verkligen så mycket att vinna på att folk hålls oinformerade om vad SD står för?

I samma anda: vad spelar det för roll vilken byrå som gjort filmen? Vinner vi något på att ta till stora släggan mot en sådan byrå? Är inte budskapet nog att ta sig an? Har ni slut på argument och måste ge er på person direkt?

När det gäller hets mot folkgrupp måste jag återigen gräva fram den där kommentaren jag såg någon gång:

“Vem är det egentligen som tror att det går att anmäla bort främlingsfientlighet?

Jag förstår att man tycker dessa åsikter är obehagliga, men det är just till för dessa åsikter yttrandefriheten finns till — med total yttrandefrihet hamnar denna diskussion i det publika, där vi kan stå upp och förklara varför det är puckade åsikter. Dessvärre verkar folk mer intresserade av att ge sig på personer och organisationer än av att förklara varför SD har fel.

Jag tror man gör sig en otjänst om man ger sig på byrån som gjort filmen, om man väljer att inte sända den, eller om man tror att man kan anmäla bort åsikter som man tycker är obehagliga. Vem är det som blir övertygad av sådant? Eller hade ni glömt att det handlade om att övertyga andra om vad som är vettigt inför ett val?

Filmen i sig kan jag tycka är synnerligen enkel. Det är helt enkelt inte så att invandringen och pensionerna är två fixa och utbytbara poster. Visst finns det en kostnad för varje tillkommande människa (både invandrande och född), men varje människa har också möjligheten att bidra till samhället med skatter och andra positiva effekter.

För en mer utförlig sågning av SD:s glädjekalkyler när det gäller invandringens kostnadre hänvisar jag till Magnus Betnérs 5-delars serie om partiet.

Uppdatering: TV4 stoppar filmen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Val 2010, Yttrandefrihet, Sverigedemokraterna

Hotet mot demokratin?

Det absolut vanligaste argumentet jag hör från människor som sympatiserar med Piratpartiets politik, men ändå inte tänker rösta pirat är att de inte kan rösta på ett parti som inte har ett heltäckande program. Man kan tycka att det ligger en bra tanke under det, men samtidigt måste man väl någonstans acceptera att den enda chansen att kunna få igenom ett “heltäckande program” är att det parti man röstat på fått egen majoritet, vilket i princip aldrig händer.

I annat fall kommer partierna att kompromissa om saker med varann, så att en konstellation kan utarbetat där ett antal partier stödjer varandra och kan styra landet. I många länder med väl fungerande demokrati är det precis så här det fungerar, precis som i många svenska kommuner och landsting. Valresultat och i förväg uppsatta partiprogram leder till kompromisser. Om även Sveriges riksdagsval fungerade på detta sätt skulle Piratpartiet inte vara något generellt undantag, utan snarare bara föredömligt tydliga med vilka frågor som inte kan kompromissas bort.

Nu fungerar Sveriges riksdagsval tyvärr inte på det sättet. Vi har istället en uppdelning i två i förväg bestämda block, där det redan på förhand är klart vad som gäller. Eftersom alla partiers stöd är till 100% nödvändigt för varje block innebär i princip att valresultatet internt inom respektive block blir irrleevant — vägrar V att gå med på något visst krav kan till exempel inte det rödgröna blocket bilda en majoritetsregering.

Det enda som kan röra om lite i systemet är om något parti ramlar utanför 4%-spärren, vilket i stället leder till sådana otrevligheter som stödröstande på partier vars ideologi man inte håller med om, till förmån för ett block vars politik i sak inte heller är så het, men där det andra blocket utmålats som domedagen.

Detta system håller alltså på att omvandla sig till ett renodlat tvåpartisystem — rösta rött eller rösta blått. De enskilda partiernas strukturer blir mer och mer irrelevanta, och i samma vända blir det svårare och svårare att ha någon faktisk påverkan på politiken. Båda blocken närmar sig mitten för att suga upp så många väljare som möjligt. Det som bevarar tvåparisystemet (se t.ex. USA) är just detta att många röstar mot ett alternativ, snarare än för ett, vilket är den naturliga fortsättningen på det “stödröstande” vi ser idag.

Detta ger upphov till en tänkbar position som vågmästare mitt mellan blocken, som Piratpartiet uttalat tar sikte på, och som självklart även andra småpartier som F! och SD skitar in sig på, även om de saknar uttalad vågmästarstrategi.

Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.

Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. Alltså skulle det vara intressant att se om det löftet hålls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i så fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi då skulle få betala vore ett gäng dårar i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Sverigedemokraterna

Det kontantlösa samhällets hicka

Det har talats mycket om utvecklingen mot ett helt kontantlöst samhälle. Jag kan se stora fördelar i sådant, men samtidigt stora risker. Redan idag sparas och spåras allt fler av det transaktioner vi görs av myndigheterna, för att se att vi inte finansierar någon terrorism när vi köper två kulor vaniljglass i bägare på cafét.

Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.

Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:

När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.

Låter det orimligt? Det är nämligen precis så här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för små summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.

Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären på hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort på belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket då är det som lagen är tänkt att åtgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort på lika många ställen.

Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.

Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.

Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.

Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.

Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:

“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att låta folk köpa den med kort

Alla tre alternativ är dåliga för den som säljer glass.”

Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Betalkort, Pengar, Politik, Informationspolitik, Integritet

Slentrianmässig odemokrati

När valpejl för någon vecka sedan lanserades offentligt hade man rättat till den stora brist man ursprungligen haft när sajten “smyglanserades” för att få feedback. Från början hade man nämligen valt att endast riksdagspartierna och SD skulle få vara med på sajten. Eller ja — samtliga riksdagskandidater fick vara med på sidan, men de övriga partiernas kandidater fick inte möjligheten att ha mer information än inkomst, ålder och lite annan intetsägande statistik.

Det är naturligtvis utmärkt att man från SVT och SRs sida väljer att lyssna på den feedback man fick, och nu till sajtens skarpa lansering låter alla kandidater få samma chans att svara på frågor. Trots det väljer man ändå att bara låta riksdagspartierna och SD få en knapp i högerspalten, medan andra partier klumpas ihop under “övriga partier”. Detta trots att det finns ett antal tomma platser för knappar lediga.

Tidigare i veckan avslöjas också att det i skolvalet inte ska finnas valsedlar för samtliga partier, utan bara för riksdagspartierna eller riksdagspartierna plus SD. Detta speglar senaste riksdagsvalets resultat, och är alltså precis samma situation som kommer att gälla riksdagsvalet när det utförs i September — då kommer vi i partier som inte får miljoner i partistöd få bära ut våra valsedlar till vallokalerna igen, tidigt på morgonen.

I sig är detta inte särskilt upprörande — rent ekonomiska och praktiska skäl finns till varför varenda småpartis valsedlar och partisymboler inte kan få samma utrymme alla gånger. Det som jag ser som problematiskt är att det hela tycks ha blivit ett system där demokratins grundpoäng på något sätt har tappats bort:

“- Principiellt är det enkelt. Men det finns en del skolor som tycker det är problematiskt att de här partierna finns med.”

I Sverige skrattar vi hånfullt åt skendemokratiernas allmänna val, där bara ett alternativ finns att välja, utan att för den delen lägga märke till att vår egen demokrati utvecklats inte till ett folkets val av efterrätt, utan till ett folkets val av en av sju sorters vaniljglass. Detta att det blivit helt otänkbart att det skulle kunna tillkomma nya partier som folk kan tänkas rösta på till den milda grad att nya partier aktivt motarbetas är en stor skamfläck på vår demokrati.

Sedd var för sig är incidenterna rätt förlåtliga, allt från skolvalets försök att få ungdomarna att rösta mer “vuxet” till valpejls arbetsbesparande utelämnande och EU-valets valfusk där mindre önskade partier fick stå undangömda medan S och M fick dubbla valsedelsställ. Alla utgår de från någon sorts vilja att hjälpa väljarna hitta rätt.

Statistiskt sätt är det ju nämligen så att den som går in genom vallokalens port mer sannolikt är ute efter att hitta en S-valsedel än en PP-valsedel eller F!-valsedel, och då är det ju trevligt om man kan hjälpa de flesta att hitta rätt. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att vissa partier premieras på andras bekostnad. Man tar föregår valresultatet och går på statistiken, där de små partierna aldrig varit med och alltså aldrig heller kommer få vara med.

Inte ens ett parti som fick 7% av rösterna i föregående val räknas med, eftersom det bara var ett val till EU-parlamentet och alltså inte var på riktigt.

Det är detta som skrämmer mig. Det har blivit så spritt och satt sig så djupt rotat i Sveriges väljare att ingen längre reagerar när det åter igen är dags att välja mellan pulvermos och snabbnudlar, och att standardalternativet för valrapportering och valhjälpmedel är att agera som att ingen annan rätt fanns att välja på.

I en demokrati borde det självklara alternativet när det gäller val vara att alla partier tävlade om väljarnas röster. Det uppenbara tillvägagångssättet borde vara att när partiernas valsedlar, symboler eller kandidater ställs sida vid sida ges alla samma chans att nå ut med sitt budskap, i så lång utsträckning det bara går.

Istället har vi fått ett klimat där det självklara är en konservativ hållning, där något annat än de sju tidigare gällande alternativen är otänkbart, med SD som ett skräckexempel som alla ser som odemokratiskt och farligt, och som därför aldrig tidigare riktigt fått vara med i demokratin.

Allt detta, samtidigt som vi är övertygade om att demokratireformer är något som U-länderna ska ta sig an. Vi här uppe i norden kan ju vår demokrati. Bäst vi ser till att skydda den mot hot som SD, bara.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Skolvalet

Dödsstraffets riksförbund

(Detta inlägg blev en vecka försenat p.g.a sjukdom och jobb. Om det verkar lite efter är det för att det är det. Hoppas ni ursäktar.)

Jag är, i brist på bättre term, nykterist. Det vill säga, jag själv dricker inte alkohol, eftersom jag helt enkelt inte tycker att det jag får ut av att dricka är värt pengarna, riskerna och bakfyllorna. Lägg till det faktum att det finns ytterst få alkoholhaltiga drycker som jag över huvud taget tycker om.

Detta tycks för Svensson vara oerhört provokativt. Det är lite som att jag förstör Svenskens supa-skallen-av-sig-nöje om jag råkar tycka att jag kan ha roligt utan sprit. Att inte nyttja denna drog innebär alltså att jag konstant avkrävs en förklaring, eftersom detta nästintill omöjliga ställningstagande måste ha en anledning. Det kan väl inte vara naturligt att inte dela det normala svenska missbruksförhållandet till alkohol.

Detta tycks gå hand i hand med svenskens fullständiga oförmåga att acceptera eller ens förstå att det finns andra länder och andra kulturer där alkoholen inte är accepterad eller där det är andra droger som är vardagsnöjet.

Gång på gång har jag alltså förklarat att detta inte år ett politiskt ställningstagande. Jag tycker alla ska ha rätt till sitt eget val när det gäller bruk av denna typ av droger — men jag själv väljer att inte göra det, och ser dessutom en stor tragedi i att stora delar av befolkningen inte kan “släppa loss” och “ha roligt” utan att supa sig fulla.

Att detta sitter djupt rotat i vår kultur gör inte saken bättre — tänk dig liknande uttalanden om vilken som helst annan drog. Detta synsätt innebär dock inte att jag vill köra över andra människors självbestämmanderätt, vilket annars är poppis i drogsammanhang, särskilt i Sverige.

Det finns desssutom på ett personligt plan något att vinna på att vara nykterist. Eftersom det statistiska sambandet mellan alkoholbruk och trafikolyckor är så starkt ger försäkringsbolag i regel en lägre premie till nykterister, eftersom dessa bildar en riskgrupp med lägre risk. Problemet med detta är att det krävs att man bevisat sin nykterhet genom medlemskap i en nykteristförening. Det räcker alltså inte med att jag lovar försäkringsbolaget att jag inte dricker, jag måste lova en tredje part att jag inte dricker, och med detta stödja deras verksamhet med ett medlemskap. Detta trots att den tredje parten inte har ett dugg bättre möjlighet att kontrollera mitt eventuella drickande än försäkringsbolaget.

I detta uppstår ett problem. Nykteristförbundet IOGT-NTO ser nämligen ett mycket starkt politiskt ställningstagande som sin uppgift, inte bara mot alkoholen utan även mot annan droganvändning. Detta ställningstagande sker alltså till förmån för den så kallade nolltoleransen, eller The War on Drugs, och innehåller starka element av människoförakt.

Nu senast hyllar IOGT-NTO med vänner att stockholmsmoderaterna låter knarkare bli sjuka och dö hellre än få rena sprutor via samhällets skyddsnät. Detta är en naturlig följd av en nolltolerans. Tolererar man inte droganvändning kommer man inte heller tolerera de människor som använder droger. I detta finns ingen vilja att hjälpa eller att minimera skadan drogen gör — det handlar istället om att utrota drogen, och med den alla som inte kan tänka sig att sluta bruka den. Missbrukare blir sedda som lägre stående sämre människor snarare än människor i behov av hjälp.

Jag har tidvis funderat på att gå med i någon nykteristförening för att hitta gemenskap. Att försöka vara social i ett alkoholtokigt Sverige är ibland rätt jobbigt, vilket har resulterat i att jag inte särskilt ofta väljer att följa med ut på festligheter. Om det är en denna människofientliga inställning som gäller är det dock en gemenskap jag gärna ställer mig utanför.

Jag dricker inte. Det är mitt statement. Finns det någon organisation som på ett opolitiskt sätt kan representera det? Jag har i alla fall inte sett av någon sådan.

Bildcredits: Leo Reynolds

Läs även andra bloggares åsikter om Alkohol, IOGT-NTO, Sprutbyte, Moderaterna, Stockholmsmotorn, Drogpolitik

Upprördhet och uppgivenhet

Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.

Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).

Det är otroligt viktigt att sådant här kommer  upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.

Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.

I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.

Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.

Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.

Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?

Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?

Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.

Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?

Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.

Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.

(Ursäkta raseriutbrottet)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Makt, Pengar, Politik, Piratpartiet, Zaremba, Skola, Vård, Omsorg, Myndigheter.

Förtida krigshandling

Dagens nyhet är naturligtvis det Israeliska angreppet på en fartygsgrupp med förnödenheter på väg in mot det sargade och svältande Gaza. Detta har lockat fram det allra sämsta hos en del politiker, främst på allians-sidan, där man lite väl uppenbart sätter likamedtecken mellan arab och terrorist, även om man inte vill säga så högt.

Det jag reagerar lite på i denna storm, utöver det som redan ältats tusentals gånger är att nästan all reaktion fokuserar på att angreppet skedde på internationellt vatten, och därför i någon mening är “olaglig”. Visst, jag håller med om den analysen, enligt rådande folkrätt är det nog så att anfallet är olagligt, likaså naturligt att aktivisterna försökte försvara sig och alltså ytterligare ett brott när de blir nerskjutna. I termer analogt med sådant som sker här hemma: om jag tar med mig en pistol när jag bryter mig in i ditt hem blir det inte för den delen okej för mig att “i självförsvar” skjuta ner dig när du försöker mota bort mig från din egendom.

Det jag funderar på är varför detta är relevant. Fartygen befann sig på internationellt vatten, blev stormade och människor dödades i konflikten som uppstod. Hade detta varit mindre upprörande, eller en mindre tragedi om det skett lite senare, när fartygen äntrat Israeliskt vatten? Det var ju knappast någon hemlighet vart skeppen var på väg. Om Israel bara väntat lite, hade allt varit okej då?

Att dömma av många skribenter verkar så vara fallet. Själv kan jag inte riktigt resonera så, och skulle gärna se lite funderingar från andra om den saken. Juridiskt tycks läget vara rätt klart, men de flesta argument handlar om någon form av etik och moral, om rätt och fel, snarare än internationell folkrätt.

Att Israel över huvud taget ger sig på en humanitär hjälpinsats är illa nog, helt enkelt. Man kan tycka lite vad som om den bakomliggande konflikten, där det finns gott om rabiata potentiella massmördare i maktposition på båda sidor, men alldeles oavsett detta finns det inget som berättigar isoleringen och blockaden av ett helt folk.

Israel beter sig som den mest paranoide mobbare som går att hitta. Stora knytnäven ska fram, och alla som så mycket som rör sig i närheten är fiender, planerar bakom ryggen och annat yrande. Resultatet kan inte bli något annat än en upptrappad konflikt… denna gång inte bara med palestinierna och alla grannländer, utan även med länder vars fartyg nu utsatts för denna krigshandling.

Nu trampar den Israeliska propagandamaskinen igång, och föga förvånande går den stora del av västländska sfären som ser terrorister bakom varje hörn på varenda ord. Det hela når helt absurda proportioner, som bara kan matchas av USAs löjeväckande letande efter massförstörelsevapen i Irak.

Israel har alltså rätt att “försvara sig” (mot dessa matkonserver?), och har nu “hittat vapen hos de fredliga aktivisterna“. Att man inte lyckats skrapa ihop fler köksknivar och arbetsknivar på ett skepp med 500 aktivister på är anmärkningsvärt. Att aktivisterna hade nog med knivar för att rensa en fisk eller diverse hantverk är inget som upprör mig.

Samtidigt försöker landets censurmyndigheter i en ovanlig uppvisning av brödraskap med fienden Iran censurera nyhetsflödet om händelserna. Här finns den enda möjligheten och skyldigheten för oss i fjärran land att hjälpa till, praktiskt. Att hålla informationsvägarna öppna för de som behöver dem i förtryckarstater kan vi.

I alla fall ett tag till, tills censuren och förbuden fattat sitt grepp även här.

Bildcredits: IDF.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ship to Gaza, Israel, Flotilla, Freedom Flotilla, IDF, Censur, Folkrätt, Krig

Vem betalar?

Jag läste igenom delar av mitt inlägg från igår och insåg något som jag inte känner att jag utvecklade tillräckligt långt. Det rör alliansens lösning på problematiken med ineffektiva myndigheter, nämligen privatisering eller att lägga ut verksamheten på entreprenad.

Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Anledningen att detta inte fungerar är en princip som återkommer på många ställen, speciellt i den nya ekonomin, och som därför förtjänar lite extra uppmärksamhet — särskilt eftersom den så ofta förbises helt.

Vinstmotivet fungerar i allmänhet bra på en fri marknad. Detta undergrävs till viss del av monopol och andra liknande problem, vilka därför regleras. Resultatet är ett i allmänhet välfungerande system som framhålls som föredöme i debatter när det gäller privat kontra offentlig sektor (och en del andra ämnen, för den delen).

Det som glöms bort i dessa sammanhang är att modellen vilar på flera ben, och att det allra viktigaste av dessa är kundens valfrihet. Vi röstar med plånboken, genom att spendera våra pengar hos någon annan när vi är missnöjda. När denna princip bryt slutar den fria marknaden att fungera — vi ser detta i flertalet områden som musikinsustrin (där monopol råder för inköp av vald vara) och kabeltvmarknaden (valfrihet saknas, vilket gör att operatörerna kan tvinga dig att köpa kanaler du inte vill ha).

Detta är även skälet till att upphandlad myndighetsutövning inte fungerar. Även i de fall där du nu råkar ha valfrihet så är det faktiskt inte du som är kunden – det är staten som betalar huvuddelen av kostnaden. Detta gör att det inte finns något direkt som kopplar behandlingen av medborgaren till inkomsten, vilket skulle krävas för att vinstmotivet skulle fungera fullt ut.

Detsamma gäller mängder av företag i den nya ekonomin. Vi kan ta kontroversen över Facebooks hantering av användarnas integritet som exempel. Detta förklaras helt enkelt av att användaren inte är kunden. Det är stora reklamplatsköpande företag som är Facebooks kunder, och det som säljs är en bieffekt av att vi lockas att använda tjänsten. Du som användare är alltså endast sekundär.

Det som tydligt märks i dessa system är en avsevärt högre tröskel för missnöje bland användarna innan något åtgärdas. Det är därför vårdföretag missköter sig men går med vinst, det är därför CSN har misstolkat sitt uppdrag och det är därför personlig information har blivit ett sådant integritetsproblem i den nya eran.

Vill man försöka applicera någon form av marknadsmodeller på myndighetsutövande så krävs alltså att resultatet inte mäts i pengar utan i någon form av mätbar valuta som medborgarna är helt fria att spendera som de vill.

Att dessutom koppla det hela till en personlig resultatrapportering för varje medarbetare gör dessutom att det för första gången utkrävs ett ansvar av personer i maktställning — och det vore ju inte en dag för tidigt.

Bildcredits: quaziefoto

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Ekonomi, Ansvar

Fikapaus och medborgarförakt

Ju längre tiden går, och ju fler nyhetsartiklar som seglar förbi mitt medvetandes flod, desto mer har jag insett att jag undrar hur samma sak kan upprepas gång på gång på gång. Det handlar om myndigheter som totalt feltolkat sitt uppdrag, som kommit på så stora villovägar att det utifrån är totalt uppenbart för den mest imbicille betraktare att något är helt på tok.

Ändå är det här inga stora skandaler som går till historieboken som varnande exempel, som vi lär oss av — det är en återkommande, lätt irriterande småhicka i samhället, som vi genast repar oss från, glömmer bort och väntar tills den dyker upp igen.

Nu senast är det Migrationsdomstolen som skickat tillbaks en lesbisk kvinna till Afrika, med motivationen att hon får skylla sig själv, eftersom hon var den hon var utan att dölja det. När började svensk flyktingmottagning omvandlas till domens altare, där den Vite Överlägsne skall förkunna dom? När slutade det handla om att skydda människor som försätts i fara om de tvingas tillbaks till sina hemländer, och handla om att endast de utan synd fick äntra denna fristad?

Men jag tänker inte argumentera mer om den saken. Det är så fullständigt uppenbart för varje rimligt tänkande människa hur vansinnigt detta beslut är. Jag rekommenderar Anna Trobergs genomgång.

Jag undrar istället varför detta återkommer. Varför missköter sig myndigheter som är till för att skydda och hjälpa oss till den milda grad att det skapas en strid mellan medborgare och myndigheter? Om och om och om igen? Försäkringskassan, behandlingshem, åldringsvård, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvården, etc, etc.

För ett antal år sedan var jag själv i kontakt med bland annat Migrationsverket och Verket för Högskoleservice (VHS). Mitt bestående intryck är ett av en motvilja mot arbete och ett riktigt uselt bemötande. Varje gång jag klev in genom dörren till VHS var det någon inom direkt synhåll som hade fikapaus. Utan undantag (och då var jag ändå där ett rejält antal gånger). När jag bad om hjälp fick jag undflyende svar om paragrafer.

Min dåvarande flickvän hade flyttat till Sverige. I hemlandet hade hon studerat språk på universitet och jobbat som engelskalärare… enligt VHS “översättningstabell” motsvarade detta ungefär högstadiekompetens (alla vet ju att Svenska skolan är lite bättre och lite finare än andra länders skolor). Jag ifrågasatte detta och ville se materialet bakom beslutet. Detta bad jag om i tre brev över en period på flera månader innan jag till slut hotade VHS chef med rättsliga åtgärder (brott mot offentlighetsprincipen) — varpå jag till sist fick en kopia av två sidor tabell, utan något som helst bakgrundsinformation.

Denna historia upprepar sig dagligen runtom i landet med diverse myndigheter som gömmer sig, missköter sig och förhalar ärenden i förhoppning att medborgarna ska tröttna, misströsta och ge upp. Och så en fikapaus till på det — vi kan ju inte missa 10-kaffet.

Grundproblemet här är inte den enskilda skandalen på Migrationsverket, mina enskilda problem med VHS eller något annat problem… grundproblemet är den attityd som oundvikligen tycks fostras på myndigheter i landet, dit människor som vill undvika hårt arbete men samtidigt gillar makt över de maktlösa dras som insekter till en strålkastare i natten.

Jag tror detta beror på en bruten ansvarskedja och bristen på rimligt utkrävande av resultat. Man har inför så strikta regelverk att något självbestämmande inte längre finns. När det finns så mycket regler att det inte längre går att göra rätt sak så återstår bara att gömma sig bakom paragraferna. Då finns inte längre någon som vill göra rätt sak. Det vi behöver på Migrationsverket är handläggare som kan tänka själva och göra en rimlig bedömning — men som också får stå till svars för att denna bedömning är rimlig.

Philip Howard talade om precis denna problematik på i en mycket sevärd föreläsning på TED, i sammanhanget amerikansk lagstiftning.

Det hjälper inte att ropa på någon ministers avgång. Detta är ett systemproblem som fanns långt innan Alliansen fick grepp om rodret.

Vänsterblockets lösning på problemet är att slänga mer pengar på problemet. Skatterna måste höjas, så att det kan tillsättas fler ineffektiva handläggare eftersom jobbet inte utförs till tillräcklig kvalitet. Resultatet blir mer byrokrati, mer svinn i form av organisation och fler fikaraster.

Högerblockets lösning på problemet kommer från insikten att det saknas resultatkrav, vilket i sig är riktigt. Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Det som behövs är istället någon form av alternativ modell, där den ekonomiska verkligheten är sekundär mot den faktiska verkligheten där de medborgare som behöver myndighetens hjälp är den viktiga faktorn. Primärt är att jobbet skall göras på ett bra sätt, där varje person i organisationen ser sin egen del i helheten, och där mätbara resultat ska uppnås.

Det innebär att det även måste motiveras varför varje person är på plats i organisationen — alltså ett effektiviserande. Alltför många myndigheter sparar genom att skära i de exekverande delarna, men lägger sedan på sig organisatorisk börda. Detta kan enkelt ses inom t.ex. sjukvården, där man gång på gång avskedat assistenter och annan kringpersonal. Nu har man istället läkare som sitter och skriver journaler istället för att träffa patienter. Samma mönster upprepas gång på gång i kommuner som bygger äventyrsbad men avskedar lärare, och så vidare tills man helt enkelt tröttnat och inte orkar höra på eländet längre.

Jag tror inte det i grunden beror på att dessa människor inte vill väl… det saknas helt enkelt en tydlig målbild och ansvarsfördelning. Att de etablerade poltiska partierna inte ser detta är dock inte så förvånande… det krävs nämligen att man återgår till att se myndigheterna som något som är till för medborgarna, inte för staten.

Balansen har rubbats och medborgarna kommer gång på gång i kläm. Det är en av många anledningar att jag röstar på Piratpartiet.

Bildcredits: Greg Timm, LuMaxArt, virucides

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integrationspolitik, Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Migrationsverket, Piratpartiet, VHS

Nyspråksundervisning

Moderaterna i Stockholm har dragit igång kampanjen “Stockholmsmotorn” med afficher i hela tunnelbanan och tillhörande webbsida och sociala medier-initiativ. Det går inte att undvika att slås över vilken skillnad det är på Piratinitiativ i sociala medier och gammelpartiers initiativ.

Men det var inte det som jag direkt noterade när jag såg kampanjen, utan den fantastiska användningen av nyspråket. Kampanjaffischen jag såg först handlade om trygghet, och då specifikt trygghet i tunnelbanan, eftersom det var i tunnelbanan affischen satt.

Moderaterna satsar på fler trygghetsvärdar och fler trygghetskameror, stod det. Jag vill då veta vad en trygghetskamera är, och exakt hur den skiljer sig från en övervakningskamera. Dubbelplusbra, tack moderaterna för nyspråksundervisningen.

Kanske tycker man rent av att mer övervakning alltid leder till ökad trygghet? Det skulle i och för sig verka rimligt, med tanke på hur man bankade igenom FRA-lagen och tuffar på när det gäller datalagringsdirektivet. I så fall håller jag direkt inte med, och röstar på ett parti som bryr sig om min integritet.

Men det är klart, hela moderatpolitiken för mer ordning och reda och hårdare straff kanske behöver sig ett språkligt lyft? Vi vill ha längre besök för intagna hos trygghetskliniken? Högre trygghetsbetalningar för otryggt framförande av motorfordon och annat otryggt förfarande? Trygghetsmikrofonerna i sovrummen blir också ett bra komplement för din trygghetskänsla, och det känns ju trygt att Försvarets Trygghetsanstalt trygghetssäkrar dina mail.

Det är helt enkelt dags för en ny slogan.

Moderaterna — Det Känns Tryggt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Övervakning, Trygghet, Lokaltrafiken, Tunnelbanan, SL, Piratpartiet, Stockholmsmotorn