Argumentera, ni som tror på könsmaktsordningen

Postat Wednesday, October 6, 2010 om Jämställdhet

Nour El-Refai skriver på Newsmill om den debatt som var i SVT om filmen “Tusen gånger starkare”. Inlägget har fått titeln “Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen“. Hon menar i korthet att om man inte håller med om världsbilden att flickor är förtryckta så bör man hålla käften, eller hatar kvinnor.

Det är lite aggressivt. Jag har svårt att veta riktigt var jag ska börja. Emma skriver om att inte ta åt sig, men det är lite svårt att inte göra det. Både i egenskap av man och i egenskap av någon som inte tror på rimligheten i uttryck som att ett kön förfördelas till det andras fördel blir jag nämligen rent ut sagt påhoppad i artikeln.

Som jag tolkar det vill Emma anta en slags “ta inte åt dig om du inte gjort något fel”-devis, vilket kanske vore en bra modern version av “vänd andra kinden till”. Om just jag inte bidrar till förtrycket var det nog inte menat till dig, så att säga… men det har lite klang av det klassiska rasistiska feltänket att hata invandrare, men inte just den invandrade polaren… han är ju sjysst. Själv tar jag åt mig när jag får anklagelser riktade mot mig, vilket jag dessvärre får i artikeln på många sätt.  Men låt mig börja med att svara på några citat.

Filmen “Tusen gånger starkare” debatterades på SVT Debatt i går. En film om könsroller, som borde lett till en debatt som äntligen ifrågasätter könsrollerna i klassrummen och som tvingar lärarna att ifrågasätta sin pedagogik, och hur de reproducera könsstrukturer. Men det finns inget problem, påstod debattdeltagare. Flickorna hittar på.

För att svara på det måste jag nog börja med detta: Livet är jävligt jobbigt. Det gäller för väldigt många människor, och det är inte sällan vi av en eller annan anledning känner oss orättvist behandlade. Inte särskilt gäller detta under uppväxten. Skolmiljön är supertuff, och det odlas där friskt en kultur om att den som minst bryr sig om undervisningen är coolast.

Jag är övertygad om att flickorna inte hittat på sina känslor. Men lika övertygad är jag om att dessa känslor inte nödvändigtvis behöver betyda att det förekommer ett strukturellt förtryck. Nedgrävd i sina egna bekymmer ser det så klart ut som om pojkarna mår så bra så, och det kanske är lätt att dra slutsatsen att de förtrycker flickorna då.

Borde lärarna tänka mer på flickorna då? Man bör kanske ha en mer nyanserad bild… i den statliga utredningen om jämställdhet i skolan från 2009 hittar vi en utgångspunkt. Där ges vi inte alls samma ensidiga bild. Flickorna får inte lika mycket uppmärksamhet av lärarna, känner sig i större grad stressade än pojkarna och anger själva att de mår sämre. Det är viktiga problem. Samtidigt lägger lärarna större vikt vid det flickorna säger, lyssnar inte så noggrannt på pojkarna, som har svårt att söka hjälp för saker och i större grad tar livet av sig.

I själva verket är det flickorna som presterar bäst resultat, till den milda grad att man inleder undersökningar när killarna på en skola presterar bättre än tjejerna.

Det förekommer till och med ren könsdiskriminering mot pojkar — för jämförbara resultat får flickorna högre betyg. Jag har själv utsatts för sådan diskriminering av en lärare som var både rasist och radikalfeminist — när klassen tröttnat och krävde att få göra en inlämningsuppgift under pseudonym förändrades vilka betyg uppgifterna gavs radikalt — flickorna fick inte bättre betyg längre och killen med grekiskt-klingande efternamn fick bra betyg på uppgiften.

Flickorna säger ju att de upplever att de är förtrycka i klassrummet, varför lyssnar ni inte på dem? Varför fortsätter ni förtrycka dem när de är modiga nog att äntligen säga ifrån? Är Sverige verkligen inte redo för debatten?

Utifrån min erfarenhet med den rasist-feministiska läraren får man då fråga sig, är jag också förtryckt? Varför bör jag “hålla käften”, när de inte ska det? Det är ingen debatt när man inte får ha en avvikande åsikt om vad som orsakar ett fenomen utan att bli tillsagd att hålla käften, och det är inte att förtrycka dem att  ha en annan åsikt om vad som format situationen.

En lite nyare statlig utredning (från i år), av en av världens mest framstående proffesorer på området, konstaterar att det finns en pojkkris i utbildningsväsendet. Pojkarna presterar sämre i grundskolan och studerar i mycket mindre del än tjejerna vidare på högskola. Resultatet är att det inom en generation kommer att råda en “omvänd könsmaktsordning”, om man nu vill uttrycka sig i de termerna — klyftan blir snarare större för varje år som går än jämnas ut.

Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga? Hur kan det vara okej att de sitter en liten pojksprätt som reducerar debatten med stora pappaord och påstår att det inte stämmer det som tjejerna säger när det inte handlar om hur han har det?

Notera den andra meningen här. Det är ett klockrent exempel på det som brukar kallas en härskarteknik, och som av mycket feministisk argumentation påstås vara något som män trycker ner kvinnor med — eller för att vara precis är det två stycken i ett (vi kan alltså här leka “finn två härskartekniker”-leken, om ni vill).

Det jag egentligen tycker är intressant är det första påståendet. Det finns mycket riktigt mängder av forskning på området, som ger en rätt mångsidig och detaljerad bild av en komplicerad samvaro mellan könen och behandling av individer som representanter för något av könen. Denna forskning är tyvärr dock i princip aldrig en del av genusvetenskapen, eftersom denna inte intresserar sig för den. Den faller istället under allmän samhällsforskning om relationsvåld, inom mansforskning eller någon annan gren.

Genusforskningen är annars en gren som tycks full av dårar som vill forska om Trumpeter som manssymbol, om genus inverkan på husdjur utfört av den enda institution inom svensk akademi där man tycker det är okej med en könsfördelning på 95/5 och där man istället för den vanliga vetenskapliga metodiken av ifrågasättande framför att det är en “psykologisk motreaktion mot att ta in verkligheten” att tvivla, vilket därför ska bekämpas.

Jag skäms över er lärare som satt i debatten igår. Helena Meclaom, du borde bli av med din lärarlicens bums. “Jag har inte sett filmen, men jag fattar poängen” börjar hon. Nej, du fattar fan ingenting.

Återigen detta förnekande av skilda åsikter. Det handlar inte om att inte förstå, det handlar om att inte hålla med. Sedan kommer en slag under bältet om att lärare som inte håller med ska fråntas sin lärarlicens om de vågar yttra sig. Vissa försöker redan i kommentarerna bortförklara det hela med att det var en reaktion och inget att lyssna på, vilket jag hade haft mer till övers för om det inte redan varit så att människor i Sverige fått sparken för att de inte bugat för den rådande feministiska ideologin.

Det hela blir inte till mer än ett påhopp då Nour tar till det ack så vanliga slagträt hos feminister — att beskylla alla oliktänkande för att vara förtryckare. Det polariserar, det sårar och det leder ingenstans.

Nour El-Refai argumenterar helt enkelt inte, hon kommer bara med ett aggressivt påhopp i ett fält i stort behov av saklig information och debatt. Likaså står på andra sidan Pär Ström som outtröttligt letar konspirationsteorier om feministernas elakhet istället för att komma med konstruktiva argument.

Själv hör jag hellre sakliga argument än påhopp om förtryck och överordning vare sig hit eller dit… så min uppmaning blir, egentligen oavsett vad du tycker eller tror om könsmaktsordningen: Håll inte käften. Presentera dina argument och bidra till en bättre diskussion, där alla sidor av frågan belyses.


Bildcredits: Peter John Chen, Christian Heller

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,