Hot blogs
Kent Persson kör en feature han kallar för veckans bloggdebatt. Veckans tema var: “Vilka bloggar tycker du är bra?”, och jag tänkte hänga på diskussionen lite, som inte bara har handlat om vilka bloggar som är bra utan även vad som gör en blogg bra.
En särskilt intressant meta-debatt har dykt upp där Anna Troberg anlade genusperspektiv på det hela efter HAX svar i debatten. Själv konstaterar jag precis som Maloki att jag inte ens funderade över könen på bloggarna, och inte ser varför man ska räkna kukar och fittor i en blogglista. En hel del feminister skulle säkert tolka detta som att jag är en kugge i patriarkatet (och Maloki är säkert indoktrinerad på ett sätt eller annat hon med). Själv ser jag inte det jämställda i att fokusera på könet.
Scaber Nestor tycker att vi inte ska vara blyga. Jag håller med, och även om jag tycker min blogg är rimligt bra tycker jag att både han och jag själv har högre höjder att sikta mot.
Andra delar av Annas inlägg håller med henne om mycket starkt när det gäller vad som gör en blogg bra, särskilt följande.
Jag delar inte Hax uppfattning att ett inlägg aldrig kan vara för kort. Även om jag bara skriver ett kort inlägg för att tipsa om en länk etc, så försöker jag att alltid tillföra något själv. Det kan vara fyra fem meningar, men NÅGOT eget tycker jag att man ska bidra med. Om jag inte har tid eller orkar, så hamnar det på twitter.
Jag själv skulle vilja gå ännu längre. HAX tycker att bra bloggar ska blogga minst en gång om dagen, och att det inte kan vara för kort. Generellt så försöker jag dela med mig av länktips och liknande främst över twitter — inte för att jag inte orkar blogga eller inte har tid, utan för att twitter helt enkelt är en mycket bättre kommunikationsform för den sortens kommunikation. Blogginlägg kan mycket väl både bli för korta och för långa.
Bloggar som vräker ur sig material ser jag snarare som spammiga och som en klar nackdel — ett flertal bloggar som jag funderat på att följa har inte lagts in i min läsare (eller tagits bort) på grund av att de helt enkelt hade för hög volym. Jag har inte obegränsat med tid att läsa bloggposter, och får jag för många olästa inlägg i läsaren blir det bara jobbigt.
Mitt eget tips om du ska starta en blogg har alltid varit att skriva längre texter som inlägg som manar till tanke istället för att försöka vräka ur sig poster med någon viss frekvens, och att se till att kvaliten på texten är så hög det bara gå. Lägg tid på styckeindelning, formatering, att hitta bilder, etc.
Visst är det tråkigt när bloggar är alltför tysta, men det kostar mig inget att ha kvar en sådan blogg i läsaren. Kvalitet är viktigare än kvantitet helt enkelt. När jag själv skriver ägnar jag mina inlägg en hel del tid och är rätt petig… jag skriver, korrekturläser, länkar, korrekturläser, ändrar, lägger till bilder, korrketurläser. Ett inlägg måste få ta sin tid för att bli riktigt bra… och har jag inte tiden får inlägget hellre vänta än publiceras halvdant.
Ordentligt länkande är en annan faktor som är viktig. Länkar ger möjligheten till fördjupning, breddning eller fungerar som källhänvisning när länkarna gjorts på ett bra sätt. Länkväggar i varierande grad av doldhet tillför ingenting i de allra flesta fallen — vilket även gäller de helt orelaterade sista paragrafer en del bloggare börjat köra med sist i alla inlägg som går igenom en mängd inlägg. Länka relevanta inlägg för sammanhanget, i texten på relevanta ställen. Rasmus skrev för en tid sedan ett mycket intressant inlägg om denna trend.
Så, vilka bloggare anser jag då är de allra skarpaste?
Innan jag börjar lista bloggnamn så bör jag nämna att jag följer en hel mängd bloggar om olika ämnen. Dessa är de svenska politiska bloggar som platsar, eftersom det matchar temat för denna blogg.
Jag måste börja med Josh på Enligt Min Humla. Hans texter är alltid läsvärda, välskrivna och med en stor mängd humor av en sällsynt bra kvalitet. Jag har alltid förundrats och inspirerats av honom, och hans förmåga har ända sedan jag startade bloggen varit föremål för min avundsjuka.
Nästa blogg i listan får bli Sagor från Livbåten, vars skribenter ofta lyckas väcka tankar om händelser genom att anföra nya perspektiv.
Hanna Wagenius får nästa omnämnande. Hon har dessvärre skrivit rätt sällan på senaste, men när hon skriver är det alltid läsvärt, och hon drar sig inte för att kliva över alla gränser om vad som anses politiskt korrekt.
Opassande har nu varit osedvanligt tyst några dagar, och det är nästan så man får abstinens. Emma är nog den som är allra bäst på att väva samman andras inlägg och skapa bild över läget om en viss händelse eller fråga. Hon har dessutom stått bakom initiativ som översikten över övervakningslagar.
Niklas Dougherty på 之乎者也 är en stark röst som alltid skriver intressant. Han håller alltid den liberala fanan högt och gör analyser som tyvärr är alltför sällsynta.
Innan jag slutar vill jag även nämna Motpol som på något sätt alltid lyckas skriva intressant. Även kul att notera att jag tycks ha en svaghet för bloggare som har en svaghet för Kina. Märklig korrelation.
Om jag tog upp hela listan med motivationer skulle den bli alldeles för lång. Utöver ovanstående finns det mängder av läsvärda bloggar som jag följer. För att nämna några: Anna Troberg, Beelzebjörn, Farmor Gun, Christopher Kullenberg, Full Mental Straightjacket, Lake, Hultin och Liberal och Långsint.
Bildcredits: Daniel Henriquez
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggdebatt, Bloggar, Internet, Media, Skivad lime, Veckans bloggtema
Fantasi, verklighet, våldtäkter och nymoralism
Malin Wollin ondgör sig i Aftonbladet Wendela över det Japanska spelet Rapelay. Spelet är ett i en genre erotiska spel, subgenren handlar om våldtäktsfantasier:
Jag vill veta vem som köper det här spelet. Vem följer efter en ensam tjej på tunnelbanan, drar upp hennes kjol och tränger in i henne.
Är det för grovt att skriva att man tränger in i henne? Man gör ju det.
Och så ska vi bli förvånade när en tonåring våldtar en kamrat och blir hyllad trots dom.
Jag vill veta varför det ska vara så otroligt svårt att hålla isär fantasi och verklighet. Vi har över ett antal generationer nu lyckats komma fram till att nej, det var nog inte så att rock & roll gjorde de unga till asociala monster, nej, våldet i filmer kladdade inte av sig på tittaren och skapade massmördande freaks, och nej, hårdrockens pentagram gjorde inte lyssnarna till satanister och till sist har vi kommit fram till att Drakar & Demoner inte får ungdomarna att sticka ihjäl varann.
Ibland får jag till och med något sorts hopp om att vi ska lyckas komma fram till att nästa syndabock, dataspelen, också är helt oskyldiga i överbryggandet av klyftan fantasi/verklighet. Människor spelar dagarna i ända mördarsimulatorer, utan att för dens skull bli mördare. Men så fort det handlar om sex, ja då är det förstås något utomordentligt fel på den som spelar.
Denna moralism kommer ur vår sexualfientliga kristna värdegrund, där allt som handlar om sex per automatik är lite smått anmärkningsvärt och fult. Kan man verkligen fantisera om sådant utan att vilja agera ut det? Kombinera detta med lite ny teknologi för en explosionsartad moralpanik som aldrig tycks dö.
Det finns så mycket man kan anmärka på. Rapelay-kontroversen är rolig, eftersom den aldrig tycks dö. Spelet släpptes 2006, vilket alltså innebär att det i allt väsentligt är helt bortglömt — dataspel har inte så lång tid i rampljuset. Det är sedan länge taget ur produktion och säljs inte längre, men allt moralistiskt tjat om det håller det hela tiden framme i någon sorts utdraget superexempel på Streisandeffekten.
Det kan naturligtvis vara svårt att förstå en kultur som inte stigmatiserar denna typ av fantasier lika hårt som vår egen kultur. Det finns ju våldtäktsfantasier även här — det kryllar av erotiska noveller av denna typ, finns en del porrfilmer på ämnet och en hel del människor som gillar att rollspela denna typ av fantasi — för det handlar just om fantasi. Det är otroligt vanligt både bland kvinnor och män att fantisera om våldtäkt — både som offer och förövare. Det hela är dock på tok för stigmatiserat för att någon här skulle få för sig att försöka dra ihop en budget till att bygga ett dataspel.
Wollin undrar om det är sånt här killar fantiserar om?
Är det detta killar drömmer och fantiserar om? Att våldta unga tjejer?
Om du spelar det så gillar du det.
Om du spelar det är du en virtuell våldtäktsman.
Svaret är som bekant ja, killar fantiserar om det. Precis som tjejer. Och på precis samma sätt skulle ingen av parterna tycka om det i verkligheten.
Det som insinueras är att det på något sätt är ohälsosamt att spela ett sådant spel. Att det är sådant här som är orsaken till att våldtäkter förekommer. Jag tycker vi då ska ta oss en titt på statistiken, och jämföra några länder där sådant här trycks undan och några länder där man öppet bejakar sin sexualitet och sina fantasier (Källa FN):
| Land | Våldtäkter per 100 000 invånare |
|---|---|
| Kanada | 78,08 |
| Australien | 77,79 |
| USA | 32,05 |
| Sverige | 24,47 |
| Storbritannien | 16,23 |
| Sydkorea | 12,98 |
| Taiwan | 4,08 |
| Japan | 1,78 |
Så i landet där denna typ av spel är så poppis att det finns en hel industri runt dem är våldtäktsantalet betydligt lägre. Kan kanske bero på att människor inte blir tickande bomber av sexuellt förtryck från en tidig ålder, utan tillåts ha de fantasier de mår bra av…
Uppdatering: Läs även Alfred Holmgrens utmärkta svar till Wollin, Gesters summering av läget och Wollins barnsliga personangrepp till svars.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sex, Sexualitet, Rapelay, Våldtäkt, Dataspel, Fantasi
Piratpartiets dolda agenda avslöjad
Tänk så svårt det blir när man vill svartmåla någons politik, men inte har några argument. Tur att det alltid går att hoppa på någon person istället. Rolf Erikson drar nytta av det när han hoppar på Rick Falkvinge. Argumentationen är minst sagt rörig, men går ungefär så här:
- Rick tycker att Ask ska avgå.
- I Bjästa förekom en våldtäkt följd av mycket otrevligt beteende från delar av samhället.
- Vilket är Ricks fel eftersom han inte varnade pojken i tid, eller i alla fall en följd av att Rick tycker Ask ska avgå.
Hänger ni med?
Inte jag heller, men läs gärna det hela i hans inlägg. Han pressas naturligtvis rätt hårt i kommentarerna, och följer upp med en häpnadsväckande insikt, som fortsättning på argumentationen ovan:
- Rick (och hela Piratpartiet) måste ha en dold agenda.
Okej…
Anne Kekki reagerade starkt (vilket man kan förstå), och i kommentarerna där förklarar Rolf äntligen vad det egentligen handlar om:
Däremot kan jag inte förstå hur delgivning av misstänkt för brott eller hämtning för förhör kan ske anonymt. Färgade kuvert är att ta i men anonyma kuvert och privatklädda poliser i privatbilar är också fel.
Rolf håller alltså helt enkelt med Ask om att det där med oskuldspresumption inte är så viktigt. Tack, då vet vi.
Tyvärr är den reaktionen allt för vanlig. Inte nog med att man friskt blandar ihop olika brott, som människohandel, sexköp, våldtäkt och misshandel i en enda salig röra… i den starka känslomässiga reaktionen på hur grovt eller allvarligt (eller “äckligt”) ett brott är kräver man helt enkelt en syndabock, och den som först misstänks ligger ju nära till hands. Man står inte ut med att säga “vi vet inte vem som gjort det, eller ens om det skett” när någon misstänks ha gjort något.
Därför vill man frångå hela rättsprocessen och få döma folk själv. Inte på samhällsnivå, nej, fängelse först efter dom — men utfrysning, stigma och mobbning — visst! Kanske kan man tänka sig att ta tillbaks det ifall det visar sig att någon annan blev dömd för brottet? Men i många fall är det ju så att ingen döms, och då döms den som misstänkts men friats ändå av samhället runtomkring.
Det är just den här sortens drevmentalitet som rättsstaten är byggd att skydda mot. Den kan aldrig skydda mot att grannarna får nys om något och blänger argt, men den kan göra sitt bästa för att misstänkta brottslingar ska anses vara oskyldiga tills motsatsen bevisats. I det ingår att inte tala om för grannarna om dom inte direkt berörs av det som hänt.
Att sitta på sin höga pidestal och fördöma andra är lätt, men fundera då en stund på hur lätt det vore att få någon misstänkt för ett brott som köp av sexuella tjänster? Även om misstankarna avskrivs direkt efter ett första förhör så är ju skadan redan skedd. Jag vill gärna veta hur Rolf tänker förklara sitt lila kuvert för grannarna då, och hur stor chans han tror att det är att dom slutar blänga när han svurit sig oskyldig.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Beatrice Ask, Bjästa, Rick Falkvinge, Rolf Erikson, Sexköpslagen, Våldtäkt
Censur medelst upphovsrätt, del 2
Så var det då dags igen. Som jag skrev om i Upphovsrätt som censurverktyg och samhällsfara används ibland upphovsrätten för att rent ut tysta människor, fast någon upphovsrättsproblematik egentligen inte finns inblandad.
Nu är det Matte Matik som råkat illa ut på grund av sin Transgenusmotor. Uppsala Nya Tidning har blivit så upprörda att de skrivit mail och lite dolt sådär hotar med en polisanmälan. Detta alltså för att någon läser tidningen på ett sätt som man inte har avsett.
Jag undrar hur långt de tror att upphovsrätten sträcker sig? Måste jag använda deras tidning enligt instruktioner? Vad begår jag för brott om jag läser den upp och ner, om jag målar roliga grimasher på deras bilder, eller annat liknande?
Det som nu hänt är i klass med att hota med polisanmälan för att någon ser på en tavla man målat med färgade solglasögon. Och det är klart, UNT märker ju tydligt att Matte har fel färg på sina genusglasögon.
Det är visserligen en webbserver med i spelet, men programmet transgenus skulle precis lika bra kunna skrivas som et webbläsartillägg till t.ex. Firefox. Det skulle fungera lika bra som program, men mindre bra som poäng i debatten.
Detta är oerhört farligt för den öppna debatten. Transgenusmotorn är inget verktyg för att publicera saker, och har alltså inte publicerat saker — det är ett verktyg för att visa upp information som redan är publicerad, precis som en vanlig webbproxy, som googles översättningstjänst. Det är dessutom inget nytt påhitt — sidor som Smurfalizer har gjort samma sak mer eller mindre sedan webben uppfanns.
Matte orkar inte bråka, så han stängde tjänsten. Jag bråkar dock gärna för yttrandefrihetens och den öppna debattens skull (vilket inte borde vara någon nyhet). Bring it on, UNT.
Jag uppmanar alla piratpartister, piratsympatisörer och andra som bryr sig om fri debatt att spegla sidan, om ni har möjlighet. Jag har skapat nya versioner av filerna som Matte inte inkluderade och fixat en bugg som skapades av införandet av en GPL-kommentar. Hela paketet finns här.
Uppdatering: Efter Tors förslag i kommentarerna har jag lagt till en frame högs upp som klargör att transgenusifiering har skett och som tillhandahåller en länk till ursprungssidan. Paketet med källkoden innehåller även dessa.
Uppdatering 2: Det visar sig att det redan har lämnats in en polisanmälan, från Sundsvalls Tidning. Se lite mer info på cybernormer.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Yttrandefrihet, Upphovsrätt
Datalagringen: Vad menar MP egentligen?
Jag har spenderat delar av veckan med att försöka få något sorts rimligt svar ur miljöpartiets bloggare om vad som egentligen gäller. Det blir inte lättare ju mer som sägs, snarare tvärt om.
Till att börja med har ingen velat svara på vad en mänsklig rättighet är värd. 3 öre är uppenbarligen för mycket, enligt Tomas Melin:
Vi kan inte bara säga nej, om EU börjar ta ut vite. Hur stor skuld kan du tänka dig att dra på Sverige?
Vad då skuld, Tomas? Blir det mer pengar om vi inte betalar direkt menar du? Blir det dyrare om det är en klumpsumma? Om någon nu envisas med att det är en skuld snarare än en räkning att betala, så so be it — vi skapar ett “mänskligt rättighetskonto” där vi sätter in motsvarande belopp.
Det sker ju faktiskt rätt ofta i vardagen att vi använder just detta att många små belopp blir en stor summa. Att försöka få det att låta som någon “skuld” (vilket ju låter värre, eller hur?) är rätt lågt — skuld eller betalning, det är 3 öre om dagen. Är det värt det eller är det inte värt det, MP?
Om vi för en stund bortser från att vi inte på något sätt kan tvingas att betala (och att andra EU-länder regelbundet bryter mot både den ena och den andra EU-bestämmelsen), så verkar MP bestämt tycka… vad då? Klart är att alliansregerignen inte ska få implementera direktivet (Maria Ferm):
- Det finns ingen överenskommelse om att en rödgrön regering ska lägga fram ett förslag om att implementera datalagringsdirektivet, istället kommer nu S och V rösta för en grön motion om att AVSLÅ regeringens lagförslag om datalagringsdirektivet och en motion om att ifall en implementering skulle ske ska det vara genom lag inte förordning (vilket är svagare).
Det låter ju bra. Alliansen får absolut inte implementera datalagringen! Skönt. Besked, äntligen. Men vänta nu… Melin igen:
Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det.
Även Maria Ferm och Jakop Dalunde uttrycker liknande sätt att det inte kan undvikas att direktivet implementeras, eftersom vi annars måste betala, även om ingen dock har velat svara på varför det inte är värt att betala 3 öre om dagen för att få vår integritet skyddad. Jag skulle fortfarande uppskatta ett svar från MP om detta.
En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.
Jaha, men jag trodde tanken var att MP skulle sitta i regeringen, eller i alla fall i ett regeringssammarbete? Från det kan vi dra slutsatsen att MP inte tänker dra direktivet till EG-domstolen (uppdatering: det handlar om EG-domstolen, inte Europadomstolen, vilket är ytterligare en faktor — jag är inte alls säker på att det citerade stycket ens är sant om man applicerar det på rätt domstol) om de får makten i valet, vilket är trist, eftersom man samtidigt konstaterar att det vore ett effektivt sätt att skjuta ner direktivet. Hur ska ni ha det nu?
PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.
Här verkar Melin ha missförstått vad ett regeringssamarbete innebär. Det handlar alltså inte om att vi lojalt ska stödja en regering i alla frågor utom våra egna utan motprestation, och sedan bli överkörda i våra egna frågor. Det handlar om att de regeringsbildande partierna får vår lojalitet i alla andra frågor mot en motprestation: att de röstar med oss i våra frågor.
Om Piratpartiet till exempel säger att S, V och MP får bilda regering med vårt stöd om de röstar med oss i “våra” frågor, så kan S inte gadda ihop sig med M om datalagringen efteråt. Precis samma sak skulle MP kunna göra: man skulle kunna vägra bilda regering med S och V om inte de övriga gick med på att rösta ner datalagringen. Men då skulle man säkert få släppa på andra frågor.
Det är precis detta som Falkvinge menar när han skriver att MP sålt ut integriteten för regeringsmakten. MP är inte beredda att prioritera integritetsfrågan så högt, därför blir den bortförhandlad.
Att Melin verkar ha missförstått hela vågmästarstrategin är lite synd eftersom han lägger så mycket energi på att såga den. I hans verklighet finns inte denna prioritering, just för att det finns så mycket MP bryr sig om. Piratpartiet å andra sidan låter hellre bli att stödja en regering och får därmed inte igenom vår politik än att stödja en regering och ändå inte få igenom vår politik. Make sense?
MP verkar istället vilja skicka iväg Bodström att omförhandla datalagringsdirektivet han själv var drivande i att införa. Denna process tror de kommer gå snabbt nog och göra att direktivet helt slopas eller blir helt fixat med hänsyn till integritet. Man häpnar — maken till naiv inställning får man leta efter.
Under tiden inför de motvilligt direktivet, istället för att betala tidigare nämda 3 öre per medborgare, eller rakryggat stå upp mot EU och säga “nej, vi betalar inte” och ta konsekvenserna för det (vilka det nu skulle vara). Jag anar en klassisk Svensk känsla för “ordning och reda” och att man ska följa regler här, men ibland måste man göra det som är rätt, inte bara följa order, särskilt om man får ansvaret att förvalta ett helt folks intressen och rättigheter.
Jag uppskattar MPs principer i frågan, men för mig räcker inte förhoppningen om att Bodström ska förhandla fram nått trevligare om han får en chans till. Det krävs hårdare motstånd än så, och jag vill att mina medborgerliga rättigheter ska skyddas direkt, nu, omedelbart — inte om några (eller många) år när en segdragen omförhandling är klar.
En röst på något annat parti än Piratpartiet är en röst på att datalagringsdirektivet införs i Svensk lag. Man kan kanske tycka att det är förmildrande att MP vill ha bort det igen på sikt, men det är ett kränkande direktiv som inte ska få införas. Alls.
Bildcredits: Bob West
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Informationspolitik
Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?
Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.
Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.
Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:
Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?
Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!
För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.
Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.
Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?
Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?
Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.
Bildcredits: Muffet
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU
Bildt avslutar diskussionen
Carl Bildt har svarat på Rick Falkvinges kritik av hans utspel i diverse tidningar om hur han vill försvara nätfriheten.
Jag skulle tro att de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet snarare applåderar.
Jag lever uppenbarligen inte i samma värld som Carl Bildt. Det är mycket fint prat, men väldigt lite verkstad. Utrikesministern skulle till exempel mycket enkelt kunna ta reda på vad “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” tycker, istället för att tro.
Jo, det är nämligen så att på nätet kan dessa ansiktslösa människor själva komma till tals. Man skulle alltså av den så kallade bloggbävningen kunna dra slutsatsen att “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” inte tycker att FRA är sådär jättehett.
Men man behöver inte gräva så djupt. Det skulle nog räcka om utrikesministern läste kommentarerna till hans egen debattartikell på nätet. Men det går naturligtvis inte — Bildts svar är märkt “slutreplik”, som om det räcker med att man tillräckligt tydligt och högt säger
Sverige är en öppen demokrati och en fungerande rättsstat.
för att det ska bli sanning. Men alla tjänar väl på att debatten lägger sig, kanske?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Rick Falkvinge, Piratpartiet, Internet
Andra som skriver om Bildt’s svar: Syrrans Granne, Full Mental Straightjacket.
Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt
Jag skriv ett svar till Carl Bildts kolumn i Washington Post, på min engelska blogg: “Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt“. Läs och kommentera gärna!
Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Övervakning, FRA, Informationspolitik, Integritet, Internet, Piratpartiet, Yttrandefrihet
Gott nytt bloggår
Jag har roat mig med att se tillbaks över året som gått. Det känns som om jag alltid haft denna blogg, men den startade ju trots för mindre än ett år sedan, i maj. Det började med en fråga, gick via hur musikvärlden kontrolleras, The Pirate Bay, EU-valet och valfusket, uppror i Iran till direkta kommentarer om FRA-valet och inkopplingen av kablarna.
Parallellt med hela det har det förekommit en intressant interndebatt i partiet, om allt från den video om “valfusk” som cirkulerade i samband med valet till diskussioner om samarbete med F!. Allra senast verkar den ha landat i en metadebatt om interndebatten, vilken i sig är mycket intressant men som jag inte har hunnit med att kommentera mer på själv än.
Det finns ett antal längre artiklar jag får kalla mina favoriter, när jag ser tillbaks på året (annat än Övervakningens tidslinje-serien som nog är min mest ambitiösa, men som jag skrev för nyligen för att ha fått något egentligt perspektiv på än). Bloggen hade problem med indexeringen hos webbtjänsterna och levde länge i fullständig isolation, så dessa är några artiklar jag inte riktigt känner fått den uppmärksamhet de förtjänar:
- Effektivisera?
- Ett samhälle på tomgång
- Tala om Lime-policyn
- Kulturhinder
- Våldtäktsvansinne
- Och kanske till slut denna, som årets bästa titel: “Försäljningen av nerladdade bensinstations-CD ökar med massor av procent”
Och om man nu ska sammanfatta året på något sätt, så görs det nog bäst med en bild, som ju bekant säger mer än tusen ord. Från maj, tusen ord om samhällets förfall:
Gott nytt år!
Missa inte även Scaber Nestors tillbakablick, del 1 och del 2 är uppe nu, och HAX nyårshälsning med en längre historik över hur fantastisk utvecklingen varit.
Läs även andra bloggares åsikter om nyår, piratpartiet, tillbakablick, 2009
Skrämseltaktik
När argumenten tryter så kommer gärna de personliga påhoppen. Det har vi sett ett flertal gånger redan — Ricks sexliv fick sig en dänga, och alla är vi barnpornografi-kramare och knarklangare.
I dagens kolumn i metro kommer Stefan Wahlberg med en ny anfallsvinkel: skrämseltaktiken. Han tar verkligen fram stora släggan och talar om hur Piratpartiets politik är omöjlig att genomföra, eftersom ett genomförande skulle innebära ragnarök, kaos och världens ände (nästan). Smaka på det här, t.ex.:
Det råkar nämligen vara så att det inte är fildelning, utan artisternas och konstnärernas upphovsrätt, som idag skyddas av Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
De mänskliga rättigheterna är i fara! Om fri fildelning för personligt bruk blev lagligt, då skulle konstnärers upphovsrätt inte existera längre! Tänk bara ifall vem som helst kunde få läsa vilken bok som helst utan att betala, bara genom att gå till ett bibliotek. Så kan vi väl inte ha det?
Det råkar nämligen vara så att kopiering redan är lagligt för personligt bruk. Jag kan kopiera en skiva och ge till mina nära och kära utan att oroa mig för att farbror blå ska sparka in dörren och släpa mig till fängelsehålan. Att påstå att det skulle vara något sorts brott mot de mänskliga rättigheterna att göra precis samma sak på nätet är synnerligen konstigt.
Piratpartiet vill inte avskaffa upphovsrätten, utan ändra den. Den (i mitt tycke) självklara ideella upphovsrätten som innebär att jag äger rätten att förknippas med mitt verk ska självklart vara kvar, men den ekonomiska upphovsrätten måste ändras i form och varaktighet så att den passar ihop med ett modernt samhälle.
Vad jag vet står det inte inskrivet i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna exakt hur många miljoner Gessle måste tjäna på varje skiva — eller hur många miljoner hans skivbolagsdirektör måste tjäna, för den delen.
Utöver att vi skulle hamna i öppen strid med bland annat FN, Europarådet, EU och USA så skulle vi tvingas frånträda åtminstone ett halvdussin internationella avtal och konventioner – däribland den FN-kontrollerade Bernkonventionen och avtalet med Världshandelsorganisationen WTO.
Piratpartiet ställer nu upp i EU-parlamentsvalet för att kunna jobba för vår politik inom EU. Hur skulle vi då kunna hamna i öppen strid med just EU? Att USA tycker illa om det vore ju beklagligt, men USA tycker ju redan illa om vårt socialistiska arv, vi kanske ska ta hänsyn till det också? Det finns gott om diktaturer som tycker illa om vår demokrati, kanske dags att avveckla den för att undvika “öppen konflikt” med dessa?
Det är givetvis ingen slump att upphovsrätten har fått ett så starkt internationellt skydd i både ideella konventioner och globala kommersiella avtal. Upphovsrätten har nämligen ett ekonomiskt värde – precis som alla andra produkter som kan säljas och stjälas.
Jag väljer här att ignorera stjälande-referensen. Den börjar bli så trött. Att något kan regleras så att det går att säljas är inget värde i sig. Låt oss leka den roliga leken där vi ersätter några ord:
Det är givetvis ingen slump att slaveriet har fått ett så starkt internationellt skydd i både ideella konventioner och globala kommersiella avtal. Slavar har nämligen ett ekonomiskt värde – precis som alla andra produkter som kan säljas och stjälas.
Det ekonomiska värdet på en företeelse är fullständigt ointressant i sammanhanget om man ser till samhället i stort. Det ekonomiska intresset ligger ju ändå hos en mycket liten minoritet i samhället, medan det övergripande samhällsintresset når många fler individer. Vi måste fråga oss vad vi vill ha för samhälle och arbeta utifrån det, oavsett om det innebär att det finns slavdrivare som inte kan tjäna sitt levebröd som förut.
Allt detta i en lång kolumn utan att ens en stund reflektera över vad alternativet till fri fildelning egentligen är? Hur ska vi kontrollera att fildelning inte sker? Övervakning, spionprogram på medborgarnas datorer, dryga böter från privata företag? Eller är det bättre att behålla nuvarande situation där alla låtsas som att fildelning inte sker i stor skala, och slumpvist valda medborgare blir offer för storföretagens blodtörstiga advokathundar?
