Ditt liv i en låda
En bloggare har arresterats av polisen, anhållen misstänkt för bland annat hot mot tjänsteman. Så långt är det inget konstigt med saken — samma regler ska givetvis gälla för att publicera saker på nätet som att publicera saker på papper eller i andra media.
Det som är anmärkningsvärt i denna historia är hur polisen agerar så fort det rör sig om datorrelaterade brott. Vi har sett det när det gäller fildelningsbrott, vi har sett det när det gäller ospecificerat felaktig användning av internetanslutning, vi har sett det när några råkade vara i samma hus som en konsert.
Jag kan förstå att man när det gäller brott som utförs med hjälp av datorer där bevismaterial kan finnas på datorer tar datorerna i fråga i beslag. Denna gång rör det sig dock om en bloggare, som rimligtvis publicerat det problematiska på en blogg. Bevismaterialet finns alltså redan tillgängligt på bloggen. Så vad gör polisen?
– De tog hans, min och barnens datorer. De tog till och med min sons play-station, säger hustrun till TT.
Här undrar jag hur man tänker. Det verkar som om man inte tänker alls — snarare har polisen givit sig själv ett frikort: så fort datorer är inblandade konfiskeras allt som ens kan fantiseras fram innehålla en dator. Denna utrustning finns sedan två möjliga alternativ: Antingen hittar polisen något “olagligt”, varpå utrustningen är förverkad och fås inte tillbaks. Annars tar polisen så otroligt lång tid på sig att söka igenom utrustningen att man när man får tillbaks den i princip inte har någon praktisk användning av den. Det senare alternativet får dock sägas vara en stor känslomässig seger, med tanke på hur mycket personligt som sparas på en dator.
Polisen ser här datorerna som någon form av arkivmaskiner — en syn som tillhör en för länge sedan svunnen tid. Det är naturligt att beslagta någons ekonomipärmar om denne misstänks för eknomiska brott. Med samma resonemang beslagtar man datorer då någon misstänks för nätrelaterade brott. Detta trots att en dator har en helt annan användning.
En bättre liknelse vore att beslagta en persons alla fotoalbum eftersom personen misstänks för inbrott. Visserligen skulle det kunna finnas bilder däri på ett inbrott… men man bör nog ha någon sorts befog för att så är fallet. För att dra liknelsen vidare skulle du i det fallet inte ha någon chans att få kopior på dina minnesbilder.
Vilken som helst självständigt tänkande individ inser att sonens playstation inte innehåller några bevis på hot mot tjänsteman. Jag ser bara två möjliga alternativ: Antingen följer polisen bara någon checklista i ren dumhet eller så väljer man aktivt att ställa till med problem för någon som man tycker är en fuling.
Det bör här noteras att det rör sig om en misstänkt och utredningen mot denne, inte om ett straff utdömt till en dömd brottsling. Ändå raserar man personens liv, beslagtar fruns dator och sonens spelkonsoll.
Det måste införas regler för vad polisen får göra när det gäller konfiskerandet av datorutrustning, och strikta tidsramar för hur länge saker får fråntas någon medborgare. Jag inser behovet att säkra bevis, men detta kan precis lika gärna fyllas genom att diskar kopieras, vilket kan utföras på ett dygn max, sedan kan utrustningen lämnas tillbaks i oförändrat skick.
Dagens maktutövning från polisens sida är inget annat än övervåld på människors privatliv och möjligheter att försörja sig i en ålder då allt mer privat, känslomässig, intim, nostalgisk och arbetsrelaterad information lagras på datorer.
Samtidigt läggs ytterligare en misshandels- eller våldtäktsutredning ner på grund av bristande resurser.
Bildcredits: reway2007
Tipstack: Alex
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Polisen, Maktmissbruk
Att dömas av hat
Det snackas en del om nämndemän nu när SD kommer att få tillsätta nämndemän. Det är bra att det tas upp, för systemet med politisk styrning av domstolar är ruttet rakt igenom. Men frågan är varför man inte ställt sig dessa frågor tidigare.
“Hur känns det för en muslim att bli dömd av nämndemän från SD?” är den stora frågan. Naturligtvis skulle det kännas rätt visset. Men varför har den frågan aldrig ställts förut? Hur känns det för den unga kvinnan som gjort abort att dömas av någon KD-tillsatt nämndeman som plockats ur Livets Ord? Det har vi aldrig varit särskilt bekymrade över förut, trots att problemet funnits sedan systemet infördes.
Hur känns det för en företagsledare att dömas av nämndemän som tillsatts av ett Vänsterparti med en stor andel människor som hatar kapitalismen? Frågan har över huvud taget inte varit myntad.
Hur känns det för en man att bli dömd av nämndemän från ett radikalfeministiskt politiskt förbund som S-kvinnor? Ett förbund som uttryckligen säger att män ska omyndigförklaras till den milda grad att de inte ska tillåtas ta beslut, och som propagerar för att kvinnor ska premieras på mäns bekostnad i alla situationer, oavsett kvalifikationer?
Hur känns det för männen bakom en sökmotorsite för torrent-filer där en hel del upphovsrättsskyddat material indexeras att dömas av nämndemän tillsatta av partier som kräver hårdare tag mot fildelare och som har nära kontakter med upphovsrättsföretagens lobbyister?
Det här handlar absolut inte om huruvida dessa nämndemän påverkats av sina åsiktsinriktningar när de dömer, och inte om några individuella fall. Undersökningar har visat att det sker att nämndemän dömer enligt övertygelse i många fall, men även utan det så handlar det i det yttersta om förtroendet till rättsstaten, för vi andra kan inte veta om så sker, så länge risken finns.
Att jag kan dömas av någon som hatar mig, som ser ner på mig på grund av grupptillhörighet eller andra attribut, skadar både mitt förtroende när jag stiger in i rättssalen men också allmänhetens förtroende för att jag kommer behandlas på ett rättssäkert sätt.
Sverige är på många områden fast i ett superkonservativt läge. Vi behöver massiva reformer. Som dreadnallen skrev på twitter:
Lägg ner Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, Öppenpsykiatrin & Missbruksvården. Ersätt med fungerande verksamhet snarast.
Det finns för mycket prestige, för mycket gamla ingrodda vanor, för mycket felaktigt görande som görs bara för att “det alltid har varit så”, inom många myndigheter och även inom rättsväsendet. Ju mer jag tänker på saken desto mer övertygad blir jag om att det enda svaret på sikt är att göra drastiska saker. Riv, bygg om, bygg något bättre, utan gamla dåliga vanor.
För rättssystemets del är det dags att ta chansen nu när SD inneburit att saken kommit på tal. Byt ut systemet med nämndemän. Våga se oss om, studera hur andra länder har löst problemet, och ta det bästa vi kan hitta. Det är dags att acceptera att Sverige inte är världsbäst på alla områden.
Vi kan bara misslyckas genom att vägra erkänna våra brister. Det finns ingen skam i att söka förbättring.
Bildcredits: LuMaxArt
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lagar, Rättssäkerhet, Förtroende, Nämndemän, TPB, Spectrial
När rättssäkerheten brister
Jag skrev igår om vad som kan ske när en falskanklagelse innebär att rättssäkerheten används som vapen mot någon annan i en konflikt. Ofta rör det sig om skillsmässor och vårdnadstvister, där sådant tyvärr är rätt vanligt — men även vanlig svartsjuka orsakar liknande händelser. Ju mer rättssäkerheten luckras upp, desto värre kan en sådan anmälan förstöra någons liv.
Det finns säkert en del där ute som tycker att det hela låter otroligt — att sådant inte kan hända i vårt land. Er vill jag bara be läsa berättselsen Bandhagen Blues, som jag hittade via Medborgarperspektiv. Det är en ganska lång historia, men ändå ett måste att läsa för den som är intresserad av vilket skick Sveriges rättssäkerhet befinner sig i. Jag ber er att läsa den, och vill ni ha en uppgift kan ni roa er med att räkna hur många myndigheter i berättelsen som agerar på ett rättsosäkert sätt och bara förutsätter att mamman är god och pappan ond. Ge gärna era svar i kommentarerna.
“Under dessa månader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.
Hon hade även genomgått en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid något tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne på glass och gått på badhus… Varför? Kan man ju undra.
Flera av de förhör som vi begärde få utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frågor och upprepningar.”
Rättssäkerheten ska gälla alla — vare sig det gäller ungdomar som drogtestas, män som filmar poliser i tunnelbanan eller pappor som anklagas för hemskheter. Polisens uppgift är att hitta bevis, inte att fabricera bevis. Nästa gång du hör politiker tala om jämställdhet, tänk tillbaks på den här historien då. Fundera då på hur väl deras förklaring om vad som orsakar bristen på jämställdhet stämmer med historien. Tänk igenom hur väl du tror att deras förslag skulle hjälpa.
Jag själv ser detta samhällsproblem som en naturlig fråga i fortsättning på Piratpartiets fokus på rättssäkerhet, men även om medvetenheten om problemet är en aning större inom partiet än i allmänhet annars så saknar jag ändå en tydlig agenda.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Jämställdhet, Falskanmälan, Makt, Myndigheter, Rättssäkerhet
Barnporr som valfråga?
Jag hamnade i en intressant diskussion på twitter igår om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfråga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt några vara alltför stor. Jag vill ändå hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna på argument, snarare än att bara få spatt av tanken på övergrepp mot barn.
Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vår ideologi bara för att barnporrfrågan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mått av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen på motståndare i debatten om man inte förstått vad de menar.
Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är så farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men så länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser på att leta bland folks barndomsbilder.
Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.
Låt oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen så att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten – något så fint som att minska våldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hållning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sådan lag.
Det som händer när en sådan lag träder i kraft är däremot något annat. När det blir bråk mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.
Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.
Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner så bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.
Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändå gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med någon som helst säkerhet garantera att du inte i någon fil på datorn, i något fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i någon bok, film eller seriealbum har en bild på en naken eller sexuellt menande (i någon odefinierad människas ögon) person under 18 års ålder? Även om du räknar bilder på dig själv och din familj?
Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.
När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.
Det är precis det som hänt denna gång också… en före detta flickvän har som hämnd och för att få fördel i en vårdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning på området), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.
Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.
Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, både från övergrepp och från samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.
Bildcredits: spodzone
Läs även andra bloggares åsikter om Barnporr, Barnpornografi, Lagar, Piratpartiet, Politik, Riksdagsval, Rättssäkerhet, Sexualitet, Val 2010
There and back again
Ibland är det lätt att misströsta. Vi som värnar om rättssäkerhet och integritet ser hur fler och fler övervakningslagar, nya genvägar genom rättsystemet och förslag på mer absurd lagstiftning sköljer över oss nästan dagligen, allt medan en till synes fullständigt vansinnig justitieminister trampar vidare i blomsterrabatten iförd kängor med övriga regeringens goda minne.
Jag är övertygad om att det kommer en punkt där medborgarna får nog. Jag hoppas naturligtvis att den tiden är kommen i september, men även om den inte gör det då så kommer den någon gång. Många som väljer att rösta på Piratpartiet gör det för att få stopp på eländet. För mig går det längre än så.
Till att börja med måste vi naturligtvis in i riksdagen för att få stopp på galenskaperna. Men efter det följer flera andra uppgifter. Vi måste rulla tillbaka de steg som tagits på vägen till övervakningssamhället och återinföra en absolut och oinskränkt rättssäkerhet och ta oss tillbaka till ruta ett.
Först där kan vi börja bygga på allvar. Det finns trots allt mycket att göra inom ramarna för vår kärnpolitik som idag när vi är på väg ner i avgrunden känns rätt avlägset. Den nya tidens teknologiska möjligheter skapar nya problem att lösa. Det där sista kanske låter förvillande likt det gammelpolitiker säger, vilket beror på att kärnan i det är detsamma. Skillnaden ligger i åtgärderna.
För där de etablerade partierna jobbar febrilt för att etablera kontroll över de nya kommunikationsmedlen för att tvinga dem att bli som äldre media, bevara gamla affärsmodeller och kontrollmöjligheter vill vi lyfta det gamla samhällets principer så att dessa även gäller de nya möjligheterna.
Även på Internet ska du ha rätt att slippa bli övervakad utan brottsmisstanke. Även på Internet ska ingen ha rätt att öppna dina brev för att kontrollera deras innehåll. Även med en mobiltelefon ska du kunna röra dig fritt utan att din position spåras.
Det som däremot behövs är nya tag där de nya tekniska möjligheterna skapar nya möjligheter att göra intrång på dessa samma individuella rättigheter. Det kontantlösa samhället är ett utmärkt exempel. Bekvämligheten med att betala med kort ska inte få innebära att dina inköpsmönster kartläggs och blir handelsvara mellan storföretag eller föremål för statens klåfingrighet.
Nätneutraliteten måste stärkas så att företag som nästan helt saknar konkurrens kan utnyttja vårt hela tiden ökande beroende av Internetanslutning till att försöka slå mynt av och därmed dämpa den ökande trenden av individuellt nyttjad yttrandefrihet.
Det finns här mängder med områden där politiken behövs för att försvara den enskilde rätt, både mot storföretagen men kanske framför allt mot staten. Tyvärr är våra nuvarande politiker mer intresserade av att försvara både storföretagen och staten mot medborgarna. Därför är det hög tid redan nu att byta ut dem.
Ju snabbare det kan ske, desto snabbare kan vi gå från uppstädningsarbete till att bygga framtidens kunskapssamhälle.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Datalagringsdirektivet, Integritet, Övervakning, Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, Piratpartiet, Val 2010
Våldtäkt, misshandel och rättsapparaten som vapen
I många diskussioner om våldtäkter, kvinnosyn och annat har det ibland kommit upp tankar om att en del våldtäktsanmälningar kanske, kanske, kanske skulle kunna vara resultatet av att kvinnor i vårt svårt sexualfientliga land vaknat upp dagen efter och ångrat sig, och därmed anmält en våldtäkt för att komma undan slampa-stigmat, komma undan anklagelser om otrohet eller valfritt annat skäl.
Denna typ av tanke blir i allmänhet hårt angripen av feminister, men det har i flertalet undersökningar visat sig att falskanmälningar är relativt vanliga. Det är också detta som utgör grunden för den konfliktyta som finns runt klädval och beteende i domstolar. Det är självklart så att någons klädval eller tidigare beteende aldrig kan ursäkta en våldtäkt… men det som pöbeln som skriker efter blodshämnd missar i sammanhanget är att detta inte är vad domstolen har att avgöra.
Istället måste domstolen försöka avgöra om samtycke fanns, det vill säga om en våldtäkt över huvud taget ägt rum, vilket är otroligt svårt att göra utan någon form av teknisk bevisning, vilket ofta är fallet. Det leder oundvikligen till ett grävande i frågeställningen om hur den misstänke och offret betett sig tidigare, eftersom rättssäkerheten kräver att domstolen inte bara tar anklagelsen som sanning.
Med detta i åtanke är det med viss ironi jag noterar att åklagare Ulrika Rogland i Malmö nu väljer att ta upp ett fall (visserligen om misshandel, inte våldtäkt) just för att en kvinna ångrat sig efteråt. Hon samtyckte, njöt under akten av det, men ångrade sig sedan. I ett klassiskt grepp framställer hon sedan kvinnan som offer:
Under den här tiden har målsägaren då varit naken hela tiden och väldigt utsatt på olika sätt.
ja, hur hade det fungerat annars? Brukar Rogland ha sex propert klädd, eftersom det vore osedligt att visa hud? Känner hon sig “utsatt” då hon ger samtycke till att ha sex, och akten fortskrider precis som förväntat? I annat fall kan vi spola våldtäktsoffer-retoriken när det gäller en sexuell akt i samtycke — den är både en förolämpning mot våra intellekt och en förnedring av kvinnans självbestämmande.
Åklagaren tycker att om man nu nödvändigtvis ska hålla på med BDSM så ska man iaf begränsa sig till att tycka om lösa slag, inte hålla på så länge, eller se till att man väljer en lämplig partner. Det sistnämda är intressant. Det borde stå fullständigt klart med tanke på alla vårdnadstvister och dylikt att människor vi litar på kan svika och baktala oss, våra älskade kan bli våra värsta fiender.
Med det i åtanke är det en skrämmande tanke åklagaren framför, som inte har något att göra i ett rättssamhälle: Är du av den typen att du tänder på BDSM så får du acceptera att sätta dig i en situation där du ger en annan människa möjligheten att när som helst använda statsmakten emot dig. Denna människa kan när som helst “ångra sig” och sätta dig bakom lås och bom, gärna med ett saftigt skadestånd som bonus. Med tanke på att det redan förekommer vårdnadstvister och tvister om egendom och ekonomi vid skilsmässa känns detta som att hälla bensin på skogsbranden.
Än värre är att man skulle kunna sätta detta i system. Om man är lagd så att man njuter av att bli slagen i sexakten kan man stämma träff med någon över Internet eller annan lämplig kontaktförmedling, ha lite roligt, och sedan kräva en rejäl betalning för att inte polisanmäla saken. Vi får ett terrorsamhälle där polismakten kan användas som vapen för utpressningssyfte.
Vi kan inte ha ett samhälle där det inte går att veta om en handling man utför är brottslig eller inte, eller där beslutet om detta överlåts på någons dagen efter-ångest.
Det har varit en hel del prat de senaste åren om att kriminalisera en hel generation. Med den nya barnporrlagen lyckades man i varje fall kriminalisera en hel generations sexliv, och om detta får fortgå är det snart olagligt att över huvud taget ha ett sexliv.
Bildcredits: nullalux
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Rättssäkerhet, Sex, Sexualitet, Våldtäkt, Misshandel, Våld, BDSM
Inga brott är så vidriga att de motiverar rättsstatens nedmontering
– Det här är en sådan kolossal kränkning av barnen. Då får man ta ett steg tillbaka och inte vara rädd för att ens personliga intressen kan avslöjas. Även om man inte kommer åt allt material måste man försöka, säger Alf Svensson.
Alf Svensson (Kd), resonerar om Smile29, ett nytt försök att utvidga datalagringsdirektivet till att innefatta sökningar på sökmotorer.
Jag håller med Alf om att övergrepp mot barn är något av det vidrigaste man kan tänka sig. Däremot är hans slutsats skrämmande för mig. En människas informationssökning innehåller på samma gång allt hon oroar sig för, alla intressen, sexualitet, kanske lite sjukdomsinformation och säkert en eller annan väl bevarad hemlighet.
Dessa förväntas vi nu ge bort för att detta på något sätt skulle hindra övergrepp mot barn. Jag tänker inte ge mig in på frågan om huruvida detta ens är rimligt att tro att det skulle fungera. Istället undrar jag varför vi i detta fall är redo att frångå principer som försvarat rättsstaten och mänskliga rättigheter mycket länge nu. Det finns andra vidriga brott — samhället är fullt av mord, misshandel och våldtäkter. Ändå accepterar vi inte de ingrepp i vår personliga integritet som skulle krävas för att avsevärt minska förekomsten av dessa brott. Detta betyder inte att vi inte inser hur vidriga brotten är, utan att vi inser hur vidrigt det vore att utsätta alla oskyldiga medborgare för denna kränkning.
Vi har tidigare talat om ordvalet signalspaning kontra massövervakning i fallet FRA, vilket debatterades friskt. Nu finns här inte längre något tvivel. Detta är ren massövervakning i dess allra tydligaste form — alla dina intressen ska sparas undan för genomsökning om du verkar vara fuffens, enligt någons luddiga definition av “fuffens”.
I takt med att Internet blir en allt viktigare kunskapskälla dit mer och mer information flyttas blir detta ett allt allvarligare problem. Risken för ändamålsglidning är uppenbar. Delar av EU har till exempel en mycket homo-fientlig lagstiftning. Fundera på vad den kan innebära i kombination med lagring av alla sökningar.
Dessutom är risken här överhängande att vi får ett Minority Report-liknande system där människor döms för något de kanske skulle ha gjort, snarare än något de faktiskt gjort. Vad har man tänkt sig dra för slutsats av att någon söker efter barn på nudiststränder?
Våra barn måste skyddas så de kan växa upp i ett tryggt samhälle — ett samhälle där de inte behöver vara rädda för att söka upp information när de är osäkra på sin sexualitet eller något annat. Och skulle de växa upp och bli nudister ska de kunna söka rätt på närmsta barnvänliga strand att besöka med sina egna barn, utan att polisen i nästa ögonblick stormar in.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Övervakning, Smile29, Alf Svensson
Principiellt motstånd mot censur
Det har skrivits en del fram och tillbaks om Malmströms censurförslag. Anna Troberg svarade Benny Lindholm om vad Piratpartiet vill egentligen, och Lindholm svarar igen. Tyvärr håller jag med Lindholm i en del av hans svar… mycket av Annas artikel handlar om saker som i diskussionen om censur kontra barnporr är perifera, även om den säger en hel del bra om partiet i allmänhet.
Flera andra pirater har hoppat på Lindholm med ett direkt otrevligt tonfall. Jag tror inte att någonting kan vinnas i debatten av att kalla någon för “nyttig idiot”. Kul för någon som grävt ner sig i en skyttegrav, men knappast givande för förståelse och samspråk. Vi kan bättre än så, Pirater, och det krävs en lite mer ödmjuk ton för att övertyga medborgarna i denna valrörelse.
Jag tolkar själv Lindholms utspel mer som att han faktiskt vill förstå hur Piratpartiet tänker, men inte förstår… speciellt av diskussionen i kommentarerna. Det är därför tråkigt att diskussionen spretar iväg så mycket. Han accepterade i diskussionerna runt det första inlägget att det kanske rent praktiskt inte är genomförbart, men den intressanta frågan är alltså:
“Varför är Piratpartiet motståndare mot ett barnporrfilter, rent principiellt?”
Jag ska försöka svara på den frågan så samlat jag kan, och bortser därför från många praktiska argument som att filtret är lättare att ta sig runt än det är att använda en ficklampa:
Jag utgår från en truism: “Antingen gäller något, eller så gäller det inte”. Om vi från båda fallen kan dra som slutsats att “filtrering är dåligt”, så gäller alltså denna slutsats generellt. Så… Antingen är alla webbsiter som läggs upp i filtret riktiga dokumenterade övergrepp på barn, eller så läggs det upp “oskyldiga” webbsiter i filtret.
Fall nummer 1: Alla webbsiter i filtret är riktiga dokumenterade övergrepp på barn. Att webbsidan filtreras kommer upphovsmännen bakom sidan direkt att märka i så fall (eftersom man kan förmoda att de ofta arbetar med sin egen sida, eller har ett kontaktnät som gör det). Detta ger förövare av övergrepp en chans att radera bevis och komma undan.
Detta är en direkt logisk slutsats. Vi får anta att man inte vet vem som ligger bakom webbsidan (för då hoppas jag verkligen att denne tas fast istället för att blockeras). Alltså kommer alla som försöker gå in på sidan direkt märka att den “inte fungerar”. Filtret får alltså som direkt effekt att det blir lättare för dessa vidriga barnvåldtäktsmän att komma undan! Det kan jag inte på något sätt ställa mig bakom.
Fall nummer 2: Det läggs in webbsidor i filtret som inte har brottsligt innehåll. Det säger sig själv att vi inte kan ha ett godtyckligt filter, så detta måste på något sätt kontrolleras. Samtidigt måste detta ske dolt, eftersom det inte är möjligt att kontrollera filtrets korrekthet utan att kunna förbigå filtret.
Det innebär alltså att, i ett nötskal, vi medborgare måste acceptera och lita på att staten sköter detta finfint. Det kan tillsättas kontrollorgan på vilket sätt som helst utan att jag kan acceptera detta… vi kan inte införa en censur som kan appliceras på godtyckligt material, och det enda medborgarna har som garanti om att “rätt” saker censureras är “lita på oss”.
Man kan ganska enkelt sammanfatta hela resonemanget som ytterligare en fråga:
“Vad gör filtret för nytta?”
Om det nu rör sig om riktigt barnpornografiskt material så ska vi ju ändå ta fast de som står bakom sidorna och stänga ner dem! Materialet ska bort från webben snabbast möjligt! Filtret har i den meningen ingen riktig användning mot ren barnpornografi. Detta förfarande (ta ner sidor direkt) fungerar ypperligt bra världen över när det handlar om bedrägeri-sidor. I regel tar det bara några timmar innan sidorna är nedplockade.
Så om det inte handlar om dokumenterade övergrepp mot barn så återstår annat, som i lagens mening inte är barnpornografi, men som av styrande kan anses moraliskt tveksamt, vilket mycket riktigt även är sådant som de Svenska och Australiensiska filtren använts för. Teknad porr, porr med kvinnor med små bröst, bonsai-träd, eller var det nu kan landa. Praktiken bekräftar principen.
Motfrågan som det står upp till Lindholm, Malmström eller någon annan som står bakom filtret att svara på blir alltså:
Vad är det som blir bättre av att man censurerar siterna istället för att bara slå till mot upphovsmännen och ta ner sidorna? Hur förbättras situationen av att upphovsmännen får en chans att radera bevismaterial?
Notera nu att vi fortfarande pratar principiellt, inte rent praktiskt. Det praktiska kan vi återkomma till när vi klarat ut vart vi står rent principiellt… jag har ett eller annat att säga om den saken också.
Bildcredits: pinkangelbabe
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, Informationspolitik, Barnporr, Piratpartiet, Rättssäkerhet, Cecilia Malmström, Benny Lindholm, Anna Troberg
Alldeles märkligt
Det har varit fantastiskt mycket skriverier runt justitieministerns psykbryt för några dagar sedan. Jag har låtit bli att kommentera, eftersom bloggosfären gärna går i vågor över sådant och allt jag någonsin skulle kunna säga redan blivit sagt.
För mig är det egentligen ingen förvånande sekvens av händelser. Den som inte redan innan detta kunnat lista ut att Ask inte har så mycket till övers för rättsstaten. Det som är desto mer intressant är hur vår statsminister följer upp på det hela. Man skulle ju kunna tro att han är en av de som annars tycker hon är “lite vild”?
Nej då. Så här säger han:
“Bea prövade en tanke, alldeles märklig är den inte.”
Eh… Till att börja med finns det två tolkningar: man skulle kunna tolka det som att han tycker att tanken i sig inte är alldeles märklig, det vill säga att han håller med om att det är en okej sak att överväga och fundera lite på. Det skulle i så fall innebära att han har samma bräckliga grepp om vad rättsstaten står för som justitieministern. Vilket i och för sig inte vore någon stor överaskning det heller.
Den andra tolkningen är att det inte är så märkligt att hon helt ogenomtänkt häver ur sig en spontan tanke. I normala fall skulle man kunna hålla med om det, men det finns faktiskt vissa “tankar” som vanliga vettiga människor snappar upp och förkastar med ryggmärgen, som det faktiskt är alldeles märkligt att man över huvud taget yttrar — vid middagsbordet vore det alldeles märkligt, i en intervju med en minister blir det mer än märkligt, det blir anmärkningsvärt.
Tänk er följande scenario: I en diskussion om problemen i de invandrartäta förortsområdena säger justitieministern att en möjlig lösning vore att samla ihop invandrare och avliva i gaskammare. Även om hon senare backat och sagt att “just det där med gaskammare var kanske inte så lyckat” så var det ju inte gaskammaren som var problemet med uttalandet, lika lite som det var färgen på kuverten som var problemet (se, nu transsexköpslagiserade jag det där).
“Bea prövade en tanke, alldeles märklig är den inte.”
Jo, den är alldeles märklig. Vissa principer ska sitta så djupt att de agerar som filter för tankeverksamheten när det gäller idéer för hur vårt samhälle ska fungera. Att justitieministern säger en sådan sak är ett bevis på att dessa principer saknas, vilket inte kan vara annat än ett tecken på att justitieministern är djupt olämplig inte bara som minister, utan som någon som har något som helst att göra med hur vårt land styrs.
Och det är i sin tur alldeles märkligt att statsministern inte förstår det, vilket höjer en viss misstänksamhet över hans lämplighet. Regeringsdugligheten är inte helt tydlig i denna situation, Herr Reinfeldt.
Jag har just nu inte så mycket till övers för något av blocken i det politiska racet mot valet. Det enda jag hoppas är att det vinnande blocket kan få stöd av Piratpartiet i riksdagen, för alldeles tydligt är att det behövs experter på integritet och rättssäkerhet i landets styre.
Bildcredits: jeck crow
Läs även andra bloggares åsikter om Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt, Piratpartiet, Rättssäkerhet, Rättsstaten
Rättssäkerhet på undantag, del 2
Som ett brev på posten efter gårdagens inlägg så kommer då nästa exempel på hur polisen ser rättssäkerheten som något att ta sig runt. Poliser som hotar en fotograf med lite vad som helst, för att skrämmas. När männsikan har mage att veta att han har rätt att fotografera så greppar man efter ett offerlöst brott: du knarkar va?
Vad som helst för att få människan att ge sig, gå med på kohandel och radera bevis mot poliserna. Lögner. Hot. Aggressivitet. Våld.
Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att “det är det visst inte” och tar fram min legitimation.
Läs hela inlägget. Se på filmen.
Detta är ytterligare ett tydligt tecken på tiden vi är på väg in i. Det är därför Piratpartiet håller rättssäkerheten så högt. Ett polisväsende som använder gangstermetoder vinner inget förtroende från medborgarna, och det är viktigare än mycket annat.
Bild från en liknande händelse i Calgary
Det hela späs på av att det i princip aldrig förekommer några påföljder för övergrepp av den här sorten inom det Svenska polisväsendet. Internutredningar läggs ner, mycket undermålig bevisföring gör att åtal läggs ner, och så vidare. Kravallerna i Göteborg där mängder med oskyldiga tvingades ligga på kall asfalt i timtal ledde som bekant till precis ingenting alls, trots 170 anmälningar.
Sverige behöver en separat organisation för att utreda just sådant här — maktmissbruk från andra myndigheter — och på samma sätt som att våld mot tjänsteman bestraffas hårdare än annat våld måste våld av tjänsteman bestraffas hårdare.
För samtidigt som människors förtroende för polisen dalar och alltfler allvarliga brott ligger ouppklarade spenderas nya resurser på att sätta dit en hel ungdomsgeneration. Priorieringen går inte ihop.
Andra som skriver: Posterous, Alarik, Syrrans Granne, Adde, Arbetarperspektiv, Bea, Edwertz, Emretsson, Juridikbloggen, Tvivlaren, Kulturbloggen, odevetdu, PLC, Söderberg, the witch, Zac, Wagenius, Neo, dabitch, 之乎者也, planka.nu, Pumlan, Doria, Scaber Nestor, Andersson, MMK, Magnihasa, Drottningsylt, Röda linjen, GPF, Farmorgun, FMS, Ottinger, Deckarhuset, Ingerö, Hamburger Train, Hallén, SvDs ledarbloggen, Hornstull.nu, Nordin, Sunflower, Lars-Erick, whinar, Jonk, apelsineld, Segerfeldt, Infallsvinkel, soso, DNM, futuriteter, Ravenna, Svensson, Maloki, 301, Livbåten, Dynamic Man.
Även media börjar vakna: Nyheter24, SR, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet TV.
Bildcredits: thivierr
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Maktmissbruk, Polisen, Piratpartiet, Rättssäkerhet
