EU-länderna skriver under ACTA – ett helhemligt handelsavtal, trots massiva protester. Avtalet har helt myglats igenom på ett sätt som gjort att rapportören för ACTA i EU-parlamentet nu avgår i protest och kallar hela förfarandet en maskerad.

Polen ratificerar dessutom som första land fördraget, vilket den ansvariga ministern motiverar genom att helt enkelt ljuga för folket och säga att alla andra EU-länder gjort det först, att man därför måste och att man kommer lägga till några undantag (vilket man inte kan). I polska parlamentet bär politiker Guy Fawkes-masker i protest.

You can’t make this shit up…

På hemmaplan får Socialdemokraterna ny partiledare. I veckan som lett upp till detta har i princip hela svenska journalistkåren kampat utanför socialdemokraternas möten och i brist på verkliga nyheter intervjuat andra journalister om vad de tror nyheterna kanske kommer vara. Detta samtidigt som resten av världen haft en osedvanligt fullpackad nyhetsvecka.

Detta scoop som samtliga medier desperat sökt går hela rikspressen förbi. Istället bryts nyheten av en lokaltidning, som dock inte tycker den är så viktig — förstasidan vigs istället åt en artikel om en mus som fastnat i en bankomat. Nyheten bekräftas senare av den nye partiledarens mamma, som samtidigt bekräftar att utnämningen är en hemlighet tills på fredag.

You can’t make this shit up…

Sedan tog det för övrigt ungefär ett par timmar innan S svängde i frågan om huruvida svenska folket ska betala för en valutaunion som man tidigare röstat nej i en folkomröstning för.

På debattsidan slår författarförbundet bakut över att vi inför bibliotek, vilket naturligtvis kommer utrota allt författande.

Som pricken över i tar SvDs kolumn åter upp det så kallade mordhot (nyanser finnes här) som en teater fått läsa på en blogg efter att de valt att sätta upp Stycka Män-föreningens manifest (skrivet av en kvinna som försökte mörda en man) i teater-form och denna dessutom tvingats på tonårspojkar. Mordhotet på bloggen är absolut allvar, menar man och mäns andra inlägg i debatten likaså, medans Stycka Män-föreningens manifest naturligtvis ska tolkas ironiskt. Är det bara jag som ser ironin i att Stycka Män-föreningens förespråkare är de som reagerar på ironiska mordhot?

You just can’t make this shit up..

Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, Socialdemokraterna, SCUM, Nyheter, Löfven, Feminism, Demokrati, Partiledare

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det som brukar tas upp är att män inte fick allmän rösträtt förrns efter kvinnor, eftersom det förelåg ett så kallat ordentlighetsstreck som bland annat innebar att män måste ha fullgjort värnplikt för att få rösta. På något sätt tycks denna oförrätt göra att ojämställdheten med avsaknaden av kvinnlig rösträtt inte bör diskuteras.

Till att börja med måste jag kommentera detta med ett tips till antifeministerna: lägg ner. Det är både ett fullständigt ignorant påstående (se nedan) och skapar dessutom en enorm antipati för hela mansrörelsen. Det är ett exempel på precis samma förnekelse som feministerna visar prov på när det gäller nästan samtliga mansfrågor och det gynnar ingen.

I vilket fall som helst tycks en historialektion vara på sin plats.

Rösträtten i Sverige begynnade något förenklat 1866 i en annorlunda struktur där inkomsten var relativ till röstmängd. En person kunde alltså ha fler röster än en. Tanken var här att den som betalade mycket skatt skulle också få ha mycket att säga till om när det gällde hur de användes (och även bolag hade rösträtt).

Den allmäna rösträtt som vi har idag stammar från 1909, då rösträtt för medborgare infördes med en röst per röstande och proportionellt utfall i riksdagen. För rösträtt krävdes ordentlighetsstreck vilket innebar fullgjord värnplikt och inbetald skatt till stat och kommun de senaste tre åren. Även fängelseinterner och människor med stöd från fattigvården (tänk socialbidrag) undantogs rösträtt.

Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män infördes 1919. Ordentlighetsstrecken kvarstod dock, men utan kravet om värnplikt för kvinnor. Detta innebar att ett extra krav ställdes på män som inte ställdes på kvinnor för att erhålla rösträtt — ett klart jämställdhetsproblem. Kravet på fullgjord värnplikt för män avskaffades 1923.

Sedan dess har vi alltså haft samma krav på män och kvinnor, även om ordentlighetsstrecken kvarstått och avskaffat successivt. Jag tänker inte gå in på detaljerna om hur, för det är liksom ointressant i sammanhanget.

Under perioden 1866-1919 hade kvinnor mycket begränsad rösträtt, och män till olika (minskande) grad begränsad rösträtt, vilket absolut var en kvinnofråga. Detta kan antas ha drabbat en överväldigande majoritet av kvinnorna. Under perioden 1919-1923 (alltså valet 1921) hade män ett extra krav för sin rösträtt, vilket absolut var en mansfråga. Detta drabbade mindre än 2% av männen.

Det krävs ett enormt tunnelseende för att tycka att 1923 är senare än 1919 och därför värre, utan att se till omständigheterna kring vem som drabbades och till vilken grad detta var ett problem. Att bara säga “allmän värnplikt infördes senare för män” är fullständigt ignorant.

Missförstå mig inte här, jag tycker nyanserna är viktiga att ha i åtanke… men en situation där majoriteten kvinnor under decennier inte får rösta är ett större jämställdhetsproblem än ett val där mindre än 2% av männen inte fick rösta. Den kvinnliga rösträtten var ett jättekliv framåt i jämställdhetskampen. Att inta en förnekande hållning att den allmäna rösträtten var en jämställdhetsfråga där män förfördelas framstår helt enkelt som enormt osympatisk historievrevisionism.

Bildcredits: LuMaxArt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Feminism, Antifeminism, Rösträtt

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Sådant är vi svenskar extremt duktiga på. Vi upprördes redan för 10 år sedan av namnet “negerboll” till den milda grad att det nu suddats bort ur det svenska språket. Samtidigt är de högskoleutbildade utlandsfödda taxichaufförerna precis lika många och misstron mot slöjbärande är på topp.

Med enkla symbolhandlingar som att inte säga negerboll (eller för den delen neger) eller att skriva under “Vi gillar olika”-kampanjer svär man sig på något sätt fri från att behöva faktiskt gilla olika. Det sista kanske var en sanning med modifikation… de som skrivit på har helt enkelt missat poängen. Vi gillar olika hudfärg, visst, men absolut inte olika kultur i för stor grad — eller olika politik, religion, synsätt eller beteende.

På så sätt lamslås hela debatten. De superviktiga underliggande attityderna diskuteras inte, bara symbolik, på ett sätt som målar ett löjtes skimmer över hela ideologin eller rörelsen, kletar ner den med någon sorts idioti som döljer grundtanken — vi färgar båda sidorna på schackspelet grå eller målar varannan linje på övergångsställena svarta helt utan tanke på den bakgrund som finns till att färgerna har den plats de har. Ännu värre är detta pysslande med irrelevanta skitsaker i vägen — ingen tycks ägna så mycket energi åt den skitbehandling invandrare får av svenska myndigheter och de strukturer som ser till att deras chanser att nå särskilt långt i samhället effektivt blockeras.

Istället för att analysera problem med rationella metoder leker vi avancerade tolkar och ser “symbolik” i ord och bildspråk.

Det senaste exemplet är de nya sedlarnas utformning. Det förekommer knappt något beslut i Sverige längre som inte sågas av någon idiot i feminismens eller jämställdhetens namn, och det var naturligtvis inget undantag denna gång. “Varannan damernas” räckte inte, utan det var fel män som valts, kom första symbol-analysen.

Det är ett “svek” mot kvinnorna att det är Taube på 50-lappen eftersom han ju skrivit låten “Flickan i  Havanna”, som handlar om prostitution. Själv tycker jag det är ett hån mot alla dom kvinnor som kämpat för riktiga kvinnofrågor som rösträtt och mot diskriminering att komma med den typen av uttalanden. För människor med fler än tre hjärnceller framstår det hela väldigt fånigt.

Som en bonus hann vi knappt komma över detta innan nästa anklagelse kom: Det är män och kvinnor på fel valörer. Män har “mer sammanlagt värde” enligt någon godtycklig metod för hopräkning av “värde”, och detta är därför fel symbolik och “bekräftar den hierarkiska ordningen”. Det är för far out, jag skulle inte kunna hitta på det om jag ens försökte — även om dumheterna kommer så tätt att vissa börjar kunna förutspå dem.

Det är naturligtvis så att den som söker skall finna. Oavsett hur man lägger upp detta kommer det alltid att finnas någon vinkel att se det hela från som inte är “jämställd” enligt någon viss vrickad definition av begreppet — allt i världen går nämligen inte att dela jämt i 2.

Detta ständiga letande efter symbolik har nu slagit över till den milda grad att det omvända gäller mot vad syftet påstås vara. Vi utgår nu från uppdelningen i grupper — män och kvinnor, svenskar och “invandrare”, och ska därefter räkna ut om statistiken stämmer, om alla fått lika stor del av kakan inom varenda litet område vi kan finna. På vägen trampas ofta på tår och diskrimineras hejvilt medans anklagelserna haglar om de mest alldagliga skitsaker. Det som skulle vara att könet eller rasen inte spelade någon roll blev istället att könet eller rasen blev utgångspunkt.

Kanske hade man kunnat räkna bort insändaren som inledde denna text som en enstaka stolle, men detta dravel kommer inte bara från var och varannan “vanlig Svensson” utan även från våra mest ledande politiker och personligheter. Trovärdigheten slår i botten.

Samtidigt lämnas de verkliga problemen att bero. Det finns så mycket som skulle behöva göras i form av konkreta åtgärder både när det gäller rasism och jämställdhet i Sverige. Istället gillar folket “olika” och diskuterar om inte “Herr Gårman” borde ha kjol eller om vi inte borde ha kvinnor på alla sedlarna istället. Fail.

Bildcredits: Erik (HASH) Hersman

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Feminism, Rasism, Vi gillar olika, Idioti, Pengar

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

“Asså fyfan kan inte alla sexköpare bara göra världen en tjänst och hänga sig.”

Det fick mig att tänka på ett samband som ganska ofta tycks gälla… har ni tänkt på att det väldigt ofta är de som självutnämnt har mest omtanke för andra människor som går omkring och hatar som mest? Det är solidaritetstrupperna och feministerna som förment står för allas lika värde och rättigheter som är de som önskar livet ur andra stup i kvarten, tryggt övertygade om att egna åsikter är självklara ställningstaganden.

I vårt lilla hörn av världen där feminismen inte står för kvinnans rätt till sin egen kropp som i resten av världen kan det kanske tyckas normalt — här är radikalfeminismens maktargument allenarådande och sexköpare ses som någon sorts våldsutövare, bespottade och så stigmatiserade att man enkelt kan hata dem i all abstrakthet.

Den gemene radikalfeministen och förmodligen även många vanliga Svenssons bild av en sexköpare är därav någon som likställs med en våldtäktsman — onyanserat någon äcklig gubbe som med sitt maktövertag våldför sig på späda flickor som saknar alternativ.

Det är en känslobild som åter och åter krossas av fakta som sipprar in från verklighetens prostitution, vilket knappast biter på nidbilden som nitat sig fast i känslomänniskans hatgrundade inre. Den bild jag får av att läsa forskningsrapporterna om prostitutionen är inte den av en mäktig man ute på erövran, utan den av en tragisk man som kniper efter sista strået. Känslan som drabbar mig är inte hat utan ömkan.

Det är inte berättelsen om någon som tvingar sig på i ett maktgalet rus för att få till ett snabbt knull, utan berättelsen om den ensamme mannen som med mössan i näven kliver på sökandes en stunds närhet och något som kan misstas för kärlek i mörkret… besök som inte helt sällan stannar vid någon nära att bara tala med — horan blir någon sorts amatörpsykolog, vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på mansrollens kvävande inlärda självständighet och motvilja mot att söka hjälp.

Världen är naturligtvis inte så svartvit att någon av bilderna stämmer fullt ut, inte om man ser till det enskilda fallet och verkligen inte om man ser till helhetsbilden  — de två bilderna står som ytterligheter på en skala. Att våga öppna ögonen och se även det begränsande och nedsättande i mansrollen, att våga öppna ögonen för även oliktänkande kvinnors rätt att göra vad de vill med sina kroppar, och framför allt att öppna öronen och lyssna på de verkliga berättelser från de verkliga människor vars talan man säger sig föra är det ärliga att göra.

Dessa nyanser är naturligtvis lite jobbigare att ta in. Det är lätt och behändigt att ha en syndabock, lätt att få se ner på både sexköpare och sexsäljare. Och för all del, fortsätt önska att era medmänniskor hänger sig, utan att riktigt bry er om vilka det är ni talar om eller vilka livsöden det handlar om, vilka omständigheter som leder människor in i en viss situation ni föraktar… men kom bara inte sedan och hävda era ställningstaganden är av någon sorts medmänsklig natur.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexköpslagen, sexualitet, prostitution, feminism

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Även i den allmänna debatten har radikalfeminismen haft tolkningsföreträde. I princip alla debattartiklar som tagits in har talat om mäns våld mot kvinnor, om mäns ansvar, om mäns överordning. Debattprogrammen på TV har uteslutande behandlat samma ämnen och pratat om hur man ska lösa jämställdhetsproblemen utifrån radikalfeminismens problemformuleringar, och väldigt ofta landat i lösningen “män måste ta sitt ansvar“.

Så när Pelle Billing för någon månad sedan frågade om Sverige började få nog av radikalfeminismen ställde jag mig tveksam. Det är fortfarande samma aggresiva, anklagande skräp som publiceras, och när kommentarfälten fylls av folk som inte skriver under på tolkningen om mäns överordning så tävlas det i att kalla detta för “obehagliga kommentarer” och “kvinnohatare”.

Jag börjar nu tro att Pelle hade rätt. Den senaste veckan har det dykt upp flera tecken på att tolkningsföreträdet håller på att brytas. Nog att debatten fortfarande innehåller mycket manshat och många ensidiga tolkningar om jämställdheten, men det är inte längre så att det är uteslutande sådana tolkningar som förs fram. Kanske är det inte helt hopplöst att framhärda i en förhoppning om en mer nyanserad debatt.

Den senaste veckan har det publicerats två mycket välkomna artiklar om mansfrågor — något som tidigare varit helt otänkbart. “Låt killar vara mer än kåta snubbar” i Aftonbladet idag är den en.  Hannah Arnhög skriver:

Det är som att killars problem inte finns.

Tjejgrupper, tjejjourer och tjejtidningar. Hur många finns det? Alla skriker ”Hallå titta hit! Mår du dåligt? Det är okej! Vi kan hjälpa dig! Vi lyssnar på dig!”

Alla pratar med tjejerna.

Tyvärr faller hon i fällan att bara ta upp killars problem när det drabbar tjejer. Alla artikelns exempel är sådana:

Jag fick en historia berättad för mig av en 15-årig tjej i min tjejgrupp: Hon hade kjol på sig och en kille i matkön tog sig friheten att stoppa upp handen mellan hennes ben. Instinktivt vände hon sig om och gav honom en lavett. Vem tror ni fick problem med rektorn? Vem blev tillsagd att förändra sitt beteende? Inte han. Killens agerande var givetvis inte okej, tvärtom. Men varför fångade ingen upp den här 15-årige killen efteråt och pratade med honom?

Jag tyker också det är intressant. Vad är det som gör att sådant händer. Men om det uteslutande är sådana exempel som tas finns en risk både att det hela känns som ytterligare en skuldbeläggning av männen i sig och att det uppstår en sorts misstanke om att det hela inte grundar sig i någon egentlig omtanke om killarna själva.

Hon avslutar med att vi bör prata med killarna om deras problem för att det skulle minska det sexuella våldet och våldet i allmänhet. Det är nog förvisso en rimlig slutsats att så skulle ske, men för min del tycker jag det vore trevligt om vi kunde komma så långt att det vore värt att ta itu med killars problem bara för att även individer av manligt kön också ska ha rätt att må bra.

Att det är ett problem i sig att män mår dåligt genom hela livet — det ska i sig självt vara en anledning att ställa saker till rätta. Den allra största delen av alla killar är inte sådana som slår ner folk, som tafsar på tjejerna i matkön eller annat. Likt många tjejer finns det många killar som internaliserar sina känslor, som går omkring och mår dåligt utan att ta ut det på omgivningen. Vi får inte hamna i en situation där vi bara hjälper killarna om de ställer till med problem för andra.

Den andra artikeln publicerades i expressen i torsdags. “Vi tiger ihjäl de knäckta killarna“, skriver Anders Kilander.

Vi journalister skriver inte gärna om det här. Inte heller i rapporteringen om 21-åringens tragedi lyfts denna problematik fram. I åratal har jag förgäves letat i tidningar, radio och tv efter tecken på att killars självmord ska få lika stor uppmärksamhet i rapporteringen som tjejers försök. Varför skriver vi inte?

Svaret är nog enkelt: män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer.

Det står mycket bra i artikeln, så läs gärna hela. Billing kommenterar också, och pekar bland annat på hur artikeln visar lite hur vanligt det är att de radikalfeminister som debatterar utnyttjar samma könsroller som de fördömer när det passar.

I allt annat har det varit knäpptyst om artikeln. Kilander konstaterade också detta på twitter, vilket jag dock inte kan hitta längre, att de som brukar skriva mycket om könsroller och alltid länkar om det är väldigt tysta. I skrivande stund blir denna artikel den andra länken på ena artikeln efter Pelles inlägg, detta trots att en legat uppe i två dagar och i mångt och mycket nu får anses vara glömd i nätdebattens rasande tempo. Artikeln från idag har inga länkar alls.

Avslutar med en trevlig seriestrip om feministisk diskussion. Det finns många feminister som inte beter sig på det sättet, men alltför många gör det, vilket gör det hela ganska pricksäkert och roligt.

Bildcredits: Prashant ZI

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Feminism, Media, Politik

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det är lite aggressivt. Jag har svårt att veta riktigt var jag ska börja. Emma skriver om att inte ta åt sig, men det är lite svårt att inte göra det. Både i egenskap av man och i egenskap av någon som inte tror på rimligheten i uttryck som att ett kön förfördelas till det andras fördel blir jag nämligen rent ut sagt påhoppad i artikeln.

Som jag tolkar det vill Emma anta en slags “ta inte åt dig om du inte gjort något fel”-devis, vilket kanske vore en bra modern version av “vänd andra kinden till”. Om just jag inte bidrar till förtrycket var det nog inte menat till dig, så att säga… men det har lite klang av det klassiska rasistiska feltänket att hata invandrare, men inte just den invandrade polaren… han är ju sjysst. Själv tar jag åt mig när jag får anklagelser riktade mot mig, vilket jag dessvärre får i artikeln på många sätt.  Men låt mig börja med att svara på några citat.

Filmen “Tusen gånger starkare” debatterades på SVT Debatt i går. En film om könsroller, som borde lett till en debatt som äntligen ifrågasätter könsrollerna i klassrummen och som tvingar lärarna att ifrågasätta sin pedagogik, och hur de reproducera könsstrukturer. Men det finns inget problem, påstod debattdeltagare. Flickorna hittar på.

För att svara på det måste jag nog börja med detta: Livet är jävligt jobbigt. Det gäller för väldigt många människor, och det är inte sällan vi av en eller annan anledning känner oss orättvist behandlade. Inte särskilt gäller detta under uppväxten. Skolmiljön är supertuff, och det odlas där friskt en kultur om att den som minst bryr sig om undervisningen är coolast.

Jag är övertygad om att flickorna inte hittat på sina känslor. Men lika övertygad är jag om att dessa känslor inte nödvändigtvis behöver betyda att det förekommer ett strukturellt förtryck. Nedgrävd i sina egna bekymmer ser det så klart ut som om pojkarna mår så bra så, och det kanske är lätt att dra slutsatsen att de förtrycker flickorna då.

Borde lärarna tänka mer på flickorna då? Man bör kanske ha en mer nyanserad bild… i den statliga utredningen om jämställdhet i skolan från 2009 hittar vi en utgångspunkt. Där ges vi inte alls samma ensidiga bild. Flickorna får inte lika mycket uppmärksamhet av lärarna, känner sig i större grad stressade än pojkarna och anger själva att de mår sämre. Det är viktiga problem. Samtidigt lägger lärarna större vikt vid det flickorna säger, lyssnar inte så noggrannt på pojkarna, som har svårt att söka hjälp för saker och i större grad tar livet av sig.

I själva verket är det flickorna som presterar bäst resultat, till den milda grad att man inleder undersökningar när killarna på en skola presterar bättre än tjejerna.

Det förekommer till och med ren könsdiskriminering mot pojkar — för jämförbara resultat får flickorna högre betyg. Jag har själv utsatts för sådan diskriminering av en lärare som var både rasist och radikalfeminist — när klassen tröttnat och krävde att få göra en inlämningsuppgift under pseudonym förändrades vilka betyg uppgifterna gavs radikalt — flickorna fick inte bättre betyg längre och killen med grekiskt-klingande efternamn fick bra betyg på uppgiften.

Flickorna säger ju att de upplever att de är förtrycka i klassrummet, varför lyssnar ni inte på dem? Varför fortsätter ni förtrycka dem när de är modiga nog att äntligen säga ifrån? Är Sverige verkligen inte redo för debatten?

Utifrån min erfarenhet med den rasist-feministiska läraren får man då fråga sig, är jag också förtryckt? Varför bör jag “hålla käften”, när de inte ska det? Det är ingen debatt när man inte får ha en avvikande åsikt om vad som orsakar ett fenomen utan att bli tillsagd att hålla käften, och det är inte att förtrycka dem att  ha en annan åsikt om vad som format situationen.

En lite nyare statlig utredning (från i år), av en av världens mest framstående proffesorer på området, konstaterar att det finns en pojkkris i utbildningsväsendet. Pojkarna presterar sämre i grundskolan och studerar i mycket mindre del än tjejerna vidare på högskola. Resultatet är att det inom en generation kommer att råda en “omvänd könsmaktsordning”, om man nu vill uttrycka sig i de termerna — klyftan blir snarare större för varje år som går än jämnas ut.

Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga? Hur kan det vara okej att de sitter en liten pojksprätt som reducerar debatten med stora pappaord och påstår att det inte stämmer det som tjejerna säger när det inte handlar om hur han har det?

Notera den andra meningen här. Det är ett klockrent exempel på det som brukar kallas en härskarteknik, och som av mycket feministisk argumentation påstås vara något som män trycker ner kvinnor med — eller för att vara precis är det två stycken i ett (vi kan alltså här leka “finn två härskartekniker”-leken, om ni vill).

Det jag egentligen tycker är intressant är det första påståendet. Det finns mycket riktigt mängder av forskning på området, som ger en rätt mångsidig och detaljerad bild av en komplicerad samvaro mellan könen och behandling av individer som representanter för något av könen. Denna forskning är tyvärr dock i princip aldrig en del av genusvetenskapen, eftersom denna inte intresserar sig för den. Den faller istället under allmän samhällsforskning om relationsvåld, inom mansforskning eller någon annan gren.

Genusforskningen är annars en gren som tycks full av dårar som vill forska om Trumpeter som manssymbol, om genus inverkan på husdjur utfört av den enda institution inom svensk akademi där man tycker det är okej med en könsfördelning på 95/5 och där man istället för den vanliga vetenskapliga metodiken av ifrågasättande framför att det är en “psykologisk motreaktion mot att ta in verkligheten” att tvivla, vilket därför ska bekämpas.

Jag skäms över er lärare som satt i debatten igår. Helena Meclaom, du borde bli av med din lärarlicens bums. “Jag har inte sett filmen, men jag fattar poängen” börjar hon. Nej, du fattar fan ingenting.

Återigen detta förnekande av skilda åsikter. Det handlar inte om att inte förstå, det handlar om att inte hålla med. Sedan kommer en slag under bältet om att lärare som inte håller med ska fråntas sin lärarlicens om de vågar yttra sig. Vissa försöker redan i kommentarerna bortförklara det hela med att det var en reaktion och inget att lyssna på, vilket jag hade haft mer till övers för om det inte redan varit så att människor i Sverige fått sparken för att de inte bugat för den rådande feministiska ideologin.

Det hela blir inte till mer än ett påhopp då Nour tar till det ack så vanliga slagträt hos feminister — att beskylla alla oliktänkande för att vara förtryckare. Det polariserar, det sårar och det leder ingenstans.

Nour El-Refai argumenterar helt enkelt inte, hon kommer bara med ett aggressivt påhopp i ett fält i stort behov av saklig information och debatt. Likaså står på andra sidan Pär Ström som outtröttligt letar konspirationsteorier om feministernas elakhet istället för att komma med konstruktiva argument.

Själv hör jag hellre sakliga argument än påhopp om förtryck och överordning vare sig hit eller dit… så min uppmaning blir, egentligen oavsett vad du tycker eller tror om könsmaktsordningen: Håll inte käften. Presentera dina argument och bidra till en bättre diskussion, där alla sidor av frågan belyses.

Läs även andra bloggares åsikter om Könsmaktsordningen, Feminism, Jämställdhet, Skola, Nour El-Refai

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det är därför de stora reaktionerna varit demonstrationer mot SD och valresultatet (hallå, demokrati?) och den helt infantila kampanjen “Vi gillar olika” — som om de som röstat på SD bryr sig om att en massa medelklassare gillar Ahmed? Gärna en Ahmed som städar eller lagar pizza, då… för det är väl inte så att det är samma stora massa som “gillar olika” som har något att göra med att ingenjörer från Irak kör taxi istället för att nyttja sin utbildning?

Men när man tänker efter är de alldels för många. Det sägs finna en stor rörelse mellan SD och PP, vilket jag har svårt att se hur det kommer sig i så fall. Jag tror nog inte att gruppen är så stor som påstås ibland, men den finns helt klart. Och helt konstig är den inte, med tanke på hur superinriktad mainstreampolitiken har blivit. Då finns där två alternativ som tydligt säger “vi är inte som dom där politikerna”.

Jag har ändå svårt att förstå den, eftersom den enda personen jag kommit i kontakt med var en person som framstod en aning berusad och mest tyckte att vi inte hade någon chans att komma in i riksdagen, och som egentligen inte verkade ha så mycket annat att komma med i form av åsikter. “Jag röstar på Sverigedemokraterna nu. Dom tycker jag om”. Varför framgick inte riktigt, och jag var mer intresserad av att övertyga väljare än att ta reda på saken just då.

Samtidigt är Sverigedemokraternas strategi enkel och tydlig: Hitta de hål där de äldre partiernas åsikter helt sammanfaller, och uttryck en avvikande åsikt, allt i en sorts förpackning av “det var bättre förr”. Detta på gott och ont.

Invandringsfrågorna drar naturligtvis väljare, men jag är säker på medan de allra flesta som röstar på Sverigedemokraterna accepterar invandringspolitiken, men att många dras in av andra frågor får jag en känsla av när jag talar med folk eller läser kommentarer. Ibland till och med desperation över att det inte finns någon annan stans att vända sig.

Visst, det är människor som tröttnat på integrationspolitiken som samtliga partier har glömt bort att de borde ha, som skapar kaos i områden där nytillkomna människor lämnas att klara sig bäst dom kan utan den hjälp dom skulle behöva för att komma in i det svenska samhället eftersom migrationsmyndigheterna fungerar lika bra som svenska myndigheter i övrigt.

Men det är också folk som tröttnat på den likformade radikalfeminism som samtliga partier har annammat, och som allt för ofta spiller över i manshat.

Unga lågutbildade som tröttnat på att lämnas utanför välfärdssystemet medan politikerna tävlar i att låta som om Sveriges trygghetsnät fungerar alldeles utmärkt.

Säkert en hel del äldre som tröttnat på att invänta liggsåren utan mänsklig kontakt på allt mer eftersatta och nedskurna äldrehem.

Utförsäkrade, som väl medvetna om hur båda blocken monterat ner försäkringskassan ser med avsky på politikernas pajkastning om vems fel det var helt utan framåtriktade idéer om hur det ska bli bättre.

Tills det finns ett tydligt annat alternativ för dessa människor så kommer SD finnas där, och växa. Det behövs en mänskligare politik, helt enkelt, som har någon sorts idé om hur samhället ska förbättras, inte bara om hur mittenväljarna från medelklassen ska snärjas.

Bildcredits: LuMaxArt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Integration, Försäkringskassan, Demokrati

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

“Mäns våld mot kvinnor” är lite som “fildelningens ekonomiska offer” — forskning och debatt ignoreras totalt. Trots att det kommer undersökning på undersökning som visar motsatsen rinner forskningen och faktan av vissa grupperingar som vatten av ett paraply, helt utan att göra bäraren ens fuktig av en droppe insikt. Det är något fundamentalistiskt religiöst över det hela — man har redan bestämt sig för hur världen ser ut (män slår kvinnor pga könsmaktsordningen, fildelare köper ingen musik) så då spelar det ju ingen roll vad forskningen säger.

Ingrid Carlqvist postade idag om ett äldre inlägg om “mäns våld mot kvinnor”, som är mycket läsvärt och tyvärr fortfarande precis lika aktuellt, eftersom det alldeles tydligt fortfarande går att häva ur sig hur alla män är djur utan tanke på att kolla upp forskningen eller faktan, precis på samma sätt som en del häver ur sig att skivbolag förlorar pengar på fildelning, och stora delar av befolkningen köper det i båda fallen.

Ett resultat av denna ignorans från enormt stora delar av feministrörelsen mot fakta och forskning är att det skapas en motreaktion, som i mångt och mycket är precis lika extrem åt andra hållet och mer handlar om att smutskasta feminismen än att uppnå jämställdhet. Man kan till exempel se hur Pär Ström skriver enormt ensidigt om manliga feminister på newsmill, från en synvinkel som är så anti- och försedd med skygglappar att den knappast tillför något alls till debatten.

Samtidigt har det börjat röra sig lite grann i en annan mansfråga som rör mig personligen. Pär Ström skriver (betydligt bättre) på GenusNytt: “Han blev lurad att bli pappa“. Inlägget i sig är visserligen intressant och jag håller med om att det är både tråkigt och märkligt att dylika frågor aldrig tas upp från feminist-håll, eftersom feministerna alltid påstår sig stå för jämställdhet… men det riktigt spännande är diskussionen som följer.

Argumentet som alltid kommer fram är “men använd kondom då om du inte vill stå för konsekvenserna”. Det argumentet är direkt felaktigt på två sätt: för det första är det lite som att säga “skyll dig själv” till en kvinna som blivit våldtagen när hon gick ute sent iklädd kort-kort, för det andra säger man då egentligen något rätt nedsättande om kvinnor: inga kvinnor går att lita på. Använd alltid kondom, även om kvinnan säger att hon tar p-piller. Det tycker jag är en mycket tråkig människosyn, och följden för tusentals män som utsätts för något enormt stigmatiserande kan vara mycket allvarlig.

Tyvärr kommer nog det lilla plasket som Pelle Filipssons bok gjort dö ut, och män kommer fortsätta försummas en bra tid framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om Diskriminering, Jämställdhet, Feminism, Våld, Mäns våld mot kvinnor, Partnervåld

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag ska försöka fylla i hålen så gott jag kan. Därför är det troligt att den här artikeln blir rätt lång, och jag hoppas ni orkar med.

Bakgrund

Efter att alla piratpartister kallats för våldtäktsmän, fått sakfrågan iförd våldtäktskläder, och en smutskastningskampanj mot partiet som om det fanns någon snaskig intern porrklubb så återkommer vi till den centrala frågan om piratpartiet, kvinnorna och feminismen.

Jag ska försöka ta tag i de olika aspekterna av det här.

Feminism kontra F!

Man kan tycka vad man vill om feminism i allmänhet, och jag vill inte ge mig in på en debatt om feminism kontra anti-feminism… det här handlar för mig om F! som parti, vilket är en mycket specifik samling åsikter vid namn radikalfeminism, vilket absolut inte är all feminism, men som i alla fall i Sverige ofta får föra mycket av feminismens talan i media.

Att PP skulle ta ställning för radikalfeminismen framför alla andra grenar av feminism är precis lika illa som att vi skulle liera oss med folkpartiet och alltså ta ställning för en viss typ av fördelningspolitik.

Troberg nämner också något om detta när det gäller porr-uttalandena: Vi får inte förknippas med dom här frågorna. Engström och HAX har redan gått ut och försvarat HAX porrfilmande från en relativt liberal ståndpunkt. Det är lite trist, för det missar liksom poängen: “nyheten” är felrapporterad och PP tar inte ställning alls i frågan om porr. Däremot kan man ju tycka att det är viktigt med lite press-etik då och då.

Det trampas på många tår i debatten runt feminism, ofta just för att radikalfeminismen framhålls som det enda alternativet. Vi som inte nödvändigtvis tycker den träffar så rätt blir ofta påmålade åsikter som kvinnohat. Vi har allt att vinna på att ha bättre nivå på debatten. Jag tycker till exempel att det är mycket tråkigt att vi som inte vill liera oss med F! får utstå att kallas icke läskunniga i debatten hos opassande. Kontraproduktivt och trist.

Radikalfeminism är inte all feminism, och F! som parti för definitivt inte för alla feministers talan. Att göra en sådan förenkling är varken produktivt för oss eller dem, och även om vi inte ska gå in på det längre så finns det hela falanger inom feminismen som anser att radikalfeminismen är en stor orsak till att saker ser ut som de gör, snarare än att de tillför något.

Feministiskt Initiativ

Troberg spinner vidare lite angående en diskussion som förts i kommentarerna till opassande, angående en tanke om ett samarbete mellan PP och F!.

Där för hon fram ståndpunkten att det är mycket förutfattade meningar om F! i diskussionen. Jag tycker det här är väldigt intressant, för mina åsikter i saken kommer i mångt och mycket från saker som F! själva presenterar, vilket gör det lite konstigt att tycka att det på något sätt skulle vara media som tutat i mig detta. Diskussionen tycks ha runnit ut lite i sanden och det återstår en hel del obesvarade frågor, och därmed en hel del polarisering av debatten.

Till att börja med vill man kanske avgöra vad olika saker är för indikationer på människosynen i F!… så vi börjar väl med kamp-ramsan då, eftersom den alltid kommer på tal. Det här svaret dök upp från E-mannen:

http://tungviktaren.blogspot.com/2009/01/dag-439.html

Är det inte dags att sluta dra upp den där låten helt ur sitt sammanhang jämt å ständigt?

Inlägget han länkar till är definitivt värt att läsa om man tänker sig att man ska använda några argument runt den ramsan. Frågan är sen ändå vad det innebär. Någon skrev detta vidare längre ner, men det tycks ha ignorerats: Gör det att det är okej, bara för att man hade en förklaring om att det här gäller våldtäktsmän? Hade det varit okej att köra en ramsa med “Jävla invandrare, jag ska slita dig i stycken”, om man före hade sagt att man minsann bara menar invandrarna som bildar gäng?

Frågan är vad man har för principer egentligen: är det okej att diskriminera en grupp eller inte? Svaret brukar vara nej utan särskilt lång betänketid, men följs det upp med handlingar från varje fall till fall? Ett enkelt sätt att se om man är konsekvent i sitt tänkande och tyckande är att alltid uppgradera målgruppen till den grupp som man värnar mest om i diskrimineringsmål.

Som exempel kan vi applicera detta på kamp-ramsan, och “uppgradera” den till att gälla det mer tydliga ämnet invandrare vs svenskar istället för män vs kvinnor, och ersätta slangorden med andra:

Blatte Neger jävla invandrare
Förstör vår värld helt utan skam
Våldtar krigar slåss och förstör
Fatta att du inte kan eller bör
Ta mig på fittan när du blir kåt
Elller på brösten när lusten faller på
Jag hatar dig du jävla invandrare
Du tror du vet du tror du kan
Allt om Svenskar allt om våra liv
Men du vet inget så ta ett jävla kliv
Till sidan, till kanten, ställ dig vid randen
Ramla i, det skiter jag i
Vår nu är det vår tur
Det här är vår revansch
Vi ska visa dig
Nu tar vi vår chans
Du gav dig rollen själv som gud så jävla patetiskt
Jaha så du har kuk är det ett skäl nog att tvinga på mid ideal
För din egna skull och egna jävla välbehag
Jag ska visa att jag kan, bättre än dig
Även fast jag är en ‘korkad, liten Svenne’
Blatte Neger jävla invandrare
Bäst du börjar springa
För här ser du en Svensk
Som hatar dig så mycket
Vi ska slita dig i stycken

Visst, det finns lite saker kvar om fittor och kukar, men det är rätt tydligt vilket håll det lutar åt? Säg att man ersatte kukarna och fittorna med hudfärger eller kulturkrockar och något annat likvärdigt med tafsande, skulle det då vara okej att köra den med en liten förklaring först om hur den bara handlar om gängvåld?

Att man över huvud taget använder ord på de sätt det görs är för många ett tecken på en mycket unken människosyn, som slår igenom gång på gång ju mer jag läser av Feministiskt Initiativs egna publiceringar och uttalanden (det går också mycket väl ihop med det kollektiva skuldbeläggandet inom radikalfeminismen).

Praktiskt, politiskt samarbete

Att vi samarbetar med F! praktiskt om valsedlar är en självklarhet. Vi måste stå upp för demokratin: Vi slåss för F!s rätt att föra fram sina åsikter, men vi slåss inte för F!s åsikter. Två andra saker som jag tog upp i debatten, och som inte heller fick några svar:

F! tycker det är helt okej med ändamålsglidning av vårt DNA-register som inrättades för forskningsbruk, utan några integritetshänsyn alls. Ett samarbete med partiet skulle alltså gå direkt emot vår centrala princip om integritet.

Dessutom, hur okej är det att samarbeta med ett parti som vill ha omvänd bevisbörda för vissa brottmål, och själva tala högtravande om rättssäkerhetens urholkande?

Ett politiskt samarbete känns mycket långsökt, eftersom vi har fullständigt skilda prioriteringsordningar. PP kommer alltid att sätta integriteten först, F! gör det definitivt inte.

Att lära sig av andras misstag

Både Troberg och Drugge talar om väldigt viktiga saker på olika ställen i diskussionen: Vad vi kan lära oss från F!s misstag. Att F! har blivit hårt ansatta av media råder ingen tvekan om, och att lära sig från deras misstag vore enormt bra. Man får däremot inte dra slutsatsen att så fort någon inte gillar deras politik är det på grund av den mediala kampanjen.

F! polariserade det Svenska medielandskapet totalt vad det gäller feminism, vilket är en stor del av orsaken till att nuvarande situation uppstod. Qer skriver som kommentar:

Skadan är skedd, oavsett vem som är mest skyldig. Det är definitivt värt att studera F! för att undvika att PP drabbas av samma sak. Hela blogosfären vet väl tex vid det här laget sanningen bakom HAX’ porrkarriär, men hur många av Expressens läsare vet det…?

Det är naturligtvis sant, och det fakto är PP på mycket god väg att hamna i en rätt liknande polariserad situation när det gäller andra frågor. F! har nu problemet att det inte går att diskutera feminism ordentligt eftersom begreppet kapats. Se denna kommentar från linda till exempel:

för mig är feminism en lika fruktansvärd människosyn som rasism och främlingsfientlighet. samarbetar pp med partier av sådana sorter är det uteslutet att jag någonsin mer i hela mitt liv lägger min röst på pp.

Om jag nu ska försöka mig på någon form av “sanning” kan jag ju definitivt säga att feminism som helhet inte är en rasism-liknande människosyn. Radikalfeminismen har en del sådana drag, dock, och F! är extrema i sin radikalfeministiska hållning, trots att den tonats ner lite på senaste.

Frågan vi måste ställa oss är om vi tycker det är okej att hamna i precis lika polariserad ställning själva?

Piratpartiet och kvinnorna

I kommentarerna till Troberg diskuteras image-problemen för partiet på ett konstruktivt sätt.

Till slut landar man på PPs image som grabbigt (eller pojkaktigt, som någon skrev), och våra problem med att locka kvinnliga väljare. Jag tror att det finns mycket man kan göra här, för jag har svårt att se hur kvinnor i allmänhet tycker integritet är mindre viktigt än män tycker det är, till exempel.

Det handlar alltså om att nå ut, och att göra det arbetet är inte något statistiskt jobb vi ska göra för att reda upp i könsbalansen i partiet, utan ett viktigt jobb att göra för att alla ska kunna förstå vad piratpartiet handlar om.

Därför hade jag tänkt bli helt konkret här, innan artikeln blir på tok för lång, och ge mina tankar och tips.

• Vi måste bli tydligare om vad som gäller inom partiet och utom det. Med det menar jag att vi måste lära oss att hantera vilka åsikter som partiet står för, och vilka åsikter som enskilda partimedlemmar står för.

  Så oavsett om jag håller med Emma om hennes feministiska åsikter eller HAX om hans porrliberala inställning måste jag svara på hela uppståndelsen om HAX bakgrund med “Det får han väl stå för själv. Vi som parti tycker det är viktigare att vi inte inför en övervakningsstat än att föra fram några åsikter åt ena eller andra hållet om porr”.

• Vi måste börja tala Svenska. Piratpartiets argumentation är alldeles för ofta kritik mot bokstavskombinationer. Det är viktiga frågor internt om FRA, IPRED och ACTA, men när vi för en dialog med andra måste vi tala så att så många som möjligt förstår. Eftersom många unga män idag är vana med jargongen blir det naturligt att vi har lättast att nå fram där.
• Vi måste relatera bättre till våra grundprinciper inom alla frågor (något som vissa är bättre än andra på — se till exempel hur Amelia Andresdotter helt brilliant relaterar miljöpolitik till PPs grundtankar). Alltför ofta snöar vi in oss på de kontreta sakfrågorna om ett visst lagförslag eller viss handling. Vi måste även kunna tala om mer abstrakta värden, och nå fram med information om varför vår politik vore bra för den vi talar med.

  Vad får egentligen en ensamstående mamma ut av PPs politik? Den frågan ska inte behöva ställas för att vi ska tala om det! Att vi proaktivt går ut och talar om hur vår politik påverkar människors liv är nyckeln till att nå ut till andra som inte lever och tänker som vi.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Feminism, Feministiskt Initiativ, Media, Piratpartiet, Politik

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.