Foliehatt på
Jag har tidigare varit inne på hur man gärna ses som foliehatt om man berättar vad som håller på att ske. Folk tror helt enkelt inte på det — inte här, hemma i vår fina demokrati.
Tyvärr blev det inte så jättemycket diskussion runt sätt att komma runt problemet. Jag tror själv att en del av det som behövs är en konkretisering av problemen, som nu är lite abstrakta. Övervakningen och övergången till en polisstat känns inte. Att din mobil blir en spårsändare har ingen direkt påverkan på Svenssons liv.
Så vad kan hända? Vad händer redan? Jag menar inte att vi ska spekulera mer… jag menar att det redan finns mycket att ta upp. Bara senaste veckan har jag översköljts med en hel drös fullständiga galenskaper.
En skola lånar ut datorer till eleverna. Datorernas inbyggda webbkameror aktiveras sedan över nätet, och skolpersonalen spionerar med hjälp av dessa på eleverna. Det hela uppdagas när en elev får en tillsägelse för att ha agerat olämpligt — hemma. Det olämpliga agerandet? Han åt godis.
I England blir en fotograf upprepade gånger stoppad av en polis. När han vägrar uppge personuppgifter blir han arresterad. Det är nämligen “misstänkt och anti-socialt beteende” att fotografera julfirandet. Det hela spelades in i en fin spegling av vårt alldeles egna Gategate.
Det här är alltså alldeles vanlig semesterfotografering som straffas som terrordåd. Det är ju inte så att kameror är något nypåhittat hotfullt, eller att terroristerna inte skulle kunna hitta något sätt att få tag på bilder ändå om de ville… det är helt enkelt en lagstiftning som gör att Brittisk polis får arrestera vem de vill, när som helst, utan någon som helst påverkan på det som avses med lagen… precis som svensk droglagstiftning. Denna sorts lagstiftning som man vill införa mer och mer av kan drabba precis vad som helst. Allt som krävs är att du fotar tomten i julparaden.
Ett sista exempel är mannen som haspar ur sig ett litet morbidt skämtsamt uttalande på twitter när flygplatsen han ska resa via stänger i snöstormen. De flesta har nog hävt ur sig något sånt någon gång när tågen är sena, när bussen kör fast eller när man blivit dåligt bemött av någon. “Fan, man borde bränna ner hela den här stationen”. Det räcker kanske med senaste dagarnas snöstorm för att många ska känna igen sig i frustrationen och vreden.
“Crap! Robin Hood Airport is closed. You’ve got a week and a bit to get your shit together otherwise I’m blowing the airport sky high!”
Men nu var det en diskussion i sociala medier, inte en diskussion med polaren på bussen. De två är i allt väsentligt samma sak — sociala medier låter mig prata med mina vänner, men andra kan “tjuvlyssna”. Skillnaden är egentligen bara att i de sociala medierna är det lättare för andra att faktiskt delta i konversationen. Men vad hände?
Mannens meddelande klassades som bombhot, han riskerar nu 2 års fängelse, är på livstid bannlyst från flygplatsen i fråga, har fått datorer och telefon beslagtagna och är avstängd från sitt jobb.
En vettigt funtad människa skulle naturligtvis inse att en terrorist med en bomb inte går omkring och pratar om den vid bagagekontrollen. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle. En vettigt funtad människa inser att en snabb kommentar man häver ur sig i frustration i en konversation med vänner inte är ett seriöst menat bombhot. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle.
Denna fullständiga vansinnighet i förhållande till de egna medborgarna sprider sig som en löpeld. Vi är inte längre i vår privata zon hemma, vi är inte längre semesterfotografer eller anonyma nobodies på bussen, vi är potentiella terrorister. Allt vi säger eller gör är misstänkt, särskilt om det skulle vara så att vi hävdar vår rätt jämtemot statsmakten eller vägrar gå med på statsmaktens godtycke.
Det är därför Piratpartiet behövs i riksdagen. Det är dessa historier som måste spridas till precis alla som inte förstår vart det är vi är på väg.
Bildcredits: bookgrl, Mark Zabala, TKCS.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Integritet, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Piratpartiet, IP-adresserna och fusket
Det har framkommit hur en medlem i Piratpartiet har fuskat i interna val som han själv kandiderat till. Det hela har skett genom att han har registrerat ett antal fake-medlemmar för att kunna rösta flera gånger.
Jag är en av dem som varit mycket kritiska till hur interndemokratin och kommunikationen i partiet skötts. Just därför tycker jag att det är viktigt att även låta andra sidan av myntet komma fram här, att det inte bara förekommer internt skäll utan även cred, vilket det är så lätt att glömma.
Jag vill därför säga att jag tycker styrelsen har skött det som har hänt på ett exemplariskt sätt. Det är skönt att se att man inte ryggat för den rätt drastiska åtgärden att ta om hela distriktsledarvalet i Stockholm på grund av detta, och dessutom gör det helt öppet.
För en “insider-vy” på det hela, läs Troberg som skriver mycket bra om det. Uppdatering: Även Ravenna skriver nu mycket läsvärt.
Som en liten sidonotering kan jag berätta att jag träffade personen i fråga innan valsedelsutdelningen för EU-valet. Han var trevlig då, men jag har med viss skepsis efteråt observerat hans interna karriär, där han plockat på sig mer och mer inflytande genom att ställa upp för fler och fler frivilliga funktionärsposter. Han föranledde vid primärvalet en kommentar från min sida om hur jag hellre röstar på någon jag känner sedan länge via en blogg än någon som lagt upp en blogg bara för en riksdagskandidatur, och jag förvånades även av hur många röster han hade fått när resultatet kom. Det visade sig alltså vara en bra princip.
Samtidigt får partiet en del kritik för att vi använt IP-adresser för verifiering. Mikael Persson hänvisar på twitter till PUL och undrar om vi verkligen har tillstånd att använda IP-adresserna, som klassas som personuppgifter. Svaret är där ett direkt ja: PUL §10 reglerar detta. Partiet sparar ju inte bara IP-adresser utan även andra personuppgifter i sitt medlemsregister, som t.ex. namn och adress. Jag har mycket svårt att se hur detta skulle kunna vara dåligt.
Persson vill då få det till en fråga om datalagring. Jag är inte säker på vad han menar här. Partiet är absolut inte emot lagring av data i allmänhet, inte ens av personuppgifter när så behövs. Jag har till exempel inget emot att min bank sparar undan min IP-adress när jag gör en överföring, eftersom det finns en anledning att jag ska identifiera mig.
Det samma gäller val. Det är helt okej att PP registrerar att jag röstat i ett internt val. Om detta görs via min IP-adress eller något annat är rätt oväsentligt egentligen — mitt medlemmsnummer är redan inblandat, och om jag inte har fler än ett medlemsnummer (dvs fuskar) så är jag redan unikt identifierbar. På samma sätt har PP inget emot att man måste identifiera sig för allmänna val (t.ex. riksdagsvalet) och att det registreras att personen röstat, eftersom det just där finns ett syfte med identifieringen och registreringen.
Mark Klamberg funderar kring problemen runt att rösta på Internet, och kombinationen anonymitet och identifierbarhet, och tycker att PP skulle blivit mycket upprört om man använt IP-adresser i något annat sammanhang, och att det skulle vara integritetskränkande. Jag har svårt att se hur det är kränkande att en IP-adress sparas i samband med ett viktigt demokratiskt val. Jag är som sagt redan identifierad. Att staten vet var jag var när jag röstade (poströst vs lokal röst) är precis lika lite problem som att PP vet vilken IP-adress jag hade när jag röstade.
Likheten med en vanlig röstlängd i fysiskt format är slående. Varför så många verkar tycka att det finns någon skillnad när den befinner sig på nätet kan jag inte riktigt förstå.
Jag håller däremot med Mark om att det vore bra att helt enkelt ringa upp alla medlemmar. Inte för att jag egentligen tycker det vore “mindre kränkande” (eftersom jag inte anser att det är kränkande att behöva identifiera sig vid ett val), utan för att det helt enkelt vore ett säkrare och bättre sätt att förhindra fusk i förväg. Det är naturligtvis inte en helt felsäker lösning, men betydligt bättre.
Jämförelsen med Moderaterna håller dock inte. Partierna är ungefär lika stora räknat i medlemsantal, men Moderaterna har 37,4 miljoner kronor i statligt partistöd att använda till att organisera sådant. Piratpartiet har inga statliga pengar alls. Även om man bara ser till nya medlemmar blir det ohållbart — tillväxten i de två partierna är mycket olika. Moderaterna har enligt DN 500 nya medlemmar att kontrollera, vi har runt 35 000.
Att anställa någon att ringa 50 000 personer är rätt rimligt. Att frivilliga ska göra det är inte bara orimligt, det är direkt rent olämpligt. Om en funktionär kan fuska i ett internt val kan denne även fuska när en sådan “rundringning” görs, så då har vi inte åstadkommit något. Vi har helt enkelt inte råd för närvarande, men jag hoppas att vi kan titta på liknande metoder om vi lyckas få statligt stöd framöver.
Skyttedal skriver om personval som ett sätt att tackla fusket. Jag håller absolut med henne om att det vore bra med ett mer rimligt personvalssystem som ger någon sorts faktisk makt till väljarna, men jag tycker inte det är en lösning — fusket får absolut inte förekomma så att någon kommer med på en riksdagslista. Det hör inte hemma i en demokrati, oavsett om väljarna kanske sedan skulle kunna “rätta till” resultatet.
Även locrian, Jacob, Andersson, Jinge, Blågrön Röra och Lake skriver.
Läs även HAX och Lars-Erick som funderar om partier som inte ens har några primärval borde vara så högljött kritiska.
Även DN, SvD, SR, Fria Tidningen, GT, Trelleborgs Allehanda och Expressen rapporterar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Demokrati, Valfusk, Riksdagsval, Primärval
Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?
Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.
Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.
Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:
Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?
Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!
För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.
Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.
Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?
Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?
Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.
Bildcredits: Muffet
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU
Riktiga nakenbilder på kändisar!
Så börjar då cirkusen, när en kändis gör ett utspel om hur nakenscanner-bilder på honom skrivits ut och cirkuleras. Jag tycker just det här låter som ett påhittat utspel för att få lite gratis PR — det finns en del i berättelsen som inte låter helt sannolikt… det verkar lite för lätt genomfört, att säkerhetspersonalen skulle ha kunnat skriva ut exemplar av nakenscannade bilder direkt i tid för att personen i fråga skulle få syn på bilden?
Nej, det tror jag inte på (även om jag naturligtvis inser att jag mycket väl kan ha fel, med tanke på hur bra dylikt hanterats förut). Samtidigt måste man nog insé att det inte finns några system som är 100% säkra. Även om personalen inte kan spara och skriva ut bilderna och även om de tas bort direkt efter kontrollen så sitter det numera en rätt bra digitalkamera i varje mobil.
Det enda sättet att säkra ett system är att se till att det är fullständigt ointressant att ta innehåll. Finns intresset där är den mänskliga påhittigheten oslagbar. Och hur är det med den saken egentligen?
Betrakta följande: hur många webbsidor finns det inte som uppger sig för att ha riktiga porrbilder (eller smygtagna nakenbilder) på kändisar? Vad skulle en nakenbild på Britney Spears vara värd, även en i halvdålig kvalitet, tagen från en nakenskanners skärm?
Ponera även att samtliga västvärldens flygplatser inför nakenscanning, så kan man rätt enkelt räkna ut att det ganska snart kommer ske en läcka. Det här är smygfilmandet upphöjt till högteknologisk perfektion — lite spännande och förbjudet. Tänk så många människor som skulle tända på det! Lägg till en kändis eller två så är den explosiva grytan färdig att serveras.
Även om Mr. Kahn inte är den första läckan så kommer den definitivt att komma.
Jag avslutar med Squasheds visa ord:
The reason there are few attempts to blow up airplanes is not because we have successfully restricted people from blowing up airplanes. It’s because not many people want to blow up airplanes.
Bildcredits: Remy Saglier
Läs även andra bloggares åsikter om Nakenscanners, Säkerhet, Integritet, Kändisar
Can’t happen here
Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).
Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”
Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.
Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.
Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.
Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…
Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.
Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!
Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.
Bildcredits: jonycunha
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval
Burqan och rädslans ansikte
Igår på Aktuellt (tillgänglig på nätet fram till den 4:e februari, 21 minuter in) gick ett inslag om ett potentiellt förbud mot Burqa och Niqab, som flitigt diskuterats på olika håll de senaste dagarna efter statsministerns otydliga svar i en radiodebatt.
I inslaget nämns Danmark, där man precis konstaterat att man inte kan införa en lag mot burqa och niqab, men att man ändå tänker försöka förhindra användandet av dessa klädesplagg på ospecificerat sätt (“andra regler”). Danmarks statsminister, Lars Lokke Rasmussen, intervjuas och säger följande:
Vi vill slå vakt om att man ska kunna identifieras när man rör sig i det danska samhället, när man åker buss eller ska genom passkontroll. Nu ska vi se till att reglerna efterlevs.
Naturligtvis finns det situationer i samhället när det krävs att man kan identifieras. Jag undrar dock bestämt varför man ska behöva identifiera sig för att få ta bussen. Detta är den sorts godtyckligt inkräktande av den personliga integriteten Piratpartiet vänder sig starkt mot. Det sker dessutom med någon sorts godtycke — de vill veta din identitet (oavsett anledning), så därför får du inte klä dig som du vill.
Om man inte utgår från att någon form av ansiktsigenkänning ska användas för att spåra oss överallt finns det inget värde i att kunna identifiera någon som kliver på bussen… hur ofta nekas någon att åka buss på grund av sin identitet egentligen? För den delen, hur många kan du identifiera när du kliver på bussen i snöstormen, bakom luvor, huvor och halsdukar?
Även svenska Kristdemokraterna vill förbjuda plaggen:
- Det är ohygieniskt och äckligt för en kvinna att hålla på och andas där bakom, säger KD-ledamoten.
Man förundras. Är det ohygieniskt när kvinnor andas rent generellt, eller är det något annat som gör just burqan värre att andas bakom än halsduken, som ju tycks vara ett relativt populärt plagg så här års?
Andra kristdemokrater vill helst se att alla medborgare jämt är identifierbara — allra helst vid demonstrationer och liknande, så att polisens bilder bildar tillförlitliga åsiktsregister… men detta finns det ju förslag till annan lagstiftning för, och handlar ju inte specifikt om just burqa och niqab.
Det handlar om ett rent svepskäl, där man vill förbjuda just burqa och niqab som symboler för det okända och den religion de står för, kombinerat med någon sorts förmyndarattityd i bästa “Vite Mannen lär Infödingarna äta med bestick”-stil.
Är det någon av dessa människor som vill förbjuda vissa klädesplagg som någonsin har pratat med någon som bär dem, eller ens reflekterat över våra egna klädestvång? Det som döljs bakom slöjan symbolisterar något främmande vilket gärna framkallar en rädsla.
Denna rädsla är naturlig i den mån att människor i alla tider haft skäl att vara rädda för det okända i skogen, eftersom vi annars kan bli oförsiktiga och påhoppade i mörkret. I dagens samhälle är den rent irrationell däremot, och det bästa vi kan göra med den är att acceptera att vi ibland blir rädda, men trots det acceptera att rädslan kommer från oss själva — inte från varken burqan eller personen som bär den.
Vi måste bygga ett samhälle baserat på varje persons rätt att välja sin egen religion och sin egen klädsel i så stor utsträckning det går — fritt från tvång till att bära burqa, men även fritt från förbud. Ett samhälle baserat på medmänsklighet och tolerans, inte på rädsla. Naturligtvis finns det situationer där en person helt enkelt måste identifieras, men handen på hjärtat, hur ofta blir du noggrant jämförd med din bild på körkortet?
Bildcredits: Ranoush
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Burqa, Niqab, Integritet, Religion, Piratpartiet
Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt
Jag skriv ett svar till Carl Bildts kolumn i Washington Post, på min engelska blogg: “Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt“. Läs och kommentera gärna!
Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Övervakning, FRA, Informationspolitik, Integritet, Internet, Piratpartiet, Yttrandefrihet
På vänsterfronten intet nytt
Vänsterblocket vill gärna profilera sig som att de är integritetens vänner. När högern har slagit till med FRA och IPRED och när Bildt mycket ihåligt säger sig vara integritetens förkämpe men samtidigt inte förstår problemet med FRA, öppnas naturligtvis en jättestor möjlighet för röd-gröna blocket.
I ord tar socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet chansen. Riv upp FRA, säger man (men IPRED är bara lite fel, det kan vi lappa och laga). Förresten, (s) vill nog ha en FRA-lag ändå, men man vill undersöka det lite extra först… jag vet inte exakt vad jag ska tolka alla dessa budskap som.
Nu kommer dessutom en socialdemokratisk riksdagsledamot med en fråga om det inte vore lite najs med fler övervakningskameror? Nere för räkning efter en höger-näve och helt knockad av en vänstersving? Är det ingen i riksdagen som fattat något om integritet över huvud taget?
Så kameror då? Vore det inte bra med lite fler kameror, så vi kan förhindra brott? Man kan till att börja med se på den forskning som gjorts, som kommit fram till att kameror minskar brottsligheten ibland (ungefär hälften av fallen), ibland ökar brottsligheten (i en fjärdedel av fallen) och i övriga fall inte har någon effekt. Det verkar ju bra, förbättring oftare än försämring? Tyvärr är förbättringen i brottsligheten ynka 4%.
En snabb sökning tycks indikera att det förekommer en del skolbränder i landet. I genomsnitt tycks det röra sig om ungefär en brand i månaden, vilket då skulle innebära att man genom att sätta upp heltäckande kameraövervakning runt samtliga landets skolor skulle kunna förhindra en brand var 25:e månad eller så.
Nackdelen med kameror? De spelar in vad man annars skulle kunna anta var privat, och kanske förevigar dina klumpigaste stunder — eller varför inte intima stunder? Just skolor och liknande miljöer som nämns i socialdemokratens fråga är också platser där det är som allra mest illa med pinsamheter. Hela skolgången är enda stor vandring i statusträsket, och få saker trycker ner någon så mycket som att göras till åtlöje inför klassen.
Att det dessutom spelas in av en kamera och någon i vaktbåset skrattar gått åt ditt missöde är extra trist. Och Full Mental Straightjacket förklarar med all önskvärd tydlighet problemet: system läcker. När din värsta dag i skolan hamnat på youtube och spridits till hela skolan på Facebook, hur bra mår du då? Eller när den där hemliga kärlekens kyss fastnat på band och skickats runt till alla…?
Till och med militärens högteknologi missbrukas för att någon tyckte det var roligt att tjuvkika från avstånd, och nätet glömmer inte — det snarare förstärker och vips är det inte bara en road helikopterbesättning som sett er i bilen utan halva världen.
Problemet här är inte vakten som frestades för mycket att lägga upp filmen på youtube eller helikopterpiloten, vilket man kanske kan tycka. Problemet är att frestelsen fanns där över huvud taget — med en aldrig sinande ström av nya övervakningskameror så ökar frestelsen och det händer garanterat alltmer ofta.
Nästa problem är ändamålsglidningen som oundvikligen följer. När vi nu har kameror över hela skolan, varför då inte använda dem för att spåra skolkande elever?
När våra skolor helt givit upp kampen mot mobbning, hjälplöst flyttar runt mobbade istället för mobbare, när utbildningen tagit baksätet och snålheten tagit framsätet i en institution där eleverna kan lära lärarna mer om IT än omvänt, så kanske det borde vara andra saker som man fokuserade på? Kan det rentav vara så att det finns en djupare bakomliggande orsak här till dessa bränder?
Kan vara något att effektivisera, rentav.
Bildcredits: Steffen M. Boelaars, Carlos Castillo
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Piratpartiet, Socialdemokraterna, Integritet, Skola
Spelföretag som polis
När svenska politikbloggar är galet upptagna med att tugga sönder Bonos uttalanden (vilket jag därför inte tänker ta upp mer själv) har det varit betydligt tystare om en incident från spelvärlden.
Polisen i Maryland har ett tag varit på jakt efter en knarklangare. Denne gick under jorden och flydde till Kanada för att hålla sig gömd. Han gjorde dock ett misstag — han valde att spela World of Warcraft. Någon tipsade polisen om detta, varpå de skickade iväg en kallelse till Blizzard och krävde ut langarens information.
Här sker något intressant. Polisen i Maryland har ingen laglig rätt att kräva saker av Blizzard, som inte befinner sig i Maryland. Polisens kallelse är alltså att betrakta som en snäll fråga om information. Månaderna gick, och till slut kommer en drös information från Blizzard — bland annat ett IP som kan lokaliseras i världen och ett tillslag kan göras med hjälp av Kanadensisk polis.
Många har reagerat på historien med kommentarer som “gillar man inte tanken på fängelse borde man nog inte sälja knark”. Detta är någon form av rent-mjöl-i-påsen-argument och missar därmed lite det centrala problemet med det hela. Man fastnar i ett relativt vanligt, men ändå felaktigt, resonemang som jämställer utnyttjande med möjliggörande. Problemet här är inte handlandet i sig, utan möjliggörandet — inte resultatet, utan det spann av potentiella resultat som möjliggörs av liknande handlingar.
Låt mig förklara det där närmare. När polisen snällt frågar efter information på det här sättet sätts Blizzard i en problematisk maktställning. Företaget får nu göra ett moraliskt ställningstagande och i princip agera rättsväsende. Det hade kanske varit glasklart om det gällt något som var olagligt överallt och som alla var överens om, som ett våldsbrott.
Nu gäller det ett narkotikabrott. Oavsett vad man tycker om narkotikabrott så måste man inse att samma lagar inte gäller överallt. Så nu är det helt plötsligt upp till Blizzard att bestämma om den sortens lagstiftning även ska gälla i det virtuella Azeroth, oavsett var människor egentligen befinner sig, eller relativt var polisen som frågar befinner sig. Har Azeroth utlämningsavtal med USA?
I sig är det inte heller ett stort problem, men att Blizzard inte kategoriskt väljer att svara “nej” på en sådan fråga är mycket tveksamt. Det öppnar för att vilken lag som helst i vilket land som helst kan komma att gälla i online-världen.
Det är det här jag menar med att möjliggörandet är det farliga, inte just det som hänt i detta fall — vad händer när Kinesiska myndigheter vill ha ut information? Det finns ju väldigt många Kinesiska World of Warcraft-spelare. Går det lika bra det? Det kan ju komma att handla om andra brott där, och de flesta kan nog hålla med om inte vore så trevligt om precis alla lagar från alla länder kunde gälla online, internationellt. Är nästa person som gömmer sig i Kanada en regimkritisk Kines som spåras? Vad tar Blizzard för beslut i så fall?
Jag inser naturligtvis att Kanadensisk polis kanske inte är jättesugen på att hjälpa Kineserna jaga regimkritiker, och att det är mycket möjligt att Blizzard skulle ta ett annat beslut i det fallet, men det finns i alla fall en nyans i beslutet att lämna ut information som är otrevligt, oavsett om man upprörs av effekten av det eller inte. Det är en stig som kanske inte ser så snårig ut men som leder djupt in i djungeln.
Bildcredits: jluster.
Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Informationspolitik, World of Warcraft, Onlinespel, Blizzard
Övervakningens tidslinje: Del 3 – En självuppfyllande profetia?
Detta är tredje och avslutande delen i en tre delars serie om hur övervakningen utvecklats och vart den är på väg:
- Historik — I första delen gav jag lite bakgrund och historia om övervakning som fenomen och teknologi.
- Ett nexus av möjligheter — Den andra delen diskuterar de unika förutsättningar som gäller just nu och som lett till den situation vi är i idag.
- En självuppfyllande profetia? — I denna del drar jag mig till att sia lite om de olika möjligheter och risker som finns med övervakningsteknologi i framtiden.
Jag kommer att gå igenom framtidsutsikterna både på mycket kort sikt och på lång sikt.
Ett vägval
Vi står med ganska stor tydlighet inför ett vägval — kanske så snart som detta kommande riksdagsval. Den väg Piratpartiet jobbar för är naturligtvis att medvetenheten om övervakningen ökar, och att det parlamentariska läget blir sådant att de styrande politikerna i toppskiktet tvingas ta hänsyn till detta.
Längs den vägen kommer man tvingas skrota FRA-lagen (och med största sannolikhet även FRA), men även se på ny teknologi, identifiera farorna med denna teknologi ur ett integritetsperspektiv och förbjuda viss användning — särskilt i övervakningssyfte för annat än direkta säkerhetshot. Den slentrianmässiga övervakningen i form av sparad information i samband med resor med RFID-chip-baserade kort måste till exempel regleras.
Det krävs relativt mycket för att detta vägval ska göras. Inte nog med att Piratpartiet måste få mandat i riksdagsvalet, det måste även uppstå en situation där mandaten faktiskt betyder något, vilket förmodligen betyder att det blir otroligt jämt mellan blocken. Just för närvarande ser det väl rätt dystert ut. En lätt förhoppning om att vi kan driva upp valdeltagandet bland unga igen, och vara ett bättre alternativ än SD som vågmästare.
Alternativet är att övervakningsmanin dundrar vidare. Vart den vägen leder är relativt enkelt att se genom att bara fortsätta på samma sätt som idag och förr — mer och mer övervakning kommer ske, instanserna som införs för att skydda mänskliga rättigheter kommer fallera, och människor kommer försöka ta sig runt det hela. Detta resulterar i en ytterligare nedmontering av medborgerliga rättigheter.
Som ren spekulation kan jag gissa att förbud mot kryptolösningar som omöjliggör för statlig avlyssning kommer att diskuteras, och att man som i storbrittanien även här kommer införa lagar som gör det straffbart med fängelse att vägra lämna över kryptonycklar till polisen eller andra myndigheter.
En självuppfyllande profetia?
Det är värt att se närmare på vad resultatet av en alltmer totalitär stat blir. Att det införs allt fler övervakningsmetoder och integritetskränkande lagar för att förhindra terrordåd och säkerställa statens säkerhet innebär en upptrappning i klyftan mellan stat och befolkning.
Den naturliga effekten av en alltmer upptrappad totalitär karraktär på statens agerande mot medborgarna är att den kommer att besvaras av alltmer upptrappade organiserade protester. Dessa två linjer möts någonstans längs vägen, då den statliga paranoian och totalitära styrelsesättet blivit stort nog för att tolka alla organiserade protester som hotfulla, och där protesterna blivit stora nog att låta sig tolkas på detta sätt.
“Because nothing says dictatorship like arresting people for eating ice cream”, som Clay Shirky förklarar det i sin mycket läsvärda bok Here Comes Everybody.
Det är för mig självklart att ett kuppförsök utfört av toppolitiker (vilket den nuvarande utvecklingen kan beskrivas som) förr eller senare kommer att möta ett våldsamt motstånd, av en eller annan karaktär. Ju längre det går, desto tydligare våldsamhet kommer inte bara uppkomma utan även krävas för att störta makteliten och återlämna makten till folket. Det är en oerhört skrämmande tanke.
Jag vill poängtera här att det jag menar absolut inte är att någon ska gå ut och ta till vapen för att förändra samhället i vår demokrati, utan att vid någon tidpunkt om utvecklingen får fortsätta så är demokratin förlorad, och kan då inte återvinnas genom att man röstar rätt eller talar övertygande.
Då har vi hamnat i en situation där den repressiva politiken har skapat just den terrorism som man påstod sig vilja bekämpa! Detta är ytterligare ett faktum som gör anti-terror-lagstiftning så bedräglig — i ett (tillräckligt) korrupt system kan den mycket enkelt användas för att tysta alla kritiska röster.
Vägvalet ligger som sagt framför oss. Det som fyller mig med viss fruktan är att fyra år i sammanhanget är mycket lång tid, då mycket hinner hända. Hur mycket längre längs vägen hinner vi vandra innan vi får nästa chans att välja rätt väg? Hur mycket kommer aggressionssituationen att trappas upp, om vi misslyckas med att vända trenden i detta val?
Vi kämpar för våra demokratiska och mänskliga grundläggande rättigheter. Jag hoppas innerligt att den kampen kan föras med ord, utbildning och argument, snarare än med vapen, blod och våld som människor tidigare tvingats göra, och fortfarande gör i diktatutrer världen över.
Dystra framtidsvisioner bortom horisonten
Låt oss hoppas och tro att vi väljer rätt väg så snart som möjligt — vi avvecklar statens övervakning av medborgare, och reglerar möjligheten för privata aktörer att övervaka och spara information om medborgarna… då har vi i någon mening löst problematiken för överskådlig framtid. Men kanske inte för alltid?
Med nuvarande teknikutveckling har jag svårt att se att en total övervakning inte någon gång skulle kunna bli möjlig. Då menar jag inte total övervakning i den mening som FRA redan ger, utan en total övervakning av precis allt, online som offline.
Det finns många sätt som det skulle kunna ske med hjälp av ny teknologi. För att spåna fritt: tänk nanoteknologi som gör det möjligt att skapa kameror som är små nog att vara praktiskt taget osynliga och kan ta sig in överallt, eller ett sätt att på avstånd läsa av de elektriska signalerna som flyter i en människas nervsystem — se och höra allt du ser och hör. Förmodligen är det alternativen jag inte kan komma på nu som är mest troliga och skrämmande, men att det inte skulle ske på något sätt vid någon tidpunkt är nästan svårt att tro.
Man kan tänka sig att sådan teknologi skulle vara otroligt komplicerad och dyr till att börja med, men i stil med annan sådan teknikutveckling borde det hela sluta med att i princip vem som helst kan övervaka precis vem som helst, när som helst.
I en sådan situation skulle mänskligheten helt enkelt tvingas vänja sig med att det aldrig fanns några hemligheter eller någon integritet att tala om. Helt nya normer skulle utvecklas i vad man kan tänka sig vara en enormt smärtsam process… på många sätt skulle situationen förmodligen likna dagens situation på upphovsrättsområdet, där ungdomen som växer upp med teknologin har helt annat synsätt än den äldre generationen, som upprörs och förfasas.
Dystopi
Det skulle kunna ses som en mycket dyster framtidsvision, där allt vi kämpar för i termer av personlig integritet och rättigheter gått om intet. Jag ser dock inte den framtidsvisionen som en bestämt negativ situation. Det kan vara en givande utveckling för mänskligheten som helhet (mindre lögner och svek skulle kunna vara positivt…), men det hela hänger på att övervakningsmöjligheterna är ömsesidiga.
Man kan ju också fråga sig om det verkligen är värt att kämpa för dessa värden om det ändå kommer visa sig vara förgäves. Det finns två saker att tänka på: till att börja med det uppenbara i att detta är rena spekulationer om en potentiell avlägsen framtid. Dessutom finns viktiga skillnader med dagens övervakning och de problem som denna för med sig.
Det problem som finns i dagens situation är att kontrollmöjligheterna är riktade åt fel håll för demokratin, vilket skapar ett obalanserat maktförhållande. I en riktigt bra fungerande demokrati utgår all makt från folket, vilket innebär att medborgarna är politikernas uppdragsgivare och alltså även kan och bör granska allt som görs. Staten bör däremot inte ha hemliga uppgifter om medborgarna, vilket går illa ihop med statens våldsmonopol och maktställning.
Och det är just på det området, just nu, som vägarna går i betydligt skilda riktningar, och det är här och nu, året som kommer, som det första slaget om framtiden kommer stå.
Som avslutning på serien och artikeln om framtiden ger jag två citat från en av mina nya favoritbekantskaper på nätet: Andre Jordan från A Beautiful Revolution:
Ett tack är även på sin plats för att du orkat med hela vägen hit. Jag hoppas jag lyckats väcka några intressanta tankar eller funderingar.
Bildcredits: ƒяαиcєscα яσsє, orangachang, stttijn, mermaid99
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Informationspolitik, Integritet, Övervakning, Piratpolitik
