Att sopa rent framför egen landgång
Ett par diskussioner har blossat upp igen nyligen, som illustrerar något jag kännt ett tag. Jag kommer gå igenom ett par exempel på det här, och på det sättet försöka förklara en grundprincip. Det första kommer genom ett utspel hos Beelzebjörn av Isabella LeMoine och Johan Hellberg: Därför avgår vi.
I Piratpartiets primärval sker nämligen något orimligt: Två av kandidaterna i valet har även hand om, och tillgång till, rösterna och nuvarande ställning. Detta har varit föremål för en hel del kontrovers.
Utöver det har viss avidentifierad information även givits till styrelsen, vilket också ifrågasatts en hel del. Isabella och Johan har fått en hel del hårda ord för sitt utspel och om hur onödigt det är, men med tanke på hur diskussionen återigen satt fart efter att ha lämnats att dö av partiledaren i en forumtråd (vi tjänar kanske alla på om debatten lägger sig?) är det nog bara att konstatera att utspelet tagit effekt.
Det andra exemplet är att det har pågått en diskussion till och från inom partiet om hur kommunikationen internt egentligen fungerar. Lite bakgrund först… partiets principprogram säger följande:
Den offentliga sektorn ska arkivera och göra dokument tillgängliga i öppna format. Det ska gå att kommunicera med myndigheter utan att vara bunden till en viss leverantör av programvara. Användningen av öppen källkod i den offentliga sektorn, inklusive skolor, ska stimuleras.
Öppna format och öppen källkod ska uppmuntras
Det kan då te sig relativt märkligt att partiet internt organiserar stora delar av sina aktiviteter via det slutna systemet Skype. Till att börja med är detta någon sorts konstig hemlis… på piratpartiet.se finns inte ett spår av skype — däremot ett forumsystem och en IRC-chat. Det händer en del på IRC-chatten, och i forumet finns det en hel del intressanta diskussioner… men något saknas.
Det gäller stora delar av samarbetet internt som ligger fördelat över både Skype men även Piratepad och andra tjänster. Gemensamt för mycket av det är att det samordnas via Skype. Det hela har debatterats på forumet och i ett par bloggposter hos MMN-o och xor, men det är ändå konstigt tyst om frågan.
Bristande argument, internt som externt
Det som stör mig med dessa två exempel är inte sakfrågorna i sig. Jag är liksom Björn övertygad om att varken Rick eller Anna skulle få för sig att fiffla med rösterna, och dessutom att både Rick och Anna sitter mycket säkert bara med tanke på deras populäritet i partiet.
När det gäller kommunikationen är det egentligen inget större problem för mig att köra Skype, personligen. Jag har installerat det och irriterats över det, klickat bort reklamen ett par gånger och irriterats över att jag måste hitta folk som kan bjuda in mig snarare än bara ramla in i nån kanal… men det är ett irritationsmoment av många i mitt datoranvändande, det kan jag stå ut med.
Nej, det som stör mig är att principerna bakom frågorna är exakt de principer som vi ständigt argumenterar med andra om. Jag undrar helt enkelt om hur vi ska kunna övertyga andra om att ändra sina sätt, om vi inte kan övertyga oss själva internt med precis samma argument.
Låt oss se på vad Falkvinge säger om att han har tillgång till rösterna innan omröstningen är avslutad och att det vore bättre med en oberoende valansvarig:
Det här menar jag är en illusion. Bara för att man själv inte kandiderar, så betyder det inte att man inte kan ha något incitament att påverka valutgången. Det kan finnas många sådana — varav det enklaste kanske är vanliga mänskliga vänskapsband; att man talar om för några kandidater hur de ligger till, eller liknande.
Det här låter för mig misstänkt nära den sortens svar vi fick när vi påtalade jävssituationen i samband med TPB-rättegången. Eftersom alla människor skulle kunna ha något sorts litet intresse att påverka utfallet, så spelar det ingen roll om någon som har en uppenbar och stor anledning att påverka utfallet har ansvaret. Det vi reagerade över så stort i fallet TPB var inte ett direkt jäv, utan något annat. SR förklarar:
Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.
Falkvinge gör något som jag vänt mig mot flera gånger hos våra meningsmotståndare: blandar ihop utfallet med möjliggörandet. Han om någon borde inse att det är extremt viktigt inte bara att det inte förkemmer något fifflande utan att det är uppenbart orimligt att ens misstänka att något fuffens skulle kunna förekomma.
Vanans makt
Argumenten som har kommit upp när det gäller frågan “Varför är Skype bättre” är:
- Backlog. Detta verkar vara i princip den stora “feature” som går att mäta som Skype har, men t.ex. IRC saknar.
- “Nybörjarvänlighet” för en normalvan datoranvändare.
- Lätt installation.
- Multiplatformsstöd.
Punkt 1 är löst sedan länge när det gäller den tänkta ersättaren, det öppna XMPP-protokollet. Punkt 4 är betydligt bättre för XMPP-programmen. Då återstår lätt installation och “nybörjarvänlighet” på listan.
För det första bestrider jag bestämt att Skype skulle vara särskilt nybörjarvänligt. För någon som mig som kommer utifrån och inte har jättemycket nära kontakt med pirater i den “inre kretsen” är Skype en stängd dörr.
Jag skaffar det efter viss förvirring (vi använder funktionalitet i Skype som är så oviktigt att den inte ens står med på Features-sidan på hemsidan så jag är till en början osäker på om det ens är rätt program), installerar det med viss möda och kommer igång, varpå jag stirrar på en blank skärm utan någon egentlig idé om vart jag ska ta vägen härnäst. Skype är helt enkelt bara Nybörjarvänligt om man känner någon som kan hålla handen genom processen.
Detta skapar ett vattentätt skott mellan den inre cirkeln i partiet och resten. Jag är övertyga det är fullständigt omedvetet, men det är likväl väldigt tydligt när man befinner sig på “utsidan”.
Vidare, och kanske mer väsentligt: oavsett hur man ser på det — öppna alternativ tenderar att vara lite kantigare och inte lika finslipade. Om vi kan använda “Inte nybörjarvänligt” eller “svårinstallerat” som argument för att behålla Skype, vad ska vi då använda för argument när myndigheterna säger att Linux och OpenOffice inte är nybörjarvänligt nog eller är för svårinstallerade? Varför gäller inte exakt samma argument här?
Det handlar om vanans makt — att byta program vore jobbigt för de som använder det, varför man stretar emot. Detta trots att alla som inte tillhör den egna gruppen drabbas av beslutet. Notera hur detta gäller i både fallet Skype och i fallet MS Office. Det är helt enkelt så att det är jobbigt för folk när andra kommer och vill påtvinga en förändring, men om vi inte ens kan förmå oss att göra förändringen internt undrar jag hur vi kan ha mage att påtvinga andra en sådan förändring.
För allas bästa
Det finns en stämning i partiet som ofta blossar upp som känns rätt olustig för mig. Det är en sorts försök att dölja alla interna problem för att inte verka splittrade — vi måste “agera som ett riksdagsparti” om vi ska ha en chans i valet, heter det, vilket närmast för tankarna till Reinfeldts felriktade prat om regeringsdulighet.
Detta syns mycket tydligt i fallen ovan. Isabella och Johan blev i princip omedelbart påhoppade i kommentarfälten med hugg och slag som närmast liknar något som förekommer i en sekt (eller allianspartistisk riksdagsgrupp inför FRA-valet): ren mobbning.
Om interndemokratin (som vi gärna ger andra partier kängor för) redan fallit så långt att det räknas som förräderi att påpeka demokratiproblem, ja då har vi lyckats visa vår oduglighet som riksdagsparti på samma tydliga sätt som alliansen visat sin bristande regeringsduglighet.
Det är på något sätt som om det skulle vara omöjligt att både rensa upp i interndemokratin och kandidera till riksdagsvalet — jag ser båda som viktiga, nödvändiga och framför allt möjliga. Och även om det skulle vara så att det inte gick, så följer jag nog Mattias Bjärnemalms visa ord:
Att vi inte kommer in i riksdagen 2010 innebär inte att vi aldrig kommer in i riksdagen.
själv tror jag att det är bättre att vi kommer in i riksdagen 2014 med ett välfungerande parti än 2010 med ett parti svårt sargat av intern misstro dold under en tunn fernissa av artificiell tillit. Och jag ser att det finns en risk att så blir fallet.
Dessa frågor går djupare än sakfrågorna. Det handlar om förtroende och ideologisk sundhet, inte om primärvalet och Skype — och framför allt handlar det om att reda ut de egna argumenten. Om vi inte kan motivera för oss själva varför demokratins grundläggande principer är så viktiga, hur ska vi övertyga någon annan?
Inte nog med att vi öppnar för barnsliga “men själv då”-argument, på någon djupare nivå har vi inte den moraliska rätten att predika om något vi inte kan övertyga oss själva om internt.
Styrelsens nedåtgående förtroende tror jag till stor del grundas på att någon sorts kritikfri zon bildats runt dem. Inte, då, att ingen kritik finns, för det finns rikligt, utan att kritiken faller i tystnad. Ofta slås den hårt undan, eller tigs ihjäl (se forumtråden om primärvalet), och tas gärna personligt dessutom.
Det blir lite som att man inte får kritisera styrelsen, som alla vet jobbar och sliter hårt för partiet (vilket de flesta av oss är noga med att upprepat påpeka hur vi uppskattar). Jag menar dock att det är minst lika viktigt att göra rätt som att göra mycket och att “jobbar hårt” aldrig får bli en ursäkt för “gör fel”.
Vi har redan visat att vi kan åstadkomma opinionsbildning och politisk påverkan även utanför riksdagen. Att vi står starka är viktigt inför valrörelsen, men att stå starkt och stabilt innebär att alla muskler i benen hjälper till, inte att vi gipsat benen, även om det vid första anblick kan tyckas vara en rigid och bra grund. Det är inte första gången detta påtalas heller, och ju längre vi väntar innan vi verkligen går till botten med det, desto mer vatten kommer sippra in i skutan.
Jag ställer mig bakom Bjärnemalms uppmaning till styrelsen om att resolut agera i frågan, och hoppas att Beelzebjörn har rätt när han säger att det jobbas på det i Piratepad. Jag hör ju som sagt inte till kretsen som vet hur man hittar sådant att delta i (vilket säkert kommer framställas som mitt eget fel).
Uppdatering: Se denna nya forumtråd för utvärdering av omröstningen. Jag välkomnar ett sådant arbete, även om jag inte alls är säker på att det räcker till. Vi har här en chans att göra något åt det demokratiska underskottet här och nu, istället för att vänta och i efterhand konstatera att “ja det där var ju inte så lyckat” — jag tycker den chansen är värd att ta. Jag tror dessutom att styrelsen skulle vinna en hel del förtroendekapital på ett kraftfullt handlande snarare än en utvärdering inför något om fyra år, en uppvisning i avsaknaden av den sortens “prestige” som annars är så tragiskt vanlig i sammanhanget.
Bildcredits: Gauis Caecilius, Nils Geylen, prc1333
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Interndemokrati, Primärval, Skype, Kommunikation
