Tänk som en kriminell

Postat Monday, January 23, 2012 om Rättssäkerhet

Som kanske bekant införs det hela tiden nya lagar, regler och procedurer för att hålla oss säkra. Allt från FRA-lagstiftningen, nya lagar om polisbefogenheter och krångliga säkerhetskontroller på flygplatser har införts för att skydda oss mot hot av det ena eller det andra slaget.

Dessa åtgärder har i princip alltid en kostnad. FRA fick en duktig ökning i sin budget för att klara av den ökade övervakningen, och det borde vara relativt uppenbart att komplicerade maskiner och ökad personalstyrka på alla flygplatser har en kostnad. I slutänden är det alltid du och jag som betalar. Man kan naturligtvis påstå något fint om att det är staten eller flygbolagen som tar kostnaden, men i slutändan är det ändå du och jag som betalar vår ökade skatt eller flygets höjda priser.

Dolt bakom detta finns även en annan kostnad — vi betalar med vår störda integritet eller den obekvämhet det innebär att behöva åka till flygplatsen tidigare och packa ner en mini-tandkrämstub i en speciell plastpåse. I vissa fall är denna tydlig och direkt, i andra mer subtil, men den finns ändå alltid där.

Det borde vara ganska enkelt att komma överens om att eftersom kostnaden för dessa lagar som ska skydda oss finns både i termer av ekonomi och obekväma intrång i våra liv så bör effekten ställas mot denna kostnad. Är åtgärden kostnadseffektiv helt enkelt? Vi anser till exempel att bilbälten är en kostnadseffektiv åtgärd mot trafikfara — men inte att låta bli att åka bil helt är det.

Frågan är då, helt enkelt: hur stor effekt har åtgärderna som görs för vår säkerhet från terrorism eller annan brottslighet? För att avgöra detta måste vi lära oss tänka som terrorister eller kriminella. Att underskatta sin motståndare är aldrig bra — vi vet att terroristerna och de kriminella där ute är rimligt smarta. Det innebär att om du och jag kan komma på sätt att kringå åtgärderna, då kan även terroristerna det. Alltså finns det ingen poäng i att betala pengarna och acceptera obekvämheten, eftersom åtgärden ändå inte ger önskad effekt.

Vi kan ta några exempel. Till att börja med just flygplatssäkerheten, där vi nu inte tillåts ta med mer än så mycket vätska som ryms i 1 dl-förpackningar i tidigare nämnda påse. Detta eftersom det finns flytande sprängmedel, och mer än denna mängd skulle kunna vara ett hot mot en flygplanskropp.

Hur skulle man kunna komma runt detta då? Tänk dig att min terrororganisation al-Limeda vill spränga ett flygplan. Vi skickar då fyra av våra terrorister med var sin påse 1 dl-packeterade sprängmedel. Väl inne på flygplatsen går vi till en tax free-butik och köper oss en flaska valfri dryck. Efter ett mystiskt möte på flygplatstoaletten har flaskans innehåll bytts ut. Vi bordar våra fyra olika plan, varav ett nu ligger lite risigt till.

Man kan naturligtvis eskalera säkerheten på olika sätt för att täppa till detta kryphål… vilket i sin tur säkert skulle gå att komma runt på ett eller annat sätt. Men vet ni vad som är den viktigaste observationen här? Det har inte gjorts. Alltså är alla dessa kontroller och begränsningar av vätskeinnehåll helt verkningslösa. De ökar inte säkerheten nämnvärt, men de kostar pengar och orsakar en otrolig mängd irritation hos flygpassagerare.

Ett annat exempel är de förslag som nu ligger om att kontantkort inte längre ska få säljas anonymt — alla ska tvingas registrera sina kontantkort så polisen kan spåra gärningsmän vid brott.

När MC-gänget Hellime så ska ringa in sitt bombhot registrerar de kanske inte snällt ett nytt kontantkort och ringer? Man skulle till och med kunna gissa att de istället slår ner gamla fru Agda, stjäl hennes mobil och ringer med den istället. Gänget vet ju om vilka regler som gäller, och kommer ju se till att de skaffar en mobil som inte kan spåras direkt till dem. Lagen har inte den effekt som eftersträvades, men Agda är inte så nöjd med situationen och det är inte heller de personer i utsatta lägen som behövt ett anonymt sätt att t.ex. informera pressen om oegentligheter.

Så här är det ofta — de kriminella och terroristerna har sätt att ta sig runt åtgärderna, men vanliga hederliga åker på att betala kostnaderna och hindras leva sina liv som de borde kunna. Till slut kan det bli helt absurdt.

Tänk på det nästa gång ni hör om en ny säkerhetsåtgärd som ska rädda oss från all ondska.


Bildcredits: David Lisbona

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Luktspår från ohederlig politik

Postat Monday, April 18, 2011 om Rättssäkerhet

Politiker, i alla fall i Sverige, älskar utredningar. Det spelar ingen roll hur illa folk far, hur uppenbart fel något är, det man gör för att visa krafttag mot felaktigheterna i samhället är att… tillsätta en grundlig utredning i frågan som ska vara klart senast om tre år.

Tre år senare är frågan nästan bortglömd, och när utredningens femtontusen sidor levereras ser det ut som om något görs när utredningens “rekommendation” röstas igenom — inte helt sällan en verkningslös ordexercis med någon enstaka faktisk ändring dold bakom en veritabel vägg av juridisk text.

Inom olika områden talas det ibland om “smells” — sätt man kan “lukta sig till” tecken på att något är fel, även om det kanske inte alltid går att bevisa eller ens sätta fingret exakt på varför. När politiker helt plötsligt gör tvärt emot vad man vanligen gör är detta just ett sådant luktspår.

Även utan att vara insatt i själva sakfrågan kan man alltså misstänka att något var lurt när svenska politiker gjorde allt i världen för att införa ett EU-direktiv bara ett par veckor innan en stor utvärdering om direktivet skulle levereras. Ville man inte ha en utvärdering av det, för en gångs skull? Varför inte det?

Så här i efterhand kan man bara konstatera att vi som kritiserat hela handhavandet haft rätt på varenda punkt. Våra makthavare ville skyffla igenom direktivet medans EU fortfarande kunde användas som svepskäl. Väl medvetna om att direktivet skjutits i sank i flera andra länders högsta instanser och att utvärderingen skulle innehålla svidande kritik försökte man skynda det hela så man kunde ursäkta sig i efterhand med att det var farbror EUs fel. Strategin var förmodligen rätt smart, med tanke på vilken omåttlig aptit svenskarna tycks ha på övergrepp från EU utan att EU-kritiken växer nämnvärt.

I vilket fall som helst: Utvärderingen kom till sist, och hade ett och annat att säga:

Datalagringen har inte alls uteslutande används för bekämpning av allvarliga brott, eller ens uteslutande av brottsbekämpande myndigheter. Lagringen har medfört stora kostnader för operatörer, och har medfört allvarliga ingrepp i den privata integriteten.

Slutsats: Datalagringen måste omarbetas, vilket kan ta flera år.

Jaha. Det var ju synd att vi inte hann med det då.

Min tilltro till att våra makthavande inte kommer rösta igenom skiten när de får chansen om ett år är dock fortfarande otroligt låg. Kan man vifta undan alla andra relevanta argument kan man även vifta undan denna utvärdering. Om jag ska sia lite kan jag se framför mig att det kommer låta ungefär så här:

“EU-kommisionen håller på att arbetar fram ett förbättrat direktiv, men tills det är klart är vi ändå skyldiga att införa det direktiv som nu finns. Annars får vi betala jättemassormiljarder i böter och små söta kattungar kommer offras.”


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments Off

Registrera mina känslor

Postat Tuesday, March 15, 2011 om Integritet

Jag känner att jag borde skriva om datalagringen som nu ska upp för omröstning i riksdagen, men de senaste dagarna när jag försökt samla tankarna har jag inte riktigt kommit någonstans.

För någonstans på vägen gick luften ur mig. Alla argument känns så gamla, alla lögnerna så ofta upprepade och sedan gång på gång sågade och motbevisade att de som har något som helst intresse av frågan vid det här laget haft alla möjligheter att förstå och se igenom det fullständigt genomskinliga.

Då känns det liksom poänglöst att återigen tålmodigt förklara hur direktivet går rakt emot källskydd och grundlagsskyddade rättigheter, hur det kostar mer att införa än att ta böterna. Det pågår så mycket fulspel runt direktivet att det för mig i alla fall är fullständigt uppenbart att detta inte handlar om oförstående, vilseledda politiker i behov av förklaring utan snarare maktkåta mästermanipulatörer som bestämt sig för att fuska och ljuga igenom direktivet till varje pris.

Det fanns en eller annan katt bland hermelinerna i FRA-omröstningen som gav lite hopp, men en del slängdes ut och andra visade sig snarare vara trogna sällskapshundar med kattdräkten som chiq modeaccesoir — och nu har husse visslat.

Jag var passionerat engagerad och förbannad över det sätt det hela förts in på. Arg, över en sådan brist på respekt för andra människors rättigheter men med en brinnande vilja att försöka påverka, förändra, förbättra. Nu är jag mest uppriktigt sårad och ledsen. Ja, jag känner mig personligt sårad av hur politiker trampar ner mig i gyttjan. Det finns många elaka saker som människor gör mot varandra, men få som slår mot så många på en gång, och ja det drabbar mig inte bara som teoretiskt begrepp i någon torr politiskt debatt som politiskt aktiv utan på ett högst personligt plan. Det handlar inte längre om “terrorister” eller “grova brottslingar”, det handlar om mig.

Det är *mig* ni kartlägger. Det är *mina* uppgifter som riskerar att läcka eller missbrukas av ett polisväsende som gjort det till en vana att missbruka befogenheter. Det är *jag* som riskerar att granskas i sömmarna för att kusinen till någon jag köpte begagnade möbler av snattade en godisbit. Det enda som inte registreras är mina känslor — min trötthet och min sorg.

Kanske klarar vi oss undan ett år, och i så fall bara av ren slump när man misslyckades att enas om hur mycket man skulle gnugga efter att man tryckt ner oss i gyttjan. Det är lite talande.


Bildcredits: Kristina Alexanderson

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är inte Louis Vuitton som är problemet

Postat Thursday, March 10, 2011 om Rättssäkerhet

Vi hör via DN att ett företag beter sig svinigt. Det är vardagsmat – vi ser det hela tiden. Den här gången är det Louise Vuitton som givit sig på en konstnär eftersom hon målat en bild till en T-shirt med en väska som skulle kunna varit en Louise Vuitton-väska. Pengarna från T-shirtförsäljningen använde konstnären till att skicka medicin till utsatta barn i Darfur. Domstolarna gick direkt på företagets linje och nu ligger alltså skadeståndskrav på enorma summor på konstnärens bord.

Med rätta har folk blivit upprörda – det här fallet har de perfekta detaljerna för att trigga känslor: de sätter dit en fattig konstnär för gärningar som inte en kotte tycker är fel, och som dessutom arbetat för välgörenhet. Inte nog med att man är som företag är mest hela tiden mot kunder, anställda och andra i samhället, man lyckas dessutom dra på sig stämpeln att man i princip orsakar att fattiga barn blir sjuka och dör.

Det har således skrivits en hel del om detta idag, men nästan alla missar målet. Det är nämligen inte Louis Vutton som är problemet. Det kommer alltid att finnas enskilda människor och organisationer som har det dåliga omdömet att ge sig på människor och göra livet surt för dem. Nakna sanningen och Disruptive synar PR-byrån som sköter Louis Vuttons ärenden, men inte heller den är egentligen problemet — det kommer alltid finnas någon PR-byrå som tar hand om sådant även om det naturligtvis är rätt smutsigt.

Vi kan inte räkna med att alla andra människor och speciellt inte företag ska vara någon sorts änglar. Det är istället samhällets uppgift att stå upp för dessa medborgare och se till att trackasserierna upphör. Emma kommer rätt nära i sina tankar om att det är något väldigt fel på upphovsrätten när den kan missbruka så — det säger något om hur fel det är att upphovsrättsindustrins advokater och lobbyister fått en fri motorväg rakt in i lagstiftarnas finrum.

Men det är ändå något mer som är fel här. Jag frågar mig vad rättssamhället håller på att bli när domstolen dömer ut böter utan att ens bemöda sig att informera om att den anklagade är misstänkt för brott. Jag undrar var domstolarna finns som håller reda på att det inte räcker med att måla en väska på en tavla för att fälla någon för upphovsrättsbrott.

Helt enkelt: var finns rättssäkerheten och alla andra grundläggande byggstenar som krävs för en rättsstat? Mer och mer verkar domstolar i Europa och västvärlden ha givit upp. Man bemödar sig inte längre om att försöka avgöra sanningshalten, man tar bara fram “fälld”-stämpeln och skyfflar undan pappren.

I Sverige märks det extra väl, för här håller även rättsväsendets olika delar varandra väl om ryggen. Att det skulle bli någon påföljd för några begågna fel är nästan otänkbart, det rinner ut i sanden och får glida förbi. Någon form av ansvarstagande eller påföljder finns helt enkelt inte.

Vi behöver ett samhälle som står upp bakom medborgare som trakasseras. Vi behöver ett stort ifrågasättande av alla mål som kommer in — stora som små, ekonomiska brott likaväl som våldsbrott.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Två sidor av rättsväsendets mynt

Postat Wednesday, February 23, 2011 om Rättssäkerhet

Tonläget i debatten om Sveriges sexualbrottslagstiftning och om rättsskipningen enligt denna är högt just nu. Delvis påeldat av Assange-fallet och den omtalade #prataomdet-kampanjen men även andra aspekter ligger där och bubblar under ytan.

Det har skapats två läger som jag skulle vilja påstå båda har en någorlunda korrekt problembeskrivning, men som i sin konsekvens hamnar helt fel. Lägren debatterar med höjd röst, ofta med gott om förolämpningar och förminskanden, trots att det egentligen inte är den andra gruppens åsikter som är grundproblemet.

På ena sidan står i princip alla landets uttalade feminister och stora delar av media. De utgår från sexualbrottens offer och formulerar problem om att så få offer får upprättelse, att offer behandlas illa av både polis och andra inom rättsväsendet. Detta är i sig korrekta iakttagelser och stora problem – alla har en naturlig rätt att bli tagna på allvar och få ett proffsigt bemötande. Däremot hoppar man via resonemang om att för få döms för sexualbrott till slutsatser om att vi behöver skärpt lag och i flera fall även uttryckt vilja att tumma på rättssäkerheten.

Den andra sidan i debatten tar sitt avstamp i den potentiellt falskanmälda misstänkta i ett sexualbrottmål. De formulerar problem om bristande rättssäkerhet, ett oproffsigt bemötande av poliser och andra inom rättsväsendet som i vissa fall visat sig vara anmälarens vänner och i andra fall av oförklarade anledningar helt enkelt inte följt gällande regler och rekommendationer. Dessa är absolut problem som måste tas på allvar. Även denna grupp anser ofta att det stor problemet är lagstiftningen, och inte helt sällan anas en tendens att misstänkliggöra alla anmälare, bara på den grund att man vet att vissa falskanmäler – och gör därmed precis samma fel som man anklagar andra för.

Feministerna beskyller sina meningsmotståndare för att tycka att sexualbrott skulle vara okej, vilket i princip aldrig är sant. I gengäld beskylls de för att vara orsaken till den bristande rättssäkerheten för misstänkta i sexualbrott, vilket nog ligger rätt långt från sanningen.

Nog kan lagen behöva ses över. Och nog finns det extremister i båda lägren. Samtidigt missar i princip alla det uppenbara problemet: det svenska rättsväsendet håller inte måttet. Jag kan till och med sträcka mig till att det är fullkomligt värdelöst.

Det handlar inte bara om sexualbrott heller – när senast hörde du inte om hur polisen eller åklagare schabblat bort något fall eller helt sonika låtit bli att undersöka brott, ibland misstänkt nog när den misstänkta haft vänskapliga kontakter med någon på polisen? Det enda det tycks finnas resurser för är de allra grövsta morden, alla fall som involverar någon kändis och enorma fildelningsrassior. Systemet är helt handlingsförlamat och lyckas samtidigt vara genompolitiserat och korrupt.

Det är detta som får de effekter som båda lägren i sexualbrottsdebatten påpekar. Brottsoffer får ett dåligt bemötande av polisen, som sedan glömmer bort att göra hälften av arbetet i brottsutredningen, eller så faller det hela i glömska hos åklagare som “väljer att inte ta upp fallet”. Samtidigt vet halva rättssystemet inte vad oskuldspresumption är, misstänkta behandlas som dömda, får sitta otroligt länge i väntan på rättegång och döms sedan av domstolar som inte bryr sig om att det bör finnas bevis för brottslig gärning.

Dessa två saker står alltså i te i något sorts motsatsförhållande som många tycks vilja göra gällande. Man kan prata om en skärpning av lagen eller annat men utan en ordentlig reform av svenskt rättsväsende är det nästan irrelevant.

Det har gjorts rätt mycket forskning på frågan som kommit fram till att kvaliteten på förhör drastiskt minskar om de inte hålls snabbt. Ändå går det otroligt lång tid innan polisen i detta land kan behagas förhöra inblandade människor. Om man inte redan på förhand är förblindad av ett ställningstagande är det mycket enkelt att se hur detta är till både den misstänktas och offrets nackdel — dåliga förundersökningar leder inte bara till friande domar i brist på bevis som kunde säkrats utan även till en generellt lägre standard på bevis, något som alltså leder till att Svenska domstolar bevisligen “lärt sig” döma för nästan inga bevis alls.

Vi behöver ett kompetent polisväsende som alltid står upp för medborgaren och som går att räkna med utför en kompetent brottsundersökning enligt alla regler och riktlinjer. Vi behöver domstolar utan glada amatörer som tillsätts politiskt, vi behöver åklagare och polis med både resurser och morot att ta upp fall som rör vanliga människor och framför allt behöver vi något så osvenskt som faktiska påföljder för den som missköter en utredning.

Tills vi fått det kommer rättssäkerheten i landet att vara i princip obefintlig — både för misstänkt och för brottsoffer.


Bildcredits: Connor Tarter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sexförbud

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Sexualitet

Sydsvenskan rapporterar om att en 16-årig flicka nu åtalas för sex. Det sex hon åtalas för är med två 14-åriga pojkar, och det är lite symptomatiskt att sydsvenskan just beskriver det som att hon åtalas för sex. Vi har slutat ens låtsas att det har något med våldtäkt, tvång eller utnyttjande att göra. Nu åtalar vi ungdomarna helt enkelt för att de haft sex.

Det handlar alltså om någonstans mellan 366 och 730 dagar som skiljer dessa ungdomar åt i ålder, något som förmodligen vida överstigs i den genomsnittliga relationen. Detta är ytterligare ett fall där jag har svårt att tänka mig att varken flickan eller pojkarna förstår vad problemet  är, utan det snarare är överbeskyddande föräldrar eller omgivning som satt emot.

Om flickan och pojkarna kunnat hålla sig i mellan 1 och 365 dagar så hade det hela plötsligt blivit lagligt — trots att det är väldigt svårt att argumentera att de två pojkarna skulle växt upp och blivit “mogna” under den tiden. Nu är det istället ett mycket allvarligt brott.

Brottsrubriceringen är nu sexuellt utnyttjande av barn, vilket jag också reagerade lite på. Vanligtvis ska ju all sex med minderåriga kallas Våldtäkt numera… och gör det i regel också när det är den manliga sexpartnern som är den äldre i relationen.

Oavsett vad rättssystemet väljer att kalla det slås nu flickans (och förmodligen pojkarnas) liv i småbitar av något som inte skadat någon, och som i alla rimliga regelverk borde vara deras ensak.

Samtidigt kommer nu en utredning om att det bör bli olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som gäller idag är alltså att det är olagligt att ha sex med någon som visar sin ovilja att ha sex. Det som ska gälla nu är att det blir olagligt att ha sex med någon som inte vill, vilket denna person dock inte behöver tala om. Här avkrävs alltså en hel del tankeläsning. Ingen av de inblandade  med såg något problem med den saken.

Utredaren förklarar för Rapport att det ändå inte behöver vara så strikt:

“Det är inte så att det ska vara skriftligt eller ens muntligt. Tänker man efter om hur mänskligt samspel fungerar så är det inte så det går till. Det är tillräckligt att det manifesteras genom medagerande som successivt ökad intimitet mellan två människor.

Detta är alltså tänkt att åtgärda de problem som finns i dagsläget där man inte kan bevisa att något tvång funnits. Hur man istället tänkt att det ska vara lättare att bevisa att något medagerande inte funnits övergår mitt förstånd — såvida man inte menar att det helt enkelt inte ska behövas några bevis längre, utan att det räcker med att någon säger sig inte ha velat haft sex för att mannen ska dömas (det är ju alltid en man).

Varken Ask, som tycker förslagen är superbra, eller utredaren själv verkar ha lagt någon större vikt vid begreppet rättssäkerhet. Att ha sex över huvud taget är snart ett minfält för män i Sverige, där det är ett lotteri om man kommer anklagas och dömas. Sexakten är en öppning, där kvinnor kan utnyttja mäns kåthet till att få en hållhake på dem — ett fast grepp där de alltid kan få det hela att verka som ett övergrepp i efterhand, i ett land där rättssäkerhet i princip inte finns för män som i samband med vårdnadstvister anklagas för både det ena och det andra, ofta helt utan bevisning (läs den länken om du över huvud taget har någon åsikt om rättssäkerhet i Sverige).

Samtidigt passar man i utredningen på att föreslå ökade straff för just det brott som flickan som detta inläggs början handlade om begick, vilket är en del av lagstiftningen man annars tycker fungerar utmärkt. Jag undrar om pojkarna håller med.


Bildcredits: Dan A’Vard

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Shock and awe

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Integritet

Den amerikanska militärens “måtto” var en period “Shock and awe” — uppvisa sådan massiv styrka och slå till så hårt att motståndarens fokus splittras och viljan att kämpa knäcks. Varje tillslag skulle vara extravagant, högteknologiskt och värre än fienden väntat sig.

För oss som kämpar mot övervakningsstaten känns den här taktiken igen. Gång på gång översköljs jag av ofattbara förslag som införs, varje förslag värre än jag trott, trots att jag är en av världens stora cyniker och pessimister när det gäller denna utveckling. Det är deprimerande ibland, helt enkelt.

Min stridsvilja drunknar. Jag väljer mina strider. ACTA har jag till exempel knappt nämnt på bloggen, trots att jag följt med i turerna… vissa saker orkar jag helt enkelt inte, i all upptagenhet av vansinnet som pågår närmre hemmaplan.

Och visst är det så: oavsett hur vi tjatat om att datalagringen skulle komma efter valet så var det väl ingen som trodde att det skulle presenteras dagen efter regeringsförklaringen? Och oavsett hur mycket vi tjatat om ändamålsglidning så var det väl ingen som trott att den skulle ske redan innan skiten införts, och till en sådan grad att det övergår förståndet? Shocked, and awed.

Den är svårt att hänga med när man mals ner under en aldrig vilande ånvält som plattar till våra grundläggande rättigheter, på ett sätt som jag inte kan beskriva bra med ett svenskt ord. Det får således bli ett engelskt: relentless.

I min analys av övervakningens historia, nutid och möjliga framtid varnade jag för att vi kan landa i en situation där den enda möjliga protesten är en väpnad kamp, och att politikerna då har skapat sig den “terrorism” de hela tiden har varnat för. HAX har varit inne på samma sak — vi måste göra motstånd nu, innan motstånd börjar kallas föräderi, och Q konstaterar att det inte längre är så otroligt att partier med fel åsikt förbjuds redan innan nästa val.

Det krävs egentligen ganska lite. Det som nu byggs upp är en övervakningsapparat med en helt ofattbar effektivitet, som ska användas för att bekämpa brott. Datalagringen är ett steg i detta arbete… med det expanderade förslag som nu läggs blir det i princip fritt fram för polisen att hämta ut vilka data de vill. Det krävs naturligtvis en brottsmisstanke, men erfarenheten visar ju att en sådan är lätt att skapa.

Den data polisen får är häpnadsväckande — de får i princip ett exakt positionsspår på varje medborgare som inte stänger av sin mobiltelefon (vilket motverkar dess syfte) titt som tätt. Dessa lagar kommer alltså direkt motverka den fantastiska teknologiska framgång som skett de senaste årtiondena.

Ju större denna apparat växer sig, desto mer omöjligt blir det att vända på utvecklingen den dagen den vänds mot medborgare med avvikande åsikter.

Det låter naturligtvis som paranoia, på ett sätt som nyheternas och politikernas rabblande om terrorhot i ett land som inte drabbats av terrorattentat under de flesta invånarnas livstid aldrig gör. Jag ber om ursäkt för det intrycket… men när det gäller ett samhälle så är jag av den bestämda uppfattningen att det ska byggas för att stå emot även sådant.

I Vitryssland används Internet för at ordna demonstrationer mot diktaturen. Polisen vet även detta och använder bloggarnas information för att vara förberedda på att slå till. För dessa medborgare är Internet ett fantastiskt verktyg i en verklig frihetskamp och demokratikamp. Kanske borde man stanna upp och tänka efter när vi i Sverige vill införa samma inskränkningar som den Vitryska regimen.

Nog är det lättare att bygga ett samhälle som fungerar smärtfritt förutsatt att dess maktpositioner inte missbrukas, men det innebär inte att det  är bättre än att bygga ett samhälle vars maktpositioner inte kan missbrukas. Själv är jag relativt övertygad om att missbrukandet kommer. Kanske inte så stort eller så tydligt till en början, men när det väl är tydligt är det ofta för sent.


Bildcredits: Andrew Huff

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att dömas av hat

Postat Friday, September 24, 2010 om Rättssäkerhet

Det snackas en del om nämndemän nu när SD kommer att få tillsätta nämndemän. Det är bra att det tas upp, för systemet med politisk styrning av domstolar är ruttet rakt igenom. Men frågan är varför man inte ställt sig dessa frågor tidigare.

“Hur känns det för en muslim att bli dömd av nämndemän från SD?” är den stora frågan. Naturligtvis skulle det kännas rätt visset. Men varför har den frågan aldrig ställts förut? Hur känns det för den unga kvinnan som gjort abort att dömas av någon KD-tillsatt nämndeman som plockats ur Livets Ord? Det har vi aldrig varit särskilt bekymrade över förut, trots att problemet funnits sedan systemet infördes.

Hur känns det för en företagsledare att dömas av nämndemän som tillsatts av ett Vänsterparti med en stor andel människor som hatar kapitalismen? Frågan har över huvud taget inte varit myntad.

Hur känns det för en man att bli dömd av nämndemän från ett radikalfeministiskt politiskt förbund som S-kvinnor? Ett förbund som uttryckligen säger att män ska omyndigförklaras till den milda grad att de inte ska tillåtas ta beslut, och som propagerar för att kvinnor ska premieras på mäns bekostnad i alla situationer, oavsett kvalifikationer?

Hur känns det för männen bakom en sökmotorsite för torrent-filer där en hel del upphovsrättsskyddat material indexeras att dömas av nämndemän tillsatta av partier som kräver hårdare tag mot fildelare och som har nära kontakter med upphovsrättsföretagens lobbyister?

Det här handlar absolut inte om huruvida dessa nämndemän påverkats av sina åsiktsinriktningar när de dömer, och inte om några individuella fall. Undersökningar har visat att det sker att nämndemän dömer enligt övertygelse i många fall, men även utan det så handlar det i det yttersta om förtroendet till rättsstaten, för vi andra kan inte veta om så sker, så länge risken finns.

Att jag kan dömas av någon som hatar mig, som ser ner på mig på grund av grupptillhörighet eller andra attribut, skadar både mitt förtroende när jag stiger in i rättssalen men också allmänhetens förtroende för att jag kommer behandlas på ett rättssäkert sätt.

Sverige är på många områden fast i ett superkonservativt läge. Vi behöver massiva reformer. Som dreadnallen skrev på twitter:

Lägg ner Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, Öppenpsykiatrin & Missbruksvården. Ersätt med fungerande verksamhet snarast.

Det finns för mycket prestige, för mycket gamla ingrodda vanor, för mycket felaktigt görande som görs bara för att “det alltid har varit så”, inom många myndigheter och även inom rättsväsendet. Ju mer jag tänker på saken desto mer övertygad blir jag om att det enda svaret på sikt är att göra drastiska saker. Riv, bygg om, bygg något bättre, utan gamla dåliga vanor.

För rättssystemets del är det dags att ta chansen nu när SD inneburit att saken kommit på tal. Byt ut systemet med nämndemän. Våga se oss om, studera hur andra länder har löst problemet,  och ta det bästa vi kan hitta. Det är dags att acceptera att Sverige inte är världsbäst på alla områden.

Vi kan bara misslyckas genom att  vägra erkänna våra brister. Det finns ingen skam i att söka förbättring.


Bildcredits: LuMaxArt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Har du råd att skyddas av lagen?

Postat Saturday, August 28, 2010 om Media

Inte helt oväntat har Justitiekanslern nu kommit fram till att Jesper Nilsson, som antastades när han filmade poliser i tunnelbanan, inte skyddas av tryckfrihetslagen. Detta eftersom han inte är registrerad och inte har utgivningsbevis.

Vad detta innebär är att tills en bloggare betalat de 2000 kr som avkrävs som avgift och gått igenom en hel del byrokratiskt krångel så gäller inte yttrandefriheten i Sverige.

Här kommer alltså Informationssamhället på tvären mot lagstiftningen. Internet och bloggandet har i praktiken inneburit en revolution där en 14-åring med bra saker att säga, till exempel, kan nå samma genomslag som den med allra finaste titeln i politiken eller affärsvärlden. Internet har inneburit det största steget mot det klasslösa samhället på länge, där innehåll snarare än tjusig förpackning avgör och där yttrandefriheten verkligen kommer till sin rätt.

Tyvärr har lagstiftningen inte hängt med på något sätt alls. Lagstiftningen är direkt inriktad på tidskrifter där allt går genom en och samma tratt med tillhörande filter för att sedan tryckas i mängder av exemplar i en dyr process.

Som effekt har detta då bland annat att Jesper Nilssons medborgarjournalistik, ett av årets viktigaste händelser, inte klassas lika skyddsvärt i lagens mening som Aftonbladets pladder om hur man skaffar sig en fast rumpa.

Om man som bloggare då skaffar sig ett utgivningsbevis, och blir ansvarig utgivare för sin blogg då? Om vi bortser från att 2000 kr är en rejäl utgift för en hel del människor så har det ett flertal effekter som inte riktigt passar ihop med teknologin.

Eftersom lagarna är anpassade efter att allt ska gås igenom och sedan tryckas, så faller precis allt som “trycks” i en “publikation” under samma regler. Filtrera, sedan Publicera. Internet är mycket mer anpassat till modellen “Publicera, sedan Filtrera”. Den praktiska effekten av detta är att jag i samma stund som jag får lagligt skydd för det jag säger också blir lagligt ansvarig för innehållet i samtliga kommentarer på bloggen.

Jag blir alltså straffrättsligt ansvarig för vad andra säger. Det enda rimliga sättet att hantera detta på är att moderera alla kommentarer, vilket inte bara är en bedrövlig mängd jobb utan även hindrar diskussionen.

Den största journalistiska revolutionen någonsin håller nu på att göra yttrandefriheten till laglöst land, där vem som helst när som helst kan åka dit för precis vad som helst, och framför allt där den bufflige kan sätta dit den som granskar. Piratpartiet går till val på att ändra på detta. Vi anser att yttrandefriheten ska gälla alla.

Se även Kraschkurs som utvecklar skillnaderna i lagen mellan PUL och yttrandefriheten.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Barnporr som valfråga?

Postat Tuesday, August 3, 2010 om Rättssäkerhet

Jag hamnade i en intressant diskussion på twitter igår om varför Piratpartiet valt att göra barnporrlagstiftningen till en central valfråga — risken för att stigmat ger en negativ association skulle enligt några vara alltför stor. Jag vill ändå hoppas att en stor del av befolkningen är villig att lyssna på argument, snarare än att bara få spatt av tanken på övergrepp mot barn.

Vi kan inte dölja en direkt konsekvens av vår ideologi bara för att barnporrfrågan är känslig — vilket den naturligtvis är. Det finns ett visst mått av hysteri inblandat. Det finns ingen i debatten som vill att ett enda barn ska kunna utsättas för övergrepp, men det är alltför lätt att kasta den anklagelsen på motståndare i debatten om man inte förstått vad de menar.

Det som egentligen saknas är en beskrivning av varför barnporrlagen är så farlig egentligen. Vi vet redan att en man dömts för innehav av tecknade bilder. Vi vet att det finns en teoretisk risk att en stor del av ungdomarna i landet kriminaliserats med denna lag… men så länge lagen inte nyttjats mot dem… ett fall är beklagligt, men inte en katastrof? Polisen spenderar ju trots allt inte sina resurser på att leta bland folks barndomsbilder.

Jag ska därför försöka förklara problemet mer i detalj. Låt mig börja med att beskriva en fiktiv situation, som förklarar hur ett samhälles rättsväsende kan perverteras från sitt ursprungliga syfte att försvara medborgarna till att vara något som illamenande medborgare kan använda mot andra.

Låt oss säga att vi införde en lag som kriminaliserade i princip varje människa. Tänk att vi skärpte vapenlagen så att den kriminaliserade olaga innehav av t.ex. köksknivar. Det behöver inte ha varit avsikten – något så fint som att minska våldet i samhället kan ha varit syftet bakom lagändringen. Har man bara tillräkligt aggressiv hållning kan man ignorera alla remissinstanser och driva igenom en sådan lag.

Det som händer när en sådan lag träder i kraft är däremot något annat. När det blir bråk mellan personer, som till exempel vid en skillsmässa, kan den ena parten nu komma med en anmälan till polisen. “Jag tror han har olaga vapen hemma”.

Polisen kan då följa upp anmälan, mycket riktigt hitta vapen hos personen, varpå denne straffas för olaga vapeninnehav vilket kan förstöra i livet på ett sätt som annars aldrig skulle vara möjligt för en person orsaka en annan. Dryga böter, kanske mer, med statens våldsmonopols goda minne.

Denna fiktiva situation är nog rätt osannolik, tycker du nog nu, och det hoppas jag verkligen att den är… men om den i alla fall förklarar hur ett gott syfte kan leda till ett övertramp som vänder hela rättssamhället upp och ner så bör det vara rimligt enkelt att se anslutningen till dagens situation.

Det talades innan förra valet att det inte gick att kriminalisera en hel generation… vilket man direkt efter valet ändå gjorde. Det som har hänt nu med barnporrlagstiftningen är att i princip hela befolkningen kriminaliserats. Kan du med någon som helst säkerhet garantera att du inte i någon fil på datorn, i något fotoalbum undanstoppat i bokhyllan eller i någon bok, film eller seriealbum har en bild på en naken eller sexuellt menande (i någon odefinierad människas ögon) person under 18 års ålder? Även om du räknar bilder på dig själv och din familj?

Jag kan inte garantera det. Snarare är jag relativt säker på att jag har något som enligt dessa regler skulle kunna klassas som barnpornografi, även om jag inte vet exakt vad.

När i princip varenda människa har något olagligt hemma som kan få polisen att ta till stora släggan (husrannsakan, beslagtagna datorer) blir samhällets skyddssystem istället ett vapen som kan användas i godtycke.

Det är precis det som hänt denna gång också… en före detta flickvän har som hämnd och för att få fördel i en vårdnadstvist av falskanmält mangaöversättaren (vilket för övrigt är en beklagligt vanlig förekomst med Sveriges nuvarande lagstiftning på området), och därmed lyckats nyttja rättsväsendet som gigantiskt slagträ mot mannen — en lyckad hämnd.

Människor som är så skrupelfria att de kan utnyttja ett sådant system i en vårdnadstvist är på inga sett de föräldrar jag tror är bäst för barnen. En lagstiftning som saknar reson på detta sätt skyddar ingen från några övergrepp, den snarare möjliggör nya typer av övergrepp.

Därför är det viktigt att vi faktiskt talar om det här i valrörelsen… barnen behöver skyddas, både från övergrepp och från samvetslösa föräldrar som försöker förstöra deras kontakt med den andra föräldern.


Bildcredits: spodzone

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,