Moralistiska lagar och protestaktioner

Den stolta Svenska exportvaran sexköpslagen har en motsvarighet i Norge. Där har nu en protestaktion anordnas: Gratis bordeller. Som ett klockrent motexempel mot radikalfeministernas påståenden om att ingen kan tänka sig att sälja sex frivilligt, och den absurda idén om att det inte skulle gå att vara lycklig som sexarbetare (notera den stigmatiserande och nervärderande synen på “horan” som här kommer ifrån feministhåll, snarare än något annat håll).

Argumentet “Den lyckliga horan” stavas egentligen “Jag vet bäst” och används för att slippa lyssna på de som faktiskt befinner sig i den situationen man försöker bestämma över. Se till exempel Möllers urbota korkade påstående om att “ingen människa vill sälja sin kropp” via ovanstående länk. Vad då min kropp? Jag säljer en handling! Att sälja en sexuell tjänst är inte mer att sälja min kropp än att sälja massage eller någon annan tjänst med kroppskontakt. Man kallar det en myt för att kunna smutskasta de som faktiskt gör det, och kunna bortse från deras åsikter.

Vissa människor får otroliga vällustkänslor av att bli kliade på huvudet eller ryggen (min sambo brukar säga att det är bättre att bli kliad på ryggen än att få orgasm). Andra kan rentav få orgasm av att borsta tänderna. Man borde ju då fråga sig om det inte borde förbjudas? Vad är problemet med sexet egentligen? Är det att “köparen” njuter? Är det att säljaren inte gör det (och varför krävs i så fall njutning i detta jobb men inte andra)? Vari finns den påstådda förnedringen och maktutövandet?

Var går gränsen? Är det okej att köpa smekningar på icke-könsorgan? När övergår det till att vara sexuella handlingar? Om man nu råkade vara sådan att man fick orgasm av tandborstning, vore det då olagligt att köpa en genomborstning en duktig tandhygienhora?

Och på motsatt sida, varför är sex förnedrande men inte annat? Om jag själv blev av med jobbet och tvingades göra vad som helst för pengar så säljer jag mycket hellre att sälja sexuella tjänster än att ta hand om andra människors avföring, till exempel. Ändå är det senare yrket erkänt som en välbehövlig del av samhället.

Det man bör ta med sig ifrån den sortens annorlunda syn är just att alla människor är olika. Att jag inte får orgasm av att borsta tänderna innebär inte att det inte finns sådana människor, och bara för att jag inte kan förstå att andra kan acceptera att jobba med andra saker så får jag inte ledas att börja förespråka förbud. Att människor är så otroligt väl indoktrinerade i den kristna sexfientliga värdegrunden att de inte ens kan förstå att andra har ett annat synsätt är skrämmande — det räcker med att se på andra kulturer som har ett helt annat förhållningssätt.

Att lagen sedan inte fått avsedd effekt och innebär ett slöseri med polisens resurser är det ingen som vill erkänna i debatten.

De Norska bordellerna kanske inte är någon effektiv protest i längden. Jag håller inte med 之乎者也 fullt ut här. Protestens syfte är rimligtvis att väcka precis den uppmärksamhet den nu får. Det skapar en virvel i medialandskapet som drar med sig lite opinion, även om det inte är civil olydnad.

Däremot kan jag tycka att det finns mer effektiva protester, som går på större skala. Att 90 “prostituerade” motsätter sig lagen går enkelt att snacka bort för politiker och proffstyckare som redan visat att de tycker sig stå över alla andra. Därför behövs något bredare.

Jag har en tid funderat på om man kunde anordna en “betala för sex-dagen”. En årlig protestaktion då vi på en viss förutbestämd dag betalar våra makar, fruar, partners, sambos, vänner, krogragg eller vem som helst annan för sex. Detta kan sedan dokumenteras via bloggar, twitter, facebook etc med någon lämplig tagg, för att visa på ett brett missnöje mot sexköpslagen, även bland oss som i vanliga fall inte har något som helst intresse av att köpa sex.

(Sidonotis: Med “dokumentera” menar jag valfritt här. Man kan naturligtvis spela in allt och publicera om man gillar sådant, men det räcker med en kommentar på twitter om att man deltagit, eller varför inte en mobilkamerabild på hur man lämnar över en hundring på sängkanten? Det viktiga är att uppnå en stor mängd erkända sexköp på samma gång för att få genomslag)

Vad tror ni? Är det en bra idé till protestaktion? Finns det andra idéer om hur vi mer aktivt kan se till att hålla kvar sexköpslagens vansinne på agendan?

Till sist vill jag komma med en lite självutlämnande berättelse, som ytterligare svar på uttalandet: “ingen människa vill sälja sin kropp“… om man tolkar det som “ingen människa vill sälja sex“, vilket är det som egentligen avses. Jag kan därför erkänna att jag själv länge lekt med tanken på att sälja sex. Kanske hade jag gjort det vid det här tillfället om jag inte haft ett fast förhållande.

Det som lockat har varit nyfikenhet och spänning, en inre vilja snarare än något behov av knark eller något tvång. Jag har ju faktiskt rätt bra betalt från mitt vanliga jobb. För mig är det inte konstigare att fundera på att sälja sex än det är för någon som är bra på att dansa hemma i vardagsrummet funderar på att dansa på scen någonstans för betalning — mer spänning, lite betalt, något annorlunda.

Det som gjort att jag tvekat har inte varit något moraliskt motstånd heller, utan snarare ett dåligt självförtroende — jag har helt enkelt varit rädd för att jag inte skulle kunnat attrahera. Uppenbarligen är jag inte helt ensam och påståendet att vi med dessa åsikter och syn på sex inte har existensberättigande eller inte vet vad vi själva vill är djupt förolämpande.

Bildcredits: rileyroxx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sexköpslagen, sex, kärlek, sexualitet

Foliehatt på

Jag har tidigare varit inne på hur man gärna ses som foliehatt om man berättar vad som håller på att ske. Folk tror helt enkelt inte på det — inte här, hemma i vår fina demokrati.

Tyvärr blev det inte så jättemycket diskussion runt sätt att komma runt problemet. Jag tror själv att en del av det som behövs är en konkretisering av problemen, som nu är lite abstrakta. Övervakningen och övergången till en polisstat känns inte. Att din mobil blir en spårsändare har ingen direkt påverkan på Svenssons liv.

Så vad kan hända? Vad händer redan? Jag menar inte att vi ska spekulera mer… jag menar att det redan finns mycket att ta upp. Bara senaste veckan har jag översköljts med en hel drös fullständiga galenskaper.

En skola lånar ut datorer till eleverna. Datorernas inbyggda webbkameror aktiveras sedan över nätet, och skolpersonalen spionerar med hjälp av dessa på eleverna. Det hela uppdagas när en elev får en tillsägelse för att ha agerat olämpligt — hemma. Det olämpliga agerandet? Han åt godis.

I England blir en fotograf upprepade gånger stoppad av en polis. När han vägrar uppge personuppgifter blir han arresterad. Det är nämligen “misstänkt och anti-socialt beteende” att fotografera julfirandet. Det hela spelades in i en fin spegling av vårt alldeles egna Gategate.

Det här är alltså alldeles vanlig semesterfotografering som straffas som terrordåd. Det är ju inte så att kameror är något nypåhittat hotfullt, eller att terroristerna inte skulle kunna hitta något sätt att få tag på bilder ändå om de ville… det är helt enkelt en lagstiftning som gör att Brittisk polis får arrestera vem de vill, när som helst, utan någon som helst påverkan på det som avses med lagen… precis som svensk droglagstiftning. Denna sorts lagstiftning som man vill införa mer och mer av kan drabba precis vad som helst. Allt som krävs är att du fotar tomten i julparaden.

Ett sista exempel är mannen som haspar ur sig ett litet morbidt skämtsamt uttalande på twitter när flygplatsen han ska resa via stänger i snöstormen. De flesta har nog hävt ur sig något sånt någon gång när tågen är sena, när bussen kör fast eller när man blivit dåligt bemött av någon. “Fan, man borde bränna ner hela den här stationen”. Det räcker kanske med senaste dagarnas snöstorm för att många ska känna igen sig i frustrationen och vreden.

“Crap! Robin Hood Airport is closed. You’ve got a week and a bit to get your shit together otherwise I’m blowing the airport sky high!”

Men nu var det en diskussion i sociala medier, inte en diskussion med polaren på bussen. De två är i allt väsentligt samma sak — sociala medier låter mig prata med mina vänner, men andra kan “tjuvlyssna”. Skillnaden är egentligen bara att i de sociala medierna är det lättare för andra att faktiskt delta i konversationen. Men vad hände?

Mannens meddelande klassades som bombhot, han riskerar nu 2 års fängelse, är på livstid bannlyst från flygplatsen i fråga, har fått datorer och telefon beslagtagna och är avstängd från sitt jobb.

En vettigt funtad människa skulle naturligtvis inse att en terrorist med en bomb inte går omkring och pratar om den vid bagagekontrollen. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle. En vettigt funtad människa inser att en snabb kommentar man häver ur sig i frustration i en konversation med vänner inte är ett seriöst menat bombhot. Men det är tydligen för mycket att begära i dagens samhälle.

Denna fullständiga vansinnighet i förhållande till de egna medborgarna sprider sig som en löpeld. Vi är inte längre i vår privata zon hemma, vi är inte längre semesterfotografer eller anonyma nobodies på bussen, vi är potentiella terrorister. Allt vi säger eller gör är misstänkt, särskilt om det skulle vara så att vi hävdar vår rätt jämtemot statsmakten eller vägrar gå med på statsmaktens godtycke.

Det är därför Piratpartiet behövs i riksdagen. Det är dessa historier som måste spridas till precis alla som inte förstår vart det är vi är på väg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Övervakning, Integritet, Piratpartiet, Rättssäkerhet

Vad är en mänsklig rättighet värd, MP?

Maria Ferm har under dagen diskuterat datalagringsdirektiv i sitt kommentarfält till det här inlägget. Inlägget i sig står i rak motsats till nyheten som senare på eftermiddagen landade om att S, V och MP nu gjort upp om att datalagringsdirektivet skall implementeras.

Andra har redan skrivit om uppgörelsen: läs MiNimaliteter, FMS, Grodorna Kokar, Troberg, projO, Falkvinge, Dexe eller varför inte PPs pressmeddelande för lite fördjupning om det.

Jag själv reagerade snarare på en del saker ur Ferms kommentarer, där det tydligt framgår att MP inte ser några andra alternativ än att implementera direktivet:

Jag skulle dock gärna vilja höra PP:s strategi för att förhindra att datalagringsdirektivet blir svensk lag. Är det att gå ur EU? Att betala 300 000 kr om dagen i böter? Att försöka omförhandla direktivet?

Då undrar jag alltså vad MP anser att en mänsklig rättighet är värd? 300 000 kr om dagen i böter, för ett land som Sverige? Det är i runda slängar 3 öre per invånare det. 3 öre om dagen för att slippa få mina mänskliga rättigheter kränkta? Jamenvisst! Fram med plånboken utan tvekan! Vi kan till och med avrunda det uppåt och ge lite dricks — säg att vi betalar en hel krona i månaden!

För att ha något att jämföra med kan vi ju ta som exempel att denna avgift skulle motsvara ungefär 5 promille av en TV-avgift (alltså 0,5%). Mänskliga rättigheter är verkligen inte värt mycket för somliga.

Nu är det ju till och med enklare än så. Hur ska vi förhindra att det blir svensk lag? Vi låter bli att lagstifta om det. Senast jag kontrollerade var nämligen riksdagen den lagstiftande församlingen i det här landet. Vi anser att direktivet bör prövas av EG-domstolen, och tänker därför föra upp den där.

Och även om det inte av någon anledning skulle gå vägen, så ja… då får det väl vara så då. Det går ju tydligen bra att strunta i andra direktiv man inte anser är bra, så varför ska vi inte strunta i detta, när så mycket står på spel?

Skärpning MP! Om ni släpper principerna vid första lilla motgång var det inte mycket till principer till att börja med. Får mänskliga rättigheter inte kosta något alls om EU kommer med böter? Går ni med på precis vad som helst om EU hotar med vite? Var går i annat fall gränsen?

Tydligare tecken på att Piratpartiet behövs i riksdagen går nog inte att hitta.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, Piratpartiet, Miljöpartiet, Integritet, EU

Rättsäkerhet på undantag

Det blir allt tydligare hur våra rättigheter sprungna ur principen om rättsstaten ses som hinder av våra myndigheter snarare än något att värna om. I fall som rör Internet och annan “ny” teknologi kan man kanske ursäkta det med någon sorts oförståelse för tekniken, eller i alla fall att den teknologiska utvecklingen skapat kryphål i lagstiftningen.

Ibland ser man dock andra fall som gör det utan tvekan tydligt att det handlar om mycket medvetet iscensatta taktiker för att komma runt rättssäkerhetens åtklämmande ramar.

Ta till exempel mannen som var misstänkt för en mordbrand i Gävle. Polisen hade stora problem att skrapa ihop bevis mot mannen. Man funderade då ihop följande plot för att snärja honom: en polis blev vän med mannen under en längre tid. Han lurades sedan att han skulle kunna få ett jobb, flögs till Holland för en “intervju” (för att kringå svenska regler), och fick där veta att företaget höll på med en del olagligheter.

“Intervjun” var alltså egentligen ett polisförhör, där poliserna sitter och ljuger friskt för en människa för att få denne att tala om diverse saker, utan att enligt lag fått veta att han misstänkts för brott.

Inget av det ovanstående har med ny teknologi att göra, eller något annat man brukar anklaga Piratpartiet för att snöa in på. Ändå handlar det om våra hjärtefrågor, om rättssäkerheten och hur polisstaten kommer krypande.

Det gör det mer än önskvärt tydligt att nedmonterandet av mänskliga rättigheter och vår demokrati inte har något med Internet att göra, inte beror på varken terrorism eller fildelning, och framför allt inte bara är någon sorts misstag i välvilja.

Man använder Internet-specifika lagar där man sätter rättssäkerheten ur spel som ett första steg mot en mer repressiv värld.

Rättssäkerheten ska gälla alla, alltid, som garant för alla oskyldiga medborgare oavsett vad statens avsikter är. Det spelar ingen roll hur övertygade poliserna är om att en viss person är skyldig. Det spelar ingen roll vilket brott man är misstänkt för. Det spelar ingen roll vilket kommunikationsmedel man använder för att kommunicera eller, för den delen, om man kan luras att flyga till Holland för en anställningsintervju.

Alla.

Alltid.

Tack för tipset: Lonely Savage

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Piratpartiet, Rättssäkerhet

Can’t happen here

Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).

Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”

Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.

Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.

Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.

Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…

Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.

Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!

Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.

Bildcredits: jonycunha

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval

Kommunen tystar riksdagskandidat

I vanliga fall brukar man tala om lagens långa arm. Detta har i Sverige uppenbarligen slutat med, och övergått till att tala om vad de styrande vill, snarare än vad lagen säger. Piratpartiets nyligen valda riksdagskandidat Mikael Nordfeldth har fått sitt kontor raidat at polis.

Det är naturligtvis i sin ordning att polisen slår till om det finns någon brottsmisstanke. Enligt svensk lag krävs ett brott med fängelse i straffskalan för att polisen ska få göra en husrannsakan… men det tycks inte vara någon husrannsakan det handlar om. Eftersom Nordfeldth höll till i kommunens lokaler kunde polisen gå in utan husrannsakan. Kommunens ansvariga såg uttryckligen till att ingen kontaktade Nordfeldth. Väl inne bestlagtogs ett antal serverdatorer, en laptop och en extern hårddisk.

Brottet då? Inget alls. När Nordfeldth tagit sig till polisstationen och lyckats få tag på någon fick han veta att han inte var misstänkt för något brott alls. Kommunens polisanmälan hade gjorts på grund av “mycket trafik mot en IP-adress”. Inget brott, luddig anmälan — men polisen lämnar inte tillbaks datorerna.

Detta är lite som att polisen beslagtar mängder med utrustning, inklusive dokumentskåp och pärmar, för att någon viss adress får mycket post. Fler och fler tillslag på senare tid vittnar om att polisen tycks kunna bete sig lite hur som helst om det är datorer inblandade. Det beslagtas till höger och vänster, och finns ingen sorts rimlighet i hur länge prylarna behålls.

Till saken hör även att riksdagskandidatens blogg tystnade och försvann när polisen beslagtog servern som drev den. Det ställer oss i ett mycket intressant läge där kommunen tystar en kritiker i opposition. Jag är inte konspirationsteoretiskt lagd nog för att tro att detta var meningen, men på mycket luddiga grunder är det ändå det man har gjort.

Bloggen är nu uppe igen på en annan server, och Nordfeldth berättar själv om tillslaget. Jag misstänker att det kommer gå med detta som med alla andra tillslag på senare tid: polisen kommer vägra lämna tillbaks utrustningen inom rimlig tid, och saken kommer glömmas bort och rinna ut i sanden. Fotavtrycken spolas snart bort, och ingen märker vår sakta vandring mot en polisstat av rang.

Andra som kommenterar: Troberg, Full Mental Straightjacket, Webhackande, Soso, Ershag.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Makt, Polisen, Rättssäkerhet

Våldtäktsvansinne

Jag brukar ha nog med bloggar och annat online att läsa på vägen in till jobbet för att låta bli att läsa tidningar, men idag var det av någon anledning ovanligt tyst i bloggosfären. Så jag tog en Metro att bläddra i, och utsatte mig för det stora ointresse som artiklarna däri brukar innebära.

Med ointresset kom dock ett visst obehag denna gång. För första gången ser jag nu hur de nya våldtäktsbestämmelserna appliceras. En man har varit otrogen mot sin sambo med hennes syster… lite omdömeslöst kan tyckas, men vad har det med våldtäkt att göra? Jo, systern är nämligen yngre än 15, vilket gör att all sex är våldtäkt, frivillig eller ej, enligt rådande lagar.

Det märks tydligt att lagändringen fått avsedd effekt här — Metro slår på stora trumman så sensationalistiskt det bara går om hur de har träffats för “övergrepp” på en butikstoalett (för att sambon inte skulle märka något) och hur han “regelbundet förgripit” sig på henne. Rubriken får det att låta som om någon med våld slitit in henne på coops toalett för ett snabbt dåd och sedan försvunnit springande från platsen till skogs.

Detta handlar inte om några övergrepp. Här finns inget lurendrejeri, inga hot och inget tvång, någon skada är varken avsedd eller skedd. Här finns bara ett flerårigt kärleksförhållande mellan två könsmogna individer, som på grund av vissa omständigheter tagit sig sexuellt uttryck just på Coops kundtoalett.

Alldeles oavsett vad man tycker om förhållanden med stor åldersskillnad så gör man alla verkliga våldtäktsoffer en stor otjänst med denna lag… till en början kanske det skapar vad jag förmodar är den avsedda effekten – sex med någon under 15 demoniseras med en hemsk titel, men på sikt? Jag kan bara se framför mig det tvivel som kommer uppstå i samband med begreppet…

“Vad då, en riktig våldtäkt, med tvång? Eller va du med på noterna?”

Förnuftet förlorar. I just det här fallet finns bara ett offer som drabbats av relationen: mannens sambo. Jag förstår precis hur hon måste känt när hon ertappade paret med att kyssas… men ska vi göra otrohet olaglig så kan vi göra det för alla, utan att kalla det något det inte är.

Nu sitter en man i fängelse i tre år för ett brott som inte skadat någon, och betalar hundratusentals kronor i skadestånd för sin kärlek, till sin kärlek. När han släpps fri är hon gammal nog att få bestämma själv… men vid set laget har väl alla välmenande i omgivningen lyckats “lära” henne hur fel det var att följa sina egna känslor istället för att rätta sig efter rådande moralism.

Det hela kan jämföras med att grov misshandel av en bebis anses vara lite mindre farligt, och att mörda en 15-årig flicka är bara hälften så illa.

Under tiden trampar moralstövlarna vidare och skördar fler offer bland dom som redan är offer för riktiga brott.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sex, Moral, Våldtäkt, Lagar, Nyheter

FRA: Vilka blir Sveriges fyra hjältar?

Om bara några dagar röstar riksdagen om FRA-lagen igen. Den här gången handlar det om det så kallat “förbättrade” lagpaketet, FRA 2.1. Problemet är att alla som vet något över huvud taget ser igenom alla “åtgärderna” — och ser att problemen fortfarande finns där. Grisen har fortfarande ett tryne under sminket — och de begränsningar som skulle gälla har en efter en lyfts.

Det ger helt enkelt ingenting att ha en domstol om det ändå bara är en person som väljs av de styrande politikerna, och där allt sker i hemlighet… mer mascara för svinet. Den trista sanningen är att det är samma unkna lag som ska röstas igenom igen, och det enda hoppet står till att några borgerliga politikers samvete tar över.

Dessvärre har det blivit prestige i frågan. För många inom partitopparna på den borgerliga sidan har det upphört att vara en fråga om att mass-avlyssna Internet och de svenska medborgarna, och blivit en fråga om att vinna. Det är en viktig förklaring till läget vi befinner oss i — många av de politiker som har avancerat högt upp i partiorganisationerna är riktiga vinnarskallar, och nu har frågan gått och blivit viktig att vinna av rena prestigeskäl.

Det leder till den sortens mobbning och regelrätt fusk som vi såg inför förra omröstningen. Nu är inga medel undantagna, nu måste vi vinna den här omröstningen, och alltså ger man sig på partikamraterna med otroligt starka påtryckningar, och skyr inga medel för att se till att rösterna hamnar rätt. Det krävs ett enormt starkt psyke för att stå emot ett sådant tryck, och i förra omröstningen hade bara två personer den styrkan — Camilla Lindberg (fp) som röstade mot förslaget och Birgitta Ohlsson (fp) som avstod vid omröstningen. De centerpartister som hotat att fälla lagen saknade den styrkan då.

Det förklarar även den total brist på bra debatt som råder nu. Man har bestämt sig, inte för att man kommit fram till att det är rätt i sakfrågan — sakfrågan spelar de facto ingen roll längre. Nu handlare det om att vinna över dom andra.

Nu behövs det fyra borgerliga ledamöter som har den egna styrkan att rösta emot, eller åtta som vågar avstå. Det känns svårt, men samtidigt måste de veta att det finns en stor och växande folkrörelse att stötta sig emot. De fyra som fäller FRA-lagen kan komma att bli inskrivna i historieböckerna som hjältar. Men för det krävs sant hjältemod, och ett stort stöd.

Demonstrationen i lördags var en uppvisning av stödet, även om uppslutningen var låg och det känns som om många håller på att tappa hoppet. En sista uppvisning av det stödet händer på onsdag. Om du över huvud taget har någon som helst möjlighet, dyk upp då. Jag håller med om att det kanske verkar som om chansen är liten, men det är i alla fall viktigt att vi tar den chansen.

Annars händer det otänkbara, och det är mycket svårare att gå tillbaks därifrån. Det är ett litet steg för en riksdagsledamot, men ett enormt feltramp för Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Informationspolitik, FRA-lagen.

Blogg-väggen:
JL, Badlands Hyena, Calandrella, ME, Gun, SB, F&T, HAX, EHT, IDG, CS, MMK, PA, SvD, KB, DN, Sossar mot Storebror, Gun2, Blå Borgen, Klamberg, Adam, Apelsineld, Josh, Lake, Linander, Tomas sida, Olofb, Scaber Nestor, Stoppa FRA-lagen.nu, Newsmill, Farmorgun i Norrtälje, Mitt i steget, Rick Falkvinge (PP), Mark Klamberg, Mark Klamberg, HAX, HAX, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Christian Valtersson, Liberal och långsint, Niklas Frykman, Sebastian Hall¡én, Mathias Sundin, opassande, Tankar från rooten, annarkia, SvD, DN, DN, Per pladdrar på, Anders Widén, Sagor från Livbåten, Svensson, projO/gothbarbie, Seved Monke, Scaber Nestor, XOR, Calandrella2, Scaber Nestor2, Mitt i steget, Farmorgun2, opassande2, Sagor från livbåten, opassande3, Stefan Tornberg (c), Blågrön röra, Scaber Nestor, Mattias, Svensson2, OlofB2, Kommunisterna, Anna jobbar och bloggar, ArvidFalk, Dagens Konflikt, Jinge, TantraBlog, Minimaliteter, MMK2, Moppa’s Hörna

Bruk och missbruk av upphovsrätt

När allt hårdare krav införs i lag och ordning om vad som gäller runt upphovsrätt öppnar man dörren för missbruk av lagen. Den uppföljning som borde ske är naturligtvis att man ser på allt lagen används till, och funderar på om det blev som man avsett. Var det här till samhällets fördel eller inte?

Med IPRED-1 såg vi relativt omedelbart att företag började försöka bända den till sin vilja och få ut uppgifter om saker som bara på ytan liknar upphovsrättsbrott. I USA kan vi hitta mer långtgående exempel efter den omtvistade Digital Millenium Copyright Act (DMCA-lagen).

TechDirt rapporterar om hur sjukvårdsföretag i USA tvingar patienterna att skriva på ett kontrakt för att de inte ska sätta betyg på läkare online (vilket man tydligen anser är ett problem). De senaste sådana kontrakten är uppbyggda på ett sådant sätt att patienten överför all sin upphovsrätt när det gäller texter som handlar om läkare på företaget till läkaren själv. Nu kan man ju tycka att det inte alls var sådant här upphovsrätten var tänkt att skydda, och ha alldeles rätt.

Samhället gagnas nog betydligt mer av att folk får informera varandra om läkare som är otrevliga mot sina patienter än av att dessa ska skriva över sin upphovsrätt för framtida recensioner. Problemet med att överföra mer och mer makt till företag (a’la IPRED) blir rätt tydligt här. Eftersom det nu är ett upphovsrättsbrott kan företagen förbigå polis, åklagare och all annan sorts sansad rättsprocess och direkt börja skicka hotbrev till webbplatser där det finns recensioner av deras läkare.

Slutresultatet blir i regel att recensionerna tas bort illa kvickt. Maktbalansen och den energi som krävs för att göra något åt saken från patienternas sida gör att det är relativt säkert för företagen att pyssla med den här sortens missbruk.

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, DMCA, Upphovsrätt

Ändamålen helgar godtycket

Jag tänkte vi skulle tala lite om ändamålsglidning. Det känns som ett sånt ämne som gärna ses som lite konspirationsteoretiskt när man tar upp det. “Skulle väl dom aldrig göra?”

“Händer inte mig”-attityd i all ära, och hur mycket förtroende som helst för våra folkvalda och myndigheter, men kanske vi bör se lite på tidigare händelser för att se hur det brukar gå. Kan vi rent av ha fel om folks hederlighet och välvilja?

För några veckor sedan fick finsk polis tag på en kidnappare. Bra jobbat, med hjälp av en svensk myndighet som kan vara bekant: Försvarets radioanstalt, FRA. Men vänta nu, skulle inte FRA syssla med hot mot rikets säkerhet?

Vänder man blicken utomlands kan man direkt se hur lagar som instiftats för att stoppa tung brottslighet som terrorism används lite på måfå. För att få statistik att se bättre ut, till exempel.

Echo kommenterar det  hela bra på Twitter:

Polisen får makt, använder den för att de kan, och folk blir förvånade.

Det kanske är dags att kisa lite med de helsvenska, helblå ögonen och fundera på varför politikernas och myndigheternas profil ser ut som ett monster i motljus.