Otillräcklig informationspolitik
När vi talar om kontrollsamhället, övervakningslagarna och informationspolitiken är det inte helt ovanligt att vi i Piratpartiet får medhåll från en del av de andra partierna. De är ofta snabba att visa upp någon viss aspekt av sin informationspolitiska hållning för att på det sättet visa upp sig som trovärdigt alternativ, där det snarare finns minor som efter valet kommer visa sig röra sig om något helt annat än förbättrad integritet.
Medan de i sin tur är snabba på att peka ut områden där Piratpartiet inte har en heltäckande politik gör de allt för att se ut som om de själva har en heltäckande informationspolitik. Jag tänkte här spräcka den bubblan: Det finns inget annat parti som går att lita på när det gäller informationspolitiska frågor eller när det gäller det framväxande övervakningssamhället. Här nedan kommer en analys av partierna i bokstavsordning.
Centerpartiet
Centerpartiet gick till val 2006 på att stärka integriteten och många andra saker som lät väldigt lovvärda. Det gjorde nog att partiet fick en hel del röster. Väl efter valet har man regelmässigt struntat i dessa löften, och kritik internt såväl som externt har fallit för döva öron.
Nu har partiet helt släppt kritiken mot FRA, på någon sorts lösa grunder om att gjort är gjort, vilket pekar på en total och hopplös brist på insikt om det grundläggande problemet. Trots detta fortsätter partiet att kritisera datalagringsdirektivet i någon form av PR-drag, som när det väl kommer till kritan inte kommer innebära något konkret alls.
Detta har lett till att till och med Integritetskännande Centerpartister bestämt sig för att rösta Pirat.
Folkpartiet
Folkpartiet huserar Liberati, en frihetlig gruppering som strävar efter att styra om partiets inriktning när det gäller frihetsfrågor, där inkluderat övervakning och liknande.
Inom partiet återfinns också hjältinnan från FRA-omröstningen — den enda riksdagskandidat som höll ut och stod fast vid sina principer: Camilla Lindberg. Detta ger naturligtvis ett bra intryck, vilket även faktum att FP är det riksdagsparti som har flest underskrifter på Nej till datalagring (12 kandidater, att jämföra med 70 från PP) gör.
Trots detta första intryck beter sig partiet som helhet som en stabil stöttepelare för moderaterna i alliansen. Partiets utspel inför valet har handlat mer om ordning och reda, mer kontroll (särskilt inom skolan) och flirtande med främlingsfientliga grupperingar. På så sätt visar sig partiet vara på väg bort från en förbättring snarare än mot en.
Jag ser en hel del potential i de inre frihetliga strömningarna när det gäller informationspolitiken, men för detta val är den gruppen alldeles för svag för att ha någon påverkan.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna profilerar sig som värnande om “Verklighetens folk”, en term man därför varumärkesskyddat så att inga andra partier ska få använda den. På så sätt lyckas man visa hur man själva är villiga att missbruka informationslagstiftningen, för att få styra debatten själv.
Ingen av partiets kandidater har skrivit på väljarkontraktet mot datalagring, och partiets EU-parlamentariker och tillika vallokomotiv sedan urminnes tider, Alf Svensson, är den enda svenska parlamentariker som skrivit under ett förslag om att utöka datalagringsdirektivet till att alla webbsökningar ska sparas undan i flera år.
Partiet tycker att FRA-lagen blev bra till slut och fick tillräckligt bra integritetsskydd, och går även till val på att föreningsfriheten ska inskränkas och på att införa undantag i banksekretessen för att kunna jaga terrorister och barnporrköpare.
Miljöpartiet
Miljöpartiet är det parti som jag själv ser som närmsta andra kandidat i informationspolitiska frågor. Det kan nog bero på att partiet i mångt och mycket har unga medlemmar, och en större förståelse för de nya generationernas sätt att leva integrerat med den nya sociala tekniken.
Trots det har man svaga punkter i rustningen, brister i isoleringen. Särskilt visar deras track record att man ofta viker ner sig för S i regeringssamarbetet. Ett bra exempel på detta är hur man plötsligt var för datalagringens införande i Sverige tidigare i år. Det var rätt tydligt att detta var någon form av kompromiss i S-V-MP-samarbetet, men i stället för att säga rakt ut att man förhandlat bort datalagringen så var en hel drös företrädare för partiet för teledatalagringens införande helt plötsligt.
Den uppgörelsen har sedan rivits upp, men något tydligt ställningstagande verkar inte ha funnits sedan dess. Det är därför rimligt att tro att MP kommer göra samma prioriteringar nästa gång, det vill säga fokusera på sina kärnfrågor: miljöfrågorna, och låta andra frågor bli lidande.
Partiet vill riva upp IPRED-lagen, men har inte kommit överens med S och V om saken, och verkar inte särskilt angelägna om att göra det heller. Av intresse är även att endast en enda Miljöpartist återfinns på listan av underskrifter på väljarkontraktet mot datalagring.
Moderaterna
Moderaterna kan tyckas vara borta ur racet redan från början. Ändå kommer de med jämna mellanrum med utspel om reformerad upphovsrätt eller dylikt. Klart är dock att partiet inte har en grundläggande framtidsinriktad syn på frågan — hos M är banden starka till upphovsrättsbranchens lobbyister och verklighetsbeskrivning.
Reinfeldt och Ask får nog ses som de enskilt mest drivande för övervakningssamhällets införande, och det odemokratiska sätt som FRA-lagen tvingades, trycktes och mobbades igenom de egna leden borde vara en varningsklocka för alla som tänkt sig att rösta på Moderaterna.
Detta parti har varit drivande när det gäller väldigt många av de övervakningslagar vi har idag.
Socialdemokraterna
Socialdemokraterna var det parti som satt vid makten när övervakningen började rullas ut i snabb takt. Socialdemokraterna påbörjade FRA-lagen, men lade den sedan på is. Socialdemokraternas styre har till och med påverkat hela europa i negativ riktning i och med datalagringsdirektivet som antogs på EU-nivå, och som ursprungligen förhandlats fram av Bodström.
Även om Socialdemokraterna ursprungligen varit ett motstånd mot FRA-lagen under orden “Riv upp, gör om, gör rätt!” så har det sedan kastats en skugga över vad innebörden av detta egentligen är. Eftersom FRA-lagen ursprungligen var ett S-förslag, och eftersom det pratas om att “göra rätt” när det gäller avlyssning av kabel ställer många frågan om Socialdemokraterna kanske egentligen mest är ute efter att få sätta sin egen prägel på massövervakningen, eller klippa PR-poäng.
Partiet har även en historia av att köra över sina samarbetspartners.
Sverigedemokraterna
SD gör ingen hemlighet av sin strävan efter hårdare straff och mer kontroll (av vissa samhällsgrupper, i alla fall). Man har tydligt tagit ställning för någon form av FRA-liknande övervakning. SD ser “terrorhotet” som ett av vår tids stora problem, och åtgärderna kommer därefter.
Nu senast vill Åksesson ha övervakningskameror “på alla platser där våldtäkt är vanligt”, så då är det väl bara att sätta upp kameror i sovrummen då, med tanke på att de allra flesta våldtäkterna sker i hemmet. Jag tänker inte gräva djupare än så i partiets åsikter.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet anser sig ha den bästa integritetspolitiken, och vill att FRA-lagen rivs upp vilket har skrivits med i valmanifestet. Trots detta finns inget mer informationspolitiskt material att tillgå, och bara en kandidat från Vänsterpartiet bland nejtilldatalagrings topplista.
Partiet har dessutom som grundregel att man aldrig kommer fälla en arbetarregering. Detta innebär alltså att man inte har något hårt att komma med när det gäller integritetsfrågan i det rödgröna samarbetet, och Socialdemokraterna har ju dragit fördel av detta i ett antal år nu.
Obs: Efter lite ny information i en kommentar har jag skrivit ett uppdaterat inlägg om vänsterpartiets informationspolitik.
Sammanfattning
Om du tycker att fokusfrågorna rörande integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap är centrala, tänk efter mycker väl innan ni röstar på något av partierna ovan. Visserligen finns det alltid i alla fall något namn som är värt att kryssa, men resultatet av valet är i alla fall att partiets officiella politik genomförs, och där är bristerna stora.
Röstar du istället på Piratpartiet så kan du vara helt säker på att integriteten, rättssäkerheten och informationspolitiken hamnar i fokus. Det är visserligen sant att du då lämnar skolan, vården, omsorgen och skatterna för andra att bestämma.
Tycker du å andra sidan att skolan, vården, omsorgen eller skatterna är det viktigaste, så ska du definitivt rösta på något annat parti… men minns då att du med säkerhet lämnar informationspolitiken att driva vind för våg, på precis motsvarande sätt.
Bildcredits: Bright Tal
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, övervakning, informationspolitik, integritet, rättssäkerhet, val 2010
Det kontantlösa samhällets hicka
Det har talats mycket om utvecklingen mot ett helt kontantlöst samhälle. Jag kan se stora fördelar i sådant, men samtidigt stora risker. Redan idag sparas och spåras allt fler av det transaktioner vi görs av myndigheterna, för att se att vi inte finansierar någon terrorism när vi köper två kulor vaniljglass i bägare på cafét.
Vissa tar dessa risker som anledning att försöka rulla tillbaks hela det kontantlösa samhället. Jag tror inte det är en framkomlig väg, utan att det istället vore bättre att lägga sin energi på att styra upp så korten går att använda hur och när man vill, utan att detta hela tiden ska registreras. I en allt mer globaliserad värld kan det inte vara så att vi måste skicka sedlar till varandra eftersom de digitala betalningarna inte uppfyller våra krav på integritet och säkerhet.
Tyvärr har betalkorten en rätt otrevlig baksida. Betrakta följande scenario:
När du går ner till korvkiosken och köper en varmkorv står där en myntkontrollant. Du betalar 15 kronor till kioskägaren för din varmkorv, och 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att få använda statens mynt. När du får din korv kommer du på att du är väldigt törstig också. Du betalar 10 kronor för en läsk, och ytterligare 3 kronor till myntkontrollanten för privilegiet att återigen få använda statens mynt.
Låter det orimligt? Det är nämligen precis så här korthandeln fungerar idag. En del ställen har tagit ut avgiften direkt av kunden, vilket verkar rimligt — kostar korttransaktionen en viss mängd pengar att genomföra är det väl lika bra att lösa upp detta direkt. Andra vägrar ta betalt med kort för små summor, ytterligare andra sätter sina priser högt nog att kunna betala ut avgiften ur sin vinst.
Nu kommer däremot en lagstiftning om att det ska vara olagligt att ta ut avgiften av slutkunden. Jag erkänner absolut att det är irriterande när affären på hörnan tar 5 kr extra för kortbetalning… men jag blir nog lika irriterad när cafét inte tar kort på belopp under 100 kr. Denna irritation kan naturligtvis leda till att man istället använder kontanter, vilket då är det som lagen är tänkt att åtgärda, men det borde vara rätt rimligt att tro att resultatet istället blir att vi inte kan betala med kort på lika många ställen.
Jag förstår att man om man driver visionen 0m det kontantlösa samhället vill förhindra att det ska vara extra dyrt att betala med kort. Det är på något sätt självklart att det avskräcker lite. Men att göra det genom att tvinga handlarna att dölja hur mycket kunden faktiskt betalar är konstigt och svårförstått. Problemet här är ju inte att handlaren gör något konstigt, utan att bankerna tar ut en helt hutlös avgift för en mycket enkel transaktion.
Istället för att ta itu med dessa fundamentala problem för kortanvändare och det kontantlösa samhället så bekymrar man sig nu om att lagstifta om hur bankernas utsugande av pengar ska tillgodoses. För det man har gjort är ju att förbjuda slutkunden att betala de avgifter som de facto redan finns där, inte att förbjuda avgifterna i sig, reglera avgifterna, eller ens fundera runt hur de digitala betalningsvägarna skulle kunna bli mer rimliga.
Johan Folin argumenterar i SvD att kortavgifterna istället skulle kunna höjas med tusentals kronor som argument för att avgifterna ska få tas ut. För mig är det ett tecken på att avgifterna används som en guldgruva för någon/några aktörer, och inte var något som var tvunget att tas ut för att systemet ska fungera. Jag har mycket svårt att tänka mig att det kostar bankerna 3 kronor att ta emot en anslutning, kontrollera att transaktionen är giltig och flytta några siffror i en databas, och jag ser ingen självklar anledning till att bankernas vinstbegär ska stå i vägen för en viktig samhällsfunktion.
Det är nästan så att man ibland får känslan av att staten inte riktigt vågar gå emot bankerna, och hellre försurar livet lite för några småföretagare eller medborgare, vilket inte minst illustreras av hanteringen av finanskrisen och bankernas agerande inom denna.
Så på något absurdt sätt har vi nu en situation där bankerna kan ta ut vilka avgifter de vill för en superenkel och grundläggande tjänst i samhället, medan handlarna i slutändan åläggs att hemlighålla vad det är för avgifter du betalar. För tro mig, nog är det så att det i slutändan ändå är du som betalar på ett eller annat sätt. Krohn har nog bästa exemplet på vad som händer:
“Den som vill sälja en glass för 19 kronor har egentligen nu tre alternativ:
1) Sälja med förlust
2) Höja priset
3) Neka att låta folk köpa den med kortAlla tre alternativ är dåliga för den som säljer glass.”
Det finns bara ett sätt att lösa problematiken, och det är att acceptera att dessa betalningsvägar är otroligt viktiga för samhället och börja diskutera hur dessa ska säkras från skadlig exploatering.
Bildcredits: barsen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Betalkort, Pengar, Politik, Informationspolitik, Integritet
När rättssäkerheten brister
Jag skrev igår om vad som kan ske när en falskanklagelse innebär att rättssäkerheten används som vapen mot någon annan i en konflikt. Ofta rör det sig om skillsmässor och vårdnadstvister, där sådant tyvärr är rätt vanligt — men även vanlig svartsjuka orsakar liknande händelser. Ju mer rättssäkerheten luckras upp, desto värre kan en sådan anmälan förstöra någons liv.
Det finns säkert en del där ute som tycker att det hela låter otroligt — att sådant inte kan hända i vårt land. Er vill jag bara be läsa berättselsen Bandhagen Blues, som jag hittade via Medborgarperspektiv. Det är en ganska lång historia, men ändå ett måste att läsa för den som är intresserad av vilket skick Sveriges rättssäkerhet befinner sig i. Jag ber er att läsa den, och vill ni ha en uppgift kan ni roa er med att räkna hur många myndigheter i berättelsen som agerar på ett rättsosäkert sätt och bara förutsätter att mamman är god och pappan ond. Ge gärna era svar i kommentarerna.
“Under dessa månader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.
Hon hade även genomgått en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid något tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne på glass och gått på badhus… Varför? Kan man ju undra.
Flera av de förhör som vi begärde få utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frågor och upprepningar.”
Rättssäkerheten ska gälla alla — vare sig det gäller ungdomar som drogtestas, män som filmar poliser i tunnelbanan eller pappor som anklagas för hemskheter. Polisens uppgift är att hitta bevis, inte att fabricera bevis. Nästa gång du hör politiker tala om jämställdhet, tänk tillbaks på den här historien då. Fundera då på hur väl deras förklaring om vad som orsakar bristen på jämställdhet stämmer med historien. Tänk igenom hur väl du tror att deras förslag skulle hjälpa.
Jag själv ser detta samhällsproblem som en naturlig fråga i fortsättning på Piratpartiets fokus på rättssäkerhet, men även om medvetenheten om problemet är en aning större inom partiet än i allmänhet annars så saknar jag ändå en tydlig agenda.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Jämställdhet, Falskanmälan, Makt, Myndigheter, Rättssäkerhet
Upprördhet och uppgivenhet
Minns ni Maciej Zaremba? Han är aktuell igen med en artikelserie i DN, denna gång om den mobbning som förekommer runt om i landet på arbetsplatser, och hur denna ignoreras av samhället så gott det bara går.
Det är upprörande, otroligt upprörande, och precis som förut visar Zaremba bevis på att han är Sveriges absolut bästa journalist när det gäller att faktiskt göra efterforskning och avslöja saker (ni vet, sådant all journalistik handlade om en gång i tiden, innan allt handlade om melodifestivaler och bröllop).
Det är otroligt viktigt att sådant här kommer upp i ljuset, men likväl är det något som gnager mig. Jag läser det med en känsla av hopplöshet, inte en känsla av hopp om att något nu kommer ändras när det landat i DN.
Det kanske är cyniskt av mig… men jag har ingen som helst tro på att något kommer göras åt saken på något relevat sätt. Var det någon som innan detta faktiskt trodde på att myndigheter bemötte utsatta människor med respekt? Det har gått via ett gnagande tvivel till en brännande säkerhet att inget effektivt kommer göras efter att ha sett det gång på gång. Fleråriga utredningar, något lamt lagförslag och när alla glömt bort saken genomförs något på pappret fint men i praktiken verkningslöst.
I Frankrike gjorde man något åt det, i Sverige konstaterade man bara att det förekommer så ofta att det vore för dyrt att göra det olagligt på grund av rättegångskostnaderna. Case closed, och ett klockrent exempel på vart Sverige har tagit vägen.
Detta är nog själva kärnan i mitt politikerförakt, min känsla av utanförskap och embryot till mitt engagemang i Piratpartiet. Hela mitt liv har jag sett skandal på skandal, värdelösa vidrigheter från myndigheter och styrande, och gång på gång kommer löften om kraftull handling. Ändå händer det aldrig något. Vi är bara djupare ner i skiten nu än för 10 år sedan, men med högre lön och pension för politiker.
Vi har stagnerat. Alla är så övertygade om vårt lands förträfflighet att vi inte märkt att världen springer om oss medan vi stannat för blåbärssoppa på vätskekontrollen — vi har inte ens kommit på tanken att möjligheten finns.
Var finns viljan att bygga? Var finns den uppkäftiga attityden, de uppkavlade ärmarna och jävlar annamat, nu gör vi det här landet till en bättre plats att leva på?
Varenda valrörelse skriker politiker sig hesa över skola, vård omsorg… men är det någon som känner att skolan, vården och omsorgen har blivit särskilt mycket bättre de senaste åren? När gjordes senast något radikalt för att komma till rätta med missförhållandena? Någon? Hallå?
Samtidigt sitter hela befolkningen i någon sorts stort töcken av västerländsk överlägsenhet. Folk gnäller som aldrig förr över att de inte får mer pengar att supa bort när de låter bli att studera i så stor utsträckning som möjligt under sin studietid, törsten efter att göra ett bra jobb tycks vara en utrotningshotad art och skulle man vara sådan att man har lite entreprenörsanda är det mer eller mindre omöjligt krångligt att starta ett företag, och vinsten beskattas bort helt — detta trots 15 års löften från både rött och blått block att “förenkla för småföretagarna”.
Hur länge till förväntas vi gå på denna fars? Hur länge till tänker du gå med på den? Har vi inte råd att bygga vidare längre, med tanke på hur mycket pengar det betalas till gamla avdankade politiker som får miljonpensioner på livstid? Kan någon ens redovisa den siffran?
Samtidigt jobbar människor i Indien och Kina stenhårt för att lära sig allt som finns att lära sig och bygga en fantastisk framtid. Vi kan sitta här och prata om vår vård, skola och omsorg som förfaller, om hur orättvist allt är mot alla medans Asien omvandlar oss till den nya tidens U-land. Det är som om Svenska folket förvänta sig att någon sorts “rättvisa” ska upprätthålla vår ekonomi och livsstil då, och att vi på något sätt ska slippa konkurrera med dessa nationer på lika villkor. Oavsett försprång kommer haren tids nog ifatt sköldpaddan.
Det är då inte konstigt att jag ställer mig bakom ett parti som inte ryggar från att se konstruktivt på samhället och ha en vision om att vilja bygga framtiden — även om det innebär en ombyggnad av stora mått. Ni kan behålla ert bråk om vem som bäst kan låta bli att försämra vård, omsorg och skola… själv är jag upptagen med att återupprätta mänskliga rättigheter, och nöjer mig med att bygga framtidens kunskapssamhälle för närvarande.
(Ursäkta raseriutbrottet)
Bildcredits: Rudi and Milo.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Människorätt, Makt, Pengar, Politik, Piratpartiet, Zaremba, Skola, Vård, Omsorg, Myndigheter.
Vem betalar?
Jag läste igenom delar av mitt inlägg från igår och insåg något som jag inte känner att jag utvecklade tillräckligt långt. Det rör alliansens lösning på problematiken med ineffektiva myndigheter, nämligen privatisering eller att lägga ut verksamheten på entreprenad.
Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.
Anledningen att detta inte fungerar är en princip som återkommer på många ställen, speciellt i den nya ekonomin, och som därför förtjänar lite extra uppmärksamhet — särskilt eftersom den så ofta förbises helt.
Vinstmotivet fungerar i allmänhet bra på en fri marknad. Detta undergrävs till viss del av monopol och andra liknande problem, vilka därför regleras. Resultatet är ett i allmänhet välfungerande system som framhålls som föredöme i debatter när det gäller privat kontra offentlig sektor (och en del andra ämnen, för den delen).
Det som glöms bort i dessa sammanhang är att modellen vilar på flera ben, och att det allra viktigaste av dessa är kundens valfrihet. Vi röstar med plånboken, genom att spendera våra pengar hos någon annan när vi är missnöjda. När denna princip bryt slutar den fria marknaden att fungera — vi ser detta i flertalet områden som musikinsustrin (där monopol råder för inköp av vald vara) och kabeltvmarknaden (valfrihet saknas, vilket gör att operatörerna kan tvinga dig att köpa kanaler du inte vill ha).
Detta är även skälet till att upphandlad myndighetsutövning inte fungerar. Även i de fall där du nu råkar ha valfrihet så är det faktiskt inte du som är kunden – det är staten som betalar huvuddelen av kostnaden. Detta gör att det inte finns något direkt som kopplar behandlingen av medborgaren till inkomsten, vilket skulle krävas för att vinstmotivet skulle fungera fullt ut.
Detsamma gäller mängder av företag i den nya ekonomin. Vi kan ta kontroversen över Facebooks hantering av användarnas integritet som exempel. Detta förklaras helt enkelt av att användaren inte är kunden. Det är stora reklamplatsköpande företag som är Facebooks kunder, och det som säljs är en bieffekt av att vi lockas att använda tjänsten. Du som användare är alltså endast sekundär.
Det som tydligt märks i dessa system är en avsevärt högre tröskel för missnöje bland användarna innan något åtgärdas. Det är därför vårdföretag missköter sig men går med vinst, det är därför CSN har misstolkat sitt uppdrag och det är därför personlig information har blivit ett sådant integritetsproblem i den nya eran.
Vill man försöka applicera någon form av marknadsmodeller på myndighetsutövande så krävs alltså att resultatet inte mäts i pengar utan i någon form av mätbar valuta som medborgarna är helt fria att spendera som de vill.
Att dessutom koppla det hela till en personlig resultatrapportering för varje medarbetare gör dessutom att det för första gången utkrävs ett ansvar av personer i maktställning — och det vore ju inte en dag för tidigt.
Bildcredits: quaziefoto
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Ekonomi, Ansvar
Fikapaus och medborgarförakt
Ju längre tiden går, och ju fler nyhetsartiklar som seglar förbi mitt medvetandes flod, desto mer har jag insett att jag undrar hur samma sak kan upprepas gång på gång på gång. Det handlar om myndigheter som totalt feltolkat sitt uppdrag, som kommit på så stora villovägar att det utifrån är totalt uppenbart för den mest imbicille betraktare att något är helt på tok.
Ändå är det här inga stora skandaler som går till historieboken som varnande exempel, som vi lär oss av — det är en återkommande, lätt irriterande småhicka i samhället, som vi genast repar oss från, glömmer bort och väntar tills den dyker upp igen.
Nu senast är det Migrationsdomstolen som skickat tillbaks en lesbisk kvinna till Afrika, med motivationen att hon får skylla sig själv, eftersom hon var den hon var utan att dölja det. När började svensk flyktingmottagning omvandlas till domens altare, där den Vite Överlägsne skall förkunna dom? När slutade det handla om att skydda människor som försätts i fara om de tvingas tillbaks till sina hemländer, och handla om att endast de utan synd fick äntra denna fristad?
Men jag tänker inte argumentera mer om den saken. Det är så fullständigt uppenbart för varje rimligt tänkande människa hur vansinnigt detta beslut är. Jag rekommenderar Anna Trobergs genomgång.
Jag undrar istället varför detta återkommer. Varför missköter sig myndigheter som är till för att skydda och hjälpa oss till den milda grad att det skapas en strid mellan medborgare och myndigheter? Om och om och om igen? Försäkringskassan, behandlingshem, åldringsvård, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvården, etc, etc.
För ett antal år sedan var jag själv i kontakt med bland annat Migrationsverket och Verket för Högskoleservice (VHS). Mitt bestående intryck är ett av en motvilja mot arbete och ett riktigt uselt bemötande. Varje gång jag klev in genom dörren till VHS var det någon inom direkt synhåll som hade fikapaus. Utan undantag (och då var jag ändå där ett rejält antal gånger). När jag bad om hjälp fick jag undflyende svar om paragrafer.
Min dåvarande flickvän hade flyttat till Sverige. I hemlandet hade hon studerat språk på universitet och jobbat som engelskalärare… enligt VHS “översättningstabell” motsvarade detta ungefär högstadiekompetens (alla vet ju att Svenska skolan är lite bättre och lite finare än andra länders skolor). Jag ifrågasatte detta och ville se materialet bakom beslutet. Detta bad jag om i tre brev över en period på flera månader innan jag till slut hotade VHS chef med rättsliga åtgärder (brott mot offentlighetsprincipen) — varpå jag till sist fick en kopia av två sidor tabell, utan något som helst bakgrundsinformation.
Denna historia upprepar sig dagligen runtom i landet med diverse myndigheter som gömmer sig, missköter sig och förhalar ärenden i förhoppning att medborgarna ska tröttna, misströsta och ge upp. Och så en fikapaus till på det — vi kan ju inte missa 10-kaffet.
Grundproblemet här är inte den enskilda skandalen på Migrationsverket, mina enskilda problem med VHS eller något annat problem… grundproblemet är den attityd som oundvikligen tycks fostras på myndigheter i landet, dit människor som vill undvika hårt arbete men samtidigt gillar makt över de maktlösa dras som insekter till en strålkastare i natten.
Jag tror detta beror på en bruten ansvarskedja och bristen på rimligt utkrävande av resultat. Man har inför så strikta regelverk att något självbestämmande inte längre finns. När det finns så mycket regler att det inte längre går att göra rätt sak så återstår bara att gömma sig bakom paragraferna. Då finns inte längre någon som vill göra rätt sak. Det vi behöver på Migrationsverket är handläggare som kan tänka själva och göra en rimlig bedömning — men som också får stå till svars för att denna bedömning är rimlig.
Philip Howard talade om precis denna problematik på i en mycket sevärd föreläsning på TED, i sammanhanget amerikansk lagstiftning.
Det hjälper inte att ropa på någon ministers avgång. Detta är ett systemproblem som fanns långt innan Alliansen fick grepp om rodret.
Vänsterblockets lösning på problemet är att slänga mer pengar på problemet. Skatterna måste höjas, så att det kan tillsättas fler ineffektiva handläggare eftersom jobbet inte utförs till tillräcklig kvalitet. Resultatet blir mer byrokrati, mer svinn i form av organisation och fler fikaraster.
Högerblockets lösning på problemet kommer från insikten att det saknas resultatkrav, vilket i sig är riktigt. Att lägga ut på entreprenad ger dock fel resultatkrav — vi behöver inte att vårt myndighetsutövande ska ske vinstdrivande, vi behöver att en viss kvalitet uppnås inom helt andra områden.
Det som behövs är istället någon form av alternativ modell, där den ekonomiska verkligheten är sekundär mot den faktiska verkligheten där de medborgare som behöver myndighetens hjälp är den viktiga faktorn. Primärt är att jobbet skall göras på ett bra sätt, där varje person i organisationen ser sin egen del i helheten, och där mätbara resultat ska uppnås.
Det innebär att det även måste motiveras varför varje person är på plats i organisationen — alltså ett effektiviserande. Alltför många myndigheter sparar genom att skära i de exekverande delarna, men lägger sedan på sig organisatorisk börda. Detta kan enkelt ses inom t.ex. sjukvården, där man gång på gång avskedat assistenter och annan kringpersonal. Nu har man istället läkare som sitter och skriver journaler istället för att träffa patienter. Samma mönster upprepas gång på gång i kommuner som bygger äventyrsbad men avskedar lärare, och så vidare tills man helt enkelt tröttnat och inte orkar höra på eländet längre.
Jag tror inte det i grunden beror på att dessa människor inte vill väl… det saknas helt enkelt en tydlig målbild och ansvarsfördelning. Att de etablerade poltiska partierna inte ser detta är dock inte så förvånande… det krävs nämligen att man återgår till att se myndigheterna som något som är till för medborgarna, inte för staten.
Balansen har rubbats och medborgarna kommer gång på gång i kläm. Det är en av många anledningar att jag röstar på Piratpartiet.
Bildcredits: Greg Timm, LuMaxArt, virucides
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Integrationspolitik, Makt, Maktmissbruk, Myndigheter, Migrationsverket, Piratpartiet, VHS
Apajävel, som man säger i dagligt tal
Polisfacket i Skåne har skrivit ett brev till polisledningen. Man protesterar mot att poliserna kommit under hårt tryck när det gäller hur man uttalar sig:
Vi anser att det är dags att vi ställer frågan … Vad håller vi på med? Ordet vi inte skall använda är ”utländsk”. Vi skall heller inte kalla en polsk medborgare för ”polack”. Får vi kalla en dansk för dansk eller en tysk för tysk?
Det låter ju onekligen som om något gått över styr… men kanske bör man beakta bakgrunden till det hela. Skånepolisen har nämligen efter sitt agerande under kravallerna i Rosengård 2008 fått kritik för dessa uttryck: “Apajävel” och “blattajävel”.
Dessutom har man på träning efter det använt namnen “Neger Niggersson” och ”Oskar Neger”. Med det i åtanke kan man kanske förstå att polisledningen går lite överstyr när det gäller att kontrollera språkbruket.
Även polisfackets brev avslöjar att det egentligen handlar om andra ord än “utlänning”:
Vår uppfattning är att det som pågår i dagsläget skadar värdegrundfrågorna långt mer än t ex några våldutsatta och hyperstressade polisers språkbruk i en polisbil.
Det intressanta här är inte vad poliserna häver ur sig för skit i en pressad situation, det är vad för sorts värderingar man har om man behöver koncentrera sig hårt för att låta bli att kalla folk för “apajävel”, eller behöver lång betänketid för att inte hitta på Neger Niggersson som namn under en övning. Och hur “hyperstressad” blir polisen egentligen under sina egna övningar?
Problemet är helt enkelt inte att polisen inte kan hålla sig från att säga så — problemet är att man över huvud taget överväger att säga så från första början. Med den bakgrunden — tillåt mig tveka över hur mycket det här har att göra med hur någon kallat en människa från Polen för Polack.
Det finns nog en sak jag kan hålla med facket om: inga riktlinjer om språkbruk kommer hjälpa situationen. Här behöver man ta sig en fundering om vad som ligger bakom språkbruket, och vilken människosyn dessa poliser har egentligen. Vill man att människor ska känna sig trygga ute i sammhället behövs bättre uppträdande än så här.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rasism, Makt, Polisen, Nyheter, Rosengård
Projekt 500 Bäckar Små
Det sägs att “många bäckar små”…
Nu när Christian Engström dragit tillbaks sitt lån till partiet till synes eftersom demokratin inte tycks behaga hans önskemål sitter vi i en lite tråkig sits. Människor vi behöver kan inte anställas, budgetar skärs lite här och där. 500 000 kan sträckas rätt långt när man inte har så mycket pengar. Vi har däremot många glada aktivister och mycket energi.
Man kan naturligtvis fråga sig om Christian inte vill se PP i riksdagen? Svaret verkar vara att det bara är intressant givet vissa personliga krav. Det tycker jag är tråkigt. För mig är sakfrågorna långt överordnade personerna, och jag kan till och med se bortom att man vräker ur sig pengar på vad som i nuvarande situation bara kan beskrivas som överflödigt lyx. Det kanske visar på vilken påverkan pengar kan ha, men sakfrågorna är ändå viktigare för mig.
Det enda problemet är att jag inte har någon halv miljon att slänga mig med.
Jag har däremot lite pengar. Om vi är 500 som kan ge (ja, ge bort, inte låna ut) tusen kronor var till partiet (utöver guldpirat om du har en sådan stående överföring) så kan vi få ihop de pengarna som vi behövde för att genomföra valkampanjen på planerat sätt, anställa väl behövda kampanjledare och så vidare. Så, jag skulle gärna hitta 499 andra glada pirater eller sympatisörer som kan tänka sig donera för en god gärning.
Jag tänker därför börja räkna på det här. Jag kommer att sätta in 1000 kronor på piratpartiets konto. Gör det du också, och hör av dig till mig i en kommentar, en egen bloggpost med pingback/trackback, på twitter eller via mail. Jag räknar ihop summorna, tills vi ser att vi kommit upp i den förlorade halvmiljonen och kan fortsätta kampanjarbetet som det var tänkt.
Det är naturligtvis inte summan som är det viktiga. Kan du bidra med något så gör det, efter egen förmåga. Qeruiem på Full Mental Straightjacket höjde ribban genom att helt enkelt öka sin månadsdonation, vilket naturligtvis är välkommet. Andra har valt andra summor att donera — vissa 1000 kr, vissa 2000, men varenda krona räknas. Har du en hundralapp över räcker det alldeles utmärkt för att hjälpa till. Det är tillsammans vi ror hem det här!
Vi har hittills samlat ihop:
89 900 kr
Vi som donerar dessa pengar litar på att de används för vår ideologi, utan förbehåll när det gäller hur den demokratiska processen ska utfalla eller vilka personer som utför arbetet.
Hjälp till du också! Sveriges framtid som integritetssäkert kunskapssamhälle behöver din hjälp.
Har du inte möjlighet att bidra ekonomiskt så hjälp till att sprida budskapet.
Bildcredits: carobe
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, Pengar, Makt, Demokrati, 500 bäckar små, 500 bäckar
Rättssäkerhet på undantag, del 2
Som ett brev på posten efter gårdagens inlägg så kommer då nästa exempel på hur polisen ser rättssäkerheten som något att ta sig runt. Poliser som hotar en fotograf med lite vad som helst, för att skrämmas. När männsikan har mage att veta att han har rätt att fotografera så greppar man efter ett offerlöst brott: du knarkar va?
Vad som helst för att få människan att ge sig, gå med på kohandel och radera bevis mot poliserna. Lögner. Hot. Aggressivitet. Våld.
Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att “det är det visst inte” och tar fram min legitimation.
Läs hela inlägget. Se på filmen.
Detta är ytterligare ett tydligt tecken på tiden vi är på väg in i. Det är därför Piratpartiet håller rättssäkerheten så högt. Ett polisväsende som använder gangstermetoder vinner inget förtroende från medborgarna, och det är viktigare än mycket annat.
Det hela späs på av att det i princip aldrig förekommer några påföljder för övergrepp av den här sorten inom det Svenska polisväsendet. Internutredningar läggs ner, mycket undermålig bevisföring gör att åtal läggs ner, och så vidare. Kravallerna i Göteborg där mängder med oskyldiga tvingades ligga på kall asfalt i timtal ledde som bekant till precis ingenting alls, trots 170 anmälningar.
Sverige behöver en separat organisation för att utreda just sådant här — maktmissbruk från andra myndigheter — och på samma sätt som att våld mot tjänsteman bestraffas hårdare än annat våld måste våld av tjänsteman bestraffas hårdare.
För samtidigt som människors förtroende för polisen dalar och alltfler allvarliga brott ligger ouppklarade spenderas nya resurser på att sätta dit en hel ungdomsgeneration. Priorieringen går inte ihop.
Andra som skriver: Posterous, Alarik, Syrrans Granne, Adde, Arbetarperspektiv, Bea, Edwertz, Emretsson, Juridikbloggen, Tvivlaren, Kulturbloggen, odevetdu, PLC, Söderberg, the witch, Zac, Wagenius, Neo, dabitch, 之乎者也, planka.nu, Pumlan, Doria, Scaber Nestor, Andersson, MMK, Magnihasa, Drottningsylt, Röda linjen, GPF, Farmorgun, FMS, Ottinger, Deckarhuset, Ingerö, Hamburger Train, Hallén, SvDs ledarbloggen, Hornstull.nu, Nordin, Sunflower, Lars-Erick, whinar, Jonk, apelsineld, Segerfeldt, Infallsvinkel, soso, DNM, futuriteter, Ravenna, Svensson, Maloki, 301, Livbåten, Dynamic Man.
Även media börjar vakna: Nyheter24, SR, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet TV.
Bildcredits: thivierr
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Maktmissbruk, Polisen, Piratpartiet, Rättssäkerhet
Can’t happen here
Det senaste året med mitt ökade engagemang i Piratpartiet har inneburit en hel del debatterande av integritetsfrågor, både online men även efter att jag blivit indragen i diverse diskussioner runt middagsbord och fikabord (ni vet, med verklighetens folk).
Det allra svåraste och mest vanligt förekommande argumentet är nog foliehatts-argumentet: “Tror du verkligen det där skulle kunna hända här? Vi bor ju inte i Ryssland.”
Det uppstår ett moment 22 här: när någon reagerar på det som håller på att ske, får denne gärna höra att det inte kan ske, för då skulle någon reagerat. Jag håller med… det är alldeles vansinnigt att tro att samtliga riksdagspartier skulle ställa sig bakom en lagändring som gör alla mobiltelefoner till statliga spårsändare, och sparar undan precis alla du talar med, var du var och när det skedde.
Det låter fullständigt orimligt. Jag skulle aldrig tro på det, om jag inte med egna ögon såg det ske… och just där uppstår problemet, eftersom andra inte alla gånger kan se att det händer. Det är lättare att tro på alla utsagor om att FRA-lagen skulle vara rättssäker än att vira huvudet runt konceptet att precis alla vill övervaka mina telefonsamtal utan att jag är misstänkt för något brott.
Det finns så många små invändningar man kan dra om man verkligen inte vill tro på att det inte kan hända i vår fina demokrati.
Jag har inga bra svar — vi ser hur hela deklarationen om de mänskliga rättigheterna mals sönder i politikens kvarnar, men kan inte förmedla det till andra som tror att något sådant aldrig skulle kunna ske. Man kan peka på diverse beslut och dokument, men det ser aldrig så allvarligt ut om man tittar på ett beslut i taget…
Vi kommer att se det med all tydlighet i valrörelsen. Piratpartiet kommer ta upp hur både alliansen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill genomföra datalagringsdirektivet. De etablerade partierna kommer att slå ifrån sig… och för den som inte redan är insatt finns risken att vi enkelt ignoreras som doomsayers som pratar om världens ände.
Jag har inga bra svar på hur man kan lösa det på ett sätt att kommunikationen fungerar även med de som inte redan är insatta i piratfrågorna, men det känns som att det är den kanske viktigaste frågan vi har att lösa inför valrörelsen. Förslag och åsikter uppskattas!
Jag menar för övrigt inte att budskapet aldrig går fram. Jag menar bara att det når nog ofta inte fram med den tydlighet och styrka som allvaret i frågorna kräver.
Bildcredits: jonycunha
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Datalagringsdirektivet, FRA, Integritet, Piratpartiet, Riksdagsval









