Spärrsamhället

Postat Thursday, October 21, 2010 om Politik

För ett antal år sedan bytte Stockholm som vanligt styrande efter ett val. Befolkningen i huvudstaden lyckades nämligen glömma bort att andra blocket var lika goda kålsupare under en 4-årsperiod, varpå man valde blocken varannan gång i en stolt tradition som avslutades först 2010.

Om detta haft något samband med en annan tradition, nämligen den hos politikerna att stjäla andra blockets vallöften, varpå man sedan stjäl brytandet av samma vallöfte är oklart.

Det valet denna historia utspelar sig efter tog det rödgröna alternativet över styret. Den nya inriktningen var att Storstockholms Lokaltrafik skulle bli spärrlös. Istället för spärrarna som funnits överallt skulle man öppna upp, markera en spärrlinje på marken och överlåta åt resenärerna att se till att ha färdbevis innanför linjerna.

Detta innebar att man kunde avveckla den enorma organisation som sysselsatte hundratals människor med att stämpla små remsor. Små automater sattes istället upp, som enkelt kunde användas av resenärer för att stämpla sina egna papersremsor. En solklar effektivisering.

Valet kom, och Stockholms landsting bytte styre. Den nya trenden blev att tala om plankandet och dess kostnader. Hårdare-straff-gänget bestämde sig därför att återinföra alla spärrar som precis tagits bort, till stor kostnad. Man nöjde sig dessutom inte där — de gamla spärrarna var relativt lätta att ta sig förbi, så en ny “superspärr” skulle utvecklas.

Nog för att det kanske behövdes… den gamla sortens spärr bestod av tre utstickande pinnar på ett hjul. I vanliga fall drog man sitt kort om man var på väg in, och gick sedan igenom spärren. Hjulet snurrade, man släpptes igenom. Spärrsorten hade dock en ovana att rätt var det var tvärnita (både på vägen in och ut, trots grönt ljus), varpå man fick sig en ordentlig smäll i magen och stod böjd och förudmjukad över en metallpinne i morgonrusningen.

Den nya superspärren utvecklades till 100% för att se till att den inte gick att planka igenom. Första versionen två midjehöga dörrar som öppnades, vilket så klart gick att klättra över. Den nyaste består istället av två höga glasportar som öppnas och stängs, och är för plankarna precis lika enkla att ta sig igenom genom att smita in efter någon. För oss resenärer är de dessutom precis lika dåliga.

Inte nog med att spärrarna gillar att stängas så att resväskor och liknande fastnar ordentligt, dom ser dessutom till att smälla igen ordentligt ibland. För bara några veckor sedan smällde en spärr igen precis framför näsan på mig så jag “gick in i väggen” med ordentlig hastighet.

Sådant händer med en regelbundenhet stor nog att jag idag reflekterade över en liten men ändock inte obetydlig känsla av försiktighet och rädsla när jag passerade ut genom spärren.

Mitt mjöl i min påse är så vitt det kan bli, jag har ständigt passerkort även när jag skulle spara pengar på att inte ha det, eftersom jag gillar bekvämligheten i att alltid kunna ta kollektivtrafiken. Ändå är det jag som går genom spärren rädd för att få en snyting på väg till jobbet, medans smitarna fortsätter smita.

Det här är ganska symptomatiskt för samhället i stort: Man fokuserar på att jaga potentiella smitare istället för att göra det bästa man kan för den betalande kunden. Vi ser paraleller i DRM-diskussionen, som gör knäckandet lite krångligare för piratkopieraren men inte omöjligt, samtidigt som det ofta gör livet ordentligt svårt för de kunder som betalat för innehållet.

Vi ser paraleller i försäkringskassan som anställer 300 fuskjägare som inte hittar nog med fusk för att betala sin egen lön. Paraleller i att vi i allt fler sammanhang ska avkrävas legitimation för att över huvud taget få vistas, vara eller göra helt vardaglia saker.

I nästan samtliga fall handlar det om en ideologisk bakgrund snarare än en ekonomisk. De miljarder som har plöjts ner i nya spärrar för Stockholms tunnelbana ligger flera mil från den gnutta förlorad inkomst de förhindrar. Istället är det en idé om att “alla ska göra rätt för sig” och “vi måste ta itu med fuskarna” som ligger bakom.

Hela samhället omorienteras till den punkt där det blir viktigare att “ta fast smitarna” än att ha så bra service som möjligt för de betalande kunderna. Vi upphör att vara kunder över huvud taget, och blir bara potentiella tjuvar.

Spärrsamhället är ett faktum, och vi betalar till slut pengar för att sätta fast folk bara för den goda moralens skull, inte för att vi skulle sparat pengar annars. Det hela blir så viktigt i sig självt att det inte spelar någon roll om de önskade effekterna uteblir, spärrarna i sig blir en symbol: här börjar spärrsamhället, och här vill vi inte ha in människor som dig.

Att det sedan är de som är som mest utsatta, som mest saknar medel, som i regel är de där smitarna… och att det är dessa mest utsatta politiker tävlar om att snacka fint om, det är inte en koppling som behöver göras. De ska väl för bövelen göra rätt för sig som annat folk?


Bildcredits: Eric Wahlforss, Erik Mörner

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sverigedemokratins grogrund

Postat Monday, September 27, 2010 om Politik

Det är lätt att få för sig att de bara är några stollar och att räkna ut hela rörelsen därför. Väldigt stor del av analyserna efter valet går i den riktningen. Människor med enskilda dåliga erfarenheter av muslimer eller andra folkgrupper, som generaliserat när ett hat för gruppen som sådant i ett försök att skydda sig?

Det är därför de stora reaktionerna varit demonstrationer mot SD och valresultatet (hallå, demokrati?) och den helt infantila kampanjen “Vi gillar olika” — som om de som röstat på SD bryr sig om att en massa medelklassare gillar Ahmed? Gärna en Ahmed som städar eller lagar pizza, då… för det är väl inte så att det är samma stora massa som “gillar olika” som har något att göra med att ingenjörer från Irak kör taxi istället för att nyttja sin utbildning?

Men när man tänker efter är de alldels för många. Det sägs finna en stor rörelse mellan SD och PP, vilket jag har svårt att se hur det kommer sig i så fall. Jag tror nog inte att gruppen är så stor som påstås ibland, men den finns helt klart. Och helt konstig är den inte, med tanke på hur superinriktad mainstreampolitiken har blivit. Då finns där två alternativ som tydligt säger “vi är inte som dom där politikerna”.

Jag har ändå svårt att förstå den, eftersom den enda personen jag kommit i kontakt med var en person som framstod en aning berusad och mest tyckte att vi inte hade någon chans att komma in i riksdagen, och som egentligen inte verkade ha så mycket annat att komma med i form av åsikter. “Jag röstar på Sverigedemokraterna nu. Dom tycker jag om”. Varför framgick inte riktigt, och jag var mer intresserad av att övertyga väljare än att ta reda på saken just då.

Samtidigt är Sverigedemokraternas strategi enkel och tydlig: Hitta de hål där de äldre partiernas åsikter helt sammanfaller, och uttryck en avvikande åsikt, allt i en sorts förpackning av “det var bättre förr”. Detta på gott och ont.

Invandringsfrågorna drar naturligtvis väljare, men jag är säker på medan de allra flesta som röstar på Sverigedemokraterna accepterar invandringspolitiken, men att många dras in av andra frågor får jag en känsla av när jag talar med folk eller läser kommentarer. Ibland till och med desperation över att det inte finns någon annan stans att vända sig.

Visst, det är människor som tröttnat på integrationspolitiken som samtliga partier har glömt bort att de borde ha, som skapar kaos i områden där nytillkomna människor lämnas att klara sig bäst dom kan utan den hjälp dom skulle behöva för att komma in i det svenska samhället eftersom migrationsmyndigheterna fungerar lika bra som svenska myndigheter i övrigt.

Men det är också folk som tröttnat på den likformade radikalfeminism som samtliga partier har annammat, och som allt för ofta spiller över i manshat.

Unga lågutbildade som tröttnat på att lämnas utanför välfärdssystemet medan politikerna tävlar i att låta som om Sveriges trygghetsnät fungerar alldeles utmärkt.

Säkert en hel del äldre som tröttnat på att invänta liggsåren utan mänsklig kontakt på allt mer eftersatta och nedskurna äldrehem.

Utförsäkrade, som väl medvetna om hur båda blocken monterat ner försäkringskassan ser med avsky på politikernas pajkastning om vems fel det var helt utan framåtriktade idéer om hur det ska bli bättre.

Tills det finns ett tydligt annat alternativ för dessa människor så kommer SD finnas där, och växa. Det behövs en mänskligare politik, helt enkelt, som har någon sorts idé om hur samhället ska förbättras, inte bara om hur mittenväljarna från medelklassen ska snärjas.


Bildcredits: LuMaxArt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

“Ni vill ju modernisera Sverige”

Postat Tuesday, September 7, 2010 om Piratpartiet

Bland alla vi pratade med i lördags fanns en grupp på tre killar som kom fram, för unga för att få rösta i valet. Vi kunde i alla fall trösta med ett par piratpins och snackade med dom om partiet en stund. Deras enda intryck av partiet innan vi började prata handlade om fildelning… så dom undrade naturligtvis vad vi hade för annan politik.

Vi pratade lite allt möjligt med dom. Om övervakning, integritet och annat förstås, men även om hur piratpartiets värderingar kan applicerasskolpolitik. Någonstans i detta får en av killarna en insikt, och utbrister:

“Men, ni vill ju modernisera Sverige!”

… ja, så kan man nog säga det. Ibland krävs det att någon annan sätter ord på något för att det ska låta precis så enkelt som det är. Vi vill modernisera Sverige, ta landet in i informationseran, där alla andra har stagnerat och tävlar om att bäst bevara eller möjligtvis riva ner i lägst hastighet.

Det är därför våra principer om medborgarrätt leder till så radikalt annorlunda utfall när det gäller försäkringskassan. För där de etablerade partierna är helt fast i diskussioner om procentsatser hit och dit än att konstatera att det är åt helvete att hela Sveriges befolkning utmålas som ett gäng fuskare när vi råkar bli sjuka, att de allra svagaste ska avkrävas bevis på sin oskuld. Man har blivit så fast i gamla mönster att det inte ens framstår som möjligt att ta ett steg tillbaka, identifiera vad som är fel och sedan fixa det, oavsett om metoderna inte är de traditionella.

Särskilt för en ung kille som släpar sig igenom ett föråldrat skolsystem måste detta vara något av en sensation. Där vuxenvärlden svikit och eleverna bedöms godtyckligt av lärare som inte ens har i närheten samma grepp om teknologin som är världens nya kundskapsspridare, bara för att sedan landa i en enorm ungdomsarbetslöshet, där uppenbarar sig plötsligt något nytt.

Någon som förstått, inte bara hur den nya generationen lever för sin delade kultur, utan även hur de växer upp i en ny sorts samhälle, där föräldrarna och skolan inte riktigt hängt med i utvecklingen.

Ja, Sverige har halkat efter. Och ja, det är dags för en modernisering.


Bildcredits: Gilderic

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,