Tänk som en kriminell
Som kanske bekant införs det hela tiden nya lagar, regler och procedurer för att hålla oss säkra. Allt från FRA-lagstiftningen, nya lagar om polisbefogenheter och krångliga säkerhetskontroller på flygplatser har införts för att skydda oss mot hot av det ena eller det andra slaget.
Dessa åtgärder har i princip alltid en kostnad. FRA fick en duktig ökning i sin budget för att klara av den ökade övervakningen, och det borde vara relativt uppenbart att komplicerade maskiner och ökad personalstyrka på alla flygplatser har en kostnad. I slutänden är det alltid du och jag som betalar. Man kan naturligtvis påstå något fint om att det är staten eller flygbolagen som tar kostnaden, men i slutändan är det ändå du och jag som betalar vår ökade skatt eller flygets höjda priser.
Dolt bakom detta finns även en annan kostnad — vi betalar med vår störda integritet eller den obekvämhet det innebär att behöva åka till flygplatsen tidigare och packa ner en mini-tandkrämstub i en speciell plastpåse. I vissa fall är denna tydlig och direkt, i andra mer subtil, men den finns ändå alltid där.
Det borde vara ganska enkelt att komma överens om att eftersom kostnaden för dessa lagar som ska skydda oss finns både i termer av ekonomi och obekväma intrång i våra liv så bör effekten ställas mot denna kostnad. Är åtgärden kostnadseffektiv helt enkelt? Vi anser till exempel att bilbälten är en kostnadseffektiv åtgärd mot trafikfara — men inte att låta bli att åka bil helt är det.
Frågan är då, helt enkelt: hur stor effekt har åtgärderna som görs för vår säkerhet från terrorism eller annan brottslighet? För att avgöra detta måste vi lära oss tänka som terrorister eller kriminella. Att underskatta sin motståndare är aldrig bra — vi vet att terroristerna och de kriminella där ute är rimligt smarta. Det innebär att om du och jag kan komma på sätt att kringå åtgärderna, då kan även terroristerna det. Alltså finns det ingen poäng i att betala pengarna och acceptera obekvämheten, eftersom åtgärden ändå inte ger önskad effekt.
Vi kan ta några exempel. Till att börja med just flygplatssäkerheten, där vi nu inte tillåts ta med mer än så mycket vätska som ryms i 1 dl-förpackningar i tidigare nämnda påse. Detta eftersom det finns flytande sprängmedel, och mer än denna mängd skulle kunna vara ett hot mot en flygplanskropp.
Hur skulle man kunna komma runt detta då? Tänk dig att min terrororganisation al-Limeda vill spränga ett flygplan. Vi skickar då fyra av våra terrorister med var sin påse 1 dl-packeterade sprängmedel. Väl inne på flygplatsen går vi till en tax free-butik och köper oss en flaska valfri dryck. Efter ett mystiskt möte på flygplatstoaletten har flaskans innehåll bytts ut. Vi bordar våra fyra olika plan, varav ett nu ligger lite risigt till.
Man kan naturligtvis eskalera säkerheten på olika sätt för att täppa till detta kryphål… vilket i sin tur säkert skulle gå att komma runt på ett eller annat sätt. Men vet ni vad som är den viktigaste observationen här? Det har inte gjorts. Alltså är alla dessa kontroller och begränsningar av vätskeinnehåll helt verkningslösa. De ökar inte säkerheten nämnvärt, men de kostar pengar och orsakar en otrolig mängd irritation hos flygpassagerare.
Ett annat exempel är de förslag som nu ligger om att kontantkort inte längre ska få säljas anonymt — alla ska tvingas registrera sina kontantkort så polisen kan spåra gärningsmän vid brott.
När MC-gänget Hellime så ska ringa in sitt bombhot registrerar de kanske inte snällt ett nytt kontantkort och ringer? Man skulle till och med kunna gissa att de istället slår ner gamla fru Agda, stjäl hennes mobil och ringer med den istället. Gänget vet ju om vilka regler som gäller, och kommer ju se till att de skaffar en mobil som inte kan spåras direkt till dem. Lagen har inte den effekt som eftersträvades, men Agda är inte så nöjd med situationen och det är inte heller de personer i utsatta lägen som behövt ett anonymt sätt att t.ex. informera pressen om oegentligheter.
Så här är det ofta — de kriminella och terroristerna har sätt att ta sig runt åtgärderna, men vanliga hederliga åker på att betala kostnaderna och hindras leva sina liv som de borde kunna. Till slut kan det bli helt absurdt.
Tänk på det nästa gång ni hör om en ny säkerhetsåtgärd som ska rädda oss från all ondska.
Bildcredits: David Lisbona
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Säkerhet, Rättssäkerhet, Integritet, Lagar
Luktspår från ohederlig politik
Politiker, i alla fall i Sverige, älskar utredningar. Det spelar ingen roll hur illa folk far, hur uppenbart fel något är, det man gör för att visa krafttag mot felaktigheterna i samhället är att… tillsätta en grundlig utredning i frågan som ska vara klart senast om tre år.
Tre år senare är frågan nästan bortglömd, och när utredningens femtontusen sidor levereras ser det ut som om något görs när utredningens “rekommendation” röstas igenom — inte helt sällan en verkningslös ordexercis med någon enstaka faktisk ändring dold bakom en veritabel vägg av juridisk text.
Inom olika områden talas det ibland om “smells” — sätt man kan “lukta sig till” tecken på att något är fel, även om det kanske inte alltid går att bevisa eller ens sätta fingret exakt på varför. När politiker helt plötsligt gör tvärt emot vad man vanligen gör är detta just ett sådant luktspår.
Även utan att vara insatt i själva sakfrågan kan man alltså misstänka att något var lurt när svenska politiker gjorde allt i världen för att införa ett EU-direktiv bara ett par veckor innan en stor utvärdering om direktivet skulle levereras. Ville man inte ha en utvärdering av det, för en gångs skull? Varför inte det?
Så här i efterhand kan man bara konstatera att vi som kritiserat hela handhavandet haft rätt på varenda punkt. Våra makthavare ville skyffla igenom direktivet medans EU fortfarande kunde användas som svepskäl. Väl medvetna om att direktivet skjutits i sank i flera andra länders högsta instanser och att utvärderingen skulle innehålla svidande kritik försökte man skynda det hela så man kunde ursäkta sig i efterhand med att det var farbror EUs fel. Strategin var förmodligen rätt smart, med tanke på vilken omåttlig aptit svenskarna tycks ha på övergrepp från EU utan att EU-kritiken växer nämnvärt.
I vilket fall som helst: Utvärderingen kom till sist, och hade ett och annat att säga:
Datalagringen har inte alls uteslutande används för bekämpning av allvarliga brott, eller ens uteslutande av brottsbekämpande myndigheter. Lagringen har medfört stora kostnader för operatörer, och har medfört allvarliga ingrepp i den privata integriteten.
Slutsats: Datalagringen måste omarbetas, vilket kan ta flera år.
Jaha. Det var ju synd att vi inte hann med det då.
Min tilltro till att våra makthavande inte kommer rösta igenom skiten när de får chansen om ett år är dock fortfarande otroligt låg. Kan man vifta undan alla andra relevanta argument kan man även vifta undan denna utvärdering. Om jag ska sia lite kan jag se framför mig att det kommer låta ungefär så här:
“EU-kommisionen håller på att arbetar fram ett förbättrat direktiv, men tills det är klart är vi ändå skyldiga att införa det direktiv som nu finns. Annars får vi betala jättemassormiljarder i böter och små söta kattungar kommer offras.”
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Informationspolitik, Integritet, Lagar, Övervakning
Registrera mina känslor
Jag känner att jag borde skriva om datalagringen som nu ska upp för omröstning i riksdagen, men de senaste dagarna när jag försökt samla tankarna har jag inte riktigt kommit någonstans.
För någonstans på vägen gick luften ur mig. Alla argument känns så gamla, alla lögnerna så ofta upprepade och sedan gång på gång sågade och motbevisade att de som har något som helst intresse av frågan vid det här laget haft alla möjligheter att förstå och se igenom det fullständigt genomskinliga.
Då känns det liksom poänglöst att återigen tålmodigt förklara hur direktivet går rakt emot källskydd och grundlagsskyddade rättigheter, hur det kostar mer att införa än att ta böterna. Det pågår så mycket fulspel runt direktivet att det för mig i alla fall är fullständigt uppenbart att detta inte handlar om oförstående, vilseledda politiker i behov av förklaring utan snarare maktkåta mästermanipulatörer som bestämt sig för att fuska och ljuga igenom direktivet till varje pris.
Det fanns en eller annan katt bland hermelinerna i FRA-omröstningen som gav lite hopp, men en del slängdes ut och andra visade sig snarare vara trogna sällskapshundar med kattdräkten som chiq modeaccesoir — och nu har husse visslat.
Jag var passionerat engagerad och förbannad över det sätt det hela förts in på. Arg, över en sådan brist på respekt för andra människors rättigheter men med en brinnande vilja att försöka påverka, förändra, förbättra. Nu är jag mest uppriktigt sårad och ledsen. Ja, jag känner mig personligt sårad av hur politiker trampar ner mig i gyttjan. Det finns många elaka saker som människor gör mot varandra, men få som slår mot så många på en gång, och ja det drabbar mig inte bara som teoretiskt begrepp i någon torr politiskt debatt som politiskt aktiv utan på ett högst personligt plan. Det handlar inte längre om “terrorister” eller “grova brottslingar”, det handlar om mig.
Det är *mig* ni kartlägger. Det är *mina* uppgifter som riskerar att läcka eller missbrukas av ett polisväsende som gjort det till en vana att missbruka befogenheter. Det är *jag* som riskerar att granskas i sömmarna för att kusinen till någon jag köpte begagnade möbler av snattade en godisbit. Det enda som inte registreras är mina känslor — min trötthet och min sorg.
Kanske klarar vi oss undan ett år, och i så fall bara av ren slump när man misslyckades att enas om hur mycket man skulle gnugga efter att man tryckt ner oss i gyttjan. Det är lite talande.
Bildcredits: Kristina Alexanderson
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Integritet, Informationspolitik, Demokrati
Källskydd eller datalagring – välj ett alternativ
Det skrivs en hel del om teledatalagringen som är på gång att införas i Sverige. En del undrar om var journalisternas protester är, och det är en fråga med rätt. Ibland får man intrycket av datalagringens förespråkare att om man bara är försiktig kan man nog införa datalagringen utan att förstöra källskyddet, vilket ju låter bra men har den lilla bristen att det inte är sant.
En värld där datalagringsdirektivet har införts kan inte samtidigt vara en värld med källskydd. Om vi antar att direktivet införs, så måste vi direkt se att alla som vill kommunicera elektroniskt med en journalist på ett säkert sätt måste göra detta på något anonymt sätt, t. ex. med hjälp av kontantkort till mobilen — annars registreras det ju att de varit i kontakt med en journalist, vilket bryter mot källskyddet.
Så långt låter det ju bra ändå, ett kontantkort är ju överkomligt – och visserligen kommer samtalet att positionsbestämmas, men om man ser till att göra det från någon allmän plats med hyffsat bra genomströmning av människor fungerar det bra. Och ja, just det, du måste nog köpa en ny mobil också, eftersom även utrustningen som används pliktskyldigt noteras. Kanske skapas en ny marknad för engångstelefoner — begagnade mobiler som kan användas en gång och sedan slängas eller säljas vidare?
Man kan även tänka sig att man installerar något anonymiseringsverktyg som TOR och sedan mailar från en anonym adress, vilket dock kräver viss teknisk kompetens. Oavsett tillvägagångssätt står två saker klara: det är fullt möjligt, och det är för den genomsnittlige medborgaren både krångligt och rätt svårt att vara säker på att man gjort helt rätt.
Det är ingen slump att det är så — direktivets syfte är att göra det svårt för brottslingar och terrorister att kommunicera anonymt, så därför blir det svårt för alla att kommunicera anonymt. Dock ej omöjligt, vilket det ju nyss visade sig.
Detta är naturligtvis inte något som bara kan användas till att kommunicera oegentligheter till journalister – det kan precis lika gärna användas av de brottslingar och terrorister som direktivet avser haffa. Man kan här ställa sig frågan om det är mest troligt att de grova brottslingarna och terroristerna eller den pliktskyldige medborgaren som vill meddela journalist om oegentligheter har råd och ork att skaffa mobiler och kontantkort anonymt…
I vilket fall som helst är detta ett tydligt kryphål — terroristerna kommer ju runt datalagringsdirektivet! Det gör att nästa naturliga steg är att förbjuda anonyma kontantkort och krypteringslösningar.
Här framstår något som väldigt tydligt: om det finns kryphål i datalagringen som kan användas av journalister så kan de även användas av terrorister. Finns det inga kryphål så finns det heller inget källskydd, eftersom det alltid kommer sparas vilka som kommunicerar med journalisterna.
Och finns kryphålen, ja då är dom ju som vi såg ovan lite småkrångliga, och kommer alltså att användas främst av de som verkligen har ett behov, dvs terroristerna. För alla andra kvarstår bara ett förstört källskydd.
Ännu bättre än så är dessutom att ju mer man försöker säkra upp systemet, desto värre blir detta problem. En 100%-ig säkerhet går inte att nå, så det “bästa” man kan uppnå är att det bara är terroristerna och de grova brottslingarna som klarar sig undan. Alla vi andra med rent mjöl i våra påsar är de som drabbas av direktivet…
… men det kanske var det som var meningen? Datalagring skulle trots allt vara en betydligt mer effektiv metod för att komma åt alldagliga brott som fildelning, än allvarliga brott och terrorism.
Bildcredits: ario
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektiver, Integritet, Kryptering, Anonymitet
Ett långsamt uppvaknande
Runtom i världen tycks människor sakta vakna till liv när det gäller frågan om det vansinne som pågår på flygplatser runtom i världen. Det amerikanska pilotfacket har efter ett antal incidenter av korkad art nu gått ut till sina medlemmar att de bör vägra både nakenscanners och den minst sagt “intima” visitation som är alternativet på många ställen.
Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att individer med “sexig” kropp är i överrepresentation bland de som väljs ut för “kontroll”.
Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att bildsystemen missbrukas och att bilder nu börjat läcka.
Det bör inte förvåna någon med något som helst grepp om mänsklig natur att en hel del religiös klädsel spelar in när de “slumpmässiga” kontrollerna väljs.
Det bör inte hellet förvåna någon med något som helst sinne för historiens upprepande att maskinerna visar sig vara relativt ineffektiva, lättlurade och dyra, eller att en av den före detta sekreterare för Homeland Security som stött att nakenscanners köpts in för dyra pengar visar sig nu jobba för företaget som säljer maskinerna.
Samtidigt börjar det stå ställt alltmer utom tvivel att dessa verklighetsfrånvända märkligheter som kallas säkerhetskontroller inte fungerar. En Amerikansk militär på väg hem berättar:
Vår första mellanlandning var i Shannon på Irland för att tanka. Efter det behövde vi stanna i Indianapolis i Indiana för att släppa av ungefär 100 personer från Indiana National Guard. Det var där dumheterna började.
Först tvingades alla passagerarna av planet — trots att planet inte skulle tankas igen. Alla 330 passagerarna lämnade planet, snarare än att låta de 100 från ING lämna planet. We leddes från planet till ett samlingsområde. Inga godisautomater, inget sätt att fly. Endast en herr- och damtoalet. Det är förmodligen viktigt att nämna att vi alla var beväpnade. Alla bar en M4-karabin (gevär) och några, som jag, bar även en M9-pistol. Åh, och våra skyttar hade M-240B-maskingevär. Självklart var vapnen inte laddade. Och vi hade genomsökts på all ammunition innan vi ens kom till tullen på Baghram, och sedan IGEN i tullen.
Personalen från TSA på flygplatsen funderade allvarligt på att tvinga oss lasta av allt bagage från det SÄKRADE lastutrymmet för att återinspektera det. Bär i åtanke att detta bagage hade packats upp, inspekterats bit för bit av tulltjänstemän, återförseglats och genomsökts i en timme av bombhundar. Efter två timmars väntan i detta väntområde bestämde sig TSA för att inte återinspektera vårt bagage — bara att inspektera oss igen: Soldater på väg hem från kriget, som redan hade inspekterats, återinspekterats och stängts in i ett SÄKRAT väntområde i två timmar. Ok, whatever. Så vi ställde upp i kö för att gå igenom säkerhetsproceduren IGEN.
Detta är förmodligen ytterligare ett bra tillfälle att påminna er allihop om att vi alla var beväpnade med faktiska automatkarbiner och att vissa av oss även bar pistoler.
Så vi står i kö och går igenom en åt gången. En av våra soldater hade ett Gerber multi-verktyg. TSA konfiskerade det. Ganska löjligt, men det blir bättre. Ett par minuter senare tömmer en kille sina fickor och har en nagelklippare. Nagelklippare. TSA informerar soldaten om att dom kommer konfiskera hans nagelklippare. Konversationen gick något så här:
TSA: Du kan inte ta med dig dom där på planet.
Soldat: Va? Jag har haft dom sedan vi lämnade landet.
TSA: Du får inte ha dom.
Soldat: Varför?
TSA: Dom kan användas som ett vapen.
Soldat: [visar på kolven på sitt gevär] Men det här ÄR ju ett vapen. Och jag får ta med mig det.
TSA: Ja, men du kan inte använda det för att ta över planet. Du har inga kulor.
Soldat: Och jag kan ta över planet med nagelklippare?
TSA: [pinsam tystnad]
Vi börjar se rapporter, missnöje och till och med ordnade protester:
Samtidigt närmar vi oss den där punkten: det börjar uppstå konsekvenser för att över huvud taget ifrågasätta dumheterna.
Trots detta stödjer stora delar av Amerikanska folket maskinerna. Rena känslan av en säkrare värld tillåter att korrupta politiker och den multimiljonindustri som terrorskämseln nu matar att införa mer och mer integritetskränkningar, trots att de inte har någon faktisk effekt när det gäller att hindra terrordåd.
Det är lång väg kvar att gå.
Här hemma är vi i full gång att snabb-införa ett datalagringsdirektiv för att hindra denna terrorism, vilket man skyndar sig med att hinna med innan EU underkänner hela direktivet, klämma in det medans det fortfarande finns möjlighet att gå så hårt åt människors integritet man bara kan. HAX har redan skrivit den bästa och mest lättillgängliga förklaring jag sett över varför det är en dålig idé, så jag föreslår att du läser det nu.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Säkerhet, Terrorism, TSA, Datalagringsdirektivet
När är vi bortom all återvändo?
I mitt och många andras tycke barkar samhällsutvecklingen åt fel håll. Det är helt okej, och faktiskt helt som det bör vara, i ett demokratiskt samhälle. Om alla håller med om precis allt är det något fuffens som är på gång. Det är också helt okej, eftersom vi i ett demokratiskt samhälle har alla möjligheter att vända utvecklingen — vi får kritisera, vi får argumentera, vi får försöka värva medborgarna i att slå på bromsarna.
Givet en farlig, odemokratisk utveckling finns det dock någon punkt där detta upphör att gälla — en punkt då vi går bortom all återvändo. Den punkten uppstår exakt när det börjar anses brottsligt att kritisera och ifrågasätta. Det kan tyckas paranoidt att tala om sådant — vi har FRA-lagen och datalagringsdirektivet på gång i terroristjaktens namn, men nog har vi inte nått så långt än?
Nej, det har vi naturligtvis inte. Däremot kan det vara intressant att börja se sig om efter vilka tecken man bör uppmärksamma på dess annalkande.
Vi kan till exempel se på de länder som ligger något “före” oss i utvecklingen, till exempel Storbrittanien eller USA. I USA har transportsäkerhetsmyndigheten TSA ansvar för säkerheten vid flygplatser, bland annat.
Chefen för TSA gick till exempel nyligen ut med budskapet att det “kan sända fel budskap till terroristerna att kritisera TSA“. Det är visserligen inte olagligt, men nog kan man ta det som ett tydligt tecken: Är du inte med på noterna är du med på terrorist-laget.
Flertalet incidenter visar också att när lagar väl är på plats som utökar befogenheterna för polis och statsmakt så missbrukas den. I Sverige finns det utmärkta exemplet med tunnelbanepoliserna från “gategate”. I Storbrittanien har poliser börjat jaga vanliga medborgare som fotograferar, och hotat med åtgärder om dessa fotat polisernas arbete eller inte tagit bort redan tagna bilder.
De som misstror tolkar ofta allt tal om sluttande plan, ändamålsglidning och missbruk av maktmedel som att vi helt plötsligt skulle börja se en flod av hemskheter när vi passerat någon viss punkt. Jag tror inte det. Däremot ser vi tydligt redan nu hur det sakta men säkert ökar i intensitet och slutenhet.
Från ett öppet demokratiskt samhälle går vi små pyttesteg mot ett stängt totalitärt samhälle, vilket inte märks i vår vardag alls, men som manifesteras dels i att det sker fler och fler felaktigheter i kampen mot “fienden”, men även i att kampen om informationen hårdnar.
Det första är sådant som polisinsatserna i Göteborg, där man använder de nya övervakningsmöjligheterna till att slå till mot vanliga medborgare med totalt övervåld. Det andra sker direkt därpå, när locket läggs på.
Det svenska samhällets öppenhet definieras av offentlighetsprincipen. När mer och mer information hemligstämplas utan egentlig förklaring försvinner medborgarnas möjligheter att kontrollera.
Sakta övergår en rädsla för brottslighet och terrorism i en rädsla för statsmakten, och någon morgon vaknar man upp och inser att man är för rädd för att gå ut och protestera. Förmodligen hade man då inte märkt det, men klart och tydligt har vi då passerat bortom all återvändå.
Just detta att det inte märks är det som gör att vi måste protestera nu, mot allt som gör det möjligt att gå i den riktningen. Det går inte att börja gå lite grann ditåt, men lova att stanna innan det är för sent — varje steg är ju så litet, men många små steg leder lång väg.
Bildcredits: Luke Andrew Scowen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Demokrati, FRA, Integritet, Maktmissbruk, Yttrandefrihet, Övervakning
Minders
Vi nu får reda på precis hur Beatrice Ask vill “värna om den personliga integriteten” genom att bara totalövervaka svenska folket sex månader bakåt och givetvis inte tjuvlyssna på samtalen när man flitigt noterar tidpunkt, plats, kommunikationsutrustning och samtalspartner.
Jag har egentligen inget mer att tillägga om den saken, utan lämnar plats för lite helt okänd musik av den typ som storbolagen aldrig brytt sig om. Från 1995, men dagsaktuell.
Now, not a single day can I rest
’cause every day I’m being put to the test
Minders, they wanna know what’s going on
and label me a player in the criminal zone
No I can’t cope with the deal
Minders, doesn’t really care what you feel
They wanna know who to blame
They’ve got nothing better to do than complain
Insane, they’ll use the mic for anything
Oh it makes me wanna sing like Sting
Every move you make, every step you take,
They’ll be watching you and you know it’s true
That’s why I can’t put the mic on the shelf
I’m fighting for the right to get a moment by myself
I can’t flee, so what can I do?
You’re checking me, but who’s checking you?
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
And label me a player in the criminal zone
Oh, you’re checking me, but who’s checking you?
It’s time for me to run a check on you too
Ain’t that a shame, is it time for you to run?
I think you better, ’cause I’m close to the outcome.
No respect for the people.
No respect for the people.
You got no respect for the people.
It’s a goddamn lie when you tell me we’re all equal
Bull-shit
you wanna know what I’m talking about
Cause you’re full of it
and yeah, I know you’re still dippin’
you know that it wont be long
That’s why I’m flipping out
There’s no doubt you’re kind of loco
Just cause you wanna know it all, no?
says October 23rd 1972
you’ll be checking me but who’s been checking you?
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
Minders, they wanna know what’s going on
And label me a player in the criminal zone
Not a single day can I rest
’cause every day I’m being put to the test
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Integritet, Musik
Shock and awe
Den amerikanska militärens “måtto” var en period “Shock and awe” — uppvisa sådan massiv styrka och slå till så hårt att motståndarens fokus splittras och viljan att kämpa knäcks. Varje tillslag skulle vara extravagant, högteknologiskt och värre än fienden väntat sig.
För oss som kämpar mot övervakningsstaten känns den här taktiken igen. Gång på gång översköljs jag av ofattbara förslag som införs, varje förslag värre än jag trott, trots att jag är en av världens stora cyniker och pessimister när det gäller denna utveckling. Det är deprimerande ibland, helt enkelt.
Min stridsvilja drunknar. Jag väljer mina strider. ACTA har jag till exempel knappt nämnt på bloggen, trots att jag följt med i turerna… vissa saker orkar jag helt enkelt inte, i all upptagenhet av vansinnet som pågår närmre hemmaplan.
Och visst är det så: oavsett hur vi tjatat om att datalagringen skulle komma efter valet så var det väl ingen som trodde att det skulle presenteras dagen efter regeringsförklaringen? Och oavsett hur mycket vi tjatat om ändamålsglidning så var det väl ingen som trott att den skulle ske redan innan skiten införts, och till en sådan grad att det övergår förståndet? Shocked, and awed.
Den är svårt att hänga med när man mals ner under en aldrig vilande ånvält som plattar till våra grundläggande rättigheter, på ett sätt som jag inte kan beskriva bra med ett svenskt ord. Det får således bli ett engelskt: relentless.
I min analys av övervakningens historia, nutid och möjliga framtid varnade jag för att vi kan landa i en situation där den enda möjliga protesten är en väpnad kamp, och att politikerna då har skapat sig den “terrorism” de hela tiden har varnat för. HAX har varit inne på samma sak — vi måste göra motstånd nu, innan motstånd börjar kallas föräderi, och Q konstaterar att det inte längre är så otroligt att partier med fel åsikt förbjuds redan innan nästa val.
Det krävs egentligen ganska lite. Det som nu byggs upp är en övervakningsapparat med en helt ofattbar effektivitet, som ska användas för att bekämpa brott. Datalagringen är ett steg i detta arbete… med det expanderade förslag som nu läggs blir det i princip fritt fram för polisen att hämta ut vilka data de vill. Det krävs naturligtvis en brottsmisstanke, men erfarenheten visar ju att en sådan är lätt att skapa.
Den data polisen får är häpnadsväckande — de får i princip ett exakt positionsspår på varje medborgare som inte stänger av sin mobiltelefon (vilket motverkar dess syfte) titt som tätt. Dessa lagar kommer alltså direkt motverka den fantastiska teknologiska framgång som skett de senaste årtiondena.
Ju större denna apparat växer sig, desto mer omöjligt blir det att vända på utvecklingen den dagen den vänds mot medborgare med avvikande åsikter.
Det låter naturligtvis som paranoia, på ett sätt som nyheternas och politikernas rabblande om terrorhot i ett land som inte drabbats av terrorattentat under de flesta invånarnas livstid aldrig gör. Jag ber om ursäkt för det intrycket… men när det gäller ett samhälle så är jag av den bestämda uppfattningen att det ska byggas för att stå emot även sådant.
I Vitryssland används Internet för at ordna demonstrationer mot diktaturen. Polisen vet även detta och använder bloggarnas information för att vara förberedda på att slå till. För dessa medborgare är Internet ett fantastiskt verktyg i en verklig frihetskamp och demokratikamp. Kanske borde man stanna upp och tänka efter när vi i Sverige vill införa samma inskränkningar som den Vitryska regimen.
Nog är det lättare att bygga ett samhälle som fungerar smärtfritt förutsatt att dess maktpositioner inte missbrukas, men det innebär inte att det är bättre än att bygga ett samhälle vars maktpositioner inte kan missbrukas. Själv är jag relativt övertygad om att missbrukandet kommer. Kanske inte så stort eller så tydligt till en början, men när det väl är tydligt är det ofta för sent.
Bildcredits: Andrew Huff
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Demokrati, Integritet, Maktmissbruk, Övervakning
Spärrsamhället
För ett antal år sedan bytte Stockholm som vanligt styrande efter ett val. Befolkningen i huvudstaden lyckades nämligen glömma bort att andra blocket var lika goda kålsupare under en 4-årsperiod, varpå man valde blocken varannan gång i en stolt tradition som avslutades först 2010.
Om detta haft något samband med en annan tradition, nämligen den hos politikerna att stjäla andra blockets vallöften, varpå man sedan stjäl brytandet av samma vallöfte är oklart.
Det valet denna historia utspelar sig efter tog det rödgröna alternativet över styret. Den nya inriktningen var att Storstockholms Lokaltrafik skulle bli spärrlös. Istället för spärrarna som funnits överallt skulle man öppna upp, markera en spärrlinje på marken och överlåta åt resenärerna att se till att ha färdbevis innanför linjerna.
Detta innebar att man kunde avveckla den enorma organisation som sysselsatte hundratals människor med att stämpla små remsor. Små automater sattes istället upp, som enkelt kunde användas av resenärer för att stämpla sina egna papersremsor. En solklar effektivisering.
Valet kom, och Stockholms landsting bytte styre. Den nya trenden blev att tala om plankandet och dess kostnader. Hårdare-straff-gänget bestämde sig därför att återinföra alla spärrar som precis tagits bort, till stor kostnad. Man nöjde sig dessutom inte där — de gamla spärrarna var relativt lätta att ta sig förbi, så en ny “superspärr” skulle utvecklas.
Nog för att det kanske behövdes… den gamla sortens spärr bestod av tre utstickande pinnar på ett hjul. I vanliga fall drog man sitt kort om man var på väg in, och gick sedan igenom spärren. Hjulet snurrade, man släpptes igenom. Spärrsorten hade dock en ovana att rätt var det var tvärnita (både på vägen in och ut, trots grönt ljus), varpå man fick sig en ordentlig smäll i magen och stod böjd och förudmjukad över en metallpinne i morgonrusningen.
Den nya superspärren utvecklades till 100% för att se till att den inte gick att planka igenom. Första versionen två midjehöga dörrar som öppnades, vilket så klart gick att klättra över. Den nyaste består istället av två höga glasportar som öppnas och stängs, och är för plankarna precis lika enkla att ta sig igenom genom att smita in efter någon. För oss resenärer är de dessutom precis lika dåliga.
Inte nog med att spärrarna gillar att stängas så att resväskor och liknande fastnar ordentligt, dom ser dessutom till att smälla igen ordentligt ibland. För bara några veckor sedan smällde en spärr igen precis framför näsan på mig så jag “gick in i väggen” med ordentlig hastighet.
Sådant händer med en regelbundenhet stor nog att jag idag reflekterade över en liten men ändock inte obetydlig känsla av försiktighet och rädsla när jag passerade ut genom spärren.
Mitt mjöl i min påse är så vitt det kan bli, jag har ständigt passerkort även när jag skulle spara pengar på att inte ha det, eftersom jag gillar bekvämligheten i att alltid kunna ta kollektivtrafiken. Ändå är det jag som går genom spärren rädd för att få en snyting på väg till jobbet, medans smitarna fortsätter smita.
Det här är ganska symptomatiskt för samhället i stort: Man fokuserar på att jaga potentiella smitare istället för att göra det bästa man kan för den betalande kunden. Vi ser paraleller i DRM-diskussionen, som gör knäckandet lite krångligare för piratkopieraren men inte omöjligt, samtidigt som det ofta gör livet ordentligt svårt för de kunder som betalat för innehållet.
Vi ser paraleller i försäkringskassan som anställer 300 fuskjägare som inte hittar nog med fusk för att betala sin egen lön. Paraleller i att vi i allt fler sammanhang ska avkrävas legitimation för att över huvud taget få vistas, vara eller göra helt vardaglia saker.
I nästan samtliga fall handlar det om en ideologisk bakgrund snarare än en ekonomisk. De miljarder som har plöjts ner i nya spärrar för Stockholms tunnelbana ligger flera mil från den gnutta förlorad inkomst de förhindrar. Istället är det en idé om att “alla ska göra rätt för sig” och “vi måste ta itu med fuskarna” som ligger bakom.
Hela samhället omorienteras till den punkt där det blir viktigare att “ta fast smitarna” än att ha så bra service som möjligt för de betalande kunderna. Vi upphör att vara kunder över huvud taget, och blir bara potentiella tjuvar.
Spärrsamhället är ett faktum, och vi betalar till slut pengar för att sätta fast folk bara för den goda moralens skull, inte för att vi skulle sparat pengar annars. Det hela blir så viktigt i sig självt att det inte spelar någon roll om de önskade effekterna uteblir, spärrarna i sig blir en symbol: här börjar spärrsamhället, och här vill vi inte ha in människor som dig.
Att det sedan är de som är som mest utsatta, som mest saknar medel, som i regel är de där smitarna… och att det är dessa mest utsatta politiker tävlar om att snacka fint om, det är inte en koppling som behöver göras. De ska väl för bövelen göra rätt för sig som annat folk?
Bildcredits: Eric Wahlforss, Erik Mörner
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om SL, Spärrar, Integritet, Myndigheter, DRM, Försäkringskassan
Ditt liv i en låda
En bloggare har arresterats av polisen, anhållen misstänkt för bland annat hot mot tjänsteman. Så långt är det inget konstigt med saken — samma regler ska givetvis gälla för att publicera saker på nätet som att publicera saker på papper eller i andra media.
Det som är anmärkningsvärt i denna historia är hur polisen agerar så fort det rör sig om datorrelaterade brott. Vi har sett det när det gäller fildelningsbrott, vi har sett det när det gäller ospecificerat felaktig användning av internetanslutning, vi har sett det när några råkade vara i samma hus som en konsert.
Jag kan förstå att man när det gäller brott som utförs med hjälp av datorer där bevismaterial kan finnas på datorer tar datorerna i fråga i beslag. Denna gång rör det sig dock om en bloggare, som rimligtvis publicerat det problematiska på en blogg. Bevismaterialet finns alltså redan tillgängligt på bloggen. Så vad gör polisen?
– De tog hans, min och barnens datorer. De tog till och med min sons play-station, säger hustrun till TT.
Här undrar jag hur man tänker. Det verkar som om man inte tänker alls — snarare har polisen givit sig själv ett frikort: så fort datorer är inblandade konfiskeras allt som ens kan fantiseras fram innehålla en dator. Denna utrustning finns sedan två möjliga alternativ: Antingen hittar polisen något “olagligt”, varpå utrustningen är förverkad och fås inte tillbaks. Annars tar polisen så otroligt lång tid på sig att söka igenom utrustningen att man när man får tillbaks den i princip inte har någon praktisk användning av den. Det senare alternativet får dock sägas vara en stor känslomässig seger, med tanke på hur mycket personligt som sparas på en dator.
Polisen ser här datorerna som någon form av arkivmaskiner — en syn som tillhör en för länge sedan svunnen tid. Det är naturligt att beslagta någons ekonomipärmar om denne misstänks för eknomiska brott. Med samma resonemang beslagtar man datorer då någon misstänks för nätrelaterade brott. Detta trots att en dator har en helt annan användning.
En bättre liknelse vore att beslagta en persons alla fotoalbum eftersom personen misstänks för inbrott. Visserligen skulle det kunna finnas bilder däri på ett inbrott… men man bör nog ha någon sorts befog för att så är fallet. För att dra liknelsen vidare skulle du i det fallet inte ha någon chans att få kopior på dina minnesbilder.
Vilken som helst självständigt tänkande individ inser att sonens playstation inte innehåller några bevis på hot mot tjänsteman. Jag ser bara två möjliga alternativ: Antingen följer polisen bara någon checklista i ren dumhet eller så väljer man aktivt att ställa till med problem för någon som man tycker är en fuling.
Det bör här noteras att det rör sig om en misstänkt och utredningen mot denne, inte om ett straff utdömt till en dömd brottsling. Ändå raserar man personens liv, beslagtar fruns dator och sonens spelkonsoll.
Det måste införas regler för vad polisen får göra när det gäller konfiskerandet av datorutrustning, och strikta tidsramar för hur länge saker får fråntas någon medborgare. Jag inser behovet att säkra bevis, men detta kan precis lika gärna fyllas genom att diskar kopieras, vilket kan utföras på ett dygn max, sedan kan utrustningen lämnas tillbaks i oförändrat skick.
Dagens maktutövning från polisens sida är inget annat än övervåld på människors privatliv och möjligheter att försörja sig i en ålder då allt mer privat, känslomässig, intim, nostalgisk och arbetsrelaterad information lagras på datorer.
Samtidigt läggs ytterligare en misshandels- eller våldtäktsutredning ner på grund av bristande resurser.
Bildcredits: reway2007
Tipstack: Alex
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Polisen, Maktmissbruk
