Att den tidigare kulturchefen kritiserat tavlan offentligt tas enkelt om hand om genom att konstatera att “någon kulturchef behöver vi nog inte”. Lite tillhörande maktkamp inom Moderaterna ger krydda på tillvaron. Mitt i röran har huvudpersonen bestämt sig för att stänga sin blogg. När detta skrivs har bloggen bara en post, som uttrycker en vilja att “blicka framåt” och “få arbetsro”.

En del upprördhet har även riktats mot tavlans kostnad – 600 000 kronor, varav kommunen direkt betalar hälften och indirekt betalar resten. Mycket pengar, kan tyckas… men enligt vilka referenser? Ibland är det som låter som mycket pengar i själva verket ganska lite pengar – det saknats sammanhang. Hur  mycket är egentligen 600 000 kr i Hörby kommun?

Hörby kommun är en liten kommun mitt i  Skåne. 2010 hade kommunen 14 840 invånare. Är man ansvarig för en kommun (eller län, eller land, eller vilken region som helst) bör man nog försöka sätta sina utgifter i förhållande till sina invånare. En snabb uträkning visar alltså att varje invånare i Hörby i genomsnitt lagt 40 kr på denna tavla. Det är, på politikerspråk, två chipspåsar.

Man kan även fundera på vad alternativen var. Kommunen skär lite för närvarnade. Några miljoner kr ska sparas in på skolan. Socialnämnden måste spara 18,4 miljoner bara i år… vilket innebär att det blir  lite mer knapert för de mest behövande. Enlight biståndsstatistiken för år 2010 fick 381 hushåll försörjningsstöd i Hörby – tavlan skulle altså kunna fördelas som nästan 1600 kr till varje familj istället. Ganska många chipspåsar för familjer som förmodligen rätt sällan unnar sig något extra.

Istället funderar kommunen på om det inte vore bra att helt enkelt strunta i att betala ut några pengar över huvud taget till de behövande. Om allt fortsätter som nu landar kommunen på 8,7 miljoner kronor i underskott detta år – ett underskott som skulle kunnat minskas med nära 7% om man struntat i en viss tavla.

Svenska invånare har ett desperat behov av denna typ av sammanhang. Vi betalar extremt mycket skatt – detta behöver relateras till vad pengarna används till. Hur mycket pengar är det som var och en betalar till det ena vansinnesprojektet efter det andra landet över? Hur många småpampar avlönas och får resor betalda till världens olika hörn?

Frågan om hur våra politiker sköter sig kommer sällan upp som helhet i media. Det gnabbas om en detalj här, och en där… men var är den sammansatta granskning? Var är journalistiken som i samband med tavlan tog upp att samma styrelse i Hörby även varit på resa i Schweiz och Frankrike för skattebetalarnas pengar? Som kanske granskat kommunens satsning på bistånd till en “vänkommun” i Namibia – naturligtvis med resor dit för kommunledningen? Var är sammanfattningen av detta som kommer fram inför valen?

Nu är det ett par år till nästa val. Låt mig gissa att detta hinner glömmas bort av i princip alla tills dess. Istället kommer valet som vanligt handla om vem som kan lova mest, skola vård omsorg. Varken ideologi eller tidigare resultat kommer diskuteras nämnvärt mycket.

Bildcredits: sentex64

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Politiker, Hörby, Slöseri, Skattepengar.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Kunderna, som ju i de allra flesta fall inte snattade, började känna ett visst obehag. Killen såg ju inte helt stabil ut, och om någon såg ut att ha lite bråttom fick personen ibland ett rapp av batongen. Nervositeten spred sig, och kunderna började klaga. Inte nog med att helt vanliga kunder kunde få sig ett slag över armen, snattarna hade naturligtvis lärt sig smyga bakom ryggen på vakten, och kom ofta undan.

Butikschefen svarade på kritiken: “Vi måste kanske lära ut kundbeteende. De allra flesta som handlar här ofta klarar detta utan problem. Om du är lugn och harmonisk så kan du handla utan problem. Det är inget fel med vår säkerhetsvakt.”

Allvarligt talat… hur många branscher är det okej att orsaka kunderna kroppsskada och sedan skylla på att de inte lärt sig hur deras repressiva stöldskyddsanordning fungerar? Men för SL går det tydligen bra. Förlåt oss SL, som inte har lärt oss de ninja-moves som krävs för att oskadda ta oss igenom era tortyrredskap.

Jag har skrivit förut om Spärrsamhället och hur jag blivit rädd att passera spärrarna. Det har blivit värre sen dess, speciellt sedan jag fått ett kraftigt slag av en spärr över min brutna och gipsade arm när jag var på väg att passera ut från tunnelbanan på ett lugnt och harmoniskt sätt. Man kan visserligen anmärka att jag förlorade mitt lugn och min harmoni av ett slag över min brutna arm, kanske är det detta SL:s VD talar om.

Det handlar om allt fler företag och myndigheter som anser att jakten och repressionen är viktigare än kunderna och medborgarna. Kläms i era egna spärrar, SL.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Beslutet väcker en hel del ilska och upprördhet på ett sätt som återkommer gång på gång när Migrationsverket varit framme, och med samma paragrafsköld som alltid från verkets sida – jag har skrivit om den förut. Rättschefen på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, illustrerar på ett perfekt sätt det fenomen jag skrev om då: Han blev först lika förvånad som alla andra, “hur blev det så här?”, men efter att ha grävt sig ner i paragraferna anser han ändå att beslutet är rätt.

Psykologer och experter är överens om att flickan kommer få stora problem och må mycket dåligt av beslutet, men migrationsverket anser att paragraferna är rätt ändå, att beslutet att frånta flickan hennes hem och skicka henne någonstans där hon inte har något alls ger “de bästa möjligheterna för flickan och hennes mamma att återförenas”. Detta eftersom mamman för ett år sedan, innan hon återigen försvann, bad en gång om att få återförenas med sitt barn.

Flickans mamma finns någonstans på okänd ort, men det har i alla fall blivit klart att hon och flickan är franska medborgare, vilket innebär att Frankrike bör vara bäst på att återförena dem. Så kan kanske vara fallet, men för varje vettig människa är det oväsentligt om det innebär att flickan far illa.

Här får vi en värdefull inblick i hur migrationsverket fungerar. I ovanstående resonemang kan man mellan raderna få små ledtrådar om de paragrafer som leder fram till ett sådant vansinnesbeslut. Migrationsverket sköter anhöriginvandring och anser därför i någon mening att familjen är en viktig entitet. Mamman har ju bett om att få återförenas i det här fallet – och att återförenas med sin familj är enligt paragraferna en Bra Gärning. Att mamman sedan dess försvunnit spårlöst matchar ingen paragraf. Att flickan mår bra i dagsläget likaså.

Så här går det: Barn ska få må bra -> Familjer mår bra av att återförenas -> Störst chans att återförenas med familj finns i hemlandet -> Slutsats: Störst chans att barn ska få må bra få sav att skicka barn till hemlandet. Eftersom paragraferna matchar blir detta “rätt beslut”, även en hel del information går förlorad i varje steg, som i viskleken.

Den biologiska kopplingen sätts dessutom före allt annat. Mamman, som uppenbart inte är så jätteintresserad av saken eftersom hon övergivit sitt barn och sedan bara bekymrat sig om att följa upp saken en enstaka gång, har ändå en koppling till barnet som uppenbarligen anses vara av magisk karaktär, endast på grund av delat DNA. Man kan till och med tolka Migrationsverkets uttalande som att mamman äger barnet, äger rätten till barnet, helt oavsett lämplighet eller om barnet far illa.

Denna avgudan av biologiska släktskap återfinns på många ställen i det svenska samhället – ingen skulle få för sig att begränsa barnafödande, men de skarpaste och mest löjligt begränsande kraven ställs på någon som vill adoptera ett barn. Det biologiska samhöret antas på något sätt magiskt uppväga all världens olämplighet som föräldrar som vi annars måste skydda barnen från om den biologiska relationen saknas.

Någonstans bland paragraferna försvann den övergripande tanken på individen och på alla kringliggande lagar. Att beslutet är ett fullständigt uppenbart brott mot konventioner och regler om de mänskliga rättigheterna försvinner i sökandet efter rätt paragrafer att acceptera. Som jag skrivit förut saknas paragrafhierarkin med grundlagen högst upp och detaljparagraferna av minst vikt, i en organisation där inget ansvar utkrävs och där människor glömmer bort sin mänsklighet och blir kuggar i maskineriet.

Det är tydligt att ju vansinnigare beslut, desto större massmedial uppmärksamhet krävs för att gräva fram en liten gnutta medmänsklighet. Nu får vi se om det i detta fall räcker med den allmänna upprördheten för att besegra prestigen, ändra beslutet och rädda Hadille…

Bildcredits: MegaBu7

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Hadille, Migrationsverket, Människorätt, Integrationspolitik, Myndigheter

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Nu senast blev SVT:s reklam helt absurd under OS-sändningarna. På twitter ondgjorde några sig för att detta minnsann var det sista OS som skulle sändas av den reklamfria stats-TV:n. Snyft. Själv fick jag byta till reklamkanalen Eurosport varje gång statstelevisionen behagade göra reklam för sina kommande program i höst (vilket i regel var endast marginellt mindre ofta än reklamen på reklamkanalerna).

Jag är verkligen ingen fan av TV3, och hoppas att nätet mognat nog till nästa OS att man kommer kunna streama från vilken TV-kanal i världen som helst, eller till och med direkt från evenemanget själv. Jag ser egentligen ingen anledning att köpa ett paket med sport-bytande och kommentatorer inbyggt – jag borde helt enkelt kunna välja att se på en viss sport eller match, och därtill välja vilken kommentator jag vill ha (om någon). Man kan tänka sig att utbudet både kunde bestå av kommentatorer på alla möjliga olika språk från världens televisionskanaler men även av amatörer med brinnande intressen världen över. Det är sådant som Internet möjliggör och förenklar, vilket visas tydligt inom E-sporten. Men även om utvecklingen går snabbt framåt är det nog tyvärr några fler år dit.

Det var ett litet sidospår – i vilket fall som helst så har vi så långt alltså konstaterat att SVT både säljer reklamplats och därtill även irriterar tittarna på precis samma sätt som en reklamkanal – vilket annars brukar framhållas som den stora fördelen med en statsfinansierad television. Utbudet är dessutom lika dåligt och såpa-orienterat som vilken annan reklamkanal som helst, så jag vet egentligen inte varför vi ska betala alla dessa pengar (oavsett om det sker via jakt och utpressning eller skatt).

Idag behövde jag kolla upp en del referensvideor på youtube på jobbet. C:a 10 videor i rad drabbades jag av en reklamvideo á 20 sekunder för SVT:s “Fridlyst”… och någon stans här är kortslutningen total. Jag har alltså här betalat en (relativt dyr) TV-licens för att finansiera reklamfri televsion, vilket statstelevisionen använt för att köpa reklam som stör mig när jag vill se på videoklipp på youtube.

Det har debatterats fram och tillbaks en hel del om huruvida statstelevisionen bör finansieras via licensavgifter eller skatt och om eventuella licensavigifter bör tas ut baserat på innehav av mottagare som förr eller för alla datorenheter. Jag föreslår ett nytt alternativ: Lägg ner.

Vill man ta ut en avgift eller skatt för TV-produktion kan pengarna lämpligtvis istället spenderas på informativa dokumentärer och nyhetsrapportage som kan läggas upp på youtube eller liknande. Då skulle statstelevisionen i alla fall tillföra något av värde till nätet, istället för bara irritation.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Fridlyst, SVT, youtube, TV, Kultur, Myndigheter, Internet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det går från att vara svinaktigt beteende till regelrätta hot, och samtliga avsändare bör hålla sig instängda i sina sovrum tills de lärt sig bete sig rimligt mot andra människor – och sedan be om ursäkt. Sådant beteende är helt enkelt fullständigt oacceptabelt helt oavsett tillfälle och vilken åsikt man säger sig stå för.

Där hade det kunnat sluta. Då hade det varit en väldigt enkel sak att ta ställning till och jag hade till 100% slutit upp bakom My redo att svinga pennan till hennes försvar. Tyvärr slutar det inte där. Istället försöker hon dra någon sorts långtgående slutsatser av detta beteende och koppla ihop det med åsikterna – någon sorts guilt by association uppstår.

“Snarare drar ett antiintellektuellt korståg genom Sverige med paroller om “feministnazin”, hittepåanalytiker som fabricerar om PAS, debattörer likt Pelle Billing som illa rimmar statsfeminism med fascism, flashbackmän som är arga, förbannade, benägna att ta till våld för att bekämpa feminismen.”

Jag vill här påstå att det är rätt stor skillnad på de ingående delarna i denna rad av nidfigurer. Paroller om feminazism är rätt löjliga och fullständigt droppar av internaliserad bitterhet (på ett sätt som för övrigt är väldigt likt en del feministers utalanden om män i allmänhet). Pelle Billing åker med på ett hörn med en anklagelse helt plockad ur luften utan källa, och till slut klumpas allt ihop med bittra män från flashback som tar till våld.

Här någonstans har man övergått till att plocka poäng — alla som inte delar hennes åsikter klumpas ihop med de ynkryggar som sitter och anonymt skickar hot… det både förminskar hennes argument och tar bort fokuset från det som det borde handla om: vad hon fått utstå (annars hade jag ju inte suttit här och skrivit detta). Vidare:

“Det säger något att Breivik hatar feminism. Hatar kvinnor.”

Nej, det gör det faktiskt inte. Den sortens guilt by association är rent ohederlig. Det säger inget att Breivik hatar feminism, och inget att han hatar socialism. Vi kan inte dra med varken mansrättsaktivister eller moderater i skiten bara för att Breivik hatar vissa åsikter, på precis samma sätt som det inte säger något över huvud taget att 9/11-terroristerna var muslimer och på precis samma sätt inte kan användas som argument mot företeelsen. Det blir någon sorts Reductio ad Breivikum av det som inte gagnar någon — jag ser gärna argumentation om varför någon -ism är bra eller dålig, vi behöver inte låta en terrorist sätta agendan.

Människor har i alla tider hittat utlopp för sina bittra mentala fixeringar. Inte sällan kan man spåra rasisters uttalanden till förgågna obehagliga upplevelser med människor av annan nationalitet. Inte helt sällan har jag sett kvinnor som behandlats illa blivit den sortens “feminist” som ger uttryck för ett väldigt direkt manshat. Och nog tror jag att det finns liknande kopplingar i fallen där antifeminister hatar och spyr galla över feminismen och över kvinnor i allmänhet. Internet agerar som en förstärkare för allt det som annars sagts bakom stängda dörrar.

Man kan på något sätt förstå att det känns väldigt personligt, väldigt riktat, men jag har också varit med om den sortens hat och vidriga uttalanden (med motsatt åsiktsbakgrund). Det är lika vidrigt och oacceptabelt oavsett vilka åsikter det springer ur, och det är lika mycket ett personligt ansvar därtill. Vi kan gärna diskutera det utan att kalla alla som inte delar någons åsikt för antiintellektuella eller smeta Breivik på dem.

Till slut blir det istället så att inlägget bidrar till den polarisering som uppstått i jämställdhetsdebatten, och som till viss del även bäddar för det hat som stormar i kommentarfälten och på forumen åt båda hållen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Internet, Näthat, Antifeminism

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Denna gång fick sambon dock syn på en notis på förstasidan om en kvinna som lurat till sig bidrag som vi inte kunde hålla oss från att läsa.

“Motivet: Hon hade skiljt sig och vad ensamstående. Men när socialnämnden gjorde ett oanmält besök hos kvinnan fann man slipsar, manskläder och en stor verktygsvagn.”

Artikeln fortsätter sedan att rada upp andra indicium som tydligt visar på att kvinnan fortfarande bor med mannen, enligt tingsrätten.

Jag noterar alltså att tingsrätten anser att det kraftigt talar för att det bor en man i huset om man har en “stor verktygsvagn”. Vidare förmedlas detta helt okritiskt av tidningen, som om det vore ett rent självklart samband.

Man kanske kunde tycka att faktumet att mannen stod i köket och lagade middag var ett lite starkare indicium, men tydligen var verktygsvagnen viktig nog att ha med i beaktandet.

Suck. Svenska myndigheter, svensk media och svenskt rättsväsende… är det inte dags att lägga ner precis allt och göra om, göra rätt, snart?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Feminism, Myndigheter, Media

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det kan kanske tyckas vara ett rimligt uttalande vid första anblick, men låt mig förklara varför det är ett felaktigt sätt att resonera. Naturligtvis finns det inkompetenta människor (av båda könen) i ledande positioner… det som finns att vända sig mot när det gäller kvotering handlar inte om huruvida alla är kompetenta, utan om att säkerställa att de som styr är så kompetenta som möjligt.

För att illustrera detta behöver vi en uppsättning tärningar. Vi ska spela ett litet spel här, med enkla regler. Vi har sex tärningar – tre blå och tre röda. Varje omgång slår du alla tärningarna, och ska sedan välja ut två. Målet är att få så hög sammanlagd poäng som möjligt. Det låter enkelt, eller hur?

Låt oss nu ändra lite på spelet. Vi inför en ny regel: de två tärningarna du väljer måste vara en röd och en blå. Vi kvoterar in en blå och en röd tärning i resultatet. Det finns naturligtvis en risk att de två högsta siffrorna finns på tärningar av samma färg. Detta innebär att resultatet i regel kommer bli sämre med dessa regler än med ursprungsreglerna. Detta på grund av att vi begränsat vår möjlighet att välja de mest lämpliga tärningarna.

Om vi jämför ytterligare med den situation som vanligt förekommer när det handlar om kvotering så får vi ändra reglerna igen. Ta nu bort två tärningar av samma färg – vi har nu tre tärningar av en färg men bara en av den andra färgen. Skillnaderna i resultat mellan de olika regeluppsättningarna blir nu betydligt större. Om du inte förstår hur – ta fram några tärningar och testa! Annars spelar jag gärna tärning om en slant mot dig

I riktiga situationer är det nämligen ofta så att de sökande för en viss position inte är jämt fördelade mellan könen. Undersökningar har visat att kvinnor mindre ofta söker ledande befattningar och oftare tackar nej till erbjudanden om sådana. Och tärningsspelet visar oss att även om så inte var fallet, skulle resultatet bli sämre – skillnaden ligger bara i hur mycket sämre det blir.

Det kan naturligtvis vara så att man har tur och den lämpligaste kandidaten har “rätt” kön (eller tärningen med högst resultat råkar ha “rätt” färg), men ibland kommer så inte vara fallet. Vi får då en mindre kompetent person på posten, eller färre tärningsprickar i resultatet. Felet ligger inte hos någon person utan i kvoteringsprocessen.

Det är alltså mycket rimligt att oroa sig för kompetensproblematik när kvotering används.

Bildcredits: Cathy

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Jämställdhet, Kvotering

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det finns en del att säga om direktivet och om beslutet, och en hel del har redan sagts.

Till att börja med anordnar Ung Vänster en workshop med Peter Sunde på ämnet digitalt självförsvar. Ordvalet är helt brilliant, för det visar samtidigt på så många olika aspekter av vad det handlar om. Kryptering för oss vanliga medborgare är inte ett sätt att dölja något fuffens – det är vanligt hederligt självförsvar mot övergrepp. Det är något som används i försvar, inte ett anfallsvapen för terrorister. Samtidigt väcker själva ordets existens en helt annan medvetandenivå om att det finns något att försvara sig mot. Bra jobbat, Ung Vänster!

Så här är det: Okunskapen är stor. Till och med inom de led där man strider mot direktivet. Det var en väldans massor med prat om hur det är dags att börja kryptera sin internetanslutning, som om det stora problemet med direktivet är att staten ser att du anslutit till google.com igen eller ens vad som händer online via din dator. Jag menar nu inte att det inte är ett problem, men det går i alla fall relativt enkelt att komma runt och det finns betydligt värre aspekter.

Det finns bitar av direktivet som inte kommer att gå att komma runt utan att avsevärt begränsa sin användning av modern kommunikaitonsteknologi. Det främsta är att din mobiltelefon kommer att lämna ett spår efter sig. Var den än används kommer din position att sparas tillsammans med informationen om vem du kontaktat. Det enda sättet att komma runt detta är att sluta använda din telefon som telefon (eller se till att telefonen inte kan knytas till dig, vilket blir svårt utan mängder med extra arbete).

Än värre än okunskapen är ointresset. Nästan ingen dök upp till debatten. Röstsiffrorna är förkrossande 233 mot 41. Bara MP och V röstade mot direktivet, tillsammans med några få eldsjälar inom C. Det innebär att en enorm majoritet av det svenska folket representeras av någon som röstat ja. Ramaskriet uteblev… demonstrationerna som föregick beslutet samlade bara den vanliga skaran av engagerade.

En del tror att detta kommer slå tillbaks mot de förtroendevalda nästa val. Man kan ju alltid hoppas men jag tycker det är lite naivt att sätta sin tro till det… nästa val kommer liksom tidigare att handla om vård, om skatter, om skolor och så vidare… i alla fall om ointresset och medvetandenivån om vad som håller på att hända tillåts ligga kvar i bottenläge. Gemene man kommer inte att märka av datalagringen i sin vardag, och det finns trots allt mycket annat skit som är väl värt medborgarnas uppmärksamhet inför ett val.

Tveksamheten inför Piratpartiet är stor var man än vänder sig. Jag har full förståelse för den. Något av de etablerade partierna skulle enkelt kunna snappat en hel del röster på att på allvar anamma frågorna (Centern såg ett tag ut att vara på väg att göra det). Nu håller det fönstret på att stänga sig, där det enda riktigt trovärdiga alternativet kvar är V, som i sin övriga politik inte är mainstream nog att dra så många röster. Naturligtvis finns individer… men det räcker inte — makten hålls av de övervakningsivriga.

Vill vi ändra den väg samhället beslutsamt vandrar måste det helt enkelt till en medvetandeförändring. Det kommer inte att gå att vända detta med en bra valkampanj eller en snabb spurt – detta kräver en maratoninsats där det måste gå upp för varenda medborgare med en mobil precis hur detta påverkar dem, och hur det skulle kunna missbrukas. Det är inte fel att ta till domedagsretoriken när Saurons trupper redan ställt upp sig i led vid landsgränsen.

Låt inte politikerna komma undan med detta nu. De har ljugit och hemlighållt och smusslat för att få igenom detta. De närmsta två åren måste vi konstant tjata och påminna om hur deras beslut påverkar oss, hur landet förvandlats till en övervakningsstat. Att detta konstant finns kvar i allas medvetande är enda chansen att undvika en upprepning av förra valrörelsen där integritetsfrågorna helt enkelt ignorerades ihjäl – det får inte hända igen.

Det kommer kräva mer än samma gamla bloggposter och twittrande. Det kommer krävas att vi hittar på innovativa sätt att nå ut, att beröra. Börja tänk på det redan nu… om några år när valet närmar sig är det för sent.

Bildcredits: Chisel Wright.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Integritet, Övervakning, Piratpartiet.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Oavsett vad man tycker om det så finns det en obehaglig underton av arrogant blindhet i hur det talas om dessa åtgärder. Ofta finns kryphål i väl anpassad elefantstorlek, men åtgärderna ska genomföras ändå. Då återstår bara nedmonterade mänskliga rättigheter, ingen säkerhet alls. Det gör att man lätt blir lite paranoid. Är det här verkligen för vår säkerhets skull, eller är politikerna och beslutsfattarna helt enkelt ute efter nedmonteringen av de mänskliga rättigheterna i sig?

Jag skrev tidigare om hur man kan se misstagen i sådana resonemang genom att tänka som en kriminell. Ett utmärkt exempel på det är denna video, som nyligen släppts:

Den visar hur man på ett extremt enkelt sätt kan smuggla in nästan vadsomhelst förbi de så kallade “nakenscanners” som installerats i hela USA och som även är på förslag för installation i Europa. Det som är upprörande här är inte nödvändigtvis att det finns kryphål, utan att kryphålen är så uppenbara att vem som helst kommer på dem direkt… att det inte finns någon som helst chans att man inte visste om dem, och att de till och med påtalats.

Det obehagliga i samtiden är att man trots bättre vetande väljer att lägga miljardtals dollar på att kränka människors integritet, bestråla dem med strålning som det är lite oklart exakt vilka effekter den har i längden. Hela säkerhets-idén blir så genomskinlig att det är lätt att undra om det inte finns några andra orsaker till att detta görs… ge hit min foliehatt!

Notera här att jag inte tror att det hela är en stor konspiration. Jag tror nog att i grunden vill man lugna människor och öka säkerheten… men någonstans måste det finnas gränser, och av någon anledning har de gränserna suddats ut i dagens demokratiska samhällen.

Det är dags att sätta ner foten. Dessa mänskliga rättigheter måste vara okränkbara.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Säkerhet, Integritet, TSA, Flygsäkerhet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag har därför aktiverat ett nytt spamskydd i kommentarerna… för att intyga att du är människa måste du svara på den enkla frågan om vilken citrusfrukt som är skivad i bloggens titel (hint). Om ni stöter på några problem med detta, skicka ett mail eller en tweet så jag kan fixa det!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.