Grundkurs i praktisk yttrandefrihet
Idag släppte Sverigedemokraterna sin valfilm, tänkt att sändas i TV4.
Det slog ner ordentligt i de sociala medierna, och diskussionerna gick varma direkt. Vanligast var de direkta reaktionerna: “Vidrigt”, “äcklig”. Josh kommenterar:
“Jag uppskattar ärligheten i SD:s valfilm. Hedervärt att de visar sitt rätta ansikte innan valet.”
Jag kan inte annat än att hÃ¥lla med. Här har vi partiet som spenderat sÃ¥ otroligt mycket tid pÃ¥ att försöka tvätta av sig det där obehagliga… och sÃ¥ gör man en sÃ¥dan valfilm? Fantastiskt. Det finns naturligtvis en del som hÃ¥ller med dom, och det ska stÃ¥ dessa personer fritt att rösta pÃ¥ SD.
Nästa utveckling är mindre roande i mina ögon. Tv4 meddelar att man kan komma att stoppa filmen av oklara anledningar. Andra ger sig på att försöka luska fram vilken byrå som gjort filmen och sedan valt att förbli anonym. Ytterligare andra börjar prata hets mot folkgrupp.
Alla dessa inriktningar tycker jag är trista. Filmen visar mycket tydligt upp SD:s rätta ansikte när det gäller invandringen. Tror TV4 att de som hållre med SD om den frågan inte kommer rösta SD om de inte får se filmen? Eller, i andra ord, finns det verkligen så mycket att vinna på att folk hålls oinformerade om vad SD står för?
I samma anda: vad spelar det för roll vilken byrå som gjort filmen? Vinner vi något på att ta till stora släggan mot en sådan byrå? Är inte budskapet nog att ta sig an? Har ni slut på argument och måste ge er på person direkt?
När det gäller hets mot folkgrupp måste jag återigen gräva fram den där kommentaren jag såg någon gång:
“Vem är det egentligen som tror att det går att anmäla bort främlingsfientlighet?
Jag förstÃ¥r att man tycker dessa Ã¥sikter är obehagliga, men det är just till för dessa Ã¥sikter yttrandefriheten finns till — med total yttrandefrihet hamnar denna diskussion i det publika, där vi kan stÃ¥ upp och förklara varför det är puckade Ã¥sikter. Dessvärre verkar folk mer intresserade av att ge sig pÃ¥ personer och organisationer än av att förklara varför SD har fel.
Jag tror man gör sig en otjänst om man ger sig på byrån som gjort filmen, om man väljer att inte sända den, eller om man tror att man kan anmäla bort åsikter som man tycker är obehagliga. Vem är det som blir övertygad av sådant? Eller hade ni glömt att det handlade om att övertyga andra om vad som är vettigt inför ett val?
Filmen i sig kan jag tycka är synnerligen enkel. Det är helt enkelt inte så att invandringen och pensionerna är två fixa och utbytbara poster. Visst finns det en kostnad för varje tillkommande människa (både invandrande och född), men varje människa har också möjligheten att bidra till samhället med skatter och andra positiva effekter.
För en mer utförlig sågning av SD:s glädjekalkyler när det gäller invandringens kostnadre hänvisar jag till Magnus Betnérs 5-delars serie om partiet.
Uppdatering: TV4 stoppar filmen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Val 2010, Yttrandefrihet, Sverigedemokraterna
Otillräcklig informationspolitik
När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.
Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.
Centerpartiet
Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.
Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.
Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.
Folkpartiet
Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.
Inom partiet Ã¥terfinns ocksÃ¥ hjältinnan frÃ¥n FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter pÃ¥ Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 frÃ¥n PP) gör.
Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.
Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat sÃ¥ att inga andra partier ska fÃ¥ använda den. PÃ¥ sÃ¥ sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att fÃ¥ styra debatten själv.
Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.
Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.
Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.
Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.
Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.
Moderaterna
Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan frÃ¥n början. ÄndÃ¥ kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn pÃ¥ frÃ¥gan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.
Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.
Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.
Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstÃ¥nd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” sÃ¥ har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer mÃ¥nga frÃ¥gan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att fÃ¥ sätta sin egen prägel pÃ¥ massövervakningen, eller klippa PR-poäng.
Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.
Sverigedemokraterna
SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hÃ¥rdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för nÃ¥gon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vÃ¥r tids stora problem, och Ã¥tgärderna kommer därefter.
Nu senast vill Ã…ksesson ha övervakningskameror “pÃ¥ alla platser där vÃ¥ldtäkt är vanligt”, sÃ¥ dÃ¥ är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen dÃ¥, med tanke pÃ¥ att de allra flesta vÃ¥ldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än sÃ¥ i partiets Ã¥sikter.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.
Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.
Sammanfattning
Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.
Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.
Tycker du Ã¥ andra sidan att skolan, vÃ¥rden, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, sÃ¥ ska du definitivt rösta pÃ¥ nÃ¥got annat parti… men minns dÃ¥ att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för vÃ¥g, pÃ¥ precis motsvarande sätt.
Bildcredits: Bright Tal
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010
Hotet mot demokratin?
Det absolut vanligaste argumentet jag hör frÃ¥n människor som sympatiserar med Piratpartiets politik, men ändÃ¥ inte tänker rösta pirat är att de inte kan rösta pÃ¥ ett parti som inte har ett heltäckande program. Man kan tycka att det ligger en bra tanke under det, men samtidigt mÃ¥ste man väl nÃ¥gonstans acceptera att den enda chansen att kunna fÃ¥ igenom ett “heltäckande program” är att det parti man röstat pÃ¥ fÃ¥tt egen majoritet, vilket i princip aldrig händer.
I annat fall kommer partierna att kompromissa om saker med varann, så att en konstellation kan utarbetat där ett antal partier stödjer varandra och kan styra landet. I många länder med väl fungerande demokrati är det precis så här det fungerar, precis som i många svenska kommuner och landsting. Valresultat och i förväg uppsatta partiprogram leder till kompromisser. Om även Sveriges riksdagsval fungerade på detta sätt skulle Piratpartiet inte vara något generellt undantag, utan snarare bara föredömligt tydliga med vilka frågor som inte kan kompromissas bort.
Nu fungerar Sveriges riksdagsval tyvärr inte pÃ¥ det sättet. Vi har istället en uppdelning i tvÃ¥ i förväg bestämda block, där det redan pÃ¥ förhand är klart vad som gäller. Eftersom alla partiers stöd är till 100% nödvändigt för varje block innebär i princip att valresultatet internt inom respektive block blir irrleevant — vägrar V att gÃ¥ med pÃ¥ nÃ¥got visst krav kan till exempel inte det rödgröna blocket bilda en majoritetsregering.
Det enda som kan röra om lite i systemet är om något parti ramlar utanför 4%-spärren, vilket i stället leder till sådana otrevligheter som stödröstande på partier vars ideologi man inte håller med om, till förmån för ett block vars politik i sak inte heller är så het, men där det andra blocket utmålats som domedagen.
Detta system hÃ¥ller alltsÃ¥ pÃ¥ att omvandla sig till ett renodlat tvÃ¥partisystem — rösta rött eller rösta blÃ¥tt. De enskilda partiernas strukturer blir mer och mer irrelevanta, och i samma vända blir det svÃ¥rare och svÃ¥rare att ha nÃ¥gon faktisk pÃ¥verkan pÃ¥ politiken. BÃ¥da blocken närmar sig mitten för att suga upp sÃ¥ mÃ¥nga väljare som möjligt. Det som bevarar tvÃ¥parisystemet (se t.ex. USA) är just detta att mÃ¥nga röstar mot ett alternativ, snarare än för ett, vilket är den naturliga fortsättningen pÃ¥ det “stödröstande” vi ser idag.
Detta ger upphov till en tänkbar position som vågmästare mitt mellan blocken, som Piratpartiet uttalat tar sikte på, och som självklart även andra småpartier som F! och SD skitar in sig på, även om de saknar uttalad vågmästarstrategi.
Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.
Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. AlltsÃ¥ skulle det vara intressant att se om det löftet hÃ¥lls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i sÃ¥ fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi dÃ¥ skulle fÃ¥ betala vore ett gäng dÃ¥rar i riksdagen.
Bildcredits: LuMaxArt
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Sverigedemokraterna
Offentlighetsprincipen och Wikileaks
Offentlighetsprincipen är Sveriges svar pÃ¥ den väsentliga frÃ¥gan om granskandet — för att en demokrati ska kunnas säga existera räcker det inte bara med att vi var fjärde Ã¥r eller liknande fÃ¥r välja företrädare att styra landet, vi mÃ¥ste även ha en rimlig möjlighet att kunna granska hur dessa gör sitt jobb.
Ju mer konfidentiellt material som tillÃ¥ts, desto större blir de styrandes faktiska makt — misstag kan döljas, fulknep utnyttjas för att behÃ¥lla makten. Vid slutet pÃ¥ konfidentialitetens väg ligger därför en genomkorrupt skendemokrati. Men pÃ¥ precis samma sätt ökar istället folkets makt ju mer information folket har tillgÃ¥ng till.
Att Sverige valt att ha en Offentlighetsprincip by default för alla myndighetsdokument är alltså ganska generös maktdelning, något som man nere i kontinentala Europa blir mycket förvånade över.
Det som har hänt nu är dessutom att makten skiftats. Offentlighetsprincipen var en sak när det var jobbigt att fÃ¥ ut material, kunde kosta ganska mycket att kopiera upp alla papper, och sÃ¥ vidare… dÃ¥ de fakto enbart journalister kunde förväntas gÃ¥ igenom offentliga papper. Offentlighetsprincipen är nÃ¥got helt annat i en värld med hyperdistribution av information, där Internetmedborgarna bildar grupparbeten som tar sig an de krÃ¥ngligaste uppgifterna.
Vi har därför sett Sverige röra sig i en riktning bort från offentlighetsprincipen de senaste åren. Mer och mer hemligstämplas, politikerklassen håller varandra om ryggen när det gäller tsunamibanden, ACTA-förhandlingarna skriver lagtext i hemlighet, mer och mer beslut tas i EU som saknar motsvarande öppenhet, och så vidare. För att svara på Internets framsteg flyttar de styrande fram sina informationsstängsel.
Det är med denna konflikt i bakgrunden som vi måste betrakta Wikileaks. Det rör sig egentligen om att Internets inbyggda styrkor (anonymitet, obegränsad spridning som ej kan hejdas) utnyttjas för att skapa en global Offentlighetsprincip.
Detta förbättrar alltsÃ¥ folkets makt över de folkvalda betydligt. Det är mycket möjligt att det är sÃ¥ som USA hävdar — att läckorna utgör ett hot mot viss Amerikansk personal i krigssituationer. Ett mycket större problem för de styrande politikerna, och det som egentligen ligger bakom de hÃ¥rda ställningstagandet är att läckorna utgör ett enormt hot mot de styrandes kontroll över opinionen pÃ¥ hemmaplan och i slutändan även chans att bli omvalda. Det stärker demokratin helt enkelt, vilket nog är lite jobbigt om man som folkvald gör relativt tveksamma saker.
Det skrivs relativt lite om det här. Våra medier rapporterar om vad Wikileaks publicerar, och de hotfulla uttalandena som kommer som svar, men inte att den amerikanska opinionen vänt, att man där tycker de amerikanska krigsbrotten är precis lika vidriga som vi i omvärlden tycker, och så vidare.
Och med tanke på hur situationen hela tiden trappats upp är det inte särskilt förvånande att USA nu börjat skramla med vapen och hota med våld i situationen. Vem blir egentligen förvånad om Assange skulle råka ut för en olycka?
Wikileaks och andra liknande projekt är det största demokratiprojekt världen har skÃ¥dat pÃ¥ mycket mycket länge. Det man menar med “information vill vara fri” är nÃ¥got som Internet exemplifierar mycket bra… det är att har man väl släppt lös information gÃ¥r den inte att samla in och stänga in igen. Det är därför Streisandeffekten är sÃ¥ kraftfull som den är.
Med allt detta i tanken är det en högst relevant fråga Anna Troberg idag ställer i en debattartikel på Aftonbladet debatt: Vad tänker de andra partierna svara, när USA kommer och anser att wikileaks ska stängas? Det kommer inte att gå att stänga den, men liksom man försökte med the pirate bay kommer man självklart att försöka med wikileaks.
Vad tycker de andra partierna om demokratins skyddsvärde? Vad tycker de om en framväxande global offentlighetsprincip? Tänker de stå upp för svensk demokratisk tradition eller ge sig inför en internationell mobbare? Borde vi till och med rusta inför ett amerikanskt anfall?
Piratpartiet har erbjudit Wikileaks serverplats och bandbredd, ifall det skulle behövas. Vi tar demokratin på allvar, och gör saker på riktigt.
Bildcredits: adactio
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Wikileaks, Offentlighetsprincipen, Censur, Sekretess, Piratpartiet, Internet
Storebrors plånbok läcker
Det pratas mycket ekonomi mellan de etablerade partierna. Fördelningspolitiken är det som dominerar valet från deras sida, där frågor om hur mycket skatt som ska tas ut, vad som ska satsas var. Det sker nästan utan undantag i ett mycket högt tonläge, där båda sidorna gärna anklagar den andra för att vilja skära vilt i skola, vård och omsorg för att kunna finansiera sina planer.
Det gÃ¥r inte att komma undan att det ligger en viss sanning i detta — vill man satsa pÃ¥ nÃ¥got nytt, sänka skatten eller förbättra nÃ¥got sÃ¥ mÃ¥ste pengarna komma nÃ¥gonstans ifrÃ¥n. I princip ingen sätter nÃ¥gon focus pÃ¥ hur fantastiskt mycket pengar som slösas bort i det svenska systemet, sÃ¥ det faller utanför debatten, trots att det potentiellt är en guldgruva när det gäller att finansiera saker som faktiskt är viktiga.
Piratpartiet har ingen fördelningspolitik, vilket inte innebär att vi inte tänker på eknomi alls. Jag skulle därför vilja anlägga samma perspektiv på det som i rasande takt genomförs när det gäller övervakningssamhället. Vi har redan sett FRA-lagen drivas igenom med tillhörande budgethöjning om 82 miljoner kronor utöver den halva miljard som redan spenderas på signalspaning varje år.
Vi vet att teledatalagringen kan komma att kosta 1,1 miljarder att genomföra, och sedan 364 miljoner varje år. Redan här är vi uppe i 450 miljoner kronor om året, och då har vi inte ens börjat skrapa på ytan vad det gäller övervakningslagar, och inte ens funderat på vad det har för samhällsekonomiska effekter i övrigt.
Det kan vara lite abstrakt med siffror sÃ¥ där, men vi kan ju jämföra det med andra siffror inom IT, kanske. Bredbandsstödet som ett tag fanns för att hÃ¥lla Sverige pÃ¥ framkanten inom IT, även pÃ¥ landsbygden (hallÃ¥, Centern?) är numera helt borta, eftersom den ansÃ¥gs för dyr. Den skulle kosta 3,5 miljarder kronor — alltsÃ¥ kan vi välja mellan att vara en framstickande nation när det gäller IT (som Finland och Norge) eller 5 Ã¥rs övervakningskostnad.
Vill man inte ha varken eller finns ju dessutom den så ofta omtalade skolan, vården och omsorgen att spendera pengarna på. Jag skulle nog hellre se en väl fungerande skola än att min mobiltelefons position sparas 200 gånger om dagen.
Och tro inte att dessa faktorer inte hör ihop. Statens budget är en totaluträkning där alla faktorer måste räknas med och prioriteras. Pengarna för övervakning måste tas någonstans ifrån, antingen genom att man höjer skatterna eller genom att man skär ner på något. I USA har nu kostnaden för den expanderande övervakningen staten utför och krigen man envisas med att föra inneburit att skolor stängts en dag om året för att spara pengar, att gatubelysningen släckts, till och med att den kommunala busstrafiken lagts ner på en ort.
Men det tycks som om övervakningen faller i samma kategori som hÃ¥rdare straff — Ã¥tgärder vars budget aldrig behöver motiveras. Ett undangömt nedtystat skeende som kostar pengar och river rättssamhället.
Jag tänker inte gå med på det. Därför röstar jag Pirat.
Bildcredits: Steve Wampler
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Övervakning, Pengar, Ekonomi, Demokrati, Piratpartiet
Slentrianmässig odemokrati
När valpejl för nÃ¥gon vecka sedan lanserades offentligt hade man rättat till den stora brist man ursprungligen haft när sajten “smyglanserades” för att fÃ¥ feedback. FrÃ¥n början hade man nämligen valt att endast riksdagspartierna och SD skulle fÃ¥ vara med pÃ¥ sajten. Eller ja — samtliga riksdagskandidater fick vara med pÃ¥ sidan, men de övriga partiernas kandidater fick inte möjligheten att ha mer information än inkomst, Ã¥lder och lite annan intetsägande statistik.
Det är naturligtvis utmärkt att man frÃ¥n SVT och SRs sida väljer att lyssna pÃ¥ den feedback man fick, och nu till sajtens skarpa lansering lÃ¥ter alla kandidater fÃ¥ samma chans att svara pÃ¥ frÃ¥gor. Trots det väljer man ändÃ¥ att bara lÃ¥ta riksdagspartierna och SD fÃ¥ en knapp i högerspalten, medan andra partier klumpas ihop under “övriga partier”. Detta trots att det finns ett antal tomma platser för knappar lediga.
Tidigare i veckan avslöjas ocksÃ¥ att det i skolvalet inte ska finnas valsedlar för samtliga partier, utan bara för riksdagspartierna eller riksdagspartierna plus SD. Detta speglar senaste riksdagsvalets resultat, och är alltsÃ¥ precis samma situation som kommer att gälla riksdagsvalet när det utförs i September — dÃ¥ kommer vi i partier som inte fÃ¥r miljoner i partistöd fÃ¥ bära ut vÃ¥ra valsedlar till vallokalerna igen, tidigt pÃ¥ morgonen.
I sig är detta inte särskilt upprörande — rent ekonomiska och praktiska skäl finns till varför varenda smÃ¥partis valsedlar och partisymboler inte kan fÃ¥ samma utrymme alla gÃ¥nger. Det som jag ser som problematiskt är att det hela tycks ha blivit ett system där demokratins grundpoäng pÃ¥ nÃ¥got sätt har tappats bort:
“- Principiellt är det enkelt. Men det finns en del skolor som tycker det är problematiskt att de här partierna finns med.”
I Sverige skrattar vi hånfullt åt skendemokratiernas allmänna val, där bara ett alternativ finns att välja, utan att för den delen lägga märke till att vår egen demokrati utvecklats inte till ett folkets val av efterrätt, utan till ett folkets val av en av sju sorters vaniljglass. Detta att det blivit helt otänkbart att det skulle kunna tillkomma nya partier som folk kan tänkas rösta på till den milda grad att nya partier aktivt motarbetas är en stor skamfläck på vår demokrati.
Sedd var för sig är incidenterna rätt förlÃ¥tliga, allt frÃ¥n skolvalets försök att fÃ¥ ungdomarna att rösta mer “vuxet” till valpejls arbetsbesparande utelämnande och EU-valets valfusk där mindre önskade partier fick stÃ¥ undangömda medan S och M fick dubbla valsedelsställ. Alla utgÃ¥r de frÃ¥n nÃ¥gon sorts vilja att hjälpa väljarna hitta rätt.
Statistiskt sätt är det ju nämligen så att den som går in genom vallokalens port mer sannolikt är ute efter att hitta en S-valsedel än en PP-valsedel eller F!-valsedel, och då är det ju trevligt om man kan hjälpa de flesta att hitta rätt. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att vissa partier premieras på andras bekostnad. Man tar föregår valresultatet och går på statistiken, där de små partierna aldrig varit med och alltså aldrig heller kommer få vara med.
Inte ens ett parti som fick 7% av rösterna i föregående val räknas med, eftersom det bara var ett val till EU-parlamentet och alltså inte var på riktigt.
Det är detta som skrämmer mig. Det har blivit så spritt och satt sig så djupt rotat i Sveriges väljare att ingen längre reagerar när det åter igen är dags att välja mellan pulvermos och snabbnudlar, och att standardalternativet för valrapportering och valhjälpmedel är att agera som att ingen annan rätt fanns att välja på.
I en demokrati borde det självklara alternativet när det gäller val vara att alla partier tävlade om väljarnas röster. Det uppenbara tillvägagångssättet borde vara att när partiernas valsedlar, symboler eller kandidater ställs sida vid sida ges alla samma chans att nå ut med sitt budskap, i så lång utsträckning det bara går.
Istället har vi fått ett klimat där det självklara är en konservativ hållning, där något annat än de sju tidigare gällande alternativen är otänkbart, med SD som ett skräckexempel som alla ser som odemokratiskt och farligt, och som därför aldrig tidigare riktigt fått vara med i demokratin.
Allt detta, samtidigt som vi är övertygade om att demokratireformer är något som U-länderna ska ta sig an. Vi här uppe i norden kan ju vår demokrati. Bäst vi ser till att skydda den mot hot som SD, bara.
Bildcredits: LuMaxArt
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Media, Politik, Val 2010, Piratpartiet, Skolvalet
Alla har rätt till en åsikt
Försvarsmakten tapetserar stan med en ny kampanj.
“Din kompis vill inte ha nÃ¥gon hjälp vid naturkatastrofer”
“Din mamma tycker inte att vÃ¥r demokrati behöver skyddas”
Alla affischerna avslutas med samma checka slutkläm:
Har du det som krävs för att ha en åsikt?
Det är inte bara korkat, det är direkt osmakligt. Här har vi försvarsmakten, som påstår sig skydda vår demokrati, men ändå har missat det där grundläggande med en demokrati: allas rätt till en åsikt.
Vår demokrati är under konstant hot, men tyvärr skyddar inte försvarsmakten från dessa hot. Det är hot inifrån, som försvarsmakten varken kan eller bör göra något åt. Här handlar det istället om en politisk situation där samtliga etablerade partier närmat sig samma mittlinje, och sedan sakta börjat avveckla vårt demokratiska samhälle.
Det som krävs för att göra något åt situation är därför att byta ut politikerna i dessa partier, vilket i systemet på grund av särbehandling av etablerade partier i valprocessen, mediatystnad och 4%-spärr är rejält svårt.
Med generationsklyftan där väldigt mÃ¥nga i de yngre generationerna förstÃ¥r den tekniska labyrinten där allt detta döljer sig, sÃ¥ är det extra ironiskt att försvarets kampanj just nämner “din mamma”. Demokratin behöver just nu försvaras av ett nytt parti, och piratpartiet skulle vara en mycket bättre matchning för en sÃ¥dan slogan. Det stora problemet är dock inte frÃ¥gan om din mamma skyddar demokratin eller ej…
Jag följer alltså upp de remixer som redan gjorts med en egen.
Bildcredits: Emil Isberg, Mikael Hedberg
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Politik, Försvarsmakten, Krig, Demokrati
Principiellt motstånd mot censur
Det har skrivits en del fram och tillbaks om Malmströms censurförslag. Anna Troberg svarade Benny Lindholm om vad Piratpartiet vill egentligen, och Lindholm svarar igen. Tyvärr hÃ¥ller jag med Lindholm i en del av hans svar… mycket av Annas artikel handlar om saker som i diskussionen om censur kontra barnporr är perifera, även om den säger en hel del bra om partiet i allmänhet.
Flera andra pirater har hoppat pÃ¥ Lindholm med ett direkt otrevligt tonfall. Jag tror inte att nÃ¥gonting kan vinnas i debatten av att kalla nÃ¥gon för “nyttig idiot”. Kul för nÃ¥gon som grävt ner sig i en skyttegrav, men knappast givande för förstÃ¥else och samsprÃ¥k. Vi kan bättre än sÃ¥, Pirater, och det krävs en lite mer ödmjuk ton för att övertyga medborgarna i denna valrörelse.
Jag tolkar själv Lindholms utspel mer som att han faktiskt vill förstÃ¥ hur Piratpartiet tänker, men inte förstÃ¥r… speciellt av diskussionen i kommentarerna. Det är därför trÃ¥kigt att diskussionen spretar iväg sÃ¥ mycket. Han accepterade i diskussionerna runt det första inlägget att det kanske rent praktiskt inte är genomförbart, men den intressanta frÃ¥gan är alltsÃ¥:
“Varför är Piratpartiet motstÃ¥ndare mot ett barnporrfilter, rent principiellt?”
Jag ska försöka svara på den frågan så samlat jag kan, och bortser därför från många praktiska argument som att filtret är lättare att ta sig runt än det är att använda en ficklampa:
Jag utgÃ¥r frÃ¥n en truism: “Antingen gäller nÃ¥got, eller sÃ¥ gäller det inte”. Om vi frÃ¥n bÃ¥da fallen kan dra som slutsats att “filtrering är dÃ¥ligt”, sÃ¥ gäller alltsÃ¥ denna slutsats generellt. SÃ¥… Antingen är alla webbsiter som läggs upp i filtret riktiga dokumenterade övergrepp pÃ¥ barn, eller sÃ¥ läggs det upp “oskyldiga” webbsiter i filtret.
Fall nummer 1: Alla webbsiter i filtret är riktiga dokumenterade övergrepp på barn. Att webbsidan filtreras kommer upphovsmännen bakom sidan direkt att märka i så fall (eftersom man kan förmoda att de ofta arbetar med sin egen sida, eller har ett kontaktnät som gör det). Detta ger förövare av övergrepp en chans att radera bevis och komma undan.
Detta är en direkt logisk slutsats. Vi fÃ¥r anta att man inte vet vem som ligger bakom webbsidan (för dÃ¥ hoppas jag verkligen att denne tas fast istället för att blockeras). AlltsÃ¥ kommer alla som försöker gÃ¥ in pÃ¥ sidan direkt märka att den “inte fungerar”. Filtret fÃ¥r alltsÃ¥ som direkt effekt att det blir lättare för dessa vidriga barnvÃ¥ldtäktsmän att komma undan! Det kan jag inte pÃ¥ nÃ¥got sätt ställa mig bakom.
Fall nummer 2: Det läggs in webbsidor i filtret som inte har brottsligt innehåll. Det säger sig själv att vi inte kan ha ett godtyckligt filter, så detta måste på något sätt kontrolleras. Samtidigt måste detta ske dolt, eftersom det inte är möjligt att kontrollera filtrets korrekthet utan att kunna förbigå filtret.
Det innebär alltsÃ¥ att, i ett nötskal, vi medborgare mÃ¥ste acceptera och lita pÃ¥ att staten sköter detta finfint. Det kan tillsättas kontrollorgan pÃ¥ vilket sätt som helst utan att jag kan acceptera detta… vi kan inte införa en censur som kan appliceras pÃ¥ godtyckligt material, och det enda medborgarna har som garanti om att “rätt” saker censureras är “lita pÃ¥ oss”.
Man kan ganska enkelt sammanfatta hela resonemanget som ytterligare en fråga:
“Vad gör filtret för nytta?”
Om det nu rör sig om riktigt barnpornografiskt material så ska vi ju ändå ta fast de som står bakom sidorna och stänga ner dem! Materialet ska bort från webben snabbast möjligt! Filtret har i den meningen ingen riktig användning mot ren barnpornografi. Detta förfarande (ta ner sidor direkt) fungerar ypperligt bra världen över när det handlar om bedrägeri-sidor. I regel tar det bara några timmar innan sidorna är nedplockade.
Så om det inte handlar om dokumenterade övergrepp mot barn så återstår annat, som i lagens mening inte är barnpornografi, men som av styrande kan anses moraliskt tveksamt, vilket mycket riktigt även är sådant som de Svenska och Australiensiska filtren använts för. Teknad porr, porr med kvinnor med små bröst, bonsai-träd, eller var det nu kan landa. Praktiken bekräftar principen.
Motfrågan som det står upp till Lindholm, Malmström eller någon annan som står bakom filtret att svara på blir alltså:
Vad är det som blir bättre av att man censurerar siterna istället för att bara slå till mot upphovsmännen och ta ner sidorna? Hur förbättras situationen av att upphovsmännen får en chans att radera bevismaterial?
Notera nu att vi fortfarande pratar principiellt, inte rent praktiskt. Det praktiska kan vi Ã¥terkomma till när vi klarat ut vart vi stÃ¥r rent principiellt… jag har ett eller annat att säga om den saken ocksÃ¥.
Bildcredits: pinkangelbabe
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, Informationspolitik, Barnporr, Piratpartiet, Rättssäkerhet, Cecilia Malmström, Benny Lindholm, Anna Troberg
Den allomfattande politiken i aulan
Anna Troberg noterade för några dagar sedan att Piratpartiet stängts ute från skolorna i en kommun.
Opassande spann vidare på det och funderar omkring huruvida det inte kan röra sig om att man egentligen vill stänga SD ute? Jag tror hon har alldeles rätt, det har hänt många gånger förut.
Man kan tycka vad man vill om SD och deras åsikter. Personligen tycker jag det är så fel och inskränkt det bara kan bli, men jag har ändå lite invändningar mot behandlingen.
Det obehagliga i hela historien är det som tycks ligga bakom. Man kan annars tycka att det demokratiska samhället borde se det som sin självklara uppgift att förklara för ungdomarna varför SDs argument inte hÃ¥ller, och varför den toleranta approachen är att föredra — att det vore najs om ungdomarna lärde sig detta. Istället gömmer man sig bakom ett skynke av förbud och i godtycke inskränkt yttrandefrihet.
Det är inte annat än att det känns lite som om argumenten saknas…? Efter mÃ¥ngÃ¥rit ignorerande av SDs (och andra liknande grupperingars) existens, har ni glömt bort vad motargumenten var? Varför vill ni inte ta chansen att förklara?
Det ligger något naivt över hela detta samhällsmaskineri som i godtycke försöker hålla småpartierna utanför samhällsdebatten, och i inskränkningen av yttrandefriheten som är hets mot folkgrupp-lagen. Den mest klargörande kommentar jag någonsin sett om det hela var denna, som yttrades när Åkessons debattartikel för något halvår sedan anmäldes för hets mot folkgrupp:
“Vem är det egentligen som tror att det gÃ¥r att anmäla bort främlingsfientlighet?
Kontakterna finns ändå där. Åsikterna finns ändå där. Ju mer tabu det blir att prata om vissa ämnen, desto mer kommer dessa ämnen att få ägas i fred av de extrema krafterna, som utan motargument kan sprida sin dynga. Sakta men säkert sprids det bland de missnöjda trötta medborgarna.
Det är dags att vakna, dags att fundera ut egna argument för varför SDs vision inte håller, och dags att börja övertyga skolungdomarna om det. För tro mig, det är inte så att dagens ungdomar kommer att få leva i saligt ovetande bara för att SD inte fick presentera i aulan.
En sann demokrati stänger inte ute någon för dess åsikter. En sann demokrati skyddas av de vettiga rösterna i debatten, skyddas av den information som kan presenteras öppet och som kan motsäga galenskapen.
Kanske borde vi smickras över att Piratpartiet ses som lika “farliga” som SD… men det blir mest tröttsamt. Om Piratpartiet är sÃ¥ farligt är ni välkomna att förklara för ungdomarna varför — för vi behöver inte tillgÃ¥ng till aulan för att nÃ¥ fram. Jag tar sÃ¥ gärna den debatten med er — pÃ¥ lika villkor.
Bildcredits: jimmyroq
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Yttrandefrihet, Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Stenungsund, Politik, Demokrati
Barnporr + Censur = Vansinne?
Cecilia Malmström svarar idag i en artikel på europaportalen på anklagelserna om att hon vill införa censur av nätet på EU-nivå. Malmström förnekar att det är censur det rör sig om och tycker anklagelserna är helt vansinniga:
– Jag tycker det är tråkigt. Jag har i hela mitt politiska liv slagits för yttrandefrihet och att blockera nätsidor med barnporr är inte censur. Censur och barnporr kan knappt nämnas i samma mening.
Jag kan respektera att nÃ¥gon har en annan hÃ¥llning än jag i frÃ¥gan, men vi kan väl börja med att ena oss om att den existerar? Kalla ett päron för ett päron? Jag släpade fram mitt gamla exemplar av “Svenska Ordboken” (ja, en sÃ¥dan i papper). SÃ¥ här säger den:
censurer/a verb ~ade ~at • förbjuda publicering eller visning av (del av) tryckt el. inspelat alster □ äv. utöva granskande verksamhet □ äv. utvidgat: han gav uttryck för tankar som han annars ~ade.
Jag skulle vilja påstå att det är precis det det handlar om: Att censurera barnpornografiskt material. Man kan naturligtvis diskutera om det är en bra eller dålig idé att censurera barnpornografiska webbsidor, men vi kan väl börja med att sluta oss att det enligt definitionen är censur? Att man inte skulle kunna applicera censur på barnporr anser Malmström beror på att barnporr är olagligt:
– Det är helt vansinnigt. Det handlar inte om yttrandefrihet eller åsikter, det handlar om barnporr, något som är kriminellt i hela EU.
Tyvärr kan man inte gömma sig bakom det, Cecilia. Det är censur, oavsett om materialet man censurerar är “kriminellt” eller inte. Det är precis lika mycket censur som när totalitära stater censurerar bort saker som de anser är olagliga. Vi kan diskutera om det är bra eller dÃ¥ligt att det görs, men det är i alla fall censur.
För att ta det hela ett steg längre bör vi alltså fråga oss: Är censur rätt verktyg att ta itu med barnporren med? Vad händer när en barnpornografisk sida blockeras? Jo, innehavaren får omedelbart reda på saken, tar bort allt materialet, och ser i ett slag till att polisen inte har någon som helst chans att spåra materialet till dess källa. Alltså kan övergreppen på filmerna fortsätta utan att polisen har någon möjlighet att ingripa.
Det är ocksÃ¥ detta som gjort att ett antal intresseorganisationer för offer till sexuella övergrepp pÃ¥ barn protesterar mot censurförslaget — vi ska ta itu med problemet, inte dölja det bakom stoppskyltar.
Cleanternet skapat en film till stöd för Malmströms fantastiska censurförslag. Se den, den förklarar saker bättre än jag någonsin kan här:
För övrigt: Idag är det demonstration i Stockholm mot galenskaperna i ACTA-avtalet. Ses vi där kanske?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, Informationspolitik, Internet, Cecilia Malmström
