Förtida krigshandling

Dagens nyhet är naturligtvis det Israeliska angreppet på en fartygsgrupp med förnödenheter på väg in mot det sargade och svältande Gaza. Detta har lockat fram det allra sämsta hos en del politiker, främst på allians-sidan, där man lite väl uppenbart sätter likamedtecken mellan arab och terrorist, även om man inte vill säga så högt.

Det jag reagerar lite på i denna storm, utöver det som redan ältats tusentals gånger är att nästan all reaktion fokuserar på att angreppet skedde på internationellt vatten, och därför i någon mening är “olaglig”. Visst, jag håller med om den analysen, enligt rådande folkrätt är det nog så att anfallet är olagligt, likaså naturligt att aktivisterna försökte försvara sig och alltså ytterligare ett brott när de blir nerskjutna. I termer analogt med sådant som sker här hemma: om jag tar med mig en pistol när jag bryter mig in i ditt hem blir det inte för den delen okej för mig att “i självförsvar” skjuta ner dig när du försöker mota bort mig från din egendom.

Det jag funderar på är varför detta är relevant. Fartygen befann sig på internationellt vatten, blev stormade och människor dödades i konflikten som uppstod. Hade detta varit mindre upprörande, eller en mindre tragedi om det skett lite senare, när fartygen äntrat Israeliskt vatten? Det var ju knappast någon hemlighet vart skeppen var på väg. Om Israel bara väntat lite, hade allt varit okej då?

Att dömma av många skribenter verkar så vara fallet. Själv kan jag inte riktigt resonera så, och skulle gärna se lite funderingar från andra om den saken. Juridiskt tycks läget vara rätt klart, men de flesta argument handlar om någon form av etik och moral, om rätt och fel, snarare än internationell folkrätt.

Att Israel över huvud taget ger sig på en humanitär hjälpinsats är illa nog, helt enkelt. Man kan tycka lite vad som om den bakomliggande konflikten, där det finns gott om rabiata potentiella massmördare i maktposition på båda sidor, men alldeles oavsett detta finns det inget som berättigar isoleringen och blockaden av ett helt folk.

Israel beter sig som den mest paranoide mobbare som går att hitta. Stora knytnäven ska fram, och alla som så mycket som rör sig i närheten är fiender, planerar bakom ryggen och annat yrande. Resultatet kan inte bli något annat än en upptrappad konflikt… denna gång inte bara med palestinierna och alla grannländer, utan även med länder vars fartyg nu utsatts för denna krigshandling.

Nu trampar den Israeliska propagandamaskinen igång, och föga förvånande går den stora del av västländska sfären som ser terrorister bakom varje hörn på varenda ord. Det hela når helt absurda proportioner, som bara kan matchas av USAs löjeväckande letande efter massförstörelsevapen i Irak.

Israel har alltså rätt att “försvara sig” (mot dessa matkonserver?), och har nu “hittat vapen hos de fredliga aktivisterna“. Att man inte lyckats skrapa ihop fler köksknivar och arbetsknivar på ett skepp med 500 aktivister på är anmärkningsvärt. Att aktivisterna hade nog med knivar för att rensa en fisk eller diverse hantverk är inget som upprör mig.

Samtidigt försöker landets censurmyndigheter i en ovanlig uppvisning av brödraskap med fienden Iran censurera nyhetsflödet om händelserna. Här finns den enda möjligheten och skyldigheten för oss i fjärran land att hjälpa till, praktiskt. Att hålla informationsvägarna öppna för de som behöver dem i förtryckarstater kan vi.

I alla fall ett tag till, tills censuren och förbuden fattat sitt grepp även här.

Bildcredits: IDF.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ship to Gaza, Israel, Flotilla, Freedom Flotilla, IDF, Censur, Folkrätt, Krig

Vem betalar?

Jag läste igenom delar av mitt inlägg från igår och insåg något som jag inte känner att jag utvecklade tillräckligt långt. Det rör alliansens lösning på problematiken med ineffektiva myndigheter, nämligen privatisering eller att lägga ut verksamheten på entreprenad.

Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Anledningen att detta inte fungerar är en princip som återkommer på många ställen, speciellt i den nya ekonomin, och som därför förtjänar lite extra uppmärksamhet — särskilt eftersom den så ofta förbises helt.

Vinstmotivet fungerar i allmänhet bra på en fri marknad. Detta undergrävs till viss del av monopol och andra liknande problem, vilka därför regleras. Resultatet är ett i allmänhet välfungerande system som framhålls som föredöme i debatter när det gäller privat kontra offentlig sektor (och en del andra ämnen, för den delen).

Det som glöms bort i dessa sammanhang är att modellen vilar på flera ben, och att det allra viktigaste av dessa är kundens valfrihet. Vi röstar med plånboken, genom att spendera våra pengar hos någon annan när vi är missnöjda. När denna princip bryt slutar den fria marknaden att fungera — vi ser detta i flertalet områden som musikinsustrin (där monopol råder för inköp av vald vara) och kabeltvmarknaden (valfrihet saknas, vilket gör att operatörerna kan tvinga dig att köpa kanaler du inte vill ha).

Detta är även skälet till att upphandlad myndighetsutövning inte fungerar. Även i de fall där du nu råkar ha valfrihet så är det faktiskt inte du som är kunden – det är staten som betalar huvuddelen av kostnaden. Detta gör att det inte finns något direkt som kopplar behandlingen av medborgaren till inkomsten, vilket skulle krävas för att vinstmotivet skulle fungera fullt ut.

Detsamma gäller mängder av företag i den nya ekonomin. Vi kan ta kontroversen över Facebooks hantering av användarnas integritet som exempel. Detta förklaras helt enkelt av att användaren inte är kunden. Det är stora reklamplatsköpande företag som är Facebooks kunder, och det som säljs är en bieffekt av att vi lockas att använda tjänsten. Du som användare är alltså endast sekundär.

Det som tydligt märks i dessa system är en avsevärt högre tröskel för missnöje bland användarna innan något åtgärdas. Det är därför vårdföretag missköter sig men går med vinst, det är därför CSN har misstolkat sitt uppdrag och det är därför personlig information har blivit ett sådant integritetsproblem i den nya eran.

Vill man försöka applicera någon form av marknadsmodeller på myndighetsutövande så krävs alltså att resultatet inte mäts i pengar utan i någon form av mätbar valuta som medborgarna är helt fria att spendera som de vill.

Att dessutom koppla det hela till en personlig resultatrapportering för varje medarbetare gör dessutom att det för första gången utkrävs ett ansvar av personer i maktställning — och det vore ju inte en dag för tidigt.

Bildcredits: quaziefoto

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Ekonomi, Ansvar

Fikapaus och medborgarförakt

Ju längre tiden går, och ju fler nyhetsartiklar som seglar förbi mitt medvetandes flod, desto mer har jag insett att jag undrar hur samma sak kan upprepas gång på gång på gång. Det handlar om myndigheter som totalt feltolkat sitt uppdrag, som kommit på så stora villovägar att det utifrån är totalt uppenbart för den mest imbicille betraktare att något är helt på tok.

Ändå är det här inga stora skandaler som går till historieboken som varnande exempel, som vi lär oss av — det är en återkommande, lätt irriterande småhicka i samhället, som vi genast repar oss från, glömmer bort och väntar tills den dyker upp igen.

Nu senast är det Migrationsdomstolen som skickat tillbaks en lesbisk kvinna till Afrika, med motivationen att hon får skylla sig själv, eftersom hon var den hon var utan att dölja det. När började svensk flyktingmottagning omvandlas till domens altare, där den Vite Överlägsne skall förkunna dom? När slutade det handla om att skydda människor som försätts i fara om de tvingas tillbaks till sina hemländer, och handla om att endast de utan synd fick äntra denna fristad?

Men jag tänker inte argumentera mer om den saken. Det är så fullständigt uppenbart för varje rimligt tänkande människa hur vansinnigt detta beslut är. Jag rekommenderar Anna Trobergs genomgång.

Jag undrar istället varför detta återkommer. Varför missköter sig myndigheter som är till för att skydda och hjälpa oss till den milda grad att det skapas en strid mellan medborgare och myndigheter? Om och om och om igen? Försäkringskassan, behandlingshem, åldringsvård, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvården, etc, etc.

För ett antal år sedan var jag själv i kontakt med bland annat Migrationsverket och Verket för Högskoleservice (VHS). Mitt bestående intryck är ett av en motvilja mot arbete och ett riktigt uselt bemötande. Varje gång jag klev in genom dörren till VHS var det någon inom direkt synhåll som hade fikapaus. Utan undantag (och då var jag ändå där ett rejält antal gånger). När jag bad om hjälp fick jag undflyende svar om paragrafer.

Min dåvarande flickvän hade flyttat till Sverige. I hemlandet hade hon studerat språk på universitet och jobbat som engelskalärare… enligt VHS “översättningstabell” motsvarade detta ungefär högstadiekompetens (alla vet ju att Svenska skolan är lite bättre och lite finare än andra länders skolor). Jag ifrågasatte detta och ville se materialet bakom beslutet. Detta bad jag om i tre brev över en period på flera månader innan jag till slut hotade VHS chef med rättsliga åtgärder (brott mot offentlighetsprincipen) — varpå jag till sist fick en kopia av två sidor tabell, utan något som helst bakgrundsinformation.

Denna historia upprepar sig dagligen runtom i landet med diverse myndigheter som gömmer sig, missköter sig och förhalar ärenden i förhoppning att medborgarna ska tröttna, misströsta och ge upp. Och så en fikapaus till på det — vi kan ju inte missa 10-kaffet.

Grundproblemet här är inte den enskilda skandalen på Migrationsverket, mina enskilda problem med VHS eller något annat problem… grundproblemet är den attityd som oundvikligen tycks fostras på myndigheter i landet, dit människor som vill undvika hårt arbete men samtidigt gillar makt över de maktlösa dras som insekter till en strålkastare i natten.

Jag tror detta beror på en bruten ansvarskedja och bristen på rimligt utkrävande av resultat. Man har inför så strikta regelverk att något självbestämmande inte längre finns. När det finns så mycket regler att det inte längre går att göra rätt sak så återstår bara att gömma sig bakom paragraferna. Då finns inte längre någon som vill göra rätt sak. Det vi behöver på Migrationsverket är handläggare som kan tänka själva och göra en rimlig bedömning — men som också får stå till svars för att denna bedömning är rimlig.

Philip Howard talade om precis denna problematik på i en mycket sevärd föreläsning på TED, i sammanhanget amerikansk lagstiftning.

Det hjälper inte att ropa på någon ministers avgång. Detta är ett systemproblem som fanns långt innan Alliansen fick grepp om rodret.

Vänsterblockets lösning på problemet är att slänga mer pengar på problemet. Skatterna måste höjas, så att det kan tillsättas fler ineffektiva handläggare eftersom jobbet inte utförs till tillräcklig kvalitet. Resultatet blir mer byrokrati, mer svinn i form av organisation och fler fikaraster.

Högerblockets lösning på problemet kommer från insikten att det saknas resultatkrav, vilket i sig är riktigt. Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Det som behövs är istället någon form av alternativ modell, där den ekonomiska verkligheten är sekundär mot den faktiska verkligheten där de medborgare som behöver myndighetens hjälp är den viktiga faktorn. Primärt är att jobbet skall göras på ett bra sätt, där varje person i organisationen ser sin egen del i helheten, och där mätbara resultat ska uppnås.

Det innebär att det även måste motiveras varför varje person är på plats i organisationen — alltså ett effektiviserande. Alltför många myndigheter sparar genom att skära i de exekverande delarna, men lägger sedan på sig organisatorisk börda. Detta kan enkelt ses inom t.ex. sjukvården, där man gång på gång avskedat assistenter och annan kringpersonal. Nu har man istället läkare som sitter och skriver journaler istället för att träffa patienter. Samma mönster upprepas gång på gång i kommuner som bygger äventyrsbad men avskedar lärare, och så vidare tills man helt enkelt tröttnat och inte orkar höra på eländet längre.

Jag tror inte det i grunden beror på att dessa människor inte vill väl… det saknas helt enkelt en tydlig målbild och ansvarsfördelning. Att de etablerade poltiska partierna inte ser detta är dock inte så förvånande… det krävs nämligen att man återgår till att se myndigheterna som något som är till för medborgarna, inte för staten.

Balansen har rubbats och medborgarna kommer gång på gång i kläm. Det är en av många anledningar att jag röstar på Piratpartiet.

Bildcredits: Greg Timm, LuMaxArt, virucides

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integrationspolitik, Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Migrationsverket, Piratpartiet, VHS

Nyspråksundervisning

Moderaterna i Stockholm har dragit igång kampanjen “Stockholmsmotorn” med afficher i hela tunnelbanan och tillhörande webbsida och sociala medier-initiativ. Det går inte att undvika att slås över vilken skillnad det är på Piratinitiativ i sociala medier och gammelpartiers initiativ.

Men det var inte det som jag direkt noterade när jag såg kampanjen, utan den fantastiska användningen av nyspråket. Kampanjaffischen jag såg först handlade om trygghet, och då specifikt trygghet i tunnelbanan, eftersom det var i tunnelbanan affischen satt.

Moderaterna satsar på fler trygghetsvärdar och fler trygghetskameror, stod det. Jag vill då veta vad en trygghetskamera är, och exakt hur den skiljer sig från en övervakningskamera. Dubbelplusbra, tack moderaterna för nyspråksundervisningen.

Kanske tycker man rent av att mer övervakning alltid leder till ökad trygghet? Det skulle i och för sig verka rimligt, med tanke på hur man bankade igenom FRA-lagen och tuffar på när det gäller datalagringsdirektivet. I så fall håller jag direkt inte med, och röstar på ett parti som bryr sig om min integritet.

Men det är klart, hela moderatpolitiken för mer ordning och reda och hårdare straff kanske behöver sig ett språkligt lyft? Vi vill ha längre besök för intagna hos trygghetskliniken? Högre trygghetsbetalningar för otryggt framförande av motorfordon och annat otryggt förfarande? Trygghetsmikrofonerna i sovrummen blir också ett bra komplement för din trygghetskänsla, och det känns ju trygt att Försvarets Trygghetsanstalt trygghetssäkrar dina mail.

Det är helt enkelt dags för en ny slogan.

Moderaterna — Det Känns Tryggt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Övervakning, Trygghet, Lokaltrafiken, Tunnelbanan, SL, Piratpartiet, Stockholmsmotorn

Den allomfattande politiken i aulan

Anna Troberg noterade för några dagar sedan att Piratpartiet stängts ute från skolorna i en kommun.

Opassande spann vidare på det och funderar omkring huruvida det inte kan röra sig om att man egentligen vill stänga SD ute? Jag tror hon har alldeles rätt, det har hänt många gånger förut.

Man kan tycka vad man vill om SD och deras åsikter. Personligen tycker jag det är så fel och inskränkt det bara kan bli, men jag har ändå lite invändningar mot behandlingen.

Det obehagliga i hela historien är det som tycks ligga bakom. Man kan annars tycka att det demokratiska samhället borde se det som sin självklara uppgift att förklara för ungdomarna varför SDs argument inte håller, och varför den toleranta approachen är att föredra — att det vore najs om ungdomarna lärde sig detta. Istället gömmer man sig bakom ett skynke av förbud och i godtycke inskränkt yttrandefrihet.

Det är inte annat än att det känns lite som om argumenten saknas…? Efter mångårit ignorerande av SDs (och andra liknande grupperingars) existens, har ni glömt bort vad motargumenten var? Varför vill ni inte ta chansen att förklara?

Det ligger något naivt över hela detta samhällsmaskineri som i godtycke försöker hålla småpartierna utanför samhällsdebatten, och i inskränkningen av yttrandefriheten som är hets mot folkgrupp-lagen. Den mest klargörande kommentar jag någonsin sett om det hela var denna, som yttrades när Åkessons debattartikel för något halvår sedan anmäldes för hets mot folkgrupp:

“Vem är det egentligen som tror att det går att anmäla bort främlingsfientlighet?

Kontakterna finns ändå där. Åsikterna finns ändå där. Ju mer tabu det blir att prata om vissa ämnen, desto mer kommer dessa ämnen att få ägas i fred av de extrema krafterna, som utan motargument kan sprida sin dynga.  Sakta men säkert sprids det bland de missnöjda trötta medborgarna.

Det är dags att vakna, dags att fundera ut egna argument för varför SDs vision inte håller, och dags att börja övertyga skolungdomarna om det. För tro mig, det är inte så att dagens ungdomar kommer att få leva i saligt ovetande bara för att SD inte fick presentera i aulan.

En sann demokrati stänger inte ute någon för dess åsikter. En sann demokrati skyddas av de vettiga rösterna i debatten, skyddas av den information som kan presenteras öppet och som kan motsäga galenskapen.

Kanske borde vi smickras över att Piratpartiet ses som lika “farliga” som SD… men det blir mest tröttsamt. Om Piratpartiet är så farligt är ni välkomna att förklara för ungdomarna varför — för vi behöver inte tillgång till aulan för att nå fram. Jag tar så gärna den debatten med er — på lika villkor.

Bildcredits: jimmyroq

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Yttrandefrihet, Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Stenungsund, Politik, Demokrati

Avsiktligt mord

Collateral Murder, har wikileaks döpt den film som slog ner som en bomb på Internet idag. Det är bildbevis på hur Amerikansk militär avsiktligt mördar människor som kommer för att hjälpa sårade på platsen efter ett tidigare anfall.

Sydsvenskan har översatt “collateral” till oavsiktligt, vilket på inget sätt stämmer… collateral är “sekundärt” eller “avsides” — den vanliga användningen är “collateral damage”, alltså skada på annat runt om kring som man accepterar för att slå ut ett mål. MEn alltså avsiktligt så det ryker om det.

Det tycks ha varit för detta som USA skickat agenter efter wikileaks, vilket på en gång gör det tydligt varför det är så viktigt med ett fritt och öppet nät. Det är Internets frihet som gör att sådana vidriga brott kan avslöjas, trots att en så stor makt som USA försöker stoppa det. Det blir också oerhört tydligt just varför det finns starka organisationer som vill censurera och stänga det öppna nätet.

Men tysta det försöker man. Youtube verkar ha låst besöksräknaren för videon så att den inte ska klättra bland populära videos och dyka upp. Det går dessutom inte att få fram videon om man söker efter den… vilket känns extremt likt hur Kina hanterar sin Internetcensur… det klassiska exemplet är ju hur man inte får fram något relevant om man söker efter massakern på himmelska fridens torg.

Uppdatering: Efter ett tips i kommentarerna om hur youtube-räknarna fungerar och efter att ha fått upp filmen ordentligt i sökresultaten när jag själv prövade har jag strykt sektionen ovan. Rätt ska vara rätt — även om det räcker med att skicka agenter efter någon för att jag ska anse att man försöker tysta dem.

Det är det här vi måste ta ställning för att förhindra. Det är jobbigt att se sådant här, med vilket kallblod man kan ge sig på oskyldiga, men det är ändå viktigt att det finns där för alla att se. Hjälp till du med — sprid budskapet, hjälp till med donationer till wikileaks eller hjälp till på annat sätt.

Den här videon innehåller otäcka bilder, och är riktigt tung att se. Detta är jobbigt, vidrigt, upprörande och så hemskt det bara kan bli. Jag tycker i vanlig ordning att du ska försöka se den om du orkar med, bara för att det är viktigt att inte blunda för sådant. Det är det här som kritiseras när folk kritiserar USAs krigföring i världen. Tänk på det här nästa gång det skitsnackas om massförstörelsevapen.

Uppdatering: Videon har nu bekräftats vara äkta.

Andra som skriver: HAX, Motpol, opassande, Scaber Nestor, xorbot, Svart Måndag, Nipe, Isobel, Wirfält, arkeoblog, Ipse Cogita, Ærø, Grevad Lux, Esbati, Kwat, roten, Sigurdhsson.

Även DN, Expressen och Aftonbladet har nu skrivit.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Mord, Wikileaks, Collateral Murder, Internet, Censur

Mansdiskrimineringen fortsätter

Samhället i stort fortsätter att behandla gruppen “män” som det aldrig någonsin skulle komma på tanke att behandla någon annan grupp, vilken som helst.

Det senaste exemplet kommer från British Airways, som förbjudit män att sitta bredvid barn de inte känner. Oavsett om barnen flyger med sina föräldrar på samma plan, eller andra faktorer. Man förutsätter att män är potentiella sexualförbrytare först, och människor i andra hand (om ens alls).

Det hela för tankarna till Rosa Parks aktioner för frihet och mot diskriminering av mörkhyade. Nu har vi kommit så långt i den totala paniken runt barnporr, sexuella övergrepp och tillräckligt länge låtit radikalfeminismen förklara hur alla män är förövare (kollektivt) att vi passerat tillbaks till den punkt där det är helt ok att diskriminera män på samma sätt som det en gång var okej att diskriminera mörkhyade, utan att någon i en hel företagsledning reagerar på saken.

Det är dags att sluta med de kollektiva analyserna, och börja utgå ifrån individers enskilda rättigheter och förutsättningar. Det ska aldrig spela någon roll vilken sexuell läggning jag har, vilken hudfärg jag har eller vilket kön jag har, när jag ska in på krogen eller när jag sätter mig på bussen eller på flyget, och detta fantastiska smutskastande av män (som om kvinnor inte kunde utföra sexuella övergrepp) måste upphöra.

Radikalfeminismen har passerat sin topp som ökande av jämställdheten i samhället och håller på ett effektivt sätt nu på med att minska jämstäldheten till förmån för mer fördelar för kvinnor, och mer misstänkliggörande av män.

Hysterin är överdriven, barnporren finns knappt, risken att råka illa ut mångfaldigt större för män än för kvinnor. Det finns inga kollektiva synder, det finns inget kollektivt ansvar och det får absolut inte finnas någon kollektiv bestraffning.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Pedofili, Mansfrågor, Diskriminering, Jämställdhet, British Airways

Den dolda sanningen i bajskontroversen

Vid det här laget kan bajs-uttalandet inte ha undgått många. Det analyseras friskt från höger och vänster i någon sorts motbjudande soppa av skadeglatt kritiserande. Vi har sett det hur många gånger som helst: kategorin “klumpigt uttalande” som alla egentligen vet är fullständigt betydelselöst men som på skolgårdsaktigt manér ändå ska pekas finger åt i en aldrig upphörande frossa över andras misslycka.

Man kanske ska förväntas stå ut med sådant som aktiv politiker men jag tycker ändå att det är tråkigt när den politiska diskussionen kommer att handla om sådana detaljer, oavsett hur smarrigt spektakulära de kan tyckas vara, gällande Unsgaards bajs eller Falkvinges kondomer.

Värst vill jag påstå att analyserna om att det skulle ligga något rasistiskt i uttalandet är. Rasismen finns i själva verket hos den som utför en sådan analys eller tolkning. Unsgaards statusuppdatering i sig gör visserligen ett etniskt utpekande, men det är snarare en hyllning än en nedvärdering, och en hyllning jag personligen delar.

Låt mig få förklara det där innan ni hoppar på mig. Som jag ser det finns det en större driftighet inför det svåra hos många invandrare, vilket helt enkelt saknas hos många svenskar. Den svenska modellen har lite som effekt att försoffa stora delar av befolkningen, där man anser att det är någon annans ansvar att det ska ligga en stor fabrik av valfri typ (bilfabriker är poppis just nu) i ens utvalda närområde där man ska serveras ett jobb, mest bara för att det alltid har varit så. Finns inte det bekväma 8-5-jobbet kvar är det statens fel och statens skyldighet att fixa fram ett nytt för att undvika att drabbas av snyftreportage i TV:s nyhetssändningar.

Till och med människor som studerar på samhällets bekostnad har mage att gnälla på att man får för lite pengar att supa bort varje helg och att livet inte blir drägligt om man tvingas ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.

Det är alltså inte utan att jag på någon nivå delar Unsgaards beundran inför dessa människor som kommit till Sverige utan någonting, börjat om från början och jobbar hårt för att komma någonstans i världen, utan att vänta på att staten snällt ska ordna till hela tillvaron, siktar högre väl medvetna om att det krävs hårt slit men man kan ta kontroll över rodret på sin egen livsfärd och skapa sig sin egen dröm och ja, till och med på en söndag morgon.

Det ligger något i hans slutkläm: “det är arbetslinjen det”, men det är knappast en känga åt ryskan som städar trappuppgångar på helgmornar utan snarare åt alla som även i sin kritik behandlar detta nödvändiga arbete som något fult och mindre värt. Precis det är det jag menar är rasistiskt i att tolka uttalandet så – det rasistiska ligger i nedvärderingen av vissa yrken så lågt att man aldrig skulle kunna föreställa sig att någon svensk utförde dem, vilket det knappast finns belägg för i uttalandet som sådant.

Hade det handlat om en svensk firma hade det helt enkelt fått vänta tills måndag eftermiddag, när måndagsmötet och måndagsfikan klarats av. Inte konstigt då att “de tar våra jobb”. Vad hade ni själva gjort?

Så ja, det är arbetslinjen det, men ack så klumpigt uttryckt.

PS. För att förekomma alla medvetna och omedvetna feltolkningar här kan jag nämna att jag är väl medveten om att allt det ovanstående är grovt generaliserat, att det finns gott om ur-svenska egenföretagare som sliter och svettas sitt vikingablod vilka är precis lika beundransvärda i mina ögon samt att det även finns gott om invandrare som gärna lägger sig ner och låter pappa staten betala. Jag vill dock mena att detta tagande av välfärden som självklar är betydligt mindre vanlig i gruppen invandrare som helhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bajs, Facebook, Politik, Edvard Unsgaard, Arbetslinjen

Ideal möter realitet – våld och civilkurage

Jag har haft en del funderingar om ideal och realitet när det gäller våld ett bra tag, men inte riktigt lyckats komma till att skriva om det. Idag skriver dock Markus på Sagor Från Livbåten vilket sporrade mig. Jag återkommer till exakt vad det handlade om.

En aspekt på våldsutövning, vilket också är det jag funderat på en längre tid, är vilken roll idealet har när det gäller våld. De flesta som haft kontakt mig känner mig som en fredlig och framför allt mycket lugn person som generellt sett behåller lugnet (eller i alla fall kontrollen) i pressade situationer. Jag har åtskilliga gånger fått höra hur människor varit imponerade över hur jag klarar att hålla mig lugn och låta bli att ge sig på människor som andra annars skulle hoppat  på (fysiskt eller verbalt). Antivåldsprincipen är mitt ideal, kan man säga, och för mig ligger att ta till våld mycket långt ifrån min personlighet.

Sedan finns det i realiteten situationer där jag blixtrar till i våldsamma reaktioner. Förra vintern var jag och min sambo på väg hem från pendeln en fredagkväll när vi möter en grupp om 3-4 relativt alkoholpåverkade unga män. En av dem bestämmer sig uppenbarligen för att bekräfta sin alfahanne-status inför de övriga, och kommer vrålande springande mot oss. Jag sätter omedelbart kroppen i bra balans och trycker till honom ordentligt när han kommer inom räckvidd… inte ett slag, men en ordentlig tackling kan man kalla det.

Han menade uppenbarligen inget våldsamt med saken, utan gick skrattande bara vidare… ett fredagsnöje att försöka skrämma upp främlingar sådär bara.

Jag och sambon diskuterade detta vidare, och hon tyckte oroligt att jag reagerade onödigt våldsamt. Eftersom jag är en lugn person med ett ickevåldsideal kan det ju tycka sig underligt. Framkom det ett glapp i min förmåga att hålla mig lugn där?

Svaret är att det beteendet är ett val jag gjort, inte i stundens hetta utan generellt. Ideal i all ära, men vi måste dessvärre leva i verkligheten. Och i verkligheten finns det rätt trista fakta att ta hänsyn till, nämligen att människan är mycket mycket bräcklig. Därför gäller det i allmänhet när det gäller slagsmål att den som slår det första slaget har en mycket stor chans att också vara den som går oskadd ur bråket. Att ta en smäll gör helt enkelt överlevnadschansen till ordentligt mycket mindre (andra faktorer som också påverkar kraftigt är nykterhet).

Det fungerar alltså inte att försvara sig lite grann, eller försvara sig när det redan börjat bli våldsamt. Det enda sättet att försvara sig är alltså att svara direkt med våld. Eftersom jag inte är redo att bli nerslagen som pris för mitt ickevåldsideal så tar jag alltså till våld direkt när jag blir attackerad. Centralt här är att våldet aldrig är en aggresion, utan alltid är ett svar.

Man kan dra hela resonemanget ett steg längre… vad är det för ideal som gäller inte bara för mig som person, utan för samhället som stort? Och hur passar dessa ideal ihop med samhällets realitet? Det för oss in på det som Markus skrev så bra, om Nödvärn och Domkrafter, vilket inspirerade mig att slutligen skriva denna post:

I just det här fallet tycker jag att det är trist att man gjort den bedömning man gjort. Dels för att jag tycker det drabbar Per-Anders orättvist, och dels för att vi inte behöver signalera till allmänheten att de inte skall lägga sig i om någon annan far illa. Vi behöver helt klart en diskussion om hur sådana här situationer skall bedömas, så att rättspraxis kommer närmare hur folket faktiskt resonerar och så att folket bättre förstår hur rättspraxis ser ut.

Det allra sista det svenska folket behöver är ännu mer anledning att sjunka undan i hörnet på tunnelbanan och låtsas som inget händer. Civilkurage och mod i allmänhet är det lite sisådär med i vårt avlånga land. Att vårt rättsväsende är så skruvat att man lyckas döma någon till ett långt värre straff för att denne skyddat någon (eller sig själv) än personen som oprovocerat annföll någon är rent ut sagt vansinne.

Vilket då leder oss tillbaks till ursprungsproblematiken. Vårt rättsväsende och vår lagstiftning förutsätter inte bara att vi ska leva efter idealen om ickevåld, utan även att vi ska låta bli att försvara oss tills det i realiteten är för sent. Detta är inte en acceptabel gränsdragning. Gothbarbie uttrycker det bra:

Att därför tala om “lagom” våld är befängt. Den som oprovocerat attackerar en annan människa har försakat sina rättigheter i den situationen och ska utsättas för precis så mycket våld som den som skyddar sig finner lagom. Även om det innebär att den som attackerar dör.

Ställer man inte upp på det så skulle man helt enkelt inte ha attackerat någon oprovocerat.

Det är kanske lite extremt uttryckt, men ställer i alla fall saken på sin spets. På någon nivå finns det ett “lagom” — det kan aldrig vara okej att forstätta sparka på den som ligger fullständigt oskadliggjord på marken… men samtidigt måste självförsvaret alltid komma först, och principen om att den som tar till våld som aggression är den som förverkat sin rätt att gå skadefri.

För att avsluta kan man ju även se på straffskalor. Oavsett hur fel eller inte man tycker det är att försvara sig, så kan man garantera att varje gång någon får ett mildare straff för att hoppa på någon och ta strypgrepp än den som försvarade sig själv eller någon annan oskyldig så går detta direkt emot vad människor tycker är rimligt och rätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, misshandel, nödvärn, ideal, realitet

Demonstration i humlegården

Kul att se att så mycket folk har dykt upp på demonstrationen i humlegården. Lite tekniska problem, men mycket bra talare hittills. Det tycks vara mest piratpartister här, men ändå kul att se andra partiers representanter. Det behövs mer än bara Piratpartiet för att stoppa det här.