Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jesper Nilsson, Yttrandefrihet, Val 2010, Piratpartiet, Journalistik, Medborgarjournalistik, Gategate

Det slog ner ordentligt i de sociala medierna, och diskussionerna gick varma direkt. Vanligast var de direkta reaktionerna: “Vidrigt”, “äcklig”. Josh kommenterar:

“Jag uppskattar ärligheten i SD:s valfilm. Hedervärt att de visar sitt rätta ansikte innan valet.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Här har vi partiet som spenderat så otroligt mycket tid på att försöka tvätta av sig det där obehagliga… och så gör man en sådan valfilm? Fantastiskt. Det finns naturligtvis en del som håller med dom, och det ska stå dessa personer fritt att rösta på SD.

Nästa utveckling är mindre roande i mina ögon. Tv4 meddelar att man kan komma att stoppa filmen av oklara anledningar. Andra ger sig på att försöka luska fram vilken byrå som gjort filmen och sedan valt att förbli anonym. Ytterligare andra börjar prata hets mot folkgrupp.

Alla dessa inriktningar tycker jag är trista. Filmen visar mycket tydligt upp SD:s rätta ansikte när det gäller invandringen. Tror TV4 att de som hållre med SD om den frågan inte kommer rösta SD om de inte får se filmen? Eller, i andra ord, finns det verkligen så mycket att vinna på att folk hålls oinformerade om vad SD står för?

I samma anda: vad spelar det för roll vilken byrå som gjort filmen? Vinner vi något på att ta till stora släggan mot en sådan byrå? Är inte budskapet nog att ta sig an? Har ni slut på argument och måste ge er på person direkt?

När det gäller hets mot folkgrupp måste jag återigen gräva fram den där kommentaren jag såg någon gång:

“Vem är det egentligen som tror att det går att anmäla bort främlingsfientlighet?

Jag förstår att man tycker dessa åsikter är obehagliga, men det är just till för dessa åsikter yttrandefriheten finns till — med total yttrandefrihet hamnar denna diskussion i det publika, där vi kan stå upp och förklara varför det är puckade åsikter. Dessvärre verkar folk mer intresserade av att ge sig på personer och organisationer än av att förklara varför SD har fel.

Jag tror man gör sig en otjänst om man ger sig på byrån som gjort filmen, om man väljer att inte sända den, eller om man tror att man kan anmäla bort åsikter som man tycker är obehagliga. Vem är det som blir övertygad av sådant? Eller hade ni glömt att det handlade om att övertyga andra om vad som är vettigt inför ett val?

Filmen i sig kan jag tycka är synnerligen enkel. Det är helt enkelt inte så att invandringen och pensionerna är två fixa och utbytbara poster. Visst finns det en kostnad för varje tillkommande människa (både invandrande och född), men varje människa har också möjligheten att bidra till samhället med skatter och andra positiva effekter.

För en mer utförlig sågning av SD:s glädjekalkyler när det gäller invandringens kostnadre hänvisar jag till Magnus Betnérs 5-delars serie om partiet.

Uppdatering: TV4 stoppar filmen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Val 2010, Yttrandefrihet, Sverigedemokraterna

“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”

Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.

Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.

Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.

Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:

“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”

Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.

I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.

En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.

Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.

Så…

Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010

Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.

Centerpartiet

Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.

Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.

Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.

Folkpartiet

Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.

Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.

Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.

Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.

Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.

Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.

Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.

Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.

Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.

Moderaterna

Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.

Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.

Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.

Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.

Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.

Sverigedemokraterna

SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.

Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.

Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.

Sammanfattning

Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.

Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.

Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010

I annat fall kommer partierna att kompromissa om saker med varann, så att en konstellation kan utarbetat där ett antal partier stödjer varandra och kan styra landet. I många länder med väl fungerande demokrati är det precis så här det fungerar, precis som i många svenska kommuner och landsting. Valresultat och i förväg uppsatta partiprogram leder till kompromisser. Om även Sveriges riksdagsval fungerade på detta sätt skulle Piratpartiet inte vara något generellt undantag, utan snarare bara föredömligt tydliga med vilka frågor som inte kan kompromissas bort.

Nu fungerar Sveriges riksdagsval tyvärr inte på det sättet. Vi har istället en uppdelning i två i förväg bestämda block, där det redan på förhand är klart vad som gäller. Eftersom alla partiers stöd är till 100% nödvändigt för varje block innebär i princip att valresultatet internt inom respektive block blir irrleevant — vägrar V att gå med på något visst krav kan till exempel inte det rödgröna blocket bilda en majoritetsregering.

Det enda som kan röra om lite i systemet är om något parti ramlar utanför 4%-spärren, vilket i stället leder till sådana otrevligheter som stödröstande på partier vars ideologi man inte håller med om, till förmån för ett block vars politik i sak inte heller är så het, men där det andra blocket utmålats som domedagen.

Detta system håller alltså på att omvandla sig till ett renodlat tvåpartisystem — rösta rött eller rösta blått. De enskilda partiernas strukturer blir mer och mer irrelevanta, och i samma vända blir det svårare och svårare att ha någon faktisk påverkan på politiken. Båda blocken närmar sig mitten för att suga upp så många väljare som möjligt. Det som bevarar tvåparisystemet (se t.ex. USA) är just detta att många röstar mot ett alternativ, snarare än för ett, vilket är den naturliga fortsättningen på det “stödröstande” vi ser idag.

Detta ger upphov till en tänkbar position som vågmästare mitt mellan blocken, som Piratpartiet uttalat tar sikte på, och som självklart även andra småpartier som F! och SD skitar in sig på, även om de saknar uttalad vågmästarstrategi.

Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.

Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. Alltså skulle det vara intressant att se om det löftet hålls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i så fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi då skulle få betala vore ett gäng dårar i riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Sverigedemokraterna

Mina damer och herrar, ALESTORM:

Keelhaul that filthy landlubber,
Send him down to the depths below,
Make that bastard walk the plank,
With a bottle of rum and a yo-ho-ho!

Ju mer konfidentiellt material som tillåts, desto större blir de styrandes faktiska makt — misstag kan döljas, fulknep utnyttjas för att behålla makten. Vid slutet på konfidentialitetens väg ligger därför en genomkorrupt skendemokrati. Men på precis samma sätt ökar istället folkets makt ju mer information folket har tillgång till.

Att Sverige valt att ha en Offentlighetsprincip by default för alla myndighetsdokument är alltså ganska generös maktdelning, något som man nere i kontinentala Europa blir mycket förvånade över.

Det som har hänt nu är dessutom att makten skiftats. Offentlighetsprincipen var en sak när det var jobbigt att få ut material, kunde kosta ganska mycket att kopiera upp alla papper, och så vidare… då de fakto enbart journalister kunde förväntas gå igenom offentliga papper. Offentlighetsprincipen är något helt annat i en värld med hyperdistribution av information, där Internetmedborgarna bildar grupparbeten som tar sig an de krångligaste uppgifterna.

Vi har därför sett Sverige röra sig i en riktning bort från offentlighetsprincipen de senaste åren. Mer och mer hemligstämplas, politikerklassen håller varandra om ryggen när det gäller tsunamibanden, ACTA-förhandlingarna skriver lagtext i hemlighet, mer och mer beslut tas i EU som saknar motsvarande öppenhet, och så vidare. För att svara på Internets framsteg flyttar de styrande fram sina informationsstängsel.

Det är med denna konflikt i bakgrunden som vi måste betrakta Wikileaks. Det rör sig egentligen om att Internets inbyggda styrkor (anonymitet, obegränsad spridning som ej kan hejdas) utnyttjas för att skapa en global Offentlighetsprincip.

Detta förbättrar alltså folkets makt över de folkvalda betydligt. Det är mycket möjligt att det är så som USA hävdar — att läckorna utgör ett hot mot viss Amerikansk personal i krigssituationer. Ett mycket större problem för de styrande politikerna, och det som egentligen ligger bakom de hårda ställningstagandet är att läckorna utgör ett enormt hot mot de styrandes kontroll över opinionen på hemmaplan och i slutändan även chans att bli omvalda. Det stärker demokratin helt enkelt, vilket nog är lite jobbigt om man som folkvald gör relativt tveksamma saker.

Det skrivs relativt lite om det här. Våra medier rapporterar om vad Wikileaks publicerar, och de hotfulla uttalandena som kommer som svar, men inte att den amerikanska opinionen vänt, att man där tycker de amerikanska krigsbrotten är precis lika vidriga som vi i omvärlden tycker, och så vidare.

Och med tanke på hur situationen hela tiden trappats upp är det inte särskilt förvånande att USA nu börjat skramla med vapen och hota med våld i situationen. Vem blir egentligen förvånad om Assange skulle råka ut för en olycka?

Wikileaks och andra liknande projekt är det största demokratiprojekt världen har skådat på mycket mycket länge. Det man menar med “information vill vara fri” är något som Internet exemplifierar mycket bra… det är att har man väl släppt lös information går den inte att samla in och stänga in igen. Det är därför Streisandeffekten är så kraftfull som den är.

Med allt detta i tanken är det en högst relevant fråga Anna Troberg idag ställer i en debattartikel på Aftonbladet debatt: Vad tänker de andra partierna svara, när USA kommer och anser att wikileaks ska stängas? Det kommer inte att gå att stänga den, men liksom man försökte med the pirate bay kommer man självklart att försöka med wikileaks.

Vad tycker de andra partierna om demokratins skyddsvärde? Vad tycker de om en framväxande global offentlighetsprincip? Tänker de stå upp för svensk demokratisk tradition eller ge sig inför en internationell mobbare? Borde vi till och med rusta inför ett amerikanskt anfall?

Piratpartiet har erbjudit Wikileaks serverplats och bandbredd, ifall det skulle behövas. Vi tar demokratin på allvar, och gör saker på riktigt.

Bildcredits: adactio

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Wikileaks, Offentlighetsprincipen, Censur, Sekretess, Piratpartiet, Internet

Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.

Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.

För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.

Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.

Skivkontraktet

Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).

Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.

Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.

För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.

Digital försäljning

Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.

Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.

Streamingtjänster (Spotify, last.fm)

Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?

I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.

Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.

Slutsatser?

Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.

Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att  den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.

Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.

Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.

Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.

Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.

De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.

Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.

Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:

När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.

Låter det orimligt? Det är nämligen precis så här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för små summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.

Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären på hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort på belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket då är det som lagen är tänkt att åtgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort på lika många ställen.

Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.

Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.

Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.

Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.

Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:

“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att låta folk köpa den med kort

Alla tre alternativ är dåliga för den som säljer glass.”

Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Betalkort, Pengar, Politik, Informationspolitik, Integritet