Det är dags att börja ta jävet på allvar

Postat Thursday, April 21, 2011 om Piratpartiet

Förra årsmötet i piratpartiet föregicks av en hel del fulspel. Christian Engström var inte med i valberedningens förslag till ny styrelse, och istället för att argumentera för ett alternativt förslag drog han helt enkelt in ett ekonomiskt stöd till partiet, vilket fick en hel del konsekvenser för individer som anställts av partiet och för valkampanjen.

Detta ledde som ni kanske kommer ihåg till kampanjen “500 bäckar små” på den här bloggen, där vi tillsammans samlade in i runda slängar 90 000 kr — inte i närheten av nog för att täcka bortfallet, men ändå ett helt fantastiskt resultat.

Anledningen till hela rabaldret var den situation som föreligger där Engström faktiskt avlönar flera andra styrelsemedlemmar, vilket gör att en rätt tydlig jävssituation föreligger.

Nu vaknar frågan till liv igen i och med att HAX (som också avlönas av Engström) nominerats till styrelsen.

Jag har viss förståelse för hur resonemangen gick förra året — partiet låg precis inför ett val, och vi hade nog alla förhoppningar om att vi skulle göra ett bra nog riksdagsval att få partistöd och att frågan därmed skulle lösa sig själv, eftersom de som nu avlönas av Engström istället skulle kunna anställas av partiet.

Nu är situationen en annan. Vi missade den chansen, och sitter fast med nuvarande ekonomisk struktur till 2014. Det är därför dags att se hur vi tar oss ur denna problematik, om vi ska ha någon som helst trovärdighet i vår kritik mot jäv inom andra områden.

Jag har sett en del jämförelser med företag, där det är naturligt att de som investerar pengar får mycket inflytande över hur pengarna används. Det är naturligt i ett företag eftersom hela poängen där är att en investering ska ge ekonomisk återbäring — det viktiga är att investeraren får tillbaks sina pengar (och mer). Vi är ett politiskt parti, inte ett företag, och jämförelsen saknar därför relevans. Partiet ska styras på det sätt som bäst främjar vår ideologi, inte det som bäst främjar någon individ, oavsett investering i form av tid eller pengar.

Det ständiga ändrande och justerande som tycks söka efter att i varje givet tillfälle anpassa regelverket och strukturerna till egen fördel liknar ett förfarande jag själv sett i många föreningar där maktspelet mellan individer formar om hela organisationer. Som politiskt parti kan vi inte hålla på så.

Partiet lider redan idag av en ohälsosam stjärnfocus på de största bloggarna (Rick, Anna, Christian, HAX). Jag vägrar att tro att det inte finns tillräckligt många andra kompetenta pirater som kan styra partiet utan samma problem, och jag skulle vilja säga att det är läge nu att se till att lyfta fram andra förmågor. Det skapar även en bredd inför framtiden där vi inte behöver stå och falla med 4-5 överarbetade toppar som medlemmarna inte känner någon kontakt med.

Nu, på detta möte, har vi möjligheten att ta det första steget på vägen mot en bättre interndemokrati. Den vägen bör vi börja vandra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Shock and awe

Postat Wednesday, October 27, 2010 om Integritet

Den amerikanska militärens “måtto” var en period “Shock and awe” — uppvisa sådan massiv styrka och slå till så hårt att motståndarens fokus splittras och viljan att kämpa knäcks. Varje tillslag skulle vara extravagant, högteknologiskt och värre än fienden väntat sig.

För oss som kämpar mot övervakningsstaten känns den här taktiken igen. Gång på gång översköljs jag av ofattbara förslag som införs, varje förslag värre än jag trott, trots att jag är en av världens stora cyniker och pessimister när det gäller denna utveckling. Det är deprimerande ibland, helt enkelt.

Min stridsvilja drunknar. Jag väljer mina strider. ACTA har jag till exempel knappt nämnt på bloggen, trots att jag följt med i turerna… vissa saker orkar jag helt enkelt inte, i all upptagenhet av vansinnet som pågår närmre hemmaplan.

Och visst är det så: oavsett hur vi tjatat om att datalagringen skulle komma efter valet så var det väl ingen som trodde att det skulle presenteras dagen efter regeringsförklaringen? Och oavsett hur mycket vi tjatat om ändamålsglidning så var det väl ingen som trott att den skulle ske redan innan skiten införts, och till en sådan grad att det övergår förståndet? Shocked, and awed.

Den är svårt att hänga med när man mals ner under en aldrig vilande ånvält som plattar till våra grundläggande rättigheter, på ett sätt som jag inte kan beskriva bra med ett svenskt ord. Det får således bli ett engelskt: relentless.

I min analys av övervakningens historia, nutid och möjliga framtid varnade jag för att vi kan landa i en situation där den enda möjliga protesten är en väpnad kamp, och att politikerna då har skapat sig den “terrorism” de hela tiden har varnat för. HAX har varit inne på samma sak — vi måste göra motstånd nu, innan motstånd börjar kallas föräderi, och Q konstaterar att det inte längre är så otroligt att partier med fel åsikt förbjuds redan innan nästa val.

Det krävs egentligen ganska lite. Det som nu byggs upp är en övervakningsapparat med en helt ofattbar effektivitet, som ska användas för att bekämpa brott. Datalagringen är ett steg i detta arbete… med det expanderade förslag som nu läggs blir det i princip fritt fram för polisen att hämta ut vilka data de vill. Det krävs naturligtvis en brottsmisstanke, men erfarenheten visar ju att en sådan är lätt att skapa.

Den data polisen får är häpnadsväckande — de får i princip ett exakt positionsspår på varje medborgare som inte stänger av sin mobiltelefon (vilket motverkar dess syfte) titt som tätt. Dessa lagar kommer alltså direkt motverka den fantastiska teknologiska framgång som skett de senaste årtiondena.

Ju större denna apparat växer sig, desto mer omöjligt blir det att vända på utvecklingen den dagen den vänds mot medborgare med avvikande åsikter.

Det låter naturligtvis som paranoia, på ett sätt som nyheternas och politikernas rabblande om terrorhot i ett land som inte drabbats av terrorattentat under de flesta invånarnas livstid aldrig gör. Jag ber om ursäkt för det intrycket… men när det gäller ett samhälle så är jag av den bestämda uppfattningen att det ska byggas för att stå emot även sådant.

I Vitryssland används Internet för at ordna demonstrationer mot diktaturen. Polisen vet även detta och använder bloggarnas information för att vara förberedda på att slå till. För dessa medborgare är Internet ett fantastiskt verktyg i en verklig frihetskamp och demokratikamp. Kanske borde man stanna upp och tänka efter när vi i Sverige vill införa samma inskränkningar som den Vitryska regimen.

Nog är det lättare att bygga ett samhälle som fungerar smärtfritt förutsatt att dess maktpositioner inte missbrukas, men det innebär inte att det  är bättre än att bygga ett samhälle vars maktpositioner inte kan missbrukas. Själv är jag relativt övertygad om att missbrukandet kommer. Kanske inte så stort eller så tydligt till en början, men när det väl är tydligt är det ofta för sent.


Bildcredits: Andrew Huff

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1000 oskyldiga män i polisens arkiv

Postat Friday, October 1, 2010 om Integritet

Minns ni färjan där alla män filmades när de klev av, för att en gruppvåldtäkt begåtts? Det visar sig nu att det inte går att bevisa att det begåtts någon våldtäkt över huvud taget. I vanlig ordning är händelser på dylika kryssningar inte alls så glasklara som de först kan tyckas.

Det jag funderar över är vad som nu sker med filmerna. Det kan knappast anses vara bevismaterial, eftersom det inte ens finns någon misstänkt, trots denna sökning bland hela båtens manliga gästskara. I någon mån kanske det kan anses vara utredningsmaterial för denna specifika utredning.

Frågan är bara… kommer filmerna nu förstöras? Eller är det som med så mycket annat, att det “kan vara bra att ha”, och därför sparas? Naturligtvis visar det sig att det är så. De personer som hade oturen att födas med fel kön och vara på fel färja vid fel tidpunkt får i så fall sin frihet lite inskränkt:

“Materialet kommer ju aldrig hamna någon annanstans än i vårt arkiv, säger Petra Sjölander på Citypolisen.”

Nej, precis på samma sätt som DNA som lämnats av forskningsändamål helt plötsligt används för brottsbekämpning i en massiv avsökning bland hela befolkningen.

Jag vet inte vad du tycker, men för mig känns det inte helt okej att bilder och filmer på mig sparas undan i “polisens arkiv” utan att jag har något att göra med ett brott.

På polisen är man dessutom nöjda med tilltaget.

“Trots att filmerna på männen inte hjälpte polisen att gripa några våltäktsmän så tycker Petra Sjölander på Citypolisen i Stockholm att det var rätt metod som polisen hade använt sig av.

– Det hade kunnat leda till att polisen skulle kunna styrka brott.”

Jo, det är klart det hade kunnat. Det hade även kunnat ske om man tagit in alla män, torterat dem och hoppats på ett erkännande. Allt är inte okej bara för att man “skulle kunna styrka brott”.

“Om man ska ställa det i relation till den kränkning som den här tjejen kan ha varit utsatt för, så är det mycket värre än kränkningen att eventuellt bli fotad och filmad”

Ja, naturlivtvis är det så, men varför ska man ställa det i relation till den kränkningen? Polisens uppgift är inte “att vara mindre kränkande än den brottsling de utreder”. Vad är okej att göra för att lösa ett mord, då? Allt, så länge ingen stryker med?

Och sedan kan man ju fråga vilka urvalskriterier ska vara okej, när polisen trålar efter misstänkta? Om någon överfalls av någon mörkhyad, är det då okej att särskilja och flima alla med mörk hy? Just män är en av de få grupper som är okej att behandla som potentiella brottslingar. Har man inget att gå på försöker man söka så brett att man kan hoppas att man av ren tur råkar hitta någon misstänkt.

Det är lite som att gå till Eniro och söka på “Erik”. Visst är det nog så att man kanske kan hitta den man ville åt i listan någonstans… men det ett löjligt sätt att arbeta på. Om det dessutom innebär att man trampar alla vid namn Erik på tårna bör man kanske tänka efter, och när det är människors integritet det handlar om bör man vara ännu lite mer försiktig än så.

Men det är klart, när polisen lagt ner allt polisarbete, då behövs väl drastiska metoder för att sätta dit någon.


Bildcredits: Jeff E.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Läget, då?

Postat Monday, September 20, 2010 om Politik

Medan de flesta andra är helt upptagna med att förfasa sig, då, tvingas jag erkänna att det parlamentariska läget blev ganska mycket som jag hoppats. Inte mitt förstahandsval då, med tanke på det katastrofval Piratpartiet gör, utan mitt andrahandsval. Så här skrev jag för exakt en månad sedan:

Det har höjts en del varningar för att just SD skulle kunna bli vågmästare i valresultatet, som om det vore världens ände om SD kom in i riksdagen. Jag tycker nu visserligen även jag att deras politik är så urbota korkad att det inte är sant, men i händelse av att PP inte får vågmästarrollen i höst ska jag vara ärlig så ser jag nog gärna att SD får den då. Inte för att jag inte ser faran, utan för att skadan på det demokratiska systemet är så mycket större av att det byggs tvåpartistat. Sverigedemokraterna blir först riktigt nasty när de kombinerat ihop sig med resten av polisstaten.

Alla de etablerade partierna har ju redan konstaterat att dom inte tänker samarbeta med SD. Alltså skulle det vara intressant att se om det löftet hålls när bunker-partiet dinglar med regeringsmakten framför näsan. Och gör det det… ja, i så fall skulle det innebära att den svenska blockpolitiken bryts upp och rörs om, vilket jag inte kan se som annat än oerhört angeläget — även om priset vi då skulle få betala vore ett gäng dårar i riksdagen.

Även jag tycker det är skrämmande att SD väljs in i riksdagen. Inte för att SD har vidrig politik (vilket iofs är sant) utan för att det är ett kvitto på hur långt ifrån samhällets medborgare politikerna har hamnat.

Hela valet har varit ett fantastiskt sjöslag om medelklassväljarna, där man visat sig helt oförmögna att sätta sig in i någon annans levnadssituation. Till och med de utförsäkrade har används som ett slagträ i debatten av ena sidan, trots att vänsterblocket själva inte direkt har ett bra track record när det gäller försäkringskassan… och som om försäkringskassan var något svart får bland annars skinande vita svenska myndigheter.

Nu när SD kommer in skyller man det på olika varianter av “folk är dumma i huvudet”, allt i ett försök att slippa analysera vilken sorts existens det är som leder människor till en röst på SD. Det utanförskap som är grunden till ett sådant ställningstagande blir knappast bättre av det ramaskri av rent hat som ljudit konstant sedan gårdagskvällen, eller av demonstrationer landet runt mot ett demokratiskt valresultat.

Det är som om det finns en tro på att om man skanderar tillräckligt högt och monotont kan man slippa försöka förstå, slippa göra någon djupare analys av läget än att en tjugondel av befolkningen bör omyndigförklaras.

Fortsätter man längs den vägen kommer Sverigedemokraterna vara precis lika starka nästa val. Det enda positiva man kan se är möjligheten att de andra partierna nu styr upp sin egen integrationspolitik, vilket skulle kunna rycka undan mattan under fötterna på SD. På andra sidan av samma mynt finns risken att partierna (hej Folkpartiet) försöker stjäla röster av SD genom att själva bli mer extrema.

Nu har vi i alla fall ett intressant läge. Miljöpartiet har fått ett drömläge i vågmästarstälning där man förmodligen skulle kunna få igenom mer av sin politik än man någonsin fått förut, och det ser onekligen ut som man är så fast i blockpolitiken att man omedelbart kastar bort den chansen.

Nu måste någonting brista. Antingen brister högerblockets löften om att inte samarbeta med SD, eller så brister MPs blocktillhörighet (de andra alternativ som de facto existerar tycks inte ens finnas med i tankevärlden).

I annat fall hamnar vi i ett läge där en minoritetsregering ganska säkert leder till ett nyval om inte alltför lång tid, med oklar utgång. Partierna får då mycket svårt att förklara vad som ska göra skillnad, när endast en egen majoritet innebär att valresultatet håller.

Frågan som ställs på sin spets nu är helt enkelt: Är Sverige en tvåpartistat eller inte? Jag är glad att frågan i alla fall ställs, även i det fall svaret inte blir särskilt upplyftande.


Bildcredits: Gustav Gullberg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off

Otillräcklig informationspolitik

Postat Monday, August 23, 2010 om Informationspolitik

När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.

Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.

Centerpartiet

Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.

Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.

Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.

Folkpartiet

Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.

Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.

Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.

Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.

Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.

Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.

Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.

Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.

Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.

Moderaterna

Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.

Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.

Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.

Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.

Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.

Sverigedemokraterna

SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.

Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.

Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.

Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.

Sammanfattning

Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.

Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.

Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.


Bildcredits: Bright Tal

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det kontantlösa samhällets hicka

Postat Thursday, August 12, 2010 om Politik

Det har talats mycket om utvecklingen mot ett helt kontantlöst samhälle. Jag kan se stora fördelar i sådant, men samtidigt stora risker. Redan idag sparas och spåras allt fler av det transaktioner vi görs av myndigheterna, för att se att vi inte finansierar någon terrorism när vi köper två kulor vaniljglass i bägare på cafét.

Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.

Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:

När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.

Låter det orimligt? Det är nämligen precis så här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för små summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.

Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären på hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort på belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket då är det som lagen är tänkt att åtgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort på lika många ställen.

Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.

Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.

Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.

Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.

Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:

“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att låta folk köpa den med kort

Alla tre alternativ är dåliga för den som säljer glass.”

Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.


Bildcredits: barsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När rättssäkerheten brister

Postat Thursday, August 5, 2010 om Rättssäkerhet

Jag skrev igår om vad som kan ske när en falskanklagelse innebär att rättssäkerheten används som vapen mot någon annan i en konflikt. Ofta rör det sig om skillsmässor och vårdnadstvister, där sådant tyvärr är rätt vanligt — men även vanlig svartsjuka orsakar liknande händelser. Ju mer rättssäkerheten luckras upp, desto värre kan en sådan anmälan förstöra någons liv.

Det finns säkert en del där ute som tycker att det hela låter otroligt — att sådant inte kan hända i vårt land. Er vill jag bara be läsa berättselsen Bandhagen Blues, som jag hittade via Medborgarperspektiv. Det är en ganska lång historia, men ändå ett måste att läsa för den som är intresserad av vilket skick Sveriges rättssäkerhet befinner sig i. Jag ber er att läsa den, och vill ni ha en uppgift kan ni roa er med att räkna hur många myndigheter i berättelsen som agerar på ett rättsosäkert sätt och bara förutsätter att mamman är god och pappan ond. Ge gärna era svar i kommentarerna.

“Under dessa månader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.

Hon hade även genomgått en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid något tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne på glass och gått på badhus… Varför? Kan man ju undra.

Flera av de förhör som vi begärde få utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frågor och upprepningar.”

Rättssäkerheten ska gälla alla — vare sig det gäller ungdomar som drogtestas, män som filmar poliser i tunnelbanan eller pappor som anklagas för hemskheter. Polisens uppgift är att hitta bevis, inte att fabricera bevis. Nästa gång du hör politiker tala om jämställdhet, tänk tillbaks på den här historien då. Fundera då på hur väl deras förklaring om vad som orsakar bristen på jämställdhet stämmer med historien. Tänk igenom hur väl du tror att deras förslag skulle hjälpa.

Jag själv ser detta samhällsproblem som en naturlig fråga i fortsättning på Piratpartiets fokus på rättssäkerhet, men även om medvetenheten om problemet är en aning större inom partiet än i allmänhet annars så saknar jag ändå en tydlig agenda.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments Off

Upprördhet och uppgivenhet

Postat Tuesday, June 8, 2010 om Politik

Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.

Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).

Det är otroligt viktigt att sådant här kommer  upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.

Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.

I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.

Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.

Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.

Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?

Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?

Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.

Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?

Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.

Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.

(Ursäkta raseriutbrottet)


Bildcredits: Rudi and Milo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , Myndigheter.

Vem betalar?

Postat Thursday, May 27, 2010 om Politik

Jag läste igenom delar av mitt inlägg från igår och insåg något som jag inte känner att jag utvecklade tillräckligt långt. Det rör alliansens lösning på problematiken med ineffektiva myndigheter, nämligen privatisering eller att lägga ut verksamheten på entreprenad.

Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Anledningen att detta inte fungerar är en princip som återkommer på många ställen, speciellt i den nya ekonomin, och som därför förtjänar lite extra uppmärksamhet — särskilt eftersom den så ofta förbises helt.

Vinstmotivet fungerar i allmänhet bra på en fri marknad. Detta undergrävs till viss del av monopol och andra liknande problem, vilka därför regleras. Resultatet är ett i allmänhet välfungerande system som framhålls som föredöme i debatter när det gäller privat kontra offentlig sektor (och en del andra ämnen, för den delen).

Det som glöms bort i dessa sammanhang är att modellen vilar på flera ben, och att det allra viktigaste av dessa är kundens valfrihet. Vi röstar med plånboken, genom att spendera våra pengar hos någon annan när vi är missnöjda. När denna princip bryt slutar den fria marknaden att fungera — vi ser detta i flertalet områden som musikinsustrin (där monopol råder för inköp av vald vara) och kabeltvmarknaden (valfrihet saknas, vilket gör att operatörerna kan tvinga dig att köpa kanaler du inte vill ha).

Detta är även skälet till att upphandlad myndighetsutövning inte fungerar. Även i de fall där du nu råkar ha valfrihet så är det faktiskt inte du som är kunden – det är staten som betalar huvuddelen av kostnaden. Detta gör att det inte finns något direkt som kopplar behandlingen av medborgaren till inkomsten, vilket skulle krävas för att vinstmotivet skulle fungera fullt ut.

Detsamma gäller mängder av företag i den nya ekonomin. Vi kan ta kontroversen över Facebooks hantering av användarnas integritet som exempel. Detta förklaras helt enkelt av att användaren inte är kunden. Det är stora reklamplatsköpande företag som är Facebooks kunder, och det som säljs är en bieffekt av att vi lockas att använda tjänsten. Du som användare är alltså endast sekundär.

Det som tydligt märks i dessa system är en avsevärt högre tröskel för missnöje bland användarna innan något åtgärdas. Det är därför vårdföretag missköter sig men går med vinst, det är därför CSN har misstolkat sitt uppdrag och det är därför personlig information har blivit ett sådant integritetsproblem i den nya eran.

Vill man försöka applicera någon form av marknadsmodeller på myndighetsutövande så krävs alltså att resultatet inte mäts i pengar utan i någon form av mätbar valuta som medborgarna är helt fria att spendera som de vill.

Att dessutom koppla det hela till en personlig resultatrapportering för varje medarbetare gör dessutom att det för första gången utkrävs ett ansvar av personer i maktställning — och det vore ju inte en dag för tidigt.


Bildcredits: quaziefoto

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fikapaus och medborgarförakt

Postat Wednesday, May 26, 2010 om Politik

Ju längre tiden går, och ju fler nyhetsartiklar som seglar förbi mitt medvetandes flod, desto mer har jag insett att jag undrar hur samma sak kan upprepas gång på gång på gång. Det handlar om myndigheter som totalt feltolkat sitt uppdrag, som kommit på så stora villovägar att det utifrån är totalt uppenbart för den mest imbicille betraktare att något är helt på tok.

Ändå är det här inga stora skandaler som går till historieboken som varnande exempel, som vi lär oss av — det är en återkommande, lätt irriterande småhicka i samhället, som vi genast repar oss från, glömmer bort och väntar tills den dyker upp igen.

Nu senast är det Migrationsdomstolen som skickat tillbaks en lesbisk kvinna till Afrika, med motivationen att hon får skylla sig själv, eftersom hon var den hon var utan att dölja det. När började svensk flyktingmottagning omvandlas till domens altare, där den Vite Överlägsne skall förkunna dom? När slutade det handla om att skydda människor som försätts i fara om de tvingas tillbaks till sina hemländer, och handla om att endast de utan synd fick äntra denna fristad?

Men jag tänker inte argumentera mer om den saken. Det är så fullständigt uppenbart för varje rimligt tänkande människa hur vansinnigt detta beslut är. Jag rekommenderar Anna Trobergs genomgång.

Jag undrar istället varför detta återkommer. Varför missköter sig myndigheter som är till för att skydda och hjälpa oss till den milda grad att det skapas en strid mellan medborgare och myndigheter? Om och om och om igen? Försäkringskassan, behandlingshem, åldringsvård, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvården, etc, etc.

För ett antal år sedan var jag själv i kontakt med bland annat Migrationsverket och Verket för Högskoleservice (VHS). Mitt bestående intryck är ett av en motvilja mot arbete och ett riktigt uselt bemötande. Varje gång jag klev in genom dörren till VHS var det någon inom direkt synhåll som hade fikapaus. Utan undantag (och då var jag ändå där ett rejält antal gånger). När jag bad om hjälp fick jag undflyende svar om paragrafer.

Min dåvarande flickvän hade flyttat till Sverige. I hemlandet hade hon studerat språk på universitet och jobbat som engelskalärare… enligt VHS “översättningstabell” motsvarade detta ungefär högstadiekompetens (alla vet ju att Svenska skolan är lite bättre och lite finare än andra länders skolor). Jag ifrågasatte detta och ville se materialet bakom beslutet. Detta bad jag om i tre brev över en period på flera månader innan jag till slut hotade VHS chef med rättsliga åtgärder (brott mot offentlighetsprincipen) — varpå jag till sist fick en kopia av två sidor tabell, utan något som helst bakgrundsinformation.

Denna historia upprepar sig dagligen runtom i landet med diverse myndigheter som gömmer sig, missköter sig och förhalar ärenden i förhoppning att medborgarna ska tröttna, misströsta och ge upp. Och så en fikapaus till på det — vi kan ju inte missa 10-kaffet.

Grundproblemet här är inte den enskilda skandalen på Migrationsverket, mina enskilda problem med VHS eller något annat problem… grundproblemet är den attityd som oundvikligen tycks fostras på myndigheter i landet, dit människor som vill undvika hårt arbete men samtidigt gillar makt över de maktlösa dras som insekter till en strålkastare i natten.

Jag tror detta beror på en bruten ansvarskedja och bristen på rimligt utkrävande av resultat. Man har inför så strikta regelverk att något självbestämmande inte längre finns. När det finns så mycket regler att det inte längre går att göra rätt sak så återstår bara att gömma sig bakom paragraferna. Då finns inte längre någon som vill göra rätt sak. Det vi behöver på Migrationsverket är handläggare som kan tänka själva och göra en rimlig bedömning — men som också får stå till svars för att denna bedömning är rimlig.

Philip Howard talade om precis denna problematik på i en mycket sevärd föreläsning på TED, i sammanhanget amerikansk lagstiftning.

Det hjälper inte att ropa på någon ministers avgång. Detta är ett systemproblem som fanns långt innan Alliansen fick grepp om rodret.

Vänsterblockets lösning på problemet är att slänga mer pengar på problemet. Skatterna måste höjas, så att det kan tillsättas fler ineffektiva handläggare eftersom jobbet inte utförs till tillräcklig kvalitet. Resultatet blir mer byrokrati, mer svinn i form av organisation och fler fikaraster.

Högerblockets lösning på problemet kommer från insikten att det saknas resultatkrav, vilket i sig är riktigt. Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.

Det som behövs är istället någon form av alternativ modell, där den ekonomiska verkligheten är sekundär mot den faktiska verkligheten där de medborgare som behöver myndighetens hjälp är den viktiga faktorn. Primärt är att jobbet skall göras på ett bra sätt, där varje person i organisationen ser sin egen del i helheten, och där mätbara resultat ska uppnås.

Det innebär att det även måste motiveras varför varje person är på plats i organisationen — alltså ett effektiviserande. Alltför många myndigheter sparar genom att skära i de exekverande delarna, men lägger sedan på sig organisatorisk börda. Detta kan enkelt ses inom t.ex. sjukvården, där man gång på gång avskedat assistenter och annan kringpersonal. Nu har man istället läkare som sitter och skriver journaler istället för att träffa patienter. Samma mönster upprepas gång på gång i kommuner som bygger äventyrsbad men avskedar lärare, och så vidare tills man helt enkelt tröttnat och inte orkar höra på eländet längre.

Jag tror inte det i grunden beror på att dessa människor inte vill väl… det saknas helt enkelt en tydlig målbild och ansvarsfördelning. Att de etablerade poltiska partierna inte ser detta är dock inte så förvånande… det krävs nämligen att man återgår till att se myndigheterna som något som är till för medborgarna, inte för staten.

Balansen har rubbats och medborgarna kommer gång på gång i kläm. Det är en av många anledningar att jag röstar på Piratpartiet.


Bildcredits: Greg Timm, LuMaxArt, virucides

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,