Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jesper Nilsson, Yttrandefrihet, Val 2010, Piratpartiet, Journalistik, Medborgarjournalistik, Gategate

“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”

Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.

Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.

Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.

Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:

“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”

Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.

I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.

En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.

Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.

Så…

Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010

Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.

Centerpartiet

Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.

Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.

Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.

Folkpartiet

Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.

Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.

Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.

Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.

Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.

Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.

Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.

Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.

Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.

Moderaterna

Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.

Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.

Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.

Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.

Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.

Sverigedemokraterna

SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.

Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.

Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.

Sammanfattning

Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.

Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.

Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010

Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.

Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.

För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.

Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.

Skivkontraktet

Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).

Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.

Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.

För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.

Digital försäljning

Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.

Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.

Streamingtjänster (Spotify, last.fm)

Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?

I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.

Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.

Slutsatser?

Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.

Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att  den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.

Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.

Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.

Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.

Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.

De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.

Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.

Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:

När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.

Låter det orimligt? Det är nämligen precis så här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för små summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.

Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären på hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort på belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket då är det som lagen är tänkt att åtgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort på lika många ställen.

Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.

Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.

Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.

Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.

Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:

“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att låta folk köpa den med kort

Alla tre alternativ är dåliga för den som säljer glass.”

Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Betalkort, Pengar, Politik, Informationspolitik, Integritet

Det går inte att komma undan att det ligger en viss sanning i detta — vill man satsa på något nytt, sänka skatten eller förbättra något så måste pengarna komma någonstans ifrån. I princip ingen sätter någon focus på hur fantastiskt mycket pengar som slösas bort i det svenska systemet, så det faller utanför debatten, trots att det potentiellt är en guldgruva när det gäller att finansiera saker som faktiskt är viktiga.

Piratpartiet har ingen fördelningspolitik, vilket inte innebär att vi inte tänker på eknomi alls. Jag skulle därför vilja anlägga samma perspektiv på det som i rasande takt genomförs när det gäller övervakningssamhället. Vi har redan sett FRA-lagen drivas igenom med tillhörande budgethöjning om 82 miljoner kronor utöver den halva miljard som redan spenderas på signalspaning varje år.

Vi vet att teledatalagringen kan komma att kosta 1,1 miljarder att genomföra, och sedan 364 miljoner varje år. Redan här är vi uppe i 450 miljoner kronor om året, och då har vi inte ens börjat skrapa på ytan vad det gäller övervakningslagar, och inte ens funderat på vad det har för samhällsekonomiska effekter i övrigt.

Det kan vara lite abstrakt med siffror så där, men vi kan ju jämföra det med andra siffror inom IT, kanske. Bredbandsstödet som ett tag fanns för att hålla Sverige på framkanten inom IT, även på landsbygden (hallå, Centern?) är numera helt borta, eftersom den ansågs för dyr. Den skulle kosta 3,5 miljarder kronor — alltså kan vi välja mellan att vara en framstickande nation när det gäller IT (som Finland och Norge) eller 5 års övervakningskostnad.

Vill man inte ha varken eller finns ju dessutom den så ofta omtalade skolan, vården och omsorgen att spendera pengarna på. Jag skulle nog hellre se en väl fungerande skola än att min mobiltelefons position sparas 200 gånger om dagen.

Och tro inte att dessa faktorer inte hör ihop. Statens budget är en totaluträkning där alla faktorer måste räknas med och prioriteras. Pengarna för övervakning måste tas någonstans ifrån, antingen genom att man höjer skatterna eller genom att man skär ner på något. I USA har nu kostnaden för den expanderande övervakningen staten utför och krigen man envisas med att föra inneburit att skolor stängts en dag om året för att spara pengar, att gatubelysningen släckts, till och med att den kommunala busstrafiken lagts ner på en ort.

Men det tycks som om övervakningen faller i samma kategori som hårdare straff — åtgärder vars budget aldrig behöver motiveras. Ett undangömt nedtystat skeende som kostar pengar och river rättssamhället.

Jag tänker inte gå med på det. Därför röstar jag Pirat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Övervakning, Pengar, Ekonomi, Demokrati, Piratpartiet

Problemet här är inte så mycket svaren som det är frågeställningen. Internet är inte så mycket en plats, det är en paralell värld — inte så mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.

Att fråga någon om de någonsin sett något ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frågeställaren eller läsaren vill likna frågan vid “har du någonsin sett något ofrivilligt på skolgården” är en mer korrekt liknelse “har du någonsin sett något ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.

Skalan på något avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka någon gång efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster på någon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan något väl avgränsat och något visst fenomen skulle kunna peka på ett orsak-verkan-förhållande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.

Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna går omkring en och en, ensamma bland främlingar. Frågan om någon fått oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det många gånger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svårt att se någon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?

Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonårspojkar som frågar tjejerna snuskiga frågor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt på. Detta är återigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som på något sätt förväntas vara fina flickor och inte själva få välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonårstjejer som vill knulla, även utan “påtryckningar” från killarna.

Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla på ett mycket bra sätt: att haka på prefixet nät- på något har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle få för sig att tycka att någon behöver “hjälp mot sex”.

I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frågar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel på dessa sexuella inviter på nätet. Är det någon som tror att dessa frågor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset på nätskeenden blåses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum på grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) på skolgårdar ibland.

Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mår dåligt av sina erfarenheter”, helt utan att någon ifrågasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “låter sig bli utnyttjade”, som direkt får min nyspråksallergi att klia för fullt.

Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.

För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Integritet, Kärlek, Sex, Sexualitet, Ungdomar

Om vi nu utgår från att människor inte är skvatt galna, vem skulle då vid sitt rätta sinne föreslå åsiktscensur?

Många gånger har jag debatterat något som t.ex. filtrering av barnporr på Internet och mötts av argumentet att det inte är ett filter i sig som är problemet, utan problemet är att ett filter missbrukas till att filtrera annat än barnporr.

Det ligger visserligen något i det argumentet — det är inte fängslande i sig som är problemet, utan fängslandet av oskyldiga människor, vore en analogi som nästan vore korrekt. Skillnaden när det gäller censur är att dess natur innebär att vi inte kan kontrollera om saker går rätt till eller inte.

I varje fall — för att komma bort från dessa abstrakta argument tänkte jag ta några praktiska exempel om hur filter övergår från att bekämpa barnporr eller terrorism till att handla om ren censur av åsikter.

Ett första exempel är att webbfilter i regel är rätt fyllda med fel. På jobbet kör vi ett webbfilter vid namn Websense. Det första som hände när jag satte upp min första blogg var att jag inte kom åt den från jobbet. Potentially damaging content påstod Websense. Andra misstag är det rätt uppenbart hur de uppstår — ett klassiskt exempel är det så kallade “Scunthorpe problem“, där en webbsida blockeras eftersom den innehåller ett ord (i detta fallet “cunt”), varpå invånarna i Scunthorpe får väldigt svårt att hitta information om lokala affärer.

Alla ovanstående misstag är nog att betrakta som relativt harmlösa i sammanhanget. Websense, samma filter som på mitt jobb, har däremot även lyckats med konststycket att filtrera samtliga Obamas kandidatsidor under kategorin “sex” mitt under brinnande valkampanj. Vi kan förutsätta att det är misstag som ligger bakom även detta, även om det verkar lite misstänkt. Även människorättsorganisationer filtreras undan som “sexually explicit”.

Misstag händer, så vi accepterar även det. När sidor som uttrycker kritiska åsikter om webbfiltrering börjar filtreras bort som barnporr har jag däremot på något sätt passerat gränsen för min goda tro. Därifrån är steget inte långt till det medvetna valet att censurera Internetsidor om krig för tjänstemän på Utrikesdepartementet.

När vi väl filtrerar och alla redan är med på det tåget är det alltså dags att ta nästa steg. Nu är det dags att censurera webbsidor med obehagliga åsikter i stor skala. Det är någonstans här det börjar låta för otroligt för att vara sant i dagens läge. Det tycker jag också… med det lilla förbehållet att det faktiskt redan börjat ske:

“Mailet skickades till alla anställda på TSA från IT-avdelningen på fredagseftermiddagen.

Där klargörs att från och med första juli kommer anställda på TSA ej längre ha tillgång till fem kategorier av webbsidor som har ansetts “olämpliga för myndighetstillgång”.

Kategorierna är

• Chat/Messaging
• Kontroversiella åsikter
• Kriminell verksamhet
• Extremt våld (inklusive tecknat våld) och otäckt innehåll
• Spel”

Min markering.

Just i detta fall verkar det som om TSA nu tvingades att ändra sig, men exemplet visar ändå hur vi börjat komma rätt långt bort från barnporr och terror, ett litet steg i taget — från en enkel början med att vi kan komma överens om att vi inte vill se en massa porrsurfande på arbetstid (hur vanligt är det ändå?) till att kategorin “kontroversiella åsikter” rätt upp och ner censureras.

Någonstans fick någon med en hel del makt idén om att det vore bra att censurera bort kontroversiella åsikter — och detta fick gå så långt att det blev ett direktiv som sjösattes för en hel myndighet. Det måste ha funnits många tillfällen på vägen att stoppa detta, men det gjordes inte. Varför?

Det finns alltid människor som anser sig vara lite bättre än andra, ha lite bättre koll, moral eller annan egenskap varför denne tycker sig lämplig att bestämma vad andra ska få ta del av för information, ofta för deras eget bästa men ibland för egen vinning. Vad politiker har för nytta av att tysta oliktänkande borde vara relativt uppenbart. Just därför är det en bra idé att inte beväpna dem med verktyg att genomföra just detta.

En röst på Piratpartiet är en röst för ett fritt och öppet Internet utan censur.

Bildcredits: sparkieg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Censur, Barnporr, Informationspolitik, Internet, Piratpartiet

Jag är övertygad om att det kommer en punkt där medborgarna får nog. Jag hoppas naturligtvis att den tiden är kommen i september, men även om den inte gör det då så kommer den någon gång. Många som väljer att rösta på Piratpartiet gör det för att få stopp på eländet. För mig går det längre än så.

Till att börja med måste vi naturligtvis in i riksdagen för att få stopp på galenskaperna. Men efter det följer flera andra uppgifter. Vi måste rulla tillbaka de steg som tagits på vägen till övervakningssamhället och återinföra en absolut och oinskränkt rättssäkerhet och ta oss tillbaka till ruta ett.

Först där kan vi börja bygga på allvar. Det finns trots allt mycket att göra inom ramarna för vår kärnpolitik som idag när vi är på väg ner i avgrunden känns rätt avlägset. Den nya tidens teknologiska möjligheter skapar nya problem att lösa. Det där sista kanske låter förvillande likt det gammelpolitiker säger, vilket beror på att kärnan i det är detsamma. Skillnaden ligger i åtgärderna.

För där de etablerade partierna jobbar febrilt för att etablera kontroll över de nya kommunikationsmedlen för att tvinga dem att bli som äldre media, bevara gamla affärsmodeller och kontrollmöjligheter vill vi lyfta det gamla samhällets principer så att dessa även gäller de nya möjligheterna.

Även på Internet ska du ha rätt att slippa bli övervakad utan brottsmisstanke. Även på Internet ska ingen ha rätt att öppna dina brev för att kontrollera deras innehåll. Även med en mobiltelefon ska du kunna röra dig fritt utan att din position spåras.

Det som däremot behövs är nya tag där de nya tekniska möjligheterna skapar nya möjligheter att göra intrång på dessa samma individuella rättigheter. Det kontantlösa samhället är ett utmärkt exempel. Bekvämligheten med att betala med kort ska inte få innebära att dina inköpsmönster kartläggs och blir handelsvara mellan storföretag eller föremål för statens klåfingrighet.

Nätneutraliteten måste stärkas så att företag som nästan helt saknar konkurrens kan utnyttja vårt hela tiden ökande beroende av Internetanslutning till att försöka slå mynt av och därmed dämpa den ökande trenden av individuellt nyttjad yttrandefrihet.

Det finns här mängder med områden där politiken behövs för att försvara den enskilde rätt, både mot storföretagen men kanske framför allt mot staten. Tyvärr är våra nuvarande politiker mer intresserade av att försvara både storföretagen och staten mot medborgarna. Därför är det hög tid redan nu att byta ut dem.

Ju snabbare det kan ske, desto snabbare kan vi gå från uppstädningsarbete till att bygga framtidens kunskapssamhälle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Datalagringsdirektivet, Integritet, Övervakning, Rättssäkerhet, Yttrandefrihet, Piratpartiet, Val 2010

Det är att utsätta sig sjäv för en risk för sina principers skull, att ställa sig i en utsatt position, både som markering och stöd till andra som givit upp kampen då de har andra prioriteringar, men även för att den som bäst kan försvara något är den som håller det som högst värderat. För mig är yttrandefriheten den primära poängen, för Matte Matik var budskapet i transgenus självt poängen.

Samma princip gäller för Piratpartiet och internetleverantörerna som åkt på däng när det gäller Pirate Bay. För dem är poängen primärt att tjäna pengar — för oss är den att stå upp för det vi tror på, och inte låta någon censurera bort sökmotorer från Internet.

Anna Troberg har flera gånger skrivit om vilket trevligt bemötande hon fick från pirater när hon debatterade med oss från “andra sidan”, men hur det motsatta inte alltid gäller. Jag känner av det själv också… inte minst på jobbet, som ju borde vara en samlingsplats för antipirater om man ska tro på gängse uppfattning om kulturskapare.

Min uppfattning är dock att otroligt många där sympatiserar med pirater, även om de håller ganska tyst om det publikt. Det förekommer en del diskussioner på maillistorna, och varje gång jag sätter ner foten i en sådan diskussion tycks jag få ett antal tacksamma mail från andra som inte vågat eller velat tala ut.

Sedan finns det en grupp antipirater också. Det finns en del intressanta iakttagelser att göra om den gruppen, eftersom det är svårt att undgå att märka att precis samma människor dyker upp i andra diskussioner och tycks ta åt sig otroligt hårt av allt som inte sätter den egna verksamheten och tjänandet av pengar allra högst. Som exempel kan nämnas att samma människor som gärna kallar alla pirater idioter i hårda ordalag kategoriskt reagerade mycket kraftigt på något så enkelt som Obamas uttalande om att barn inte bör spendera all sin tid framför TV-spel.

Jag märker även här hur jag tar en publik ställning framför alla andra piratsympatisörer och pirater som inte vågar träda fram i den miljön. Jag förstår dem också, för det bemötande man får är allt annat än vänligt…

Det hela är intressant eftersom dessa människor behandlar andra pirater med respekt, även några som jag vet publikt uttryckt sitt stöd tidigare, som varit på partiets demonstrationer, men som inte är lika envisa och offentliga som jag och som därför kanske inte dragit uppmärksamhet till sig på samma sätt.

Med tanke på allt jag hör privat så känns det som att det publika ställningstagandet behövs för att skapa en balans, för att alla som sympatiserar inte ska gå och känna att det finns ett otrevligt klimat där man i det närmaste blir verbalt ihjälslagen för sina ställningstaganden.

För mig räcker inte tyckandet. För mig krävs en handling, även om den handlingen bara är att ställa sig upp och säga “detta är inte okej”. Politik i praktisk handling, även om det kanske känns jobbigt att vandra den vägen.

Det samma gäller även i det större fallet om Pirate Bay. Att partiet ställer sig i vägen för advokatkanonen kan nog skapa ett visst andrum och viss tillit hos andra, som annars känner sig som kanonmat för storföretagen. Det är ett skickligt drag som måste vara fantastiskt frustrerande att försöka komma undan, eftersom det med all önskvärd tydlighet visar hur det är något fuffens med storbolagens taktik.

Det talas en del om att vi skulle landa i facket om att bara tänka på fildelning igen. Det är kanske synd, men samtidigt tycker jag att jag sett en liten tendens att försöka komma undan fildelningsfrågan, som om den vore något gammalt bagage att skämmas över. Vi lämnar då våra principer — vi måste stå upp för att fildelningsfrågan är intimt knuten till integriteten och informationsfriheten. Det är en helhetssyn som alla andra partier saknar, och börjar vi försöka tona ner en aspekt av den blir det mycket svårt att upprätthålla andra aspekter.