My way or the highway

Postat Monday, April 25, 2011 om Piratpartiet

Debatten om styrelsevalet i Piratpartiet hettade till nyligen, då Emma skrev om HAX medverkan i (L). Han förnekade det hela, och när Emma då presenterade nya “bevis” valde han helt sonika att hoppa av partiet helt, utan någon sorts förklaring för dessa. Det ger mig lite dåliga vibbar måste jag erkänna — igår var han inblandad i valet till styrelsen, idag inte med alls. Lite som att om man inte får vara med i toppen (ogranskad) så får det vara. Jag hoppas att så inte var fallet och att det snarare var en reaktion i affekt, men det är ändå lite den bilden man får.

Jag återkommer på något sätt ständigt till att det är de som i vanliga fall pläderar för att makthavare får stå ut med att granskas och ifrågasättas extra noga som verkar tycka att granskningen är obefogad om det är de själva som granskas och ifrågasätts. De som i vanliga fall gnäller om att partipolitiken blivit för pragmatiskt och glömt bort sina ideologiska principer förespråkar här pragmatism över principer. Qeruiem visar detta på ett väldigt tydligt sätt.

Jag har inte funderat så mycket på vad jag själv tycker om någon i PPs styrelse även skulle vara med på en uppsatt position inom L (jag är i grunden positivt inställd till båda partierna), men det är egentligen inte det centrala här. Det centrala är att medlemmarna som ska välja sin styrelse har rätt att veta sådana saker.

Det är lite det som har gått snett med hela jävsdiskussionen också i min mening. Jag hade väldigt gärna sett en diskussion om pragmatism kontra idealism — är jävsproblemet nog för att inte välja in väldigt kompetenta människor i styrelsen? Är kompetensen stor nog att vi kan strunta i jävsproblematiken ett tag till? Den diskussionen uppstod aldrig.

Istället fick vi se en diskussion om huruvida det fanns någon jävsproblematik över huvud taget, med mycket begreppsvrängande och en hel del påhopp, nedsättande uttalanden om “tjafs” och “bråkande”. Emma har här helt rätt när hon talar om debattklimatet — den sortens debatt får vi inte ut något av över huvud taget, och det ser lite ut som om man helt enkelt är ute efter att dölja informationen för medlemmarna.

Det kan vara värt att notera att jag helt enkelt argumenterar för min sak, försöker övertyga inför medlemsmötets omrösntningar — jag vill inte förbjuda någon att ta del i valen eller utesluta någon kandidat. Jag har all respekt för de som tycker att medlemmars kompetens är viktigare än att det föreligger ett så kallat “delikatessjäv”. Jag har all respekt för de som tycker det är helt okej med en styrelsemedlem som även är med i ett annat partis topp. Jag är dessutom väldigt intresserad av att höra deras argument, för jag är inte låst i positionen att det inte skulle kunna finnas anledningar att bryta mot principer när det gäller jävet och har inte ens bildat mig en åsikt i den andra frågan än.

Men icke. Istället förnekande om att problemet över huvud taget finns, pajkastning och barnsliga anklagelser om att vilja förstöra för partiet — kommentartroll som anklagar samtliga av avvikande åsikt för att vara troll — HAX kommentarfält är så barnsligt att man kan bli mörkrädd.

Vad som kommer hända nu är relativt lätt att förutspå. En del av de som propagerat för HAX sak kommer att älta detta länge, och beskylla oss som vågade ta upp frågan för att ha “kostat partiet en värdeful resurs”, i något som i sanning kommer vara enkom destruktivt. Diskussionen om jäv och om principer kontra pragmatism kommer fortsätta föras trots alla försök att tysta den.

Men som någon påpekade kommer det nog kunna gå som förra gången: Det dyker upp en massa medlemmar som skriker högt om hur viktiga personerna är för partiet, röstar för dem i omröstningarna, och försvinner sedan igen för att inte höras av förrns nästa medlemsmöte… alltså kommer Rick och Anna röstas in i styrelsen igen. För min del tyder det på att Rick och Anna har ett oerhört starkt stöd i organisationen. Det är i sin ordning, och i sig ett hälsotecken att Anna som ledare har ett stort förtroende från medlemmarna (och även från mig, bör påpekas) — även om jag tycker nyanserna i valen kanske inte nått fram.

Å andra sidan kanske jag har fel, och i så fall blir det för mig en positiv överaskning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är dags att börja ta jävet på allvar

Postat Thursday, April 21, 2011 om Piratpartiet

Förra årsmötet i piratpartiet föregicks av en hel del fulspel. Christian Engström var inte med i valberedningens förslag till ny styrelse, och istället för att argumentera för ett alternativt förslag drog han helt enkelt in ett ekonomiskt stöd till partiet, vilket fick en hel del konsekvenser för individer som anställts av partiet och för valkampanjen.

Detta ledde som ni kanske kommer ihåg till kampanjen “500 bäckar små” på den här bloggen, där vi tillsammans samlade in i runda slängar 90 000 kr — inte i närheten av nog för att täcka bortfallet, men ändå ett helt fantastiskt resultat.

Anledningen till hela rabaldret var den situation som föreligger där Engström faktiskt avlönar flera andra styrelsemedlemmar, vilket gör att en rätt tydlig jävssituation föreligger.

Nu vaknar frågan till liv igen i och med att HAX (som också avlönas av Engström) nominerats till styrelsen.

Jag har viss förståelse för hur resonemangen gick förra året — partiet låg precis inför ett val, och vi hade nog alla förhoppningar om att vi skulle göra ett bra nog riksdagsval att få partistöd och att frågan därmed skulle lösa sig själv, eftersom de som nu avlönas av Engström istället skulle kunna anställas av partiet.

Nu är situationen en annan. Vi missade den chansen, och sitter fast med nuvarande ekonomisk struktur till 2014. Det är därför dags att se hur vi tar oss ur denna problematik, om vi ska ha någon som helst trovärdighet i vår kritik mot jäv inom andra områden.

Jag har sett en del jämförelser med företag, där det är naturligt att de som investerar pengar får mycket inflytande över hur pengarna används. Det är naturligt i ett företag eftersom hela poängen där är att en investering ska ge ekonomisk återbäring — det viktiga är att investeraren får tillbaks sina pengar (och mer). Vi är ett politiskt parti, inte ett företag, och jämförelsen saknar därför relevans. Partiet ska styras på det sätt som bäst främjar vår ideologi, inte det som bäst främjar någon individ, oavsett investering i form av tid eller pengar.

Det ständiga ändrande och justerande som tycks söka efter att i varje givet tillfälle anpassa regelverket och strukturerna till egen fördel liknar ett förfarande jag själv sett i många föreningar där maktspelet mellan individer formar om hela organisationer. Som politiskt parti kan vi inte hålla på så.

Partiet lider redan idag av en ohälsosam stjärnfocus på de största bloggarna (Rick, Anna, Christian, HAX). Jag vägrar att tro att det inte finns tillräckligt många andra kompetenta pirater som kan styra partiet utan samma problem, och jag skulle vilja säga att det är läge nu att se till att lyfta fram andra förmågor. Det skapar även en bredd inför framtiden där vi inte behöver stå och falla med 4-5 överarbetade toppar som medlemmarna inte känner någon kontakt med.

Nu, på detta möte, har vi möjligheten att ta det första steget på vägen mot en bättre interndemokrati. Den vägen bör vi börja vandra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kukar, fåglar och piratpartiets styrelseposter

Postat Friday, March 19, 2010 om Piratpartiet

Det gnälls en hel del om att det bråkas en hel del. Jag kan inte annat än hålla med om att det är tråkigt att partiet har sådana problem att hålla sams och fokusera på politisk förändring. Samtidigt tror jag inte det är så lätt som att bara säga “håll sams nu små pojkar”.

Partiet har rent uppenbart problem. Inte med bråken i sig, utan med orsakerna till bråkandet. Man kan som Klara enkelt bortförklara det med att det skulle röra sig om kukmätartävling (bland osäkra män) att det skulle ligga personliga problem bakom frågorna, men jag tycker man gör det rejält enkelt för sig då.

Dessutom noterar jag att det från vissa som tar otroligt illa upp av skämt om kvinnor inte finns en förståelse för att kukmätning är ett rätt förnedrande sätt att framställa någon, och att män även kan vara känsliga individer. Jag föredrar fåglarna.

Nej, jag håller inte med om att frågorna om att delar av partiets ledning tycks bete sig fullständigt maktfullkomligt är småfrågor som bara håller oss från att åstadkomma sann förändring. Jag tror inte man i en omogen organisationsstruktur där ett kompisgäng tycks vilja bevara maktstrukturen som den var när man var 50 nu när man är 50 000 i längden kan stå stabilt nog att ta sig in i Sveriges riksdag.

Folk som pratar om hur viktigt det är att vi kan syna våra makthavare och om individens rätt till integritet och i förlängningen respekt för den enskilda människan men som inte drar sig för att häva ur sig förolämpningar både om andras arbete i partiet och om andra som personer, och ibland verkar tycka att det är lite sådär småjobbigt att behöva bli synade själva.

Bråket som pågår nu är inte ett nytt bråk i mängden, inte en ny kukmätning i kukmätarklubben. Det är samma bråk som kommer tillbaks, och det kommer inte tillbaks för att det är några kukmätare som behöver en ny mätning, det kommer tillbaks för att det finns viktiga frågor i botten och för att det inte sker någon egentlig förändring.

Jag skrev så här, för två månader sedan, och tyvärr är det precis lika sant fortfarande i många frågor, även om man skulle önska att något förändrats:

Styrelsens nedåtgående förtroende tror jag till stor del grundas på att någon sorts kritikfri zon bildats runt dem. Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt dessutom.

Det är samma personer vid makten i piratpartiet, och man får väl ändå säga att den makten i nuläget är mycket koncentrerad. Hanteringen av den maktkoncentrationen skulle nog kunna fungera om det sköttes med balans och finkänsla, men nu slungas den som en slägga mot allt som kan synas vara ett hot. Det är mycket möjligt att det inte är illa menat, men för alla utomstående framstår det tydligt som en maktfullkomlighet och ett enormt skyddsbeteende för den egna makten. Det borde vara ganska enkelt att förutse att det ska ses på det sättet, även för inblandade.

Fanns viljan att göra något åt saken tror jag egentligen inte det hade varit ett så stort problem, men bråket dör aldrig eftersom personerna vid makten helt enkelt inte bekymrar sig särskilt mycket om att förändra internt och gå kritikerna till mötes. Det kommer helt enkelt inga tecken på att någon “där uppe” har förstått varför det förekommer så mycket kritik.

Samtidigt pågår ett gediget arbete ifrån gräsrotsnivå i partiet med att fixa saken. Det föreslås nya stadgar (vilket omedelbart anses olämpligt av vissa eftersom det är valår), det kommer förslag på ny styrelse som inte är fast rotade i gamla gänget och förolämpningarna dröjde inte länge. Det fifflas och donas från toppnivå för att komma runt gräsrotsarbetet och få sin egen vilja fram.

Det partiet behöver nu är inte att backa från allt som medlemmarna bryr sig om, acceptera maktmissbruket i det lilla för att surt streta vidare och på något sätt komma in i riksdagen (hur nu det skulle gå till). Det partiet behöver är att reda ut det hela på årsmötet, etablera ett återupprättat förtroende bland medlemmarna för organisationen och ledningen, kanske till och med ge vår grundare en liten knäpp på näsan och ett perspektiv om att hur mycket han än gjort för partiet (och det är väldigt, väldigt mycket) är vi andra 49999 inte betydelselösa. Detta är ingens lekplats längre.

Först när vi kommit förbi det, först när vi faktiskt fått en chans att få en förändring, inte bara en långdragen diskussion, kommer vi kunna rikta in oss på en valkampanj. Och om partiledaren skulle kunna få för sig att sluta förolämpa partikamraterna så fort de inte likt får vandrar efter ledaren så kanske vi till och med kan ha lite trevligt på vägen också.

Jag avslutar med ett citat från en kommentar angående de interna bråken:

Piratpartiet kan lära en del av de etablerade partierna.

  1. Partiledare ska inte delta i debatter kring medlemmarnas val av övriga förtroendeposter i ett parti (Rick Falkvinge)
  2. Tjänstemän ska varken sitta i valberedning eller delta i debatter kring tillsättande av förtroendeposter i det egna partiet (Mattias Bjärnemalm).

(nu är visserligen Bjärnemalm inte tjänsteman än, men jag kan inte annat än hålla med kommentaren som helhet ändå)

Vi är ett parti grundat på medlemmarnas känsla för korrekt demokratisk ordning och allas rättigheter. Att tro att vi skulle kunna tåga på mot riksdagsvalet med maktmissbruk, som Tsim beskriver det mycket väl, är fullständigt orimligt.

Vi tar oss genom det här, fixar och bygger vidare. Att glömma och sopa under mattan har aldrig varit piraters styrka.


Bildcredits: SMN, key lime pie yumyum

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Att sopa rent framför egen landgång

Postat Friday, January 15, 2010 om Piratpartiet

Ett par diskussioner har blossat upp igen nyligen, som illustrerar något jag kännt ett tag. Jag kommer gå igenom ett par exempel på det här, och på det sättet försöka förklara en grundprincip. Det första kommer genom ett utspel hos Beelzebjörn av Isabella LeMoine och Johan Hellberg: Därför avgår vi.

I Piratpartiets primärval sker nämligen något orimligt: Två av kandidaterna i valet har även hand om, och tillgång till, rösterna och nuvarande ställning. Detta har varit föremål för en hel del kontrovers.

Utöver det har viss avidentifierad information även givits till styrelsen, vilket också ifrågasatts en hel del. Isabella och Johan har fått en hel del hårda ord för sitt utspel och om hur onödigt det är, men med tanke på hur diskussionen återigen satt fart efter att ha lämnats att dö av partiledaren i en forumtråd (vi tjänar kanske alla på om debatten lägger sig?) är det nog bara att konstatera att utspelet tagit effekt.

Det andra exemplet är att det har pågått en diskussion till och från inom partiet om hur kommunikationen internt egentligen fungerar. Lite bakgrund först… partiets principprogram säger följande:

Den offentliga sektorn ska arkivera och göra dokument tillgängliga i öppna format. Det ska gå att kommunicera med myndigheter utan att vara bunden till en viss leverantör av programvara. Användningen av öppen källkod i den offentliga sektorn, inklusive skolor, ska stimuleras.

Öppna format och öppen källkod ska uppmuntras

Det kan då te sig relativt märkligt att partiet internt organiserar stora delar av sina aktiviteter via det slutna systemet Skype. Till att börja med är detta någon sorts konstig hemlis… på piratpartiet.se finns inte ett spår av skype — däremot ett forumsystem och en IRC-chat. Det händer en del på IRC-chatten, och i forumet finns det en hel del intressanta diskussioner… men något saknas.

Det gäller stora delar av samarbetet internt som ligger fördelat över både Skype men även Piratepad och andra tjänster. Gemensamt för mycket av det är att det samordnas via Skype. Det hela har debatterats på forumet och i ett par bloggposter hos MMN-o och xor, men det är ändå konstigt tyst om frågan.

Bristande argument, internt som externt

Det som stör mig med dessa två exempel är inte sakfrågorna i sig. Jag är liksom Björn övertygad om att varken Rick eller Anna skulle få för sig att fiffla med rösterna, och dessutom att både Rick och Anna sitter mycket säkert bara med tanke på deras populäritet i partiet.

När det gäller kommunikationen är det egentligen inget större problem för mig att köra Skype, personligen. Jag har installerat det och irriterats över det, klickat bort reklamen ett par gånger och irriterats över att jag måste hitta folk som kan bjuda in mig snarare än bara ramla in i nån kanal… men det är ett irritationsmoment av många i mitt datoranvändande, det kan jag stå ut med.

Nej, det som stör mig är att principerna bakom frågorna är exakt de principer som vi ständigt argumenterar med andra om. Jag undrar helt enkelt om hur vi ska kunna övertyga andra om att ändra sina sätt, om vi inte kan övertyga oss själva internt med precis samma argument.

Låt oss se på vad Falkvinge säger om att han har tillgång till rösterna innan omröstningen är avslutad och att det vore bättre med en oberoende valansvarig:

Det här menar jag är en illusion. Bara för att man själv inte kandiderar, så betyder det inte att man inte kan ha något incitament att påverka valutgången. Det kan finnas många sådana — varav det enklaste kanske är vanliga mänskliga vänskapsband; att man talar om för några kandidater hur de ligger till, eller liknande.

Det här låter för mig misstänkt nära den sortens svar vi fick när vi påtalade jävssituationen i samband med TPB-rättegången. Eftersom alla människor skulle kunna ha något sorts litet intresse att påverka utfallet, så spelar det ingen roll om någon som har en uppenbar och stor anledning att påverka utfallet har ansvaret. Det vi reagerade över så stort i fallet TPB var inte ett direkt jäv, utan något annat. SR förklarar:

Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.

Falkvinge gör något som jag vänt mig mot flera gånger hos våra meningsmotståndare: blandar ihop utfallet med möjliggörandet. Han om någon borde inse att det är extremt viktigt inte bara att det inte förkemmer något fifflande utan att det är uppenbart orimligt att ens misstänka att något fuffens skulle kunna förekomma.

Vanans makt

Argumenten som har kommit upp när det gäller frågan “Varför är Skype bättre” är:

  1. Backlog. Detta verkar vara i princip den stora “feature” som går att mäta som Skype har, men t.ex. IRC saknar.
  2. “Nybörjarvänlighet” för en normalvan datoranvändare.
  3. Lätt installation.
  4. Multiplatformsstöd.

Punkt 1 är löst sedan länge när det gäller den tänkta ersättaren, det öppna XMPP-protokollet. Punkt 4 är betydligt bättre för XMPP-programmen. Då återstår lätt installation och “nybörjarvänlighet” på listan.

För det första bestrider jag bestämt att Skype skulle vara särskilt nybörjarvänligt. För någon som mig som kommer utifrån och inte har jättemycket nära kontakt med pirater i den “inre kretsen” är Skype en stängd dörr.

Jag skaffar det efter viss förvirring (vi använder funktionalitet i Skype som är så oviktigt att den inte ens står med på Features-sidan på hemsidan så jag är till en början osäker på om det ens är rätt program), installerar det med viss möda och kommer igång, varpå jag stirrar på en blank skärm utan någon egentlig idé om vart jag ska ta vägen härnäst. Skype är helt enkelt bara Nybörjarvänligt om man känner någon som kan hålla handen genom processen.

Detta skapar ett vattentätt skott mellan den inre cirkeln i partiet och resten. Jag är övertyga det är fullständigt omedvetet, men det är likväl väldigt tydligt när man befinner sig på “utsidan”.

Vidare, och kanske mer väsentligt: oavsett hur man ser på det — öppna alternativ tenderar att vara lite kantigare och inte lika finslipade. Om vi kan använda “Inte nybörjarvänligt” eller “svårinstallerat” som argument för att behålla Skype, vad ska vi då använda för argument när myndigheterna säger att Linux och OpenOffice inte är nybörjarvänligt nog eller är för svårinstallerade? Varför gäller inte exakt samma argument här?

Det handlar om vanans makt — att byta program vore jobbigt för de som använder det, varför man stretar emot. Detta trots att alla som inte tillhör den egna gruppen drabbas av beslutet. Notera hur detta gäller i både fallet Skype och i fallet MS Office. Det är helt enkelt så att det är jobbigt för folk när andra kommer och vill påtvinga en förändring, men om vi inte ens kan förmå oss att göra förändringen internt undrar jag hur vi kan ha mage att påtvinga andra en sådan förändring.

För allas bästa

Det finns en stämning i partiet som ofta blossar upp som känns rätt olustig för mig. Det är en sorts försök att dölja alla interna problem för att inte verka splittrade — vi måste “agera som ett riksdagsparti” om vi ska ha en chans i valet, heter det, vilket närmast för tankarna till Reinfeldts felriktade prat om regeringsdulighet.

Detta syns mycket tydligt i fallen ovan. Isabella och Johan blev i princip omedelbart påhoppade i kommentarfälten med hugg och slag som närmast liknar något som förekommer i en sekt (eller allianspartistisk riksdagsgrupp inför FRA-valet): ren mobbning.

Om interndemokratin (som vi gärna ger andra partier kängor för) redan fallit så långt att det räknas som förräderi att påpeka demokratiproblem, ja då har vi lyckats visa vår oduglighet som riksdagsparti på samma tydliga sätt som alliansen visat sin bristande regeringsduglighet.

Det är på något sätt som om det skulle vara omöjligt att både rensa upp i interndemokratin och kandidera till riksdagsvalet — jag ser båda som viktiga, nödvändiga och framför allt möjliga. Och även om det skulle vara så att det inte gick, så följer jag nog Mattias Bjärnemalms visa ord:

Att vi inte kommer in i riksdagen 2010 innebär inte att vi aldrig kommer in i riksdagen.

själv tror jag att det är bättre att vi kommer in i riksdagen 2014 med ett välfungerande parti än 2010 med ett parti svårt sargat av intern misstro dold under en tunn fernissa av artificiell tillit. Och jag ser att det finns en risk att så blir fallet.

Dessa frågor går djupare än sakfrågorna. Det handlar om förtroende och ideologisk sundhet, inte om primärvalet och Skype — och framför allt handlar det om att reda ut de egna argumenten. Om vi inte kan motivera för oss själva varför demokratins grundläggande principer är så viktiga, hur ska vi övertyga någon annan?

Inte nog med att vi öppnar för barnsliga “men själv då”-argument, på någon djupare nivå har vi inte den moraliska rätten att predika om något vi inte kan övertyga oss själva om internt.

Styrelsens nedåtgående förtroende tror jag till stor del grundas på att någon sorts kritikfri zon bildats runt dem. Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt dessutom.

Det blir lite som att man inte får kritisera styrelsen, som alla vet jobbar och sliter hårt för partiet (vilket de flesta av oss är noga med att upprepat påpeka hur vi uppskattar). Jag menar dock att det är minst lika viktigt att göra rätt som att göra mycket och att “jobbar hårt” aldrig får bli en ursäkt för “gör fel”.

Vi har redan visat att vi kan åstadkomma opinionsbildning och politisk påverkan även utanför riksdagen. Att vi står starka är viktigt inför valrörelsen, men att stå starkt och stabilt innebär att alla muskler i benen hjälper till, inte att vi gipsat benen, även om det vid första anblick kan tyckas vara en rigid och bra grund. Det är inte första gången detta påtalas heller, och ju längre vi väntar innan vi verkligen går till botten med det, desto mer vatten kommer sippra in i skutan.

Jag ställer mig bakom Bjärnemalms uppmaning till styrelsen om att resolut agera i frågan, och hoppas att Beelzebjörn har rätt när han säger att det jobbas på det i Piratepad. Jag hör ju som sagt inte till kretsen som vet hur man hittar sådant att delta i (vilket säkert kommer framställas som mitt eget fel).

Uppdatering: Se denna nya forumtråd för utvärdering av omröstningen. Jag välkomnar ett sådant arbete, även om jag inte alls är säker på att det räcker till. Vi har här en chans att göra något åt det demokratiska underskottet här och nu, istället för att vänta och i efterhand konstatera att “ja det där var ju inte så lyckat” — jag tycker den chansen är värd att ta. Jag tror dessutom att styrelsen skulle vinna en hel del förtroendekapital på ett kraftfullt handlande snarare än en utvärdering inför något om fyra år, en uppvisning i avsaknaden av den sortens “prestige” som annars är så tragiskt vanlig i sammanhanget.


Bildcredits: Gauis Caecilius, Nils Geylen, prc1333

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,