Exemplarförsäljning i en hyperdistribuerande värld
I mitt jobb som dataspelsutvecklare ser jag en del intressant om upphovsrätt och försöken att klamra sig fast vid gamla affärsmodeller. Samtidigt ser jag en hel del uppmuntrande försök till nyskapande.
En intressant iaktagelse man kan göra är att dataspelsbranchen drabbats av problem när de två riktigt stora spelförsäljningsaffärskedjorna började sikta in sig på begagnatmarknaden för spelkonsoller är att man får mycket snarlika problem som man tidigare fått av piratkopieringen på PC: helt plötsligt sitter det en massa personer och spelar spelet utan att tillverkarna får något betalt (till skillnad från affärskedjorna, som självklart blir stenrika på detta).
Efter ett otal misslyckade försök med DRM bestämde sig Electronic Arts för att försöka med morot istället för piska i ett intressant experiment. Det började med Sims 3 som helt enkelt gav spelare som köpte spelet en kod att använda för att ladda hem extramaterial gratis. På så sätt gick de som piratkopierade spelet miste om något — en liten men tydlig omställning av affärsmodellen till att var mer serviceinriktad än inriktad på försäljning av lådor med plastbitar i.
En sidonotering här: naturligtvis mottogs även detta negativt. Tyvärr finns en attityd inom spelvärlden att allt som spelföretag gör för att tjäna pengar är av ondo, vilket är lite olyckligt. Själv ser jag det som något oerhört positivt att man slutat försöka låsa in spel som jag köper och istället lockar med mer material.
Sedan kom det så kallade “Project $10” — inriktat på begagnatmarknaden där en liknande kod läggs med i boxen och kan användas av den som köper spelet nytt. Om nästa person som köper spelet begagnat vill ha extramaterialet får denne köpa en kod för en slant (man skulle ju kunna gissa att det rört sig om tio dollar, men så är ironiskt nog inte fallet även om det nog var tänkt så från början).
När jag skrev om projektet på min engelska blogg fick jag en hel del kommentarer (både på bloggen och via andra kanaler) som gjorde något tydligt för mig som jag inte tänkt på förut. Jag har ju ett bra tag analyserat och motsatt mig hur stora företag, lobbyorganisationer och politiker försöker hålla sig kvar i gamla spår trots att spåren leder ut för stupet.
Företag som är vana med att sälja exemplar fortsätter sälja exemplar oavsett om det fortfarande är rimligt i en värld med hyperdistributionsmöjligheter. Det jag inte riktigt tänkt på är att många konsumenter tycks ha precis lika svårt för den förändring vi går igenom. Det är ganska naturligt, när man ser på det efterklokt: nätrevolutionen är omvälvande och svår att förstå sig på.
Musik- och filmindustrin har haft mycket svårt att inse detta, men pionjärer inom båda fälten har insett och börjat experimentera, vilket är anledningen till att vi ser strömmande radiostationer eller donations-betalda filmer och andra försök till nya affärsmodeller.
Jag har sett på med intresse när vissa spelförlag (sakta) börjat röra sig mot nya affärsmodeller. Electronic Arts syns tydligt här med gratisspel som Battlefield Heroes. Andra är fortfarande helt inställda på att låsa in sig i sin “sälja exemplar”-mentalitet genom att introducera mer och mer DRM som kräver att du är online hela tiden för att spelet ska fungera, till exempel.
Fundamentalt är ett spel inte ett verktyd som behålls eller en konsumtionsvara som används upp — ett spel är en upplevelse. Det gör att man kan få ut hela värdet av spelet men ändå ha kvar sitt exemplar som har precis samma värde för någon annan. Just därför är det självklart att begagnatmarknaden drar kunder — att få lämna in exemplaret och få ut pengar (eller presentkort) gör inte att man förlorar upplevelsen av spelet.
När ett spelförlag slåss för rätten att sälja exemplar eller när en konsument slåss för rätten att få sälja vidare ett exemplar gör de båda samma fundamentala misstag: de ser spelet som plastbiten i en låda snarare än som upplevelsen. Förr när kopiering var svårt och begagnatmarknaden var liten spelade det ingen roll: spelet blev skivan (eller kasetten), precis som musik blev starkt associerat med CD:n den såldes på.
När denna koppling mellan exemplar och upplevelse bryts fallerar gamla affärsmodeller och klagomålen haglar. Förlagen klagar på att folk kopierar eller säljer vidare deras exemplar, konsumenterna klagar på att förlagen är giriga och anser sig ha någon slags “rätt” att få betalt fler än en gång för varje spelexemplar.
Det som händer nu är att vi går igenom en rätt svår period av försök att hitta nya sätt att få dataspelsutveckling som företagsidé att fungera. Det handlar absolut inte om att företagen tror sig “ha rätt” att få betalt, det handlar bara om att företagen helt enkelt måste hitta en affärsmodell där de for nog betalt för att inte gå i konkurs (vilket vore tråkigt för alla inblandade). Svårigheterna har redan inneburit att en hel del spelstudios fått stänga.
Det stora problemet är att vi befinner oss mitt i förändringen. Världen idag är sådan att vi inte kan förvänta oss att alla ska ha möjligheten att ladda ner nya spel från nätet, vilket innebär att exemplatförsäljningen fortfarande måste vara en stor del i kedjan. Samtidigt är hyperdistributionen ett faktum och begagnatmarknaden bara växer.
Från min synpunkt är EAs försök att hitta en väg genom detta minfält med saker som “Project $10″ och att tillhandahålla mer gratis innehål för de som registrerar sina spel ett första litet steg mot en mer serviceinriktad modell.
Affärskedjorna gnäller förstås, och det är ju rätt väntat. De måste ju trots allt veta precis som vi vet att vi rör oss snabbt mot en framtid där musik och spel inte längre distribueras på plastbitar, vilket naturligtvis innebär att det inte kommer finnas något behov av en affär där plastbitarna säljs.
Ur konsumentsynpunkt återstår egentligen bara en sak då: folk har vant sig med att kunna lämna in spel mot ett presentkort på nya spelköp.
Här finns en lustig klyfta: för förlagen är problemet att samma exemplar återanvänds; för konsumenten är problemet att exemplaret inte skulle kunna lämnas tillbaks om det inte var för återanvändningen (vilket i princip gör att spel blir dyrare).
Jag har föreslagit att en lösning på problemet skulle kunna vara att införa en deaktiveringsfunktion i digitala distributionsnät som Steam, med samma funktion som att lämna tillbaks ett exemplar. Detta skulle kunna lösa båda problemen.
Jag tror dock att det är mer troligt att vi kommer att se en förändring mot att spel blir billiga innehållsplatformar och att en del av innehållet knyts till ett onlinekonto. Transformerandet av spelförlagen från en producent av produkter till någon form av onlineserviceföretag måste hända för att spelförlagen ska kunna överleva, men jag är säker på att det går att hitta sätt att göra detta med både företag och konsument på vinnarsidan.
Klart att mellanhänderna (affärskedjorna) är olyckliga, men så snart de röjts ur världen kan vi bo i en trevlig värld där dataspel inte är så hutlöst dyra.
Bildcredits: neon G, Rafael Fyen
Läs även andra bloggares åsikter om Fildelning, Internet, Upphovsrätt, DRM, Dataspel
Bildt avslutar diskussionen
Carl Bildt har svarat på Rick Falkvinges kritik av hans utspel i diverse tidningar om hur han vill försvara nätfriheten.
Jag skulle tro att de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet snarare applåderar.
Jag lever uppenbarligen inte i samma värld som Carl Bildt. Det är mycket fint prat, men väldigt lite verkstad. Utrikesministern skulle till exempel mycket enkelt kunna ta reda på vad “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” tycker, istället för att tro.
Jo, det är nämligen så att på nätet kan dessa ansiktslösa människor själva komma till tals. Man skulle alltså av den så kallade bloggbävningen kunna dra slutsatsen att “de allra flesta av dem som verkligen är engagerade för frihets- och integritetsfrågorna på nätet” inte tycker att FRA är sådär jättehett.
Men man behöver inte gräva så djupt. Det skulle nog räcka om utrikesministern läste kommentarerna till hans egen debattartikell på nätet. Men det går naturligtvis inte — Bildts svar är märkt “slutreplik”, som om det räcker med att man tillräckligt tydligt och högt säger
Sverige är en öppen demokrati och en fungerande rättsstat.
för att det ska bli sanning. Men alla tjänar väl på att debatten lägger sig, kanske?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Rick Falkvinge, Piratpartiet, Internet
Andra som skriver om Bildt’s svar: Syrrans Granne, Full Mental Straightjacket.
Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt
Jag skriv ett svar till Carl Bildts kolumn i Washington Post, på min engelska blogg: “Internet Freedom Starts Back Home, Minister Bildt“. Läs och kommentera gärna!
Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Övervakning, FRA, Informationspolitik, Integritet, Internet, Piratpartiet, Yttrandefrihet
Fildelningen och mångfalden
Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.
Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.
Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.
Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.
Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.
Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.
Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kultur, IFPI, Fildelning
Gammal kärring lurar ungt lammkött på Internet
Vår tid och vår kultur tycks vara någon sorts mästerskap i vem som bäst kan ge dubbla budskap om andra kulturers bristande valfrihet när det gäller tvångsgifte och dylikt utan att lyckas sopa framför egen dörr. Media hoppar också gärna på och slänger en känga mot dataspelande, som vi ju alla vet är potentiellt skadligt (potentiellt i väntan på resultatet av en statlig utredning så vi kan säga säkert).
Den här gången är det onlinespelet World of Warcraft som (återigen) orsakar moralets förfall i samhället. En gammal kärring fyrbarnsmamma har lurat till sig sex av bara barnet ju! en 15/16-åring (vilken ålder som gäller kan svenska tidningar inte enas om.
Jag vet inte ens var jag ska börja egentligen, så jag drar helt enkelt några citat från artiklarna för analys.
Hon bearbetade pojken genom tusentals mail tills han till slut gick med på att träffa henne.
Det låter ju inte så bra det där… som någonstans mellan en otroligt utdragen online-variant av tjatsex och om hon använde sin ålder och status som någon sorts maktutövande kanske man skulle kunna anse att det var sexuellt utnyttjande. Men vi behöver nog lite mer detaljer om vad “bearbeta” innebär?
De började maila och chatta med varandra och deras samtal blev allt mer intensiva och sexuella.
– Vi har tusentals mail och chattmeddelanden att gå igenom. Hon har varit minst sagt enträgen, säger Matthew Gray på polisens barnporrgrupp i Texas till Huffington Post.
Men vänta nu… han var alltså delaktig i det hela? Hon har varit enträgen, okej, men han då? Att ett par på distans skickar tusentals chattmeddelanden och mail är väl snarare regel än undantag? Att de har ett ökande sensuellt/sexuellt innehåll borde även det vara naturligt allteftersom relationen fördjupas.
Jag har med all säkerhet tusentals chattmeddelanden och mail med min sambo från tiden innan vi flyttade ihop — och då bodde vi ändå bara 45 minuter från varandra, och träffades hela tiden. Relationer mellan människor med Internetvana tenderar att vara ständigt sammantvinade. Man lever tillsammans, snarare än träffas på helgerna och när man råkar vara hemma från jobbet.
Ordvrängandet känner inga gränser. Hon “bearbetade” honom med mail som jag “bearbetar” min sambo om jag masserar hennes axlar eller lagar en fin middag? Man vet ju vad han är ute efter. Snuskhummer!
Hon flög till Kanada och hans hemstad och lockade ut honom från hans hus. Pojken lämnade en lapp åt sin mamma där han skrev att han rymde med en kvinna han älskade.
Nu hänger informationen inte ihop alls, och försöken till omskrivningar är nästan löjliga. Han lämnade en lapp där han skrev att han älskade henne. Gjorde han det under tvång eller? Varför behövde hon annars “locka” ut honom från huset? Vad gjorde hon egentligen för att “locka” ut honom? I min fantasi brukar det mesta vara möjligt, men försök själva att se för ert inre öga en bild av hur kvinnan står på gatan utanför hans hus och försöker “locka” ut honom… hur ser den bilden ut egentligen?
Anyway… Hon flög dessutom från Texas till Kanada för att träffa människan. Det låter som helt otroligt korkat och dyrt om det handlar om en snabbis på ett hotellrum.
Pojkens mamma säger att hans hjärta är krossat.
– Han trodde att han var kär i henne.
Och här kommer vi då till själva kärnan i resonemanget jag inledde med. Mamman har redan valt att pojken ska förälska sig i någon vacker jämnårig flicka. Det går inte an att han själv väljer på något annat sätt. Det är till och med så otänkbart att han inte älskade henne, han bara trodde han gjorde det, har hon bestämt. Tänk om han inbillat sig att han var kär i en annan kille? Sånt strunt kan vi inte ha i vårt samhälle.
Amerkanska dumheter, den här gången, men i Sverige är det ännu värre — här kallar vi det till och med denna sorts frivillig relation för Våldtäkt i någon form av fullständigt kollektivt vansinne. Oscar Swartz kallar det för vår form av hederskultur, och träffar nog rätt med det — här handlar det inte om killen (som uppenbarligen hade det rätt fint), utan om mammans “heder”.
På anti-barnporrorganisationerna världen över vill man gärna göra så stor sak av sånt här som möjligt. Helst visar det att Internet är farligt för både barn och andra, och därför ska censureras, eller förbjudas. I varje fall innebär det att det finns farliga gamla gubbar och kärringar där ute som bara är ute efter att lura våra barn. Tänk på baaaarnen!
De verkar ju ha rätt också, eller hur? Känns det inte som om det blir vanligare med rapporter om den här sortens företeelser? Jag tror mycket väl det kan vara så i alla fall, men av helt andra skäl. Kärlek uppstår ibland där man minst anar det, men det krävs i alla fall tid tillsammans för att kärlek och förälskelse ska utvecklas. Traditionellt har det varit relativt ont om platser och aktiviteter där olika generationer har mötts förutsättningslöst och på lika villkor.
En kultur av åldersseparatism kan man se det som. Men Internet är en förstärkare. World of Warcraft spelas flitigt av folk från 10 till 50, utan att någon bedöms på grund av yttre attribut som ålder.
Det är väldigt fint i vår kultur att tala om hur insidan är det som räknas, samtidigt som det finns en tyst överenskommelse om att det egentligen är utsidan som räknas, och att alla ska träna hur mycket som helst, bara äta sallad och ändå ha ångest över sitt yttre nog för att spendera de sista hundralapparna på lite smink eller hårprodukter.
Men så var det det där med att Internet är en förstärkare… Internet möjliggör just en sådan kommunikation mellan människors faktiska inre väsen, utan alla förutfattade meningar som kommer ur fysisk attraktion. Blir man kär i någon i World of Warcraft är inte utseendet en faktor, för personen i fråga ser ut som ett troll. Det innebär också att andra yttre faktorer faller bort, som ålder.
En förstärkt form av kärlek, av just den typ vi så ofta vill höja till skyarna. Men bara så länge den passar. Lite sådär lagom begränsad gränslös kärlek, tack. Någon måtta får det vara.
Ett par av mina bästa vänner från min tid som World of Warcraft-spelare är betydligt yngre än mig, men beter sig betydligt mer moget än många i min ålder. Men jag har väl förståss lurat till mig hans vänskap? Så måste det vara, snuskgubbe som jag är på nätet (det farliga).
Det är ingen hejd på moralpaniken i vår kultur, och i samband med teknikfobin skapar den en explosion av dumhet som är precis lika skadlig för de inblandade som allt annat tvång när det gäller val av partner.
Hade paret väntat ett år hade det helt plötsligt varit lagligt. Men nu blev det ingen tårdrypande historia om hur de tålmodigt väntade på sin kärlek som i sagornas land, bara ett sorgligt slut om hur moderns heder och samhällets moralism segrade över de små människornas känslor.
Bildcredits: Boom, Mikael Hedberg (cc0)
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kärlek, Moral, Sex, Sexualitet, World of Warcraft
Internet är en förstärkare
Det har åter blåst upp en diskussion runt näthatet, med avstamp hos Isobel, som blir föremål för en hel del hat. Kullenberg ställer en del tankeväckande frågor om vad man ska göra åt det. Emma kommenterar också bra (som vanligt).
Jag tänkte ta avstamp i det Kulleberg skriver:
Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter. Kanske är det dags för nya filter?
Det för mina tankar till Clay Shirkys beskrivning av hur Internet förändrat modellen för publicering. Det som brukade gälla var Filtrera, Sedan Publicera. Ett skivbolag, ett förlag eller en tidningsredaktion — någon fanns det alltid som samlade allt material som kunde tänkas publiceras, och sedan filtrerade ut det enligt något kriterium — rimligt välskrivet, fritt från hot, etc, när det gäller insändarna på tidningsredaktionen.
Internet har vänt ut och in på modellen. Det som gäller nu är Publicera, Sedan Filtrera. Musik kan publiceras av vem som helst på en hemsida eller via myspace, e-böcker kommer från alla möjliga håll och åsikter publiceras hejvilt på bloggar utan att varken stavningskontrolleras eller åsiktskontrolleras av någon utomstående.
Det ger oss en ny situation att handskas med på nya sätt. Det vi ser är inte en ny sorts mänskligt beteende, vilket annars verkar relativt poppis att påstå. Man vill mena att det på något sätt är Internets fel att människor beter sig som idioter, hatar och mobbar. Så är det inte — människor har alltid haft ett sådant beteende, men det har inte varit lika tydligt för omvärlden.
Internet är en förstärkare av mänskliga egenskaper… Det glada skojandet ett gäng kompisar kan ha nya höjder i youtube-poster och självpublicerade serier. Beslutsamheten hos aktivister förstärks i grupper på Facebook, runt bloggar och namninsamlingar online. Och ja, elakheten från skolgårdarnas och arbetsplatsernas mobbning manifesterar sig som trollande och hot på forum och på bloggar i ny, otäck och förstärkt form. Internet ger oss starkare glädje, starkare kärlek men även starkare sorg och starkare hat.
Jag tror inte riktigt på Kullenbergs idéer om någon form av stort filtreringssystem som skulle ta oss tillbaks till en Filtrera, Sedan Publicera-modell, där det krävs att man sedan tidigare är känd. Det höjer tröskeln för deltagandet, och klipper således av den långa svansen som gör Internetdiskussioner (och annat Internet-baserat) så unikt.
Många av de tidiga och bloggsystemen har funktioner för just detta… se på slashdots moderering och meta-moderering, till exempel. Systemen som lyfter fram de konstruktiva kommentarerna ur havet av skräp är det som ofta saknas på kvällstidningarnas sidor, som opassande kommenterar om. Det blir helt enkelt Publicera, Sedan glöm bort att Filtrera, där allas kommentarer är lika mycket värda, oavsett om det är ett välgenomtänkt inlägg eller en härva svordomar.
Det fina med en distribuerad modell som Internet innebär är att svärmen kan hjälpa till med filtreringen. Jag tror nog att det alltid kommer finnas idioter. En icke försumbar del av befolkningen har en mycket aggressiv inställning till oliktänkande. De kommer aldrig vilja vara en civiliserad del av diskussionen, utan kommer alltid slå till med hat och hot.
Det vi kan göra är inte att tysta dem, utan att göra irrelevanta. Vi kan lyfta det konstruktiva ur soppan av värdelöst hat och hot. På det sättet kan vi stå upp bakom varandra, för ett fritt yttrande- och debattklimat på nätet, utan att behöva ta till censur eller bli ett gated community. Om vi börjar låsa och för-filtrera kan vi annars, som Widham på livbåten påpekar, mycket väl kasta ut barnet med badvattnet.
Bildcredits: Mai Le.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Hat, Näthat, Yttrandefrihet, Troll, Mobbning, Internet
Tala om Lime-policyn
Det tycks råda en hel del förvirring om något så enkelt som en länk. En länk kan tyckas vara magisk i sitt sätt att svepa iväg dig till en annan plats på internet, men egentligen är det väldigt enkelt. En länk är en vägbeskrivning, och det som händer när du klickar på en länk är att din webbläsare följer beskrivningen.
Länkar har funnits på många plan sedan mänsklighetens begynnelse. Jag är säker på att man långt innan vår historieskrivning började hade sätt att kommunicera med varandra för att beskriva vägen till vattenhålet, till ett ställe med mycket mat eller till skydd. Sedan började vi bygga vägar och begreppet vägbeskrivning kom till sin rätt.
Det handlar inte bara om fysiska beskrivningar, som länken visar, utan helt enkelt en beskrivning av hur man ska navigera sig igenom något för att hitta något man söker. Enklast kan det helt enkelt handla om att säga något så enkelt som att “Emma vet, fråga henne.”
Den klassiska referensen är på så sätt en lågteknologisk variant av länkande, som ofta användes av precis samma anledning som moderna länkar används: att ge läsaren en möjlighet att kolla upp källan till information, eller ge möjlighet till vidare fördjupning.
I vetenskapliga artiklar angavs referenser som fotnoter, med årgång och utgåva, vilken tidskrift referensmaterialet publicerats i, författarnamn och gärna sidnummer. Att följa länken innebar då alltså att pallra sig iväg till biblioteket, leta upp tidskriften i fråga och slå upp artikeln.
Den enkla länken på Internet är som bekant aningen enklare att följa, men i allt väsentligt är den precis samma sak som fotnoten i artikeln: den talar om vem som publicerar material och hur man får tag på det. För att webbläsaren ska kunna följa länken krävs att det finns någon server som publicerar materialet. Det går alldeles utmärkt att skapa en länk som inte beskriver en väg, precis som det går att skapa en vägbeskrivning som inte leder någonstans.
Det går även att skapa länkar som inte går att följa utan speciella privilegier, precis som det går att skapa vägbeskrivningar som kräver att du passerar en säkerhetskontroll eller låst dörr på vägen.
Om vi nu har etablerat att en länk är en enkel (om digital) vägbeskrivning, så ter det sig något underligt på vilket sätt länkar behandlas i vissa sammanhang. Till exempel tycks det finnas en allt större vilja, särskilt från politikerhåll att hålla länkaren ansvarig för innehållet i en länk. Detta är naturligtvis fullständigt galet — jag kan mycket väl ge dig en vägbeskrivning till min kompis bostad, men när du följer beskrivningen har vännen flyttat ut, och istället har en brottsling nu bosatt sig där och börjat tillverka massförstörelsevapen (eller ja, ni förstår poängen).
En annan mycket underlig trend är alltmer restriktiva så kallade “länkpolicies”. Att jag på något sätt skulle ha rätt att kontrollera i vilken mån andra får beskriva vägen till mitt hem är naturligtvis absurdt, och när man betänker att det kan handla om en referens till vad som helst blir det nästan löjeväckande. Kan jag publicera en bok, och på sista sidan kräva att ingen nämner bokens namn i skrift?
Det leder till fullständigt absurda situationer på Internet också. Genom att länka till den här länkpolicyn har jag till exempel brutit mot den.
Tänker man på detta kommer man enkelt fram till att det bara finns ett rimligt sätt att hantera detta på. Föga förvånande är det så att man måste hantera referenser på Internet på precis samma sätt som man hanterar andra referenser. Då slipper vi konstiga policys on vad du får säga om vad Lime vet eller inte.
Det står mig alltså helt fritt att länka till vilket material som helst. Det är naturligtvis bra om jag inte vilseleder mina läsare när det handlar om vad man hittar om man följer referensen, men när det gäller själva det refererade innehållet får den som publicerar det ta ansvar.
Och är det så att du vill hålla något för dig själv är det upp till dig att se till att du har spärrat in det, och bara släpper in de du vill ska släppas in.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Länkar, Referenser, Internet, Teknologi
Bildcredit: onasut
