Det finns säkert en del där ute som tycker att det hela låter otroligt — att sådant inte kan hända i vårt land. Er vill jag bara be läsa berättselsen Bandhagen Blues, som jag hittade via Medborgarperspektiv. Det är en ganska lång historia, men ändå ett måste att läsa för den som är intresserad av vilket skick Sveriges rättssäkerhet befinner sig i. Jag ber er att läsa den, och vill ni ha en uppgift kan ni roa er med att räkna hur många myndigheter i berättelsen som agerar på ett rättsosäkert sätt och bara förutsätter att mamman är god och pappan ond. Ge gärna era svar i kommentarerna.

“Under dessa månader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.

Hon hade även genomgått en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid något tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne på glass och gått på badhus… Varför? Kan man ju undra.

Flera av de förhör som vi begärde få utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frågor och upprepningar.”

Rättssäkerheten ska gälla alla — vare sig det gäller ungdomar som drogtestas, män som filmar poliser i tunnelbanan eller pappor som anklagas för hemskheter. Polisens uppgift är att hitta bevis, inte att fabricera bevis. Nästa gång du hör politiker tala om jämställdhet, tänk tillbaks på den här historien då. Fundera då på hur väl deras förklaring om vad som orsakar bristen på jämställdhet stämmer med historien. Tänk igenom hur väl du tror att deras förslag skulle hjälpa.

Jag själv ser detta samhällsproblem som en naturlig fråga i fortsättning på Piratpartiets fokus på rättssäkerhet, men även om medvetenheten om problemet är en aning större inom partiet än i allmänhet annars så saknar jag ändå en tydlig agenda.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Jämställdhet, Falskanmälan, Makt, Myndigheter, Rättssäkerhet

Problemet här är inte så mycket svaren som det är frågeställningen. Internet är inte så mycket en plats, det är en paralell värld — inte så mycket en separat mötesarena som ett nytt kommunikationsmedia. Det är en förstärkning av allt som gör oss till människor.

Att fråga någon om de någonsin sett något ofrivilligt blir därför i det närmaste absurdt. Nätet är för stort för att kunna betraktas som plats. Där den ovane frågeställaren eller läsaren vill likna frågan vid “har du någonsin sett något ofrivilligt på skolgården” är en mer korrekt liknelse “har du någonsin sett något ofrivilligt alls?”. Att inte fler svarar “ja” är ett mirakel.

Skalan på något avgör relevansen för skeenden. Om 75% av alla svenskar blivit magsjuka någon gång efter att ha ätit är det inte ett problem. Om 75% av alla gäster på någon viss restaurang har blivit magsjuka efter att ha ätit där är det ett problem. En stark korrelation mellan något väl avgränsat och något visst fenomen skulle kunna peka på ett orsak-verkan-förhållande (vilket dock inte är givet), men när det hela drar iväg till att handla om “Internet” finns där ingen relevans kvar.

Internet är inte heller det stora torget där ungdomarna går omkring en och en, ensamma bland främlingar. Frågan om någon fått oönskade sexuella inviter bär med sig en bild om den ensamma flickan som snuskgubbarna antastar. I verkligheten handlar det många gånger om precis samma inviter som sker utanför nätet, och jag har svårt att se någon anledning att försöka minska antalet — hur ska man kunna veta om en invit är oönskad innan den framförs?

Där kommer nästa bild omedelbart att handla om stöddiga tonårspojkar som frågar tjejerna snuskiga frågor, vilket stora delen av vuxenvärlden reagerar negativt på. Detta är återigen otroligt nedvärderande mot tjejerna, som på något sätt förväntas vara fina flickor och inte själva få välja om dom kanske faktiskt uppskattar killarnas uppmärksamhet. Ja, det finns faktiskt tonårstjejer som vill knulla, även utan “påtryckningar” från killarna.

Beelzebjörn demonstrerar fenomenet med näträdsla på ett mycket bra sätt: att haka på prefixet nät- på något har blivit en sorts universalmetod för att visa hur farligt det där nya är, trots att det inte handlar om annat än ett nytt sätt att uttrycka samma gamla mänskliga behov och känslor. Ungdomarna behöver “hjälp mot nätsex”, trots att ingen rimlig människa skulle få för sig att tycka att någon behöver “hjälp mot sex”.

I inslaget som Beelzebjörn refererar till fanns ursprungligen en intervju med en tjej, som nu tycks ha klippts bort. Hon nämner att folk frågar “hur hon är klädd” eller “om hon vill följa med ut och ha lite roligt” som exempel på dessa sexuella inviter på nätet. Är det någon som tror att dessa frågor är unika för nätet? Det här ständiga fokuset på nätskeenden blåses upp till helt orimliga proportioner. Det är som att bilda nationellt stödcentrum på grund av att det busvisslas efter snygga tjejer (och killar, trots att vi aldrig räknas i dessa sammanhang) på skolgårdar ibland.

Där sitter en expert och säger i ena andetaget att man vet alldeles för lite om vad problemet egentligen är, för att i nästa säga att “ungdomarna i dom flesta fall mår dåligt av sina erfarenheter”, helt utan att någon ifrågasätter hur man vet detta när man inte har forskat om saken än. För att inte tala om användandet av uttrycket “låter sig bli utnyttjade”, som direkt får min nyspråksallergi att klia för fullt.

Jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder oönskade sexuella inviter, precis som jag är säker på att Internet inneburit ökade mängder önskade inviter. Internet förstärker och förenklar vanlig kommunikation mellan människor, och tillhandahåller inte sällan en skyddad privat vrå där friheten finns till sådana inviter, undanskymt från snokande föräldrar som vill skydda sin dotters oskuld eller skvallrande kompisar.

För yngre generationer är nätet en del av livet, varken mer eller mindre. Man lär sig leva med nätkulturen, lär sig blockera och spammarkera precis som alla andra nödvändiga kunskaper vi lär oss under uppväxten för att klara oss genom livet. Så länge larmrapporterna fokuserar på Internet som fenomen snarare än på specifika faror för de unga i deras livsmiljö tillför de inget.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Informationspolitik, Internet, Integritet, Kärlek, Sex, Sexualitet, Ungdomar

Denna typ av tanke blir i allmänhet hårt angripen av feminister, men det har i flertalet undersökningar visat sig att falskanmälningar är relativt vanliga. Det är också detta som utgör grunden för den konfliktyta som finns runt klädval och beteende i domstolar. Det är självklart så att någons klädval eller tidigare beteende aldrig kan ursäkta en våldtäkt… men det som pöbeln som skriker efter blodshämnd missar i sammanhanget är att detta inte är vad domstolen har att avgöra.

Istället måste domstolen försöka avgöra om samtycke fanns, det vill säga om en våldtäkt över huvud taget ägt rum, vilket är otroligt svårt att göra utan någon form av teknisk bevisning, vilket ofta är fallet. Det leder oundvikligen till ett grävande i frågeställningen om hur den misstänke och offret betett sig tidigare, eftersom rättssäkerheten kräver att domstolen inte bara tar anklagelsen som sanning.

Med detta i åtanke är det med viss ironi jag noterar att åklagare Ulrika Rogland i Malmö nu väljer att ta upp ett fall (visserligen om misshandel, inte våldtäkt) just för att en kvinna ångrat sig efteråt. Hon samtyckte, njöt under akten av det, men ångrade sig sedan. I ett klassiskt grepp framställer hon sedan kvinnan som offer:

Under den här tiden har målsägaren då varit naken hela tiden och väldigt utsatt på olika sätt.

ja, hur hade det fungerat annars? Brukar Rogland ha sex propert klädd, eftersom det vore osedligt att visa hud? Känner hon sig “utsatt” då hon ger samtycke till att ha sex, och akten fortskrider precis som förväntat? I annat fall kan vi spola våldtäktsoffer-retoriken när det gäller en sexuell akt i samtycke — den är både en förolämpning mot våra intellekt och en förnedring av kvinnans självbestämmande.

Åklagaren tycker att om man nu nödvändigtvis ska hålla på med BDSM så ska man iaf begränsa sig till att tycka om lösa slag, inte hålla på så länge, eller se till att man väljer en lämplig partner. Det sistnämda är intressant. Det borde stå fullständigt klart med tanke på alla vårdnadstvister och dylikt att människor vi litar på kan svika och baktala oss, våra älskade kan bli våra värsta fiender.

Med det i åtanke är det en skrämmande tanke åklagaren framför, som inte har något att göra i ett rättssamhälle: Är du av den typen att du tänder på BDSM så får du acceptera att sätta dig i en situation där du ger en annan människa möjligheten att när som helst använda statsmakten emot dig. Denna människa kan när som helst “ångra sig” och sätta dig bakom lås och bom, gärna med ett saftigt skadestånd som bonus. Med tanke på att det redan förekommer vårdnadstvister och tvister om egendom och ekonomi vid skilsmässa känns detta som att hälla bensin på skogsbranden.

Än värre är att man skulle kunna sätta detta i system. Om man är lagd så att man njuter av att bli slagen i sexakten kan man stämma träff med någon över Internet eller annan lämplig kontaktförmedling, ha lite roligt, och sedan kräva en rejäl betalning för att inte polisanmäla saken. Vi får ett terrorsamhälle där polismakten kan användas som vapen för utpressningssyfte.

Vi kan inte ha ett samhälle där det inte går att veta om en handling man utför är brottslig eller inte, eller där beslutet om detta överlåts på någons dagen efter-ångest.

Det har varit en hel del prat de senaste åren om att kriminalisera en hel generation. Med den nya barnporrlagen lyckades man i varje fall kriminalisera en hel generations sexliv, och om detta får fortgå är det snart olagligt att över huvud taget ha ett sexliv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Rättssäkerhet, Sex, Sexualitet, Våldtäkt, Misshandel, Våld, BDSM

Det som bekymrar mig mest med detta är att det är så sexualfientligt, och att detta sitter så djupt i vår kultur att det inte är något som reflekteras över. Detta med starka kopplingar till en enorm jämställdhetsproblematik där könens sexuella stereotyper lever och mår väl.

Det förutsätts nästan vara så att tjejer inte vill ha sex, alls. Å andra sidan är det “killarna” som lurar till sig sex med alkoholens hjälp. Kvinnligt sex är tabu, lite fint och måste skyddas bakom murar så det inte släpps för fritt — gärna äktenskap kanske? Manligt sex är å andra sidan fult, äckligt och nästan per definition övergrepp — eller i alla fall misstänkt. I vilket fall som helst är sexet något vi bör hålla oss borta från.

Den andra nyheten är att lagen om tittförbud för barnpornografi har godkänts av riksdagen. Detta innebär bland annat en urvattning av vad barnpornografi egentligen innebär och att det blir straffbart att avsiktligt titta på “barnpornografiskt” material.

Lagen om tittförbud har ett kryphål, som både Intensifier och HAX påtalar: om man nu inför den eftersträvade censuren (som ju redan finns i Sverige), så kan man inte sedan utnyttja tittlagen (eftersom personen i fråga ju inte fått se någon barnpornografi).

Detta kommer naturligtvis att åtgärdas. Jag är övertygad om att de etablerade politikerna kommer att lösa detta problem genom att införa möjligheten till ett “försök till”-brott, där det räcker med att man går in på en blockerad sida för att begå en brottslig handling. Det är den naturliga utvecklingen som följer av denna sorts lagstifning.

Vi har fjärmat oss så pass långt bort från det ursprungliga syftet (att hindra sexuella övergrepp på barn) att hela lagstiftningen nu saknar relevans. Det har slutat handla om brott som skadar någon annan människa, eller ens något som skulle kunna leda till brott som skadar någon annan människa. Nu handlar det om en rent sexualfientlig moralistisk jakt. Denna jakt bedrivs dels på “snuskgubbar”, i något som egentligen bara går ut på att moralistiska översittare vill spärra in personer som “äcklar” dem på mycket lösa grunder.

Jakten bedrivs dock även på de (i princip uteslutande kvinnliga) ungdomar som inte behagar inrätta sig under det kristliga idealet om “renlighet” (dvs avhållsamhet), vilket i förlängningen leder fram till en höjning av åldersgränsen för sexuellt umgänge. Denna mobbning av sexuellt aktiva ungdomar är så djupt ingrodd i vårt samhälles moralistöversittare att ingen ens reagerar på en annons likt stoppa langningens innan den trycks upp och tapetseras upp runtom i landet.

Händerna på täcket. Spara dig till bröllopsnatten.

Det är inte svårt att se hur detta leder i direkt riktning mot ingrepp även mot vuxenpornografi. Förebildslandet i frågan är ju Australien, där det redan är förbjudet för kvinnor med små bröst att medverka i porr, och där det nu är tänkt att tullen ska få leta reda på porr på datorer som medtags över gränsen (exakt vad som skall göras med den porr som hittas är oklart).

Det hela är så långsökt för normalt funtade människor att det blir fullständigt genomskinligt — allt detta kopplas till samma rädsla för “barnporr”, som i slutändan botnar i ett sexualfientligt moralistiskt förmynderi. Någon faktisk koppling till barn finns inte längre, bara vissas begär att påtvinga andra sin sexualfientliga moral. Tids nog har vi backat hela vägen till ett totalförbud av porr och all sex annat än missionärsställningen i mörkret.

Samtidigt är samhället på väg i raketfart åt andra hållet. Internet har låst upp människors frihet att göra som de vill utan att exponeras ut framför vänner och familj. Det fungerar som en kontaktyta där det är mer naturligt att träffa likasinnade än att hålla sig till sin egen geografiskt placerade grupp, åldersgrupp eller samhällsklass.

Bildcredits: Chris Blakeley, Kali187

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moral, Moralism, Sex, Sexualitet, Barnporr, Porr, Kärlek, Internet, Jämställdhet

För drygt ett år sedan postade jag En fråga, vilket påbörjade denna bloggs existens i vad som till en lång början var ett uppmärksamhetsvakum. Det har varit en mycket intressant resa med början i hundratalet unika besökare i maj 2009 och som slutar i dagsläget med mångdubbelt fler läsare, en insamling om nästan 90 000 kronor och en plats i top 100 på knuffs lista. En tidvis frustrerande resa, men likväl alltid givande och lärorik.

Jag tänkte inte dra ut på detta till någon lång återblick, men vill ändå nämna hur otroligt tacksam jag är för alla er som läser bloggen, för alla som lämnat kommentarer under året och för alla som länkat eller spritt ordet.

Jag har alltid gjort mitt bästa för att skriva så bra som möjligt, men det är med en hel del ödmjukhet jag ser på bloggens besökare och på all fantastisk diskussion som förekommit i kommentarfälten under året. Det är en sak att vräka ur sig text på en blogg och titta på siffror i en besöksstatistik — och en helt annan att tänka igenom vad det egentligen innebär… att det faktiskt finns en hel del människor som är intresserade av att läsa det jag skriver.

Tack för ett fantastiskt år, alla. Grattis på födelsedagen, bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Skivad lime

After winning a vote this morning, our ‘Save the Net’ emergency motion will be debated by the UK Lib Dem Spring Conference from 09:15 GMT to 09:45 GMT tomorrow (Sunday) morning. We need to have as many fans as possible by 09:00 GMT to prove that our motion to Save the Net is important to millions of people all over the world.

So please become a fan and write on our Wall and tell us why you think net freedom is important.

Tell, text & e-mail everyone you know and invite your friends to do the same.

Tweet your followers to become fans using Twitter codes #ldsavenet, #debill and Pls RT plus this link: http://bit.ly/cGGqXB.

For more details of our pro-net-freedom emergency motion, follow the Website link. To find out the latest news from the ‘Save the Net’ team, follow Bridget Fox (Lib Dem Prospective Parliamentary Candidate for Islington South & Finsbury) @BridgetFox and @ldsavenet on Twitter.

People are noticing what we’re doing thanks to our Facebook fans and group members:
http://boingboing.net/2010/03/10/libdem-rank-and-file.html

Argumentet “Den lyckliga horan” stavas egentligen “Jag vet bäst” och används för att slippa lyssna på de som faktiskt befinner sig i den situationen man försöker bestämma över. Se till exempel Möllers urbota korkade påstående om att “ingen människa vill sälja sin kropp” via ovanstående länk. Vad då min kropp? Jag säljer en handling! Att sälja en sexuell tjänst är inte mer att sälja min kropp än att sälja massage eller någon annan tjänst med kroppskontakt. Man kallar det en myt för att kunna smutskasta de som faktiskt gör det, och kunna bortse från deras åsikter.

Vissa människor får otroliga vällustkänslor av att bli kliade på huvudet eller ryggen (min sambo brukar säga att det är bättre att bli kliad på ryggen än att få orgasm). Andra kan rentav få orgasm av att borsta tänderna. Man borde ju då fråga sig om det inte borde förbjudas? Vad är problemet med sexet egentligen? Är det att “köparen” njuter? Är det att säljaren inte gör det (och varför krävs i så fall njutning i detta jobb men inte andra)? Vari finns den påstådda förnedringen och maktutövandet?

Var går gränsen? Är det okej att köpa smekningar på icke-könsorgan? När övergår det till att vara sexuella handlingar? Om man nu råkade vara sådan att man fick orgasm av tandborstning, vore det då olagligt att köpa en genomborstning en duktig tandhygienhora?

Och på motsatt sida, varför är sex förnedrande men inte annat? Om jag själv blev av med jobbet och tvingades göra vad som helst för pengar så säljer jag mycket hellre att sälja sexuella tjänster än att ta hand om andra människors avföring, till exempel. Ändå är det senare yrket erkänt som en välbehövlig del av samhället.

Det man bör ta med sig ifrån den sortens annorlunda syn är just att alla människor är olika. Att jag inte får orgasm av att borsta tänderna innebär inte att det inte finns sådana människor, och bara för att jag inte kan förstå att andra kan acceptera att jobba med andra saker så får jag inte ledas att börja förespråka förbud. Att människor är så otroligt väl indoktrinerade i den kristna sexfientliga värdegrunden att de inte ens kan förstå att andra har ett annat synsätt är skrämmande — det räcker med att se på andra kulturer som har ett helt annat förhållningssätt.

Att lagen sedan inte fått avsedd effekt och innebär ett slöseri med polisens resurser är det ingen som vill erkänna i debatten.

De Norska bordellerna kanske inte är någon effektiv protest i längden. Jag håller inte med 之乎者也 fullt ut här. Protestens syfte är rimligtvis att väcka precis den uppmärksamhet den nu får. Det skapar en virvel i medialandskapet som drar med sig lite opinion, även om det inte är civil olydnad.

Däremot kan jag tycka att det finns mer effektiva protester, som går på större skala. Att 90 “prostituerade” motsätter sig lagen går enkelt att snacka bort för politiker och proffstyckare som redan visat att de tycker sig stå över alla andra. Därför behövs något bredare.

Jag har en tid funderat på om man kunde anordna en “betala för sex-dagen”. En årlig protestaktion då vi på en viss förutbestämd dag betalar våra makar, fruar, partners, sambos, vänner, krogragg eller vem som helst annan för sex. Detta kan sedan dokumenteras via bloggar, twitter, facebook etc med någon lämplig tagg, för att visa på ett brett missnöje mot sexköpslagen, även bland oss som i vanliga fall inte har något som helst intresse av att köpa sex.

(Sidonotis: Med “dokumentera” menar jag valfritt här. Man kan naturligtvis spela in allt och publicera om man gillar sådant, men det räcker med en kommentar på twitter om att man deltagit, eller varför inte en mobilkamerabild på hur man lämnar över en hundring på sängkanten? Det viktiga är att uppnå en stor mängd erkända sexköp på samma gång för att få genomslag)

Vad tror ni? Är det en bra idé till protestaktion? Finns det andra idéer om hur vi mer aktivt kan se till att hålla kvar sexköpslagens vansinne på agendan?

Till sist vill jag komma med en lite självutlämnande berättelse, som ytterligare svar på uttalandet: “ingen människa vill sälja sin kropp“… om man tolkar det som “ingen människa vill sälja sex“, vilket är det som egentligen avses. Jag kan därför erkänna att jag själv länge lekt med tanken på att sälja sex. Kanske hade jag gjort det vid det här tillfället om jag inte haft ett fast förhållande.

Det som lockat har varit nyfikenhet och spänning, en inre vilja snarare än något behov av knark eller något tvång. Jag har ju faktiskt rätt bra betalt från mitt vanliga jobb. För mig är det inte konstigare att fundera på att sälja sex än det är för någon som är bra på att dansa hemma i vardagsrummet funderar på att dansa på scen någonstans för betalning — mer spänning, lite betalt, något annorlunda.

Det som gjort att jag tvekat har inte varit något moraliskt motstånd heller, utan snarare ett dåligt självförtroende — jag har helt enkelt varit rädd för att jag inte skulle kunnat attrahera. Uppenbarligen är jag inte helt ensam och påståendet att vi med dessa åsikter och syn på sex inte har existensberättigande eller inte vet vad vi själva vill är djupt förolämpande.

Bildcredits: rileyroxx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sexköpslagen, sex, kärlek, sexualitet

Den här gången är det onlinespelet World of Warcraft som (återigen) orsakar moralets förfall i samhället. En gammal kärring fyrbarnsmamma har lurat till sig sex av bara barnet ju! en 15/16-åring (vilken ålder som gäller kan svenska tidningar inte enas om.

Jag vet inte ens var jag ska börja egentligen, så jag drar helt enkelt några citat från artiklarna för analys.

Hon bearbetade pojken genom tusentals mail tills han till slut gick med på att träffa henne.

Det låter ju inte så bra det där… som någonstans mellan en otroligt utdragen online-variant av tjatsex och om hon använde sin ålder och status som någon sorts maktutövande kanske man skulle kunna anse att det var sexuellt utnyttjande. Men vi behöver nog lite mer detaljer om vad “bearbeta” innebär?

De började maila och chatta med varandra och deras samtal blev allt mer intensiva och sexuella.

– Vi har tusentals mail och chattmeddelanden att gå igenom. Hon har varit minst sagt enträgen, säger Matthew Gray på polisens barnporrgrupp i Texas till Huffington Post.

Men vänta nu… han var alltså delaktig i det hela? Hon har varit enträgen, okej, men han då? Att ett par på distans skickar tusentals chattmeddelanden och mail är väl snarare regel än undantag? Att de har ett ökande sensuellt/sexuellt innehåll borde även det vara naturligt allteftersom relationen fördjupas.

Jag har med all säkerhet tusentals chattmeddelanden och mail med min sambo från tiden innan vi flyttade ihop — och då bodde vi ändå bara 45 minuter från varandra, och träffades hela tiden. Relationer mellan människor med Internetvana tenderar att vara ständigt sammantvinade. Man lever tillsammans, snarare än träffas på helgerna och när man råkar vara hemma från jobbet.

Ordvrängandet känner inga gränser. Hon “bearbetade” honom med mail som jag “bearbetar” min sambo om jag masserar hennes axlar eller lagar en fin middag? Man vet ju vad han är ute efter. Snuskhummer!

Hon flög till Kanada och hans hemstad och lockade ut honom från hans hus. Pojken lämnade en lapp åt sin mamma där han skrev att han rymde med en kvinna han älskade.

Nu hänger informationen inte ihop alls, och försöken till omskrivningar är nästan löjliga. Han lämnade en lapp där han skrev att han älskade henne. Gjorde han det under tvång eller? Varför behövde hon annars “locka” ut honom från huset? Vad gjorde hon egentligen för att “locka” ut honom? I min fantasi brukar det mesta vara möjligt, men försök själva att se för ert inre öga en bild av hur kvinnan står på gatan utanför hans hus och försöker “locka” ut honom… hur ser den bilden ut egentligen?

Anyway… Hon flög dessutom från Texas till Kanada för att träffa människan. Det låter som helt otroligt korkat och dyrt om det handlar om en snabbis på ett hotellrum.

Pojkens mamma säger att hans hjärta är krossat.

– Han trodde att han var kär i henne.

Och här kommer vi då till själva kärnan i resonemanget jag inledde med. Mamman har redan valt att pojken ska förälska sig i någon vacker jämnårig flicka. Det går inte an att han själv väljer på något annat sätt. Det är till och med så otänkbart att han inte älskade henne, han bara trodde han gjorde det, har hon bestämt. Tänk om han inbillat sig att han var kär i en annan kille? Sånt strunt kan vi inte ha i vårt samhälle.

Amerkanska dumheter, den här gången, men i Sverige är det ännu värre — här kallar vi det till och med denna sorts frivillig relation för Våldtäkt i någon form av fullständigt kollektivt vansinne. Oscar Swartz kallar det för vår form av hederskultur, och träffar nog rätt med det — här handlar det inte om killen (som uppenbarligen hade det rätt fint), utan om mammans “heder”.

På anti-barnporrorganisationerna världen över vill man gärna göra så stor sak av sånt här som möjligt. Helst visar det att Internet är farligt för både barn och andra, och därför ska censureras, eller förbjudas. I varje fall innebär det att det finns farliga gamla gubbar och kärringar där ute som bara är ute efter att lura våra barn. Tänk på baaaarnen!

De verkar ju ha rätt också, eller hur? Känns det inte som om det blir vanligare med rapporter om den här sortens företeelser? Jag tror mycket väl det kan vara så i alla fall, men av helt andra skäl. Kärlek uppstår ibland där man minst anar det, men det krävs i alla fall tid tillsammans för att kärlek och förälskelse ska utvecklas. Traditionellt har det varit relativt ont om platser och aktiviteter där olika generationer har mötts förutsättningslöst och på lika villkor.

En kultur av åldersseparatism kan man se det som. Men Internet är en förstärkare. World of Warcraft spelas flitigt av folk från 10 till 50, utan att någon bedöms på grund av yttre attribut som ålder.

Det är väldigt fint i vår kultur att tala om hur insidan är det som räknas, samtidigt som det finns en tyst överenskommelse om att det egentligen är utsidan som räknas, och att alla ska träna hur mycket som helst, bara äta sallad och ändå ha ångest över sitt yttre nog för att spendera de sista hundralapparna på lite smink eller hårprodukter.

Men så var det det där med att Internet är en förstärkare… Internet möjliggör just en sådan kommunikation mellan människors faktiska inre väsen, utan alla förutfattade meningar som kommer ur fysisk attraktion. Blir man kär i någon i World of Warcraft är inte utseendet en faktor, för personen i fråga ser ut som ett troll. Det innebär också att andra yttre faktorer faller bort, som ålder.

En förstärkt form av kärlek, av just den typ vi så ofta vill höja till skyarna. Men bara så länge den passar. Lite sådär lagom begränsad gränslös kärlek, tack. Någon måtta får det vara.

Ett par av mina bästa vänner från min tid som World of Warcraft-spelare är betydligt yngre än mig, men beter sig betydligt mer moget än många i min ålder. Men jag har väl förståss lurat till mig hans vänskap? Så måste det vara, snuskgubbe som jag är på nätet (det farliga).

Det är ingen hejd på moralpaniken i vår kultur, och i samband med teknikfobin skapar den en explosion av dumhet som är precis lika skadlig för de inblandade som allt annat tvång när det gäller val av partner.

Hade paret väntat ett år hade det helt plötsligt varit lagligt. Men nu blev det ingen tårdrypande historia om hur de tålmodigt väntade på sin kärlek som i sagornas land, bara ett sorgligt slut om hur moderns heder och samhällets moralism segrade över de små människornas känslor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kärlek, Moral, Sex, Sexualitet, World of Warcraft

Sedan postar livbåten en länk till en sida i samband med videon: FSTDT — Fundies Say The Darndest Things. Lite fler roliga citat att skratta åt. Bland annat en top 100-sida.

Jag blir dock direkt nerdragen på jorden av ett exempel på den kristna kärleken. En mamma som kallar sig Betty, talar om för sin son att han inte är värt något eftersom han är bög. Hon går så långt att hon pratar med sin terapeut om saken. Han talar förstås om för Betty att homosexualitet inte bara är något man väljer bort — vilket hon naturligtvis inte tar till sig — hon byter terapeut.

Det här är inte längre ett roligt citat eller rolig historia. Det här är en mamma som på grund av sin kristna tro slänger sin kärlek till sin son åt sidan och talar om för honom att han är ett monster.

Killen tog sen livet av sig.

… det är kärlek, för vissa.

Att man kan påstå att man står för villkorslös kärlek och samtidigt predika en sådan oförståelse och kärlekslös hållning till en närstående är för mig i det närmaste oförståbart. Och detta är bara det senaste av alla saker som är förbjudet enligt denna religion. Hur många andra saker har varigt synd och förbjudet genom tiderna? Hur många kommer att fortsätta vara synd och förbjudet (och alltså inte välkommet i kärleken) i framtiden?

Denna tragedi upprepas gång på gång i kärlekens och kristendomens namn.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kristendom, Religion, Kärlek, Fundamentalism