Olagliga referenser

Postat Wednesday, November 10, 2010 om Teknologi

För andra gången i mitt liv ser jag hur en tingsrätt fäller en dom som går bortom allt vett och sans. För andra gången förundras jag över det fantastiska i att samma människor som i ena stunden företräder en part i mål sedan dyker upp lite överallt i rättsstaten och i lagstiftningsproceduren.

Vi tar det från början. Vad är en länk? En länk består av två delar: en del som säger “här är en referens”, samt en referens. Det är något i stil med de referenslistor som används i tryckta texter, speciellt då vetenskapliga sådana. Även andra fenomen i den fysiska världen passar väl in på länk-begreppet: en vägskylt är till exempel en tydligt utmärkt referens.

På nätet används i allmänhet mjukvara i form av webbläsare som klarar av att tolka och följa dessa digitala vägbeskrivningar, men detta ändrar inte länkens natur – det är en referens till något, väl nog beskriven för att den som läser länken ska kunna hitta det som avses.

Dessa referenser har tingsrätten nu alltså beslutat vara olagliga – det är samma sak, menar man, att referera till något som att kopiera det. Det borde vara trivialt att se hur absurt ett sådant synsätt är, men när det gäller Internet har det visat sig otroligt lätt att blanda bort korten.

Denna teknikignorans är naturlig för befolkningen i stort med tanke på hur ny tekniken är, men det vore rimligt att en domstol som förväntas döma i mål relaterade till tekniken informerade sig. Nu blir det istället som att domen fälls av en grupp stamäldre som är övertygade att ett fotografi stjäl din själ.

Domens konsekvenser är svåra att beskriva på något komplett sätt. Helt plötsligt är nästan alla länkar olagliga. Flertalet länkar även i denna bloggpost leder till artiklar som är upphovsrättsskyddade, även om tidningarna lagt upp dessa på sin webbserver. Jag kan till och med gå så långt att jag länkar till en bild som just Canal+ har på sin webbsida, som också den är skyddad. Frågor som nu måste besvaras är om sportreferat är mera värda som upphovsrättsskyddade verk än tidningsartiklar eller bilder.

Det enda rimliga är att domen menar att det på något sätt är avsikten bakom en viss publicering som ska avgöra. Mannen borde ha insett att Canal+ inte hade avsett att sändningen skulle vara tillgänglig, fast den var det, och borde alltså inte ha delat med sig av referenser till den. Detta borde då innebära att det är olagligt att tipsa sin granne om att kodningen på kabel-TV-nätet är avstängd, medans det (förmodligen) är helt okej att länka till någon som gillar det. Frågan är hur långt detta sträcker sig när det gäller referenser till saker som någon kan tänkas vilja hemlighålla.

Effekterna är helt orimliga. När Canal+ alltså visar gratis hockeymatch ute på allmän plats har man sig själva att skylla. Det går inte att ha ett samhälle där jag är ansvarig att betala, bara för att Canal+ tycker att jag borde det när jag tittar, och än mindre när jag tipsar mina kompisar om att det finns något att titta på.

Just detta är anledningen till att man annars stänger in det man vill ska hållas exklusivt för betalande, och kontrollerar biljetter i dörren, vilket alla som någonsin loggat in på en webbsida är medvetna om är fullt möjligt att göra även på nätet.

Allt detta är så trivialt att det nästan känns löjligt att skriva. Ändå kan en svensk domstol döma tvärs emot dessa principer utan att särskilt många höjer på ögonbrynen, just eftersom många av medborgarna inte förstår tekniken. Tidningarna rapporterar om fallet som om det rörde sig om ett synnerligen obskyrt och svårt fall.

Däri ligger också den stora utmaningen för oss som bryr oss och förstår. Hur förklarar man det vansinniga i detta utan att behöva förklara hela Internet? Jag tror att ovanstående liknelser kanske kan vara en början.


Bildcredits: Tim Ellis

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Automatisk nedgradering

Postat Thursday, April 1, 2010 om Teknologi

För ett par dagar sedan förvarnade Sony att man tänker ta bort en funktion från spelkonsollen Playstation 3 i nästa “uppdatering”: funktionen “Other OS” som låter användaren installera ett eget operativsystem (exempelvis Linux) på maskinen. Detta för att hindra ett genombrott som tycks hålla på att leda till att maskinens DRM knäcks.

Bland programmerare som lever och andas med Playstation 3-hårdvaran orsakade beslutet ett ramaskri som ekade över twitter. Med tanke på att maskinen är betydligt mer svårprogrammerad än de flesta andra platformar som finns på marknaden skulle man ju kunna tänka sig att Sony skulle bry sig om de programmerare som vill lära sig och experimentera på maskinen.

Funktionen ger vanliga hobbykodare tillgång till en avancerad konsoll, något som är unikt för just Playstation 3. Microsofts XNA tillåter visserligen spelprogrammering på Xbox 360, men då med ett “nerdummat” verktyg som gör att spelen inte går att göra lika effektiva.

Beslutet är dåligt på så många olika sätt, men mest uppenbart är konsumenträtten. Det spelar ingen roll hur liten del av alla användare som använder en funktion, om den står på paketet och utannonseras så ska den finnas där när jag använder produkten… man får inte annonsera ut en sak och sedan ångra sig i efterhand, även om ens DRM tycks vara på väg att knäckas. Och med tanke på funktionens unika ställning är det ju inte helt långsökt att tänka sig att den varit en anledning till att en del valt just den produkten över konkurrenterna.

Man kan naturligtvis påstå (vilket Sony även gör) att uppgraderingen inte är obligatorisk. Det är ett helt felaktigt påstående — jag måste uppgradera om jag vill kunna spela nya spel eller använda någon av den inbyggda nätfunktionaliteten i Playstation Network, vilket inkluderar att spela spel online över huvud taget.

Tänk er en DVD-spelare som helt plötsligt “uppgraderas” till att inte stödja fjärrkontrollen längre. Du måste i och för sig inte uppgradera, men annars kan du inte se på nyare filmer. Om du nöjer dig med din gamla filmsamling är det kanske okej att låta bli uppgraderingen. Och förresten, textningen slutar också fungera då. Sorry.

Exemplet är naturligtvis absurdt, men mappar direkt på exakt det Sony gör nu på alla väsentliga sätt. Från och med i morgon får du som Playstation 3-ägare alltså välja på vilket sätt du vill att din maskin ska gå sönder: Antingen fungerar inte Linux, eller så fungerar inte nätverket eller nya spel.

Det finns olika lagar över världen där Playstation 3 säljs, men just i Sverige har jag svårt att tänka mig att sånt här är okej enligt lagstiftningen. Det är något som jag får försöka ta reda på.

Ytterligare en sak att nämna är att detta återigen är ett exempel på hur ett stort internationellt företag helt misslyckas med att förutsäga Streisandeffekten. Jag hade ingen aning att någon höll på att knäcka systemets DRM… och inget egentligt intresse av det heller. Nu vet jag, och nu bryr jag mig.

Sonys beslut möttes direkt av ett löfte från hackaren att skaffa fram en alternativ  version av uppgraderingen som behåller funktionen utan att systemets andra funktioner slås ut:

Hacking isn’t about getting what you didn’t pay for, it’s about making sure you do get what you did. And this is about more than this feature right now. It’s about whether these companies have the right to take away advertised features from a product you purchased.

Genom att göra så här sätter Sony en stor strålkastare riktad mot alla försök att knäcka konsollens DRM-skydd, man mer eller mindre startar en kapprustning — en som man med stor säkerhet kommer förlora. Tills nu har kommunityn för att skapa egna Playstation-program inte haft någon som helst anledning att knäcka PS3:an. Nu har de det, och förmodligen lyckas de rätt snart. När det händer är det nog troligt att Sony har lyckats skynda på tidpunkten för piratkopierandets intåg på Playstation-scenen i sitt tafatta försök att stoppa just detta.


Bildcredits: yum9me

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Internets gränslösa energi

Postat Thursday, March 18, 2010 om Teknologi

I min första post om Transgenusmotorn där jag satte upp den första spegeln av vad som nu är ett dussin eller så nämnde jag att motorn precis lika väl skulle kunna implementerats som ett webbläsartillägg — vilket naturligtvis är ett tecken på att det inte handlar om någon publicering.

Transgenus var skrivet i python, och en hel del krångel att sätta upp. Jag fixade till lite buggar, la till lite funktionalitet så det fungerade rimligt, och la upp resultatet. Det dröjde inte lång tid innan speglarna började dyka upp. Knappt en dag senare hade någon konverterat hela skriptet till php, vilket gjorde det avsevärt lättare att sätta upp en spegel.

Tidigare idag fick jag så ett mail med meddelandet att Transgenus nu finns i javascript-form. Den körs helt i din webbläsare, precis som jag berättade om i den posten. Det här är alltså ett oerhört vasst bevis på att det jag skrev då var sant.

Mer än det är det här ett bevis på den gränslösa energi som nätet uppvisar. Jag hade definitivt inte energin till att göra en konvertering till php, även om jag skulle kunnat det. JavaScript-konverteringen likaså. Tack vare många små bäckar energi bildas en våg av handling, som skapat och förfinat ett inlägg i debatten som från början höll på att tappas bort.

Det är det här som gör Internet så fantastiskt. Det är ett enda stort grupparbete med alla de fina effekterna från skollektionerna… och det är väl rätt typiskt att det sker i det här fallet som svar när någon vill ta till rättsapparaten för att tysta någon. Nätet låter sig inte tystas, varken av hot eller straff — det räcker med en nätmedborgare för att starta en svärm.

Annat läsvärt: Pelle Billing skriver om hur äldre kvinnor släpper lös, vilket lustigt nog är mycket relevant för transgenus, liksom hur kvinnor hämnas på sina pojkvänner. Ung pirat skriver om hur Rasismen hotar kunskapssamhället, och så är det nog – när kommunikationen är global måste även gemenskapen vara gränslös.

Lake skriver om Nagelknipsaren, det nya terrorhotet, och om man tycker flyget är överdrivet blir det inte mycket bättre på tåget, där en musiker slängdes av för att ha skrivit en lista med låttitlar. Och det är inte utan att man vill resa härifrån — Motpol skriver bra om hur vi med stormsteg närmar oss ett tvåpartisystem.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Transgenus – nu i php

Postat Monday, March 15, 2010 om Teknologi

Transgenus hade i ursprungsversion problemet att vara skrivet i python, något som många webbhotell inte tillåter att man kör. Nu har Ztripez på Paranoianormal kodat om programmet till php, vilket innebär att det kan köras mer eller mindre var som helst. Bra jobbat!

Den nya källkoden hittar ni här (eller speglad här). Bara att packa upp och köra.

Noterar även att det börjat dyka upp diverse andra speglar. Mycket trevligt att se.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Exemplarförsäljning i en hyperdistribuerande värld

Postat Sunday, March 7, 2010 om Teknologi

I mitt jobb som dataspelsutvecklare ser jag en del intressant om upphovsrätt och försöken att klamra sig fast vid gamla affärsmodeller. Samtidigt ser jag en hel del uppmuntrande försök till nyskapande.

En intressant iaktagelse man kan göra är att dataspelsbranchen drabbats av problem när de två riktigt stora spelförsäljningsaffärskedjorna började sikta in sig på begagnatmarknaden för spelkonsoller är att man får mycket snarlika problem som man tidigare fått av piratkopieringen på PC: helt plötsligt sitter det en massa personer och spelar spelet utan att tillverkarna får något betalt (till skillnad från affärskedjorna, som självklart blir stenrika på detta).

Efter ett otal misslyckade försök med DRM bestämde sig Electronic Arts för att försöka med morot istället för piska i ett intressant experiment. Det började med Sims 3 som helt enkelt gav spelare som köpte spelet en kod att använda för att ladda hem extramaterial gratis. På så sätt gick de som piratkopierade spelet miste om något — en liten men tydlig omställning av affärsmodellen till att var mer serviceinriktad än inriktad på försäljning av lådor med plastbitar i.

En sidonotering här: naturligtvis mottogs även detta negativt. Tyvärr finns en attityd inom spelvärlden att allt som spelföretag gör för att tjäna pengar är av ondo, vilket är lite olyckligt. Själv ser jag det som något oerhört positivt att man slutat försöka låsa in spel som jag köper och istället lockar med mer material.

Sedan kom det så kallade “Project $10” — inriktat på begagnatmarknaden där en liknande kod läggs med i boxen och kan användas av den som köper spelet nytt. Om nästa person som köper spelet begagnat vill ha extramaterialet får denne köpa en kod för en slant (man skulle ju kunna gissa att det rört sig om tio dollar, men så är ironiskt nog inte fallet även om det nog var tänkt så från början).

När jag skrev om projektet på min engelska blogg fick jag en hel del kommentarer (både på bloggen och via andra kanaler) som gjorde något tydligt för mig som jag inte tänkt på förut. Jag har ju ett bra tag analyserat och motsatt mig hur stora företag, lobbyorganisationer och politiker försöker hålla sig kvar i gamla spår trots att spåren leder ut för stupet.

Företag som är vana med att sälja exemplar fortsätter sälja exemplar oavsett om det fortfarande är rimligt i en värld med hyperdistributionsmöjligheter. Det jag inte riktigt tänkt på är att många konsumenter tycks ha precis lika svårt för den förändring vi går igenom. Det är ganska naturligt, när man ser på det efterklokt: nätrevolutionen är omvälvande och svår att förstå sig på.

Musik- och filmindustrin har haft mycket svårt att inse detta, men pionjärer inom båda fälten har insett och börjat experimentera, vilket är anledningen till att vi ser strömmande radiostationer eller donations-betalda filmer och andra försök till nya affärsmodeller.

Jag har sett på med intresse när vissa spelförlag (sakta) börjat röra sig mot nya affärsmodeller. Electronic Arts syns tydligt här med gratisspel som Battlefield Heroes. Andra är fortfarande helt inställda på att låsa in sig i sin “sälja exemplar”-mentalitet genom att introducera mer och mer DRM som kräver att du är online hela tiden för att spelet ska fungera, till exempel.

Fundamentalt är ett spel inte ett verktyd som behålls eller en konsumtionsvara som används upp — ett spel är en upplevelse. Det gör att man kan få ut hela värdet av spelet men ändå ha kvar sitt exemplar som har precis samma värde för någon annan. Just därför är det självklart att begagnatmarknaden drar kunder — att få lämna in exemplaret och få ut pengar (eller presentkort) gör inte att man förlorar upplevelsen av spelet.

När ett spelförlag slåss för rätten att sälja exemplar eller när en konsument slåss för rätten att få sälja vidare ett exemplar gör de båda samma fundamentala misstag: de ser spelet som plastbiten i en låda snarare än som upplevelsen. Förr när kopiering var svårt och begagnatmarknaden var liten spelade det ingen roll: spelet blev skivan (eller kasetten), precis som musik blev starkt associerat med CD:n den såldes på.

När denna koppling mellan exemplar och upplevelse bryts fallerar gamla affärsmodeller och klagomålen haglar. Förlagen klagar på att folk kopierar eller säljer vidare deras exemplar, konsumenterna klagar på att förlagen är giriga och anser sig ha någon slags “rätt” att få betalt fler än en gång för varje spelexemplar.

Det som händer nu är att vi går igenom en rätt svår period av försök att hitta nya sätt att få dataspelsutveckling som företagsidé att fungera. Det handlar absolut inte om att företagen tror sig “ha rätt” att få betalt, det handlar bara om att företagen helt enkelt måste hitta en affärsmodell där de for nog betalt för att inte gå i konkurs (vilket vore tråkigt för alla inblandade). Svårigheterna har redan inneburit att en hel del spelstudios fått stänga.

Det stora problemet är att vi befinner oss mitt i förändringen. Världen idag är sådan att vi inte kan förvänta oss att alla ska ha möjligheten att ladda ner nya spel från nätet, vilket innebär att exemplatförsäljningen fortfarande måste vara en stor del i kedjan. Samtidigt är hyperdistributionen ett faktum och begagnatmarknaden bara växer.

Från min synpunkt är EAs försök att hitta en väg genom detta minfält med saker som “Project $10″ och att tillhandahålla mer gratis innehål för de som registrerar sina spel ett första litet steg mot en mer serviceinriktad modell.

Affärskedjorna gnäller förstås, och det är ju rätt väntat. De måste ju trots allt veta precis som vi vet att vi rör oss snabbt mot en framtid där musik och spel inte längre distribueras på plastbitar, vilket naturligtvis innebär att det inte kommer finnas något behov av en affär där plastbitarna säljs.

Ur konsumentsynpunkt återstår egentligen bara en sak då: folk har vant sig med att kunna lämna in spel mot ett presentkort på nya spelköp.

Här finns en lustig klyfta: för förlagen är problemet att samma exemplar återanvänds; för konsumenten är problemet att exemplaret inte skulle kunna lämnas tillbaks om det inte var för återanvändningen (vilket i princip gör att spel blir dyrare).

Jag har föreslagit att en lösning på problemet skulle kunna vara att införa en deaktiveringsfunktion i digitala distributionsnät som Steam, med samma funktion som att lämna tillbaks ett exemplar. Detta skulle kunna lösa båda problemen.

Jag tror dock att det är mer troligt att vi kommer att se en förändring mot att spel blir billiga innehållsplatformar och att en del av innehållet knyts till ett onlinekonto. Transformerandet av spelförlagen från en producent av produkter till någon form av onlineserviceföretag måste hända för att spelförlagen ska kunna överleva, men jag är säker på att det går att hitta sätt att göra detta med både företag och konsument på vinnarsidan.

Klart att mellanhänderna (affärskedjorna) är olyckliga, men så snart de röjts ur världen kan vi bo i en trevlig värld där dataspel inte är så hutlöst dyra.


Bildcredits: neon G, Rafael Fyen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Internet är en förstärkare

Postat Monday, January 4, 2010 om Teknologi

Det har åter blåst upp en diskussion runt näthatet, med avstamp hos Isobel, som blir föremål för en hel del hat. Kullenberg ställer en del tankeväckande frågor om vad man ska göra åt det. Emma kommenterar också bra (som vanligt).

Jag tänkte ta avstamp i det Kulleberg skriver:

Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter. Kanske är det dags för nya filter?

Det för mina tankar till Clay Shirkys beskrivning av hur Internet förändrat modellen för publicering. Det som brukade gälla var Filtrera, Sedan Publicera. Ett skivbolag, ett förlag eller en tidningsredaktion — någon fanns det alltid som samlade allt material som kunde tänkas publiceras, och sedan filtrerade ut det enligt något kriterium — rimligt välskrivet, fritt från hot, etc, när det gäller insändarna på tidningsredaktionen.

Internet har vänt ut och in på modellen. Det som gäller nu är Publicera, Sedan Filtrera. Musik kan publiceras av vem som helst på en hemsida eller via myspace, e-böcker kommer från alla möjliga håll och åsikter publiceras hejvilt på bloggar utan att varken stavningskontrolleras eller åsiktskontrolleras av någon utomstående.

Det ger oss en ny situation att handskas med på nya sätt. Det vi ser är inte en ny sorts mänskligt beteende, vilket annars verkar relativt poppis att påstå. Man vill mena att det på något sätt är Internets fel att människor beter sig som idioter, hatar och mobbar. Så är det inte — människor har alltid haft ett sådant beteende, men det har inte varit lika tydligt för omvärlden.

Internet är en förstärkare av mänskliga egenskaper… Det glada skojandet ett gäng kompisar kan ha nya höjder i youtube-poster och självpublicerade serier. Beslutsamheten hos aktivister förstärks i grupper på Facebook, runt bloggar och namninsamlingar online. Och ja, elakheten från skolgårdarnas och arbetsplatsernas mobbning manifesterar sig som trollande och hot på forum och på bloggar i ny, otäck och förstärkt form. Internet ger oss starkare glädje, starkare kärlek men även starkare sorg och starkare hat.

Jag tror inte riktigt på Kullenbergs idéer om någon form av stort filtreringssystem som skulle ta oss tillbaks till en Filtrera, Sedan Publicera-modell, där det krävs att man sedan tidigare är känd. Det höjer tröskeln för deltagandet, och klipper således av den långa svansen som gör Internetdiskussioner (och annat Internet-baserat) så unikt.

Många av de tidiga och bloggsystemen har funktioner för just detta… se på slashdots moderering och meta-moderering, till exempel. Systemen som lyfter fram de konstruktiva kommentarerna ur havet av skräp är det som ofta saknas på kvällstidningarnas sidor, som opassande kommenterar om. Det blir helt enkelt Publicera, Sedan glöm bort att Filtrera, där allas kommentarer är lika mycket värda, oavsett om det är ett välgenomtänkt inlägg eller en härva svordomar.

Det fina med en distribuerad modell som Internet innebär är att svärmen kan hjälpa till med filtreringen. Jag tror nog att det alltid kommer finnas idioter. En icke försumbar del av befolkningen har en mycket aggressiv inställning till oliktänkande. De kommer aldrig vilja vara en civiliserad del av diskussionen, utan kommer alltid slå till med hat och hot.

Det vi kan göra är inte att tysta dem, utan att göra irrelevanta. Vi kan lyfta det konstruktiva ur soppan av värdelöst hat och hot. På det sättet kan vi stå upp bakom varandra, för ett fritt yttrande- och debattklimat på nätet, utan att behöva ta till censur eller bli ett gated community. Om vi börjar låsa och för-filtrera kan vi annars, som Widham på livbåten påpekar, mycket väl kasta ut barnet med badvattnet.


Bildcredits: Mai Le.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tekniska problem

Postat Tuesday, September 8, 2009 om Teknologi

Bloggen låg under helgen nere ett par dagar, på grund av ett problem med en router som inte upptäcktes ordentligt. Det är nu ordnat, och jag ber om ursäkt för att det tog sådan tid.

Comments Off

Tala om Lime-policyn

Postat Wednesday, September 2, 2009 om Teknologi

Det tycks råda en hel del förvirring om något så enkelt som en länk. En länk kan tyckas vara magisk i sitt sätt att svepa iväg dig till en annan plats på internet, men egentligen är det väldigt enkelt. En länk är en vägbeskrivning, och det som händer när du klickar på en länk är att din webbläsare följer beskrivningen.

Länkar har funnits på många plan sedan mänsklighetens begynnelse. Jag är säker på att man långt innan vår historieskrivning började hade sätt att kommunicera med varandra för att beskriva vägen till vattenhålet, till ett ställe med mycket mat eller till skydd. Sedan började vi bygga vägar och begreppet vägbeskrivning kom till sin rätt.

mellantrakten

Det handlar inte bara om fysiska beskrivningar, som länken visar, utan helt enkelt en beskrivning av hur man ska navigera sig igenom något för att hitta något man söker. Enklast kan det helt enkelt handla om att säga något så enkelt som att “Emma vet, fråga henne.”

Den klassiska referensen är på så sätt en lågteknologisk variant av länkande, som ofta användes av precis samma anledning som moderna länkar används: att ge läsaren en möjlighet att kolla upp källan till information, eller ge möjlighet till vidare fördjupning.

I vetenskapliga artiklar angavs referenser som fotnoter, med årgång och utgåva, vilken tidskrift referensmaterialet publicerats i, författarnamn och gärna sidnummer. Att följa länken innebar då alltså att pallra sig iväg till biblioteket, leta upp tidskriften i fråga och slå upp artikeln.

Den enkla länken på Internet är som bekant aningen enklare att följa, men i allt väsentligt är den precis samma sak som fotnoten i artikeln: den talar om vem som publicerar material och hur man får tag på det. För att webbläsaren ska kunna följa länken krävs att det finns någon server som publicerar materialet. Det går alldeles utmärkt att skapa en länk som inte beskriver en väg, precis som det går att skapa en vägbeskrivning som inte leder någonstans.

Det går även att skapa länkar som inte går att följa utan speciella privilegier, precis som det går att skapa vägbeskrivningar som kräver att du passerar en säkerhetskontroll eller låst dörr på vägen.

Om vi nu har etablerat att en länk är en enkel (om digital) vägbeskrivning, så ter det sig något underligt på vilket sätt länkar behandlas i vissa sammanhang. Till exempel tycks det finnas en allt större vilja, särskilt från politikerhåll att hålla länkaren ansvarig för innehållet i en länk. Detta är naturligtvis fullständigt galet — jag kan mycket väl ge dig en vägbeskrivning till min kompis bostad, men när du följer beskrivningen har vännen flyttat ut, och istället har en brottsling nu bosatt sig där och börjat tillverka massförstörelsevapen (eller ja, ni förstår poängen).

En annan mycket underlig trend är alltmer restriktiva så kallade “länkpolicies”. Att jag på något sätt skulle ha rätt att kontrollera i vilken mån andra får beskriva vägen till mitt hem är naturligtvis absurdt, och när man betänker att det kan handla om en referens till vad som helst blir det nästan löjeväckande. Kan jag publicera en bok, och på sista sidan kräva att ingen nämner bokens namn i skrift?

Det leder till fullständigt absurda situationer på Internet också. Genom att länka till den här länkpolicyn har jag till exempel brutit mot den.

Tänker man på detta kommer man enkelt fram till att det bara finns ett rimligt sätt att hantera detta på. Föga förvånande är det så att man måste hantera referenser på Internet på precis samma sätt som man hanterar andra referenser. Då slipper vi konstiga policys on vad du får säga om vad Lime vet eller inte.

Det står mig alltså helt fritt att länka till vilket material som helst. Det är naturligtvis bra om jag inte vilseleder mina läsare när det handlar om vad man hittar om man följer referensen, men när det gäller själva det refererade innehållet får den som publicerar det ta ansvar.

Och är det så att du vill hålla något för dig själv är det upp till dig att se till att du har spärrat in det, och bara släpper in de du vill ska släppas in.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Bildcredit: onasut

Comments Off

iPhones i Sverige: Abonnemangen och Myglet

Postat Sunday, July 5, 2009 om Teknologi

Ett litet avbrott i bloggens vanliga innehåll.

Jag har ett tag sneglat lite på Apples iPhone. Det verkar som en riktigt bra pryl, och jag har behövt en ny telefon ett tag eftersom min gamla börjat bli riktigt sliten (knappar som ramlat av och annat liknande). Igår gick skärmen på den sönder, så nu kom jag till en punkt då jag på allvar börjat titta på iPhones.

Till att börja med är hela marknadsupplägget konstigt från Apples sida. Bara vissa operatörer får sälja iPhones. För närvarande innebär det i Sverige att endast Telia och Telenor säljer den (Tre kommer börja när nästa version släpps). Inget av företagen är någon större favorit kan man väl säga, och jag vill helst inte behöva byta operatör för att få den telefon jag vill ha… så jag kikade en hel del på att skaffa en upplåst telefon.

Det visar sig att det finns rätt bra sätt att göra det på. Vissa länder (t.ex. Italien, mycket överaskande) har lite vettig lagstiftning som säger att man helt enkelt inte får tvinga på folk abonnemang på det sättet — ska du sälja en telefon måste du sälja telefonen, separat.

Men i alla fall, det visar sig att det blir rätt dyrt att skaffa en iPhone så, plus att man då måste fundera ut själv vad man behöver för abonnemang hos en annan operatör. Så jag satte mig ändå ner för att se vad skillnaden var på Telias och Telenors erbjudanden.

Jag fick en mindre chock.

Inte för att erbjudanden var dåliga, utan för att dom var fullständigt omöjliga att förstå. När man väl bestämt sig för vilken modell av telefonen man vill ha så har Telia inte mindre än 50 olika sätt att kombinera ihop abonnemang, internet-tillägg, bindningstider och annat, vilket naturligtvis innebär 50 olika slutpris. Telenor är en aning enklare, men kommer ändå nästan upp i 20 alternativ.

Det är många fina ord, men väldigt lite information om vad man faktiskt får och hur det faktiskt jämför sig mot konkurrenten. Efter febrilt letande med hjälp av google hittade jag absolut ingenting. Inte en enda fnuttig jämförelse (större än någon kommentar till någon nyhet) av Telias erbjudanden mot Telenors.

Därför har jag nu gjort en sådan jämförelse.

Telia vs Telenor: iPhone showdown

För den som bara vill ha resultatet och den snabba versionen: tabellen som jag gjort, där alla abonnemangsformerna står uppsatta mot varandra. Det går att sortera om resultatet enlight valfri kolumn, så mycket av det intressanta i resultatet finns i att kunna göra sådant som att t.ex. sortera på “Betalat efter bindning”, dvs den totala mängden pengar man betalat efter att bindningstiden gått ut.

Den längre versionen: Det första man kanske ska notera är att jag spenderat flera timmar på att samla ihop den här informationen. Om man är intresserad av en iPhone i Sverige verkar det alltså som om man har två val:

  1. Lägg ner minst 3-4 timmar på informationssamlande för att kunna bedömma vilket erbjudande som passar dig bäst.
  2. Gissa slumpvis.

Jag hoppas alltså att jag i och med det här kan tillföra ett tredje alternativ som gör det i alla fall något lättare att utvärdera i och med tabellen.

Det andra jag märker av när jag håller på att samanställa informationen är hur mycket det myglas, särskilt från Telias håll. Inte nog med att man måste välja mellan så många abonnemang och tillval att det är helt omöjligt att ha koll på alla faktorer, utan en hel del av informationen är bristfällig eller rent av felaktig.

Som ett exempel på detta kan jag nämna Telias abonnemang “Telia Mobil Fastpris Privat”. Man skulle ju kunna anta att man då betalar ett “fast pris” och sedan kan ringa hur mycket man vill. Detta är inte sant. I verkligheten handlar det om att man betalar massor med pengar i månadsavgift för att få en (visserligen rejält stor) drös “samtalsminuter som ingår”, och efter det får du betala i samanhanget höga samtalstaxor. Liknande konstruktioner finns runt ett flertal av abonnemangen.

Rent generellt vill jag inte dra några slutsatser om vilken operatör som är “bäst” — min förhoppning är att du kan avgöra själv med den här informationen vad som passar just dig. Det jag direkt kan se utifrån datan är att Telenor är mer konsekventa i sin prissättning. Om du köper ett abonnemang där så spelar det inte så stor roll om du väljer att betala mycket som klumpsumma eller mycket som förhöjd abonnemangsavgift — slutsumman är (i stort sett) densamma ändå.

Telia å andra sidan spretar rätt mycket i sin prissättning, så se till att kontrollera exakt vad ditt val landar på. Generellt sett verkar det som att Telia vill ha ränta på pengarna ifall man betalar via abonnemangsavgift — ju mindre man betalar som klumpsumma desto mer får man betala totalt. En del av Telias alternativ är mer lämpade för de som är intresserade mestadels av internettrafik, vilket inte riktigt tycks ha någon motsvarighet hos Telenor.

Att notera om du ramlat in här avsevärt efter att artikeln skrevs: Datan är från 2009-07-05 och innehåller vissa tillfälliga erbjudanden. Jag kan inte garantera att det stämmer med läget efter detta datum.

Läs tabellen.

PS. Om någon är intresserad av datan i annat format eller har några roliga idéer om vad man kan göra mer med den, hör av er.