Datalagringen: Vad menar MP egentligen?
Jag har spenderat delar av veckan med att försöka få något sorts rimligt svar ur miljöpartiets bloggare om vad som egentligen gäller. Det blir inte lättare ju mer som sägs, snarare tvärt om.
Till att börja med har ingen velat svara på vad en mänsklig rättighet är värd. 3 öre är uppenbarligen för mycket, enligt Tomas Melin:
Vi kan inte bara säga nej, om EU börjar ta ut vite. Hur stor skuld kan du tänka dig att dra på Sverige?
Vad då skuld, Tomas? Blir det mer pengar om vi inte betalar direkt menar du? Blir det dyrare om det är en klumpsumma? Om någon nu envisas med att det är en skuld snarare än en räkning att betala, så so be it — vi skapar ett “mänskligt rättighetskonto” där vi sätter in motsvarande belopp.
Det sker ju faktiskt rätt ofta i vardagen att vi använder just detta att många små belopp blir en stor summa. Att försöka få det att låta som någon “skuld” (vilket ju låter värre, eller hur?) är rätt lågt — skuld eller betalning, det är 3 öre om dagen. Är det värt det eller är det inte värt det, MP?
Om vi för en stund bortser från att vi inte på något sätt kan tvingas att betala (och att andra EU-länder regelbundet bryter mot både den ena och den andra EU-bestämmelsen), så verkar MP bestämt tycka… vad då? Klart är att alliansregerignen inte ska få implementera direktivet (Maria Ferm):
- Det finns ingen överenskommelse om att en rödgrön regering ska lägga fram ett förslag om att implementera datalagringsdirektivet, istället kommer nu S och V rösta för en grön motion om att AVSLÅ regeringens lagförslag om datalagringsdirektivet och en motion om att ifall en implementering skulle ske ska det vara genom lag inte förordning (vilket är svagare).
Det låter ju bra. Alliansen får absolut inte implementera datalagringen! Skönt. Besked, äntligen. Men vänta nu… Melin igen:
Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det.
Även Maria Ferm och Jakop Dalunde uttrycker liknande sätt att det inte kan undvikas att direktivet implementeras, eftersom vi annars måste betala, även om ingen dock har velat svara på varför det inte är värt att betala 3 öre om dagen för att få vår integritet skyddad. Jag skulle fortfarande uppskatta ett svar från MP om detta.
En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.
Jaha, men jag trodde tanken var att MP skulle sitta i regeringen, eller i alla fall i ett regeringssammarbete? Från det kan vi dra slutsatsen att MP inte tänker dra direktivet till EG-domstolen (uppdatering: det handlar om EG-domstolen, inte Europadomstolen, vilket är ytterligare en faktor — jag är inte alls säker på att det citerade stycket ens är sant om man applicerar det på rätt domstol) om de får makten i valet, vilket är trist, eftersom man samtidigt konstaterar att det vore ett effektivt sätt att skjuta ner direktivet. Hur ska ni ha det nu?
PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.
Här verkar Melin ha missförstått vad ett regeringssamarbete innebär. Det handlar alltså inte om att vi lojalt ska stödja en regering i alla frågor utom våra egna utan motprestation, och sedan bli överkörda i våra egna frågor. Det handlar om att de regeringsbildande partierna får vår lojalitet i alla andra frågor mot en motprestation: att de röstar med oss i våra frågor.
Om Piratpartiet till exempel säger att S, V och MP får bilda regering med vårt stöd om de röstar med oss i “våra” frågor, så kan S inte gadda ihop sig med M om datalagringen efteråt. Precis samma sak skulle MP kunna göra: man skulle kunna vägra bilda regering med S och V om inte de övriga gick med på att rösta ner datalagringen. Men då skulle man säkert få släppa på andra frågor.
Det är precis detta som Falkvinge menar när han skriver att MP sålt ut integriteten för regeringsmakten. MP är inte beredda att prioritera integritetsfrågan så högt, därför blir den bortförhandlad.
Att Melin verkar ha missförstått hela vågmästarstrategin är lite synd eftersom han lägger så mycket energi på att såga den. I hans verklighet finns inte denna prioritering, just för att det finns så mycket MP bryr sig om. Piratpartiet å andra sidan låter hellre bli att stödja en regering och får därmed inte igenom vår politik än att stödja en regering och ändå inte få igenom vår politik. Make sense?
MP verkar istället vilja skicka iväg Bodström att omförhandla datalagringsdirektivet han själv var drivande i att införa. Denna process tror de kommer gå snabbt nog och göra att direktivet helt slopas eller blir helt fixat med hänsyn till integritet. Man häpnar — maken till naiv inställning får man leta efter.
Under tiden inför de motvilligt direktivet, istället för att betala tidigare nämda 3 öre per medborgare, eller rakryggat stå upp mot EU och säga “nej, vi betalar inte” och ta konsekvenserna för det (vilka det nu skulle vara). Jag anar en klassisk Svensk känsla för “ordning och reda” och att man ska följa regler här, men ibland måste man göra det som är rätt, inte bara följa order, särskilt om man får ansvaret att förvalta ett helt folks intressen och rättigheter.
Jag uppskattar MPs principer i frågan, men för mig räcker inte förhoppningen om att Bodström ska förhandla fram nått trevligare om han får en chans till. Det krävs hårdare motstånd än så, och jag vill att mina medborgerliga rättigheter ska skyddas direkt, nu, omedelbart — inte om några (eller många) år när en segdragen omförhandling är klar.
En röst på något annat parti än Piratpartiet är en röst på att datalagringsdirektivet införs i Svensk lag. Man kan kanske tycka att det är förmildrande att MP vill ha bort det igen på sikt, men det är ett kränkande direktiv som inte ska få införas. Alls.
Bildcredits: Bob West
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Informationspolitik
Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?
Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.
Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.
Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:
Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?
Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!
För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.
Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.
Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?
Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?
Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.
Bildcredits: Muffet
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU
Bildt avslutar diskussionen
Carl Bildt har svarat på Rick Falkvinges kritik av hans utspel i diverse tidningar om hur han vill försvara nätfriheten.
Jag skulle tro att de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet snarare applåderar.
Jag lever uppenbarligen inte i samma värld som Carl Bildt. Det är mycket fint prat, men väldigt lite verkstad. Utrikesministern skulle till exempel mycket enkelt kunna ta reda på vad “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” tycker, istället för att tro.
Jo, det är nämligen så att på nätet kan dessa ansiktslösa människor själva komma till tals. Man skulle alltså av den så kallade bloggbävningen kunna dra slutsatsen att “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” inte tycker att FRA är sådär jättehett.
Men man behöver inte gräva så djupt. Det skulle nog räcka om utrikesministern läste kommentarerna till hans egen debattartikell på nätet. Men det går naturligtvis inte — Bildts svar är märkt “slutreplik”, som om det räcker med att man tillräckligt tydligt och högt säger
Sverige är en öppen demokrati och en fungerande rättsstat.
för att det ska bli sanning. Men alla tjänar väl på att debatten lägger sig, kanske?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Rick Falkvinge, Piratpartiet, Internet
Andra som skriver om Bildt’s svar: Syrrans Granne, Full Mental Straightjacket.
Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt
Jag skriv ett svar till Carl Bildts kolumn i Washington Post, på min engelska blogg: “Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt“. Läs och kommentera gärna!
Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Övervakning, FRA, Informationspolitik, Integritet, Internet, Piratpartiet, Yttrandefrihet
Gott nytt bloggår
Jag har roat mig med att se tillbaks över året som gått. Det känns som om jag alltid haft denna blogg, men den startade ju trots för mindre än ett år sedan, i maj. Det började med en fråga, gick via hur musikvärlden kontrolleras, The Pirate Bay, EU-valet och valfusket, uppror i Iran till direkta kommentarer om FRA-valet och inkopplingen av kablarna.
Parallellt med hela det har det förekommit en intressant interndebatt i partiet, om allt från den video om “valfusk” som cirkulerade i samband med valet till diskussioner om samarbete med F!. Allra senast verkar den ha landat i en metadebatt om interndebatten, vilken i sig är mycket intressant men som jag inte har hunnit med att kommentera mer på själv än.
Det finns ett antal längre artiklar jag får kalla mina favoriter, när jag ser tillbaks på året (annat än Övervakningens tidslinje-serien som nog är min mest ambitiösa, men som jag skrev för nyligen för att ha fått något egentligt perspektiv på än). Bloggen hade problem med indexeringen hos webbtjänsterna och levde länge i fullständig isolation, så dessa är några artiklar jag inte riktigt känner fått den uppmärksamhet de förtjänar:
- Effektivisera?
- Ett samhälle på tomgång
- Tala om Lime-policyn
- Kulturhinder
- Våldtäktsvansinne
- Och kanske till slut denna, som årets bästa titel: “Försäljningen av nerladdade bensinstations-CD ökar med massor av procent”
Och om man nu ska sammanfatta året på något sätt, så görs det nog bäst med en bild, som ju bekant säger mer än tusen ord. Från maj, tusen ord om samhällets förfall:
Gott nytt år!
Missa inte även Scaber Nestors tillbakablick, del 1 och del 2 är uppe nu, och HAX nyårshälsning med en längre historik över hur fantastisk utvecklingen varit.
Läs även andra bloggares åsikter om nyår, piratpartiet, tillbakablick, 2009
Skrämseltaktik
När argumenten tryter så kommer gärna de personliga påhoppen. Det har vi sett ett flertal gånger redan — Ricks sexliv fick sig en dänga, och alla är vi barnpornografi-kramare och knarklangare.
I dagens kolumn i metro kommer Stefan Wahlberg med en ny anfallsvinkel: skrämseltaktiken. Han tar verkligen fram stora släggan och talar om hur Piratpartiets politik är omöjlig att genomföra, eftersom ett genomförande skulle innebära ragnarök, kaos och världens ände (nästan). Smaka på det här, t.ex.:
Det råkar nämligen vara så att det inte är fildelning, utan artisternas och konstnärernas upphovsrätt, som idag skyddas av Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
De mänskliga rättigheterna är i fara! Om fri fildelning för personligt bruk blev lagligt, då skulle konstnärers upphovsrätt inte existera längre! Tänk bara ifall vem som helst kunde få läsa vilken bok som helst utan att betala, bara genom att gå till ett bibliotek. Så kan vi väl inte ha det?
Det råkar nämligen vara så att kopiering redan är lagligt för personligt bruk. Jag kan kopiera en skiva och ge till mina nära och kära utan att oroa mig för att farbror blå ska sparka in dörren och släpa mig till fängelsehålan. Att påstå att det skulle vara något sorts brott mot de mänskliga rättigheterna att göra precis samma sak på nätet är synnerligen konstigt.
Piratpartiet vill inte avskaffa upphovsrätten, utan ändra den. Den (i mitt tycke) självklara ideella upphovsrätten som innebär att jag äger rätten att förknippas med mitt verk ska självklart vara kvar, men den ekonomiska upphovsrätten måste ändras i form och varaktighet så att den passar ihop med ett modernt samhälle.
Vad jag vet står det inte inskrivet i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna exakt hur många miljoner Gessle måste tjäna på varje skiva — eller hur många miljoner hans skivbolagsdirektör måste tjäna, för den delen.
Utöver att vi skulle hamna i öppen strid med bland annat FN, Europarådet, EU och USA så skulle vi tvingas frånträda åtminstone ett halvdussin internationella avtal och konventioner – däribland den FN-kontrollerade Bernkonventionen och avtalet med Världshandelsorganisationen WTO.
Piratpartiet ställer nu upp i EU-parlamentsvalet för att kunna jobba för vår politik inom EU. Hur skulle vi då kunna hamna i öppen strid med just EU? Att USA tycker illa om det vore ju beklagligt, men USA tycker ju redan illa om vårt socialistiska arv, vi kanske ska ta hänsyn till det också? Det finns gott om diktaturer som tycker illa om vår demokrati, kanske dags att avveckla den för att undvika “öppen konflikt” med dessa?
Det är givetvis ingen slump att upphovsrätten har fått ett så starkt internationellt skydd i både ideella konventioner och globala kommersiella avtal. Upphovsrätten har nämligen ett ekonomiskt värde – precis som alla andra produkter som kan säljas och stjälas.
Jag väljer här att ignorera stjälande-referensen. Den börjar bli så trött. Att något kan regleras så att det går att säljas är inget värde i sig. Låt oss leka den roliga leken där vi ersätter några ord:
Det är givetvis ingen slump att slaveriet har fått ett så starkt internationellt skydd i både ideella konventioner och globala kommersiella avtal. Slavar har nämligen ett ekonomiskt värde – precis som alla andra produkter som kan säljas och stjälas.
Det ekonomiska värdet på en företeelse är fullständigt ointressant i sammanhanget om man ser till samhället i stort. Det ekonomiska intresset ligger ju ändå hos en mycket liten minoritet i samhället, medan det övergripande samhällsintresset når många fler individer. Vi måste fråga oss vad vi vill ha för samhälle och arbeta utifrån det, oavsett om det innebär att det finns slavdrivare som inte kan tjäna sitt levebröd som förut.
Allt detta i en lång kolumn utan att ens en stund reflektera över vad alternativet till fri fildelning egentligen är? Hur ska vi kontrollera att fildelning inte sker? Övervakning, spionprogram på medborgarnas datorer, dryga böter från privata företag? Eller är det bättre att behålla nuvarande situation där alla låtsas som att fildelning inte sker i stor skala, och slumpvist valda medborgare blir offer för storföretagens blodtörstiga advokathundar?
Sovrumskameralagen
Sakine Madon skriver i expressen idag om hur det råder en “krigspsykos” i bloggosfären, där vi alla som bryr oss om integritetsfrågorna lider av någon sorts kollektiv psykos och menar att det vi framför är någon slags konspirationsteori. Det finns två problem med det resonemang hon för — det ena är att hon mest skriver om övervakningskameror, antingen som analogi eller som faktiskt representativt för integritetsfrågan, vilket har stora brister. Det andra är att hon likställer möjlighet med utnyttjande.
Låt mig börja med kamera-delen. Det första problemet är alltså att den större delen av kolumnen handlar om övervakningskameror som om det vore ett stort integritetsproblem. För mig är det inte det — det handlar om proportioner, privat kontra publikt. Det är visserligen oturligt att det ska sättas upp kameror överallt och det kan man ju diskutera, men det är inte riktigt samma sak som att det jag gör på nätet övervakas.
När jag går ut genom dörren på morgonen så accepterar jag att jag inte är hemma längre — jag befinner mig i en publik värld där jag väntar mig att någon kan se vad jag gör, så därför stänger jag in delar av min personlighet och låter bli att göra en del saker som jag kanske skulle göra hemma i sovrummet. Att övervaka allt som görs på nätet är mer likt att sätta upp övervakningskameror i varje svenskt sovrum än det är att sätta upp en kamera på stortorget.
Visst, kameror i sovrummen skulle mycket möjligt sänka mängden våldsbrott i hemmet, vilket vore mycket bra. Men det vore ändå inte värt det, ens i närheten av det, och det finns det nog inte en enda person som skulle säga emot i debatten. På nätet gäller detta tydligen inte. Där är det okej att smygfilma nakenbilder, spela in intima konversationer och registrera människors politiska åsikter.
Det andra problemet med kolumnen är att Sakine jämställer möjlighet med utnyttjande. Låt mig förklara det lite närmre… det finns saker som man skulle kunna göra möjliga, utan att det skulle innebära några direkta nackdelar rent konkret. När detta då utnyttjas uppstår den dåliga effekten, men det egenliga felet ligger i möjliggörandet.
Man skulle t.ex. kunna införa en lag om att den som vinner ett val närsomhelst får utropa sig till envåldsdiktator för landet. Jag tror nog vi kan vara överens om att det vore en mycket dålig lag, även innan den utnyttjades. Detsamma gäller övervakningssamhället som håller på att införas.
Alltså: Även om jag inte tror att någon har för avsikt att utnyttja signalspaningslagen för att registrera åsikter på meningsmotståndare är det ändå en skitlag. Och när någon väl utnyttjar den är det för sent. Man behöver alltså inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tycka att vi borde stifta lagar som inte kan utnyttjas.
