Upprepat

Postat Friday, November 26, 2010 om Rättssäkerhet

Det är precis lika korkat denna gången. Jag kan hålla med om att det kan finnas viss legal gråzon när det gäller två av de tre (som är med i just denna omgång), men att det skulle vara brottsligt att sälja datorer och hyra ut datorskåp?

Jag har egentligen inget nytt att säga. Det är löjligt. Det kommer bli uppståndelse, och det hopp man hade om en rimligare värld är lite grusat för dagen. Senast de dömdes hade jag inte den här bloggen, vilket inte hindrade att jag skrev om det. Det är lika aktuellt fortfarande, så jag tycker det har en plats här:

A man unexpectedly entered the office. Afterwards, no one could tell how he got there or how he left — he wasn’t supposed to be there, no one was supposed to get in without an appointment. The walls were lined with framed CDs and behind a large mahogany desk sat the label CEO in his luxury leather armchair. Surprised, he listened to the mysterious man begin,

Dear Mr. Record Label Executive, let me tell you something. You should listen to me, because I can tell you why it’s all wrong now. I can tell you how it all went wrong, when it went wrong and what effect it has on the world today. I am the messenger of the future.

Who are you?” said Mr. Record Label Executive, clearly not used to being in this position. “And how did you get into my office?

That is of no importance,” the man answered. “You can call me Lime, if you need something in the way of a name. What is important is my message. Your problem is that the youth refuse to buy your records. They download them, file share them, and refuse to pay. Correct?

Confused, Mr. Record Label Executive nodded.

People have been asking for paid download services for a decade, yet you were too afraid to let them have it — afraid they would just file share the downloaded music — so you gave them nothing.

Ah, but we created…“, Mr. R. L. E. started.

Nothing of sufficient quality“, the enigmatic Lime cut him off. “You gave them nothing that could match what they sought. So they kept downloading, they kept file sharing. For free, because that was the only available way.

It went on for a long time like this. Kids grew up, who’d never bought a CD in their life. They too started file sharing. For free, illegally.”

By now, the man in the luxury leather armchair was leaning forwards over his large mahogany desk, nodding.

Lime impatiently paced the room. “You see, there’s a new generation out there, who’s always downloaded music for free, because there were never any legal paid download services out there to download from. Don’t you see what you’ve created? A whole generation who’s never paid a dime for music, who has been taught that music is free, without value. You taught them.

Now wait a minute! How can they think they can just steal the music artists have put so much effort into?” Mr R L E protested.

They’re not stealing anything. You never gave them options, so they all learned that music was free. You taught a whole generation that music and other entertainment had no value. That is when it all went wrong!” He paused to look at the stricken man before continuing, “as you hunt them now for what they feel is natural and right, all they feel towards you is disgust, fear and anger for your greed. Imagine, all those millions of potential customers out there who are now lost to you because you didn’t take the chance of selling them what they wanted, out of the fear of what might happen if you did.

Now they’re a million very angry people instead, who want only to see your empire crumble.

Mr R. L. E stared at him aghast as the realization dawned. They looked at each others in silence for a while.

I see that you understand,” the mysterious man finally said and headed for the door. “Millions of angry people,” he repeated. As he closed it behind him, he added, “and now you’ve given them martyrs.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Få betalt?

Postat Friday, August 13, 2010 om Kultur

En väldigt vanlig fråga som vi pirater får är “Hur ska artisterna få betalt?” Det är, i mångt och mycket, en bra fråga, som med åren fått diverse mer och mindre bra svar.

Ett av de svaren har varit “det skiter väl vi i“, vilket på någon nivå är helt korrekt men som i min bok faller under kategorin “undermåligt”. Man kan inte i ena stunden säga att man älskar kultur för att i andra stunden säga att man inte bryr som om en hel drös kulturskapare helt plötsligt inte kan få något för sitt slit, eller att “det löser sig”. Har man någon vision om hur dessa kulturskapare kan få betalt i framtiden också så är det väl bättre att dela med sig av den visionen? Och visioner är precis det vi i Piratpartiet har.

Det som gömmer sig i själva frågeställningen är en klagan om försämring. Det handlar inte om “hur ska vi kunna få betalt?” utan om “kommer vi inte få det sämre av det här?” egentligen. För att kunna svara på den frågan så måste vi inte bara titta på vad det finns för alternativ för betalning i den visionen om en framtid som vi vill sträva mot utan även hur de alternativ som finns redan idag mäter sig.

För min egen del skulle jag helst av allt vilja se ett kulturliv där kulturskapare kan få betalt för sitt slit. Tyvärr är det inte det systemet vi har idag, men ändå är det ingen som frågar varför det bara är top-100-artisterna som får betalt över huvud taget.

Till min hjälp i den här jämförelsen tar jag en sammanställning av data om hur mycket en musiker behöver sälja i ett givet media för att kunna skrapa ihop till exakt minimilönen i USA, här avbildad till höger i grafisk form. Klicka på bilden för att komma till källan.

Skivkontraktet

Det gamla hederliga (eh…) skivkontraktet har varit musikindustrins grundpelare ett århundrade nu. Standardförfarandet verkar vara att kontraktet utformas som en förskottsbetalning för inspelning, där artisten sedan får betalt först när inkomsterna “kommit ikapp” förskottet. Detta verkar helt rimligt, men på detta läggs att skivbolaget kan införa en hel mängd utgifter för artistens räkning (promotion, rea-försäljning av skivor, musikvideoinspelning, etc).

Resultatet är att de allra flesta artister inte ser ett öre efter förskottet på de flesta skivor. Det krävs en enorm försäljningsvolym för att bryta igenom dessa barriärer så att artisterna ska tjäna några pengar över huvud taget. Samtidigt sitter naturligtvis bolaget och hovar in stora pengar.

Om vi nu förutsätter att inspelningskostnader, promotion och annat dylikt har betalats av… Vad tjänar då artisterna? Royaltyn brukar vad jag förstå landa på mellan 3% och 13% beroende på hur eftertraktad artisten är, och sedan ska dessutom artisten stå för en hel del utgifter efter det också, för att inte nämna att det bara är soloartister som inte behöver dela upp pengarna mellan flera bandmedlemmar.

För att återgå till sammanställningen måste en musiker sälja mellan 1161 och 3871 skivor i månaden, beroende på royalty, för att nå minimilön… men betänk då att detta endast är först då allt försprång är betalt.

Digital försäljning

Det finns redan en stor marknad med försäljning av mp3-filer i till exempel iTunes. I traditionella skivavtal regleras även detta till precis samma usla royaltyandel, men det finns även möjligheter här att söka sig utanför den traditionella vägen.

Enligt sammanställningen skulle det då räcka med att sälja 1500-2000 enskilda låtar (en annan källa räknar med 1800). Om det hela sker utanför ett skivkontrakt så måste musikerna förvisso själva hitta finansiering till inspelning, men behöver inte oroa sig för extra utgifter eller oväntade kostnader som räknas bort sedan. Annars kan det vara så att upp till 85% (ja!) av pengarna går till skivbolaget.

Streamingtjänster (Spotify, last.fm)

Streamingtjänsten Spotify höjs rätt ofta till skyarna av de som ofta pratar om “lagliga alternativ” i debatten. Hur går det för musikerna när det gäller Spotify då?

I det fallet krävs enligt sammanställningen att en artist får 4 549 020 uppspelningar per månad. Detta är alltså enskilda låtar, men låt oss räkna på att ett album är 10 låtar för enkelhetens skull. Det innebär alltså att det motsvarar 454 902 uppspelningar av en skiva.

Man får nog anta att det är mycket få artister som når upp i den sortens volym… och kom ihåg att vi talar existensminimum här, inte vilka artister som ska tjäna stora pengar.

Slutsatser?

Det man bör göra här, men som i princip aldrig görs, är att titta på vad de olika alternativen har för konsekvenser och jämföra. Om vi säger att bland alla de som lyssnat på albumet är medelvärdet för antalet uppspelningar 5, så innebär siffrorna ovan att artisten har i runda slängar 100 000 personer som lyssnat på skivan.

Om dessa 100 000 personer istället fildelat skivan? Då hade artisten inte fått något betalt alls, det är sant. Men för att hamna på break even så räcker det med att 2000 personer tycker en låt är så bra att  den är värd att köpa “lagligt”, till exempel via iTunes eller helt enkelt som donation. 2000 låtar motsvarar alltså 200 sådana betalda nedladdningar av hela albumet.

Det innebär alltså att givet fri fildelning i den rådande modellen så krävs att 2 promille (0,2% alltså) av alla fildelare är villiga att betala för skivan för att artisten ska tjäna mer på fri fildelning än på Spotify.

Man kan naturligtvis diskutera om det är troligt att två personer av tusen kan tänka sig att betala för kultur på nätet, men jag hoppas att diskussionen inte fastnar där.

Min egen slutsats är rätt enkel. Spotifys affärsmodell är framtagen av de företag som redan tidigare levt på att lura artister på deras arvoden, och som skriver skivkontrakt som är helt hänsynslösa av den enkla anledningen att de kan — de har alltid ägt marknaden och fått bestämma helt själv. Pengarna går här någon helt annan stans än till artisterna.

Så hur ska artisterna få betalt? För mig är det rätt enkelt. De ska få betalt direkt från alla sina fans, som bara skulle älska att få ge pengar direkt till sina idoler. Egentligen handlar det inte om annat än att de som vill roffa åt sig pengarna ska tas ur vägen.

De vill inte flytta på sig, utan jobbar för närvarande frenetiskt med att förstöra hela vårt rättssamhälle. Det är därför vi behöver förstärkning på högsta nivå med människor som förstår de här frågorna. Därför måste Piratpartiet in i riksdagen. Jag skulle helst av allt vilja se ett kulturliv där artisterna börjar få rimligt betalt för första gången. Och det kommer inte ske så länge iglarna får finnas kvar.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Barnporr som valfråga?

Postat Tuesday, August 3, 2010 om Rättssäkerhet

Jag hamnade i en intressant diskussion på twitter igår om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfråga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt några vara alltför stor. Jag vill ändå hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna på argument, snarare än att bara få spatt av tanken på övergrepp mot barn.

Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vår ideologi bara för att barnporrfrågan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mått av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen på motståndare i debatten om man inte förstått vad de menar.

Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är så farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men så länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser på att leta bland folks barndomsbilder.

Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.

Låt oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen så att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten — något så fint som att minska våldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hållning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sådan lag.

Det som händer när en sådan lag träder i kraft är däremot något annat. När det blir bråk mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.

Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.

Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner så bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.

Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändå gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med någon som helst säkerhet garantera att du inte i någon fil på datorn, i något fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i någon bok, film eller seriealbum har en bild på en naken eller sexuellt menande (i någon odefinierad människas ögon) person under 18 års ålder? Även om du räknar bilder på dig själv och din familj?

Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.

När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.

Det är precis det som hänt denna gång också… en före detta flickvän har som hämnd och för att få fördel i en vårdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning på området), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.

Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.

Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, både från övergrepp och från samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.


Bildcredits: spodzone

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Fildelningen och mångfalden

Postat Sunday, January 24, 2010 om Kultur

Karl Sigfrid rapporterar om hur skivindustrin spelar nationalistkortet: fildelningen dödar icke-engelsk musik, påstås det, med förhoppningen att nationalistiska (speciellt Franska) krafter ska hänga på i jakten mot fildelare.

Min egen erfarenhet är exakt den motsatta. Innan fildelningen kom var jag låst i att endast lyssna på det skivbolagen tyckte jag skulle lyssna på: svensk och engelsk mass-producerad musik, och då allra främst engelskspråkig sådan.

Med fildelningens intåg skedde en omfördelning av min möjlighet att ta del av annan musik och annan kultur. Skivbolagen kunde inte längre begränsa mig.

Jag lyssnade på portugisiska visor, på ryska ballader, på tysk depp-synt, på belgisk/fransk elektro, på arabisk musik, indisk-iransk-amerikansk crossover, tjeckisk pop samt förstås på en hel del engelskspråkig musik — en del små band ifrån områden i världen som jag aldrig annars hade haft möjlighet att höra. Det var inte så att den svenskspråkiga musiken försvann heller — jag lyssnade på band som jag knappast tror jag hade fått nys om utan Internet även där.

Det skivbolagen noterar är snarare att deras kontroll över musikflödet försvunnit. De kan inte längre tvinga folk att lyssna på exempelvis fransk musik… vilket inte innebär att den franska musiken dör, utan bara att den konkurrensutsätts. Vill man att folk ska lyssna på fransk musik så är det bara att kavla upp ärmarna och se till att skapa franskspråkig musik som är tillräckligt bra för att folk ska vilja lyssna på den.

Internet och fildelning breddar utbudet, snarare än begränsar det. Det ligger naturligtvis inte i skivbolagens intresse, men att skivbolagen tappar kontrollen innebär då rakt inte att utbudet minskar, även om skivbolagen tycker att det är tråkigt att jag väljer att köpa musik från andra länder istället.

Läs även Troberg som skriver en bra trepunkterslista över felaktigheterna i IFPIs resonemang.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sharing is caring

Postat Sunday, December 27, 2009 om Kultur

Man ska leva som man lär, och jag vill därför dela med mig av lite saker idag, som en försenad julklapp.

När jag höll på och undersökte ett helt separat spår angående RSS-flöden för kommentarer insåg jag att jag inte funderat på licensieringen av bloggen. Det har aldrig funnits någon baktanke med att sidan varit upphovsrättsskyddad, utan det har helt enkelt varit standardvalet som lämnats.

Jag har nu i alla fall licensierat om hela bloggen under en Creative Commons-licens. Jag hoppas någon har nytta av det.

Som extra bonus har jag också bestämt mig för att öppna en liten sidoblogg där jag delar med mig av bra recept och tips på god mat, med början vid ett recept på en fantastiskt god Lasagne. Välkommen dit.

Kan ju också passa på att tipsa er andra bloggare att ni också tar er en titt på hur ert innehåll egentligen är licenserat, om ni inte redan är säkra på det.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Comments Off on Sharing is caring

Danska Anti-piratgruppen lägger ner

Postat Monday, November 9, 2009 om Kultur

Det här var värt en egen bloggpost: Antipiratbyråns motsvarighet i Danmark, Antipiratgruppen, lägger ner. Eftersom den danska IPRED-motsvarigheten inte motsvarat förväntningarna ger man nu upp.

I och med att den danska modellen med mafia-liknande hotbrev varit så varmt omtalad av svenska antipirater så kanske det är dags att för dem att lägga ner också?

Mer information på freeform101.

http://freeform101.org/?p=357freeform101

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Comments Off on Danska Anti-piratgruppen lägger ner

Kulturhinder

Postat Tuesday, September 8, 2009 om Kultur

Grunden till upphovsrättens införande var att man ville etablera en lagstiftning som såg till att det fanns incitament till att skapa kultur. Rädslan var att om det inte fanns någon sorts ensamrätt för upphovsmän så skulle mellanhänder med stor distributionsförmåga enkelt kunna sno åt sig alla verk, distribuera dem mer effektivt än upphovsmännen själva, och därmed sno åt sig större delen av inkomsterna.

Man trodde att om detta fick pågå så skulle upphovsmän tröttna på att skapa kultur och se andra sko sig på den medan de själva gick lottlösa (ett rimligt antagande), så därför infördes upphovsrätten, som ger upphovsmän en obegränsad rätt att förknippas med sina verk samt en begränsad ekonomisk ensamrätt till distribution av verken.

I denna ensamrätt uppstår dessvärre en effekt som går i rakt motsatt håll mot det den ursprungliga tanken var. För att förklara vad jag menar ska vi ägna oss åt något så högkulturellt som reklam. Inför den femte säsongen av Dödlig Fångst (The Deadliest Catch) skapade Discovery Channel en trailer. Ett musik- och sounddesign-företag vid namn Musikvergnuegen anlitades för att skapa bakgrundsmusik till trailern.

Trailern visas, och något ganska ovanligt händer: Folk hör musiken och rusar till TV:n för att se vad det handlar om. På Musikvergnuegens blogg under en kort och enkel post som handlar om trailern flockas människor i kommentarerna med fantastiska berättelser om hur de reagerat på musiken.

Låt mig berätta min historia om den här låten. Jag var inte ens inne hemma men när jag hörde den här musiken från surround-högtalarna så rusade jag in i huset och fick reda på att det var reklam för mitt favoritprogram. Men det som verkligen spelade roll var musiken.

Bloggposten har mer än 40 kommentarer med människor som ber om att låten ska släppas någonstans så att de kan köpa den och lyssna på den. På flera andra bloggar har musiken uppmärksammats och länkar till Musikvergnuegens blogg postats.

På företaget uppskattar man verkligen uppmärksamheten, men svarar dessvärre att det är Discovery som äger rättigheterna till musikstycket, och att de därför inte kan sälja det. Istället har de mailat Discovery, och de föreslår att andra gör detsamma. Det enda problemet är att Discovery inte svarar.

Det är alltså en mellanhand som här ligger som bromskloss mellan upphovsman och kulturkonsumenter och hindrar att medborgarna får den kultur de eftersträvar. Känns problematiken igen? Just den här sagan får ett mindre tråkigt slut i och med att Musikvergnuegen på eget initiativ ändå lagt upp musiken som nu går att strömma ner från deras webbsida.

Ett annat exempel på samma sorts kulturhindrande är när musikbolaget Universal under dagarna gick in och försökte hindra en uppsättning av en pjäs på Stockholms Stadsteater. Inte för att de inte fått betalt (via STIM), utan för att de ville ha ännu mer betalt… Det visar sig dock att upphovsmannen bakom låtarna i fråga, Paul Simon, inte alls håller med mellanhanden om att verket inte ska få framföras. Återigen två sidor om mellanhanden som helst av allt skulle vilja öka mängden kultur i samhället, men där mellanhanden hindrar.

Övergiven vara

En liknande utveckling har länge, och ännu mer tydligt, funnits inom datorspelsvärlden. Här finns ett helt koncept, “Abandonware”, för äldre spel som inte längre finns på marknaden. Det finns webbplatser som inriktar sig på att tillhandahålla dessa spel för alla som känner sig nostalgiska. Det finns, precis som på många andra områden, en hel del människor som anser att det var bättre förr — att de äldre spelen håller högre kvalitet än de nyare. Andra vill bara ha möjlighet att spela “klassikerna” — precis som det finns klassiska böcker finns det klassiska spel, med skillnaden att spelen inte går att få tag på längre.

Att spelen inte längre finns att köpa innebär dock inte att upphovsrätten har gått ut. Rättigheterna till olika spel och spelserier köps och säljs mellan olika bolag och ofta finns rättigheterna långt från de personer som ursprungligen skapade ett spel efter att bolaget gått i konkurs.

Att spelen inte säljs hindrar inte de företag som äger rättigheterna att ge sig på webbplatserna som tillhandahåller Abandonware. Ibland ger man sig på hela platser och försöker stänga dem, ibland nöjer man sig med att se till att vissa spel blir bortplockade. I slutändan blir det ändå människorna som vill spela de klassiska spelen som står tomhänta.

Detta har länge varit en källa till diskussion inom spelvärlden, där det ofta tas till stora ord från bolagens sida. Människor som laddar hem abandonware kallas gärna för pirater, och beskylls för någon sorts bortfall av inkomst som är snäppet ännu mer avlägset än den vanliga sorten.

Mellanhändernas övertag

Utöver det ovanstående problemet ser vi hur kostnaden för både skapande och distribution har återfört världen till något som liknar situationen innan upphovsrättens införande: mellanhänder kan fritt diktera sina villkor och sno åt sig stora delar av kakan, eftersom upphovsmännen är så totalt beroende av distributionskedjan. I dessa förhandlingar sitter på ena sidan slipade advokater med lång erfarenhet av kontraktsskrivning, finstilt och kostnadsuträkningar. På andra sidan sitter oerfarna, ofta unga artister utan vana att läsa eller skriva kontrakt.

Obalansen blir mycket tydlig i det genomsnittliga kontraktet. I vanlig affärsverksamhet går finansiärer ibland in med riskkapital, vilket innebär att man tar en del av risken genom att gå in med sitt kapital, i utbyte mot en del av vinsten om satsningen går hem (mycket förenklat). Det är en relativt rimlig förutsättning. Om vi tar musikbranschen som exempel så ter sig standardkontraktet där snarare som ett villkorat lån.

Artisten får pengar till en inspelning av musik, video och annat. Denna släpps, och alla pengar går direkt ner i skivbolagets fickor, ända tills hela “lånet” är återbetalat. Först då får artisten en enda krona för sitt slit. Detta kan tyckas vara mycket skevt, och det är precis så skevt som det låter. Om det ändå hade slutat där hade det funnits någon sorts måtta i situationen, men icke. Det är nämligen dessutom så att det skall göras reklam för artisten. Även reklamkampanjens pengar kommer ur skivbolagets “lån” till artisten — men kampanjkostnaderna kontrolleras i regel av bolaget.

Man går alltså in i en delat partnerskap där all risk bärs upp av den ena parten. Det motsvarar i vanliga affärer att artisten inte över huvud taget anses ha något värde (och därför inte ska ha någon del av inkomsterna). Att bolagen dessutom har bindande kontrakt för artisterna, men kan välja och vraka i hur de själva vill agera är mycket långt ifrån upphovsrättens tänkta effekt. Låt mig förklara med hjälp av två exempel:

Det New York-baserade bandet October Project skrev på 90-talet mycket vackra svårkategoriserade låtar. De släppte två album, som blev framgångsrika. Sedan sade skivbolaget utan varning eller förklaring upp kontraktet, vilket knäckte bandet helt. Två av medlemmarna startade sedan November Project, ett band som samlade ihop alla sina pengar till inspelningen ifrån fans. På hemsidan för bandet uppmanade Emil Adler fansen att låta bli att köpa October Projects skivor — “Inte en enda penny går till bandet i alla fall”, skrev han. Detta trots att en av skivorna varit på top-50 i USA.

Ett annat band, Splashdown från Massachusetts, såg ut att ha en bra framtid. De skrev på för ett skivbolag som var ett underbolag till Capitol records, som släppte en EP. Denna sålde snabbt slut, och bandet fick med en låt på Soundtracket till filmen Titan AE, för att nämna några framgångar. De spelade in en ny skiva, Blueshift. Väl färdig så bestämmer sig skivbolaget helt sonika för att låta bli att ge ut skivan. Trötta efter bråk med skivbolaget och rädda att detsamma skulle äga alla framtida verk som skapades så valde bandet att lägga ner.

Att upphovsmän väljer att lägga ner på grund av hur mellanhänderna beter sig var ju precis det vi skulle ha upphovsrätten till att undvika från första början! Något är trasigt, här. Istället för att garantera att samhället får mer kultur blir effekten i vissa fall den precis motsatta.

Det är trasigt, laga det!

Nog om problemen. Upphovsrätten har uppenbarligen haft en hel del bra effekter för samhället. Att bara slänga allt och återgå till situationen innan är inte ett alternativ. Så vad bör göras istället?

Piratpartiet har redan förslag om att slopa den kommersiella upphovsrätten för privat bruk… men detta kommer knappast fixa dessa problem. Till viss del ordnar sig visserligen abandonware-problemet, förutsatt att abandonware-siterna drivs ideellt, men där tar det stopp — en sits som mitt första exempel kommer inte att ordnas av det förslaget.

Vi föreslår även en begränsning av den kommersiella ensamrätten till 5 år (eller liknande). Det kan förvisso avhjälpa det första problemet till viss del, men inte helt. Att hitta en balans mellan det allmänna kulturintresset och upphovsmanens intresse kan dessutom ändra siffran 5 år (jag är personligen tveksam till om det inte är för kort), vilket dessutom påverkar hur pass väl problemet avhjälps.

Nej, här krävs något mer. Jag ska göra ett försök till att komma med ett konstruktivt förslag.

Till att börja med behövs någon form av begränsning av möjligheterna att köpa och sälja den kommersiella ensamrätten till verk. Problemet som har uppstått med mellanhänder är inte nödvändigtvis att mellanhänder är inblandade, utan att mellanhänderna tillåts äga verken. För mig är det mycket oklart varför det finns ett behov av att kunna sälja den kommersiella ensamrätten över huvud taget. Självklart måste en upphovsman kunna anlita mellanhänder, men detta måste kunna lösas på annat sätt.

Det intressanta blir då om det fortfarande fungerar att satsa på okända kreatörer? Att spela in en skiva, en film eller skapa ett spel (för att ta några exempel) är fortfarande mycket dyrt. Som jag ser det skulle detta fungera alldeles utmärkt i en vanlig riskkapital-modell. Riskkapitalisterna (som då motsvaras av dagens skivbolag) får helt enkelt satsa en del pengar på projekt de tror på (filmer, skivor, spel), i utbyte mot en del av intäkterna från projekten. Hur stor del avgörs precis som i annan riskkapitalverksamhet av relationen mellan den talang och det material som redan finns i projektet och den mängd kapital som satsas. Detta möjliggör dessutom att fler bolag satsar i samma projekt, och på det sättet delar både risk och utdelning.

En annan fråga är vad upphovsrätten ska medföra för skyldigheter. Har man fått en kommersiell ensamrätt för något bör rimligtvis skyldigheten också finnas att tillhandahålla detta. Notera här att jag inte menar att verket ska ges bort, men mot rimlig penning måste det gå att införskaffa. Om man inte tillhandahåller sitt verk så har man alltså förverkat sin kommersiella ensamrätt, varpå det är fritt fram för andra.

För att sammanfatta det hela så föreslår jag att även den kommersiella ensamrätten till verk ovillkorligen binds tills upphovsmannen (eller gruppen upphovsmän), samt att den villkoras på att verken tillhandahålls till rimligt pris. Finns inte verken tillgängliga förfaller den kommersiella ensamrätten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Uppdatering: Jag har ingen aning om varför posten först daterades till den 5:e. Det är nu fixat i alla fall.

Försäljningen av nerladdade bensinstations-CD ökar med massor av procent

Postat Saturday, June 13, 2009 om Kultur

Scaber Nestor påpekar lite fulheter med skivbranchens statistikanvändning. Man anger nämligen inte vad siffrorna refererar till, alla gånger.

Nu senast påstås att skivförsäljningen ökat med 14% årets första månader. Jämfört med vad då?

Med all statistik är det bra att kolla upp källan, så jag företog mig att göra just detta. IFPI producerar lite rapporter med relevant data i — Recording Insdustry in Numbers heter den som borde innehålla detta. Problem nummer ett är att denna bara är tillgänglig till ett fåtal utvalda — rapporten kostar en 6-7000 kr om man inte råkar vara medlem i IFPI.

Dessutom produceras den bara årsvis (dvs det är först 2010 vi får reda på siffrorna, och då bara för hela året). Den rapporten är alltså inte producerad än. IFPI verkar inte heller ha släppt några pressmeddelanden om saken. En annan svensk organisation publicerar kvartalsvis information — den är inte heller släppt för första kvartalet. Dessutom pratar man om 5 månader, vilket inte går ihop med kvartalsvis information.

Mer grävande leder tillbaks till ett inslag hos SRs nyheter. Där verkar nyheterna göra en mycket konstig hopblandning av olika koncept. Artikeln på nätet anger i titeln att försälningen av nerladdad musik ökar. Artikeln handlar sedan om försäljning av CD-skivor på bensinstationer, som ökar.

Mitt i allt detta hittar vi ett hav av konstig statistik. Statoils musikchef säger att de dubblat sin försäljning, och påstår att detta är en ökning på 200% (om du glömt bort gymnasiematten kan jag hinta om att det egentligen är en ökning på 100%). Någonstans i gröten återfinns siffran 14%, som sägs komma ifrån “flera skivbolag som vi snackat med”.

Jag har läst igenom artikeln flera gånger nu, och jag tycker fortfarande det är oklart vilka siffror som refererar till nerladdning, vilka som är CD-försäljning i stort och vilka som är försäljningen för enskilda skivbolag eller ens bara Statoil. Att cheferna som sitter på siffrorna dessutom inte kan sin procentmatte gör inte det hela särskilt mycket mer trovärdigt.

Och då har vi inte ens börjat titta på förklaringsmodeller, IPRED och allt annat sådant… vilket när allt kommer omkring inte ens känns särskilt relevant om siffrorna är så dåligt specificerade.

Deltagarkulturen och dess värde

Postat Tuesday, June 2, 2009 om Kultur

En länk någon postade på Twitter idag ledde mig till en video på Youtube, vid namn Total Eclipse of the Heart — Literal Video Version. Här har någon tagit låten och dess video, skrivit om texten till att vara precis det som visas i videon. Det hela blir en härlig kommentar som verkligen synliggör hur absurd videon är, och samtidigt väldigt roligt.

Det slog mig när jag satt och tittade på den att det här är ett perfekt exempel på hur någon har tagit kultur, lagt till sina egna tankar och sin egen kreativitet och uppnått något helt nytt, som inte alls var “meningen” hos ursprungsskaparen, men som ändå säger något för andra människor.

Det visar sig att det finns en hel grupp människor ute på nätet som sysslar med att sätta ihop dylika videor till diverse låtar — en hel subkultur av kreativa människor som inte skulle kunnat existera om det inte gick att dela kultur.

Det här skulle naturligtvis helst de gamla skivbolagen sätta stopp för, eftersom de anser att de förlorar pengar på att någon får höra Total Eclipse of the Heart utan att betala. Sanningen är naturligtvis att om inte videon fanns på youtube så skulle jag absolut inte fått för mig att lyssna på den låten idag. Inte nog med att det är en fri kulturyttring av någon annan nätmedborgare, det är också gratis reklam på det sättet.

Frågan är alltså om vi ska låta vinstintressen hos bolagsbossarna eller denna fantastiskt rika kulturyttring visa vägen in i framtiden.

Comments Off on Deltagarkulturen och dess värde
Taggat:

Användarinfo säljs till RIAA

Postat Saturday, May 23, 2009 om Rättssäkerhet

Här är något som svenska bloggare verkar ha missat helt.

På den engelska bloggen techcrunch avslöjas hur det har gått till när tjänsten last.fm (eller deras moderbolag) sålt eller givit bort användarnas uppgifter, inklusive IP-adresser, till Recording Industry Association of America — RIAA.

Den anställd som avslöjade det hela från början avskedades, och har dessutom hotats med rättsåtgärder, och techcrunch erbjuder nu hjälp med rättskostnader för denna person.

Jag vet inte exakt vad RIAA har tänkt sig ha för nytta av informationen — vad jag vet är det inte olagligt att lyssna på musik man inte köpt på plastbit (än), och hur det från informationen om vilka skivor jag har lyssnat på ska kunna avgöras vad jag inte betalat för är ett mysterium… men det kan kanske vara värt att tänka ett extra steg innan man använder den sortens tjänster på nätet igen.

Comments Off on Användarinfo säljs till RIAA