Polarisering, hat och guilt by association

Postat Saturday, September 1, 2012 om Jämställdhet

De senaste dagarna har en bloggpost av My Vingren cirkulerat på sociala medier. Det är en i stora delar helt hårresande berättelse om den avskyvärda behandling hon blivit måltavla för efter att ha uttryckt sin åsikt på nätet.

Det går från att vara svinaktigt beteende till regelrätta hot, och samtliga avsändare bör hålla sig instängda i sina sovrum tills de lärt sig bete sig rimligt mot andra människor – och sedan be om ursäkt. Sådant beteende är helt enkelt fullständigt oacceptabelt helt oavsett tillfälle och vilken åsikt man säger sig stå för.

Där hade det kunnat sluta. Då hade det varit en väldigt enkel sak att ta ställning till och jag hade till 100% slutit upp bakom My redo att svinga pennan till hennes försvar. Tyvärr slutar det inte där. Istället försöker hon dra någon sorts långtgående slutsatser av detta beteende och koppla ihop det med åsikterna – någon sorts guilt by association uppstår.

“Snarare drar ett antiintellektuellt korståg genom Sverige med paroller om “feministnazin”, hittepåanalytiker som fabricerar om PAS, debattörer likt Pelle Billing som illa rimmar statsfeminism med fascism, flashbackmän som är arga, förbannade, benägna att ta till våld för att bekämpa feminismen.”

Jag vill här påstå att det är rätt stor skillnad på de ingående delarna i denna rad av nidfigurer. Paroller om feminazism är rätt löjliga och fullständigt droppar av internaliserad bitterhet (på ett sätt som för övrigt är väldigt likt en del feministers utalanden om män i allmänhet). Pelle Billing åker med på ett hörn med en anklagelse helt plockad ur luften utan källa, och till slut klumpas allt ihop med bittra män från flashback som tar till våld.

Här någonstans har man övergått till att plocka poäng — alla som inte delar hennes åsikter klumpas ihop med de ynkryggar som sitter och anonymt skickar hot… det både förminskar hennes argument och tar bort fokuset från det som det borde handla om: vad hon fått utstå (annars hade jag ju inte suttit här och skrivit detta). Vidare:

“Det säger något att Breivik hatar feminism. Hatar kvinnor.”

Nej, det gör det faktiskt inte. Den sortens guilt by association är rent ohederlig. Det säger inget att Breivik hatar feminism, och inget att han hatar socialism. Vi kan inte dra med varken mansrättsaktivister eller moderater i skiten bara för att Breivik hatar vissa åsikter, på precis samma sätt som det inte säger något över huvud taget att 9/11-terroristerna var muslimer och på precis samma sätt inte kan användas som argument mot företeelsen. Det blir någon sorts Reductio ad Breivikum av det som inte gagnar någon — jag ser gärna argumentation om varför någon -ism är bra eller dålig, vi behöver inte låta en terrorist sätta agendan.

Människor har i alla tider hittat utlopp för sina bittra mentala fixeringar. Inte sällan kan man spåra rasisters uttalanden till förgågna obehagliga upplevelser med människor av annan nationalitet. Inte helt sällan har jag sett kvinnor som behandlats illa blivit den sortens “feminist” som ger uttryck för ett väldigt direkt manshat. Och nog tror jag att det finns liknande kopplingar i fallen där antifeminister hatar och spyr galla över feminismen och över kvinnor i allmänhet. Internet agerar som en förstärkare för allt det som annars sagts bakom stängda dörrar.

Man kan på något sätt förstå att det känns väldigt personligt, väldigt riktat, men jag har också varit med om den sortens hat och vidriga uttalanden (med motsatt åsiktsbakgrund). Det är lika vidrigt och oacceptabelt oavsett vilka åsikter det springer ur, och det är lika mycket ett personligt ansvar därtill. Vi kan gärna diskutera det utan att kalla alla som inte delar någons åsikt för antiintellektuella eller smeta Breivik på dem.

Till slut blir det istället så att inlägget bidrar till den polarisering som uppstått i jämställdhetsdebatten, och som till viss del även bäddar för det hat som stormar i kommentarfälten och på forumen åt båda hållen.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Detta om rösträtt för män och kvinnor

Postat Saturday, April 9, 2011 om Jämställdhet

Till mitt tidigare inlägg om antirasistiska och feministiska dum-reaktioner kom den alltid obligatoriska diskussionen om rösträtt upp, eftersom jag nämnt kvinnlig rösträtt som något positivt som uppnåtts. Det tycks som att det krävdes ett lika extremt uttalande från antifeministiskt håll för att på något sätt ge inlägget extra poäng.

Det som brukar tas upp är att män inte fick allmän rösträtt förrns efter kvinnor, eftersom det förelåg ett så kallat ordentlighetsstreck som bland annat innebar att män måste ha fullgjort värnplikt för att få rösta. På något sätt tycks denna oförrätt göra att ojämställdheten med avsaknaden av kvinnlig rösträtt inte bör diskuteras.

Till att börja med måste jag kommentera detta med ett tips till antifeministerna: lägg ner. Det är både ett fullständigt ignorant påstående (se nedan) och skapar dessutom en enorm antipati för hela mansrörelsen. Det är ett exempel på precis samma förnekelse som feministerna visar prov på när det gäller nästan samtliga mansfrågor och det gynnar ingen.

I vilket fall som helst tycks en historialektion vara på sin plats.

Rösträtten i Sverige begynnade något förenklat 1866 i en annorlunda struktur där inkomsten var relativ till röstmängd. En person kunde alltså ha fler röster än en. Tanken var här att den som betalade mycket skatt skulle också få ha mycket att säga till om när det gällde hur de användes (och även bolag hade rösträtt).

Den allmäna rösträtt som vi har idag stammar från 1909, då rösträtt för medborgare infördes med en röst per röstande och proportionellt utfall i riksdagen. För rösträtt krävdes ordentlighetsstreck vilket innebar fullgjord värnplikt och inbetald skatt till stat och kommun de senaste tre åren. Även fängelseinterner och människor med stöd från fattigvården (tänk socialbidrag) undantogs rösträtt.

Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män infördes 1919. Ordentlighetsstrecken kvarstod dock, men utan kravet om värnplikt för kvinnor. Detta innebar att ett extra krav ställdes på män som inte ställdes på kvinnor för att erhålla rösträtt — ett klart jämställdhetsproblem. Kravet på fullgjord värnplikt för män avskaffades 1923.

Sedan dess har vi alltså haft samma krav på män och kvinnor, även om ordentlighetsstrecken kvarstått och avskaffat successivt. Jag tänker inte gå in på detaljerna om hur, för det är liksom ointressant i sammanhanget.

Under perioden 1866-1919 hade kvinnor mycket begränsad rösträtt, och män till olika (minskande) grad begränsad rösträtt, vilket absolut var en kvinnofråga. Detta kan antas ha drabbat en överväldigande majoritet av kvinnorna. Under perioden 1919-1923 (alltså valet 1921) hade män ett extra krav för sin rösträtt, vilket absolut var en mansfråga. Detta drabbade mindre än 2% av männen.

Det krävs ett enormt tunnelseende för att tycka att 1923 är senare än 1919 och därför värre, utan att se till omständigheterna kring vem som drabbades och till vilken grad detta var ett problem. Att bara säga “allmän värnplikt infördes senare för män” är fullständigt ignorant.

Missförstå mig inte här, jag tycker nyanserna är viktiga att ha i åtanke… men en situation där majoriteten kvinnor under decennier inte får rösta är ett större jämställdhetsproblem än ett val där mindre än 2% av männen inte fick rösta. Den kvinnliga rösträtten var ett jättekliv framåt i jämställdhetskampen. Att inta en förnekande hållning att den allmäna rösträtten var en jämställdhetsfråga där män förfördelas framstår helt enkelt som enormt osympatisk historievrevisionism.


Bildcredits: LuMaxArt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,