Spärrsamhället
För ett antal år sedan bytte Stockholm som vanligt styrande efter ett val. Befolkningen i huvudstaden lyckades nämligen glömma bort att andra blocket var lika goda kålsupare under en 4-årsperiod, varpå man valde blocken varannan gång i en stolt tradition som avslutades först 2010.
Om detta haft något samband med en annan tradition, nämligen den hos politikerna att stjäla andra blockets vallöften, varpå man sedan stjäl brytandet av samma vallöfte är oklart.
Det valet denna historia utspelar sig efter tog det rödgröna alternativet över styret. Den nya inriktningen var att Storstockholms Lokaltrafik skulle bli spärrlös. Istället för spärrarna som funnits överallt skulle man öppna upp, markera en spärrlinje på marken och överlåta åt resenärerna att se till att ha färdbevis innanför linjerna.
Detta innebar att man kunde avveckla den enorma organisation som sysselsatte hundratals människor med att stämpla små remsor. Små automater sattes istället upp, som enkelt kunde användas av resenärer för att stämpla sina egna papersremsor. En solklar effektivisering.
Valet kom, och Stockholms landsting bytte styre. Den nya trenden blev att tala om plankandet och dess kostnader. HÃ¥rdare-straff-gänget bestämde sig därför att Ã¥terinföra alla spärrar som precis tagits bort, till stor kostnad. Man nöjde sig dessutom inte där — de gamla spärrarna var relativt lätta att ta sig förbi, sÃ¥ en ny “superspärr” skulle utvecklas.
Nog för att det kanske behövdes… den gamla sortens spärr bestod av tre utstickande pinnar pÃ¥ ett hjul. I vanliga fall drog man sitt kort om man var pÃ¥ väg in, och gick sedan igenom spärren. Hjulet snurrade, man släpptes igenom. Spärrsorten hade dock en ovana att rätt var det var tvärnita (bÃ¥de pÃ¥ vägen in och ut, trots grönt ljus), varpÃ¥ man fick sig en ordentlig smäll i magen och stod böjd och förudmjukad över en metallpinne i morgonrusningen.
Den nya superspärren utvecklades till 100% för att se till att den inte gick att planka igenom. Första versionen två midjehöga dörrar som öppnades, vilket så klart gick att klättra över. Den nyaste består istället av två höga glasportar som öppnas och stängs, och är för plankarna precis lika enkla att ta sig igenom genom att smita in efter någon. För oss resenärer är de dessutom precis lika dåliga.
Inte nog med att spärrarna gillar att stängas sÃ¥ att resväskor och liknande fastnar ordentligt, dom ser dessutom till att smälla igen ordentligt ibland. För bara nÃ¥gra veckor sedan smällde en spärr igen precis framför näsan pÃ¥ mig sÃ¥ jag “gick in i väggen” med ordentlig hastighet.
Sådant händer med en regelbundenhet stor nog att jag idag reflekterade över en liten men ändock inte obetydlig känsla av försiktighet och rädsla när jag passerade ut genom spärren.
Mitt mjöl i min påse är så vitt det kan bli, jag har ständigt passerkort även när jag skulle spara pengar på att inte ha det, eftersom jag gillar bekvämligheten i att alltid kunna ta kollektivtrafiken. Ändå är det jag som går genom spärren rädd för att få en snyting på väg till jobbet, medans smitarna fortsätter smita.
Det här är ganska symptomatiskt för samhället i stort: Man fokuserar på att jaga potentiella smitare istället för att göra det bästa man kan för den betalande kunden. Vi ser paraleller i DRM-diskussionen, som gör knäckandet lite krångligare för piratkopieraren men inte omöjligt, samtidigt som det ofta gör livet ordentligt svårt för de kunder som betalat för innehållet.
Vi ser paraleller i försäkringskassan som anställer 300 fuskjägare som inte hittar nog med fusk för att betala sin egen lön. Paraleller i att vi i allt fler sammanhang ska avkrävas legitimation för att över huvud taget få vistas, vara eller göra helt vardaglia saker.
I nästan samtliga fall handlar det om en ideologisk bakgrund snarare än en ekonomisk. De miljarder som har plöjts ner i nya spärrar för Stockholms tunnelbana ligger flera mil frÃ¥n den gnutta förlorad inkomst de förhindrar. Istället är det en idé om att “alla ska göra rätt för sig” och “vi mÃ¥ste ta itu med fuskarna” som ligger bakom.
Hela samhället omorienteras till den punkt där det blir viktigare att “ta fast smitarna” än att ha sÃ¥ bra service som möjligt för de betalande kunderna. Vi upphör att vara kunder över huvud taget, och blir bara potentiella tjuvar.
Spärrsamhället är ett faktum, och vi betalar till slut pengar för att sätta fast folk bara för den goda moralens skull, inte för att vi skulle sparat pengar annars. Det hela blir så viktigt i sig självt att det inte spelar någon roll om de önskade effekterna uteblir, spärrarna i sig blir en symbol: här börjar spärrsamhället, och här vill vi inte ha in människor som dig.
Att det sedan är de som är som mest utsatta, som mest saknar medel, som i regel är de där smitarna… och att det är dessa mest utsatta politiker tävlar om att snacka fint om, det är inte en koppling som behöver göras. De ska väl för bövelen göra rätt för sig som annat folk?
Bildcredits: Eric Wahlforss, Erik Mörner
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om SL, Spärrar, Integritet, Myndigheter, DRM, Försäkringskassan
Ditt liv i en låda
En bloggare har arresterats av polisen, anhÃ¥llen misstänkt för bland annat hot mot tjänsteman. SÃ¥ lÃ¥ngt är det inget konstigt med saken — samma regler ska givetvis gälla för att publicera saker pÃ¥ nätet som att publicera saker pÃ¥ papper eller i andra media.
Det som är anmärkningsvärt i denna historia är hur polisen agerar så fort det rör sig om datorrelaterade brott. Vi har sett det när det gäller fildelningsbrott, vi har sett det när det gäller ospecificerat felaktig användning av internetanslutning, vi har sett det när några råkade vara i samma hus som en konsert.
Jag kan förstå att man när det gäller brott som utförs med hjälp av datorer där bevismaterial kan finnas på datorer tar datorerna i fråga i beslag. Denna gång rör det sig dock om en bloggare, som rimligtvis publicerat det problematiska på en blogg. Bevismaterialet finns alltså redan tillgängligt på bloggen. Så vad gör polisen?
– De tog hans, min och barnens datorer. De tog till och med min sons play-station, säger hustrun till TT.
Här undrar jag hur man tänker. Det verkar som om man inte tänker alls — snarare har polisen givit sig själv ett frikort: sÃ¥ fort datorer är inblandade konfiskeras allt som ens kan fantiseras fram innehÃ¥lla en dator. Denna utrustning finns sedan tvÃ¥ möjliga alternativ: Antingen hittar polisen nÃ¥got “olagligt”, varpÃ¥ utrustningen är förverkad och fÃ¥s inte tillbaks. Annars tar polisen sÃ¥ otroligt lÃ¥ng tid pÃ¥ sig att söka igenom utrustningen att man när man fÃ¥r tillbaks den i princip inte har nÃ¥gon praktisk användning av den. Det senare alternativet fÃ¥r dock sägas vara en stor känslomässig seger, med tanke pÃ¥ hur mycket personligt som sparas pÃ¥ en dator.
Polisen ser här datorerna som nÃ¥gon form av arkivmaskiner — en syn som tillhör en för länge sedan svunnen tid. Det är naturligt att beslagta nÃ¥gons ekonomipärmar om denne misstänks för eknomiska brott. Med samma resonemang beslagtar man datorer dÃ¥ nÃ¥gon misstänks för nätrelaterade brott. Detta trots att en dator har en helt annan användning.
En bättre liknelse vore att beslagta en persons alla fotoalbum eftersom personen misstänks för inbrott. Visserligen skulle det kunna finnas bilder däri pÃ¥ ett inbrott… men man bör nog ha nÃ¥gon sorts befog för att sÃ¥ är fallet. För att dra liknelsen vidare skulle du i det fallet inte ha nÃ¥gon chans att fÃ¥ kopior pÃ¥ dina minnesbilder.
Vilken som helst självständigt tänkande individ inser att sonens playstation inte innehåller några bevis på hot mot tjänsteman. Jag ser bara två möjliga alternativ: Antingen följer polisen bara någon checklista i ren dumhet eller så väljer man aktivt att ställa till med problem för någon som man tycker är en fuling.
Det bör här noteras att det rör sig om en misstänkt och utredningen mot denne, inte om ett straff utdömt till en dömd brottsling. Ändå raserar man personens liv, beslagtar fruns dator och sonens spelkonsoll.
Det måste införas regler för vad polisen får göra när det gäller konfiskerandet av datorutrustning, och strikta tidsramar för hur länge saker får fråntas någon medborgare. Jag inser behovet att säkra bevis, men detta kan precis lika gärna fyllas genom att diskar kopieras, vilket kan utföras på ett dygn max, sedan kan utrustningen lämnas tillbaks i oförändrat skick.
Dagens maktutövning från polisens sida är inget annat än övervåld på människors privatliv och möjligheter att försörja sig i en ålder då allt mer privat, känslomässig, intim, nostalgisk och arbetsrelaterad information lagras på datorer.
Samtidigt läggs ytterligare en misshandels- eller våldtäktsutredning ner på grund av bristande resurser.
Bildcredits: reway2007
Tipstack: Alex
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Rättssäkerhet, Polisen, Maktmissbruk
Piratpartiet måste ta ställning för den sexuella integriteten
Hax skriver om Piratpartiets misslyckande i valet, och tar upp behandlingen av Falkvinges radioblunder. Jag hÃ¥ller inte med om att det skulle gÃ¥ att pinna hela valutgÃ¥ngen pÃ¥ att folk tappat förtroende för oss i och med den vändningen – det är i det närmsta lite naivt.
Upphovsrättslobbyn använder barnporrargumentet just för att de vet hur kraftfullt det är när det gäller att spela på folks känslor. Det är därför mycket möjligt att vi förlorade lika mycket röster på utspelet som på vändningen. I ärlighetens namn tror jag inte varken eller spelade så stor roll.
Som jag skrev då hade det utspelet inte diskuterats ordentligt intert, och hade därför inget särskilt brett stöd heller. Däremot måste jag nu när det lugnat sig uttrycka en viss besvikelse över alla de pirater, inklusive funktionärer och aktivister som borde veta bättre, och som ändå reagerade med uttryck av äckel inför utspelet utan att så mycket som försöka tänka igenom den informationspolitiska bakgrunden till det. Jag är ledsen om det låter hårt, men det är exakt den reaktionen som gör att upphovsrättslobbyn och censurivriga politiker får fritt spelrum.
I själva verket finns det otroligt goda anledningar att inte förbjuda innehav av barnpornografi. Till att börja med är det otroligt enkelt att placera bevis hos någon. Vidare är det otroligt problematiskt att vi har rättegångar där bevismaterialet är brottsligt och därför hemligt vilket innebär att dessa står helt utom allmänhetens insikt. Och hur hjälper detta egentligen barnen, på något konkret sätt?
Framför allt är det att vem som helst enkelt kan göras till brottsling som är oerhört problematiskt. Med ett enkelt MMS innehar du plötsligt barnpornografi, vilket är brottsligt, helt utan att du själv gjort något. Själv tycker jag det känns rättssäkerhetsmässigt rimligt att jag ska dömmas för mina egna handlingar, inte för andras.
I den nyaste versionen av lagstiftningen behöver det inte ens vara i ont syfte nÃ¥gon blir brottsling — en flickvän eller pojkvän under 18 som skickar en nakenbild till nÃ¥gon över 18 Ã¥r, till exempel. Deras sexuella förhÃ¥llande är lagligt, men bilderna av ena parten eller samvaron är förbjudna för ena parten att inneha.
Detta är bara ett av tecknen på att den sexuella integriteten står under precis lika stort hot som den privata integriteten i övrigt. Piratpartiet har länge hållt sig till ganska stor del borta från den sexuella integriteten, trots det stora engagemanget om privat integritet i övrigt.
Ytterligare ett tecken på att den sexuella integriteten blir allt viktigare för Piratpartiet att ta i är att den står under anfall från de som nu ställt sig på motståndarsidan när det gäller fildelning. Porrproducenterna har nu bestämt sig för att använda skrämselmetoder för att stoppa fildelningen:
– Det kommer att bli rätt så pinsamt för den som hamnar i rätten för att ha spridit en shemale-film, säger Allson Vivas, vd för Pink Visual till AFP.
– Att bli uthängd med sitt namn är förmodligen inte värt risken som de här torrent- och peer-2-peer-användarna tar.
Noterbart här är att detta är ett privat utdömt skamstraff, i klass med Asks färgglada kuvert — det är inte dömandet som är det viktiga, utan stämmandet. Det är misstänkta som ska hängas ut till allmän beskÃ¥dan, och det är pinsamt för dem just för att deras sexuella integritet brutits. Redan shemales är känsligt, men den naturliga fortsättningen av detta är naturligtvis att hänga ut människor som spridit bögporr. Ni kan ju fundera en stund pÃ¥ vad en sÃ¥dan sak skulle kunna innebära i ett land som USA.
Piratpartiets engagemang för integriteten gäller fildelarna, gäller medborgarna, men slutar gälla på sängkammargränsen. På annat sätt kan jag inte förklara en vägran att sätta sig emot något som sexköpslagstiftningen. Det protesteras något ordentligt när det sker räder mot fildelare, men samma tänkande ska tydligen inte gälla någon som vill ha sex.
Jag vet att även detta är ett känsligt område för många, men ska man på något rimligt sätt stå upp för den privata integriteten kan man inte sedan komma och anse att det ska vara okej för polisen att slå till om man betalar för något som annars vore okej att göra, och den omedelbara konsekvensen att polisen rotar i folks sexliv.
Det är därför dags att partiet tar ställning mot en integritetsfientlig sexuallagstiftning, på samma sätt som vi tagit ställning mot annan integritetsfientlig lagstiftning. Polisen ska inte övervaka din privata korrespondens, varken på nätet eller i brevlådan, och lika lite bevaka dina sexuella vanor, varken på nätet eller i sängkammaren.
Bildcredits: Jenny Addison
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Informationspolitik, Integritet, Rättssäkerhet, Sexköpslagen, Sex, Barnporr
1000 oskyldiga män i polisens arkiv
Minns ni färjan där alla män filmades när de klev av, för att en gruppvåldtäkt begåtts? Det visar sig nu att det inte går att bevisa att det begåtts någon våldtäkt över huvud taget. I vanlig ordning är händelser på dylika kryssningar inte alls så glasklara som de först kan tyckas.
Det jag funderar över är vad som nu sker med filmerna. Det kan knappast anses vara bevismaterial, eftersom det inte ens finns någon misstänkt, trots denna sökning bland hela båtens manliga gästskara. I någon mån kanske det kan anses vara utredningsmaterial för denna specifika utredning.
FrÃ¥gan är bara… kommer filmerna nu förstöras? Eller är det som med sÃ¥ mycket annat, att det “kan vara bra att ha”, och därför sparas? Naturligtvis visar det sig att det är sÃ¥. De personer som hade oturen att födas med fel kön och vara pÃ¥ fel färja vid fel tidpunkt fÃ¥r i sÃ¥ fall sin frihet lite inskränkt:
“Materialet kommer ju aldrig hamna nÃ¥gon annanstans än i vÃ¥rt arkiv, säger Petra Sjölander pÃ¥ Citypolisen.”
Nej, precis på samma sätt som DNA som lämnats av forskningsändamål helt plötsligt används för brottsbekämpning i en massiv avsökning bland hela befolkningen.
Jag vet inte vad du tycker, men för mig känns det inte helt okej att bilder och filmer pÃ¥ mig sparas undan i “polisens arkiv” utan att jag har nÃ¥got att göra med ett brott.
På polisen är man dessutom nöjda med tilltaget.
“Trots att filmerna pÃ¥ männen inte hjälpte polisen att gripa nÃ¥gra vÃ¥ltäktsmän sÃ¥ tycker Petra Sjölander pÃ¥ Citypolisen i Stockholm att det var rätt metod som polisen hade använt sig av.
– Det hade kunnat leda till att polisen skulle kunna styrka brott.”
Jo, det är klart det hade kunnat. Det hade även kunnat ske om man tagit in alla män, torterat dem och hoppats pÃ¥ ett erkännande. Allt är inte okej bara för att man “skulle kunna styrka brott”.
“Om man ska ställa det i relation till den kränkning som den här tjejen kan ha varit utsatt för, sÃ¥ är det mycket värre än kränkningen att eventuellt bli fotad och filmad”
Ja, naturlivtvis är det sÃ¥, men varför ska man ställa det i relation till den kränkningen? Polisens uppgift är inte “att vara mindre kränkande än den brottsling de utreder”. Vad är okej att göra för att lösa ett mord, dÃ¥? Allt, sÃ¥ länge ingen stryker med?
Och sedan kan man ju fråga vilka urvalskriterier ska vara okej, när polisen trålar efter misstänkta? Om någon överfalls av någon mörkhyad, är det då okej att särskilja och flima alla med mörk hy? Just män är en av de få grupper som är okej att behandla som potentiella brottslingar. Har man inget att gå på försöker man söka så brett att man kan hoppas att man av ren tur råkar hitta någon misstänkt.
Det är lite som att gÃ¥ till Eniro och söka pÃ¥ “Erik”. Visst är det nog sÃ¥ att man kanske kan hitta den man ville Ã¥t i listan nÃ¥gonstans… men det ett löjligt sätt att arbeta pÃ¥. Om det dessutom innebär att man trampar alla vid namn Erik pÃ¥ tÃ¥rna bör man kanske tänka efter, och när det är människors integritet det handlar om bör man vara ännu lite mer försiktig än sÃ¥.
Men det är klart, när polisen lagt ner allt polisarbete, då behövs väl drastiska metoder för att sätta dit någon.
Bildcredits: Jeff E.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Makt, Polisen, Våldtäkt, Maktmissbruk, Misandri
Har vi råd med gamlingarna?
För tre veckor sedan skrev jag om övervakningskamerorna som ersatt besök av en medmänniska i hemtjänsten.
Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning försöker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.
Anders på Uppsnappat skrev ett svar, som jag lovade att svara på. Sedan blev jag förkyld, fick jag intrång i servern, fick installera om hela maskinen och återställa alla bloggar, samt var tvungen att se till att Piratpartiet var valbart i vår trasiga demokrati genom att skyffla papperslappar över hela förorten. Jag är alltså försenad, men det sägs ju att det är bättre sent än aldrig. Anders skrev:
Problemet i Hedbergs resonamang är att i de fall han tar upp, såsom äldervård och hemtjänst är man inte i valet mellan teknisk övervakning eller personligt möte. Man står istället och väljer mellan teknisk övervakning och ingen övervakning alls, mänsklig eller i annan form. Det finns nämligen inga pengar för den mänskliga kontakten som han efterfrågar.
Det är ett intressant pÃ¥stÃ¥ende, att det helt plötsligt inte finns resurser. Det är ju inte sÃ¥ att denna övervakningskamera införs i ett vakuum — den ersätter ju besök som förut utförts av personal. SÃ¥ vad har hänt? Har gamlingarna blivit oproportionerligt mÃ¥nga fler? Har personalen blivit mycket dyrare?
Egentlingen handlar det inte om att det inte finns pengar, utan att man inte vill. Man vill hellre prioritera annat, som att bygga äventyrsbad eller arenor. Sedan när miljonprojekten drar över på budgeten så gnäller man, skär ner på skolan, vården och omsorgen på ett ogenomtänkt sätt eller tvingar staten att ge mer pengar.
Det som händer är helt enkelt ytterligare ett varv “effektivisering“. Just i det här fallet i Göteborg, där politikerna glatt gav bort 114 miljoner kronor till olika företag. Klart man inte har rÃ¥d med annat än kameror dÃ¥…
SÃ¥ länge vi i vÃ¥rt högskatteparadis vräker ner en halv miljon pÃ¥ projektet “Trumpeten som genussymbol” utan närmare eftertanke, eller vansinnessummor pÃ¥ nya arenor tänker jag kategoriskt underkänna precis alla former av argumentet “vi har inte rÃ¥d att ge vÃ¥ra barn/sjuka/äldre en duglig och mänsklig utbildning/vÃ¥rd/omsorg”.
Först om vi nÃ¥gon gÃ¥ng hamnar i den situation som Anders beskriver, där det faktiskt handlar om kameran eller inget, kan vi börja fundera pÃ¥ det alternativet. Dock mÃ¥ste detta dÃ¥ ske med stor omtanke om individers integritet… i nuläget är detta nÃ¥got man helt enkelt tycks strunta i, för att kunna spara nÃ¥gra slantar.
Har vi kommit så långt har vi dock förmodligen större problem att ta itu med.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Myndigheter, Övervakning, Äldrevård, Slöseri
Du som röstat kan också anmäla skräppost
Det är förbjudet att skicka e-postreklam, spam, till någon som inte har beställt det.
SÃ¥ stÃ¥r det pÃ¥ Konsumentverkets hemsida. Om du har deltagit i Facebook-applikationen “Riksdagsvalet 2010″ kommer du ocksÃ¥ ha fÃ¥tt ett brev i din mailbox. Spammandet kommer ifrÃ¥n ett av Bonniers dotterbolag, och handlar om nÃ¥gon frÃ¥gesport de tycker du ska delta i, för att ytterligare fÃ¥ missbruka dina personuppgifter.
Du som röstat kan vinna en upplevelse för 5000kr
Spänningen stiger i valet och det är fortfarande inte helt avgjort.
Under tiden vill vi passa på att tacka dig för att du röstade i vår valapplikation genom att ge dig möjligheten att vinna en upplevelse värd 5000 kronor!
Är din dröm att få hoppa fallskärm? Köra lyxbilar? Kanske en havsfisketur? Allt du behöver göra är att delta i en quiz, så kan din dröm bli verklighet.
> Klicka här för att vinna en upplevelse värd 5000kr
Att använda en opinionsundersökning pÃ¥ Facebook är inte att jämställa med att “beställa e-postreklam”. Det finns ingen vettig människa som kan anse att detta är samma sak, och det är inte okej att dina personuppgifter utnyttjas genom ett sÃ¥dant lockbete.
Det enda sättet att komma till rätta med detta är att anmäla brevet. Anmäl på konsumentverkets hemsida. Ju fler som anmäler, desto större chans att något sker till följd av detta. Kommer tusentals anmälningar in kan det till och med bli så att media intresserar sig för detta, vilket förmodligen vore lite genant för Bonnier med flera.
Så anmäl! Det är enkelt, tar bara en minut, och du gör din egen och andra konsumenters rätt en tjänst.
Bildcredits: Tam Nguyen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bonniers, Val 2010, Spam, Konsumenträtt, Integritet
Nu kan du också få en kamera istället för mänsklig kontakt
Jag har sedan länge använt övervakningskameror i sovrummet som en analogi för den övervakning som sker av nätet i FRA-lagens Sverige. Redan den andra posten pÃ¥ denna blog gör den kopplingen. Det är en stark liknelse, eftersom den tydliggör just hur integritetskränkande lagstiftningen är — de allra flesta har i alla fall en djupt rotad känsla av sängen som en mycket privat plats.
Det föll mig därför inte in att tro att vi redan nu skulle börja se övervakningskameror monteras upp, riktade mot vårdtagares sängar för deras trygghets skull när hemtjänsten inte längre vill göra hembesök. En mer cynisk del av mig vill mena att det var självklart att vi snart skulle se det.
Övervakning ger inte trygghet. I vanlig ordning förösker man ersätta vanlig mänsklig närvaro och kontakt med kameror och tekniska system. Detta minskar tryggheten snarare än ökar den. Men billigt är det säkert, och det är väl därför det sker.
Först de som är som mest utsatta i samhället. I Sverige hemtjänstens vÃ¥rdtagare, i Storbritannien “problemfamiljer“. När man väl har kommit sÃ¥ lÃ¥ngt kan man ta ytterligare ett steg och övervaka nÃ¥gon mer. När är det dags att reagera?
Bildcredits: fabrizio mingarelli
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, Myndigheter, Övervakning, Hemtjänsten
Vänsterpartiets informationspolitik
I mitt inlägg härom dagen talade jag om de etablerade partiernas informationspolitik, eller snarare brist på sådan. Jag skrev bland annat om Vänsterpartiet:
“Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgÃ¥, och bara en kandidat frÃ¥n Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltsÃ¥ att man inte har nÃ¥got hÃ¥rt att komma med när det gäller integritetsfrÃ¥gan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal Ã¥r nu.”
Micke vK från bloggen Vänsterteknik bestred detta i kommentarerna och till viss del i ett eget inlägg, och berättade bland annat att en av vänsterns huvudpunkter i sitt valmanifest är integriteten och att man utsett en integritetspolitisk talesperson.
Detta är ju naturligtvis trevligt, så jag fick ta en liten paus där för att läsa igenom materialet och återkomma med denna uppdatering. Jag tycker i mångt och mycket att det är en vettig grund som förs fram i vänsterpartiets integritetsmanifest, även om det ramlat med några riktiga stolpskott om digitala bibliotek och liknande.
SÃ¥ lÃ¥ngt, sÃ¥ gott dÃ¥… men dÃ¥ Ã¥terstÃ¥r ju en frÃ¥ga kan man säga. Varför driver inte V dessa frÃ¥gor? Man har ju guldläge att dra röster inom det röd-gröna samarbetet med dessa argument, man kan sätta all världens press pÃ¥ alliansen och kanske till och med dra lite röster över blockgränsen? Föra upp frÃ¥gorna pÃ¥ valrörelsens agenda helt enkelt. Det är det man brukar göra när man har en frÃ¥ga som en prioriterad frÃ¥ga i en valrörelse.
Det är helt enkelt sÃ¥ att det fanns en anledning till att jag inte visste om integritetsmanifestet — det är läskigt tyst om det. Lägg dÃ¥ detta till hur det rödgröna samarbetet ser ut med Socialdemokraterna som styrman. Micke har ett svar pÃ¥ detta ocksÃ¥ i samma kommentar:
“Men du missar det viktiga: du föreställer dig att S skulle vara beredda att riskera regeringsmakten för att driva igenom dÃ¥liga lagar pÃ¥ integritetsomrÃ¥det. SÃ¥ är det inte. Den svÃ¥ra nöten är DLD, men vare sig vad gäller FRA eller Ipred handlar det om nÃ¥gra hjärtfrÃ¥gor för deras del. Vad gäller t ex övervakning i arbetslivet skulle de säkert vara med pÃ¥ tÃ¥get”
Det lÃ¥ter ju bra… men även om FRA och IPRED (1) är de stora tunga namnen frÃ¥n den senaste mandatperioden sÃ¥ är det ändÃ¥ fortfarande sÃ¥ att Datalagringen är ett sosseprojekt och om man kikar pÃ¥ de övervakningslagar som redan införts i terrorbekämpningens namn och allt möjligt annat sÃ¥ är fortfarande en klar majoritet frÃ¥n en mandatperiod dÃ¥ rödgrönt satt vid rodret.
I slutändan är det ändÃ¥ sÃ¥ att de rödgröna inte har kommit fram med nÃ¥gon gemensam överenskommelse. Vad som kommer förhandlas bort Ã¥terstÃ¥r alltsÃ¥ att se. Jag hoppas naturligtvis att Micke har rätt om den situationen uppstÃ¥r… men jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n säker.
En sista kommentar om nej till datalagringen som bara en vänsterpartist skrivit under pÃ¥… detta menar Micke är en fördel, eftersom det förmodligen inte kommer bli sÃ¥ att datalagringen avgörs i en rak votering. SÃ¥ mÃ¥ vara fallet, men för mig är inte det den viktiga poängen med väljarkontrakten. För mig handlar det om förtroende och rakryggad väljarkontakt. Det är ett litet steg av Ã¥terupprättat förtroende i en värld där partiernas vallöften inte är värda pappret de trycks pÃ¥ i mÃ¥ngas ögon.
Vänsterpartiets kandidater skulle inte ha något att förlora på att skriva under kontraktet hela bunten, även om det nu är så att man anser sig ha en bättre väg att gå för att stoppa direktivets införande i Sverige.
SÃ¥…
Det låter bra. Efter att ha läst på kan jag inte säga annat än att det låter väldigt bra. Om valresultatet blir rödgrön egen seger så sätter jag mitt hopp till dessa fina ord. Men samtidigt kommer jag inte undan känslan av att man inte riktigt är beredda att slänga sin vikt bakom det och faktiskt göra något åt saken. Resultatet är en kvarvarande gnagande osäkerhet på om V inte när det kommer till kritan ändå kanske kommer att prioritera ner och förhandla bort någon vital del.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Integritet, Piratpartiet, Vänsterpartiet, Datalagringsdirektivet, Val 2010
Otillräcklig informationspolitik
När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.
Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.
Centerpartiet
Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.
Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.
Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.
Folkpartiet
Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.
Inom partiet Ã¥terfinns ocksÃ¥ hjältinnan frÃ¥n FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter pÃ¥ Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 frÃ¥n PP) gör.
Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.
Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat sÃ¥ att inga andra partier ska fÃ¥ använda den. PÃ¥ sÃ¥ sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att fÃ¥ styra debatten själv.
Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.
Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.
Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.
Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.
Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.
Moderaterna
Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan frÃ¥n början. ÄndÃ¥ kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn pÃ¥ frÃ¥gan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.
Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.
Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.
Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstÃ¥nd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” sÃ¥ har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer mÃ¥nga frÃ¥gan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att fÃ¥ sätta sin egen prägel pÃ¥ massövervakningen, eller klippa PR-poäng.
Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.
Sverigedemokraterna
SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hÃ¥rdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för nÃ¥gon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vÃ¥r tids stora problem, och Ã¥tgärderna kommer därefter.
Nu senast vill Ã…ksesson ha övervakningskameror “pÃ¥ alla platser där vÃ¥ldtäkt är vanligt”, sÃ¥ dÃ¥ är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen dÃ¥, med tanke pÃ¥ att de allra flesta vÃ¥ldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än sÃ¥ i partiets Ã¥sikter.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.
Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.
Sammanfattning
Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.
Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.
Tycker du Ã¥ andra sidan att skolan, vÃ¥rden, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, sÃ¥ ska du definitivt rösta pÃ¥ nÃ¥got annat parti… men minns dÃ¥ att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för vÃ¥g, pÃ¥ precis motsvarande sätt.
Bildcredits: Bright Tal
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010
Det kontantlösa samhällets hicka
Det har talats mycket om utvecklingen mot ett helt kontantlöst samhälle. Jag kan se stora fördelar i sådant, men samtidigt stora risker. Redan idag sparas och spåras allt fler av det transaktioner vi görs av myndigheterna, för att se att vi inte finansierar någon terrorism när vi köper två kulor vaniljglass i bägare på cafét.
Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.
Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:
När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.
LÃ¥ter det orimligt? Det är nämligen precis sÃ¥ här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för smÃ¥ summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.
Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären pÃ¥ hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort pÃ¥ belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket dÃ¥ är det som lagen är tänkt att Ã¥tgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort pÃ¥ lika mÃ¥nga ställen.
Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.
Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.
Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.
Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.
Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:
“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att lÃ¥ta folk köpa den med kortAlla tre alternativ är dÃ¥liga för den som säljer glass.”
Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.
Bildcredits: barsen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Betalkort, Pengar, Politik, Informationspolitik, Integritet
