Det borde krypa i skinnet på vilken vettig människa som helst att någon politiker utifrån fullständigt godtycke kan komma att bestämma vad som är “lämplig” information — historien visar med all önskvärd tydlighet vad sådant leder till — och det som redan sker i Australien borde vara en varningsklocka av rang.

Jag bjuder på en inblick i hur framtiden kan bli, i form av Kinesiska regimens riktlinjer för hur nyheter om googles sorti ska rapporters, från Sanningsministeriet:

Alla chefredaktörer och ledare:

Google har officiellt tillkännagivit sitt utträde från den Kinesiska markanden. Detta är en högeffektsincident. Den har orsakat nätmedborgares diskussioner som inte begränsas till en kommersiell nivå. Visa därför strikt hänsyn till följande innehållskrav under denna period:

A. Nyheter

1. Använd endast statens centrala huvudmedias (web) innehåll; använd inget material från andra källor
2. Återrapportering får ej ske med ändrad rubrik
3. Nyhetsrekommendationer bör referera till statens centrala huvudmedias webbsidor
4. Producera ej relevanta ämnessidor; håll ej diskussionssessioner; utför ej relaterad undersökande journalistik;
5. Online-program med experter och vetenskapsmän om detta ämne måste ansöka om tillstånd i förväg. Denna typ av program är strikt förbjudna på eget initiativ.
6. Kontrollera noga kommentarfält tillhörande nyhetsartiklar.

Läs det hela (på engelska) hos China Digital Times. Jag slipper gärna ett EUs sanningsministerium helt. Tur att det finns ett parti som står upp för det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Demokrati, EU, Kina, Piratpartiet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.

Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:

Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?

Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!

För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.

Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.

Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?

Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?

Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Men som sagt, just idag tänkte jag ägna mig åt att plita ner en tanke om EU som slog mig för ett tag sedan, istället för att tänka vidare om FRA. Minns ni hur det lät när vi skulle gå med i EU…? Unionen handlade om “fri rörlighet”, något som för individer manifesterade sig genom att vi slapp visa pass när vi flög utomlands. På ett sätt som numera känns igen från alla möjliga folkomröstningar (senast Irland) marknadsfördes inte de viktiga aspekterna av ett EU-medlemskap, utan snarare de personliga fördelar som det skulle individen (på samma sätt som EMU marknadsfördes med “slipp växla pengar”).

EU har nu kommit hela varvet runt. Nu ska vi alla inte bara identifiera oss när vi flyger, nu ska även listan av alla resenärer sparas (PNR), och EU-mandatet används istället för att införa liknande reglering av inrikestrafik, snarare än att öppna marknaden inom Europa.

Fördelarna vi skulle få av att gå med i unionen har ersatts av regleringar, yttre påtryck och ett ofantligt demokratiskt underskott. De fina tankarna om en inre marknad handlar nu mer om att ge fördelar till branscher som inte är livskraftiga nog att stå på egna ben (de franska bönderna och hela musikindustrin, till exempel). Vem vet var vi är och hur djupt vi sjunkit efter ett varv till i spiralen.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Integritet.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.