Polisfocus

Postat Sunday, January 15, 2012 om Rättssäkerhet

Visste ni att polisen inte har nog resurser för (och inte prioriterar) att utreda t.ex. bedrägerier mot företag? Malmö har en  bedrägerirotel som är underbemannad och har tusentals öppna ärenden, andra städer (som Göteborg) har ingen bedrägerirotel alls.

Samtidigt tar man nu nya friska tag mot fildelningen. Nya specialpoliser ska arbeta uteslutande med fildelningsbrott, tillsammans med de specialåklagare som redan sedan tidigare finns. För några få hundra fall om året och enstaka fällanden ska nu mer resurser skjutas till. Det vore nog lite naivt att tro att dessa resurser inte ska behöva tas någonstans ifrån.

Visste ni förresten att polisen saknar resurser för att göra något åt nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten?

Undersökningar visar att 20% av den Svenska befolkningen fildelar – och siffran ökar ständigt. Andra undersökningar visar att hårdare straff eller större risk att åka fast innebär någon större förändring för den siffran. En lagstiftning som slår mot så stora delar av befolkningen kommer aldrig kunna vara effektiv. Om vi kunde identifiera vilka 20% det är så kommer vi ändå aldrig kunna fängsla dem – ett land med 20% fängelseinterner kommer gå på knäna.

Det innebär att lagen tillämpas på ett mycket slumpmässigt sätt. Rättsväsendet blir ett vapen som kan tillämpas lite vid godtycke – vid någon form av personlig konflikt kan man anmäla någon, och med lite tur hittar polisen bevis för fildelning och syr in personen i fråga. Råkar man ha misstankar om att personen i fråga har fildelat kan man till och med använda hotet om polisanmälan som utpressningsverktyg.

Har ni förresten hört att poliserna själva många gånger är missnöjda, eftersom de inte har resurser att skicka tillräckligt många patruller när något hänt? Att man på grund av resursbrist inte kunnat ta hand om pågående inbrott, misshandel och skadegörelser? Att poliser lämnas ensamma med mycket aggressiva personer?

Att mot denna bakgrund lägga mer pengar på att jaga fildelare är inte rimligt för samhället. Att ignorera alla rättssäkerhetsproblem med att 20% av befolkningen räknas som brottslingar är inte rimligt för samhället. Jag skulle till och med gå så långt att säga att det enda rimliga är att polisen först lyckas hundraprocentigt täcka sin kärnverksamhet och utreda alla våldsbrott, inbrott, rån och liknande brott mot person eller egendom innan man börjar spendera resurser på att utreda immaterialbrott över huvud taget.

Visste ni förresten att allt arbete med att renovera ett lägenhetshus efter en anlagd brand inte kunde göras eftersom polisen inte hade resurser att göra en teknisk undersökning? Att en förundersökning om sexuellt utnyttjande prioriterades ner, på grund av bristande resurser? Att polisen inte har resurser att hjälpa till när ungdomsgäng härjar i en bygd? Att det inte finns resurser att ingripa mot kända langare, även om man vet vilka de är? Att den svenska polisen utmärker sig till och med internationellt genom att lägga ner förundersökningar mot företag som misstänkts brutit mot FN-sanktioner — på grund av resursbrist?

Men nog har de väl resurser att sätta ett par miljoner vanliga medborgare bakom lås och bom allt?

 


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Upprepat

Postat Friday, November 26, 2010 om Rättssäkerhet

Det är precis lika korkat denna gången. Jag kan hålla med om att det kan finnas viss legal gråzon när det gäller två av de tre (som är med i just denna omgång), men att det skulle vara brottsligt att sälja datorer och hyra ut datorskåp?

Jag har egentligen inget nytt att säga. Det är löjligt. Det kommer bli uppståndelse, och det hopp man hade om en rimligare värld är lite grusat för dagen. Senast de dömdes hade jag inte den här bloggen, vilket inte hindrade att jag skrev om det. Det är lika aktuellt fortfarande, så jag tycker det har en plats här:

A man unexpectedly entered the office. Afterwards, no one could tell how he got there or how he left — he wasn’t supposed to be there, no one was supposed to get in without an appointment. The walls were lined with framed CDs and behind a large mahogany desk sat the label CEO in his luxury leather armchair. Surprised, he listened to the mysterious man begin,

Dear Mr. Record Label Executive, let me tell you something. You should listen to me, because I can tell you why it’s all wrong now. I can tell you how it all went wrong, when it went wrong and what effect it has on the world today. I am the messenger of the future.

Who are you?” said Mr. Record Label Executive, clearly not used to being in this position. “And how did you get into my office?

That is of no importance,” the man answered. “You can call me Lime, if you need something in the way of a name. What is important is my message. Your problem is that the youth refuse to buy your records. They download them, file share them, and refuse to pay. Correct?

Confused, Mr. Record Label Executive nodded.

People have been asking for paid download services for a decade, yet you were too afraid to let them have it — afraid they would just file share the downloaded music — so you gave them nothing.

Ah, but we created…“, Mr. R. L. E. started.

Nothing of sufficient quality“, the enigmatic Lime cut him off. “You gave them nothing that could match what they sought. So they kept downloading, they kept file sharing. For free, because that was the only available way.

It went on for a long time like this. Kids grew up, who’d never bought a CD in their life. They too started file sharing. For free, illegally.”

By now, the man in the luxury leather armchair was leaning forwards over his large mahogany desk, nodding.

Lime impatiently paced the room. “You see, there’s a new generation out there, who’s always downloaded music for free, because there were never any legal paid download services out there to download from. Don’t you see what you’ve created? A whole generation who’s never paid a dime for music, who has been taught that music is free, without value. You taught them.

Now wait a minute! How can they think they can just steal the music artists have put so much effort into?” Mr R L E protested.

They’re not stealing anything. You never gave them options, so they all learned that music was free. You taught a whole generation that music and other entertainment had no value. That is when it all went wrong!” He paused to look at the stricken man before continuing, “as you hunt them now for what they feel is natural and right, all they feel towards you is disgust, fear and anger for your greed. Imagine, all those millions of potential customers out there who are now lost to you because you didn’t take the chance of selling them what they wanted, out of the fear of what might happen if you did.

Now they’re a million very angry people instead, who want only to see your empire crumble.

Mr R. L. E stared at him aghast as the realization dawned. They looked at each others in silence for a while.

I see that you understand,” the mysterious man finally said and headed for the door. “Millions of angry people,” he repeated. As he closed it behind him, he added, “and now you’ve given them martyrs.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Få betalt?

Postat Friday, August 13, 2010 om Kultur

En väldigt vanlig fråga som vi pirater får är “Hur ska artisterna få betalt?” Det är, i mångt och mycket, en bra fråga, som med åren fått diverse mer och mindre bra svar.

Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.

Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.

För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.

Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.

Skivkontraktet

Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).

Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.

Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.

För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.

Digital försäljning

Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.

Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.

Streamingtjänster (Spotify, last.fm)

Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?

I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.

Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.

Slutsatser?

Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.

Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att  den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.

Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.

Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.

Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.

Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.

De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att våga, och att orka, stå upp

Postat Wednesday, May 19, 2010 om Piratpartiet

Jag har reflekterat en del om Piratpartiets inhopp som internetleverantör åt the Pirate Bay. Jag blev till att börja med rätt förvånad över det draget, men kom ganska snabbt fram till att det på många sätt liknar mitt eget tillvägagångssätt när det gäller t. ex. Transgenusmotorn – det handlar om vem som har modet och energin att stå upp för yttrandefriheten och informationsfriheten.

Det är att utsätta sig sjäv för en risk för sina principers skull, att ställa sig i en utsatt position, både som markering och stöd till andra som givit upp kampen då de har andra prioriteringar, men även för att den som bäst kan försvara något är den som håller det som högst värderat. För mig är yttrandefriheten den primära poängen, för Matte Matik var budskapet i transgenus självt poängen.

Samma princip gäller för Piratpartiet och internetleverantörerna som åkt på däng när det gäller Pirate Bay. För dem är poängen primärt att tjäna pengar — för oss är den att stå upp för det vi tror på, och inte låta någon censurera bort sökmotorer från Internet.

Anna Troberg har flera gånger skrivit om vilket trevligt bemötande hon fick från pirater när hon debatterade med oss från “andra sidan”, men hur det motsatta inte alltid gäller. Jag känner av det själv också… inte minst på jobbet, som ju borde vara en samlingsplats för antipirater om man ska tro på gängse uppfattning om kulturskapare.

Min uppfattning är dock att otroligt många där sympatiserar med pirater, även om de håller ganska tyst om det publikt. Det förekommer en del diskussioner på maillistorna, och varje gång jag sätter ner foten i en sådan diskussion tycks jag få ett antal tacksamma mail från andra som inte vågat eller velat tala ut.

Sedan finns det en grupp antipirater också. Det finns en del intressanta iakttagelser att göra om den gruppen, eftersom det är svårt att undgå att märka att precis samma människor dyker upp i andra diskussioner och tycks ta åt sig otroligt hårt av allt som inte sätter den egna verksamheten och tjänandet av pengar allra högst. Som exempel kan nämnas att samma människor som gärna kallar alla pirater idioter i hårda ordalag kategoriskt reagerade mycket kraftigt på något så enkelt som Obamas uttalande om att barn inte bör spendera all sin tid framför TV-spel.

Jag märker även här hur jag tar en publik ställning framför alla andra piratsympatisörer och pirater som inte vågar träda fram i den miljön. Jag förstår dem också, för det bemötande man får är allt annat än vänligt…

Det hela är intressant eftersom dessa människor behandlar andra pirater med respekt, även några som jag vet publikt uttryckt sitt stöd tidigare, som varit på partiets demonstrationer, men som inte är lika envisa och offentliga som jag och som därför kanske inte dragit uppmärksamhet till sig på samma sätt.

Med tanke på allt jag hör privat så känns det som att det publika ställningstagandet behövs för att skapa en balans, för att alla som sympatiserar inte ska gå och känna att det finns ett otrevligt klimat där man i det närmaste blir verbalt ihjälslagen för sina ställningstaganden.

För mig räcker inte tyckandet. För mig krävs en handling, även om den handlingen bara är att ställa sig upp och säga “detta är inte okej”. Politik i praktisk handling, även om det kanske känns jobbigt att vandra den vägen.

Det samma gäller även i det större fallet om Pirate Bay. Att partiet ställer sig i vägen för advokatkanonen kan nog skapa ett visst andrum och viss tillit hos andra, som annars känner sig som kanonmat för storföretagen. Det är ett skickligt drag som måste vara fantastiskt frustrerande att försöka komma undan, eftersom det med all önskvärd tydlighet visar hur det är något fuffens med storbolagens taktik.

Det talas en del om att vi skulle landa i facket om att bara tänka på fildelning igen. Det är kanske synd, men samtidigt tycker jag att jag sett en liten tendens att försöka komma undan fildelningsfrågan, som om den vore något gammalt bagage att skämmas över. Vi lämnar då våra principer — vi måste stå upp för att fildelningsfrågan är intimt knuten till integriteten och informationsfriheten. Det är en helhetssyn som alla andra partier saknar, och börjar vi försöka tona ner en aspekt av den blir det mycket svårt att upprätthålla andra aspekter.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Exemplarförsäljning i en hyperdistribuerande värld

Postat Sunday, March 7, 2010 om Teknologi

I mitt jobb som dataspelsutvecklare ser jag en del intressant om upphovsrätt och försöken att klamra sig fast vid gamla affärsmodeller. Samtidigt ser jag en hel del uppmuntrande försök till nyskapande.

En intressant iaktagelse man kan göra är att dataspelsbranchen drabbats av problem när de två riktigt stora spelförsäljningsaffärskedjorna började sikta in sig på begagnatmarknaden för spelkonsoller är att man får mycket snarlika problem som man tidigare fått av piratkopieringen på PC: helt plötsligt sitter det en massa personer och spelar spelet utan att tillverkarna får något betalt (till skillnad från affärskedjorna, som självklart blir stenrika på detta).

Efter ett otal misslyckade försök med DRM bestämde sig Electronic Arts för att försöka med morot istället för piska i ett intressant experiment. Det började med Sims 3 som helt enkelt gav spelare som köpte spelet en kod att använda för att ladda hem extramaterial gratis. På så sätt gick de som piratkopierade spelet miste om något — en liten men tydlig omställning av affärsmodellen till att var mer serviceinriktad än inriktad på försäljning av lådor med plastbitar i.

En sidonotering här: naturligtvis mottogs även detta negativt. Tyvärr finns en attityd inom spelvärlden att allt som spelföretag gör för att tjäna pengar är av ondo, vilket är lite olyckligt. Själv ser jag det som något oerhört positivt att man slutat försöka låsa in spel som jag köper och istället lockar med mer material.

Sedan kom det så kallade “Project $10” — inriktat på begagnatmarknaden där en liknande kod läggs med i boxen och kan användas av den som köper spelet nytt. Om nästa person som köper spelet begagnat vill ha extramaterialet får denne köpa en kod för en slant (man skulle ju kunna gissa att det rört sig om tio dollar, men så är ironiskt nog inte fallet även om det nog var tänkt så från början).

När jag skrev om projektet på min engelska blogg fick jag en hel del kommentarer (både på bloggen och via andra kanaler) som gjorde något tydligt för mig som jag inte tänkt på förut. Jag har ju ett bra tag analyserat och motsatt mig hur stora företag, lobbyorganisationer och politiker försöker hålla sig kvar i gamla spår trots att spåren leder ut för stupet.

Företag som är vana med att sälja exemplar fortsätter sälja exemplar oavsett om det fortfarande är rimligt i en värld med hyperdistributionsmöjligheter. Det jag inte riktigt tänkt på är att många konsumenter tycks ha precis lika svårt för den förändring vi går igenom. Det är ganska naturligt, när man ser på det efterklokt: nätrevolutionen är omvälvande och svår att förstå sig på.

Musik- och filmindustrin har haft mycket svårt att inse detta, men pionjärer inom båda fälten har insett och börjat experimentera, vilket är anledningen till att vi ser strömmande radiostationer eller donations-betalda filmer och andra försök till nya affärsmodeller.

Jag har sett på med intresse när vissa spelförlag (sakta) börjat röra sig mot nya affärsmodeller. Electronic Arts syns tydligt här med gratisspel som Battlefield Heroes. Andra är fortfarande helt inställda på att låsa in sig i sin “sälja exemplar”-mentalitet genom att introducera mer och mer DRM som kräver att du är online hela tiden för att spelet ska fungera, till exempel.

Fundamentalt är ett spel inte ett verktyd som behålls eller en konsumtionsvara som används upp — ett spel är en upplevelse. Det gör att man kan få ut hela värdet av spelet men ändå ha kvar sitt exemplar som har precis samma värde för någon annan. Just därför är det självklart att begagnatmarknaden drar kunder — att få lämna in exemplaret och få ut pengar (eller presentkort) gör inte att man förlorar upplevelsen av spelet.

När ett spelförlag slåss för rätten att sälja exemplar eller när en konsument slåss för rätten att få sälja vidare ett exemplar gör de båda samma fundamentala misstag: de ser spelet som plastbiten i en låda snarare än som upplevelsen. Förr när kopiering var svårt och begagnatmarknaden var liten spelade det ingen roll: spelet blev skivan (eller kasetten), precis som musik blev starkt associerat med CD:n den såldes på.

När denna koppling mellan exemplar och upplevelse bryts fallerar gamla affärsmodeller och klagomålen haglar. Förlagen klagar på att folk kopierar eller säljer vidare deras exemplar, konsumenterna klagar på att förlagen är giriga och anser sig ha någon slags “rätt” att få betalt fler än en gång för varje spelexemplar.

Det som händer nu är att vi går igenom en rätt svår period av försök att hitta nya sätt att få dataspelsutveckling som företagsidé att fungera. Det handlar absolut inte om att företagen tror sig “ha rätt” att få betalt, det handlar bara om att företagen helt enkelt måste hitta en affärsmodell där de for nog betalt för att inte gå i konkurs (vilket vore tråkigt för alla inblandade). Svårigheterna har redan inneburit att en hel del spelstudios fått stänga.

Det stora problemet är att vi befinner oss mitt i förändringen. Världen idag är sådan att vi inte kan förvänta oss att alla ska ha möjligheten att ladda ner nya spel från nätet, vilket innebär att exemplatförsäljningen fortfarande måste vara en stor del i kedjan. Samtidigt är hyperdistributionen ett faktum och begagnatmarknaden bara växer.

Från min synpunkt är EAs försök att hitta en väg genom detta minfält med saker som “Project $10″ och att tillhandahålla mer gratis innehål för de som registrerar sina spel ett första litet steg mot en mer serviceinriktad modell.

Affärskedjorna gnäller förstås, och det är ju rätt väntat. De måste ju trots allt veta precis som vi vet att vi rör oss snabbt mot en framtid där musik och spel inte längre distribueras på plastbitar, vilket naturligtvis innebär att det inte kommer finnas något behov av en affär där plastbitarna säljs.

Ur konsumentsynpunkt återstår egentligen bara en sak då: folk har vant sig med att kunna lämna in spel mot ett presentkort på nya spelköp.

Här finns en lustig klyfta: för förlagen är problemet att samma exemplar återanvänds; för konsumenten är problemet att exemplaret inte skulle kunna lämnas tillbaks om det inte var för återanvändningen (vilket i princip gör att spel blir dyrare).

Jag har föreslagit att en lösning på problemet skulle kunna vara att införa en deaktiveringsfunktion i digitala distributionsnät som Steam, med samma funktion som att lämna tillbaks ett exemplar. Detta skulle kunna lösa båda problemen.

Jag tror dock att det är mer troligt att vi kommer att se en förändring mot att spel blir billiga innehållsplatformar och att en del av innehållet knyts till ett onlinekonto. Transformerandet av spelförlagen från en producent av produkter till någon form av onlineserviceföretag måste hända för att spelförlagen ska kunna överleva, men jag är säker på att det går att hitta sätt att göra detta med både företag och konsument på vinnarsidan.

Klart att mellanhänderna (affärskedjorna) är olyckliga, men så snart de röjts ur världen kan vi bo i en trevlig värld där dataspel inte är så hutlöst dyra.


Bildcredits: neon G, Rafael Fyen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fildelningen och mångfalden

Postat Sunday, January 24, 2010 om Kultur

Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.

Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.

Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.

Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.

Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.

Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.

Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Danska Anti-piratgruppen lägger ner

Postat Monday, November 9, 2009 om Kultur

Det här var värt en egen bloggpost: Antipiratbyråns motsvarighet i Danmark, Antipiratgruppen, lägger ner. Eftersom den danska IPRED-motsvarigheten inte motsvarat förväntningarna ger man nu upp.

I och med att den danska modellen med mafia-liknande hotbrev varit så varmt omtalad av svenska antipirater så kanske det är dags att för dem att lägga ner också?

Mer information på freeform101.

http://freeform101.org/?p=357freeform101

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off