Hemlighållandet förändrade natur

Postat Sunday, December 5, 2010 om Informationspolitik

Stater måste få ha hemligheter. Det håller nog nästan alla med om, och så har situationen varit länge. För länge sedan lagstadgades detta behov i form av sekretess. Då staten hade information som skulle kunna leda till skada av någon form för landet i fråga om det till exempel föll i händerna på ovänligt sinnade nationer så fick detta hemlighållas.

Även vissa andra saker var okej att hemlighålla, till exempel känslig information om enskilda medborgare som staten anser sig behöva. För att hålla ordning på detta tvingades man ange en anledning till att materialet hemlighölls. Denna kan medborgarna granska och bedöma rimligheten i.

Mot detta ställs så offentlighetsprincipen, som står för det behov det demokratiska samhället har av att vara transparent. Om vi inte får veta hur väl våra ledare sköter sig, så har vi ingen möjlighet att göra det val som är så centralt för demokratin. Styrelseskicket är då inte längre en sann demokrati.

Det står nu bortom allt tvivel att det inte längre handlar om att dölja saker för främmande makt, utan om att dölja saker för medborgarna. Det handlar inte längre om att skydda landet, utan om att skydda makthavarna. Det finns många uppenbara sätt att se detta även utan att se till de aktuella läckorna från wikileaks: tsunamibanden är ett uppenbart exempel som diskuterats i medierna en hel del.

Man har dessutom börjat försöka hemlighålla delar av beslutsfattandet och de beslut som tas. En demokratur formas — offentligt styrs landet i en riktning, bakom kulisserna i en annan, och kanske rentav av andra personer än av de folkvalda. Klart då att man försöker skydda sig från dessa läckor — de visar ju på ett otrevligt tydligt sätt vilket hot mot demokratin och friheten som dessa politiker och byråkrater utgör.

Vi börjar komma närmre nu. Det gick snabbare än jag trott, och redan hotas studenter med att “det kan bli svårt att få jobb” om de ens diskuterar wikileaks på sociala nätverk. Jag måste erkänna att det tog ett tag för mig att inse hur stor vidden är i det som håller på att hända.

Hela den informationspolitiska debatten ställs nu på sin spets i ett informationsmässigt krig, där stater och starka organisationer visar sitt rätta ansikte. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som man så länge kritiserat Kina för, utan att skämmas eller en låtsas som att det är något annat än censur man pysslar med. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som Iran gjorde under demonstrationerna där — man blockerar siter, man censurerar och klipper infrastruktur.

Hur lång tid tar det innan vi också står på hustaken i skydd av natten och ropar revolutionära budskap, eftersom det är den enda återstående formen av sann yttrandefrihet? Det låter absurdt, och det är naturligtvis en överdriven jämförelse… men det är ändå i den riktningen vi färdas.

Samtidigt kämpar tekniker med att hålla saker flytande, med samma metoder som Irans sabotage av informationsvägarna efter valet. Det har länge pratats om cyberkrig i nyheterna av människor som inte haft någon aning om vad de talat om… som antagit att cyberkrigen skulle komma att stå mellan nationer, precis som alla andra krig.

Men detta är kriget om informationen, som utspelar sig nu. Det medför en hel del collateral damage på infrastrukturen och nätet i allmänhet, när de kraftfulla staterna ger sig på att sabotera informationsflödet… detta är informationskriget, men inte ett krig mellan stater. Det är snarare ett Internets inbördeskrig.

Ändå är hela denna utveckling av godo. Detta slår högt nog för att gå igenom i medierna. Detta öppnar upp informationspolitiken och gör dess konsekvenser tydliga för vanligt folk på ett sätt som andra informationspolitiska händelser aldrig kommit i närheten av. Jag har hopp om en ökad förståelse.

Vem som helst kan dessutom hjälpa till. Wikileaks has släppt en “säkerhet” — en krypterad klump data som förmodligen innehåller precis allt dom vet, ofiltrerat… ladda hem denna. Den utgör nämligen en hållhake på de stater som vill organisationen illa. Ju större spridning den får, desto bättre.

Man kan även passa på att säga upp bekanskapen med de stora företag som nu går informationssabotörernas ärenden.


Bildcredits: Prasan Naik

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,