Junilistan och Piratpartiet — verklighetsförankring

Nästan omedelbart efter att det stod klart igår att piratpartiet tagit mandat i europaparlamentet börjades det prata om att vi kommer åka ur nästa val och att vi kommer misslyckas i riksdagsvalet 2010, med referenser till att precis detta skett med junilistan. Dagslända, dagslända, dagslända, upprepar man.

Jag tycker det är i det närmaste fantastiskt hur långt ner i sanden man ska stoppa huvudet för att kunna övertyga sig själv om en sån idé. Låt mig dra lite jämförelser:

Junilistan skapades av en grupp Nationalekonomer och före detta chefer för enorma bolag eller myndigheter, och ett par PR-konsulter. Det bildades ett år innan EU-valet. Partitoppen tycks ha hållt sig inom en relativt sluten grupp, och den allmäna bilden är av en grupp äldre herrar i kostym — partiet tar inte in medlemmar, utan räknar istället sympatisörer. Dessutom tycks dessa herrar ha en relativt odemokratisk syn på sitt parti. Efter en del kontroverser lämnade ett flertal av partiets kandidater till eu-parlamentet partiet.

Piratpartiet skapades av Rick Falkvinge, som värvade hjälp via hemsidan. Detta fick stort intresse direkt, och man kom tillsammans fram till ett principprogram. Partiet är öppet för alla, och fullt av intern diskussion. Medlemmarna organiserar fler och fler tillställningar över hela landet, det skapas ett Ung Pirat och andra kringliggande organisationer.

Junilistan håller rätt tyst om sitt medlemsantal. De få källor som finns att tillgå påstår att man har runt 3000 “sympatisörer”.

Piratpartiet har för närvarande 49366 medlemmar, är Sveriges tredje största parti i antal medlemmar räknat och börjar närma sig moderaterna i termer om medlemsantal.

Junilistan har i princip upphört att existera mellan valen — partiet har hållit mycket låg profil, och något hörts har det handlat om partitoppens fuskande med skatter eller bidrag — precis den typen av fusk man lovade att bekämpa. På internet körde Junilistan en “kampanjblogg” inför eu-valet. Denna postade sitt första inlägg den 3:e juni, var sedan tom innan det postades en drös poster på själva valdagen.

Piratpartiet har å andra sidan en konstant och riklig allvägskommunikation — inte bara från partitoppen och ut utan kors och tvärs i leden likt ett stort grupparbete. Det bloggas till höger och vänster, styrelsemedlemmar återfinns på Twitter, och partiforumet sjuder av aktivitet — och inte bara precis innan valet, även om det förekom en spurt, utan hela tiden.

Man kan kanske säga att partierna är lika eftersom båda är smalt politiskt inriktade partier som inte passar på höger/vänster-skalan. Det fungerar på sätt och vis, precis som man kan säga att en sportbil och en enhjuling båda är transportmedel. Men man gör sig en fantastisk otjänst om man snöar in på likheterna istället för att öppna ögonen för skillnaderna.

Junilistans frågor försvann någonstans mellan valen, och få förstod vad de ens hade att göra i ett riksdagsval — det inrikespolitiska intressevärdet är i princip obefintligt. Piratpartiets frågor är glödheta inrikespolitiskt, och kommer dessutom att vara precis lika färska till riksdagsvalet. Vi är Sveriges största parti bland unga, och partiet befinner sig nu i en win-win-situation.

Det finns två scenarion: Antingen dras datalagringsdirektivet igenom trots alla protester och piratpartiets frammarsh. Lita på att vi då kommer att se ytterligare medlemstillströmning, och lita på att de väljare som trodde på riksdagspartiernas plötsliga helomvändning i integritetsfrågorna inför EU-valet inte kommer göra samma misstag igen.

… eller så backar riksdagspartierna och ändrar sig om datalagringen. Och i så fall har vi ju redan vunnit vår första kamp och haft vår första rejäla positiva effekt på svensk politik, en förbättring för precis alla medborgare.

Nej, gammelpolitiker och gammeljournalister — gräv upp huvudet ur sanden.

PS. Tv4s nyheter rapporterade idag om studenterna — förstagångsväljarna — som enligt nyheterna nu “sviker moderaterna och socialdemokraterna”. Fundera en stund till på vem det är som sviker vem.

Valdag

Upp och iväg för att lämna ut valsedlar vid sex vallokaler idag. En lång vandring senare var det färdigt utan problem och efter trevligt bemötande från alla. Vi återvände till vallokalen i kyrkan för att själva rösta, och hälsa på piratpartiets värd för morgonen där. Väl där visar det sig att våra valsedlar, tillsammans med FIs lyfts ur stället och lagts bredvid.

Det påbörjade en lång rad återvändande och kontroller, där det visar sig att fyra av lokalerna gjort detsamma. Efter en del dividerande fram och tillbaks lyckas vi i alla fall få dem att ringa in och få instruktioner (som mycket riktigt säger att valsedlarna ska placeras i stället, så länge det finns plats).

En av vallokalerna ska nog ha en speciell anmärkning för att man fyllt upp stället med samma partis valsedlar flera gånger om. Socialdemokraterna, Moderaterna och andra större partier fick alltså lite mer utrymme än t.ex. junilistan… och en del andra partier hamnade helt enkelt på sidan om.

Jag har all respekt för att valförrättarna försöker följa sina instruktioner så gott det går… men det slår mig ändå som lite konstigt att ingen reagerar. Det här är vår demokratis allra viktigaste institution — de fria valen. Att man då inte reagerar när någon ber om olika behandling för olika partier är på något sätt symptomatiskt för det demokratiska underskott vi ser på alltfler ställen i samhället.

Dessutom intressant att se hur vi i piratpartiet varit enormt tydliga om att ingen propaganda är tillåten i vallokalerna, och att vi därför täcker över parti-tröjor och liknande när vi går in — företrädare för de andra partierna verkar inte bekymra sig så mycket om saken. Jag såg t.ex. en kristdemokrat vandra rakt in med en KD-jacka i vallokalen.

Nu tycker jag inte att det är en stor katastrof att det händer — men det är lite trist att inte se de etablerade partierna ta demokratin på större allvar och med större respekt.