Har du råd att skyddas av lagen?

Postat Saturday, August 28, 2010 om Media

Inte helt oväntat har Justitiekanslern nu kommit fram till att Jesper Nilsson, som antastades när han filmade poliser i tunnelbanan, inte skyddas av tryckfrihetslagen. Detta eftersom han inte är registrerad och inte har utgivningsbevis.

Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Offentlighetsprincipen och Wikileaks

Postat Friday, August 13, 2010 om Informationspolitik

Offentlighetsprincipen är Sveriges svar på den väsentliga frågan om granskandet — för att en demokrati ska kunnas säga existera räcker det inte bara med att vi var fjärde år eller liknande får välja företrädare att styra landet, vi måste även ha en rimlig möjlighet att kunna granska hur dessa gör sitt jobb.

Ju mer konfidentiellt material som tillåts, desto större blir de styrandes faktiska makt — misstag kan döljas, fulknep utnyttjas för att behålla makten. Vid slutet på konfidentialitetens väg ligger därför en genomkorrupt skendemokrati. Men på precis samma sätt ökar istället folkets makt ju mer information folket har tillgång till.

Att Sverige valt att ha en Offentlighetsprincip by default för alla myndighetsdokument är alltså ganska generös maktdelning, något som man nere i kontinentala Europa blir mycket förvånade över.

Det som har hänt nu är dessutom att makten skiftats. Offentlighetsprincipen var en sak när det var jobbigt att få ut material, kunde kosta ganska mycket att kopiera upp alla papper, och så vidare… då de fakto enbart journalister kunde förväntas gå igenom offentliga papper. Offentlighetsprincipen är något helt annat i en värld med hyperdistribution av information, där Internetmedborgarna bildar grupparbeten som tar sig an de krångligaste uppgifterna.

Vi har därför sett Sverige röra sig i en riktning bort från offentlighetsprincipen de senaste åren. Mer och mer hemligstämplas, politikerklassen håller varandra om ryggen när det gäller tsunamibanden, ACTA-förhandlingarna skriver lagtext i hemlighet, mer och mer beslut tas i EU som saknar motsvarande öppenhet, och så vidare. För att svara på Internets framsteg flyttar de styrande fram sina informationsstängsel.

Det är med denna konflikt i bakgrunden som vi måste betrakta Wikileaks. Det rör sig egentligen om att Internets inbyggda styrkor (anonymitet, obegränsad spridning som ej kan hejdas) utnyttjas för att skapa en global Offentlighetsprincip.

Detta förbättrar alltså folkets makt över de folkvalda betydligt. Det är mycket möjligt att det är så som USA hävdar — att läckorna utgör ett hot mot viss Amerikansk personal i krigssituationer. Ett mycket större problem för de styrande politikerna, och det som egentligen ligger bakom de hårda ställningstagandet är att läckorna utgör ett enormt hot mot de styrandes kontroll över opinionen på hemmaplan och i slutändan även chans att bli omvalda. Det stärker demokratin helt enkelt, vilket nog är lite jobbigt om man som folkvald gör relativt tveksamma saker.

Det skrivs relativt lite om det här. Våra medier rapporterar om vad Wikileaks publicerar, och de hotfulla uttalandena som kommer som svar, men inte att den amerikanska opinionen vänt, att man där tycker de amerikanska krigsbrotten är precis lika vidriga som vi i omvärlden tycker, och så vidare.

Och med tanke på hur situationen hela tiden trappats upp är det inte särskilt förvånande att USA nu börjat skramla med vapen och hota med våld i situationen. Vem blir egentligen förvånad om Assange skulle råka ut för en olycka?

Wikileaks och andra liknande projekt är det största demokratiprojekt världen har skådat på mycket mycket länge. Det man menar med “information vill vara fri” är något som Internet exemplifierar mycket bra… det är att har man väl släppt lös information går den inte att samla in och stänga in igen. Det är därför Streisandeffekten är så kraftfull som den är.

Med allt detta i tanken är det en högst relevant fråga Anna Troberg idag ställer i en debattartikel på Aftonbladet debatt: Vad tänker de andra partierna svara, när USA kommer och anser att wikileaks ska stängas? Det kommer inte att gå att stänga den, men liksom man försökte med the pirate bay kommer man självklart att försöka med wikileaks.

Vad tycker de andra partierna om demokratins skyddsvärde? Vad tycker de om en framväxande global offentlighetsprincip? Tänker de stå upp för svensk demokratisk tradition eller ge sig inför en internationell mobbare? Borde vi till och med rusta inför ett amerikanskt anfall?

Piratpartiet har erbjudit Wikileaks serverplats och bandbredd, ifall det skulle behövas. Vi tar demokratin på allvar, och gör saker på riktigt.


Bildcredits: adactio

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

“På Internet”

Postat Tuesday, July 13, 2010 om Informationspolitik

Unga har känt sig otrygga på internet. Unga har utsatts för oönskade inviter på internet. Unga har sett saker de inte velat se på internet. Larmrapporterna duggar tätt, och man får gärna intrycket av att det där Internet är ett hemskt ställe.

Problemet här är inte så mycket svaren som det är frågeställningen. Internet är inte så mycket en plats, det är en paralell värld — inte så mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.

Att fråga någon om de någonsin sett något ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frågeställaren eller läsaren vill likna frågan vid “har du någonsin sett något ofrivilligt på skolgården” är en mer korrekt liknelse “har du någonsin sett något ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.

Skalan på något avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka någon gång efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster på någon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan något väl avgränsat och något visst fenomen skulle kunna peka på ett orsak-verkan-förhållande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.

Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna går omkring en och en, ensamma bland främlingar. Frågan om någon fått oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det många gånger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svårt att se någon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?

Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonårspojkar som frågar tjejerna snuskiga frågor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt på. Detta är återigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som på något sätt förväntas vara fina flickor och inte själva få välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonårstjejer som vill knulla, även utan “påtryckningar” från killarna.

Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla på ett mycket bra sätt: att haka på prefixet nät- på något har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle få för sig att tycka att någon behöver “hjälp mot sex”.

I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frågar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel på dessa sexuella inviter på nätet. Är det någon som tror att dessa frågor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset på nätskeenden blåses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum på grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) på skolgårdar ibland.

Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mår dåligt av sina erfarenheter”, helt utan att någon ifrågasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “låter sig bli utnyttjade”, som direkt får min nyspråksallergi att klia för fullt.

Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.

För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.


Bildcredits: mubblegum

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur webbfilter blir åsiktscensur

Postat Saturday, July 10, 2010 om Informationspolitik

Vi pirater pratar ofta om censur. Ofta är det foliehattsvarning på resonemangen, som tenderar att vara relativt abstrakta. Vi talar om sluttande plan, om ändamålsglidning, om lockelsen att utöka filtermöjligheter när de väl finns, och allt det där verkar rätt  avlägset och otroligt. Inte skulle väl…?

Om vi nu utgår från att människor inte är skvatt galna, vem skulle då vid sitt rätta sinne föreslå åsiktscensur?

Många gånger har jag debatterat något som t.ex. filtrering av barnporr på Internet och mötts av argumentet att det inte är ett filter i sig som är problemet, utan problemet är att ett filter missbrukas till att filtrera annat än barnporr.

Det ligger visserligen något i det argumentet — det är inte fängslande i sig som är problemet, utan fängslandet av oskyldiga människor, vore en analogi som nästan vore korrekt. Skillnaden när det gäller censur är att dess natur innebär att vi inte kan kontrollera om saker går rätt till eller inte.

I varje fall — för att komma bort från dessa abstrakta argument tänkte jag ta några praktiska exempel om hur filter övergår från att bekämpa barnporr eller terrorism till att handla om ren censur av åsikter.

Ett första exempel är att webbfilter i regel är rätt fyllda med fel. På jobbet kör vi ett webbfilter vid namn Websense. Det första som hände när jag satte upp min första blogg var att jag inte kom åt den från jobbet. Potentially damaging content påstod Websense. Andra misstag är det rätt uppenbart hur de uppstår — ett klassiskt exempel är det så kallade “Scunthorpe problem“, där en webbsida blockeras eftersom den innehåller ett ord (i detta fallet “cunt”), varpå invånarna i Scunthorpe får väldigt svårt att hitta information om lokala affärer.

Alla ovanstående misstag är nog att betrakta som relativt harmlösa i sammanhanget. Websense, samma filter som på mitt jobb, har däremot även lyckats med konststycket att filtrera samtliga Obamas kandidatsidor under kategorin “sex” mitt under brinnande valkampanj. Vi kan förutsätta att det är misstag som ligger bakom även detta, även om det verkar lite misstänkt. Även människorättsorganisationer filtreras undan som “sexually explicit”.

Misstag händer, så vi accepterar även det. När sidor som uttrycker kritiska åsikter om webbfiltrering börjar filtreras bort som barnporr har jag däremot på något sätt passerat gränsen för min goda tro. Därifrån är steget inte långt till det medvetna valet att censurera Internetsidor om krig för tjänstemän på Utrikesdepartementet.

När vi väl filtrerar och alla redan är med på det tåget är det alltså dags att ta nästa steg. Nu är det dags att censurera webbsidor med obehagliga åsikter i stor skala. Det är någonstans här det börjar låta för otroligt för att vara sant i dagens läge. Det tycker jag också… med det lilla förbehållet att det faktiskt redan börjat ske:

“Mailet skickades till alla anställda på TSA från IT-avdelningen på fredagseftermiddagen.

Där klargörs att från och med första juli kommer anställda på TSA ej längre ha tillgång till fem kategorier av webbsidor som har ansetts “olämpliga för myndighetstillgång”.

Kategorierna är

  • Chat/Messaging
  • Kontroversiella åsikter
  • Kriminell verksamhet
  • Extremt våld (inklusive tecknat våld) och otäckt innehåll
  • Spel”

Min markering.

Just i detta fall verkar det som om TSA nu tvingades att ändra sig, men exemplet visar ändå hur vi börjat komma rätt långt bort från barnporr och terror, ett litet steg i taget — från en enkel början med att vi kan komma överens om att vi inte vill se en massa porrsurfande på arbetstid (hur vanligt är det ändå?) till att kategorin “kontroversiella åsikter” rätt upp och ner censureras.

Någonstans fick någon med en hel del makt idén om att det vore bra att censurera bort kontroversiella åsikter — och detta fick gå så långt att det blev ett direktiv som sjösattes för en hel myndighet. Det måste ha funnits många tillfällen på vägen att stoppa detta, men det gjordes inte. Varför?

Det finns alltid människor som anser sig vara lite bättre än andra, ha lite bättre koll, moral eller annan egenskap varför denne tycker sig lämplig att bestämma vad andra ska få ta del av för information, ofta för deras eget bästa men ibland för egen vinning. Vad politiker har för nytta av att tysta oliktänkande borde vara relativt uppenbart. Just därför är det en bra idé att inte beväpna dem med verktyg att genomföra just detta.

En röst på Piratpartiet är en röst för ett fritt och öppet Internet utan censur.


Bildcredits: sparkieg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hot blogs

Postat Sunday, July 4, 2010 om Replik

Kent Persson kör en feature han kallar för veckans bloggdebatt. Veckans tema var: “Vilka bloggar tycker du är bra?”, och jag tänkte hänga på diskussionen lite, som inte bara har handlat om vilka bloggar som är bra utan även vad som gör en blogg bra.

En särskilt intressant meta-debatt har dykt upp där Anna Troberg anlade genusperspektiv på det hela efter HAX svar i debatten. Själv konstaterar jag precis som Maloki att jag inte ens funderade över könen på bloggarna, och inte ser varför man ska räkna kukar och fittor i en blogglista. En hel del feminister skulle säkert tolka detta som att jag är en kugge i patriarkatet (och Maloki är säkert indoktrinerad på ett sätt eller annat hon med). Själv ser jag inte det jämställda i att fokusera på könet.

Scaber Nestor tycker att vi inte ska vara blyga. Jag håller med, och även om jag tycker min blogg är rimligt bra tycker jag att både han och jag själv har högre höjder att sikta mot.

Andra delar av Annas inlägg håller med henne om mycket starkt när det gäller vad som gör en blogg bra, särskilt följande.

Jag delar inte Hax uppfattning att ett inlägg aldrig kan vara för kort. Även om jag bara skriver ett kort inlägg för att tipsa om en länk etc, så försöker jag att alltid tillföra något själv. Det kan vara fyra fem meningar, men NÅGOT eget tycker jag att man ska bidra med. Om jag inte har tid eller orkar, så hamnar det på twitter.

Jag själv skulle vilja gå ännu längre. HAX tycker att bra bloggar ska blogga minst en gång om dagen, och att det inte kan vara för kort. Generellt så försöker jag dela med mig av länktips och liknande främst över twitter — inte för att jag inte orkar blogga eller inte har tid, utan för att twitter helt enkelt är en mycket bättre kommunikationsform för den sortens kommunikation. Blogginlägg kan mycket väl både bli för korta och för långa.

Bloggar som vräker ur sig material ser jag snarare som spammiga och som en klar nackdel — ett flertal bloggar som jag funderat på att följa har inte lagts in i min läsare (eller tagits bort) på grund av att de helt enkelt hade för hög volym. Jag har inte obegränsat med tid att läsa bloggposter, och får jag för många olästa inlägg i läsaren blir det bara jobbigt.

Mitt eget tips om du ska starta en blogg har alltid varit att skriva längre texter som inlägg som manar till tanke istället för att försöka vräka ur sig poster med någon viss frekvens, och att se till att kvaliten på texten är så hög det bara gå. Lägg tid på styckeindelning, formatering, att hitta bilder, etc.

Visst är det tråkigt när bloggar är alltför tysta, men det kostar mig inget att ha kvar en sådan blogg i läsaren. Kvalitet är viktigare än kvantitet helt enkelt. När jag själv skriver ägnar jag mina inlägg en hel del tid och är rätt petig… jag skriver, korrekturläser, länkar, korrekturläser, ändrar, lägger till bilder, korrketurläser. Ett inlägg måste få ta sin tid för att bli riktigt bra… och har jag inte tiden får inlägget hellre vänta än publiceras halvdant.

Ordentligt länkande är en annan faktor som är viktig. Länkar ger möjligheten till fördjupning, breddning eller fungerar som källhänvisning när länkarna gjorts på ett bra sätt. Länkväggar i varierande grad av doldhet tillför ingenting i de allra flesta fallen — vilket även gäller de helt orelaterade sista paragrafer en del bloggare börjat köra med sist i alla inlägg som går igenom en mängd inlägg. Länka relevanta inlägg för sammanhanget, i texten på relevanta ställen. Rasmus skrev för en tid sedan ett mycket intressant inlägg om denna trend.

Så, vilka bloggare anser jag då är de allra skarpaste?

Innan jag börjar lista bloggnamn så bör jag nämna att jag följer en hel mängd bloggar om olika ämnen. Dessa är de svenska politiska bloggar som platsar, eftersom det matchar temat för denna blogg.

Jag måste börja med Josh på Enligt Min Humla. Hans texter är alltid läsvärda, välskrivna och med en stor mängd humor av en sällsynt bra kvalitet. Jag har alltid förundrats och inspirerats av honom, och hans förmåga har ända sedan jag startade bloggen varit föremål för min avundsjuka.

Nästa blogg i listan får bli Sagor från Livbåten, vars skribenter ofta lyckas väcka tankar om händelser genom att anföra nya perspektiv.

Hanna Wagenius får nästa omnämnande. Hon har dessvärre skrivit rätt sällan på senaste, men när hon skriver är det alltid läsvärt, och hon drar sig inte för att kliva över alla gränser om vad som anses politiskt korrekt.

Opassande har nu varit osedvanligt tyst några dagar, och det är nästan så man får abstinens. Emma är nog den som är allra bäst på att väva samman andras inlägg och skapa bild över läget om en viss händelse eller fråga. Hon har dessutom stått bakom initiativ som översikten över övervakningslagar.

Niklas Dougherty på 之乎者也 är en stark röst som alltid skriver intressant. Han håller alltid den liberala fanan högt och gör analyser som tyvärr är alltför sällsynta.

Innan jag slutar vill jag även nämna Motpol som på något sätt alltid lyckas skriva intressant. Även kul att notera att jag tycks ha en svaghet för bloggare som har en svaghet för Kina. Märklig korrelation.

Om jag tog upp hela listan med motivationer skulle den bli alldeles för lång. Utöver ovanstående finns det mängder av läsvärda bloggar som jag följer. För att nämna några: Anna Troberg, Beelzebjörn, Farmor Gun, Christopher Kullenberg, Full Mental Straightjacket, Lake, Hultin och Liberal och Långsint.


Bildcredits: Daniel Henriquez

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I sexualfientlighetens land

Postat Saturday, May 22, 2010 om moral

De senaste dagarna har gått i sexualfientlighetens tecken. Den första nyheten handlar om kampanjen mot langning av alkohol som drog igång i veckan, med en affisch om din dotters kyskhet. Det finns naturligtvis många problem med detta, läs Hanna Wagenius som förklarar hur kvinnor kanske skulle kunna få vara mer än sitt kön, eller projO och Livbåten som gör kopplingen till hederskultur.

Det som bekymrar mig mest med detta är att det är så sexualfientligt, och att detta sitter så djupt i vår kultur att det inte är något som reflekteras över. Detta med starka kopplingar till en enorm jämställdhetsproblematik där könens sexuella stereotyper lever och mår väl.

Det förutsätts nästan vara så att tjejer inte vill ha sex, alls. Å andra sidan är det “killarna” som lurar till sig sex med alkoholens hjälp. Kvinnligt sex är tabu, lite fint och måste skyddas bakom murar så det inte släpps för fritt — gärna äktenskap kanske? Manligt sex är å andra sidan fult, äckligt och nästan per definition övergrepp — eller i alla fall misstänkt. I vilket fall som helst är sexet något vi bör hålla oss borta från.

Den andra nyheten är att lagen om tittförbud för barnpornografi har godkänts av riksdagen. Detta innebär bland annat en urvattning av vad barnpornografi egentligen innebär och att det blir straffbart att avsiktligt titta på “barnpornografiskt” material.

Lagen om tittförbud har ett kryphål, som både Intensifier och HAX påtalar: om man nu inför den eftersträvade censuren (som ju redan finns i Sverige), så kan man inte sedan utnyttja tittlagen (eftersom personen i fråga ju inte fått se någon barnpornografi).

Detta kommer naturligtvis att åtgärdas. Jag är övertygad om att de etablerade politikerna kommer att lösa detta problem genom att införa möjligheten till ett “försök till”-brott, där det räcker med att man går in på en blockerad sida för att begå en brottslig handling. Det är den naturliga utvecklingen som följer av denna sorts lagstifning.

Vi har fjärmat oss så pass långt bort från det ursprungliga syftet (att hindra sexuella övergrepp på barn) att hela lagstiftningen nu saknar relevans. Det har slutat handla om brott som skadar någon annan människa, eller ens något som skulle kunna leda till brott som skadar någon annan människa. Nu handlar det om en rent sexualfientlig moralistisk jakt. Denna jakt bedrivs dels på “snuskgubbar”, i något som egentligen bara går ut på att moralistiska översittare vill spärra in personer som “äcklar” dem på mycket lösa grunder.

Jakten bedrivs dock även på de (i princip uteslutande kvinnliga) ungdomar som inte behagar inrätta sig under det kristliga idealet om “renlighet” (dvs avhållsamhet), vilket i förlängningen leder fram till en höjning av åldersgränsen för sexuellt umgänge. Denna mobbning av sexuellt aktiva ungdomar är så djupt ingrodd i vårt samhälles moralistöversittare att ingen ens reagerar på en annons likt stoppa langningens innan den trycks upp och tapetseras upp runtom i landet.

Händerna på täcket. Spara dig till bröllopsnatten.

Det är inte svårt att se hur detta leder i direkt riktning mot ingrepp även mot vuxenpornografi. Förebildslandet i frågan är ju Australien, där det redan är förbjudet för kvinnor med små bröst att medverka i porr, och där det nu är tänkt att tullen ska få leta reda på porr på datorer som medtags över gränsen (exakt vad som skall göras med den porr som hittas är oklart).

Det hela är så långsökt för normalt funtade människor att det blir fullständigt genomskinligt — allt detta kopplas till samma rädsla för “barnporr”, som i slutändan botnar i ett sexualfientligt moralistiskt förmynderi. Någon faktisk koppling till barn finns inte längre, bara vissas begär att påtvinga andra sin sexualfientliga moral. Tids nog har vi backat hela vägen till ett totalförbud av porr och all sex annat än missionärsställningen i mörkret.

Samtidigt är samhället på väg i raketfart åt andra hållet. Internet har låst upp människors frihet att göra som de vill utan att exponeras ut framför vänner och familj. Det fungerar som en kontaktyta där det är mer naturligt att träffa likasinnade än att hålla sig till sin egen geografiskt placerade grupp, åldersgrupp eller samhällsklass.


Bildcredits: Chris Blakeley, Kali187

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Grattis på födelsedagen, Skivad lime

Postat Wednesday, May 19, 2010 om Övrigt

Jag har varit lite frånvarande och tyst de senaste veckorna, eftersom jag har sysselsatt mig lite grann med ett LAN-party och med att fylla 30 år. Detta sammanföll nästan exakt med att bloggen fyllde ett år.

För drygt ett år sedan postade jag En fråga, vilket påbörjade denna bloggs existens i vad som till en lång början var ett uppmärksamhetsvakum. Det har varit en mycket intressant resa med början i hundratalet unika besökare i maj 2009 och som slutar i dagsläget med mångdubbelt fler läsare, en insamling om nästan 90 000 kronor och en plats i top 100 på knuffs lista. En tidvis frustrerande resa, men likväl alltid givande och lärorik.

Jag tänkte inte dra ut på detta till någon lång återblick, men vill ändå nämna hur otroligt tacksam jag är för alla er som läser bloggen, för alla som lämnat kommentarer under året och för alla som länkat eller spritt ordet.

Jag har alltid gjort mitt bästa för att skriva så bra som möjligt, men det är med en hel del ödmjukhet jag ser på bloggens besökare och på all fantastisk diskussion som förekommit i kommentarfälten under året. Det är en sak att vräka ur sig text på en blogg och titta på siffror i en besöksstatistik — och en helt annan att tänka igenom vad det egentligen innebär… att det faktiskt finns en hel del människor som är intresserade av att läsa det jag skriver.

Tack för ett fantastiskt år, alla. Grattis på födelsedagen, bloggen.


Bildcredits: avlxyz

Läs även andra bloggares åsikter om

Att våga, och att orka, stå upp

Postat Wednesday, May 19, 2010 om Piratpartiet

Jag har reflekterat en del om Piratpartiets inhopp som internetleverantör åt the Pirate Bay. Jag blev till att börja med rätt förvånad över det draget, men kom ganska snabbt fram till att det på många sätt liknar mitt eget tillvägagångssätt när det gäller t. ex. Transgenusmotorn – det handlar om vem som har modet och energin att stå upp för yttrandefriheten och informationsfriheten.

Det är att utsätta sig sjäv för en risk för sina principers skull, att ställa sig i en utsatt position, både som markering och stöd till andra som givit upp kampen då de har andra prioriteringar, men även för att den som bäst kan försvara något är den som håller det som högst värderat. För mig är yttrandefriheten den primära poängen, för Matte Matik var budskapet i transgenus självt poängen.

Samma princip gäller för Piratpartiet och internetleverantörerna som åkt på däng när det gäller Pirate Bay. För dem är poängen primärt att tjäna pengar — för oss är den att stå upp för det vi tror på, och inte låta någon censurera bort sökmotorer från Internet.

Anna Troberg har flera gånger skrivit om vilket trevligt bemötande hon fick från pirater när hon debatterade med oss från “andra sidan”, men hur det motsatta inte alltid gäller. Jag känner av det själv också… inte minst på jobbet, som ju borde vara en samlingsplats för antipirater om man ska tro på gängse uppfattning om kulturskapare.

Min uppfattning är dock att otroligt många där sympatiserar med pirater, även om de håller ganska tyst om det publikt. Det förekommer en del diskussioner på maillistorna, och varje gång jag sätter ner foten i en sådan diskussion tycks jag få ett antal tacksamma mail från andra som inte vågat eller velat tala ut.

Sedan finns det en grupp antipirater också. Det finns en del intressanta iakttagelser att göra om den gruppen, eftersom det är svårt att undgå att märka att precis samma människor dyker upp i andra diskussioner och tycks ta åt sig otroligt hårt av allt som inte sätter den egna verksamheten och tjänandet av pengar allra högst. Som exempel kan nämnas att samma människor som gärna kallar alla pirater idioter i hårda ordalag kategoriskt reagerade mycket kraftigt på något så enkelt som Obamas uttalande om att barn inte bör spendera all sin tid framför TV-spel.

Jag märker även här hur jag tar en publik ställning framför alla andra piratsympatisörer och pirater som inte vågar träda fram i den miljön. Jag förstår dem också, för det bemötande man får är allt annat än vänligt…

Det hela är intressant eftersom dessa människor behandlar andra pirater med respekt, även några som jag vet publikt uttryckt sitt stöd tidigare, som varit på partiets demonstrationer, men som inte är lika envisa och offentliga som jag och som därför kanske inte dragit uppmärksamhet till sig på samma sätt.

Med tanke på allt jag hör privat så känns det som att det publika ställningstagandet behövs för att skapa en balans, för att alla som sympatiserar inte ska gå och känna att det finns ett otrevligt klimat där man i det närmaste blir verbalt ihjälslagen för sina ställningstaganden.

För mig räcker inte tyckandet. För mig krävs en handling, även om den handlingen bara är att ställa sig upp och säga “detta är inte okej”. Politik i praktisk handling, även om det kanske känns jobbigt att vandra den vägen.

Det samma gäller även i det större fallet om Pirate Bay. Att partiet ställer sig i vägen för advokatkanonen kan nog skapa ett visst andrum och viss tillit hos andra, som annars känner sig som kanonmat för storföretagen. Det är ett skickligt drag som måste vara fantastiskt frustrerande att försöka komma undan, eftersom det med all önskvärd tydlighet visar hur det är något fuffens med storbolagens taktik.

Det talas en del om att vi skulle landa i facket om att bara tänka på fildelning igen. Det är kanske synd, men samtidigt tycker jag att jag sett en liten tendens att försöka komma undan fildelningsfrågan, som om den vore något gammalt bagage att skämmas över. Vi lämnar då våra principer — vi måste stå upp för att fildelningsfrågan är intimt knuten till integriteten och informationsfriheten. Det är en helhetssyn som alla andra partier saknar, och börjar vi försöka tona ner en aspekt av den blir det mycket svårt att upprätthålla andra aspekter.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Internet flyttar gränserna

Postat Saturday, May 8, 2010 om Informationspolitik

Emma på opassande inspirerar igen med ett inlägg om gränsdragning… hur påverkas vi och vårt förtroende av gåvor och annat egentligen? Hon sätter där fingret på något jag tänkt på ett bra tag, men inte egentligen kommit fram till något smart svar på.

Det är onekligen så att Internet flyttar gränser, och kanske till och med suddar ut dem? Har man korrumperat sig om man accepterar en bok som en gåva när man är representant för ett politiskt parti? Vem gäller det då? Gäller det Emma, som inte är riksdagskandidat för partiet, men ändå har en stark roll inom det? Gäller det mig, som aldrig haft några förtroendeuppdrag för partiet alls, utan bara är en stark röst som uttalat stödjer partiet?

Det enda rimliga svaret är att man måste dra det hela vägen, och det måste gälla alla. Som direkt följd av det blir det orimligt att använda ord som “korrumperande”. Det jag tycker mig se är att det på Internet förekommer ett mycket mer direkt utvärderande mellan skribent och läsare, där förtroendekapitalet blir mer flytande.

Varje läsare får själv sätta sin gräns. Jag har följt några bloggar som jag själv tycker har gått över gränsen och gör alldeles för mycket reklam för produkter som de själv tjänar pengar på att folk köper — så mycket att det inte finns något egentligt innehåll. Jag tappar förtroendet för innehållet. Där drar jag min egen gräns… andra kan säkert tycka att det är helt okej.

Samtidigt måste vi röra oss fram till en ny tid där det är okej att tjäna lite pengar på saker. Vi måste komma ifrån det där ursvenska Jante-tänket om att allt ska göras som en god gärning och att inget som ger betalt är en god gärning.

I förlängningen tror jag detta är ett av de stora problemområden som den nya tiden för med sig, som vi knappt ens börjat snegla på än. Även den samling människor som har bäst koll på det nya informationssamhället har helt missat delar av detta, vilket gäller både Piratpartiets principprogram och Creative Commons-licenser.

Det man måste inse är att gränsen mellan hobby, aktivism och näringsverksamhet håller på att flyttas, och kanske suddas ut helt. Jag tjänar ingenting på denna blogg. Om jag skulle få en eller två böcker gratis eftersom jag driver den, innebär det att jag har tjänat något på den? Ur en strikt synpunkt har jag naturligtvis det… men om man ska börja värdera det blir det mycket problematiskt.

Skattemässigt och juridiskt landar man i en situation där det i princip blir obligatoriskt att starta en firma för att kunna driva en blogg, vilket i princip skulle döda mediet (just lättheten är en pelare, och att starta/driva firma i Sverige är allt annat än “lätt”, oavsett hur många regeringar som struntat i sina löften att förenkla för småföretag). Effekten går dessutom i flera led — även om jag inte tjänar ett öre på något jag företar mig på nätet så är det sannolikt att någon drar ekonomisk nytta av det på något sätt.

Det är just detta som CC-licenser eller PPs principprogram inte heller problematiserar. “Fritt för icke-kommersiell användning”. “Fildelning ska vara fritt för icke-kommersiellt bruk”. Vad innebär det?

Om jag bloggar på en blogg med reklambanners, får jag använda CC-licensierade bilder då? Om jag har en blogg med p2p-länkar till musik där jag recenserar musiken, är det kommersiellt? Med direkta nerladdningslänkar? Om jag inte har några reklambanners, blir det okej då? Är det i det fallet okej att webbhosting-tjänsten tjänar pengar på att jag driver min icke-kommersiella blogg där? Är det okej även om det är jag som driver webbhosting-tjänsten? Eller om jag jobbar för företaget som gör det? Om jag har CC-licensierade bilder i gamla blogginlägg och lägger upp reklam på bloggen? Och så vidare.

Det är enkelt att hitta en gradvis skala där det i ena änden är tydligt kommersiell verksamhet och i andra självklart icke-kommersiell användning. Däremellan finns ett rätt svårt gränsdragningsproblem som ingen egentligen givit sig på att reda ut, som har mängder med spretiga delproblem.

Skillnaden mellan PP och etablerade partier är däremot att vi tar denna typ av frågeställning på allvar. Denna värld är en ny värld för oss alla, och det krävs mycket tankearbete och funderande om moral och etik för att hitta vägen framåt. De etablerade partiernas svar på detta är att tycka att det är okej att köra på i gamla spår. Det skulle innebära att man måste starta enskild firma så fort man slänger upp en reklambanner på sin blogg, en flattr-knapp (vilket jag för övrigt funderat på att slänga upp en) eller en donationsknapp.

Själv har jag (via andra bloggar) dragit ihop en handfull kronor på mitt bloggande. Det är inte i närheten av vad domänerna har kostat, så jag går absolut back på det. Finns det någon magisk gräns? När man drar in första kronan? När man första gången går plus? Något godtyckligt värde?

Vi börjar se effekterna av det i Skatteverket som börjat ge sig på bloggare som får in en del pengar. I förlängningen tror jag att detta kommer att behöva få påverka samhällsstrukturen betydligt mer i grunden än någon liten regeländring för bloggande. Ett samhälle där pengar flyter åt alla håll via donationer, mikrotransaktioner och flattringar fungerar inte på samma sätt som ett samhälle där alla löneslavar åt Stora Företaget och bara ett fåtal behöver bekymra sig om skatteimplikationerna för inkomster och “näringsverksamhet”.

Går det ens att ha ett högskattesamhälle som det vi idag lever i, om det hela tiden flyter pengar i små mängder mellan medborgarna? Om varje mikrotransaktion innebär en inkomst och ska redovisas, sätter detta stopp för det spontana i nätverket? Jag har inga bra svar, trots mycket funderande. Det enda jag definitivt ser är ett stort behov av förenkling i samhället, men där de etablerade politikerna driver på vad som bättre beskrivs som förkrångling.

Gränsen mellan företaget och individen håller på att flyttas. Samhället måste följa med. Var nya gränser ska dras kan jag inte tala om, men jag kan bestämt berätta att det inte kommer fungera att hålla fast vid gamla gränser som om inget har hänt.


Bildcredits: Brooks Elliott, dolphinsdock.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Deltagarpolitiken

Postat Thursday, May 6, 2010 om Informationspolitik

Det talas ofta om deltagarkulturen som växt fram på Internet. Däri finns en hel del likheter med den nya politiken som växer fram. Internet är en förstärkare, och det märks framför allt i termer om inflytande när det gäller vältaliga skribenter. Här handlar det om att kunna skaffa sig följare, att leda utan maktbas att stå på. Det kräver klassiska ledarskapsförmågor som att kunna inspirera och övertyga men även att vara lyhörd och förstå andra människor.

Opassande skriver idag om boken Politik 2.0 som hon medverkat i. Jag ser fram emot att läsa den. Hon är här inne på lite av samma spår:

Vi har en stor politikerkår som är så vana vid att “leda” att de glömt bort varför de representerar samhället. Att “delta” har dessutom blivit detsamma som att vara en god lagkamrat där nån annan bestämt reglerna.

Jag vill nog dra det vidare till att säga att vi har politiker som är vana att “styra”, men inte att leda. En ledare behöver inte ha makt för att andra ska följa, vilket är en komponent som nästan helt eliminerats i de traditionella partiernas hierarkiska strukturer. Där handlar inflytande om att bygga en maktbas och avancera i hierarkin, snarare än att kunna övertyga.

Det hela leder till en kultur där den fulaste fisken vinner – den som inte har något emot att trampa på tår kan avancera snabbast, samtidigt som en kultur av inbitet envist fasthållande vid den egna åsiktens suveränitet gror. I den traditionella politiken finns helt enkelt väldigt lite utrymme för deltagande på lika villkor.

Den nya politik som växer fram på nätet är istället byggd på rena ledarskapsattribut som hela tiden måste bevisas. Nätet är flyktigt, och nätmedborgarna följer dig bara så länge du visar dig värd deras uppmärksamhet.

Dessa två världar är för närvarande helt separata. Detta märks tydligt i hur etablerade politiker försöker använda sociala medier som en megafon, utan större framgångar.

Således kommer vi även denna valkampanj se politiker som bloggar, twittrar och facebookar på order ovanifrån, enkelriktat och tidsbegränsat fram till valet. I den nya nätmiljön känns sådant nästan som en våg av spam som sedan avtar i och med valet och nätmiljön återgår till det vanliga utan nämnvärd förändring.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,