I de omtänksammas hatstorm

Postat Monday, April 4, 2011 om Sexualitet

Ett tweet spred sig idag och flöt förbi i min Twitterström.

“Asså fyfan kan inte alla sexköpare bara göra världen en tjänst och hänga sig.”

Det fick mig att tänka på ett samband som ganska ofta tycks gälla… har ni tänkt på att det väldigt ofta är de som självutnämnt har mest omtanke för andra människor som går omkring och hatar som mest? Det är solidaritetstrupperna och feministerna som förment står för allas lika värde och rättigheter som är de som önskar livet ur andra stup i kvarten, tryggt övertygade om att egna åsikter är självklara ställningstaganden.

I vårt lilla hörn av världen där feminismen inte står för kvinnans rätt till sin egen kropp som i resten av världen kan det kanske tyckas normalt — här är radikalfeminismens maktargument allenarådande och sexköpare ses som någon sorts våldsutövare, bespottade och så stigmatiserade att man enkelt kan hata dem i all abstrakthet.

Den gemene radikalfeministen och förmodligen även många vanliga Svenssons bild av en sexköpare är därav någon som likställs med en våldtäktsman — onyanserat någon äcklig gubbe som med sitt maktövertag våldför sig på späda flickor som saknar alternativ.

Det är en känslobild som åter och åter krossas av fakta som sipprar in från verklighetens prostitution, vilket knappast biter på nidbilden som nitat sig fast i känslomänniskans hatgrundade inre. Den bild jag får av att läsa forskningsrapporterna om prostitutionen är inte den av en mäktig man ute på erövran, utan den av en tragisk man som kniper efter sista strået. Känslan som drabbar mig är inte hat utan ömkan.

Det är inte berättelsen om någon som tvingar sig på i ett maktgalet rus för att få till ett snabbt knull, utan berättelsen om den ensamme mannen som med mössan i näven kliver på sökandes en stunds närhet och något som kan misstas för kärlek i mörkret… besök som inte helt sällan stannar vid någon nära att bara tala med — horan blir någon sorts amatörpsykolog, vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på mansrollens kvävande inlärda självständighet och motvilja mot att söka hjälp.

Världen är naturligtvis inte så svartvit att någon av bilderna stämmer fullt ut, inte om man ser till det enskilda fallet och verkligen inte om man ser till helhetsbilden  — de två bilderna står som ytterligheter på en skala. Att våga öppna ögonen och se även det begränsande och nedsättande i mansrollen, att våga öppna ögonen för även oliktänkande kvinnors rätt att göra vad de vill med sina kroppar, och framför allt att öppna öronen och lyssna på de verkliga berättelser från de verkliga människor vars talan man säger sig föra är det ärliga att göra.

Dessa nyanser är naturligtvis lite jobbigare att ta in. Det är lätt och behändigt att ha en syndabock, lätt att få se ner på både sexköpare och sexsäljare. Och för all del, fortsätt önska att era medmänniskor hänger sig, utan att riktigt bry er om vilka det är ni talar om eller vilka livsöden det handlar om, vilka omständigheter som leder människor in i en viss situation ni föraktar… men kom bara inte sedan och hävda era ställningstaganden är av någon sorts medmänsklig natur.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off on I de omtänksammas hatstorm

Sexoffer?

Postat Tuesday, March 8, 2011 om Sexualitet

Vårt språkbruk kan ibland säga en hel del om våra attityder. Metro körde igår en artikel och löpsedel som förkunnade “Så jagar svenskar efter unga sexoffer”. Det handlade om unga som säljer sex på en annonswebbplats på nätet, och man var mycket noga med att påpeka att tjejerna var offer hela artikeln igenom.

Jag frågar mig lite: “offer för vad?” Ordet i rubriken verkar ju mena på att de är offer för sex, som om sex var något hemskt man “råkade ut för”. Artikeln är ändå rätt tydlig med att det inte rör sig om några övergrepp – tvärt om står det till och med att tjejerna har mängder med kunder att välja på och alltså kan vara väldig petiga i sitt val av kunder.

Pengarna används till lyxkonsumption och man gör en rätt stor sak av att tjejerna “säljer sex från flickrummen” utan att föräldrarna vet vad som pågår. Men ärligt talat – är det verkligen föräldrarnas sak att hålla reda på vem den 17-åriga dottern knullar, var och på vilket sätt?

Med tanke på att tjejerna uppenbarligen gör det hela utan någon form av tvång, och dessutom har möjlighet att vara rätt noga i sina val av kunder undrar jag lite hur man får ihop det till att de är “sexoffer”. Möjligtvis kan jag gå med på att de är “betaltoffer” eller “pengaoffer”, med tanke på att sexet i sig inte utgör något problem om ingen betalning förekommer, enligt gällande lagar. Språkbruket säger i alla fall något om vår syn på sex i det här landet.

Slutligen kräver faktum att Metro skriver ut webbplatsens namn en kommentar: det är rätt bra gratisreklam. Jag undrar hur mycket besökarantalet steg.


Bildcredits: Arty Smokes
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Sexförbud

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Sexualitet

Sydsvenskan rapporterar om att en 16-årig flicka nu åtalas för sex. Det sex hon åtalas för är med två 14-åriga pojkar, och det är lite symptomatiskt att sydsvenskan just beskriver det som att hon åtalas för sex. Vi har slutat ens låtsas att det har något med våldtäkt, tvång eller utnyttjande att göra. Nu åtalar vi ungdomarna helt enkelt för att de haft sex.

Det handlar alltså om någonstans mellan 366 och 730 dagar som skiljer dessa ungdomar åt i ålder, något som förmodligen vida överstigs i den genomsnittliga relationen. Detta är ytterligare ett fall där jag har svårt att tänka mig att varken flickan eller pojkarna förstår vad problemet  är, utan det snarare är överbeskyddande föräldrar eller omgivning som satt emot.

Om flickan och pojkarna kunnat hålla sig i mellan 1 och 365 dagar så hade det hela plötsligt blivit lagligt — trots att det är väldigt svårt att argumentera att de två pojkarna skulle växt upp och blivit “mogna” under den tiden. Nu är det istället ett mycket allvarligt brott.

Brottsrubriceringen är nu sexuellt utnyttjande av barn, vilket jag också reagerade lite på. Vanligtvis ska ju all sex med minderåriga kallas Våldtäkt numera… och gör det i regel också när det är den manliga sexpartnern som är den äldre i relationen.

Oavsett vad rättssystemet väljer att kalla det slås nu flickans (och förmodligen pojkarnas) liv i småbitar av något som inte skadat någon, och som i alla rimliga regelverk borde vara deras ensak.

Samtidigt kommer nu en utredning om att det bör bli olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som gäller idag är alltså att det är olagligt att ha sex med någon som visar sin ovilja att ha sex. Det som ska gälla nu är att det blir olagligt att ha sex med någon som inte vill, vilket denna person dock inte behöver tala om. Här avkrävs alltså en hel del tankeläsning. Ingen av de inblandade  med såg något problem med den saken.

Utredaren förklarar för Rapport att det ändå inte behöver vara så strikt:

“Det är inte så att det ska vara skriftligt eller ens muntligt. Tänker man efter om hur mänskligt samspel fungerar så är det inte så det går till. Det är tillräckligt att det manifesteras genom medagerande som successivt ökad intimitet mellan två människor.

Detta är alltså tänkt att åtgärda de problem som finns i dagsläget där man inte kan bevisa att något tvång funnits. Hur man istället tänkt att det ska vara lättare att bevisa att något medagerande inte funnits övergår mitt förstånd — såvida man inte menar att det helt enkelt inte ska behövas några bevis längre, utan att det räcker med att någon säger sig inte ha velat haft sex för att mannen ska dömas (det är ju alltid en man).

Varken Ask, som tycker förslagen är superbra, eller utredaren själv verkar ha lagt någon större vikt vid begreppet rättssäkerhet. Att ha sex över huvud taget är snart ett minfält för män i Sverige, där det är ett lotteri om man kommer anklagas och dömas. Sexakten är en öppning, där kvinnor kan utnyttja mäns kåthet till att få en hållhake på dem — ett fast grepp där de alltid kan få det hela att verka som ett övergrepp i efterhand, i ett land där rättssäkerhet i princip inte finns för män som i samband med vårdnadstvister anklagas för både det ena och det andra, ofta helt utan bevisning (läs den länken om du över huvud taget har någon åsikt om rättssäkerhet i Sverige).

Samtidigt passar man i utredningen på att föreslå ökade straff för just det brott som flickan som detta inläggs början handlade om begick, vilket är en del av lagstiftningen man annars tycker fungerar utmärkt. Jag undrar om pojkarna håller med.


Bildcredits: Dan A’Vard

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,