Olagliga referenser

För andra gången i mitt liv ser jag hur en tingsrätt fäller en dom som går bortom allt vett och sans. För andra gången förundras jag över det fantastiska i att samma människor som i ena stunden företräder en part i mål sedan dyker upp lite överallt i rättsstaten och i lagstiftningsproceduren.

Vi tar det frÃ¥n början. Vad är en länk? En länk bestÃ¥r av tvÃ¥ delar: en del som säger “här är en referens”, samt en referens. Det är nÃ¥got i stil med de referenslistor som används i tryckta texter, speciellt dÃ¥ vetenskapliga sÃ¥dana. Även andra fenomen i den fysiska världen passar väl in pÃ¥ länk-begreppet: en vägskylt är till exempel en tydligt utmärkt referens.

PÃ¥ nätet används i allmänhet mjukvara i form av webbläsare som klarar av att tolka och följa dessa digitala vägbeskrivningar, men detta ändrar inte länkens natur – det är en referens till nÃ¥got, väl nog beskriven för att den som läser länken ska kunna hitta det som avses.

Dessa referenser har tingsrätten nu alltsÃ¥ beslutat vara olagliga – det är samma sak, menar man, att referera till nÃ¥got som att kopiera det. Det borde vara trivialt att se hur absurt ett sÃ¥dant synsätt är, men när det gäller Internet har det visat sig otroligt lätt att blanda bort korten.

Denna teknikignorans är naturlig för befolkningen i stort med tanke på hur ny tekniken är, men det vore rimligt att en domstol som förväntas döma i mål relaterade till tekniken informerade sig. Nu blir det istället som att domen fälls av en grupp stamäldre som är övertygade att ett fotografi stjäl din själ.

Domens konsekvenser är svåra att beskriva på något komplett sätt. Helt plötsligt är nästan alla länkar olagliga. Flertalet länkar även i denna bloggpost leder till artiklar som är upphovsrättsskyddade, även om tidningarna lagt upp dessa på sin webbserver. Jag kan till och med gå så långt att jag länkar till en bild som just Canal+ har på sin webbsida, som också den är skyddad. Frågor som nu måste besvaras är om sportreferat är mera värda som upphovsrättsskyddade verk än tidningsartiklar eller bilder.

Det enda rimliga är att domen menar att det på något sätt är avsikten bakom en viss publicering som ska avgöra. Mannen borde ha insett att Canal+ inte hade avsett att sändningen skulle vara tillgänglig, fast den var det, och borde alltså inte ha delat med sig av referenser till den. Detta borde då innebära att det är olagligt att tipsa sin granne om att kodningen på kabel-TV-nätet är avstängd, medans det (förmodligen) är helt okej att länka till någon som gillar det. Frågan är hur långt detta sträcker sig när det gäller referenser till saker som någon kan tänkas vilja hemlighålla.

Effekterna är helt orimliga. När Canal+ alltså visar gratis hockeymatch ute på allmän plats har man sig själva att skylla. Det går inte att ha ett samhälle där jag är ansvarig att betala, bara för att Canal+ tycker att jag borde det när jag tittar, och än mindre när jag tipsar mina kompisar om att det finns något att titta på.

Just detta är anledningen till att man annars stänger in det man vill ska hållas exklusivt för betalande, och kontrollerar biljetter i dörren, vilket alla som någonsin loggat in på en webbsida är medvetna om är fullt möjligt att göra även på nätet.

Allt detta är så trivialt att det nästan känns löjligt att skriva. Ändå kan en svensk domstol döma tvärs emot dessa principer utan att särskilt många höjer på ögonbrynen, just eftersom många av medborgarna inte förstår tekniken. Tidningarna rapporterar om fallet som om det rörde sig om ett synnerligen obskyrt och svårt fall.

Däri ligger också den stora utmaningen för oss som bryr oss och förstår. Hur förklarar man det vansinniga i detta utan att behöva förklara hela Internet? Jag tror att ovanstående liknelser kanske kan vara en början.

Bildcredits: Tim Ellis

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Länkar, Internet, Informationspolitik, Rättsstaten, Tingsrätten

Automatisk nedgradering

För ett par dagar sedan förvarnade Sony att man tänker ta bort en funktion frÃ¥n spelkonsollen Playstation 3 i nästa “uppdatering”: funktionen “Other OS” som lÃ¥ter användaren installera ett eget operativsystem (exempelvis Linux) pÃ¥ maskinen. Detta för att hindra ett genombrott som tycks hÃ¥lla pÃ¥ att leda till att maskinens DRM knäcks.

Bland programmerare som lever och andas med Playstation 3-hårdvaran orsakade beslutet ett ramaskri som ekade över twitter. Med tanke på att maskinen är betydligt mer svårprogrammerad än de flesta andra platformar som finns på marknaden skulle man ju kunna tänka sig att Sony skulle bry sig om de programmerare som vill lära sig och experimentera på maskinen.

Funktionen ger vanliga hobbykodare tillgÃ¥ng till en avancerad konsoll, nÃ¥got som är unikt för just Playstation 3. Microsofts XNA tillÃ¥ter visserligen spelprogrammering pÃ¥ Xbox 360, men dÃ¥ med ett “nerdummat” verktyg som gör att spelen inte gÃ¥r att göra lika effektiva.

Beslutet är dÃ¥ligt pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga olika sätt, men mest uppenbart är konsumenträtten. Det spelar ingen roll hur liten del av alla användare som använder en funktion, om den stÃ¥r pÃ¥ paketet och utannonseras sÃ¥ ska den finnas där när jag använder produkten… man fÃ¥r inte annonsera ut en sak och sedan Ã¥ngra sig i efterhand, även om ens DRM tycks vara pÃ¥ väg att knäckas. Och med tanke pÃ¥ funktionens unika ställning är det ju inte helt lÃ¥ngsökt att tänka sig att den varit en anledning till att en del valt just den produkten över konkurrenterna.

Man kan naturligtvis pÃ¥stÃ¥ (vilket Sony även gör) att uppgraderingen inte är obligatorisk. Det är ett helt felaktigt pÃ¥stÃ¥ende — jag mÃ¥ste uppgradera om jag vill kunna spela nya spel eller använda nÃ¥gon av den inbyggda nätfunktionaliteten i Playstation Network, vilket inkluderar att spela spel online över huvud taget.

Tänk er en DVD-spelare som helt plötsligt “uppgraderas” till att inte stödja fjärrkontrollen längre. Du mÃ¥ste i och för sig inte uppgradera, men annars kan du inte se pÃ¥ nyare filmer. Om du nöjer dig med din gamla filmsamling är det kanske okej att lÃ¥ta bli uppgraderingen. Och förresten, textningen slutar ocksÃ¥ fungera dÃ¥. Sorry.

Exemplet är naturligtvis absurdt, men mappar direkt på exakt det Sony gör nu på alla väsentliga sätt. Från och med i morgon får du som Playstation 3-ägare alltså välja på vilket sätt du vill att din maskin ska gå sönder: Antingen fungerar inte Linux, eller så fungerar inte nätverket eller nya spel.

Det finns olika lagar över världen där Playstation 3 säljs, men just i Sverige har jag svårt att tänka mig att sånt här är okej enligt lagstiftningen. Det är något som jag får försöka ta reda på.

Ytterligare en sak att nämna är att detta Ã¥terigen är ett exempel pÃ¥ hur ett stort internationellt företag helt misslyckas med att förutsäga Streisandeffekten. Jag hade ingen aning att nÃ¥gon höll pÃ¥ att knäcka systemets DRM… och inget egentligt intresse av det heller. Nu vet jag, och nu bryr jag mig.

Sonys beslut möttes direkt av ett löfte från hackaren att skaffa fram en alternativ  version av uppgraderingen som behåller funktionen utan att systemets andra funktioner slås ut:

Hacking isn’t about getting what you didn’t pay for, it’s about making sure you do get what you did. And this is about more than this feature right now. It’s about whether these companies have the right to take away advertised features from a product you purchased.

Genom att göra sÃ¥ här sätter Sony en stor strÃ¥lkastare riktad mot alla försök att knäcka konsollens DRM-skydd, man mer eller mindre startar en kapprustning — en som man med stor säkerhet kommer förlora. Tills nu har kommunityn för att skapa egna Playstation-program inte haft nÃ¥gon som helst anledning att knäcka PS3:an. Nu har de det, och förmodligen lyckas de rätt snart. När det händer är det nog troligt att Sony har lyckats skynda pÃ¥ tidpunkten för piratkopierandets intÃ¥g pÃ¥ Playstation-scenen i sitt tafatta försök att stoppa just detta.

Bildcredits: yum9me

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om DRM, Playstation, Sony, Konsumenträtt

Internets gränslösa energi

I min första post om Transgenusmotorn där jag satte upp den första spegeln av vad som nu är ett dussin eller sÃ¥ nämnde jag att motorn precis lika väl skulle kunna implementerats som ett webbläsartillägg — vilket naturligtvis är ett tecken pÃ¥ att det inte handlar om nÃ¥gon publicering.

Transgenus var skrivet i python, och en hel del krångel att sätta upp. Jag fixade till lite buggar, la till lite funktionalitet så det fungerade rimligt, och la upp resultatet. Det dröjde inte lång tid innan speglarna började dyka upp. Knappt en dag senare hade någon konverterat hela skriptet till php, vilket gjorde det avsevärt lättare att sätta upp en spegel.

Tidigare idag fick jag så ett mail med meddelandet att Transgenus nu finns i javascript-form. Den körs helt i din webbläsare, precis som jag berättade om i den posten. Det här är alltså ett oerhört vasst bevis på att det jag skrev då var sant.

Mer än det är det här ett bevis på den gränslösa energi som nätet uppvisar. Jag hade definitivt inte energin till att göra en konvertering till php, även om jag skulle kunnat det. JavaScript-konverteringen likaså. Tack vare många små bäckar energi bildas en våg av handling, som skapat och förfinat ett inlägg i debatten som från början höll på att tappas bort.

Det är det här som gör Internet sÃ¥ fantastiskt. Det är ett enda stort grupparbete med alla de fina effekterna frÃ¥n skollektionerna… och det är väl rätt typiskt att det sker i det här fallet som svar när nÃ¥gon vill ta till rättsapparaten för att tysta nÃ¥gon. Nätet lÃ¥ter sig inte tystas, varken av hot eller straff — det räcker med en nätmedborgare för att starta en svärm.

Annat läsvärt: Pelle Billing skriver om hur äldre kvinnor släpper lös, vilket lustigt nog är mycket relevant för transgenus, liksom hur kvinnor hämnas pÃ¥ sina pojkvänner. Ung pirat skriver om hur Rasismen hotar kunskapssamhället, och sÃ¥ är det nog – när kommunikationen är global mÃ¥ste även gemenskapen vara gränslös.

Lake skriver om Nagelknipsaren, det nya terrorhotet, och om man tycker flyget är överdrivet blir det inte mycket bättre pÃ¥ tÃ¥get, där en musiker slängdes av för att ha skrivit en lista med lÃ¥ttitlar. Och det är inte utan att man vill resa härifrÃ¥n — Motpol skriver bra om hur vi med stormsteg närmar oss ett tvÃ¥partisystem.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Transgenus, Övervakning, Informationspolitik

Transgenus – nu i php

Transgenus hade i ursprungsversion problemet att vara skrivet i python, något som många webbhotell inte tillåter att man kör. Nu har Ztripez på Paranoianormal kodat om programmet till php, vilket innebär att det kan köras mer eller mindre var som helst. Bra jobbat!

Den nya källkoden hittar ni här (eller speglad här). Bara att packa upp och köra.

Noterar även att det börjat dyka upp diverse andra speglar. Mycket trevligt att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Transgenus, Censur, Yttrandefrihet, Teknologi

Exemplarförsäljning i en hyperdistribuerande värld

I mitt jobb som dataspelsutvecklare ser jag en del intressant om upphovsrätt och försöken att klamra sig fast vid gamla affärsmodeller. Samtidigt ser jag en hel del uppmuntrande försök till nyskapande.

En intressant iaktagelse man kan göra är att dataspelsbranchen drabbats av problem när de två riktigt stora spelförsäljningsaffärskedjorna började sikta in sig på begagnatmarknaden för spelkonsoller är att man får mycket snarlika problem som man tidigare fått av piratkopieringen på PC: helt plötsligt sitter det en massa personer och spelar spelet utan att tillverkarna får något betalt (till skillnad från affärskedjorna, som självklart blir stenrika på detta).

Efter ett otal misslyckade försök med DRM bestämde sig Electronic Arts för att försöka med morot istället för piska i ett intressant experiment. Det började med Sims 3 som helt enkelt gav spelare som köpte spelet en kod att använda för att ladda hem extramaterial gratis. PÃ¥ sÃ¥ sätt gick de som piratkopierade spelet miste om nÃ¥got — en liten men tydlig omställning av affärsmodellen till att var mer serviceinriktad än inriktad pÃ¥ försäljning av lÃ¥dor med plastbitar i.

En sidonotering här: naturligtvis mottogs även detta negativt. Tyvärr finns en attityd inom spelvärlden att allt som spelföretag gör för att tjäna pengar är av ondo, vilket är lite olyckligt. Själv ser jag det som något oerhört positivt att man slutat försöka låsa in spel som jag köper och istället lockar med mer material.

Sedan kom det sÃ¥ kallade “Project $10” — inriktat pÃ¥ begagnatmarknaden där en liknande kod läggs med i boxen och kan användas av den som köper spelet nytt. Om nästa person som köper spelet begagnat vill ha extramaterialet fÃ¥r denne köpa en kod för en slant (man skulle ju kunna gissa att det rört sig om tio dollar, men sÃ¥ är ironiskt nog inte fallet även om det nog var tänkt sÃ¥ frÃ¥n början).

När jag skrev om projektet på min engelska blogg fick jag en hel del kommentarer (både på bloggen och via andra kanaler) som gjorde något tydligt för mig som jag inte tänkt på förut. Jag har ju ett bra tag analyserat och motsatt mig hur stora företag, lobbyorganisationer och politiker försöker hålla sig kvar i gamla spår trots att spåren leder ut för stupet.

Företag som är vana med att sälja exemplar fortsätter sälja exemplar oavsett om det fortfarande är rimligt i en värld med hyperdistributionsmöjligheter. Det jag inte riktigt tänkt på är att många konsumenter tycks ha precis lika svårt för den förändring vi går igenom. Det är ganska naturligt, när man ser på det efterklokt: nätrevolutionen är omvälvande och svår att förstå sig på.

Musik- och filmindustrin har haft mycket svårt att inse detta, men pionjärer inom båda fälten har insett och börjat experimentera, vilket är anledningen till att vi ser strömmande radiostationer eller donations-betalda filmer och andra försök till nya affärsmodeller.

Jag har sett pÃ¥ med intresse när vissa spelförlag (sakta) börjat röra sig mot nya affärsmodeller. Electronic Arts syns tydligt här med gratisspel som Battlefield Heroes. Andra är fortfarande helt inställda pÃ¥ att lÃ¥sa in sig i sin “sälja exemplar”-mentalitet genom att introducera mer och mer DRM som kräver att du är online hela tiden för att spelet ska fungera, till exempel.

Fundamentalt är ett spel inte ett verktyd som behÃ¥lls eller en konsumtionsvara som används upp — ett spel är en upplevelse. Det gör att man kan fÃ¥ ut hela värdet av spelet men ändÃ¥ ha kvar sitt exemplar som har precis samma värde för nÃ¥gon annan. Just därför är det självklart att begagnatmarknaden drar kunder — att fÃ¥ lämna in exemplaret och fÃ¥ ut pengar (eller presentkort) gör inte att man förlorar upplevelsen av spelet.

När ett spelförlag slåss för rätten att sälja exemplar eller när en konsument slåss för rätten att få sälja vidare ett exemplar gör de båda samma fundamentala misstag: de ser spelet som plastbiten i en låda snarare än som upplevelsen. Förr när kopiering var svårt och begagnatmarknaden var liten spelade det ingen roll: spelet blev skivan (eller kasetten), precis som musik blev starkt associerat med CD:n den såldes på.

När denna koppling mellan exemplar och upplevelse bryts fallerar gamla affärsmodeller och klagomÃ¥len haglar. Förlagen klagar pÃ¥ att folk kopierar eller säljer vidare deras exemplar, konsumenterna klagar pÃ¥ att förlagen är giriga och anser sig ha nÃ¥gon slags “rätt” att fÃ¥ betalt fler än en gÃ¥ng för varje spelexemplar.

Det som händer nu är att vi gÃ¥r igenom en rätt svÃ¥r period av försök att hitta nya sätt att fÃ¥ dataspelsutveckling som företagsidé att fungera. Det handlar absolut inte om att företagen tror sig “ha rätt” att fÃ¥ betalt, det handlar bara om att företagen helt enkelt mÃ¥ste hitta en affärsmodell där de for nog betalt för att inte gÃ¥ i konkurs (vilket vore trÃ¥kigt för alla inblandade). SvÃ¥righeterna har redan inneburit att en hel del spelstudios fÃ¥tt stänga.

Det stora problemet är att vi befinner oss mitt i förändringen. Världen idag är sådan att vi inte kan förvänta oss att alla ska ha möjligheten att ladda ner nya spel från nätet, vilket innebär att exemplatförsäljningen fortfarande måste vara en stor del i kedjan. Samtidigt är hyperdistributionen ett faktum och begagnatmarknaden bara växer.

FrÃ¥n min synpunkt är EAs försök att hitta en väg genom detta minfält med saker som “Project $10″ och att tillhandahÃ¥lla mer gratis innehÃ¥l för de som registrerar sina spel ett första litet steg mot en mer serviceinriktad modell.

Affärskedjorna gnäller förstås, och det är ju rätt väntat. De måste ju trots allt veta precis som vi vet att vi rör oss snabbt mot en framtid där musik och spel inte längre distribueras på plastbitar, vilket naturligtvis innebär att det inte kommer finnas något behov av en affär där plastbitarna säljs.

Ur konsumentsynpunkt återstår egentligen bara en sak då: folk har vant sig med att kunna lämna in spel mot ett presentkort på nya spelköp.

Här finns en lustig klyfta: för förlagen är problemet att samma exemplar återanvänds; för konsumenten är problemet att exemplaret inte skulle kunna lämnas tillbaks om det inte var för återanvändningen (vilket i princip gör att spel blir dyrare).

Jag har föreslagit att en lösning på problemet skulle kunna vara att införa en deaktiveringsfunktion i digitala distributionsnät som Steam, med samma funktion som att lämna tillbaks ett exemplar. Detta skulle kunna lösa båda problemen.

Jag tror dock att det är mer troligt att vi kommer att se en förändring mot att spel blir billiga innehållsplatformar och att en del av innehållet knyts till ett onlinekonto. Transformerandet av spelförlagen från en producent av produkter till någon form av onlineserviceföretag måste hända för att spelförlagen ska kunna överleva, men jag är säker på att det går att hitta sätt att göra detta med både företag och konsument på vinnarsidan.

Klart att mellanhänderna (affärskedjorna) är olyckliga, men så snart de röjts ur världen kan vi bo i en trevlig värld där dataspel inte är så hutlöst dyra.

Läs även andra bloggares åsikter om Fildelning, Internet, Upphovsrätt, DRM, Dataspel

Internet är en förstärkare

Det har åter blåst upp en diskussion runt näthatet, med avstamp hos Isobel, som blir föremål för en hel del hat. Kullenberg ställer en del tankeväckande frågor om vad man ska göra åt det. Emma kommenterar också bra (som vanligt).

Jag tänkte ta avstamp i det Kulleberg skriver:

Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter. Kanske är det dags för nya filter?

Det för mina tankar till Clay Shirkys beskrivning av hur Internet förändrat modellen för publicering. Det som brukade gälla var Filtrera, Sedan Publicera. Ett skivbolag, ett förlag eller en tidningsredaktion — nÃ¥gon fanns det alltid som samlade allt material som kunde tänkas publiceras, och sedan filtrerade ut det enligt nÃ¥got kriterium — rimligt välskrivet, fritt frÃ¥n hot, etc, när det gäller insändarna pÃ¥ tidningsredaktionen.

Internet har vänt ut och in på modellen. Det som gäller nu är Publicera, Sedan Filtrera. Musik kan publiceras av vem som helst på en hemsida eller via myspace, e-böcker kommer från alla möjliga håll och åsikter publiceras hejvilt på bloggar utan att varken stavningskontrolleras eller åsiktskontrolleras av någon utomstående.

Det ger oss en ny situation att handskas med pÃ¥ nya sätt. Det vi ser är inte en ny sorts mänskligt beteende, vilket annars verkar relativt poppis att pÃ¥stÃ¥. Man vill mena att det pÃ¥ nÃ¥got sätt är Internets fel att människor beter sig som idioter, hatar och mobbar. SÃ¥ är det inte — människor har alltid haft ett sÃ¥dant beteende, men det har inte varit lika tydligt för omvärlden.

Internet är en förstärkare av mänskliga egenskaper… Det glada skojandet ett gäng kompisar kan ha nya höjder i youtube-poster och självpublicerade serier. Beslutsamheten hos aktivister förstärks i grupper pÃ¥ Facebook, runt bloggar och namninsamlingar online. Och ja, elakheten frÃ¥n skolgÃ¥rdarnas och arbetsplatsernas mobbning manifesterar sig som trollande och hot pÃ¥ forum och pÃ¥ bloggar i ny, otäck och förstärkt form. Internet ger oss starkare glädje, starkare kärlek men även starkare sorg och starkare hat.

Jag tror inte riktigt på Kullenbergs idéer om någon form av stort filtreringssystem som skulle ta oss tillbaks till en Filtrera, Sedan Publicera-modell, där det krävs att man sedan tidigare är känd. Det höjer tröskeln för deltagandet, och klipper således av den långa svansen som gör Internetdiskussioner (och annat Internet-baserat) så unikt.

MÃ¥nga av de tidiga och bloggsystemen har funktioner för just detta… se pÃ¥ slashdots moderering och meta-moderering, till exempel. Systemen som lyfter fram de konstruktiva kommentarerna ur havet av skräp är det som ofta saknas pÃ¥ kvällstidningarnas sidor, som opassande kommenterar om. Det blir helt enkelt Publicera, Sedan glöm bort att Filtrera, där allas kommentarer är lika mycket värda, oavsett om det är ett välgenomtänkt inlägg eller en härva svordomar.

Det fina med en distribuerad modell som Internet innebär är att svärmen kan hjälpa till med filtreringen. Jag tror nog att det alltid kommer finnas idioter. En icke försumbar del av befolkningen har en mycket aggressiv inställning till oliktänkande. De kommer aldrig vilja vara en civiliserad del av diskussionen, utan kommer alltid slå till med hat och hot.

Det vi kan göra är inte att tysta dem, utan att göra irrelevanta. Vi kan lyfta det konstruktiva ur soppan av värdelöst hat och hot. På det sättet kan vi stå upp bakom varandra, för ett fritt yttrande- och debattklimat på nätet, utan att behöva ta till censur eller bli ett gated community. Om vi börjar låsa och för-filtrera kan vi annars, som Widham på livbåten påpekar, mycket väl kasta ut barnet med badvattnet.

Bildcredits: Mai Le.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Hat, Näthat, Yttrandefrihet, Troll, Mobbning, Internet

Tekniska problem

Bloggen låg under helgen nere ett par dagar, på grund av ett problem med en router som inte upptäcktes ordentligt. Det är nu ordnat, och jag ber om ursäkt för att det tog sådan tid.

Tala om Lime-policyn

Det tycks råda en hel del förvirring om något så enkelt som en länk. En länk kan tyckas vara magisk i sitt sätt att svepa iväg dig till en annan plats på internet, men egentligen är det väldigt enkelt. En länk är en vägbeskrivning, och det som händer när du klickar på en länk är att din webbläsare följer beskrivningen.

Länkar har funnits på många plan sedan mänsklighetens begynnelse. Jag är säker på att man långt innan vår historieskrivning började hade sätt att kommunicera med varandra för att beskriva vägen till vattenhålet, till ett ställe med mycket mat eller till skydd. Sedan började vi bygga vägar och begreppet vägbeskrivning kom till sin rätt.

Det handlar inte bara om fysiska beskrivningar, som länken visar, utan helt enkelt en beskrivning av hur man ska navigera sig igenom nÃ¥got för att hitta nÃ¥got man söker. Enklast kan det helt enkelt handla om att säga nÃ¥got sÃ¥ enkelt som att “Emma vet, frÃ¥ga henne.”

Den klassiska referensen är på så sätt en lågteknologisk variant av länkande, som ofta användes av precis samma anledning som moderna länkar används: att ge läsaren en möjlighet att kolla upp källan till information, eller ge möjlighet till vidare fördjupning.

I vetenskapliga artiklar angavs referenser som fotnoter, med årgång och utgåva, vilken tidskrift referensmaterialet publicerats i, författarnamn och gärna sidnummer. Att följa länken innebar då alltså att pallra sig iväg till biblioteket, leta upp tidskriften i fråga och slå upp artikeln.

Den enkla länken på Internet är som bekant aningen enklare att följa, men i allt väsentligt är den precis samma sak som fotnoten i artikeln: den talar om vem som publicerar material och hur man får tag på det. För att webbläsaren ska kunna följa länken krävs att det finns någon server som publicerar materialet. Det går alldeles utmärkt att skapa en länk som inte beskriver en väg, precis som det går att skapa en vägbeskrivning som inte leder någonstans.

Det går även att skapa länkar som inte går att följa utan speciella privilegier, precis som det går att skapa vägbeskrivningar som kräver att du passerar en säkerhetskontroll eller låst dörr på vägen.

Om vi nu har etablerat att en länk är en enkel (om digital) vägbeskrivning, sÃ¥ ter det sig nÃ¥got underligt pÃ¥ vilket sätt länkar behandlas i vissa sammanhang. Till exempel tycks det finnas en allt större vilja, särskilt frÃ¥n politikerhÃ¥ll att hÃ¥lla länkaren ansvarig för innehÃ¥llet i en länk. Detta är naturligtvis fullständigt galet — jag kan mycket väl ge dig en vägbeskrivning till min kompis bostad, men när du följer beskrivningen har vännen flyttat ut, och istället har en brottsling nu bosatt sig där och börjat tillverka massförstörelsevapen (eller ja, ni förstÃ¥r poängen).

En annan mycket underlig trend är alltmer restriktiva sÃ¥ kallade “länkpolicies”. Att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle ha rätt att kontrollera i vilken mÃ¥n andra fÃ¥r beskriva vägen till mitt hem är naturligtvis absurdt, och när man betänker att det kan handla om en referens till vad som helst blir det nästan löjeväckande. Kan jag publicera en bok, och pÃ¥ sista sidan kräva att ingen nämner bokens namn i skrift?

Det leder till fullständigt absurda situationer på Internet också. Genom att länka till den här länkpolicyn har jag till exempel brutit mot den.

Tänker man på detta kommer man enkelt fram till att det bara finns ett rimligt sätt att hantera detta på. Föga förvånande är det så att man måste hantera referenser på Internet på precis samma sätt som man hanterar andra referenser. Då slipper vi konstiga policys on vad du får säga om vad Lime vet eller inte.

Det står mig alltså helt fritt att länka till vilket material som helst. Det är naturligtvis bra om jag inte vilseleder mina läsare när det handlar om vad man hittar om man följer referensen, men när det gäller själva det refererade innehållet får den som publicerar det ta ansvar.

Och är det så att du vill hålla något för dig själv är det upp till dig att se till att du har spärrat in det, och bara släpper in de du vill ska släppas in.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Länkar, Referenser, Internet, Teknologi
Bildcredit: onasut

iPhones i Sverige: Abonnemangen och Myglet

Ett litet avbrott i bloggens vanliga innehåll.

Jag har ett tag sneglat lite på Apples iPhone. Det verkar som en riktigt bra pryl, och jag har behövt en ny telefon ett tag eftersom min gamla börjat bli riktigt sliten (knappar som ramlat av och annat liknande). Igår gick skärmen på den sönder, så nu kom jag till en punkt då jag på allvar börjat titta på iPhones.

Till att börja med är hela marknadsupplägget konstigt frÃ¥n Apples sida. Bara vissa operatörer fÃ¥r sälja iPhones. För närvarande innebär det i Sverige att endast Telia och Telenor säljer den (Tre kommer börja när nästa version släpps). Inget av företagen är nÃ¥gon större favorit kan man väl säga, och jag vill helst inte behöva byta operatör för att fÃ¥ den telefon jag vill ha… sÃ¥ jag kikade en hel del pÃ¥ att skaffa en upplÃ¥st telefon.

Det visar sig att det finns rätt bra sätt att göra det pÃ¥. Vissa länder (t.ex. Italien, mycket överaskande) har lite vettig lagstiftning som säger att man helt enkelt inte fÃ¥r tvinga pÃ¥ folk abonnemang pÃ¥ det sättet — ska du sälja en telefon mÃ¥ste du sälja telefonen, separat.

Men i alla fall, det visar sig att det blir rätt dyrt att skaffa en iPhone så, plus att man då måste fundera ut själv vad man behöver för abonnemang hos en annan operatör. Så jag satte mig ändå ner för att se vad skillnaden var på Telias och Telenors erbjudanden.

Jag fick en mindre chock.

Inte för att erbjudanden var dåliga, utan för att dom var fullständigt omöjliga att förstå. När man väl bestämt sig för vilken modell av telefonen man vill ha så har Telia inte mindre än 50 olika sätt att kombinera ihop abonnemang, internet-tillägg, bindningstider och annat, vilket naturligtvis innebär 50 olika slutpris. Telenor är en aning enklare, men kommer ändå nästan upp i 20 alternativ.

Det är många fina ord, men väldigt lite information om vad man faktiskt får och hur det faktiskt jämför sig mot konkurrenten. Efter febrilt letande med hjälp av google hittade jag absolut ingenting. Inte en enda fnuttig jämförelse (större än någon kommentar till någon nyhet) av Telias erbjudanden mot Telenors.

Därför har jag nu gjort en sådan jämförelse.

Telia vs Telenor: iPhone showdown

För den som bara vill ha resultatet och den snabba versionen: tabellen som jag gjort, där alla abonnemangsformerna stÃ¥r uppsatta mot varandra. Det gÃ¥r att sortera om resultatet enlight valfri kolumn, sÃ¥ mycket av det intressanta i resultatet finns i att kunna göra sÃ¥dant som att t.ex. sortera pÃ¥ “Betalat efter bindning”, dvs den totala mängden pengar man betalat efter att bindningstiden gÃ¥tt ut.

Den längre versionen: Det första man kanske ska notera är att jag spenderat flera timmar på att samla ihop den här informationen. Om man är intresserad av en iPhone i Sverige verkar det alltså som om man har två val:

1. Lägg ner minst 3-4 timmar på informationssamlande för att kunna bedömma vilket erbjudande som passar dig bäst.
2. Gissa slumpvis.

Jag hoppas alltså att jag i och med det här kan tillföra ett tredje alternativ som gör det i alla fall något lättare att utvärdera i och med tabellen.

Det andra jag märker av när jag håller på att samanställa informationen är hur mycket det myglas, särskilt från Telias håll. Inte nog med att man måste välja mellan så många abonnemang och tillval att det är helt omöjligt att ha koll på alla faktorer, utan en hel del av informationen är bristfällig eller rent av felaktig.

Som ett exempel pÃ¥ detta kan jag nämna Telias abonnemang “Telia Mobil Fastpris Privat”. Man skulle ju kunna anta att man dÃ¥ betalar ett “fast pris” och sedan kan ringa hur mycket man vill. Detta är inte sant. I verkligheten handlar det om att man betalar massor med pengar i mÃ¥nadsavgift för att fÃ¥ en (visserligen rejält stor) drös “samtalsminuter som ingÃ¥r”, och efter det fÃ¥r du betala i samanhanget höga samtalstaxor. Liknande konstruktioner finns runt ett flertal av abonnemangen.

Rent generellt vill jag inte dra nÃ¥gra slutsatser om vilken operatör som är “bäst” — min förhoppning är att du kan avgöra själv med den här informationen vad som passar just dig. Det jag direkt kan se utifrÃ¥n datan är att Telenor är mer konsekventa i sin prissättning. Om du köper ett abonnemang där sÃ¥ spelar det inte sÃ¥ stor roll om du väljer att betala mycket som klumpsumma eller mycket som förhöjd abonnemangsavgift — slutsumman är (i stort sett) densamma ändÃ¥.

Telia Ã¥ andra sidan spretar rätt mycket i sin prissättning, sÃ¥ se till att kontrollera exakt vad ditt val landar pÃ¥. Generellt sett verkar det som att Telia vill ha ränta pÃ¥ pengarna ifall man betalar via abonnemangsavgift — ju mindre man betalar som klumpsumma desto mer fÃ¥r man betala totalt. En del av Telias alternativ är mer lämpade för de som är intresserade mestadels av internettrafik, vilket inte riktigt tycks ha nÃ¥gon motsvarighet hos Telenor.

Att notera om du ramlat in här avsevärt efter att artikeln skrevs: Datan är från 2009-07-05 och innehåller vissa tillfälliga erbjudanden. Jag kan inte garantera att det stämmer med läget efter detta datum.

Läs tabellen.

PS. Om någon är intresserad av datan i annat format eller har några roliga idéer om vad man kan göra mer med den, hör av er.