Den Manliga Verktygsvagnen

Postat Thursday, July 5, 2012 om Jämställdhet

Härom dagen damp gratistidningen “Mitt i Huddinge” ner i vår brevlåda märkt “Inga gratistidningar tack”. Av uppenbara anledningar brukar vi inte läsa blaskan, utan den hamnar omgående i pappersåtervinningen för att bäras runt lite och bidra lite extra till nedsmutsningen av samhälle och natur.

Denna gång fick sambon dock syn på en notis på förstasidan om en kvinna som lurat till sig bidrag som vi inte kunde hålla oss från att läsa.

“Motivet: Hon hade skiljt sig och vad ensamstående. Men när socialnämnden gjorde ett oanmält besök hos kvinnan fann man slipsar, manskläder och en stor verktygsvagn.”

Artikeln fortsätter sedan att rada upp andra indicium som tydligt visar på att kvinnan fortfarande bor med mannen, enligt tingsrätten.

Jag noterar alltså att tingsrätten anser att det kraftigt talar för att det bor en man i huset om man har en “stor verktygsvagn”. Vidare förmedlas detta helt okritiskt av tidningen, som om det vore ett rent självklart samband.

Man kanske kunde tycka att faktumet att mannen stod i köket och lagade middag var ett lite starkare indicium, men tydligen var verktygsvagnen viktig nog att ha med i beaktandet.

Suck. Svenska myndigheter, svensk media och svenskt rättsväsende… är det inte dags att lägga ner precis allt och göra om, göra rätt, snart?


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off

Kvotering och kompetens

Postat Saturday, March 31, 2012 om Jämställdhet

Detta dök upp i min twitterström idag:

Det kan kanske tyckas vara ett rimligt uttalande vid första anblick, men låt mig förklara varför det är ett felaktigt sätt att resonera. Naturligtvis finns det inkompetenta människor (av båda könen) i ledande positioner… det som finns att vända sig mot när det gäller kvotering handlar inte om huruvida alla är kompetenta, utan om att säkerställa att de som styr är så kompetenta som möjligt.

För att illustrera detta behöver vi en uppsättning tärningar. Vi ska spela ett litet spel här, med enkla regler. Vi har sex tärningar – tre blå och tre röda. Varje omgång slår du alla tärningarna, och ska sedan välja ut två. Målet är att få så hög sammanlagd poäng som möjligt. Det låter enkelt, eller hur?

Låt oss nu ändra lite på spelet. Vi inför en ny regel: de två tärningarna du väljer måste vara en röd och en blå. Vi kvoterar in en blå och en röd tärning i resultatet. Det finns naturligtvis en risk att de två högsta siffrorna finns på tärningar av samma färg. Detta innebär att resultatet i regel kommer bli sämre med dessa regler än med ursprungsreglerna. Detta på grund av att vi begränsat vår möjlighet att välja de mest lämpliga tärningarna.

Om vi jämför ytterligare med den situation som vanligt förekommer när det handlar om kvotering så får vi ändra reglerna igen. Ta nu bort två tärningar av samma färg – vi har nu tre tärningar av en färg men bara en av den andra färgen. Skillnaderna i resultat mellan de olika regeluppsättningarna blir nu betydligt större. Om du inte förstår hur – ta fram några tärningar och testa! Annars spelar jag gärna tärning om en slant mot dig ;-)

I riktiga situationer är det nämligen ofta så att de sökande för en viss position inte är jämt fördelade mellan könen. Undersökningar har visat att kvinnor mindre ofta söker ledande befattningar och oftare tackar nej till erbjudanden om sådana. Och tärningsspelet visar oss att även om så inte var fallet, skulle resultatet bli sämre – skillnaden ligger bara i hur mycket sämre det blir.

Det kan naturligtvis vara så att man har tur och den lämpligaste kandidaten har “rätt” kön (eller tärningen med högst resultat råkar ha “rätt” färg), men ibland kommer så inte vara fallet. Vi får då en mindre kompetent person på posten, eller färre tärningsprickar i resultatet. Felet ligger inte hos någon person utan i kvoteringsprocessen.

Det är alltså mycket rimligt att oroa sig för kompetensproblematik när kvotering används.


Bildcredits: Cathy

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Detta om rösträtt för män och kvinnor

Postat Saturday, April 9, 2011 om Jämställdhet

Till mitt tidigare inlägg om antirasistiska och feministiska dum-reaktioner kom den alltid obligatoriska diskussionen om rösträtt upp, eftersom jag nämnt kvinnlig rösträtt som något positivt som uppnåtts. Det tycks som att det krävdes ett lika extremt uttalande från antifeministiskt håll för att på något sätt ge inlägget extra poäng.

Det som brukar tas upp är att män inte fick allmän rösträtt förrns efter kvinnor, eftersom det förelåg ett så kallat ordentlighetsstreck som bland annat innebar att män måste ha fullgjort värnplikt för att få rösta. På något sätt tycks denna oförrätt göra att ojämställdheten med avsaknaden av kvinnlig rösträtt inte bör diskuteras.

Till att börja med måste jag kommentera detta med ett tips till antifeministerna: lägg ner. Det är både ett fullständigt ignorant påstående (se nedan) och skapar dessutom en enorm antipati för hela mansrörelsen. Det är ett exempel på precis samma förnekelse som feministerna visar prov på när det gäller nästan samtliga mansfrågor och det gynnar ingen.

I vilket fall som helst tycks en historialektion vara på sin plats.

Rösträtten i Sverige begynnade något förenklat 1866 i en annorlunda struktur där inkomsten var relativ till röstmängd. En person kunde alltså ha fler röster än en. Tanken var här att den som betalade mycket skatt skulle också få ha mycket att säga till om när det gällde hur de användes (och även bolag hade rösträtt).

Den allmäna rösträtt som vi har idag stammar från 1909, då rösträtt för medborgare infördes med en röst per röstande och proportionellt utfall i riksdagen. För rösträtt krävdes ordentlighetsstreck vilket innebar fullgjord värnplikt och inbetald skatt till stat och kommun de senaste tre åren. Även fängelseinterner och människor med stöd från fattigvården (tänk socialbidrag) undantogs rösträtt.

Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män infördes 1919. Ordentlighetsstrecken kvarstod dock, men utan kravet om värnplikt för kvinnor. Detta innebar att ett extra krav ställdes på män som inte ställdes på kvinnor för att erhålla rösträtt — ett klart jämställdhetsproblem. Kravet på fullgjord värnplikt för män avskaffades 1923.

Sedan dess har vi alltså haft samma krav på män och kvinnor, även om ordentlighetsstrecken kvarstått och avskaffat successivt. Jag tänker inte gå in på detaljerna om hur, för det är liksom ointressant i sammanhanget.

Under perioden 1866-1919 hade kvinnor mycket begränsad rösträtt, och män till olika (minskande) grad begränsad rösträtt, vilket absolut var en kvinnofråga. Detta kan antas ha drabbat en överväldigande majoritet av kvinnorna. Under perioden 1919-1923 (alltså valet 1921) hade män ett extra krav för sin rösträtt, vilket absolut var en mansfråga. Detta drabbade mindre än 2% av männen.

Det krävs ett enormt tunnelseende för att tycka att 1923 är senare än 1919 och därför värre, utan att se till omständigheterna kring vem som drabbades och till vilken grad detta var ett problem. Att bara säga “allmän värnplikt infördes senare för män” är fullständigt ignorant.

Missförstå mig inte här, jag tycker nyanserna är viktiga att ha i åtanke… men en situation där majoriteten kvinnor under decennier inte får rösta är ett större jämställdhetsproblem än ett val där mindre än 2% av männen inte fick rösta. Den kvinnliga rösträtten var ett jättekliv framåt i jämställdhetskampen. Att inta en förnekande hållning att den allmäna rösträtten var en jämställdhetsfråga där män förfördelas framstår helt enkelt som enormt osympatisk historievrevisionism.


Bildcredits: LuMaxArt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Schack matt

Postat Saturday, April 9, 2011 om Jämställdhet

Jag läste en insändare en gång i tiden om rasism. Skribenten riktade in sig på alldagliga företeelser och beskrev hur rasismen låg under ytan i koncepten – se bara hur de vita alltid får börja spelet i Schack, och ett flertal andra liknande faktorer.

Sådant är vi svenskar extremt duktiga på. Vi upprördes redan för 10 år sedan av namnet “negerboll” till den milda grad att det nu suddats bort ur det svenska språket. Samtidigt är de högskoleutbildade utlandsfödda taxichaufförerna precis lika många och misstron mot slöjbärande är på topp.

Med enkla symbolhandlingar som att inte säga negerboll (eller för den delen neger) eller att skriva under “Vi gillar olika”-kampanjer svär man sig på något sätt fri från att behöva faktiskt gilla olika. Det sista kanske var en sanning med modifikation… de som skrivit på har helt enkelt missat poängen. Vi gillar olika hudfärg, visst, men absolut inte olika kultur i för stor grad — eller olika politik, religion, synsätt eller beteende.

På så sätt lamslås hela debatten. De superviktiga underliggande attityderna diskuteras inte, bara symbolik, på ett sätt som målar ett löjtes skimmer över hela ideologin eller rörelsen, kletar ner den med någon sorts idioti som döljer grundtanken — vi färgar båda sidorna på schackspelet grå eller målar varannan linje på övergångsställena svarta helt utan tanke på den bakgrund som finns till att färgerna har den plats de har. Ännu värre är detta pysslande med irrelevanta skitsaker i vägen — ingen tycks ägna så mycket energi åt den skitbehandling invandrare får av svenska myndigheter och de strukturer som ser till att deras chanser att nå särskilt långt i samhället effektivt blockeras.

Istället för att analysera problem med rationella metoder leker vi avancerade tolkar och ser “symbolik” i ord och bildspråk.

Det senaste exemplet är de nya sedlarnas utformning. Det förekommer knappt något beslut i Sverige längre som inte sågas av någon idiot i feminismens eller jämställdhetens namn, och det var naturligtvis inget undantag denna gång. “Varannan damernas” räckte inte, utan det var fel män som valts, kom första symbol-analysen.

Det är ett “svek” mot kvinnorna att det är Taube på 50-lappen eftersom han ju skrivit låten “Flickan i  Havanna”, som handlar om prostitution. Själv tycker jag det är ett hån mot alla dom kvinnor som kämpat för riktiga kvinnofrågor som rösträtt och mot diskriminering att komma med den typen av uttalanden. För människor med fler än tre hjärnceller framstår det hela väldigt fånigt.

Som en bonus hann vi knappt komma över detta innan nästa anklagelse kom: Det är män och kvinnor på fel valörer. Män har “mer sammanlagt värde” enligt någon godtycklig metod för hopräkning av “värde”, och detta är därför fel symbolik och “bekräftar den hierarkiska ordningen”. Det är för far out, jag skulle inte kunna hitta på det om jag ens försökte — även om dumheterna kommer så tätt att vissa börjar kunna förutspå dem.

Det är naturligtvis så att den som söker skall finna. Oavsett hur man lägger upp detta kommer det alltid att finnas någon vinkel att se det hela från som inte är “jämställd” enligt någon viss vrickad definition av begreppet — allt i världen går nämligen inte att dela jämt i 2.

Detta ständiga letande efter symbolik har nu slagit över till den milda grad att det omvända gäller mot vad syftet påstås vara. Vi utgår nu från uppdelningen i grupper — män och kvinnor, svenskar och “invandrare”, och ska därefter räkna ut om statistiken stämmer, om alla fått lika stor del av kakan inom varenda litet område vi kan finna. På vägen trampas ofta på tår och diskrimineras hejvilt medans anklagelserna haglar om de mest alldagliga skitsaker. Det som skulle vara att könet eller rasen inte spelade någon roll blev istället att könet eller rasen blev utgångspunkt.

Kanske hade man kunnat räkna bort insändaren som inledde denna text som en enstaka stolle, men detta dravel kommer inte bara från var och varannan “vanlig Svensson” utan även från våra mest ledande politiker och personligheter. Trovärdigheten slår i botten.

Samtidigt lämnas de verkliga problemen att bero. Det finns så mycket som skulle behöva göras i form av konkreta åtgärder både när det gäller rasism och jämställdhet i Sverige. Istället gillar folket “olika” och diskuterar om inte “Herr Gårman” borde ha kjol eller om vi inte borde ha kvinnor på alla sedlarna istället. Fail.


Bildcredits: Erik (HASH) Hersman

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I de omtänksammas hatstorm

Postat Monday, April 4, 2011 om Sexualitet

Ett tweet spred sig idag och flöt förbi i min Twitterström.

“Asså fyfan kan inte alla sexköpare bara göra världen en tjänst och hänga sig.”

Det fick mig att tänka på ett samband som ganska ofta tycks gälla… har ni tänkt på att det väldigt ofta är de som självutnämnt har mest omtanke för andra människor som går omkring och hatar som mest? Det är solidaritetstrupperna och feministerna som förment står för allas lika värde och rättigheter som är de som önskar livet ur andra stup i kvarten, tryggt övertygade om att egna åsikter är självklara ställningstaganden.

I vårt lilla hörn av världen där feminismen inte står för kvinnans rätt till sin egen kropp som i resten av världen kan det kanske tyckas normalt — här är radikalfeminismens maktargument allenarådande och sexköpare ses som någon sorts våldsutövare, bespottade och så stigmatiserade att man enkelt kan hata dem i all abstrakthet.

Den gemene radikalfeministen och förmodligen även många vanliga Svenssons bild av en sexköpare är därav någon som likställs med en våldtäktsman — onyanserat någon äcklig gubbe som med sitt maktövertag våldför sig på späda flickor som saknar alternativ.

Det är en känslobild som åter och åter krossas av fakta som sipprar in från verklighetens prostitution, vilket knappast biter på nidbilden som nitat sig fast i känslomänniskans hatgrundade inre. Den bild jag får av att läsa forskningsrapporterna om prostitutionen är inte den av en mäktig man ute på erövran, utan den av en tragisk man som kniper efter sista strået. Känslan som drabbar mig är inte hat utan ömkan.

Det är inte berättelsen om någon som tvingar sig på i ett maktgalet rus för att få till ett snabbt knull, utan berättelsen om den ensamme mannen som med mössan i näven kliver på sökandes en stunds närhet och något som kan misstas för kärlek i mörkret… besök som inte helt sällan stannar vid någon nära att bara tala med — horan blir någon sorts amatörpsykolog, vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på mansrollens kvävande inlärda självständighet och motvilja mot att söka hjälp.

Världen är naturligtvis inte så svartvit att någon av bilderna stämmer fullt ut, inte om man ser till det enskilda fallet och verkligen inte om man ser till helhetsbilden  — de två bilderna står som ytterligheter på en skala. Att våga öppna ögonen och se även det begränsande och nedsättande i mansrollen, att våga öppna ögonen för även oliktänkande kvinnors rätt att göra vad de vill med sina kroppar, och framför allt att öppna öronen och lyssna på de verkliga berättelser från de verkliga människor vars talan man säger sig föra är det ärliga att göra.

Dessa nyanser är naturligtvis lite jobbigare att ta in. Det är lätt och behändigt att ha en syndabock, lätt att få se ner på både sexköpare och sexsäljare. Och för all del, fortsätt önska att era medmänniskor hänger sig, utan att riktigt bry er om vilka det är ni talar om eller vilka livsöden det handlar om, vilka omständigheter som leder människor in i en viss situation ni föraktar… men kom bara inte sedan och hävda era ställningstaganden är av någon sorts medmänsklig natur.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Börjar vinden vända i genusstormen?

Postat Saturday, October 16, 2010 om Jämställdhet

Radikalfeminismen har länge haft ett grepp om svenska politiken och debatten, till den milda grad att den kommit att kallas statsfeminism — alla riksdagspartierna erkänner sig till denna feministiska inriktning utom de extremkonservativa i SD och KD.

Även i den allmänna debatten har radikalfeminismen haft tolkningsföreträde. I princip alla debattartiklar som tagits in har talat om mäns våld mot kvinnor, om mäns ansvar, om mäns överordning. Debattprogrammen på TV har uteslutande behandlat samma ämnen och pratat om hur man ska lösa jämställdhetsproblemen utifrån radikalfeminismens problemformuleringar, och väldigt ofta landat i lösningen “män måste ta sitt ansvar“.

Så när Pelle Billing för någon månad sedan frågade om Sverige började få nog av radikalfeminismen ställde jag mig tveksam. Det är fortfarande samma aggresiva, anklagande skräp som publiceras, och när kommentarfälten fylls av folk som inte skriver under på tolkningen om mäns överordning så tävlas det i att kalla detta för “obehagliga kommentarer” och “kvinnohatare”.

Jag börjar nu tro att Pelle hade rätt. Den senaste veckan har det dykt upp flera tecken på att tolkningsföreträdet håller på att brytas. Nog att debatten fortfarande innehåller mycket manshat och många ensidiga tolkningar om jämställdheten, men det är inte längre så att det är uteslutande sådana tolkningar som förs fram. Kanske är det inte helt hopplöst att framhärda i en förhoppning om en mer nyanserad debatt.

Den senaste veckan har det publicerats två mycket välkomna artiklar om mansfrågor — något som tidigare varit helt otänkbart. “Låt killar vara mer än kåta snubbar” i Aftonbladet idag är den en.  Hannah Arnhög skriver:

Det är som att killars problem inte finns.

Tjejgrupper, tjejjourer och tjejtidningar. Hur många finns det? Alla skriker ”Hallå titta hit! Mår du dåligt? Det är okej! Vi kan hjälpa dig! Vi lyssnar på dig!”

Alla pratar med tjejerna.

Tyvärr faller hon i fällan att bara ta upp killars problem när det drabbar tjejer. Alla artikelns exempel är sådana:

Jag fick en historia berättad för mig av en 15-årig tjej i min tjejgrupp: Hon hade kjol på sig och en kille i matkön tog sig friheten att stoppa upp handen mellan hennes ben. Instinktivt vände hon sig om och gav honom en lavett. Vem tror ni fick problem med rektorn? Vem blev tillsagd att förändra sitt beteende? Inte han. Killens agerande var givetvis inte okej, tvärtom. Men varför fångade ingen upp den här 15-årige killen efteråt och pratade med honom?

Jag tyker också det är intressant. Vad är det som gör att sådant händer. Men om det uteslutande är sådana exempel som tas finns en risk både att det hela känns som ytterligare en skuldbeläggning av männen i sig och att det uppstår en sorts misstanke om att det hela inte grundar sig i någon egentlig omtanke om killarna själva.

Hon avslutar med att vi bör prata med killarna om deras problem för att det skulle minska det sexuella våldet och våldet i allmänhet. Det är nog förvisso en rimlig slutsats att så skulle ske, men för min del tycker jag det vore trevligt om vi kunde komma så långt att det vore värt att ta itu med killars problem bara för att även individer av manligt kön också ska ha rätt att må bra.

Att det är ett problem i sig att män mår dåligt genom hela livet — det ska i sig självt vara en anledning att ställa saker till rätta. Den allra största delen av alla killar är inte sådana som slår ner folk, som tafsar på tjejerna i matkön eller annat. Likt många tjejer finns det många killar som internaliserar sina känslor, som går omkring och mår dåligt utan att ta ut det på omgivningen. Vi får inte hamna i en situation där vi bara hjälper killarna om de ställer till med problem för andra.

Den andra artikeln publicerades i expressen i torsdags. “Vi tiger ihjäl de knäckta killarna“, skriver Anders Kilander.

Vi journalister skriver inte gärna om det här. Inte heller i rapporteringen om 21-åringens tragedi lyfts denna problematik fram. I åratal har jag förgäves letat i tidningar, radio och tv efter tecken på att killars självmord ska få lika stor uppmärksamhet i rapporteringen som tjejers försök. Varför skriver vi inte?

Svaret är nog enkelt: män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer.

Det står mycket bra i artikeln, så läs gärna hela. Billing kommenterar också, och pekar bland annat på hur artikeln visar lite hur vanligt det är att de radikalfeminister som debatterar utnyttjar samma könsroller som de fördömer när det passar.

I allt annat har det varit knäpptyst om artikeln. Kilander konstaterade också detta på twitter, vilket jag dock inte kan hitta längre, att de som brukar skriva mycket om könsroller och alltid länkar om det är väldigt tysta. I skrivande stund blir denna artikel den andra länken på ena artikeln efter Pelles inlägg, detta trots att en legat uppe i två dagar och i mångt och mycket nu får anses vara glömd i nätdebattens rasande tempo. Artikeln från idag har inga länkar alls.

Avslutar med en trevlig seriestrip om feministisk diskussion. Det finns många feminister som inte beter sig på det sättet, men alltför många gör det, vilket gör det hela ganska pricksäkert och roligt.


Bildcredits: Prashant ZI

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off

Argumentera, ni som tror på könsmaktsordningen

Postat Wednesday, October 6, 2010 om Jämställdhet

Nour El-Refai skriver på Newsmill om den debatt som var i SVT om filmen “Tusen gånger starkare”. Inlägget har fått titeln “Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen“. Hon menar i korthet att om man inte håller med om världsbilden att flickor är förtryckta så bör man hålla käften, eller hatar kvinnor.

Det är lite aggressivt. Jag har svårt att veta riktigt var jag ska börja. Emma skriver om att inte ta åt sig, men det är lite svårt att inte göra det. Både i egenskap av man och i egenskap av någon som inte tror på rimligheten i uttryck som att ett kön förfördelas till det andras fördel blir jag nämligen rent ut sagt påhoppad i artikeln.

Som jag tolkar det vill Emma anta en slags “ta inte åt dig om du inte gjort något fel”-devis, vilket kanske vore en bra modern version av “vänd andra kinden till”. Om just jag inte bidrar till förtrycket var det nog inte menat till dig, så att säga… men det har lite klang av det klassiska rasistiska feltänket att hata invandrare, men inte just den invandrade polaren… han är ju sjysst. Själv tar jag åt mig när jag får anklagelser riktade mot mig, vilket jag dessvärre får i artikeln på många sätt.  Men låt mig börja med att svara på några citat.

Filmen “Tusen gånger starkare” debatterades på SVT Debatt i går. En film om könsroller, som borde lett till en debatt som äntligen ifrågasätter könsrollerna i klassrummen och som tvingar lärarna att ifrågasätta sin pedagogik, och hur de reproducera könsstrukturer. Men det finns inget problem, påstod debattdeltagare. Flickorna hittar på.

För att svara på det måste jag nog börja med detta: Livet är jävligt jobbigt. Det gäller för väldigt många människor, och det är inte sällan vi av en eller annan anledning känner oss orättvist behandlade. Inte särskilt gäller detta under uppväxten. Skolmiljön är supertuff, och det odlas där friskt en kultur om att den som minst bryr sig om undervisningen är coolast.

Jag är övertygad om att flickorna inte hittat på sina känslor. Men lika övertygad är jag om att dessa känslor inte nödvändigtvis behöver betyda att det förekommer ett strukturellt förtryck. Nedgrävd i sina egna bekymmer ser det så klart ut som om pojkarna mår så bra så, och det kanske är lätt att dra slutsatsen att de förtrycker flickorna då.

Borde lärarna tänka mer på flickorna då? Man bör kanske ha en mer nyanserad bild… i den statliga utredningen om jämställdhet i skolan från 2009 hittar vi en utgångspunkt. Där ges vi inte alls samma ensidiga bild. Flickorna får inte lika mycket uppmärksamhet av lärarna, känner sig i större grad stressade än pojkarna och anger själva att de mår sämre. Det är viktiga problem. Samtidigt lägger lärarna större vikt vid det flickorna säger, lyssnar inte så noggrannt på pojkarna, som har svårt att söka hjälp för saker och i större grad tar livet av sig.

I själva verket är det flickorna som presterar bäst resultat, till den milda grad att man inleder undersökningar när killarna på en skola presterar bättre än tjejerna.

Det förekommer till och med ren könsdiskriminering mot pojkar — för jämförbara resultat får flickorna högre betyg. Jag har själv utsatts för sådan diskriminering av en lärare som var både rasist och radikalfeminist — när klassen tröttnat och krävde att få göra en inlämningsuppgift under pseudonym förändrades vilka betyg uppgifterna gavs radikalt — flickorna fick inte bättre betyg längre och killen med grekiskt-klingande efternamn fick bra betyg på uppgiften.

Flickorna säger ju att de upplever att de är förtrycka i klassrummet, varför lyssnar ni inte på dem? Varför fortsätter ni förtrycka dem när de är modiga nog att äntligen säga ifrån? Är Sverige verkligen inte redo för debatten?

Utifrån min erfarenhet med den rasist-feministiska läraren får man då fråga sig, är jag också förtryckt? Varför bör jag “hålla käften”, när de inte ska det? Det är ingen debatt när man inte får ha en avvikande åsikt om vad som orsakar ett fenomen utan att bli tillsagd att hålla käften, och det är inte att förtrycka dem att  ha en annan åsikt om vad som format situationen.

En lite nyare statlig utredning (från i år), av en av världens mest framstående proffesorer på området, konstaterar att det finns en pojkkris i utbildningsväsendet. Pojkarna presterar sämre i grundskolan och studerar i mycket mindre del än tjejerna vidare på högskola. Resultatet är att det inom en generation kommer att råda en “omvänd könsmaktsordning”, om man nu vill uttrycka sig i de termerna — klyftan blir snarare större för varje år som går än jämnas ut.

Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga? Hur kan det vara okej att de sitter en liten pojksprätt som reducerar debatten med stora pappaord och påstår att det inte stämmer det som tjejerna säger när det inte handlar om hur han har det?

Notera den andra meningen här. Det är ett klockrent exempel på det som brukar kallas en härskarteknik, och som av mycket feministisk argumentation påstås vara något som män trycker ner kvinnor med — eller för att vara precis är det två stycken i ett (vi kan alltså här leka “finn två härskartekniker”-leken, om ni vill).

Det jag egentligen tycker är intressant är det första påståendet. Det finns mycket riktigt mängder av forskning på området, som ger en rätt mångsidig och detaljerad bild av en komplicerad samvaro mellan könen och behandling av individer som representanter för något av könen. Denna forskning är tyvärr dock i princip aldrig en del av genusvetenskapen, eftersom denna inte intresserar sig för den. Den faller istället under allmän samhällsforskning om relationsvåld, inom mansforskning eller någon annan gren.

Genusforskningen är annars en gren som tycks full av dårar som vill forska om Trumpeter som manssymbol, om genus inverkan på husdjur utfört av den enda institution inom svensk akademi där man tycker det är okej med en könsfördelning på 95/5 och där man istället för den vanliga vetenskapliga metodiken av ifrågasättande framför att det är en “psykologisk motreaktion mot att ta in verkligheten” att tvivla, vilket därför ska bekämpas.

Jag skäms över er lärare som satt i debatten igår. Helena Meclaom, du borde bli av med din lärarlicens bums. “Jag har inte sett filmen, men jag fattar poängen” börjar hon. Nej, du fattar fan ingenting.

Återigen detta förnekande av skilda åsikter. Det handlar inte om att inte förstå, det handlar om att inte hålla med. Sedan kommer en slag under bältet om att lärare som inte håller med ska fråntas sin lärarlicens om de vågar yttra sig. Vissa försöker redan i kommentarerna bortförklara det hela med att det var en reaktion och inget att lyssna på, vilket jag hade haft mer till övers för om det inte redan varit så att människor i Sverige fått sparken för att de inte bugat för den rådande feministiska ideologin.

Det hela blir inte till mer än ett påhopp då Nour tar till det ack så vanliga slagträt hos feminister — att beskylla alla oliktänkande för att vara förtryckare. Det polariserar, det sårar och det leder ingenstans.

Nour El-Refai argumenterar helt enkelt inte, hon kommer bara med ett aggressivt påhopp i ett fält i stort behov av saklig information och debatt. Likaså står på andra sidan Pär Ström som outtröttligt letar konspirationsteorier om feministernas elakhet istället för att komma med konstruktiva argument.

Själv hör jag hellre sakliga argument än påhopp om förtryck och överordning vare sig hit eller dit… så min uppmaning blir, egentligen oavsett vad du tycker eller tror om könsmaktsordningen: Håll inte käften. Presentera dina argument och bidra till en bättre diskussion, där alla sidor av frågan belyses.


Bildcredits: Peter John Chen, Christian Heller

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När rättssäkerheten brister

Postat Thursday, August 5, 2010 om Rättssäkerhet

Jag skrev igår om vad som kan ske när en falskanklagelse innebär att rättssäkerheten används som vapen mot någon annan i en konflikt. Ofta rör det sig om skillsmässor och vårdnadstvister, där sådant tyvärr är rätt vanligt — men även vanlig svartsjuka orsakar liknande händelser. Ju mer rättssäkerheten luckras upp, desto värre kan en sådan anmälan förstöra någons liv.

Det finns säkert en del där ute som tycker att det hela låter otroligt — att sådant inte kan hända i vårt land. Er vill jag bara be läsa berättselsen Bandhagen Blues, som jag hittade via Medborgarperspektiv. Det är en ganska lång historia, men ändå ett måste att läsa för den som är intresserad av vilket skick Sveriges rättssäkerhet befinner sig i. Jag ber er att läsa den, och vill ni ha en uppgift kan ni roa er med att räkna hur många myndigheter i berättelsen som agerar på ett rättsosäkert sätt och bara förutsätter att mamman är god och pappan ond. Ge gärna era svar i kommentarerna.

“Under dessa månader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.

Hon hade även genomgått en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid något tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne på glass och gått på badhus… Varför? Kan man ju undra.

Flera av de förhör som vi begärde få utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frågor och upprepningar.”

Rättssäkerheten ska gälla alla — vare sig det gäller ungdomar som drogtestas, män som filmar poliser i tunnelbanan eller pappor som anklagas för hemskheter. Polisens uppgift är att hitta bevis, inte att fabricera bevis. Nästa gång du hör politiker tala om jämställdhet, tänk tillbaks på den här historien då. Fundera då på hur väl deras förklaring om vad som orsakar bristen på jämställdhet stämmer med historien. Tänk igenom hur väl du tror att deras förslag skulle hjälpa.

Jag själv ser detta samhällsproblem som en naturlig fråga i fortsättning på Piratpartiets fokus på rättssäkerhet, men även om medvetenheten om problemet är en aning större inom partiet än i allmänhet annars så saknar jag ändå en tydlig agenda.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off

I sexualfientlighetens land

Postat Saturday, May 22, 2010 om moral

De senaste dagarna har gått i sexualfientlighetens tecken. Den första nyheten handlar om kampanjen mot langning av alkohol som drog igång i veckan, med en affisch om din dotters kyskhet. Det finns naturligtvis många problem med detta, läs Hanna Wagenius som förklarar hur kvinnor kanske skulle kunna få vara mer än sitt kön, eller projO och Livbåten som gör kopplingen till hederskultur.

Det som bekymrar mig mest med detta är att det är så sexualfientligt, och att detta sitter så djupt i vår kultur att det inte är något som reflekteras över. Detta med starka kopplingar till en enorm jämställdhetsproblematik där könens sexuella stereotyper lever och mår väl.

Det förutsätts nästan vara så att tjejer inte vill ha sex, alls. Å andra sidan är det “killarna” som lurar till sig sex med alkoholens hjälp. Kvinnligt sex är tabu, lite fint och måste skyddas bakom murar så det inte släpps för fritt — gärna äktenskap kanske? Manligt sex är å andra sidan fult, äckligt och nästan per definition övergrepp — eller i alla fall misstänkt. I vilket fall som helst är sexet något vi bör hålla oss borta från.

Den andra nyheten är att lagen om tittförbud för barnpornografi har godkänts av riksdagen. Detta innebär bland annat en urvattning av vad barnpornografi egentligen innebär och att det blir straffbart att avsiktligt titta på “barnpornografiskt” material.

Lagen om tittförbud har ett kryphål, som både Intensifier och HAX påtalar: om man nu inför den eftersträvade censuren (som ju redan finns i Sverige), så kan man inte sedan utnyttja tittlagen (eftersom personen i fråga ju inte fått se någon barnpornografi).

Detta kommer naturligtvis att åtgärdas. Jag är övertygad om att de etablerade politikerna kommer att lösa detta problem genom att införa möjligheten till ett “försök till”-brott, där det räcker med att man går in på en blockerad sida för att begå en brottslig handling. Det är den naturliga utvecklingen som följer av denna sorts lagstifning.

Vi har fjärmat oss så pass långt bort från det ursprungliga syftet (att hindra sexuella övergrepp på barn) att hela lagstiftningen nu saknar relevans. Det har slutat handla om brott som skadar någon annan människa, eller ens något som skulle kunna leda till brott som skadar någon annan människa. Nu handlar det om en rent sexualfientlig moralistisk jakt. Denna jakt bedrivs dels på “snuskgubbar”, i något som egentligen bara går ut på att moralistiska översittare vill spärra in personer som “äcklar” dem på mycket lösa grunder.

Jakten bedrivs dock även på de (i princip uteslutande kvinnliga) ungdomar som inte behagar inrätta sig under det kristliga idealet om “renlighet” (dvs avhållsamhet), vilket i förlängningen leder fram till en höjning av åldersgränsen för sexuellt umgänge. Denna mobbning av sexuellt aktiva ungdomar är så djupt ingrodd i vårt samhälles moralistöversittare att ingen ens reagerar på en annons likt stoppa langningens innan den trycks upp och tapetseras upp runtom i landet.

Händerna på täcket. Spara dig till bröllopsnatten.

Det är inte svårt att se hur detta leder i direkt riktning mot ingrepp även mot vuxenpornografi. Förebildslandet i frågan är ju Australien, där det redan är förbjudet för kvinnor med små bröst att medverka i porr, och där det nu är tänkt att tullen ska få leta reda på porr på datorer som medtags över gränsen (exakt vad som skall göras med den porr som hittas är oklart).

Det hela är så långsökt för normalt funtade människor att det blir fullständigt genomskinligt — allt detta kopplas till samma rädsla för “barnporr”, som i slutändan botnar i ett sexualfientligt moralistiskt förmynderi. Någon faktisk koppling till barn finns inte längre, bara vissas begär att påtvinga andra sin sexualfientliga moral. Tids nog har vi backat hela vägen till ett totalförbud av porr och all sex annat än missionärsställningen i mörkret.

Samtidigt är samhället på väg i raketfart åt andra hållet. Internet har låst upp människors frihet att göra som de vill utan att exponeras ut framför vänner och familj. Det fungerar som en kontaktyta där det är mer naturligt att träffa likasinnade än att hålla sig till sin egen geografiskt placerade grupp, åldersgrupp eller samhällsklass.


Bildcredits: Chris Blakeley, Kali187

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

En droppe fakta i en storm av förutfattade meningar

Postat Thursday, February 4, 2010 om Jämställdhet

Det börjar kännas en aning som om vinden sakta, sakta börjar vända i en del frågor. I ett land där nästan samtliga riksdagspartier bekänner sig till radikalfeminismens färger har en viss typ av fakta länge ignorerats.

“Mäns våld mot kvinnor” är lite som “fildelningens ekonomiska offer” — forskning och debatt ignoreras totalt. Trots att det kommer undersökning undersökning som visar motsatsen rinner forskningen och faktan av vissa grupperingar som vatten av ett paraply, helt utan att göra bäraren ens fuktig av en droppe insikt. Det är något fundamentalistiskt religiöst över det hela — man har redan bestämt sig för hur världen ser ut (män slår kvinnor pga könsmaktsordningen, fildelare köper ingen musik) så då spelar det ju ingen roll vad forskningen säger.

Ingrid Carlqvist postade idag om ett äldre inlägg om “mäns våld mot kvinnor”, som är mycket läsvärt och tyvärr fortfarande precis lika aktuellt, eftersom det alldeles tydligt fortfarande går att häva ur sig hur alla män är djur utan tanke på att kolla upp forskningen eller faktan, precis på samma sätt som en del häver ur sig att skivbolag förlorar pengar på fildelning, och stora delar av befolkningen köper det i båda fallen.

Ett resultat av denna ignorans från enormt stora delar av feministrörelsen mot fakta och forskning är att det skapas en motreaktion, som i mångt och mycket är precis lika extrem åt andra hållet och mer handlar om att smutskasta feminismen än att uppnå jämställdhet. Man kan till exempel se hur Pär Ström skriver enormt ensidigt om manliga feminister på newsmill, från en synvinkel som är så anti- och försedd med skygglappar att den knappast tillför något alls till debatten.

Samtidigt har det börjat röra sig lite grann i en annan mansfråga som rör mig personligen. Pär Ström skriver (betydligt bättre) på GenusNytt: “Han blev lurad att bli pappa“. Inlägget i sig är visserligen intressant och jag håller med om att det är både tråkigt och märkligt att dylika frågor aldrig tas upp från feminist-håll, eftersom feministerna alltid påstår sig stå för jämställdhet… men det riktigt spännande är diskussionen som följer.

Argumentet som alltid kommer fram är “men använd kondom då om du inte vill stå för konsekvenserna”. Det argumentet är direkt felaktigt på två sätt: för det första är det lite som att säga “skyll dig själv” till en kvinna som blivit våldtagen när hon gick ute sent iklädd kort-kort, för det andra säger man då egentligen något rätt nedsättande om kvinnor: inga kvinnor går att lita på. Använd alltid kondom, även om kvinnan säger att hon tar p-piller. Det tycker jag är en mycket tråkig människosyn, och följden för tusentals män som utsätts för något enormt stigmatiserande kan vara mycket allvarlig.

Tyvärr kommer nog det lilla plasket som Pelle Filipssons bok gjort dö ut, och män kommer fortsätta försummas en bra tid framöver.


Bildcredits: Monroe’s Dragonfly.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,