Olagliga referenser

Postat Wednesday, November 10, 2010 om Teknologi

För andra gången i mitt liv ser jag hur en tingsrätt fäller en dom som går bortom allt vett och sans. För andra gången förundras jag över det fantastiska i att samma människor som i ena stunden företräder en part i mål sedan dyker upp lite överallt i rättsstaten och i lagstiftningsproceduren.

Vi tar det från början. Vad är en länk? En länk består av två delar: en del som säger “här är en referens”, samt en referens. Det är något i stil med de referenslistor som används i tryckta texter, speciellt då vetenskapliga sådana. Även andra fenomen i den fysiska världen passar väl in på länk-begreppet: en vägskylt är till exempel en tydligt utmärkt referens.

På nätet används i allmänhet mjukvara i form av webbläsare som klarar av att tolka och följa dessa digitala vägbeskrivningar, men detta ändrar inte länkens natur – det är en referens till något, väl nog beskriven för att den som läser länken ska kunna hitta det som avses.

Dessa referenser har tingsrätten nu alltså beslutat vara olagliga – det är samma sak, menar man, att referera till något som att kopiera det. Det borde vara trivialt att se hur absurt ett sådant synsätt är, men när det gäller Internet har det visat sig otroligt lätt att blanda bort korten.

Denna teknikignorans är naturlig för befolkningen i stort med tanke på hur ny tekniken är, men det vore rimligt att en domstol som förväntas döma i mål relaterade till tekniken informerade sig. Nu blir det istället som att domen fälls av en grupp stamäldre som är övertygade att ett fotografi stjäl din själ.

Domens konsekvenser är svåra att beskriva på något komplett sätt. Helt plötsligt är nästan alla länkar olagliga. Flertalet länkar även i denna bloggpost leder till artiklar som är upphovsrättsskyddade, även om tidningarna lagt upp dessa på sin webbserver. Jag kan till och med gå så långt att jag länkar till en bild som just Canal+ har på sin webbsida, som också den är skyddad. Frågor som nu måste besvaras är om sportreferat är mera värda som upphovsrättsskyddade verk än tidningsartiklar eller bilder.

Det enda rimliga är att domen menar att det på något sätt är avsikten bakom en viss publicering som ska avgöra. Mannen borde ha insett att Canal+ inte hade avsett att sändningen skulle vara tillgänglig, fast den var det, och borde alltså inte ha delat med sig av referenser till den. Detta borde då innebära att det är olagligt att tipsa sin granne om att kodningen på kabel-TV-nätet är avstängd, medans det (förmodligen) är helt okej att länka till någon som gillar det. Frågan är hur långt detta sträcker sig när det gäller referenser till saker som någon kan tänkas vilja hemlighålla.

Effekterna är helt orimliga. När Canal+ alltså visar gratis hockeymatch ute på allmän plats har man sig själva att skylla. Det går inte att ha ett samhälle där jag är ansvarig att betala, bara för att Canal+ tycker att jag borde det när jag tittar, och än mindre när jag tipsar mina kompisar om att det finns något att titta på.

Just detta är anledningen till att man annars stänger in det man vill ska hållas exklusivt för betalande, och kontrollerar biljetter i dörren, vilket alla som någonsin loggat in på en webbsida är medvetna om är fullt möjligt att göra även på nätet.

Allt detta är så trivialt att det nästan känns löjligt att skriva. Ändå kan en svensk domstol döma tvärs emot dessa principer utan att särskilt många höjer på ögonbrynen, just eftersom många av medborgarna inte förstår tekniken. Tidningarna rapporterar om fallet som om det rörde sig om ett synnerligen obskyrt och svårt fall.

Däri ligger också den stora utmaningen för oss som bryr oss och förstår. Hur förklarar man det vansinniga i detta utan att behöva förklara hela Internet? Jag tror att ovanstående liknelser kanske kan vara en början.


Bildcredits: Tim Ellis

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Shock and awe

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Integritet

Den amerikanska militärens “måtto” var en period “Shock and awe” — uppvisa sådan massiv styrka och slå till så hårt att motståndarens fokus splittras och viljan att kämpa knäcks. Varje tillslag skulle vara extravagant, högteknologiskt och värre än fienden väntat sig.

För oss som kämpar mot övervakningsstaten känns den här taktiken igen. Gång på gång översköljs jag av ofattbara förslag som införs, varje förslag värre än jag trott, trots att jag är en av världens stora cyniker och pessimister när det gäller denna utveckling. Det är deprimerande ibland, helt enkelt.

Min stridsvilja drunknar. Jag väljer mina strider. ACTA har jag till exempel knappt nämnt på bloggen, trots att jag följt med i turerna… vissa saker orkar jag helt enkelt inte, i all upptagenhet av vansinnet som pågår närmre hemmaplan.

Och visst är det så: oavsett hur vi tjatat om att datalagringen skulle komma efter valet så var det väl ingen som trodde att det skulle presenteras dagen efter regeringsförklaringen? Och oavsett hur mycket vi tjatat om ändamålsglidning så var det väl ingen som trott att den skulle ske redan innan skiten införts, och till en sådan grad att det övergår förståndet? Shocked, and awed.

Den är svårt att hänga med när man mals ner under en aldrig vilande ånvält som plattar till våra grundläggande rättigheter, på ett sätt som jag inte kan beskriva bra med ett svenskt ord. Det får således bli ett engelskt: relentless.

I min analys av övervakningens historia, nutid och möjliga framtid varnade jag för att vi kan landa i en situation där den enda möjliga protesten är en väpnad kamp, och att politikerna då har skapat sig den “terrorism” de hela tiden har varnat för. HAX har varit inne på samma sak — vi måste göra motstånd nu, innan motstånd börjar kallas föräderi, och Q konstaterar att det inte längre är så otroligt att partier med fel åsikt förbjuds redan innan nästa val.

Det krävs egentligen ganska lite. Det som nu byggs upp är en övervakningsapparat med en helt ofattbar effektivitet, som ska användas för att bekämpa brott. Datalagringen är ett steg i detta arbete… med det expanderade förslag som nu läggs blir det i princip fritt fram för polisen att hämta ut vilka data de vill. Det krävs naturligtvis en brottsmisstanke, men erfarenheten visar ju att en sådan är lätt att skapa.

Den data polisen får är häpnadsväckande — de får i princip ett exakt positionsspår på varje medborgare som inte stänger av sin mobiltelefon (vilket motverkar dess syfte) titt som tätt. Dessa lagar kommer alltså direkt motverka den fantastiska teknologiska framgång som skett de senaste årtiondena.

Ju större denna apparat växer sig, desto mer omöjligt blir det att vända på utvecklingen den dagen den vänds mot medborgare med avvikande åsikter.

Det låter naturligtvis som paranoia, på ett sätt som nyheternas och politikernas rabblande om terrorhot i ett land som inte drabbats av terrorattentat under de flesta invånarnas livstid aldrig gör. Jag ber om ursäkt för det intrycket… men när det gäller ett samhälle så är jag av den bestämda uppfattningen att det ska byggas för att stå emot även sådant.

I Vitryssland används Internet för at ordna demonstrationer mot diktaturen. Polisen vet även detta och använder bloggarnas information för att vara förberedda på att slå till. För dessa medborgare är Internet ett fantastiskt verktyg i en verklig frihetskamp och demokratikamp. Kanske borde man stanna upp och tänka efter när vi i Sverige vill införa samma inskränkningar som den Vitryska regimen.

Nog är det lättare att bygga ett samhälle som fungerar smärtfritt förutsatt att dess maktpositioner inte missbrukas, men det innebär inte att det  är bättre än att bygga ett samhälle vars maktpositioner inte kan missbrukas. Själv är jag relativt övertygad om att missbrukandet kommer. Kanske inte så stort eller så tydligt till en början, men när det väl är tydligt är det ofta för sent.


Bildcredits: Andrew Huff

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ideal och konsekvenser

Postat Sunday, October 17, 2010 om Piratpartiet

Diskussionerna om en breddning av Piratpartiets program har tagit fart på allvar. Efter att ha läst en hel del om det har jag kommit fram till att det som är stötestenen egentligen inte är vilken breddning eller icke som ska göras, utan vad själva grundideologin egentligen ska vara.

Där finns två läger, vad jag kan se. Det ena tar sitt avstamp i informationspolitiken, “kopimismen”, och anser helt enkelt att det är politiken rörande informationsflöden i samhället och speciellt på Internet som är grundstenen. De menar med det att vi helt enkelt borde återgå till ett fokus på fildelningen, och släppa de programpunkter som kommit från Integritets-grunden.

Det andra lägret anser att grundideologin ska vara en frihetlig agenda om allas rätt gentemot staten, en stark tanke om rättsstatens plats i det demokratiska samhället och om medborgarrätt, kort och gott.

Det far en hel del anklagelser hit och dit. De som vill ha en stark rättssäkerhet har “kapat” partiet från fildelsförespråkarna. Allting som inte är rättssäkerhetsbaserat är populism.

Själv ser jag en hel del populistiska argument och ett par ideologiska. Den sexuella integriteten (eller det “sexliberala”) och kritik mot det allmäna förbudet mot drogpåverkan och därav följande drakoniska befogenheter för polisen (eller det “drogliberala”) kritiseras starkt, oftast från populistiska grunder som att det skulle kosta väljare. Detta tror jag är felaktigt, eftersom just dessa är frågor som i likhet med SDs upplockade frågor inte tas i av något annat parti. Jag tror det skulle ge ett plus i väljarstatistiken, men det är som sagt populistiska argument, som för mig inte är särskilt intressanta.

Vi kan inte backa från en rimlig följd av vår ideologi bara för att folk i allmänhet inte gillar den — hade vi gjort det hade vi aldrig kunnat existera, med tanke på att fildelningsfrågan var så stigmatiserad när partiet bildades. Med det sagt tror jag en ideologi som enbart innehåller “rent” informationspolitiska frågor blir alldeles på tok för smalt för att ha någon chans att lyckas. Så vilka ideal är det egentligen vi arbetar för att uppnå?

För mig har aldrig de informationspolitiska frågorna varit det centrala, utan det är effekten den informationspolitiska utvecklingen har på samhället i stort. Jag tycker visserligen att den fantasiska kulturella möjlighet som Internet har bringat är intressant, och att hyperdistributionen medför väldigt intressanta möjligheter för samhället som jag gärna driver en politik för att utforska… det är helt klart intressant.

Men att den tekniska och politiska utvecklingen innebär att rättsstaten håller på att plockas sönder i små bitar och att medborgarrätten håller på att försvinna, det är akut. Det är där den brinnande punkten finns, det är det som är grunden till mitt politiska engagemang. Det är främst ur det perspektivet som fildelningsproblematiken blir intressant… då den blir föremål för statens och de stora företagens övergrepp på medborgarna.

Det ska bli intressant att se i vilken riktning det driver. Tecknen jag ser nu pekar på att den inriktning som driver mot en grund i integritetstänket och rättsstaten är ganska väl tydlig tonförare i debatten bland bloggar, men att den faktiskt har ganska svagt stöd bland medlemmarna i allmänhet.

Det kanske sämsta möjliga resultatet ser därför reltativt troligt ut: Att vi inte kommer att välja någon av inriktningarna och därför inte kommer att komma loss ur problematiken i framtiden. Då sjunker de allra bästa argumenten från denna valrörelse, och jag tvivlar på att det går att hitta bättre inom den ramen.

Det politiska alternativ som uppstått och som egentligen orsakat PP en del problem är Liberaldemokraterna… problem eftersom en hel del av de som annars hade pressat för att driva PP i frihetlig riktning nu vacklar. Partiet borde egentligen vara högintressant för min del, men tycks om något ha ännu större problem med egocentrerat ledarskap.

För egen del lutar det nu i alla fall åt att jag kommer att följa efter en del andra och skaffa ett andra medlemskap i L för att ge stöd och hålla mig uppdaterad om vad som händer. Jag har inga planer att överge PP just nu, men partiet blir för min del betydligt mindre intressant om man begränsar sig till den otroligt smala fildelningsproblematiken eller fastnar i ett mellanting där partiet inte ordentligt tar ställning för rättsstatens återupprättande och bevarande, vilket ändå är den inriktning som gällt de år jag varit medlem.

Det vore trist om jag behövde överge de informationspolitiska kärnfrågorna, men det vore otänkbart att överge de medborgarrättsliga.


Bildcredits: LuMaxArt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Piratpartiet måste ta ställning för den sexuella integriteten

Postat Monday, October 4, 2010 om Piratpartiet

Hax skriver om Piratpartiets misslyckande i valet, och tar upp behandlingen av Falkvinges radioblunder. Jag håller inte med om att det skulle gå att pinna hela valutgången på att folk tappat förtroende för oss i och med den vändningen – det är i det närmsta lite naivt.

Upphovsrättslobbyn använder barnporrargumentet just för att de vet hur kraftfullt det är när det gäller att spela på folks känslor. Det är därför mycket möjligt att vi förlorade lika mycket röster på utspelet som på vändningen. I ärlighetens namn tror jag inte varken eller spelade så stor roll.

Som jag skrev då hade det utspelet inte diskuterats ordentligt intert, och hade därför inget särskilt brett stöd heller. Däremot måste jag nu när det lugnat sig uttrycka en viss besvikelse över alla de pirater, inklusive funktionärer och aktivister som borde veta bättre, och som ändå reagerade med uttryck av äckel inför utspelet utan att så mycket som försöka tänka igenom den informationspolitiska bakgrunden till det. Jag är ledsen om det låter hårt, men det är exakt den reaktionen som gör att upphovsrättslobbyn och censurivriga politiker får fritt spelrum.

I själva verket finns det otroligt goda anledningar att inte förbjuda innehav av barnpornografi. Till att börja med är det otroligt enkelt att placera bevis hos någon. Vidare är det otroligt problematiskt att vi har rättegångar där bevismaterialet är brottsligt och därför hemligt vilket innebär att dessa står helt utom allmänhetens insikt. Och hur hjälper detta egentligen barnen, på något konkret sätt?

Framför allt är det att vem som helst enkelt kan göras till brottsling som är oerhört problematiskt. Med ett enkelt MMS innehar du plötsligt barnpornografi, vilket är brottsligt, helt utan att du själv gjort något. Själv tycker jag det känns rättssäkerhetsmässigt rimligt att jag ska dömmas för mina egna handlingar, inte för andras.

I den nyaste versionen av lagstiftningen behöver det inte ens vara i ont syfte någon blir brottsling — en flickvän eller pojkvän under 18 som skickar en nakenbild till någon över 18 år, till exempel. Deras sexuella förhållande är lagligt, men bilderna av ena parten eller samvaron är förbjudna för ena parten att inneha.

Detta är bara ett av tecknen på att den sexuella integriteten står under precis lika stort hot som den privata integriteten i övrigt. Piratpartiet har länge hållt sig till ganska stor del borta från den sexuella integriteten, trots det stora engagemanget om privat integritet i övrigt.

Ytterligare ett tecken på att den sexuella integriteten blir allt viktigare för Piratpartiet att ta i är att den står under anfall från de som nu ställt sig på motståndarsidan när det gäller fildelning. Porrproducenterna har nu bestämt sig för att använda skrämselmetoder för att stoppa fildelningen:

– Det kommer att bli rätt så pinsamt för den som hamnar i rätten för att ha spridit en shemale-film, säger Allson Vivas, vd för Pink Visual till AFP.
– Att bli uthängd med sitt namn är förmodligen inte värt risken som de här torrent- och peer-2-peer-användarna tar.

Noterbart här är att detta är ett privat utdömt skamstraff, i klass med Asks färgglada kuvert — det är inte dömandet som är det viktiga, utan stämmandet. Det är misstänkta som ska hängas ut till allmän beskådan, och det är pinsamt för dem just för att deras sexuella integritet brutits. Redan shemales är känsligt, men den naturliga fortsättningen av detta är naturligtvis att hänga ut människor som spridit bögporr. Ni kan ju fundera en stund på vad en sådan sak skulle kunna innebära i ett land som USA.

Piratpartiets engagemang för integriteten gäller fildelarna, gäller medborgarna, men slutar gälla på sängkammargränsen. På annat sätt kan jag inte förklara en vägran att sätta sig emot något som sexköpslagstiftningen. Det protesteras något ordentligt när det sker räder mot fildelare, men samma tänkande ska tydligen inte gälla någon som vill ha sex.

Jag vet att även detta är ett känsligt område för många, men ska man på något rimligt sätt stå upp för den privata integriteten kan man inte sedan komma och anse att det ska vara okej för polisen att slå till om man betalar för något som annars vore okej att göra, och den omedelbara konsekvensen att polisen rotar i folks sexliv.

Det är därför dags att partiet tar ställning mot en integritetsfientlig sexuallagstiftning, på samma sätt som vi tagit ställning mot annan integritetsfientlig lagstiftning. Polisen ska inte övervaka din privata korrespondens, varken på nätet eller i brevlådan, och lika lite bevaka dina sexuella vanor, varken på nätet eller i sängkammaren.


Bildcredits: Jenny Addison

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Har du råd att skyddas av lagen?

Postat Saturday, August 28, 2010 om Media

Inte helt oväntat har Justitiekanslern nu kommit fram till att Jesper Nilsson, som antastades när han filmade poliser i tunnelbanan, inte skyddas av tryckfrihetslagen. Detta eftersom han inte är registrerad och inte har utgivningsbevis.

Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vänsterpartiets informationspolitik

Postat Friday, August 27, 2010 om Informationspolitik

I mitt inlägg härom dagen talade jag om de etablerade partiernas informationspolitik, eller snarare brist på sådan. Jag skrev bland annat om Vänsterpartiet:

“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.”

Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.

Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.

Så långt, så gott då… men då återstår ju en fråga kan man säga. Varför driver inte V dessa frågor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press på alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frågorna på valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en fråga som en prioriterad fråga i en valrörelse.

Det är helt enkelt så att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg då detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar på detta också i samma kommentar:

“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dåliga lagar på integritetsområdet. Så är det inte. Den svåra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om några hjärtfrågor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med på tåget”

Det låter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen från den senaste mandatperioden så är det ändå fortfarande så att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar på de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat så är fortfarande en klar majoritet från en mandatperiod då rödgrönt satt vid rodret.

I slutändan är det ändå så att de rödgröna inte har kommit fram med någon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort återstår alltså att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstår… men jag är långt ifrån säker.

En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under på… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli så att datalagringen avgörs i en rak votering. Så må vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av återupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks på i mångas ögon.

Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.

Så…

Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Otillräcklig informationspolitik

Postat Monday, August 23, 2010 om Informationspolitik

När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.

Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.

Centerpartiet

Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.

Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.

Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.

Folkpartiet

Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.

Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.

Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.

Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.

Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.

Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.

Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.

Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.

Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.

Moderaterna

Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.

Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.

Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.

Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.

Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.

Sverigedemokraterna

SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.

Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.

Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.

Sammanfattning

Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.

Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.

Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.


Bildcredits: Bright Tal

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Få betalt?

Postat Friday, August 13, 2010 om Kultur

En väldigt vanlig fråga som vi pirater får är “Hur ska artisterna få betalt?” Det är, i mångt och mycket, en bra fråga, som med åren fått diverse mer och mindre bra svar.

Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.

Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.

För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.

Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.

Skivkontraktet

Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).

Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.

Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.

För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.

Digital försäljning

Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.

Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.

Streamingtjänster (Spotify, last.fm)

Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?

I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.

Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.

Slutsatser?

Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.

Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att  den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.

Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.

Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.

Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.

Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.

De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det kontantlösa samhällets hicka

Postat Thursday, August 12, 2010 om Politik

Det har talats mycket om utvecklingen mot ett helt kontantlöst samhälle. Jag kan se stora fördelar i sådant, men samtidigt stora risker. Redan idag sparas och spåras allt fler av det transaktioner vi görs av myndigheterna, för att se att vi inte finansierar någon terrorism när vi köper två kulor vaniljglass i bägare på cafét.

Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.

Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:

När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.

Låter det orimligt? Det är nämligen precis så här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för små summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.

Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären på hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort på belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket då är det som lagen är tänkt att åtgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort på lika många ställen.

Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.

Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.

Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.

Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.

Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:

“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att låta folk köpa den med kort

Alla tre alternativ är dåliga för den som säljer glass.”

Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.


Bildcredits: barsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Storebrors plånbok läcker

Postat Sunday, August 8, 2010 om Informationspolitik

Det pratas mycket ekonomi mellan de etablerade partierna. Fördelningspolitiken är det som dominerar valet från deras sida, där frågor om hur mycket skatt som ska tas ut, vad som ska satsas var. Det sker nästan utan undantag i ett mycket högt tonläge, där båda sidorna gärna anklagar den andra för att vilja skära vilt i skola, vård och omsorg för att kunna finansiera sina planer.

Det går inte att komma undan att det ligger en viss sanning i detta — vill man satsa på något nytt, sänka skatten eller förbättra något så måste pengarna komma någonstans ifrån. I princip ingen sätter någon focus på hur fantastiskt mycket pengar som slösas bort i det svenska systemet, så det faller utanför debatten, trots att det potentiellt är en guldgruva när det gäller att finansiera saker som faktiskt är viktiga.

Piratpartiet har ingen fördelningspolitik, vilket inte innebär att vi inte tänker på eknomi alls. Jag skulle därför vilja anlägga samma perspektiv på det som i rasande takt genomförs när det gäller övervakningssamhället. Vi har redan sett FRA-lagen drivas igenom med tillhörande budgethöjning om 82 miljoner kronor utöver den halva miljard som redan spenderas på signalspaning varje år.

Vi vet att teledatalagringen kan komma att kosta 1,1 miljarder att genomföra, och sedan 364 miljoner varje år. Redan här är vi uppe i 450 miljoner kronor om året, och då har vi inte ens börjat skrapa på ytan vad det gäller övervakningslagar, och inte ens funderat på vad det har för samhällsekonomiska effekter i övrigt.

Det kan vara lite abstrakt med siffror så där, men vi kan ju jämföra det med andra siffror inom IT, kanske. Bredbandsstödet som ett tag fanns för att hålla Sverige på framkanten inom IT, även på landsbygden (hallå, Centern?) är numera helt borta, eftersom den ansågs för dyr. Den skulle kosta 3,5 miljarder kronor — alltså kan vi välja mellan att vara en framstickande nation när det gäller IT (som Finland och Norge) eller 5 års övervakningskostnad.

Vill man inte ha varken eller finns ju dessutom den så ofta omtalade skolan, vården och omsorgen att spendera pengarna på. Jag skulle nog hellre se en väl fungerande skola än att min mobiltelefons position sparas 200 gånger om dagen.

Och tro inte att dessa faktorer inte hör ihop. Statens budget är en totaluträkning där alla faktorer måste räknas med och prioriteras. Pengarna för övervakning måste tas någonstans ifrån, antingen genom att man höjer skatterna eller genom att man skär ner på något. I USA har nu kostnaden för den expanderande övervakningen staten utför och krigen man envisas med att föra inneburit att skolor stängts en dag om året för att spara pengar, att gatubelysningen släckts, till och med att den kommunala busstrafiken lagts ner på en ort.

Men det tycks som om övervakningen faller i samma kategori som hårdare straff — åtgärder vars budget aldrig behöver motiveras. Ett undangömt nedtystat skeende som kostar pengar och river rättssamhället.

Jag tänker inte gå med på det. Därför röstar jag Pirat.


Bildcredits: Steve Wampler

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,