Det förutspås att många av dessa sidor som har användaruppladdat material (reddit, youtube, wikipedia) kommer att tvingas stänga helt. Lagförslagen innebär i förenklad form att om en sida anmäls för att ha upphovsrättsskyddat material kan den stängas eller blockeras helt.

Detta innebär att en sida med användarskapat innehåll måste anställa människor som går igenom allt som postas, innan det postas, för att filtrera bort allt som kan vara skyddat av upphovsrätt — många människor om det postas mycket. Den situationen är helt ekonomiskt omöjlig, även om vi bortser från orimligheten i att en människa skulle kunna känna igen allt upphovsrättsskyddat material i världen.

Problemet är att webbplatsen i sig (alltså reddit, youtube, wikipedia, eller vad det kan röra sig om) får stå för upphovsrättsbrottet, snarare än platsens användare. Det blir då hela webbplatsen som blockeras — webben förlorar youtube, reddit och wikipedia. Dagens manifestation är ett försök till att visa vanliga människor hur det skulle kunna vara — både reddit och wikipedia har idag stängts.

I viss mån har detta haft önskad effekt — mängder av människor har idag försökt komma åt wikipedia men istället fått upp meddelandet om lagförslagen. Tyvärr drabbas den av samma oförstående som Piratpartiet drabbas av i samtal med de så kallade “vanliga väljarna” — de faktiska problemen fastnar inte, och möter ingen förståelse. Trots att det bara kräver att man läser två meningar så förstår många inte vad som händer eller varför. Någon satte tidigt på dagen upp twitterkontot @herpderpedia som bara visar tweets om wikipedia, där väldigt många inte förstår. Det är relativt deprimerande läsning om man fortfarande har några illusioner om människors kognitiva förmåga i allmänhet.

Jag tror inte på domedagsprofetiorna. Jag tror inte mediaföretagen är dumma nog att anfalla youtube eller wikipedia — det vore ett enormt PR-fiasko och skulle på ett ögonblick öppna allmänhetens ögon för vad som händer — beröva inte folket på vare sig dess bröd eller dess skådespel, även om skådespelet består av roliga katt-videor.

Annars är det just det som får mig att tänka att kanske behöver vi att något så katastrofalt korkat som SOPA går igenom. Kanske behövs det att den amerikanska allmänheten upptäcker att deras politiker stängt av tonåringens möjlighet att slå upp saker på wikipedia för att göra sin läxa och tagit bort alla roliga videor. Kanske är det ända sättet att nå fram.

Klart är i alla fall att det krävs en gnista för att tända den sömniga allmänheten, som inte tycks reagera på att mänskliga rättigheter sakta nöts bort. De har ju sitt bröd och sina skådespel.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Piratpartiet, SOPA, PIPA, Censur, Rättssäkerhet, Blackout.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Precis som i Kina är det nu här så att det inte rör sig om några företag som fallit för trycket utan ett helt samhällssystem som vänds mot Wikileaks och deras stöd. Vi åstadkommer inget med en bojkott, eftersom det inte finns några alternativ, precis som en Kines inte åstadkommer något genom att bojkotta alla som säljer livsmedel. Lika lite som en Kines kan bojkotta de företag som rättar sig efter regimens regler, lika lite kan vi bojkotta alla företag som låter oss hantera pengar.

Efter PayPal kom MasterCard och Visa tillsammans med den sweiziska bank som hanterat Wikileaks konto. Till höger och vänster hittas nu teknikaliteter på vilkas grund konton kan avslutas (och säg det användaravtal i dagsläget som inte är komplicerat nog för att en sådan teknikalitet ska gå att skaka fram).

Attacken mot de digitala pengaflödena är listig, men exponerar samtidigt hur otroligt farlig utvecklingen mot det kontantlösa samhället är utan mycket starka garantier för att systemet inte missbrukas på det sätt vi nu ser.

Vi kan tänka oss hur historien sett ut ifall de styrande haft makten att förbjuda en viss människa eller organisation att handla med pengar – ett kanske starkare verktyg för en förtryckande regim än världen någonsin skådat.

Samtidigt letar politiker och stater världen över efter svepskäl att ta fast de journalister som avslöjat deras hemliga snedsteg på ett sätt som jag endast kan beskriva som genomskinligt, egentligen värdigt en bananrepublik. När det väl kom till kritan var yttrandefrihet inte så trevligt, ändå.

I Australien har man till exempel bestämt sig för att Assange ska sättas dit, och polisen där undersöker därför om de inte kan hitta något brott han begått. I demokratier brukar man annars inleda utredningar först efter att man har en brottsmisstanke.

Även bananrepubliken Sverige står i centrum med ett rättsförfarande som var en fars redan innan dokumenten börjades släppas, denna våldtäkt i form av frivilligt samlag som direkt avfärdades, sedan mystiskt återupptogs förr att till synes läggas på is då alla erbjudanden om att hålla förhör nekades lagom länge att man sedan kunde anhålla människan i sin frånvaro eftersom han lämnat landet. Detta kunde sedan användas till en internationell efterlysning utan like, eftersom svenska åklagare inte kan förväntas lämna landet… eller?

På samma sätt är det bara ett makalöst sammanträffande att mängder med stora företag nu stänger av Wikileaks från sina tjänster — nästan samtliga uppger några genomskinliga svepskäl.

För oss som ser på ser det hela ut som en cirkus. Vi genomskådar det, så jag har egentligen svårt att se varför man bekymrar sig om att låtsas som att man följer det demokratiska samhällets spelregler — jag ser det i så fall som bättre att man som politikerna i USA erkänner att man hellre tar till mord. Lite ärlighet mitt i alla avslöjade lögner.

Det är uppenbart att det rör sig om politik, inte om brott och straff. Så här hårt har man aldrig slagit till mot vare sig massmördare eller krigsbrottslingar. Samtidigt står det klart att slaget redan är vunnet — informationen fortsätter rulla ut över världen, trots alla offer.

Nu råder ett helt nytt läge. Det finns händelser i historien som minns som vändpunkter. Vi minns skotten i sarajevo, vi minns Cubakrisen, vi minns berlinmurens fall och världen ser för alltid lite annorlunda ut efteråt än den gjorde innan. Jag är övertygad om att detta är en sådan händelse. Vilka konsekvenser detta får på sikt går inte att överblicka.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Informationspolitik, Wikileaks, Assange, Yttrandefrihet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Även vissa andra saker var okej att hemlighålla, till exempel känslig information om enskilda medborgare som staten anser sig behöva. För att hålla ordning på detta tvingades man ange en anledning till att materialet hemlighölls. Denna kan medborgarna granska och bedöma rimligheten i.

Mot detta ställs så offentlighetsprincipen, som står för det behov det demokratiska samhället har av att vara transparent. Om vi inte får veta hur väl våra ledare sköter sig, så har vi ingen möjlighet att göra det val som är så centralt för demokratin. Styrelseskicket är då inte längre en sann demokrati.

Det står nu bortom allt tvivel att det inte längre handlar om att dölja saker för främmande makt, utan om att dölja saker för medborgarna. Det handlar inte längre om att skydda landet, utan om att skydda makthavarna. Det finns många uppenbara sätt att se detta även utan att se till de aktuella läckorna från wikileaks: tsunamibanden är ett uppenbart exempel som diskuterats i medierna en hel del.

Man har dessutom börjat försöka hemlighålla delar av beslutsfattandet och de beslut som tas. En demokratur formas — offentligt styrs landet i en riktning, bakom kulisserna i en annan, och kanske rentav av andra personer än av de folkvalda. Klart då att man försöker skydda sig från dessa läckor — de visar ju på ett otrevligt tydligt sätt vilket hot mot demokratin och friheten som dessa politiker och byråkrater utgör.

Vi börjar komma närmre nu. Det gick snabbare än jag trott, och redan hotas studenter med att “det kan bli svårt att få jobb” om de ens diskuterar wikileaks på sociala nätverk. Jag måste erkänna att det tog ett tag för mig att inse hur stor vidden är i det som håller på att hända.

Hela den informationspolitiska debatten ställs nu på sin spets i ett informationsmässigt krig, där stater och starka organisationer visar sitt rätta ansikte. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som man så länge kritiserat Kina för, utan att skämmas eller en låtsas som att det är något annat än censur man pysslar med. Plötsligt tar man till precis samma verktyg som Iran gjorde under demonstrationerna där — man blockerar siter, man censurerar och klipper infrastruktur.

Hur lång tid tar det innan vi också står på hustaken i skydd av natten och ropar revolutionära budskap, eftersom det är den enda återstående formen av sann yttrandefrihet? Det låter absurdt, och det är naturligtvis en överdriven jämförelse… men det är ändå i den riktningen vi färdas.

Samtidigt kämpar tekniker med att hålla saker flytande, med samma metoder som Irans sabotage av informationsvägarna efter valet. Det har länge pratats om cyberkrig i nyheterna av människor som inte haft någon aning om vad de talat om… som antagit att cyberkrigen skulle komma att stå mellan nationer, precis som alla andra krig.

Men detta är kriget om informationen, som utspelar sig nu. Det medför en hel del collateral damage på infrastrukturen och nätet i allmänhet, när de kraftfulla staterna ger sig på att sabotera informationsflödet… detta är informationskriget, men inte ett krig mellan stater. Det är snarare ett Internets inbördeskrig.

Ändå är hela denna utveckling av godo. Detta slår högt nog för att gå igenom i medierna. Detta öppnar upp informationspolitiken och gör dess konsekvenser tydliga för vanligt folk på ett sätt som andra informationspolitiska händelser aldrig kommit i närheten av. Jag har hopp om en ökad förståelse.

Vem som helst kan dessutom hjälpa till. Wikileaks has släppt en “säkerhet” — en krypterad klump data som förmodligen innehåller precis allt dom vet, ofiltrerat… ladda hem denna. Den utgör nämligen en hållhake på de stater som vill organisationen illa. Ju större spridning den får, desto bättre.

Man kan även passa på att säga upp bekanskapen med de stora företag som nu går informationssabotörernas ärenden.

Bildcredits: Prasan Naik

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Wikileaks, Censur, Informationspolitik, Informationskrig, Maktmissbruk, Yttrandefrihet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Vi tar det från början. Vad är en länk? En länk består av två delar: en del som säger “här är en referens”, samt en referens. Det är något i stil med de referenslistor som används i tryckta texter, speciellt då vetenskapliga sådana. Även andra fenomen i den fysiska världen passar väl in på länk-begreppet: en vägskylt är till exempel en tydligt utmärkt referens.

På nätet används i allmänhet mjukvara i form av webbläsare som klarar av att tolka och följa dessa digitala vägbeskrivningar, men detta ändrar inte länkens natur – det är en referens till något, väl nog beskriven för att den som läser länken ska kunna hitta det som avses.

Dessa referenser har tingsrätten nu alltså beslutat vara olagliga – det är samma sak, menar man, att referera till något som att kopiera det. Det borde vara trivialt att se hur absurt ett sådant synsätt är, men när det gäller Internet har det visat sig otroligt lätt att blanda bort korten.

Denna teknikignorans är naturlig för befolkningen i stort med tanke på hur ny tekniken är, men det vore rimligt att en domstol som förväntas döma i mål relaterade till tekniken informerade sig. Nu blir det istället som att domen fälls av en grupp stamäldre som är övertygade att ett fotografi stjäl din själ.

Domens konsekvenser är svåra att beskriva på något komplett sätt. Helt plötsligt är nästan alla länkar olagliga. Flertalet länkar även i denna bloggpost leder till artiklar som är upphovsrättsskyddade, även om tidningarna lagt upp dessa på sin webbserver. Jag kan till och med gå så långt att jag länkar till en bild som just Canal+ har på sin webbsida, som också den är skyddad. Frågor som nu måste besvaras är om sportreferat är mera värda som upphovsrättsskyddade verk än tidningsartiklar eller bilder.

Det enda rimliga är att domen menar att det på något sätt är avsikten bakom en viss publicering som ska avgöra. Mannen borde ha insett att Canal+ inte hade avsett att sändningen skulle vara tillgänglig, fast den var det, och borde alltså inte ha delat med sig av referenser till den. Detta borde då innebära att det är olagligt att tipsa sin granne om att kodningen på kabel-TV-nätet är avstängd, medans det (förmodligen) är helt okej att länka till någon som gillar det. Frågan är hur långt detta sträcker sig när det gäller referenser till saker som någon kan tänkas vilja hemlighålla.

Effekterna är helt orimliga. När Canal+ alltså visar gratis hockeymatch ute på allmän plats har man sig själva att skylla. Det går inte att ha ett samhälle där jag är ansvarig att betala, bara för att Canal+ tycker att jag borde det när jag tittar, och än mindre när jag tipsar mina kompisar om att det finns något att titta på.

Just detta är anledningen till att man annars stänger in det man vill ska hållas exklusivt för betalande, och kontrollerar biljetter i dörren, vilket alla som någonsin loggat in på en webbsida är medvetna om är fullt möjligt att göra även på nätet.

Allt detta är så trivialt att det nästan känns löjligt att skriva. Ändå kan en svensk domstol döma tvärs emot dessa principer utan att särskilt många höjer på ögonbrynen, just eftersom många av medborgarna inte förstår tekniken. Tidningarna rapporterar om fallet som om det rörde sig om ett synnerligen obskyrt och svårt fall.

Däri ligger också den stora utmaningen för oss som bryr oss och förstår. Hur förklarar man det vansinniga i detta utan att behöva förklara hela Internet? Jag tror att ovanstående liknelser kanske kan vara en början.

Bildcredits: Tim Ellis

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Länkar, Internet, Informationspolitik, Rättsstaten, Tingsrätten

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Polisen menar att man inte har någon anledning varför det blivit så. Generellt är det 10 gånger fler män än kvinnor som rapporteras i samband med pedofili-relaterade övergrepp, men forskare menar att det är sannolikt att den verkliga andelen kvinnor är betydligt större, då kvinnors sexualbrott med unga killar tenderas att inte tas på så stort allvar och kvinnor har större möjlighet att förgripa sig på barn som inte har möjlighet att anmäla.

Ännu mer anmärkningsvärd är polisens förklaring. I TV4s nyheter intervjuades Björn Sellström från Rikskriminalen:

“Nu när man sitter och surfar mycket på pornografi, så kommer man till slut att tröttna på, så att säga, sin vanliga sexuella preferens, då. Man vill hela tiden ha något nytt i pornografin, om man nu blir missbrukare av pornografi.

Då kommer man söka sig till sidor som erbjuder material som är av en helt ny karaktär för en, och däri ligger bland annat barnpornografin.”

Jag tycker det här är anmärkningsvärt. Dels påstår människan att “surfa mycket på pornografi” leder till missbruk av pornografi, och att  om man i det fallet då råkar på barnpornografi så kommer man att tycka om det, bara för att man tröttnat på sin vanliga porr-stil.

Ursäkta, men det köper jag inte. Om det var så lätt att bli pedofil skulle vi nog ha större problem än vi redan har, och jag motsätter mig starkt denna sorts försök att koppla “porrsurfande på Internet” till “bli pedofil”. Det är klart att det är lätt att skylla alla problem på Internet, men det är att stoppa huvudet i sanden.

Nu har man arresterat väldigt många kvinnor för detta. Det är anmärkningsvärt att man går till sådana längder för att hitta på bakomliggande orsaker, och att man sjunker till någon form av nivå där man ursäktar det lite grann. De var inte “riktiga” pedofiler, de hade bara porrsurfat lite för mycket?

Nej, ni rikskrim… ni får nog bakläxa på det där. Kanske är det så att ni borde gå mer på spåret “vi hade kanske missat den här gruppen” och fundera lite mer på varför det var så. Och kanske borde någon journalist ifrågasätta denna sortens uttalanden, snarare än att okritiskt klippa in dem i ett nyhetsinslag.

Bildcredits: Merrick Monroe

Läs även andra bloggares åsikter om Barnporr, Polisen, Journalistik, Internet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Vad jag kan se från loggfilerna tog det två dagar från att sidan lades upp tills dess att den upptäckts, anmälts, stängts av och jag informerats. Det är så här det går till i den delen av världen där blockering inte anses vara en lösning — man går till botten med problemet och ser till att sidan stängs ner snabbt och effektivt.

Att sidorna dykt upp på servern innebär att någon brutit sig in på maskinen. Det finns bara ett säkert sätt att komma till rätta med ett sådant intrång, och det är att installera om hela maskinen från grunden, vilket alltså är vad jag gjort.

Tråkigt nog sammanföll detta med att jag varit sjuk hela helgen, och fortfarande var rätt upptagen med att försöka knäcka ryggraden medelst nysning, vilket tillsammans med lite hårdvarustrul innebär att det tagit rätt lång tid att få igång siterna igen.

Det är mycket möjligt att saker kommer vara lite småtrasiga en tid framöver medans jag återställer maskinen bit för bit, men säg gärna till ifall ni ser något trasigt.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Till min förvåning och stora glädje hittade jag för någon vecka sedan Döskallar! Det är en tecknad bok, gratis tillgänglig online, om just denna historia, som med hjälp av en härlig tecknarstil och lite humor får den att bli mycket intressant.

Orginalet är franskt så den svenska översättningen stämmer kanske inte till 100% med den svenska historien, vilket inte på något sätt förminskar läsvärdheten. Väl värd en läsning online, en flattring eller kanske en donation.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jesper Nilsson, Yttrandefrihet, Val 2010, Piratpartiet, Journalistik, Medborgarjournalistik, Gategate

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Ju mer konfidentiellt material som tillåts, desto större blir de styrandes faktiska makt — misstag kan döljas, fulknep utnyttjas för att behålla makten. Vid slutet på konfidentialitetens väg ligger därför en genomkorrupt skendemokrati. Men på precis samma sätt ökar istället folkets makt ju mer information folket har tillgång till.

Att Sverige valt att ha en Offentlighetsprincip by default för alla myndighetsdokument är alltså ganska generös maktdelning, något som man nere i kontinentala Europa blir mycket förvånade över.

Det som har hänt nu är dessutom att makten skiftats. Offentlighetsprincipen var en sak när det var jobbigt att få ut material, kunde kosta ganska mycket att kopiera upp alla papper, och så vidare… då de fakto enbart journalister kunde förväntas gå igenom offentliga papper. Offentlighetsprincipen är något helt annat i en värld med hyperdistribution av information, där Internetmedborgarna bildar grupparbeten som tar sig an de krångligaste uppgifterna.

Vi har därför sett Sverige röra sig i en riktning bort från offentlighetsprincipen de senaste åren. Mer och mer hemligstämplas, politikerklassen håller varandra om ryggen när det gäller tsunamibanden, ACTA-förhandlingarna skriver lagtext i hemlighet, mer och mer beslut tas i EU som saknar motsvarande öppenhet, och så vidare. För att svara på Internets framsteg flyttar de styrande fram sina informationsstängsel.

Det är med denna konflikt i bakgrunden som vi måste betrakta Wikileaks. Det rör sig egentligen om att Internets inbyggda styrkor (anonymitet, obegränsad spridning som ej kan hejdas) utnyttjas för att skapa en global Offentlighetsprincip.

Detta förbättrar alltså folkets makt över de folkvalda betydligt. Det är mycket möjligt att det är så som USA hävdar — att läckorna utgör ett hot mot viss Amerikansk personal i krigssituationer. Ett mycket större problem för de styrande politikerna, och det som egentligen ligger bakom de hårda ställningstagandet är att läckorna utgör ett enormt hot mot de styrandes kontroll över opinionen på hemmaplan och i slutändan även chans att bli omvalda. Det stärker demokratin helt enkelt, vilket nog är lite jobbigt om man som folkvald gör relativt tveksamma saker.

Det skrivs relativt lite om det här. Våra medier rapporterar om vad Wikileaks publicerar, och de hotfulla uttalandena som kommer som svar, men inte att den amerikanska opinionen vänt, att man där tycker de amerikanska krigsbrotten är precis lika vidriga som vi i omvärlden tycker, och så vidare.

Och med tanke på hur situationen hela tiden trappats upp är det inte särskilt förvånande att USA nu börjat skramla med vapen och hota med våld i situationen. Vem blir egentligen förvånad om Assange skulle råka ut för en olycka?

Wikileaks och andra liknande projekt är det största demokratiprojekt världen har skådat på mycket mycket länge. Det man menar med “information vill vara fri” är något som Internet exemplifierar mycket bra… det är att har man väl släppt lös information går den inte att samla in och stänga in igen. Det är därför Streisandeffekten är så kraftfull som den är.

Med allt detta i tanken är det en högst relevant fråga Anna Troberg idag ställer i en debattartikel på Aftonbladet debatt: Vad tänker de andra partierna svara, när USA kommer och anser att wikileaks ska stängas? Det kommer inte att gå att stänga den, men liksom man försökte med the pirate bay kommer man självklart att försöka med wikileaks.

Vad tycker de andra partierna om demokratins skyddsvärde? Vad tycker de om en framväxande global offentlighetsprincip? Tänker de stå upp för svensk demokratisk tradition eller ge sig inför en internationell mobbare? Borde vi till och med rusta inför ett amerikanskt anfall?

Piratpartiet har erbjudit Wikileaks serverplats och bandbredd, ifall det skulle behövas. Vi tar demokratin på allvar, och gör saker på riktigt.

Bildcredits: adactio

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Wikileaks, Offentlighetsprincipen, Censur, Sekretess, Piratpartiet, Internet

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Problemet här är inte så mycket svaren som det är frågeställningen. Internet är inte så mycket en plats, det är en paralell värld — inte så mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.

Att fråga någon om de någonsin sett något ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frågeställaren eller läsaren vill likna frågan vid “har du någonsin sett något ofrivilligt på skolgården” är en mer korrekt liknelse “har du någonsin sett något ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.

Skalan på något avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka någon gång efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster på någon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan något väl avgränsat och något visst fenomen skulle kunna peka på ett orsak-verkan-förhållande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.

Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna går omkring en och en, ensamma bland främlingar. Frågan om någon fått oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det många gånger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svårt att se någon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?

Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonårspojkar som frågar tjejerna snuskiga frågor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt på. Detta är återigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som på något sätt förväntas vara fina flickor och inte själva få välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonårstjejer som vill knulla, även utan “påtryckningar” från killarna.

Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla på ett mycket bra sätt: att haka på prefixet nät- på något har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle få för sig att tycka att någon behöver “hjälp mot sex”.

I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frågar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel på dessa sexuella inviter på nätet. Är det någon som tror att dessa frågor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset på nätskeenden blåses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum på grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) på skolgårdar ibland.

Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mår dåligt av sina erfarenheter”, helt utan att någon ifrågasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “låter sig bli utnyttjade”, som direkt får min nyspråksallergi att klia för fullt.

Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.

För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Integritet, Kärlek, Sex, Sexualitet, Ungdomar

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.