Datalagringen: Vad menar MP egentligen?
Jag har spenderat delar av veckan med att försöka få något sorts rimligt svar ur miljöpartiets bloggare om vad som egentligen gäller. Det blir inte lättare ju mer som sägs, snarare tvärt om.
Till att börja med har ingen velat svara på vad en mänsklig rättighet är värd. 3 öre är uppenbarligen för mycket, enligt Tomas Melin:
Vi kan inte bara säga nej, om EU börjar ta ut vite. Hur stor skuld kan du tänka dig att dra på Sverige?
Vad då skuld, Tomas? Blir det mer pengar om vi inte betalar direkt menar du? Blir det dyrare om det är en klumpsumma? Om någon nu envisas med att det är en skuld snarare än en räkning att betala, så so be it — vi skapar ett “mänskligt rättighetskonto” där vi sätter in motsvarande belopp.
Det sker ju faktiskt rätt ofta i vardagen att vi använder just detta att många små belopp blir en stor summa. Att försöka få det att låta som någon “skuld” (vilket ju låter värre, eller hur?) är rätt lågt — skuld eller betalning, det är 3 öre om dagen. Är det värt det eller är det inte värt det, MP?
Om vi för en stund bortser från att vi inte på något sätt kan tvingas att betala (och att andra EU-länder regelbundet bryter mot både den ena och den andra EU-bestämmelsen), så verkar MP bestämt tycka… vad då? Klart är att alliansregerignen inte ska få implementera direktivet (Maria Ferm):
- Det finns ingen överenskommelse om att en rödgrön regering ska lägga fram ett förslag om att implementera datalagringsdirektivet, istället kommer nu S och V rösta för en grön motion om att AVSLÅ regeringens lagförslag om datalagringsdirektivet och en motion om att ifall en implementering skulle ske ska det vara genom lag inte förordning (vilket är svagare).
Det låter ju bra. Alliansen får absolut inte implementera datalagringen! Skönt. Besked, äntligen. Men vänta nu… Melin igen:
Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det.
Även Maria Ferm och Jakop Dalunde uttrycker liknande sätt att det inte kan undvikas att direktivet implementeras, eftersom vi annars måste betala, även om ingen dock har velat svara på varför det inte är värt att betala 3 öre om dagen för att få vår integritet skyddad. Jag skulle fortfarande uppskatta ett svar från MP om detta.
En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.
Jaha, men jag trodde tanken var att MP skulle sitta i regeringen, eller i alla fall i ett regeringssammarbete? Från det kan vi dra slutsatsen att MP inte tänker dra direktivet till EG-domstolen (uppdatering: det handlar om EG-domstolen, inte Europadomstolen, vilket är ytterligare en faktor — jag är inte alls säker på att det citerade stycket ens är sant om man applicerar det på rätt domstol) om de får makten i valet, vilket är trist, eftersom man samtidigt konstaterar att det vore ett effektivt sätt att skjuta ner direktivet. Hur ska ni ha det nu?
PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.
Här verkar Melin ha missförstått vad ett regeringssamarbete innebär. Det handlar alltså inte om att vi lojalt ska stödja en regering i alla frågor utom våra egna utan motprestation, och sedan bli överkörda i våra egna frågor. Det handlar om att de regeringsbildande partierna får vår lojalitet i alla andra frågor mot en motprestation: att de röstar med oss i våra frågor.
Om Piratpartiet till exempel säger att S, V och MP får bilda regering med vårt stöd om de röstar med oss i “våra” frågor, så kan S inte gadda ihop sig med M om datalagringen efteråt. Precis samma sak skulle MP kunna göra: man skulle kunna vägra bilda regering med S och V om inte de övriga gick med på att rösta ner datalagringen. Men då skulle man säkert få släppa på andra frågor.
Det är precis detta som Falkvinge menar när han skriver att MP sålt ut integriteten för regeringsmakten. MP är inte beredda att prioritera integritetsfrågan så högt, därför blir den bortförhandlad.
Att Melin verkar ha missförstått hela vågmästarstrategin är lite synd eftersom han lägger så mycket energi på att såga den. I hans verklighet finns inte denna prioritering, just för att det finns så mycket MP bryr sig om. Piratpartiet å andra sidan låter hellre bli att stödja en regering och får därmed inte igenom vår politik än att stödja en regering och ändå inte få igenom vår politik. Make sense?
MP verkar istället vilja skicka iväg Bodström att omförhandla datalagringsdirektivet han själv var drivande i att införa. Denna process tror de kommer gå snabbt nog och göra att direktivet helt slopas eller blir helt fixat med hänsyn till integritet. Man häpnar — maken till naiv inställning får man leta efter.
Under tiden inför de motvilligt direktivet, istället för att betala tidigare nämda 3 öre per medborgare, eller rakryggat stå upp mot EU och säga “nej, vi betalar inte” och ta konsekvenserna för det (vilka det nu skulle vara). Jag anar en klassisk Svensk känsla för “ordning och reda” och att man ska följa regler här, men ibland måste man göra det som är rätt, inte bara följa order, särskilt om man får ansvaret att förvalta ett helt folks intressen och rättigheter.
Jag uppskattar MPs principer i frågan, men för mig räcker inte förhoppningen om att Bodström ska förhandla fram nått trevligare om han får en chans till. Det krävs hårdare motstånd än så, och jag vill att mina medborgerliga rättigheter ska skyddas direkt, nu, omedelbart — inte om några (eller många) år när en segdragen omförhandling är klar.
En röst på något annat parti än Piratpartiet är en röst på att datalagringsdirektivet införs i Svensk lag. Man kan kanske tycka att det är förmildrande att MP vill ha bort det igen på sikt, men det är ett kränkande direktiv som inte ska få införas. Alls.
Bildcredits: Bob West
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Informationspolitik
Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?
Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.
Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.
Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:
Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?
Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!
För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.
Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.
Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?
Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?
Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.
Bildcredits: Muffet
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU
Can’t happen here
Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).
Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”
Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.
Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.
Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.
Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…
Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.
Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!
Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.
Bildcredits: jonycunha
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval
Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt
Jag skriv ett svar till Carl Bildts kolumn i Washington Post, på min engelska blogg: “Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt“. Läs och kommentera gärna!
Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Övervakning, FRA, Informationspolitik, Integritet, Internet, Piratpartiet, Yttrandefrihet
Fildelningen och mångfalden
Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.
Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.
Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.
Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.
Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.
Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.
Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kultur, IFPI, Fildelning
På vänsterfronten intet nytt
Vänsterblocket vill gärna profilera sig som att de är integritetens vänner. När högern har slagit till med FRA och IPRED och när Bildt mycket ihåligt säger sig vara integritetens förkämpe men samtidigt inte förstår problemet med FRA, öppnas naturligtvis en jättestor möjlighet för röd-gröna blocket.
I ord tar socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet chansen. Riv upp FRA, säger man (men IPRED är bara lite fel, det kan vi lappa och laga). Förresten, (s) vill nog ha en FRA-lag ändå, men man vill undersöka det lite extra först… jag vet inte exakt vad jag ska tolka alla dessa budskap som.
Nu kommer dessutom en socialdemokratisk riksdagsledamot med en fråga om det inte vore lite najs med fler övervakningskameror? Nere för räkning efter en höger-näve och helt knockad av en vänstersving? Är det ingen i riksdagen som fattat något om integritet över huvud taget?
Så kameror då? Vore det inte bra med lite fler kameror, så vi kan förhindra brott? Man kan till att börja med se på den forskning som gjorts, som kommit fram till att kameror minskar brottsligheten ibland (ungefär hälften av fallen), ibland ökar brottsligheten (i en fjärdedel av fallen) och i övriga fall inte har någon effekt. Det verkar ju bra, förbättring oftare än försämring? Tyvärr är förbättringen i brottsligheten ynka 4%.
En snabb sökning tycks indikera att det förekommer en del skolbränder i landet. I genomsnitt tycks det röra sig om ungefär en brand i månaden, vilket då skulle innebära att man genom att sätta upp heltäckande kameraövervakning runt samtliga landets skolor skulle kunna förhindra en brand var 25:e månad eller så.
Nackdelen med kameror? De spelar in vad man annars skulle kunna anta var privat, och kanske förevigar dina klumpigaste stunder — eller varför inte intima stunder? Just skolor och liknande miljöer som nämns i socialdemokratens fråga är också platser där det är som allra mest illa med pinsamheter. Hela skolgången är enda stor vandring i statusträsket, och få saker trycker ner någon så mycket som att göras till åtlöje inför klassen.
Att det dessutom spelas in av en kamera och någon i vaktbåset skrattar gått åt ditt missöde är extra trist. Och Full Mental Straightjacket förklarar med all önskvärd tydlighet problemet: system läcker. När din värsta dag i skolan hamnat på youtube och spridits till hela skolan på Facebook, hur bra mår du då? Eller när den där hemliga kärlekens kyss fastnat på band och skickats runt till alla…?
Till och med militärens högteknologi missbrukas för att någon tyckte det var roligt att tjuvkika från avstånd, och nätet glömmer inte — det snarare förstärker och vips är det inte bara en road helikopterbesättning som sett er i bilen utan halva världen.
Problemet här är inte vakten som frestades för mycket att lägga upp filmen på youtube eller helikopterpiloten, vilket man kanske kan tycka. Problemet är att frestelsen fanns där över huvud taget — med en aldrig sinande ström av nya övervakningskameror så ökar frestelsen och det händer garanterat alltmer ofta.
Nästa problem är ändamålsglidningen som oundvikligen följer. När vi nu har kameror över hela skolan, varför då inte använda dem för att spåra skolkande elever?
När våra skolor helt givit upp kampen mot mobbning, hjälplöst flyttar runt mobbade istället för mobbare, när utbildningen tagit baksätet och snålheten tagit framsätet i en institution där eleverna kan lära lärarna mer om IT än omvänt, så kanske det borde vara andra saker som man fokuserade på? Kan det rentav vara så att det finns en djupare bakomliggande orsak här till dessa bränder?
Kan vara något att effektivisera, rentav.
Bildcredits: Steffen M. Boelaars, Carlos Castillo
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Piratpartiet, Socialdemokraterna, Integritet, Skola
Människorättskämpen Google?
Det har skrivits mycket om Google idag, och draget att hota Kina att stänga sin tjänst om inte… något. Vad exakt det är Google vill ha ut av de nya samtalen med kinesiska regeringen är oklart. Vissa påstår att man kräver att få ta bort censuren, vilket i så fall nästan är skrattretande naivt. Handlingen är i alla fall ett svar på att kinesiska regeringens knäckare brutit sig in hos Google och snott information.
I nästan samtliga fall hyllas nu Google som förkämpar för mänskliga rättigheter, som nu bjuder upp till krig mot den stora kinesiska brandväggen (med några trevliga undantag). Det talas om hur detta skulle kunna ha stor betydelse för även oss i väst, och liknande stora ord.
Jag har mycket svårt att se allt det här. Jag ser ett företag som accepterat att leverera en censurlösning till Kina för profitens skull. Mänskliga rättigheter spelade inte så stor roll då. Inte förrens den egna datorsäkerheten hotats och efter lång tids dåliga affärer i landet agerade man, och då med någon sorts hot om att stänga verksamheten. Jag är övertygad om att det är ett businessbeslut som handlar om profit vs. kostnad och om avtalsdetaljer med de kinesiska myndigheterna.
Tänk efter en stund. Vad är det alla förväntar sig ska hända? Kommer Kina, nu när det hotas av en sökmotor som en femtedel av internetanvändarna i landet använder och som man tidigare systematiskt tryckt undan till förmån för lokala alternativ, direkt att backa från sin policy om censur? Det är föga sannolikt — om Google försvann i Kina skulle de inhemska sökmotorerna ta över den trafiken och ingen skulle blinka. Folket är ju ändå vana med att siter stängs till höger och vänster där. Så varför skulle myndigheterna bry sig något nämnvärt? Förmodligen är det enda Google förväntar sig lite ersättning för skedd skada och nya tomma löften om att knäckarna lämnar dem i fred, eller lite förbättring av ett alltmer skamfilat rykte när man ändå tänkt dra sig ur Kina.
Jag välkomnar visserligen det här draget från Google sida, men jag tror inte man ska dra för stora slutsatser av det. Ett företag som Google hade på ett kraftfullt sätt kunnat markera Internets principer om global informationsfrihet genom att helt enkelt vägra censurera sina resultat, i Kina lika väl som i Tyskland eller andra censurglada nationer. Att göra det hade tvingat länderna ta svåra beslut om censur kontra en ökande isolation, men Google har följt pengaströmmen och istället betalat med användarnas informationsfrihet.
Google har genom åren haft många ypperliga tillfällen att ta mänskliga rättigheter i försvar genom att utnyttja nätets globala struktur. Istället har man konsekvent valt att öka sin lokala kapacitet och böja sig för den lokala maktens nyckfulhet. Jag har mycket svårt att tro att det här skulle innebära någon större ändring av den kurs man valt att hålla, även om jag naturligtvis hoppas att jag har fel.
Bildcredits: thelampnyc, noroute
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Google, Kina, Informationspolitik, Mänskliga Rättigheter
Tjuvargumentet når FRA-frågan
Piratpartiets anhängare och pirater i allmänhet har länge fått stå ut med att kallas tjuvar, eftersom fildelning är stöld. Utom att vi tycker foliehatt är senaste modet och skriker lite för högt för allmän bekvämlighet i FRA-frågan har det i alla fall inte dragits så stora växlar som i fildelningsfrågan. Tills nu.
Dagens händelse började med att Peter Sunde skrev ett inlägg som skiss på hur vi skulle kunna skydda vår kommunikation från övervakning a’la FRA på stor skala. Andreas Ekström svarade på detta med stora kanonen: Peter Sunde är samhällets fiende och en odemokratisk kraft. Detta eftersom han försöker bygga system för att ta sig runt (inte bryta mot) FRA-lagen, som enligt Ekström beslutats om i god demokratisk ordning.
Den sant intressanta delen av diskussionen återfinns bland kommentarerna och med en del intressanta bloggsvar. Det finns så många saker som är så fel med resonemanget att det skulle ta upp betydligt mer plats än ursprungsinlägget att förklara allihop, men jag gör ett försök att välja de 10 viktigaste:
1
Att bryta mot lagen är inte odemokratiskt eller antidemokratiskt. Det gör en till brottsling, inget annat… det här är precis samma ordförstörelse och inflation av betydelse som sker när man kallar fildelning för stöld.
2
Det är hyckleri att påstå att det är odemokratiskt att vilja bryta mot just en viss lag, men inte andra. Det finns försvinnande få människor i vårt land som är helt 100% laglydiga, av avsikt (som t.ex. fortkörning) eller bara helt enkelt av misstag eftersom vår lagstiftning är så omfattande.
Andreas har med all tydlighet bland sina kommentarer visat att det är han, just han som ska få avgöra vilka lagar som är giltiga att bryta mot. Homosexuella var absolut inte odemokratiska på den tiden det var olagligt att vara homosexuell. Asylsökanden som olagligt tar sig in i ett land är också okej. Abort var ok, även när aborter var olagliga.
Men att skydda sin korrespondens är absolut inte det.
3
Med ett tydligt uppvisande av att inte ha någon aning om vad frågan handlar om påstår Ekström att det bara är människor som vill dölja sitt piratkopierande som behöver använda sig av kryptering:
Rasmus: Eh… nej, det var inte så jag menade. Och jämförelsen som sådan är nog olycklig, asylsökandes situation är mycket viktigare och allvarligare och svårare än den för den genomsnittlige piratkopieraren som inte vill åka fast.
Inte bara odemokratiska och samhällets fiender, vi är så klart tjuvar också!
Uppdatering: Det här citatet från en ny kommentar signerad Ekström var för bra för att lämna utanför:
I just det här fallet, med Peter Sunde och Ipredator, är det i mina ögon alldeles kristallklart: Ipredator har kommit till för att runda lagen. Finns bara därför. Illegal fildelning ska kunna fortgå ostört, det har ju alltid varit The Pirate Bay-grundarnas själva kärnpoäng.
Jag har så många skäl att inte vilja bli övervakad av FRA som inte har med fildelning att göra att det är löjligt. Men har människan inte insett det vid det här laget så är det nog lönlöst att försöka — att han som journalist inte ser paralellen till källskyddet är oroväckande.
4
I sina försök att slingra sig ur situationen försöker han påstå att det är värre att bygga system för att kringå lagen än att göra själv det själv. Detta är det sluttande plan som leder till att fildelningsprogramvara och släggor förbjuds. Man kan givetvis förbjuda allt producerande av saker som bara kan användas för olagliga ändamål. Mängden saker som ingår där är lätt att räkna, och förbjuds inte av den enkla anledningen att militären vill ha just sådana prylar.
Att, som Sunde gör, bygga system som låter människor kommunicera legitimt utan att vara övervakade kan aldrig anses vara en gärning som leder till mindre demokrati. Det är nästan att slå knut på sig att påstå att någon som främjar kommunikation utan att bli övervakad på det sättet på något sätt sänker demokratin.
5
Han kallar Peter Sundes agerande för maktberusning. Jag undrar lite stillsamt var man hittar den makten. Det är samma makt som homosexuella hade när de gömda bakom perienner i släkta rum kunde våga visa lite kärlek i hopp om att ingen såg. Det är samma makt som de som gjorde abort utövade när de i smutsiga rum med undermåliga verktyg gjorde abort med livet som insats.
Vilken makt finns det i att gömma sig? Vari finns makten i att vägra acceptera sin maktlöshet inför ett övergrepp?
6
Det finns ett intressant dubbelt budskap här. FRA-lagen är absolut inte menad för oss svenska medborgare — det handlar ju bara om spaning mot utlandet och vanliga medborgare har inget att frukta. Vad är det då för problem att någon bygger ett system för att kringgå övervakningen?
På vilket sätt blir någon samhällets fiende för att denne håller sig undan någon som inte letar? Blir jag brottsling bara för att jag gömmer mig från polisen en helt vanlig lördag? Om jag inte gjort något, och inte behövs för att lämna några uppgifter? Jag bara litar inte polisen och vill gömma mig… Är det odemokratiskt?
Det stora problemet i en sådan situation är att myndighetens förtroende fallit så lågt att helt vanliga medborgare känner ett behov att gömma sig, inte att de gömmer sig eller metoderna de använder för att hålla sig gömda.
7
Det här är inget superkrångligt teknologiskt system som han vill bygga för att undvika lagen. Sunde visar på ett sätt att koppla ihop existerande teknologi. Terroristerna kan redan allt detta, och använder det (vilket är en av anledningarna vi har upprepat otaliga gånger för varför FRA-lagen inte fyller sitt syfte). Det han presenterar är helt enkelt ett sätt att tillgängliggöra teknologin för helt vanliga medborgare.
Många medborgare använder redan teknologin på ett uppenbart legitimt sätt. Blir det brottsligt för att han gör det för att komma undan staten istället för crackers? Är det tanken som räknas, på något sätt? En åsiktslagstiftning?
8
Ekström påstår att FRA-lagen ska respekteras eftersom den beslutats om demokratiskt. Det är något vansinnigt blåögt. FRA-frågan är den i särklass mest protesterade frågan på mycket länge, där det förekommit så mycket fulspel, lögnaktighet och ren och skär mobbning att den svenska demokratin borde skämmas för att något sådant förekommit.
Att lyfta detta som något skinande exempel på demokratisk ordning och till och med kalla det odemokratiskt att brya mot den är nästan skrattretande. Är det något som var odemokratiskt var det allianspartiernas förtryck av riksdagsledamöter för att få igenom lagen.
9
Vi har en grundlag. Den slår fast att varje medborgare har rätt till precis det Sunde försöker ge dem: privat korrespondens utan statlig övervakning. Hur är det med den lagen då? Ska inte den följas?
Är det kanske inte en aning “odemokratiskt” att införa en massa skitlagar om statens ökade makt över människors kommunikation i strid med vår egen grundlag, och sedan kalla dessa medborgare för samhällets fiende när de gärna vill ha sin grundlagsstödda rättighet?
10
All civil olydnad bygger på samhällets system, snarare än står utanför dem. Det är en uppvisning av det absurda i systemen genom att kringgå dem eller bryta mot dem, med full förståelse för vilka konsekvenser detta har. I många fall handlar det om att bryta mot lagen, och acceptera konsekvenserna av detta.
I just detta fall handlar det om att kringgå lagen, vilket inte är samma sak som att bryta mot den. Genom att visa hur enkelt den kan kringgås av den som vill, visar Sunde hur verkningslös lagen egentligen är. Terroristerna kan redan, som sagt.
Om det är brottsligt att visa på att lagen är absurd och inte fungerar, så kommer det inte heller att vara möjligt att ändra lagen. Steget är inte långt till att det helt enkelt är brottsligt att kritisera lagen. Att kombinera ihop snack om demokratins finhet med taktfast trampande i den riktningen känns riktigt absurt.
Bildcredits: Micah A. Ponce, Faithful Chant
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Informationspolitik, FRA, Övervakning, Demokrati
Spelföretag som polis
När svenska politikbloggar är galet upptagna med att tugga sönder Bonos uttalanden (vilket jag därför inte tänker ta upp mer själv) har det varit betydligt tystare om en incident från spelvärlden.
Polisen i Maryland har ett tag varit på jakt efter en knarklangare. Denne gick under jorden och flydde till Kanada för att hålla sig gömd. Han gjorde dock ett misstag — han valde att spela World of Warcraft. Någon tipsade polisen om detta, varpå de skickade iväg en kallelse till Blizzard och krävde ut langarens information.
Här sker något intressant. Polisen i Maryland har ingen laglig rätt att kräva saker av Blizzard, som inte befinner sig i Maryland. Polisens kallelse är alltså att betrakta som en snäll fråga om information. Månaderna gick, och till slut kommer en drös information från Blizzard — bland annat ett IP som kan lokaliseras i världen och ett tillslag kan göras med hjälp av Kanadensisk polis.
Många har reagerat på historien med kommentarer som “gillar man inte tanken på fängelse borde man nog inte sälja knark”. Detta är någon form av rent-mjöl-i-påsen-argument och missar därmed lite det centrala problemet med det hela. Man fastnar i ett relativt vanligt, men ändå felaktigt, resonemang som jämställer utnyttjande med möjliggörande. Problemet här är inte handlandet i sig, utan möjliggörandet — inte resultatet, utan det spann av potentiella resultat som möjliggörs av liknande handlingar.
Låt mig förklara det där närmare. När polisen snällt frågar efter information på det här sättet sätts Blizzard i en problematisk maktställning. Företaget får nu göra ett moraliskt ställningstagande och i princip agera rättsväsende. Det hade kanske varit glasklart om det gällt något som var olagligt överallt och som alla var överens om, som ett våldsbrott.
Nu gäller det ett narkotikabrott. Oavsett vad man tycker om narkotikabrott så måste man inse att samma lagar inte gäller överallt. Så nu är det helt plötsligt upp till Blizzard att bestämma om den sortens lagstiftning även ska gälla i det virtuella Azeroth, oavsett var människor egentligen befinner sig, eller relativt var polisen som frågar befinner sig. Har Azeroth utlämningsavtal med USA?
I sig är det inte heller ett stort problem, men att Blizzard inte kategoriskt väljer att svara “nej” på en sådan fråga är mycket tveksamt. Det öppnar för att vilken lag som helst i vilket land som helst kan komma att gälla i online-världen.
Det är det här jag menar med att möjliggörandet är det farliga, inte just det som hänt i detta fall — vad händer när Kinesiska myndigheter vill ha ut information? Det finns ju väldigt många Kinesiska World of Warcraft-spelare. Går det lika bra det? Det kan ju komma att handla om andra brott där, och de flesta kan nog hålla med om inte vore så trevligt om precis alla lagar från alla länder kunde gälla online, internationellt. Är nästa person som gömmer sig i Kanada en regimkritisk Kines som spåras? Vad tar Blizzard för beslut i så fall?
Jag inser naturligtvis att Kanadensisk polis kanske inte är jättesugen på att hjälpa Kineserna jaga regimkritiker, och att det är mycket möjligt att Blizzard skulle ta ett annat beslut i det fallet, men det finns i alla fall en nyans i beslutet att lämna ut information som är otrevligt, oavsett om man upprörs av effekten av det eller inte. Det är en stig som kanske inte ser så snårig ut men som leder djupt in i djungeln.
Bildcredits: jluster.
Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Informationspolitik, World of Warcraft, Onlinespel, Blizzard
Övervakningens tidslinje: Del 3 – En självuppfyllande profetia?
Detta är tredje och avslutande delen i en tre delars serie om hur övervakningen utvecklats och vart den är på väg:
- Historik — I första delen gav jag lite bakgrund och historia om övervakning som fenomen och teknologi.
- Ett nexus av möjligheter — Den andra delen diskuterar de unika förutsättningar som gäller just nu och som lett till den situation vi är i idag.
- En självuppfyllande profetia? — I denna del drar jag mig till att sia lite om de olika möjligheter och risker som finns med övervakningsteknologi i framtiden.
Jag kommer att gå igenom framtidsutsikterna både på mycket kort sikt och på lång sikt.
Ett vägval
Vi står med ganska stor tydlighet inför ett vägval — kanske så snart som detta kommande riksdagsval. Den väg Piratpartiet jobbar för är naturligtvis att medvetenheten om övervakningen ökar, och att det parlamentariska läget blir sådant att de styrande politikerna i toppskiktet tvingas ta hänsyn till detta.
Längs den vägen kommer man tvingas skrota FRA-lagen (och med största sannolikhet även FRA), men även se på ny teknologi, identifiera farorna med denna teknologi ur ett integritetsperspektiv och förbjuda viss användning — särskilt i övervakningssyfte för annat än direkta säkerhetshot. Den slentrianmässiga övervakningen i form av sparad information i samband med resor med RFID-chip-baserade kort måste till exempel regleras.
Det krävs relativt mycket för att detta vägval ska göras. Inte nog med att Piratpartiet måste få mandat i riksdagsvalet, det måste även uppstå en situation där mandaten faktiskt betyder något, vilket förmodligen betyder att det blir otroligt jämt mellan blocken. Just för närvarande ser det väl rätt dystert ut. En lätt förhoppning om att vi kan driva upp valdeltagandet bland unga igen, och vara ett bättre alternativ än SD som vågmästare.
Alternativet är att övervakningsmanin dundrar vidare. Vart den vägen leder är relativt enkelt att se genom att bara fortsätta på samma sätt som idag och förr — mer och mer övervakning kommer ske, instanserna som införs för att skydda mänskliga rättigheter kommer fallera, och människor kommer försöka ta sig runt det hela. Detta resulterar i en ytterligare nedmontering av medborgerliga rättigheter.
Som ren spekulation kan jag gissa att förbud mot kryptolösningar som omöjliggör för statlig avlyssning kommer att diskuteras, och att man som i storbrittanien även här kommer införa lagar som gör det straffbart med fängelse att vägra lämna över kryptonycklar till polisen eller andra myndigheter.
En självuppfyllande profetia?
Det är värt att se närmare på vad resultatet av en alltmer totalitär stat blir. Att det införs allt fler övervakningsmetoder och integritetskränkande lagar för att förhindra terrordåd och säkerställa statens säkerhet innebär en upptrappning i klyftan mellan stat och befolkning.
Den naturliga effekten av en alltmer upptrappad totalitär karraktär på statens agerande mot medborgarna är att den kommer att besvaras av alltmer upptrappade organiserade protester. Dessa två linjer möts någonstans längs vägen, då den statliga paranoian och totalitära styrelsesättet blivit stort nog för att tolka alla organiserade protester som hotfulla, och där protesterna blivit stora nog att låta sig tolkas på detta sätt.
“Because nothing says dictatorship like arresting people for eating ice cream”, som Clay Shirky förklarar det i sin mycket läsvärda bok Here Comes Everybody.
Det är för mig självklart att ett kuppförsök utfört av toppolitiker (vilket den nuvarande utvecklingen kan beskrivas som) förr eller senare kommer att möta ett våldsamt motstånd, av en eller annan karaktär. Ju längre det går, desto tydligare våldsamhet kommer inte bara uppkomma utan även krävas för att störta makteliten och återlämna makten till folket. Det är en oerhört skrämmande tanke.
Jag vill poängtera här att det jag menar absolut inte är att någon ska gå ut och ta till vapen för att förändra samhället i vår demokrati, utan att vid någon tidpunkt om utvecklingen får fortsätta så är demokratin förlorad, och kan då inte återvinnas genom att man röstar rätt eller talar övertygande.
Då har vi hamnat i en situation där den repressiva politiken har skapat just den terrorism som man påstod sig vilja bekämpa! Detta är ytterligare ett faktum som gör anti-terror-lagstiftning så bedräglig — i ett (tillräckligt) korrupt system kan den mycket enkelt användas för att tysta alla kritiska röster.
Vägvalet ligger som sagt framför oss. Det som fyller mig med viss fruktan är att fyra år i sammanhanget är mycket lång tid, då mycket hinner hända. Hur mycket längre längs vägen hinner vi vandra innan vi får nästa chans att välja rätt väg? Hur mycket kommer aggressionssituationen att trappas upp, om vi misslyckas med att vända trenden i detta val?
Vi kämpar för våra demokratiska och mänskliga grundläggande rättigheter. Jag hoppas innerligt att den kampen kan föras med ord, utbildning och argument, snarare än med vapen, blod och våld som människor tidigare tvingats göra, och fortfarande gör i diktatutrer världen över.
Dystra framtidsvisioner bortom horisonten
Låt oss hoppas och tro att vi väljer rätt väg så snart som möjligt — vi avvecklar statens övervakning av medborgare, och reglerar möjligheten för privata aktörer att övervaka och spara information om medborgarna… då har vi i någon mening löst problematiken för överskådlig framtid. Men kanske inte för alltid?
Med nuvarande teknikutveckling har jag svårt att se att en total övervakning inte någon gång skulle kunna bli möjlig. Då menar jag inte total övervakning i den mening som FRA redan ger, utan en total övervakning av precis allt, online som offline.
Det finns många sätt som det skulle kunna ske med hjälp av ny teknologi. För att spåna fritt: tänk nanoteknologi som gör det möjligt att skapa kameror som är små nog att vara praktiskt taget osynliga och kan ta sig in överallt, eller ett sätt att på avstånd läsa av de elektriska signalerna som flyter i en människas nervsystem — se och höra allt du ser och hör. Förmodligen är det alternativen jag inte kan komma på nu som är mest troliga och skrämmande, men att det inte skulle ske på något sätt vid någon tidpunkt är nästan svårt att tro.
Man kan tänka sig att sådan teknologi skulle vara otroligt komplicerad och dyr till att börja med, men i stil med annan sådan teknikutveckling borde det hela sluta med att i princip vem som helst kan övervaka precis vem som helst, när som helst.
I en sådan situation skulle mänskligheten helt enkelt tvingas vänja sig med att det aldrig fanns några hemligheter eller någon integritet att tala om. Helt nya normer skulle utvecklas i vad man kan tänka sig vara en enormt smärtsam process… på många sätt skulle situationen förmodligen likna dagens situation på upphovsrättsområdet, där ungdomen som växer upp med teknologin har helt annat synsätt än den äldre generationen, som upprörs och förfasas.
Dystopi
Det skulle kunna ses som en mycket dyster framtidsvision, där allt vi kämpar för i termer av personlig integritet och rättigheter gått om intet. Jag ser dock inte den framtidsvisionen som en bestämt negativ situation. Det kan vara en givande utveckling för mänskligheten som helhet (mindre lögner och svek skulle kunna vara positivt…), men det hela hänger på att övervakningsmöjligheterna är ömsesidiga.
Man kan ju också fråga sig om det verkligen är värt att kämpa för dessa värden om det ändå kommer visa sig vara förgäves. Det finns två saker att tänka på: till att börja med det uppenbara i att detta är rena spekulationer om en potentiell avlägsen framtid. Dessutom finns viktiga skillnader med dagens övervakning och de problem som denna för med sig.
Det problem som finns i dagens situation är att kontrollmöjligheterna är riktade åt fel håll för demokratin, vilket skapar ett obalanserat maktförhållande. I en riktigt bra fungerande demokrati utgår all makt från folket, vilket innebär att medborgarna är politikernas uppdragsgivare och alltså även kan och bör granska allt som görs. Staten bör däremot inte ha hemliga uppgifter om medborgarna, vilket går illa ihop med statens våldsmonopol och maktställning.
Och det är just på det området, just nu, som vägarna går i betydligt skilda riktningar, och det är här och nu, året som kommer, som det första slaget om framtiden kommer stå.
Som avslutning på serien och artikeln om framtiden ger jag två citat från en av mina nya favoritbekantskaper på nätet: Andre Jordan från A Beautiful Revolution:
Ett tack är även på sin plats för att du orkat med hela vägen hit. Jag hoppas jag lyckats väcka några intressanta tankar eller funderingar.
Bildcredits: ƒяαиcєscα яσsє, orangachang, stttijn, mermaid99
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Informationspolitik, Integritet, Övervakning, Piratpolitik
