Tre år senare är frågan nästan bortglömd, och när utredningens femtontusen sidor levereras ser det ut som om något görs när utredningens “rekommendation” röstas igenom — inte helt sällan en verkningslös ordexercis med någon enstaka faktisk ändring dold bakom en veritabel vägg av juridisk text.

Inom olika områden talas det ibland om “smells” — sätt man kan “lukta sig till” tecken på att något är fel, även om det kanske inte alltid går att bevisa eller ens sätta fingret exakt på varför. När politiker helt plötsligt gör tvärt emot vad man vanligen gör är detta just ett sådant luktspår.

Även utan att vara insatt i själva sakfrågan kan man alltså misstänka att något var lurt när svenska politiker gjorde allt i världen för att införa ett EU-direktiv bara ett par veckor innan en stor utvärdering om direktivet skulle levereras. Ville man inte ha en utvärdering av det, för en gångs skull? Varför inte det?

Så här i efterhand kan man bara konstatera att vi som kritiserat hela handhavandet haft rätt på varenda punkt. Våra makthavare ville skyffla igenom direktivet medans EU fortfarande kunde användas som svepskäl. Väl medvetna om att direktivet skjutits i sank i flera andra länders högsta instanser och att utvärderingen skulle innehålla svidande kritik försökte man skynda det hela så man kunde ursäkta sig i efterhand med att det var farbror EUs fel. Strategin var förmodligen rätt smart, med tanke på vilken omåttlig aptit svenskarna tycks ha på övergrepp från EU utan att EU-kritiken växer nämnvärt.

I vilket fall som helst: Utvärderingen kom till sist, och hade ett och annat att säga:

Datalagringen har inte alls uteslutande används för bekämpning av allvarliga brott, eller ens uteslutande av brottsbekämpande myndigheter. Lagringen har medfört stora kostnader för operatörer, och har medfört allvarliga ingrepp i den privata integriteten.

Slutsats: Datalagringen måste omarbetas, vilket kan ta flera år.

Jaha. Det var ju synd att vi inte hann med det då.

Min tilltro till att våra makthavande inte kommer rösta igenom skiten när de får chansen om ett år är dock fortfarande otroligt låg. Kan man vifta undan alla andra relevanta argument kan man även vifta undan denna utvärdering. Om jag ska sia lite kan jag se framför mig att det kommer låta ungefär så här:

“EU-kommisionen håller på att arbetar fram ett förbättrat direktiv, men tills det är klart är vi ändå skyldiga att införa det direktiv som nu finns. Annars får vi betala jättemassormiljarder i böter och små söta kattungar kommer offras.”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Informationspolitik, Integritet, Lagar, Övervakning

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

För någonstans på vägen gick luften ur mig. Alla argument känns så gamla, alla lögnerna så ofta upprepade och sedan gång på gång sågade och motbevisade att de som har något som helst intresse av frågan vid det här laget haft alla möjligheter att förstå och se igenom det fullständigt genomskinliga.

Då känns det liksom poänglöst att återigen tålmodigt förklara hur direktivet går rakt emot källskydd och grundlagsskyddade rättigheter, hur det kostar mer att införa än att ta böterna. Det pågår så mycket fulspel runt direktivet att det för mig i alla fall är fullständigt uppenbart att detta inte handlar om oförstående, vilseledda politiker i behov av förklaring utan snarare maktkåta mästermanipulatörer som bestämt sig för att fuska och ljuga igenom direktivet till varje pris.

Det fanns en eller annan katt bland hermelinerna i FRA-omröstningen som gav lite hopp, men en del slängdes ut och andra visade sig snarare vara trogna sällskapshundar med kattdräkten som chiq modeaccesoir — och nu har husse visslat.

Jag var passionerat engagerad och förbannad över det sätt det hela förts in på. Arg, över en sådan brist på respekt för andra människors rättigheter men med en brinnande vilja att försöka påverka, förändra, förbättra. Nu är jag mest uppriktigt sårad och ledsen. Ja, jag känner mig personligt sårad av hur politiker trampar ner mig i gyttjan. Det finns många elaka saker som människor gör mot varandra, men få som slår mot så många på en gång, och ja det drabbar mig inte bara som teoretiskt begrepp i någon torr politiskt debatt som politiskt aktiv utan på ett högst personligt plan. Det handlar inte längre om “terrorister” eller “grova brottslingar”, det handlar om mig.

Det är *mig* ni kartlägger. Det är *mina* uppgifter som riskerar att läcka eller missbrukas av ett polisväsende som gjort det till en vana att missbruka befogenheter. Det är *jag* som riskerar att granskas i sömmarna för att kusinen till någon jag köpte begagnade möbler av snattade en godisbit. Det enda som inte registreras är mina känslor — min trötthet och min sorg.

Kanske klarar vi oss undan ett år, och i så fall bara av ren slump när man misslyckades att enas om hur mycket man skulle gnugga efter att man tryckt ner oss i gyttjan. Det är lite talande.

Bildcredits: Kristina Alexanderson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Integritet, Informationspolitik, Demokrati

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

En värld där datalagringsdirektivet har införts kan inte samtidigt vara en värld med källskydd. Om vi antar att direktivet införs, så måste vi direkt se att alla som vill kommunicera elektroniskt med en journalist på ett säkert sätt måste göra detta på något anonymt sätt, t. ex. med hjälp av kontantkort till mobilen — annars registreras det ju att de varit i kontakt med en journalist, vilket bryter mot källskyddet.

Så långt låter det ju bra ändå, ett kontantkort är ju överkomligt – och visserligen kommer samtalet att positionsbestämmas, men om man ser till att göra det från någon allmän plats med hyffsat bra genomströmning av människor fungerar det bra. Och ja, just det, du måste nog köpa en ny mobil också, eftersom även utrustningen som används pliktskyldigt noteras. Kanske skapas en ny marknad för engångstelefoner — begagnade mobiler som kan användas en gång och sedan slängas eller säljas vidare?

Man kan även tänka sig att man installerar något anonymiseringsverktyg som TOR och sedan mailar från en anonym adress, vilket dock kräver viss teknisk kompetens. Oavsett tillvägagångssätt står två saker klara: det är fullt möjligt, och det är för den genomsnittlige medborgaren både krångligt och rätt svårt att vara säker på att man gjort helt rätt.

Det är ingen slump att det är så — direktivets syfte är att göra det svårt för brottslingar och terrorister att kommunicera anonymt, så därför blir det svårt för alla att kommunicera anonymt. Dock ej omöjligt, vilket det ju nyss visade sig.

Detta är naturligtvis inte något som bara kan användas till att kommunicera oegentligheter till journalister – det kan precis lika gärna användas av de brottslingar och terrorister som direktivet avser haffa. Man kan här ställa sig frågan om det är mest troligt att de grova brottslingarna och terroristerna eller den pliktskyldige medborgaren som vill meddela journalist om oegentligheter har råd och ork att skaffa mobiler och kontantkort anonymt…

I vilket fall som helst är detta ett tydligt kryphål — terroristerna kommer ju runt datalagringsdirektivet! Det gör att nästa naturliga steg är att förbjuda anonyma kontantkort och krypteringslösningar.

Här framstår något som väldigt tydligt: om det finns kryphål i datalagringen som kan användas av journalister så kan de även användas av terrorister. Finns det inga kryphål så finns det heller inget källskydd, eftersom det alltid kommer sparas vilka som kommunicerar med journalisterna.

Och finns kryphålen, ja då är dom ju som vi såg ovan lite småkrångliga, och kommer alltså att användas främst av de som verkligen har ett behov, dvs terroristerna. För alla andra kvarstår bara ett förstört källskydd.

Ännu bättre än så är dessutom att ju mer man försöker säkra upp systemet, desto värre blir detta problem. En 100%-ig säkerhet går inte att nå, så det “bästa” man kan uppnå är att det bara är terroristerna och de grova brottslingarna som klarar sig undan. Alla vi andra med rent mjöl i våra påsar är de som drabbas av direktivet…

… men det kanske var det som var meningen? Datalagring skulle trots allt vara en betydligt mer effektiv metod för att komma åt alldagliga brott som fildelning, än allvarliga brott och terrorism.

Bildcredits: ario

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektiver, Integritet, Kryptering, Anonymitet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att individer med “sexig” kropp är i överrepresentation bland de som väljs ut för “kontroll”.

Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att bildsystemen missbrukas och att bilder nu börjat läcka.

Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att en hel del religiös klädsel spelar in när de “slumpmässiga” kontrollerna väljs.

Det bör inte hellet förvåna någon med något som helst sinne för historiens upprepande att maskinerna visar sig vara relativt ineffektiva, lättlurade och dyra, eller att en av den före detta sekreterare för Homeland Security som stött att nakenscanners köpts in för dyra pengar visar sig nu jobba för företaget som säljer maskinerna.

Samtidigt börjar det stå ställt alltmer utom tvivel att dessa verklighetsfrånvända märkligheter som kallas säkerhetskontroller inte fungerar. En Amerikansk militär på väg hem berättar:

Vår första mellanlandning var i Shannon på Irland för att tanka. Efter det behövde vi stanna i Indianapolis i Indiana för att släppa av ungefär 100 personer från Indiana National Guard. Det var där dumheterna började.

Först tvingades alla passagerarna av planet — trots att planet inte skulle tankas igen. Alla 330 passagerarna lämnade planet, snarare än att låta de 100 från ING lämna planet. We leddes från planet till ett samlingsområde. Inga godisautomater, inget sätt att fly. Endast en herr- och damtoalet. Det är förmodligen viktigt att nämna att vi alla var beväpnade. Alla bar en M4-karabin (gevär) och några, som jag, bar även en M9-pistol. Åh, och våra skyttar hade M-240B-maskingevär. Självklart var vapnen inte laddade. Och vi hade genomsökts på all ammunition innan vi ens kom till tullen på Baghram, och sedan IGEN i tullen.

Personalen från TSA på flygplatsen funderade allvarligt på att tvinga oss lasta av allt bagage från det SÄKRADE lastutrymmet för att återinspektera det. Bär i åtanke att detta bagage hade packats upp, inspekterats bit för bit av tulltjänstemän, återförseglats och genomsökts i en timme av bombhundar. Efter två timmars väntan i detta väntområde bestämde sig TSA för att inte återinspektera vårt bagage — bara att inspektera oss igen: Soldater på väg hem från kriget, som redan hade inspekterats, återinspekterats och stängts in i ett SÄKRAT väntområde i två timmar. Ok, whatever. Så vi ställde upp i kö för att gå igenom säkerhetsproceduren IGEN.

Detta är förmodligen ytterligare ett bra tillfälle att påminna er allihop om att vi alla var beväpnade med faktiska automatkarbiner och att vissa av oss även bar pistoler.

Så vi står i kö och går igenom en åt gången. En av våra soldater hade ett Gerber multi-verktyg. TSA konfiskerade det. Ganska löjligt, men det blir bättre. Ett par minuter senare tömmer en kille sina fickor och har en nagelklippare. Nagelklippare. TSA informerar soldaten om att dom kommer konfiskera hans nagelklippare. Konversationen gick något så här:

TSA: Du kan inte ta med dig dom där på planet.

Soldat: Va? Jag har haft dom sedan vi lämnade landet.

TSA: Du får inte ha dom.

Soldat: Varför?

TSA: Dom kan användas som ett vapen.

Soldat: [visar på kolven på sitt gevär] Men det här ÄR ju ett vapen. Och jag får ta med mig det.

TSA: Ja, men du kan inte använda det för att ta över planet. Du har inga kulor.

Soldat: Och jag kan ta över planet med nagelklippare?

TSA: [pinsam tystnad]

Vi börjar se rapporter, missnöje och till och med ordnade protester:

Samtidigt närmar vi oss den där punkten: det börjar uppstå konsekvenser för att över huvud taget ifrågasätta dumheterna.

Trots detta stödjer stora delar av Amerikanska folket maskinerna. Rena känslan av en säkrare värld tillåter att korrupta politiker och den multimiljonindustri som terrorskämseln nu matar att införa mer och mer integritetskränkningar, trots att de inte har någon faktisk effekt när det gäller att hindra terrordåd.

Det är lång väg kvar att gå.

Här hemma är vi i full gång att snabb-införa ett datalagringsdirektiv för att hindra denna terrorism, vilket man skyndar sig med att hinna med innan EU underkänner hela direktivet, klämma in det medans det fortfarande finns möjlighet att gå så hårt åt människors integritet man bara kan. HAX har redan skrivit den bästa och mest lättillgängliga förklaring jag sett över varför det är en dålig idé, så jag föreslår att du läser det nu.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Givet en farlig, odemokratisk utveckling finns det dock någon punkt där detta upphör att gälla — en punkt då vi går bortom all återvändo. Den punkten uppstår exakt när det börjar anses brottsligt att kritisera och ifrågasätta. Det kan tyckas paranoidt att tala om sådant — vi har FRA-lagen och datalagringsdirektivet på gång i terroristjaktens namn, men nog har vi inte nått så långt än?

Nej, det har vi naturligtvis inte. Däremot kan det vara intressant att börja se sig om efter vilka tecken man bör uppmärksamma på dess annalkande.

Vi kan till exempel se på de länder som ligger något “före” oss i utvecklingen, till exempel Storbrittanien eller USA. I USA har transportsäkerhetsmyndigheten TSA ansvar för säkerheten vid flygplatser, bland annat.

Chefen för TSA gick till exempel nyligen ut med budskapet att det “kan sända fel budskap till terroristerna att kritisera TSA“. Det är visserligen inte olagligt, men nog kan man ta det som ett tydligt tecken: Är du inte med på noterna är du med på terrorist-laget.

Flertalet incidenter visar också att när lagar väl är på plats som utökar befogenheterna för polis och statsmakt så missbrukas den. I Sverige finns det utmärkta exemplet med tunnelbanepoliserna från “gategate”. I Storbrittanien har poliser börjat jaga vanliga medborgare som fotograferar, och hotat med åtgärder om dessa fotat polisernas arbete eller inte tagit bort redan tagna bilder.

De som misstror tolkar ofta allt tal om sluttande plan, ändamålsglidning och missbruk av maktmedel som att vi helt plötsligt skulle börja se en flod av hemskheter när vi passerat någon viss punkt. Jag tror inte det. Däremot ser vi tydligt redan nu hur det sakta men säkert ökar i intensitet och slutenhet.

Från ett öppet demokratiskt samhälle går vi små pyttesteg mot ett stängt totalitärt samhälle, vilket inte märks i vår vardag alls, men som manifesteras dels i att det sker fler och fler felaktigheter i kampen mot “fienden”, men även i att kampen om informationen hårdnar.

Det första är sådant som polisinsatserna i Göteborg, där man använder de nya övervakningsmöjligheterna till att slå till mot vanliga medborgare med totalt övervåld. Det andra sker direkt därpå, när locket läggs på.

Det svenska samhällets öppenhet definieras av offentlighetsprincipen. När mer och mer information hemligstämplas utan egentlig förklaring försvinner medborgarnas möjligheter att kontrollera.

Sakta övergår en rädsla för brottslighet och terrorism i en rädsla för statsmakten, och någon morgon vaknar man upp och inser att man är för rädd för att gå ut och protestera. Förmodligen hade man då inte märkt det, men klart och tydligt har vi då passerat bortom all återvändå.

Just detta att det inte märks är det som gör att vi måste protestera nu, mot allt som gör det möjligt att gå i den riktningen. Det går inte att börja gå lite grann ditåt, men lova att stanna innan det är för sent — varje steg är ju så litet, men många små steg leder lång väg.

Bildcredits: Luke Andrew Scowen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Demokrati, FRA, Integritet, Maktmissbruk, Yttrandefrihet, Övervakning

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag har egentligen inget mer att tillägga om den saken, utan lämnar plats för lite helt okänd musik av den typ som storbolagen aldrig brytt sig om. Från 1995, men dagsaktuell.

Now, not a single day can I rest
’cause every day I’m being put to the test
Minders, they wanna know what’s going on
and label me a player in the criminal zone

No I can’t cope with the deal
Minders, doesn’t really care what you feel
They wanna know who to blame
They’ve got nothing better to do than complain

Insane, they’ll use the mic for anything
Oh it makes me wanna sing like Sting
Every move you make, every step you take,
They’ll be watching you and you know it’s true

That’s why I can’t put the mic on the shelf
I’m fighting for the right to get a moment by myself
I can’t flee, so what can I do?
You’re checking me, but who’s checking you?

Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
And label me a player in the criminal zone

Oh, you’re checking me, but who’s checking you?
It’s time for me to run a check on you too
Ain’t that a shame, is it time for you to run?
I think you better, ’cause I’m close to the outcome.

No respect for the people.
No respect for the people.
You got no respect for the people.
It’s a goddamn lie when you tell me we’re all equal

Bull-shit
you wanna know what I’m talking about
Cause you’re full of it
and yeah, I know you’re still dippin’
you know that it wont be long
That’s why I’m flipping out

There’s no doubt you’re kind of loco
Just cause you wanna know it all, no?
says October 23rd 1972
you’ll be checking me but who’s been checking you?

Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
And label me a player in the criminal zone

Not a single day can I rest
’cause every day I’m being put to the test

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Integritet, Musik

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

För oss som kämpar mot övervakningsstaten känns den här taktiken igen. Gång på gång översköljs jag av ofattbara förslag som införs, varje förslag värre än jag trott, trots att jag är en av världens stora cyniker och pessimister när det gäller denna utveckling. Det är deprimerande ibland, helt enkelt.

Min stridsvilja drunknar. Jag väljer mina strider. ACTA har jag till exempel knappt nämnt på bloggen, trots att jag följt med i turerna… vissa saker orkar jag helt enkelt inte, i all upptagenhet av vansinnet som pågår närmre hemmaplan.

Och visst är det så: oavsett hur vi tjatat om att datalagringen skulle komma efter valet så var det väl ingen som trodde att det skulle presenteras dagen efter regeringsförklaringen? Och oavsett hur mycket vi tjatat om ändamålsglidning så var det väl ingen som trott att den skulle ske redan innan skiten införts, och till en sådan grad att det övergår förståndet? Shocked, and awed.

Den är svårt att hänga med när man mals ner under en aldrig vilande ånvält som plattar till våra grundläggande rättigheter, på ett sätt som jag inte kan beskriva bra med ett svenskt ord. Det får således bli ett engelskt: relentless.

I min analys av övervakningens historia, nutid och möjliga framtid varnade jag för att vi kan landa i en situation där den enda möjliga protesten är en väpnad kamp, och att politikerna då har skapat sig den “terrorism” de hela tiden har varnat för. HAX har varit inne på samma sak — vi måste göra motstånd nu, innan motstånd börjar kallas föräderi, och Q konstaterar att det inte längre är så otroligt att partier med fel åsikt förbjuds redan innan nästa val.

Det krävs egentligen ganska lite. Det som nu byggs upp är en övervakningsapparat med en helt ofattbar effektivitet, som ska användas för att bekämpa brott. Datalagringen är ett steg i detta arbete… med det expanderade förslag som nu läggs blir det i princip fritt fram för polisen att hämta ut vilka data de vill. Det krävs naturligtvis en brottsmisstanke, men erfarenheten visar ju att en sådan är lätt att skapa.

Den data polisen får är häpnadsväckande — de får i princip ett exakt positionsspår på varje medborgare som inte stänger av sin mobiltelefon (vilket motverkar dess syfte) titt som tätt. Dessa lagar kommer alltså direkt motverka den fantastiska teknologiska framgång som skett de senaste årtiondena.

Ju större denna apparat växer sig, desto mer omöjligt blir det att vända på utvecklingen den dagen den vänds mot medborgare med avvikande åsikter.

Det låter naturligtvis som paranoia, på ett sätt som nyheternas och politikernas rabblande om terrorhot i ett land som inte drabbats av terrorattentat under de flesta invånarnas livstid aldrig gör. Jag ber om ursäkt för det intrycket… men när det gäller ett samhälle så är jag av den bestämda uppfattningen att det ska byggas för att stå emot även sådant.

I Vitryssland används Internet för at ordna demonstrationer mot diktaturen. Polisen vet även detta och använder bloggarnas information för att vara förberedda på att slå till. För dessa medborgare är Internet ett fantastiskt verktyg i en verklig frihetskamp och demokratikamp. Kanske borde man stanna upp och tänka efter när vi i Sverige vill införa samma inskränkningar som den Vitryska regimen.

Nog är det lättare att bygga ett samhälle som fungerar smärtfritt förutsatt att dess maktpositioner inte missbrukas, men det innebär inte att det  är bättre än att bygga ett samhälle vars maktpositioner inte kan missbrukas. Själv är jag relativt övertygad om att missbrukandet kommer. Kanske inte så stort eller så tydligt till en början, men när det väl är tydligt är det ofta för sent.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Demokrati, Integritet, Maktmissbruk, Övervakning

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”

Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.

Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.

Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.

Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:

“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”

Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.

I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.

En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.

Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.

Så…

Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.

Centerpartiet

Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.

Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.

Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.

Folkpartiet

Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.

Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.

Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.

Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.

Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.

Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.

Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.

Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.

Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.

Moderaterna

Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.

Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.

Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.

Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.

Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.

Sverigedemokraterna

SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.

Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.

Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.

Sammanfattning

Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.

Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.

Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag är övertygad om att det kommer en punkt där medborgarna får nog. Jag hoppas naturligtvis att den tiden är kommen i september, men även om den inte gör det då så kommer den någon gång. Många som väljer att rösta på Piratpartiet gör det för att få stopp på eländet. För mig går det längre än så.

Till att börja med måste vi naturligtvis in i riksdagen för att få stopp på galenskaperna. Men efter det följer flera andra uppgifter. Vi måste rulla tillbaka de steg som tagits på vägen till övervakningssamhället och återinföra en absolut och oinskränkt rättssäkerhet och ta oss tillbaka till ruta ett.

Först där kan vi börja bygga på allvar. Det finns trots allt mycket att göra inom ramarna för vår kärnpolitik som idag när vi är på väg ner i avgrunden känns rätt avlägset. Den nya tidens teknologiska möjligheter skapar nya problem att lösa. Det där sista kanske låter förvillande likt det gammelpolitiker säger, vilket beror på att kärnan i det är detsamma. Skillnaden ligger i åtgärderna.

För där de etablerade partierna jobbar febrilt för att etablera kontroll över de nya kommunikationsmedlen för att tvinga dem att bli som äldre media, bevara gamla affärsmodeller och kontrollmöjligheter vill vi lyfta det gamla samhällets principer så att dessa även gäller de nya möjligheterna.

Även på Internet ska du ha rätt att slippa bli övervakad utan brottsmisstanke. Även på Internet ska ingen ha rätt att öppna dina brev för att kontrollera deras innehåll. Även med en mobiltelefon ska du kunna röra dig fritt utan att din position spåras.

Det som däremot behövs är nya tag där de nya tekniska möjligheterna skapar nya möjligheter att göra intrång på dessa samma individuella rättigheter. Det kontantlösa samhället är ett utmärkt exempel. Bekvämligheten med att betala med kort ska inte få innebära att dina inköpsmönster kartläggs och blir handelsvara mellan storföretag eller föremål för statens klåfingrighet.

Nätneutraliteten måste stärkas så att företag som nästan helt saknar konkurrens kan utnyttja vårt hela tiden ökande beroende av Internetanslutning till att försöka slå mynt av och därmed dämpa den ökande trenden av individuellt nyttjad yttrandefrihet.

Det finns här mängder med områden där politiken behövs för att försvara den enskilde rätt, både mot storföretagen men kanske framför allt mot staten. Tyvärr är våra nuvarande politiker mer intresserade av att försvara både storföretagen och staten mot medborgarna. Därför är det hög tid redan nu att byta ut dem.

Ju snabbare det kan ske, desto snabbare kan vi gå från uppstädningsarbete till att bygga framtidens kunskapssamhälle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Datalagringsdirektivet, Integritet, Övervakning, Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, Piratpartiet, Val 2010

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.