Datalagringen: Vad menar MP egentligen?
Jag har spenderat delar av veckan med att försöka få något sorts rimligt svar ur miljöpartiets bloggare om vad som egentligen gäller. Det blir inte lättare ju mer som sägs, snarare tvärt om.
Till att börja med har ingen velat svara på vad en mänsklig rättighet är värd. 3 öre är uppenbarligen för mycket, enligt Tomas Melin:
Vi kan inte bara säga nej, om EU börjar ta ut vite. Hur stor skuld kan du tänka dig att dra på Sverige?
Vad då skuld, Tomas? Blir det mer pengar om vi inte betalar direkt menar du? Blir det dyrare om det är en klumpsumma? Om någon nu envisas med att det är en skuld snarare än en räkning att betala, så so be it — vi skapar ett “mänskligt rättighetskonto” där vi sätter in motsvarande belopp.
Det sker ju faktiskt rätt ofta i vardagen att vi använder just detta att många små belopp blir en stor summa. Att försöka få det att låta som någon “skuld” (vilket ju låter värre, eller hur?) är rätt lågt — skuld eller betalning, det är 3 öre om dagen. Är det värt det eller är det inte värt det, MP?
Om vi för en stund bortser från att vi inte på något sätt kan tvingas att betala (och att andra EU-länder regelbundet bryter mot både den ena och den andra EU-bestämmelsen), så verkar MP bestämt tycka… vad då? Klart är att alliansregerignen inte ska få implementera direktivet (Maria Ferm):
- Det finns ingen överenskommelse om att en rödgrön regering ska lägga fram ett förslag om att implementera datalagringsdirektivet, istället kommer nu S och V rösta för en grön motion om att AVSLÅ regeringens lagförslag om datalagringsdirektivet och en motion om att ifall en implementering skulle ske ska det vara genom lag inte förordning (vilket är svagare).
Det låter ju bra. Alliansen får absolut inte implementera datalagringen! Skönt. Besked, äntligen. Men vänta nu… Melin igen:
Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det.
Även Maria Ferm och Jakop Dalunde uttrycker liknande sätt att det inte kan undvikas att direktivet implementeras, eftersom vi annars måste betala, även om ingen dock har velat svara på varför det inte är värt att betala 3 öre om dagen för att få vår integritet skyddad. Jag skulle fortfarande uppskatta ett svar från MP om detta.
En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.
Jaha, men jag trodde tanken var att MP skulle sitta i regeringen, eller i alla fall i ett regeringssammarbete? Från det kan vi dra slutsatsen att MP inte tänker dra direktivet till EG-domstolen (uppdatering: det handlar om EG-domstolen, inte Europadomstolen, vilket är ytterligare en faktor — jag är inte alls säker på att det citerade stycket ens är sant om man applicerar det på rätt domstol) om de får makten i valet, vilket är trist, eftersom man samtidigt konstaterar att det vore ett effektivt sätt att skjuta ner direktivet. Hur ska ni ha det nu?
PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.
Här verkar Melin ha missförstått vad ett regeringssamarbete innebär. Det handlar alltså inte om att vi lojalt ska stödja en regering i alla frågor utom våra egna utan motprestation, och sedan bli överkörda i våra egna frågor. Det handlar om att de regeringsbildande partierna får vår lojalitet i alla andra frågor mot en motprestation: att de röstar med oss i våra frågor.
Om Piratpartiet till exempel säger att S, V och MP får bilda regering med vårt stöd om de röstar med oss i “våra” frågor, så kan S inte gadda ihop sig med M om datalagringen efteråt. Precis samma sak skulle MP kunna göra: man skulle kunna vägra bilda regering med S och V om inte de övriga gick med på att rösta ner datalagringen. Men då skulle man säkert få släppa på andra frågor.
Det är precis detta som Falkvinge menar när han skriver att MP sålt ut integriteten för regeringsmakten. MP är inte beredda att prioritera integritetsfrågan så högt, därför blir den bortförhandlad.
Att Melin verkar ha missförstått hela vågmästarstrategin är lite synd eftersom han lägger så mycket energi på att såga den. I hans verklighet finns inte denna prioritering, just för att det finns så mycket MP bryr sig om. Piratpartiet å andra sidan låter hellre bli att stödja en regering och får därmed inte igenom vår politik än att stödja en regering och ändå inte få igenom vår politik. Make sense?
MP verkar istället vilja skicka iväg Bodström att omförhandla datalagringsdirektivet han själv var drivande i att införa. Denna process tror de kommer gå snabbt nog och göra att direktivet helt slopas eller blir helt fixat med hänsyn till integritet. Man häpnar — maken till naiv inställning får man leta efter.
Under tiden inför de motvilligt direktivet, istället för att betala tidigare nämda 3 öre per medborgare, eller rakryggat stå upp mot EU och säga “nej, vi betalar inte” och ta konsekvenserna för det (vilka det nu skulle vara). Jag anar en klassisk Svensk känsla för “ordning och reda” och att man ska följa regler här, men ibland måste man göra det som är rätt, inte bara följa order, särskilt om man får ansvaret att förvalta ett helt folks intressen och rättigheter.
Jag uppskattar MPs principer i frågan, men för mig räcker inte förhoppningen om att Bodström ska förhandla fram nått trevligare om han får en chans till. Det krävs hårdare motstånd än så, och jag vill att mina medborgerliga rättigheter ska skyddas direkt, nu, omedelbart — inte om några (eller många) år när en segdragen omförhandling är klar.
En röst på något annat parti än Piratpartiet är en röst på att datalagringsdirektivet införs i Svensk lag. Man kan kanske tycka att det är förmildrande att MP vill ha bort det igen på sikt, men det är ett kränkande direktiv som inte ska få införas. Alls.
Bildcredits: Bob West
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Informationspolitik
Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?
Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.
Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.
Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:
Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?
Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!
För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.
Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.
Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?
Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?
Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.
Bildcredits: Muffet
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU
Can’t happen here
Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).
Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”
Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.
Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.
Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.
Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…
Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.
Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!
Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.
Bildcredits: jonycunha
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval
Junilistan och Piratpartiet — verklighetsförankring
Nästan omedelbart efter att det stod klart igår att piratpartiet tagit mandat i europaparlamentet börjades det prata om att vi kommer åka ur nästa val och att vi kommer misslyckas i riksdagsvalet 2010, med referenser till att precis detta skett med junilistan. Dagslända, dagslända, dagslända, upprepar man.
Jag tycker det är i det närmaste fantastiskt hur långt ner i sanden man ska stoppa huvudet för att kunna övertyga sig själv om en sån idé. Låt mig dra lite jämförelser:
Junilistan skapades av en grupp Nationalekonomer och före detta chefer för enorma bolag eller myndigheter, och ett par PR-konsulter. Det bildades ett år innan EU-valet. Partitoppen tycks ha hållt sig inom en relativt sluten grupp, och den allmäna bilden är av en grupp äldre herrar i kostym — partiet tar inte in medlemmar, utan räknar istället sympatisörer. Dessutom tycks dessa herrar ha en relativt odemokratisk syn på sitt parti. Efter en del kontroverser lämnade ett flertal av partiets kandidater till eu-parlamentet partiet.
Piratpartiet skapades av Rick Falkvinge, som värvade hjälp via hemsidan. Detta fick stort intresse direkt, och man kom tillsammans fram till ett principprogram. Partiet är öppet för alla, och fullt av intern diskussion. Medlemmarna organiserar fler och fler tillställningar över hela landet, det skapas ett Ung Pirat och andra kringliggande organisationer.
Junilistan håller rätt tyst om sitt medlemsantal. De få källor som finns att tillgå påstår att man har runt 3000 “sympatisörer”.
Piratpartiet har för närvarande 49366 medlemmar, är Sveriges tredje största parti i antal medlemmar räknat och börjar närma sig moderaterna i termer om medlemsantal.
Junilistan har i princip upphört att existera mellan valen — partiet har hållit mycket låg profil, och något hörts har det handlat om partitoppens fuskande med skatter eller bidrag — precis den typen av fusk man lovade att bekämpa. På internet körde Junilistan en “kampanjblogg” inför eu-valet. Denna postade sitt första inlägg den 3:e juni, var sedan tom innan det postades en drös poster på själva valdagen.
Piratpartiet har å andra sidan en konstant och riklig allvägskommunikation — inte bara från partitoppen och ut utan kors och tvärs i leden likt ett stort grupparbete. Det bloggas till höger och vänster, styrelsemedlemmar återfinns på Twitter, och partiforumet sjuder av aktivitet — och inte bara precis innan valet, även om det förekom en spurt, utan hela tiden.
Man kan kanske säga att partierna är lika eftersom båda är smalt politiskt inriktade partier som inte passar på höger/vänster-skalan. Det fungerar på sätt och vis, precis som man kan säga att en sportbil och en enhjuling båda är transportmedel. Men man gör sig en fantastisk otjänst om man snöar in på likheterna istället för att öppna ögonen för skillnaderna.
Junilistans frågor försvann någonstans mellan valen, och få förstod vad de ens hade att göra i ett riksdagsval — det inrikespolitiska intressevärdet är i princip obefintligt. Piratpartiets frågor är glödheta inrikespolitiskt, och kommer dessutom att vara precis lika färska till riksdagsvalet. Vi är Sveriges största parti bland unga, och partiet befinner sig nu i en win-win-situation.
Det finns två scenarion: Antingen dras datalagringsdirektivet igenom trots alla protester och piratpartiets frammarsh. Lita på att vi då kommer att se ytterligare medlemstillströmning, och lita på att de väljare som trodde på riksdagspartiernas plötsliga helomvändning i integritetsfrågorna inför EU-valet inte kommer göra samma misstag igen.
… eller så backar riksdagspartierna och ändrar sig om datalagringen. Och i så fall har vi ju redan vunnit vår första kamp och haft vår första rejäla positiva effekt på svensk politik, en förbättring för precis alla medborgare.
Nej, gammelpolitiker och gammeljournalister — gräv upp huvudet ur sanden.
PS. Tv4s nyheter rapporterade idag om studenterna — förstagångsväljarna — som enligt nyheterna nu “sviker moderaterna och socialdemokraterna”. Fundera en stund till på vem det är som sviker vem.
En fråga
Det sägs ofta att piratpartiet är ett enfrågeparti. Det kan man kanske säga att det är, om man anser att ett helt område av politiken är en fråga. Men för mig handlar det om proportioner och sammanhang. Vad är det vi har att jämföra med egentligen?
Låt oss ta ett annat perspektiv på saken, och se på ett annat land.
Välkommen till Sverikistan, en representantdemokrati någonstans på norra sidan klotet. Det drar ihop sig till val i Sverikistan, så det är nog dags att du funderar igenom hur du vill rösta. Alla partier som för närvarande sitter i den styrande församlingen har bestämt att de vill avskaffa demokratin och istället införa en korporativistisk styrelseform där de största företagen i landet (och några andra internationella företag) får mest att säga till om.
Men det finns ett nytt parti, Sjöbusedemokraterna, som vill värna om demokratin och behålla dess förutsättningar — grundläggande medborgarrättigheter som yttrandefrihet, brevhemlighet och personlig integritet. De beskylls för att vara ett enfrågeparti, och det är väl sant, de pratar ju bara om demokrati.
Hur röstar du där?
I Sverikistans grannland, Sveamark, är läget mer diffust. De etablerade partierna har börjat komma med konstiga förslag som inte verkar särskilt demokratifrämjande, och ge inflytande till företag på ett korporativistiskt sätt, men samtliga invalda partier säger sig ändå vara för demokrati — trots att den förhandlas bort så fort någon annan fråga kommer upp. Det har ändå bildats ett Sjöbusedemoktrerna även där, som påtalar hur de invalda politikerna demonterar demokratin.
I dem Sveamarska debatten frågar man vad Sjöbusedemoktraterna har för sjukvårdspolitik. Svjöbusarna svarar med att det inte är en relevant fråga — de kommer aldrig att förhandla bort demokratin för att få igenom någon sjukvårdspolitik, så i ärlighetens namn är det bättre att inget lova.
Hur röstar du där?
I ett land en bit därifrån, Sverige, har det gått ännu längre. Ett flertal nya övervakningslagar har införts som bryter mot landets grundlag, makt har flyttats från polisen till privata (och många gånger utländska) företag, och rättssystemet har redan börjat döma ut kraftiga påföljder till politiska fångar trots bristande bevisning och med jävig jusy. Alla de invalda politiska partierna säger sig vara för demokratin, men ändå går samtliga nedmonteringar igenom med bred majoritet över både styrande och opposition. En del av lagarna påbörjades till och med under oppositionens regim innan förra valet, och slutförs nu av de bittra rivalerna på andra sidan det politiska spektrat.
I löften och debatt är det enda de två sidorna kan enas om att demokrati är viktigt. I handling är det enda de enas om att demokratin demonteras. Men en nykomling dyker upp, Piratpartiet. Man frågar oss “vad har ni för skattepolitik?” Vi svarar, vi har ingen – i sammanhanget är det helt enkelt inte viktigt nog. Med rimliga proportioner måste vi se först till samhällets grunder, sedan till vad som står på dessa grunder.
Piratpartiet kanske bara har en fråga. Men det är den oöverträffat viktigaste frågan som kommer att avgöras under min livstid. Jag väljer kvalitet över kvantitet — därför är jag pirat.
Hur röstar du här?
